Vad vet vi egentligen om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser?

Det är i kriser, när beslut måste fattas snabbt, som kunskaper historia behövs som mest. Men kriser kan också blottlägga historieböckernas vita fläckar. Den här texten handlar om vad vi vet, och inte vet, om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser.

Medierna fylls av historiska jämförelser i dessa virustider. Alltifrån medeltidens digerdöd och 1800-talets koleraepidemier till mer sentida influensautbrott. Den vanligaste historiska analogin är förmodligen spanska sjukan, som anses ha orsakat fler dödsoffer än första världskriget när den spreds över världen 1918–19.

Jakten på historiska paralleller är inte förvånande. I ett läge när en smitta sprids med förbluffande hastighet och när ekonomin ser ut att befinna sig i fritt fall är det svårt att förlita sig på såväl teori och modern empiri. Historien kan hjälpa beslutsfattare av olika slag – statsministrar, statsepidemiologer, företagsledare och vanliga medborgare – att orientera sig.[1] Men även under mer normala omständigheter kan de historiska parallellerna vara viktiga. Vissa typer av händelser, såsom pandemier, är helt enkelt sällsynta. De senaste årens erfarenheter ger inte tillräcklig vägledning.

När ekonomerna Lars Jonung och Werner Roeger, för närmare 15 år sedan, publicerade en rapport om de potentiella makroekonomiska effekterna av en influensapandemi konstaterade de uppgiften var extremt svår eftersom ”världen inte upplevt en stor pandemi på senare tid”.[2] För att överhuvudtaget få några referensramar att grunda kvalificerade gissningar (”guesstimates”) om en pandemis makroekonomiska effekter behövde de titta på erfarenheter av farsoter i det förflutna, även om den medicinska teknologin då befann sig på en helt annan nivå. Deras rapport, som skrevs på uppdrag av EU-kommissionen, är ett intressant exempel på hur föreställningar och kunskap om det förflutna kan användas för att skapa framtidsscenarion, som i sin tur kan vägleda beslutsfattare.

Jonung och Roeger använde forskningsresultat om spanska sjukan för att konstruera ett ”pessimistiskt” huvudscenario. De räknar på att 30 procent av befolkningen insjuknade och att dödligheten bland dessa uppgick till 2,5 procent, något som skulle innebära en dödlighet på 7,5 per 1,000 invånare. Detta jämfördes med den dödlighet på 2,5 per 1,000 invånare som tidigare forskning om spanska sjukan kommit fram till. Vidare antog Jonung och Roeger att varje insjuknad individ stannade hemma från arbetet i tre veckor, betydligt längre än de tre till fem dagar som var genomsnittet för de som fick spanska sjukan. När det gäller pandemins varaktighet utgick Jonung och Roeger från att de största effekterna koncentrerades till ett kvartal, ett antagande baserat på ”past evidence”.

Med dessa antaganden på plats simulerade Jonung och Roeger vad som hände i en makroekonomisk modell av EU:s ekonomi vid en tänkt pandemi. Simuleringen skiljde på utbuds- och efterfrågeeffekter.  Utbudseffekterna var de som har att göra med att antalet arbetade timmar sjunker i och med att många insjuknar och dör, eller stannar hemma för att vårda anhöriga som insjuknar. Efterfrågeeffekterna utgjordes av minskad konsumtion, till följd av av olika åtgärder som vidtas för att begränsa smittspridningen, exempelvis inskränkningar av resande och möten.

Jonung och Roegers simuleringar visade att en pandemi som utbrutit första kvartalet 2006 skulle fått tämligen begränsade effekter på EU:s ekonomi. Istället för en tillväxt på 2,1 procent, som dåtidens prognoser visade, skulle tillväxten ha stannat på 0,5 procent. Återhämtningen skulle inledas redan det följande året, då tillväxten skulle bli snabbare än prognoserna. Så snart som pandemin ebbat ut, efter ungefär fyra månader, återkom folk till sina arbeten och återupptog sin konsumtion ungefär som tidigare. ”Detta anpassningsmönster är känt från tidigare pandemier”, påpekade Jonung och Roeger.

Återigen hänvisades till spanska sjukan, närmare bestämt en studie som visade att detaljhandeln i USA sjönk i november och december 1918 för att växa snabbt efter årsskiftet. Vad som verkar ha hänt var att amerikanerna sköt upp sin konsumtion några månader.

En liknande bild av en anpassningsbar ekonomi gavs av i annan empirisk studie som åberopades av Jonung och Roeger, en uppsats med rubriken ”The Economic Effects of the 1918 Influenza Epidemic” av Brainerd och Siegler.[3] Här användes den variation i dödlighet som observerats på delstatsnivå i USA för att studera spanska sjukans effekter på den ekonomiska tillväxten. Det visade sig att delstater med hög dödlighet upplevde snabbare tillväxt fram till 1920-talets slut jämfört med de delstater där dödligheten varit lägre.

I ett uttalande i Dagens Nyheter helt nyligen sammanfattade Jonung:

”Det vi slogs av när vi tittade på tidigare pandemier var elasticiteten, hur snabbt det återgick till det normala. Det är som om man trycker in ett finger i en ballong. När man tar bort det så fylls den ut igen […]”.

