Nedskärningarna på Riksarkivet

Historikeryrkets fundament: ett arkiv. Källa.

Vad är ett arkiv? Ordet spårar sina djupaste rötter till gammalgrekiskans arkhē, vilket betyder ”början, ursprung, första plats”. Senare tillkom även bibetydelsen ”regering, makt, imperium”, och Aristoteles skulle använda samma term för att beskriva sitt ”urämne”. Mot denna fond blir det lätt att förstå varför Riksarkivet institutionaliserades av just Axel Oxenstierna, urfadern framför andra till den svenska statsapparaten.

Riksens archivum, som det hette, var naturligtvis inte öppet för alla. Men med seklernas gång och framväxten av ett allt öppnare samhälle stod arkivet kvar; det växte, fick syskon och kusiner och avlade egna barn. NAD, vår nationella databas för arkiv, omfattar nu över 180 institutioner. De källor som samlats där vittnar inte minst om en frigörelseprocess som gjort kunskap till en självklar, allmän egendom. I arkiven vilar förutsättningarna för vår självförståelse och demokrati.

År 2019 tycks denna självförståelse dock inte vara någon prioritet. Minst 15 % av de anställda på Riksarkivet ska nu bort; öppettiderna ska kortas till högst 30 och minst 20 timmar i veckan. Det är en begränsning på en fjärdedel i bästa fall, och i värsta fall halveras den tid som står arkivforskarna till förfogande.

Vi professionella historiker har åtminstone fem skäl att förfasas över utvecklingen. Beslutet tar ingen hänsyn till

–      Att riksarkivet är en livsviktig artär för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. För många forskare är arkivet praktiskt taget halva arbetsplatsen. Att regeringen skulle gå in och kapa tillgången till centrala naturvetenskapliga laboratorium på motsvarande sätt är svårt att föreställa sig;

–      Att en kortning av öppettiderna helt står i strid med Riksarkivets målsättning att tillgången ska vara ”säker, enkel och snabb”. Hur stort detta problem är blir tydligt när man begrundar att de flesta forskare inte bor på de orter där arkiven ligger;

–      Att kostnaderna i praktiken enbart skyfflas runt mellan departementen. Universiteten får betala för kulturdepartementets besparingar. För forskarna innebär fler och längre arkivresor också saftigare hotellnotor, fler tågbiljetter och minskad tid till annat;

–      Att begränsad tillgänglighet resulterar i att forskarna i allt större grad börjar ställa in sig på det material som faktiskt finns till hands. Tyvärr är bara en liten del av Riksarkivet digitaliserat, och så lär det förbli. I förlängningen blir arkivberoende discipliner alltmer verklighetsfrånvända och vinklade;

–      Att det leder till ännu sämre forskning, och detta i ett läge där våra forskare redan citeras mer sällan än motparter från jämförbara länder. Sverigebilden utomlands skadas.

Ändå är det inte en djärv förutsägelse att det här bara är ett första steg i utdragen, plågsam nedmontering.

Men vem bryr sig, egentligen? De flesta svenskar har aldrig satt sin fot på ett arkiv. Visserligen är deras historiesyn helt beroende av det rotande, bläddrande, kopierande, tydande och begrundande som arkivforskning innebär.

Frågan är dock om det spelar någon roll. Även om historiker i bästa fall når slutsatser som helt omformar vår förståelse av samtiden, såsom Thomas Pikettys rafflande bok om kapitalackumulering, har vi förvånansvärt lite att komma med när vi ska peka på vår egen relevans. Premissen att vi behöver historia för att utveckla vår självförståelse, och då även sådan historia som inte är på modet, låter klyschig och nästan förlegad. I diskussioner om forskning är det knappast humaniora som väcker intresse. Det är som om vi har fått nog! Med tiden upprepas väl ändå bara redan kända mönster? Dels finns det en tendens att betrakta historisk kunskap som en fix enhet, något som inte måste hållas levande. På andra sidan spektrumet ter sig historien lika formbar som en våt lerklump. Hur som helst kan nog algoritmer, big data och artificiell intelligens klargöra det vi inte redan vet om oss själva.

Naturvetenskap är en annan sak.

Francis Fukuyama publicerade i början av nittiotalet en kontroversiell bok om historiens slut. Tiden har gett honom fel angående den liberala demokratins triumf; det fria samhället är under attack. Men det finns oroväckande tecken på att Fukuyama hade rätt på ett sätt han inte menade. Att en bildningsskymning lägger sig över vårt land är tydligt. Riksarkivet är inte ensamt. Grammofonarkivet varslar, likaså Arbetarrörelsens arkivBiblioteken och historieundervisningen i skolan går på knäna.

Hur ser det ut om tjugo år om vi låter denna utveckling fortsätta, eller rentav eskalera? Barnen lär sig lite eller inget om historia i skolan. När de blir äldre och av någon outgrundlig anledning vill fördjupa sig går de ut på nätet eller kanske till och med besöker ett bibliotek, om de nu hittar något som fortfarande håller öppet. Forskningen de läser är irrelevant på grund av otillgängliga eller dåligt skötta arkiv.

Så stoppar vi tiden, en nedskärning i taget. Och arkiven, som restes i Sveriges begynnelse, förfaller till en slutpunkt.

Björn Holm, doktorand i historia vid Uppsala universitet