Den arga historikern läser arkivutredningen, eller digitaliseringens möjligheter och faror

”Förstår du hur gammalt materialet är?”

Frågan ställdes till mig av en arkivarie vid Riksarkivet i början av min forskarkarriär. Arkivarien ville förmodligen uppmana till försiktighet med materialet, men jag minns fortfarande min häpnad. Jag forskade då om de människor som arbetade för den tidiga Vasatidens växande svenska stat och hade beställt fram en räkenskapshandling från 1500-talets mitt. Jag minns inte vad jag svarade, förmodligen mumlade jag något om att jag var doktorand i historia och att handlingen inte fanns på mikrofilm.

Jag tänker på frågan jag fick som ung forskare när jag läser arkivutredningens betänkande SOU 2019:58, Härifrån till evigheten. En långsiktig arkivpolitik för förvaltning och kulturarv,som släpptes lagom till julhelgen. Tendenser i samtiden gör mig orolig för att de riktigt långa perspektiven riskerar att tonas ned på bekostnad av effektiviseringssträvanden och tilltro till ny teknik. Kommer historikerna om femhundra år att ha något källmaterial från vår tid att studera? Kommer arkivarierna ha något att värna? Men glädjande ger utredningen också exempel på att det finns besinnande krafter.

En utmaning för framtidens arkivväsende är att en stor del av det material som idag produceras av myndigheter och organisationer är digitalt. Detta samtidigt som de statliga arkiven upplever krav på att det äldre analoga materialet – oftast hand- eller maskinskrivet på papper – ska överföras till digitala format.

Det finns goda orsaker till nutidens starka fokus på digitalisering. Ett ord som används i dessa sammanhang är ”informationsdigitalisering”, vilket betyder att information överförs från ett analogt till digitalt format. Sker det i stor omfattning talas om massdigitalisering. Ibland talas även om digitisering för att beskriva överföringen av information från ett analogt till ett digitalt medium. I det sammanhanget reserveras ordet digitalisering för att beskriva den mer övergripande samhälleliga process där allt mer information är digital och hanteras av datorer.

Informationsdigitalisering har en stor potential att stärka historisk forskning. Ett exempel på det är forskningsprojektet Gender and Work i Uppsala under Maria Ågrens ledning. Tack vara den digitala teknikens möjligheter kan spridda och svårfunna belägg för hur människor försörjde sig i praktiken samlas in och bearbetas på ett sätt som inte vore tänkbart för några decennier sedan. Uppgifter om försörjning – särskilt kvinnors, barns, men också många mäns – finns inte samlat i någon enskild källa. I till exempel rättegångshandlingar finns bland uppgifter om jordköp, arv och slagsmål spridda notiser om vad människor gjorde för att försörja sig. Gender and Work-projektet har gett oss en ny bild av hur människor i äldre tid arbetade, men också hur människor och samhällen var organiserade.

Men det är inte bara forskningen som kan gagnas av den digitala revolution som vi lever i. ”Kulturarv kan i någon mening återbördas och användas i såväl lokala som mer internationella berättelser” skrev regeringen i sin kulturarvsproposition 2016. Varken i egenskap som forskare eller medborgare ska vi behöva fysiskt ta oss till Stockholm, Vadstena eller Östersund för att ta del av det gemensamma kulturarvet som finns inom Riksarkivet. En tanke mycket god och välmenande.

Men jag menar att det också finns risker med denna utveckling. Under hösten har Riksarkivet haft ett upprop (Vill du vara med och rädda kulturarvet?) som ställer talet om informationsdigitalisering i ett tankeväckande perspektiv. Arkivet söker efter uppspelningsutrustning för medieformat som var relativt vanliga under 1900-talets andra hälft, som rullband eller disketter av olika slag, då man i flera fall antingen saknar utrustning, eller har problem att finna reservdelar.

Uppropet borde stämma till eftertanke. För vad är det som säger att man inte stöter på samma problem i framtiden som man idag brottas med gällande floppydisks, trasiga rullbandsspelare och gammal programvara? Som väl är berörs detta i Arkivutredningen som poängterar att det finns ett behov att säkerställa kompetens och infrastruktur för att möta kommande teknikskiften. (Arkivutredningen s. 536)

Disketter – en gång en möjlighet, nu ett problem. Källa

Flera av dem som lämnat synpunkter på Arkivutredningens rapport från projekt på Riksarkivet ifrågasätter nyttan av en generell massdigitalisering och menar att informationsdigitalisering inte får blir ett självändamål. [—] Att hantera och förvara digitalt material medför en ökad men svåruppskattad kostnad för e-förvaltning över tid. (Arkivutredningen s. 538)

Massdigitaliseringens lockelser blir förståeliga om man ser till mängden material i Riksarkivet. Det rör sig om ca 80 hyllmil pappershandlingar och till detta ska läggas ytterligare 20 mil hos kommuner och statliga myndigheter. Mycket papper blir det. I dagsläget är omkring fem procent av detta material digitaliserat. Inom delar av arkivsektorn finns en stor tilltro till informationsdigitaliseringens förtjänster. I sitt underlag till utredningen skriver Riksarkivet att digitalisering ”leder till effektivitet, rättssäkerhet och stor nytta för många inblandade över tid.” (Arkivutredningen s. 541)

Men för vilka inblandade över tid? De som sparar på gammal utrustning, eller de som i framtiden kommer att jobba med att säkerställa informationsöverföring vid teknikskiften? Min handling från 1560 har ingen behövt överföra från ett medium till ett annat på 450 år. Det som behövs för att läsa den är ett mänskligt öga.