Nationalekonomer kritiseras ofta för sin historielöshet. I det här fallet är en sådan kritik knappast rättvis. För det första har Jonung har själv bedrivit en hel del ekonomisk-historisk forskning, inte minst sådan som har kopplingar till policyfrågor.[4] För det andra fanns inte någon omfattande forskning om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser när Jonung och Roeger gjorde sina simuleringar. Vid den aktuella tidpunkten framstår spanska sjukan rent av som en vit fläck i den ekonomiska historien.

I sin rapport kunde Jonung och Roeger referera till två empiriska studier. De ovan nämnda resultaten om detaljhandelns snabba återhämtning kom från en rapport framtagen på uppdrag av Kanadas finansdepartement.[5] Resultaten om tillväxten i olika amerikanska delstater hämtades från ett working paper som aldrig kom att publiceras.[6]

På senare år har det tillkommit en del forskning som direkt eller indirekt berör spanska sjukans ekonomiska konsekvenser. En studie som fokuserar på den amerikanska arbetsmarknaden bekräftar bilden av en snabb återhämtning efter epidemin.[7] Annan forskning pekar mot att effekterna kan ha varit mer långvariga än vad som antogs av Jonung och Roeger. En studie på svenska data visar att fler skrevs in i fattigvården i län som hade högre dödlighet i influensan, men att effekten blev tydlig först efter ett par år.[8] En studie av Sao Paolo i Brasilien visar att produktionen av jordbruksprodukter ännu på 1940-talet var lägre i de distrikt som drabbats hårdare av spanska sjukan.[9] Effekterna syns än idag, menar forskarna, i form av lägre testresultat på nationella prov. Det finns också några studier som jämför hur det gick för de som var i fosterstadiet under influensan, med dem som föddes tidigare och senare.[10] Här kan exempelvis nämnas en undersökning baserad på svenska befolkningsregister som visar på sämre hälsa senare i livet för de som föddes i spanska sjukans omedelbara efterdyningar.[11]

Trots denna nyare forskning finns många obesvarade frågor kring 1900-talets största demografiska katastrof, inte minst i ljuset av den nu pågående epidemin. Hur påverkade egentligen spanska sjukan konsumenterna? Går det att se några skillnader mellan länder och regioner som tillämpade mer eller mindre strikta regleringar för att hindra smittspridning? Finns det några kopplingar mellan influensan och den ekonomiska krisen i början av 1920-talet? Och hur påverkade egentligen Jonungs och Roegers rapport från 2006 beslutsfattare på olika nivåer, och vår egen ”krisberedskap”?

Tobias Karlsson, forskare i ekonomisk historia vid Lunds universitet


[1] Barry Eichengreen, ‘Economic History and Economic Policy’, The Journal of Economic History, 72.2 (2012), 289–307.

[2] Lars Jonung & Werner Roeger, The Macroeconomic Effects of a Pandemic in Europe – a Model-Based Assessment (Rochester, NY: Social Science Research Network, 1 June 2006).

[3] Elizabeth Brainerd & Mark V. Siegler, The Economic Effects of the 1918 Influenza Epidemic, CEPR Discussion Papers (C.E.P.R. Discussion Papers, February 2003).

[4] Se exempelvis Lars Jonung, ‘Ekonomiska kriser förr och nu’, i Ekonomisk Historia (Ekonomisk historia 1985, 1985), 77-83.

[5] James, S. & T. Sargent (2006), “The Economic Effects of an Influenza Pandemic”, Economic Analysis and Forecasting Division, Department of Finance, Canada, May 9. Denna rapport finns, vad jag kan se, inte tillgänglig på nätet. Den sistnämnde författaren är av allt att döma nobelpristagaren Thomas Sargent, som bl a forskar kring katastrofers ekonomiska betydelse.

[6] Ett problem för Brainerd och Siegler, och en sannolik anledning till att deras resultat inte publicerats, är att de saknar data på hur delstaterna hade utvecklats innan spanska sjukan. De får helt enkelt anta att epidemin slog närmast slumpmässigt mot olika delar av USA, ett antagande som inte stöds av senare forskning.

[7] Thomas A. Garrett, ‘War and Pestilence as Labor Market Shocks: U.s. Manufacturing Wage Growth 1914–1919’, Economic Inquiry, 47.4 (2009), 711–25.

[8] Martin Karlsson, Therese Nilsson, & Stefan Pichler, ‘The Impact of the 1918 Spanish Flu Epidemic on Economic Performance in Sweden: An Investigation into the Consequences of an Extraordinary Mortality Shock’, Journal of Health Economics, 36 (2014), 1–19.

[9] Amanda Guimbeau, Nidhiya Menon, & Aldo Musacchio, The Brazilian Bombshell? The Long-Term Impact of the 1918 Influenza Pandemic the South American Way (Rochester, NY: Social Science Research Network, 1 May 2019).

[10] Douglas Almond, ‘Is the 1918 Influenza Pandemic Over? Long‐Term Effects of In Utero Influenza Exposure in the Post‐1940 U.S. Population’, Journal of Political Economy, 114.4 (2006), 672–712.

[11] Jonas Helgertz och Tommy Bengtsson, ‘The Long-Lasting Influenza: The Impact of Fetal Stress During the 1918 Influenza Pandemic on Socioeconomic Attainment and Health in Sweden, 1968–2012’, Demography, 56.4 (2019), 1389–1425.

%d bloggare gillar detta: