Wolodarski och historiens dom

När det går motigt politiskt är det lätt att hoppas på eftervärldens dom. Peter Wolodarski gör det åtminstone. Såna förhoppningar är, dock, ganska så fåfänga.

”Historiens dom kommer bli hård mot Trump” lyder rubriken till Peter Wolodarskis söndagskrönika den 2 februari. Mycket troligt är det en blinkning till Olof Palmes jultal från 1972. I det menade Palme att domen över de ansvariga för USA:s bombningar i Vietnam skulle komma att bli lika hård som den över tredje rikets bödlar. Wolodarski ondgör sig i den över att Trump inte fälls i riksrätten trots att graverande uppgifter framkommit, bland annat att presidentens egen försvarsadvokat medgett att presidenten ägnat sig åt påtryckningar för egen vinning, om än i det allmänna intresset. Inte heller ska nya vittnen kallas. Men nu finns det mesta ”nedskrivet, svart på vitt … Eftervärlden har en klar bild av maktmissbruket, korruptionen och det maffialiknande beteendet. För den som är intresserad av sanning går det att komma nära den. Historiens dom kommer Trump inte undan.”

Jag förstår Wolodarski, och egentligen vem som helst med liknande upplevelser. Speciellt vid motgångar som skaver mot ens kärnvärderingar, vilka de än må vara, är det lätt att hoppas på slutgiltig seger av mer bestående slag. Om än inte i det här livet. När allt lugnat ner sig, folk satt sig ner, läst igenom handlingarna och funderat, kommer de att utbrista ”vad i h*****e tänkte de med!?”. För en liberal som Wolodariski finns det ju dessutom en väldigt tydlig förebild i Torgny Segerstedt som var den starkaste rösten i den lilla minoritet av pressröster som motsatte sig Sveriges förhållande till Nazityskland under andra världskriget. Då upplevdes han av många som jobbig, nu är han närmast helgonförklarad och hans namn pryder gator och byggnader landet runt.

Man ska dock inte hoppas på för mycket. Oftast kommer inte eftervärldens dom. Ta till exempel Gustav Vasa som krossade sina fiender en efter en och säkerligen skulle betraktas som en tyrann i modern tid. De av hans fiender som överlevde i landsflykt och som hoppades och trodde på eftervärldens dom skulle ha blivit besvikna. Om de vaknat upp under nationalromantikens era hade de sett hur svenska skolbarn fick läsa om[1] landsfadern Gustav Vasa och hans roliga äventyr i Dalarna. Ännu värre hade det kanske varit under 90-talet. Då hade de fått uppleva hur Herman Lindqvist på bästa sändningstid[2] högläste Gustav Vasas bitska brev till stackars fogdar och andra för att Gustav Vasa formulerade sig så roligt. Även om Lindqvist också problematiserade Gustav Vasas politik så kan man sätta det i perspektiv: Hur hade kubanska politiska dissidenter reagerat om någon högläste hotbrev från Castro för skojs skull?

Dessutom bygger Wolodarskis förhoppningar på att det är Trumps värderingar som tydligt förlorar i slutändan, som exempelvis skedde med nazismen efter andra världskriget. Detta är långt ifrån säkert. Om 100 år är det kanske tvärtom liberaler som Wolodarski som väcker allmän avsky för sina värderingar och sitt agerande. Och om ytterligare 100 år kanske Trump dyrkas som en landsfader. Med andra ord är det inte nog med att man inte kan bestämma vilka värderingar en eftervärld ska ha, det finns flera uppsättningar av eftervärlden. Torgny Segerstedt har hög status nu, men någon gång i framtiden kan det komma ett dekret uppifrån som innebär att alla monument, gator och byggnader som bär hans namn ska rivas eller byta namn.

Och allvarligt talat har det hänt mycket dåligt i historien, vi har inte möjlighet att döma allt. Hur ofta begråter vi offren till Gustav Vasas son, Karl IX, som om möjligt var en ännu mer hänsynslös maktspelare än sin pappa. Eller alla de som dog i tyska Magdeburg när katolska armén plundrade staden 1631 och hade ihjäl 20 000 av 25 000 invånare? Eller de tiotusentals tyska bönder som slaktades när de gjorde uppror mot sina furstar 1524­ till 1526? För att återvända till Gustav Vasas landsflyktiga fiender så hade kanske den värsta chocken varit att folk idag helt enkelt inte vet vilka de är. Vet du vilka Johannes Magnus, Olaus Magnus eller Wulf Gyler var? Eller, för att ta ett annat exempel, varför så många gator och platser runt om i Sveriges städer är döpta efter von Döbeln? Glömska kanske är den värsta domen. Åtminstone är det nog så för Trump.

Står hoppet då till oss historiker? Nja! Visst, när alla andra rusar in i framtiden med guldfiskminne det är vi som blickar bakåt och ser till att folk blir ihågkomna. Trump kan andas ut. Likväl är det för det första omöjligt att säga vad historiker kommer pyssla med om 100 år och vilka normer som kommer forma vårt yrke. Eller om det ens kommer finnas historiker.

Och även om framtidens historievetenskap är likadan som dagens, är historiker för det andra oftast inte så intresserade av att moralisera. Vi är mer intresserade av att förstå. Hur tänkte Trump? Varför fick Trump ett sådant genomslag? Vad kan Trump säga oss om sin tids politiska normer och värderingar? Hur såg Trumps relation ut till redan etablerade respektive nya intressegrupper? Hur manifesterade Trump sin status? Och så vidare, och så vidare. En vetenskaplig studie som värderade Trump i moraliska termer vore inte omöjlig men tämligen svår att ro i land, och framför allt, inte så intressant. Inte för mig i alla fall.

Med andra ord, historiens dom är en mysig snuttefilt men ingenting att hoppas på. Folk kan lika gärna hylla det som vi fördömer idag, eller helt enkelt inte bry sig. Detta vet Wolodarski så klart, men något måste man ta till när samtiden känns motbjudande. Om man vill förändra något får man börja med nuet och hoppas på det bästa när det gäller eftervärlden.


[1] Indoktrinerade hade nog de sagt.

[2] Man hade behövt förklara för dem att detta motsvarade en kombination av den bästa predikstolen och det bästa marknadsståndet, på en gång.