Räkenskap från 1565 över löner till de anställda på Gripsholms slott. Analogt material i Riksarkivet. Foto författaren.

Digitalisering av ett analogt material, med följande destruktion av det senare innebär också att originalet försvinner. I en tankeväckande text har överbibliotekarien vid Uppsala universitet Lars Burman skrivit om vad som händer vid digitalisering

Men något händer i mediakonverteringen. Det mesta av informationen följer med, men åtskilligt går också förlorat. En bok talar inte enbart genom texten, utan också genom sin utformning. Det går utmärkt att köpa kläder per postorder, men vill man pröva passform och känna på kvaliteten är besöket i butiken effektivare.

I Finland, som besökts av Arkivutredningen, har utvecklingen gått än längre. Där ska inget analogt material föras över från statsförvaltningen till de centrala statliga arkiven. Allt ska digitaliseras och det mesta av pappersmaterialet destrueras. (Arkivutredningen s. 542) Här börjar jag som historiker, med höstens upprop från det svenska Riksarkivet i minne, bli lite svettig i min läsning, särskilt som jag ett antal hundra sidor tidigare i utredningen läst att ett huvudargument för massdigitalisering är ”som effektiviseringsåtgärd för att möjliggöra gallring av pappershandlingar.” (s. 178) samt att ”Representanter från arkivsektorn menar att det på sikt inte kan vara rimligt att bevara samma information i två uppsättningar, dels de digitala handlingarna dels de analoga förlagorna som har digitaliserats.” (s. 138) I nuläget rör detta handlingar producerade i samtiden, men vad säger att det kommer att stanna där? Jag hyser ingen oro för 1500-talshandlingarna, men från senare tider finns material som skulle kunna hamna i riskzonen.

Givetvis är jag medveten om att gallringar görs, och har gjorts i arkiven, men en alltför blind tro på digitalisering till stora kostnader invaggar i alla fall mig inte i någon trygghet. Företrädare för flera arkiv ger i utredningen uttryck för att de ekonomiska kostnaderna för digitalisering är svåröverskådliga. Dessutom befinner sig många arkiv i en redan pressad ekonomisk situation.

Informationsdigitalisering leder kortsiktigt till ökade kostnader för själva digitaliseringen och på längre sikt till ökade kostnader för lagring och migrering av det digitaliserade materialet. Samtidigt kvarstår i regel också kostnaderna för förvaringen av det analoga materialet för lång tid framöver. (s. 177)

Risken är, i en värld med knappa resurser, att andra delar av arkivens verksamhet kommer att få minskade resurser när allt mer läggs på digitalisering och vård av det digitala materialet. Och även ett digitalt material kan bara förstås om det finns människor – arkivarier – med djupa kunskaper om materialets bakgrund och hur det står i samband med andra material. Oroväckande är att utredningen pekar på att arkivarier ofta hamnat i bakgrunden och inte tillåtits bidra med sin kompetens, till exempel långtids- och demokratiperspektiv, i olika typer av informationshanteringsprojekt. (s. 136, 171–174)

Det finns egentligen inget som säger att arkivsektorn själv ska stå för all digitalisering. Sedan länge är forskningen van att skapa sina egna digitala databaser – ofta genom att enskilda forskare fotar arkiven. Det finns dessutom en marknad och privata aktörer för digitalisering av arkivhandlingar. Det kanske mest kända aktören är ArkivDigital som stadigt expanderat och även anlitas av den vetenskapliga forskningen för digitaliseringsuppdrag. En stor del av det material som använts i forskningsprojektet Gender and Work kommer från just ArkivDigital. Det finns således inget som tvingar arkivsektorn att själva stå för digitaliseringen. Det som det finns en efterfrågan på tycks marknadens krafter se till att digitalisera. 

Historiska erfarenheter och ett längre tidsperspektiv manar till eftertänksamhet. Som väl är kommer en sådan eftertänksamhet fram i delar av Arkivutredningen när den pekar på digitaliseringens kostnader i nuet och i framtiden. Onekligen innebär digitalisering stora möjligheter för såväl arkivsektorn själv som för forskningen. Men min önskan är att en framtida forskarstuderande år 2520 inte behöver hålla till godo med handlingen från 1565 för att material från senare tider för länge sedan har sköljts bort i en digitaliseringsvåg.