Kyrkogården – ett historiskt minne och den kritiska konstens motsats?

I en krönika i Expressen ondgör sig Jennifer Wegerup över att för lite resurser läggs på att vårda Sveriges kyrkogårdar, och framförallt dess gravstenar. Hon skriver om kyrkogården som en av de få fridfulla platser i det moderna samhället. Det är också en plats där vi kan möta historien i form av gravstenarnas inskriptioner. Enligt Wegerup blir det därmed historielöst att ta bort gamla stenar och att inte vårda dem som står kvar. Istället för att lägga resurser på vad Wegerup kallar ”menskonst” – eller med ett annat ord samhällskritisk konst – borde mer resurser läggas på att vårda Sveriges kyrkogårdar.

Det är tydligt att Wegerup inte läst Göteborgshistorikern Göran Malmstedts bok Bondetro och kyrkoro från 2002. Hade hon det att hon vetat att den tysta, välordnade och folktomma kyrkogården är en förhållandevis modern företeelse. Den stammar inte från vikingatidens ättehögar eller 1500-talets reformation. Den är en produkt av en lång kamp mellan kyrka och befolkning i vilken folket länge lyckades stå emot kyrkans försök att skapa en fridfull plats av kyrkorum och kyrkogård.

På äldre tiders kyrkogårdar betade kor och bökade grisar. De sistnämnda skapade problem då de drog upp ben från gravarna. Kyrkogårdarnas stora plana ytor var också utmärkta att bleka linnetyg på eller att använda som dansbana eller marknadsplats. Under 1700-talet var det inte ovanligt att kyrkomuren innehöll marknadsstånd som hyrdes ut. Detta gillades inte av kyrkan, men Malmstedt kan med största tydlighet visa att folket inte höll med. Snarare tycks det ha rått ett samförstånd att kyrkogårdarna var en lämplig plats för dans, linblekning och kreaturshållning – kyrkans krav på fridfullhet hörsammades inte.

Någon sentimentalitet över att gamla gravplatser återanvändes eller glömdes fanns inte heller. På många håll byggdes så kallade benhus för de ben som grävts upp när nya gravar grävts, eller när grisarna bökat. Långt ifrån alla hädangångna förärades ens en gravsten. Malmstedt konstaterar att det var ”säkerligen sällsynt med gravstenar som utmärkte var de enskilda individerna var begravda” (Malmstedt s. 63). Vanligare var minnesmärken av trä, vilka inte stod alltför länge innan de ruttnade och föll.

Kyrkans mål om en lugn helighet kom att uppnås först under 1800- och 1900-talen. En viktig orsak till detta är att de dödas vilorum kom att flyttas bort från de levande. Under 1800- och 1900-talen anlades allt oftare separat begravningsplatser i städernas utkanter – lång bort från församlingskyrkan och långt bort från dansande par och bökande svin. De senare började dessutom att bli en allt sällsyntare syn. Begravningsplatsen blev därmed till en stilla plats av samma orsaker som skogen – ingen hade anledning att vara där.

Skogskyrkogården i Stockholm, invigd 1920. Till vänster i bild skymtar ännu ett kännetecken för den moderna kyrkogården, krematoriet. Till höger ser vi Almhöjden, en plats för meditation och stilla kontemplation. Källa.

Jag vill inte på något sätt frånta Wegerup hennes sakrala upplevelse av kyrkogården. Jag dras själv till tystnaden och lugnet som finns där. Och inte minst uppskattar jag, likt Wegerup, att gå och läsa på stenarna och påminnas om lykttändare, garvarmästare och hustrur vars liv för länge sedan tagit slut. Men det kan också vara givande att tänka på att såväl en tyst och högtidlig gudstjänst som en stilla kyrkogård är ”en nymodighet, som dock senare av många kom att uppfattas som själva urtypen för kyrkolivets utformning i äldre tid” (Malmstedt s. 196). Intressant nog blir den fridfulla kyrkogården därmed inte mycket äldre än den samhällskritiska konst, med rötter som vindlar sig tillbaka till åtminstone 1800-talets realister, som Wegerup ställer den emot.

%d bloggare gillar detta: