Allting går att sälja med en mördande reklam – Livrustkammaren och de sociala medierna

Hur kan ett museum fyllt av föremål till gamla svenska kungar och drottningar bli en stjärna i sociala medier och bli till en förebild för pr-konsulter? Svaret tycks ligga i humor.

Jag fnissar till när jag ser Mauritz Armfeldts olika porträtt för Tinder, Instagram och Linkedin, eller en fredagsfin Karl X svischa förbi i flödet av bilreklam, skrikande politiker och söta katter. Avsändaren är Livrustkammaren och det är många som gillar deras inlägg på Facebook, Instagram och Twitter. Ser jag till vilka som delar och gillar deras inlägg i mitt eget flöde så är det såväl lärare, banktjänstemän och akademiska historiker. Äntligen, historia når ut! Äntligen, historia engagerar!

Enligt företrädare för Livrustkammaren, intervjuade i pr-konsulten Fredrik Pallins bok #gördetnu, är deras mål att vara en ”historiebästis” på nätet. Den historia som berättas i museet på Stockholms slott kan kännas svår, och man vill ”sänka trösklarna”. Genom sin aktivitet i sociala medier vill man visa att det är möjligt att ”prata om historia på ett annat sätt”. Språket känns igen i museets interna kommunikation där museets ser som sitt mål att ”beskriva det förflutna så att det känns!”. Samtidigt pekar man på sin plats i det moderna, demokratiska, Sverige:

Vår samtid är ett resultat av tidigare generationers handlande och erfarenheter. Historia visar att samhället ständigt förändras och att det går att påverka. Medvetenhet om detta är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Statens historiska museers vision är att historia ska inspirera människor att vara aktiva i samtiden för att forma framtiden.(Vi är statens historiska museer)

En dörr med alltför hög tröskel? Källa.

Onekligen är det ett imponerande arbete Livrustkammaren har bedrivit i sociala medier. Ett museum uppbyggt kring gamla svenska kungars och drottningars kläder, rustningar och vapen har lyckats få över 500 000 följare på Facebook och får ofta tusentals reaktioner på enskilda inlägg. De humoristiska inläggen varvas med informativa inlägg, t.ex. en bild på Gustav II Adolf och en kortare text om slaget vid Lützen den 6 november. Ibland fängslande, ofta lättsamt. Ser man till andra kulturarvsinstitutioner aktivitet i sociala medier, är det den senare typen av informativa inlägg som de flesta använder sig av. Men de är i sanningens namn ibland lite tråkiga, och kanske inte helt lockande, utom för dem som redan bär på ett intresse. De intervjuas inte heller i Pallins bok.

Hur påverkar närvaron i sociala medier det fysiska museet? I Pallins bok kan museet inte svara på det. Enligt Livrustkammaren kan ett ökat antal besökare kan lika gärna bero på införande av fritt inträde. Men för skratten och lajksen bara med sig positiva effekter? Kan man sälja historia på samma sätt som designmöbler eller VVS-tjänster (två andra exempel i Pallins bok)? Finns det inga risker, frågar jag mig när jag läser Pallins bok.

Efter att ha fnissat färdigt åt Armfeldts outfits och den fredagsfine Pfalzkungen infinner sig en känsla av olust. Samma känsla kröp fram efter ett inlägg den 23 januari i år i form av ett Facebookinlägg av Erik XIV med texten ”1 like och jag gör mig av med Sturarna”. Ett annat exempel dök upp inför jul. Axel Oxenstierna varnande då alla julmusikfanatiker: ”Gillar du att spela Last Christmas kan jag ordna en turné utomlands. Med armén. Som likgrävare. På livstid.” Visst är inläggen smålustiga och får säkert många att ur minnets djup fiska upp grundskolans historieundervisning om den galne kung Erik och svenska härtåg i Tyskland.

Men genom inlägg som de om Axel Oxenstierna och Erik XIV fjärmar sig Livrustkammaren från de faktiska personer och händelser man anspelar på. För vilka andra politiska mord skojar statliga museer om? Eller för den delen de över 500 000 döda svenskar som var en del av den svenska krigserfarenheten på kontinenten? Låt oss leka med tanken att Forum för levande historia lade ut fingerade tweets av Stalin från Moskvarättegångarnas tid, eller uppmanade följare som gillar julmusik att följa med på en tur till Ukraina under 1940-talets början. Omöjligt.

Givetvis haltar jämförelsen, en viktig komponent i detta är tidsaspekten. Tiden mellan de döda Sturarna på Uppsala slott och oss är så lång att några direkt känsloband inte finns kvar. Till skillnad från 1930- och 1940-talets fasor, som än bärs i minnet av de som var med, eller deras barn. Men där finns mer – i berättelsen om Sverige spelar Vasatidens brödrastrider och lejonet från Norden och hans kansler centrala delar just som berättelser. De har kastat loss från verklighetens hamn och seglar fritt bland de stora berättelserna, fiktiva som verkliga. För vad skiljer Erik XIV i Livrustkammarens version från Shakespeares Hamlet, eller R. R. Martins Jamie Lanister?  

I sin ambition att stimulera till reflektion och sänka trösklarna riskerar kopplingen till det faktiska förflutna att helt försvinna. Livrustkammarens personal får inte glömma att det förvaltar minnet av människor en gång varit lika levande som dem själva. Och inte minst att de människor som man förvaltar resterna av hade andra människors öden i sina händer – i en tid långt från det demokratiska Sverige vi idag lever. För vad är Livrustkammaren om inte ett museum över makt och maktens ofta guldglänsande, fysiska manifestation? Tar man orden om att vara en ”historiebästis” på allvar borde man inte heller fly att tala om det svåra – för det är väl det man har en bästis till?

%d bloggare gillar detta: