Smitta och säkerhet

Sedan de första rapporterna på nyårsafton har spridningen av coronaviruset (covid-19) troligen inte undgått någon. Den här texten behandlar inte vad viruset är, hur det sprids eller hur du skyddar dig mot det. Inte heller vill den övertyga dig om att du inte behöver oroa dig, eller att alla skyddsåtgärder är onödiga. Istället är syftet att diskutera vad den hotbild som målas upp får för konsekvenser, och hur detta relaterar till en stats hantering av en osäker framtid. Jag vill lyfta coronavirusets säkerhetisering.

Valet att tala om säkerhetisering snarare än säkerhet grundar sig i en vilja att rikta uppmärksamheten mot vad som händer när något påtalas vara en säkerhetsrisk. Det finns ständigt en mängd möjliga risker och hot som omger oss. Genom att rikta fokus mot någon eller några av dessa risker framtvingar politiker, media eller opinionsbildare handling: resurser sätts in, och möjliga sätt att kontrollera hotet diskuteras. Otaliga säkerhetsåtgärder, såsom provtagningar, reseförbud och besked om karantän, talar för att coronaviruset just nu är en av världens mest säkerhetiserade frågor. Antalet smittade nådde nyligen 125.000 individer (länk: https://www.who.int/news-room/detail/07-03-2020-who-statement-on-cases-of-covid-19-surpassing-100-000) i världen, allt fler länder förbjuder resor (länk: https://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-stoppar-flygresor-fran-europa/) och inför begränsningar på mötesfriheten (https://www.regeringen.se/artiklar/2020/03/forordning-om-forbud-mot-att-halla-allmanna-sammankomster-och-offentliga-tillstallningar/).

Att en fråga säkerhetiseras är inte nödvändigtvis dåligt. Grundidén handlar ju om att skydda oss från något som vi upplever som hotfullt, och genom att uttala hotet högt gör vi andra uppmärksamma på det och skapar förutsättningar för att hantera hotet. Men säkerhetiseringen kan också ge problem. För det första medför den att andra möjliga risker hamnar utanför sökljuset. Genom att lyfta fram något som ett hot osynliggör vi alltså andra möjliga hotbilder. Krig och kränkningar av mänskliga rättigheter ryms för tillfället inte på scenen.

Information om det nya coronaviruset i Köpenhamns tunnelbana. FOTO Johannes Ljungberg.

För det andra så innebär säkerhetisering att något eller någon blir betecknad som hot, medan någon annan definieras som den som hotas. Sådana benämningar är aldrig oproblematiska. Vad gäller coronautbrottet framstår i förstone själva viruset som hotet, och människorna som de hotade. Men riktigt så enkel är inte frågan. De motåtgärder som sätts in riktas inte enbart mot själva viruset, utan också mot de människor som eventuellt bär på smittan. Därmed inkluderas de som omges av kontroller i hotbilden. Smittade människor blir ett hot mot friska; potentiellt smittade blir ett potentiellt hot.

Säkerhetisering tenderar att drabba vissa grupper värre än andra. I det här fallet vittnar många asiater om en våg av främlingsfientlighet [länk: https://time.com/5797836/coronavirus-racism-stereotypes-attacks/); de utsätts för våld och hot. Viruset bryr sig dock inte om nationalitet. Snarare är det påtagligt att smittan sprids på grund av de resmönster som finns i världen idag. Från Kina har utbrottet först och främst spridits till västvärlden: USA och Europa tillhör de mest drabbade områdena. Corona har spridits längs handels- och turistvägar, med dem som på grund av arbete eller hög inkomst haft möjlighet att resa över stora delar av världen.[1] Ändå är det inte höginkomsttagare som utsätts för allmänhetens säkerhetisering.

Ett tredje problem med säkerhetisering är risken för autoimmunisering. Passande nog är begreppet taget från läkarvetenskapen: det uppstår när antikroppar som ska hantera ett angrepp mot kroppen istället angriper den egna vävnaden. När begreppet överförs till diskussionen om säkerhetisering avser det fall när de motåtgärder som sätts in för att hantera det angivna hotet i själva verket förvärrar situationen. Gällande coronaviruset inkommer nu rapporter om att munskydd säljer slut runt om i världen, vilket lett till brist (länk: https://edition.cnn.com/2020/02/29/health/coronavirus-mask-hysteria-us-trnd/index.html) för bland annat sjukvårdspersonal.[2] Andra rapporter visar på problem med tillgång till mat, på grund av risk för smittspridning men också högra priser (länk: https://www.bbc.com/news/business-51305566) och hamstring (länk: https://www.bbc.com/news/business-51769184) av människor som väntar sig det värsta. Medan dessa beteenden möjligen mildrar den individuella hotbilden, bidrar de till den gemensamma, då andra drabbade riskerar att bli utan såväl näring som skydd och därmed riskerar att sprida sjukdomen vidare.

