Axel Oxenstierna – orsaken till att coronakrisen hanteras annorlunda i Sverige än i övriga Europa?

Ju djupare kris det nya coranaviruset skapar ökar temperaturen i debatten huruvida Sveriges agerande är klokt eller förkastligt, dumdristigt eller bara dristigt. För att förklara det svenska agerandet används ofta historiska argument. Och återigen stiger Axel Oxenstierna, tillsammans med Gustav Vasa, fram som urfadern för det svenska. Axel Oxenstierna har hos både journalister och andra börjat förvandlas till någon slags allvetande och superkompetent sagofigur. Nu senast skriver Elisabeth Åsbrink i Dagens Nyheter om den svenska tilliten med rötter i Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas tidevarv. Det är en tillit Åsbrink ser som problematisk, eller rentutav som ett hot.

Åsbrink skriver 

Sverige skiljer sig från sina nordiska grannar genom sin långa tradition av stark centralstyrning. Vi har Gustav Vasa (och Axel Oxenstierna) att tacka för det. Grovt uttryckt är folk i det här landet vana vid att göra som myndigheterna säger.

Nog hade såväl Gustav Vasa som Axel Oxenstierna sina fingrar med i utvecklingen av Sverige till en i hög grad centralstyrd stat. Med hjälp av sin fogdar lyckades Gustav Vasa nå ut i varje vrå av riket för att rätt skattlägga befolkningen. Under början av 1600-talet, Oxenstiernas tid, förstärktes förvaltningen ytterligare genom länsstyrelser och en centralförvaltning organiserad efter kollegiala principer. Men frågan är vilken betydelse dessa halvmilleniegamla reformer har för svenskarnas tillit till Folkhälsomyndigheten och dess ansikte utåt i form av Anders Tegnell. De som inte hyste några högre tankar om Gustav Vasas försök till centralstyrning fick inte främst sin tillit till staten naggad i kanten. Snarare blev de som tvivlade ett huvud kortare. Den Vasatida staten grundade sitt styre inte primärt på tillit, även om den så kanske önskade, utan på en god bit tvång. Ett bemötande av coronakrisen som det franska, eller varför inte polska eller ungerska, där krisen blir till ett hjälpmedel att undertrycka politiska motståndare, hade nog varit mer i Gustav Vasas smak.

Axel Oxenstierna, fadern till allt svenskt? Bildkälla.

I mångt och mycket var läget likartat under Oxenstiernas tid. Mycket kunde nog dåtidens svenskar känna inför den överhet som då benämndes kronan, men långt ifrån alltid var det tillit. Dåtidens syn på tillit hos en befolkning kommer tydligt till uttryck i Gustav II Adolfs avskedstal till ständerna inför Sveriges intåg i trettioåriga kriget 1630 då han uppmanar prästerna att förmana och strängt uppmana sina åhörare, vars hjärtan de har i sitt våld och kan vrida hur de vill enligt kungen, att vara sin överhet trogna och göra som den säger. Det han vill att åhörarna, eller med andra ord majoriteten av befolkningen i form av bondehushållen, skulle var att ”utgöra sin plikter”, det vill säga betala skatt eller låta utskriva sig till soldater. Kungen var medveten att kriget skulle bli dyrt, att långt ifrån alla ville vara med och betala samt att alla till buds stående medel att få med sig befolkningen behövde användas. Otvetydligen var det så att kungen lyckades, med prästernas hjälp, att vrida böndernas hjärta rätt. Det fanns ett stöd och offervilja för kungen – men när han dog och Axel Oxenstierna fick fritt spelrum, hårdnade motståndet från böndernas sida.

För någon vecka sedan skrev Maciej Zaremba en artikel, som i mångt och mycket är Åsbrinks motsats, i vilken han hyllar den svenska tilliten till samhället och den svenske ämbetsmannen i sin kofta. Även hos Zaremba dyker Oxenstierna upp, denna gång som roten till den svenska särarten att inte tillåta ministerstyre. Tyvärr missar Zaremba att i det kollegiesystem som Oxenstierna var med att införa, en slags föregångare till dagens departement, under 1600-talet styrdes av män med plats i riksrådet, en dåtida motsvarighet till regeringen. Dessutom fungerade rådet som högsta domstol så alla enskilda rättsfall som överklagades dit avdömdes av, just det, rådet: dåtidens motsvarighet till våra ministrar. Den svenska traditionen att inte tillåta ministerstyre uppkom först vid 1800-talets mitt efter omfattande stridigheter och politisk dragkamp mellan riksdag och regering.[1] Linjerna från 1600-talet är sällan så raka som vi tror.  

Axel Oxenstierna får således både bära hundhuvudet och äras för att ha fört in Sverige på ett spår som lett till att dagens coronakris hanteras på ett lite annat sätt än i många andra länder. Men om tilliten inte kommer från Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas centralstyrda statsprojekt, varifrån kommer den då?

En institution som äldre tiders svenskar tycks ha haft tilltro för var rättssystemet. Forskare som Eva Österberg och Maria Ågren har pekat på att man i Sverige, bland såväl hög som låg, hade en tillit till att domstolarna dömde rättvist. Därför använde man sig av dem. Rättens historia i Sverige är nära knuten till staten, men den är bitvis också skild från den samma. Många gånger var det kanske också så att det var staten, inte rättssystemet, som tjänade på att vara nära sammanknutna. Rätten hade en legitimitet och tilltro bland befolkningen som staten saknade. Kanske ska vi söka rötterna till tilltron till det svenska smittskyddet där.

En annan hypotes, som jag personligen tror har ett starkt förklaringsvärde, är att den svenska tilliten till samhället inte är så gammal. Långt in på 1900-talet var Sverige ett i europeisk jämförelse fattigt samhälle, präglat av stora ekonomiska klyftor. Det sena 1800-talet och 1900-talets första decennier karaktäriserades knappast av tillit till stat och överhet. Tecken på detta är den mycket omfattande amerikaemigrationen, men också den höga konfliktbenägenhet som rådde på den svenska arbetsmarknaden. Ekonomhistoriker Erik Bengtsson har pekat på att den svenska samförståndsandan och jämlikheten nog inte har särskilt djupa rötter utan söker dem i folkrörelsernas arbete under det sena 1800-talet. En demokrati och ett politiskt system med en bred folklig förankring och deltagande, vilket Bengtsson hävdar karaktäriserade stora delar av det svenska 1900-talet, är kanske förklaringen till varför svenskarna tycks visa tillit till Tegnell och inte till en regerings- eller statschef som förklarar krig mot viruset, eller kringskär demokratiska grundrättigheter i virusets namn. Helt klart är i alla falla att mycket lite talar för att det var Axel Oxenstierna som lade grunden till denna tillit. Och man kunde önska att journalister (och andra) skulle sluta använda Axel Oxenstierna för att föra fram sina egna åsikter iklädda historiskt legitimitet. 


[1] Om detta kan läsas här.