Sammantaget utgöra coronautbrottet ett utmärkt exempel på ett säkerhetiseringsdilemma: det finns mycket att vinna på att påtala viruset som ett säkerhetshot (länk: https://www.who.int/news-room/q-a-detail/q-a-coronaviruses), men samtidigt medför det också höga risker.

Vad kan en historiker bidra med till denna debatt? Det är rimligt att påstå att stater alltid har säkerhetiserat hot; behovet av att skydda såväl ledning som befolkning är grundläggande för statens varande. Vad som säkerhetiseras, och hur, förändras dock över tid. Utifrån ett historiskt perspektiv framgår således vad som är nytt i dagens debatt, och vilka mönster som känns igen.

En återkommande lösning på upplevda hot är att försöka motverka spridning. Så hanterade den svenska staten uppror under 1600-talet: överheten lade locket på och förbjöd sina ämbetsmän att föra information vidare, eftersom den riskerade att nå bönder som kunde inspireras därav. Risken för spridning liknades vid löpeldar eller smittohärdar.[3] Även sjukdomar resulterade i karantänområden och begränsningar i människors frihet och rörlighet: gudstjänster kortades ner och områden spärrades av.[4] På så sätt känns säkerhetiseringen av virusutbrottet i våra dagar igen, även om tillgången till en större kontrollapparat och fler resurser gör att omfånget av säkerhetiseringen och hastigheten med vilken den sprids har ökat.

Tidsaspekten är dock en av de aspekter som har förändrats mest från då till nu. Även om också de tidigmoderna staterna utförde förebyggande insatser, inleddes en mer omfattande säkerhetisering först efter att hotet egentligen inte längre var hot utan verklighet: insatser mot pesten gjordes efter att den inträffat, och upprors omfång begränsades efter att de brutit ut. I våra dagar genomförs säkerhetisering istället vid tidigast möjliga tillfälle, till den grad att såväl forskare som politiker talar om preventiva åtgärder – preemptive strikes. Syftet är att bemöta inte enbart hot, utan också potentiella hot.

Framtiden innehåller ofrånkomligen potentiella hotbilder, som kännetecknas av att vi har bristfällig information om hur trovärdiga de egentligen är. Det finns två lösningar på en sådan situation: antingen väntar vi tills vi har mer information att utgå från, eller också agerar vi för att säkerställa att det potentiella hotet realiseras. Medan tidigmoderna stater förespråkade den första hållningen, tenderar dagens stater att anbefalla den andra. Inte nog med det: dagens stater avkrävs ansvar från sina medborgare ifall de misslyckas med att förebygga potentiella hot. Därmed tycks vi gå mot ett allt mer säkerhetiserat samhälle, där beredskapsnivån ständigt hålls hög.

En eskalerande situation är en sak; återigen, det kan finnas fog för att identifiera hotbilder. Men det är också nödvändigt att fundera över hur situationen ska kunna deskalera. En ansvarsfull säkerhetisering förutsätter möjligheter till (och jag ber om ursäkt för det onekligen otympliga ordet) desäkerhetisering (desecuritization), inte enbart av coronaviruset utan också av andra hotbilder. En sådan plan lyser ännu med sin frånvaro.

Därtill behöver riskerna med säkerhetiseringen hanteras. Vilka andra hotbilder ignorerar vi? Vem betecknas som hot, och hur påverkar det dem? Hur motverkar vi autoimmunisering? Frågorna är centrala, inte enbart i pågående utbrott, utan även för framtida hanteringar av hotbilder. Framför allt behöver vi diskutera på vems villkor en säkerhetisering sker.

Sari Nauman, forskare i historia vid Göteborgs universitet


[1] Se WHO:s rapportering kring covid-19-virusets spridning på https://experience.arcgis.com/experience/685d0ace521648f8a5beeeee1b9125cd (besökt 2020-03-10). Se även Expressens redogörelse för smittvägarna i Sverige: https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-alla-svenskar-som-smittats-av-coronaviruset/ (besökt 2020-03-10).

[2] För liknande händelser i Sverige, se https://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-sager-nej-nar-italien-ber-om-hjalp-med-munskydd/ (besökt 2020-03-10).

[3] Miriam Rönnqvist, ”Smittande oro: Revoltenerfahrung som katalysator för den svenska överhetens retorik och taktik i mötet med uppror underifrån under 1600-talet”, i Trond Bjerkås & Knut Dørum (red.), Eneveldet før undergangen: Politisk kultur i Norge 1660–1814 (Oslo 2017).

[4] Uppsala domkapitels protokoll, vol. 18; Bodil Persson, Pestens gåta: Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne (Lund, 2001).

%d bloggare gillar detta: