Bilden av det slösaktiga Sydeuropa – coronakrisens enda konstant?

Det har väl inte undgått någon att det ekonomiska läget är ett hett tema i den offentliga debatten sedan knappt två månader tillbaka. Snabbt räknat (vilket kan innebära att en del inlägg missats av undertecknad) har svenska nationalekonomer och ekonomhistoriker gjort ett 40-tal debattinlägg i dagspress, poddar och på bloggar kring ekonomi kopplat till coronakrisen den senaste månaden. Det är strax över ett inlägg om dagen. Ett återkommande tema är om Sverige är i en bättre position att stimulera ekonomin jämfört med andra europeiska länder tack vare en låg statsskuld. Återigen kommer stereotyperna om det sparsamma Nordeuropa kontra det slösaktiga Sydeuropa fram.

Regeringen framhåller gärna att Sveriges utgångsläge är bättre än de flestas. Samma tanke lyftes även i ett specialavsnitt av mediehuset Kvartals podd Veckopanelen där de positiva sidorna med finansiell sparsamhet lyftes fram gång på gång. Mest talande är kanske citatet från ekonomiprofessorn Magnus Henrekson om ”spänningarna mellan de här som har skött sig i Nordeuropa och de här som inte sköter sig i Sydeuropa.”

Det är ett eko av hur t.ex. Nederländernas finansminister Wopke Hoekstra resonerat kring att EU-kommissionen borde utreda varför Sydeuropas länder inte på egen hand kan satsa sig ur krisen. De borde ha skött sig bättre menade Hoekstra. Portugals premiärminister kallade resonemanget ”motbjudande”.

Financial Times beskriver det som att det kanske är passande att det tagit bibliska proportioner på en katastrof för att den ”kalvinistiska doktrinen” skulle släppas av de nordeuropeiska länderna. ”Schwarze Null” – inga underskott – som sparpolitiken kallas i Tyskland är nämligen på väg att överges i spåren av coronakrisen. Skribenten Jamie Powell anspelar på Jean Calvin, den schweiziske kyrkofadern som på 1500-talet ännu tydligare än Martin Luther tog avstånd från katolicismen. Hårt arbete och sparsamhet var ett sätt att ära Gud. Den lyx som Katolska kyrkan ägande sig åt stod i vägen. Kalvinismen har haft ett väldigt inflytande över kulturutvecklingen i bl.a. – hör och häpna – Nederländerna och västra delarna av Tyskland. Även den svenska frikyrkorörelsen tog intryck.

Vad har 1500-talets kyrkohistoria med dagens ekonomiska debatt att göra? Mer än man kan tro. Inte minst om man vill förstå de moraliska övertoner som ofta läggs på debatten om statsskulder och budgetunderskott. De här skillnaderna i mentalitet hade naturligtvis spelat ganska liten roll om det inte vore så att de ska samsas inte bara i en gemensam inre marknad utan dessutom, som i fallet med Tyskland, Nederländerna, Italien, Spanien och Portugal för att nämna några, i en valutaunion.

Problemet är att dagens eurosamarbete och de mentala föreställningar som verkar leva vidare i det nordeuropeiska sättet att se på sina samarbetsländer i Sydeuropa inte har så mycket att göra med den ekonomiska verkligheten som den föreställda. Det sistnämnda sitter däremot djupt. Så ska man nog se på skillnaden mellan Nord och Syd. Retoriken mot Syd har svag empirisk grund och verkar i första hand vara riktad till en hemmaopinion för att stärka vissa politiska poänger.

Philipp Heimberger som är forskare på österrikiska tankesmedjan Wiener Institut für Internationale Wirtschaftsvergleiche, har gjort en genomgång av den italienska ekonomin sedan inträdet i eurosamarbetet 1999 fram till nu. Ett enda år sedan 1999 har den italienska statsbudgeten gått med underskott, det var 2009 och då uppgick det till 0,9 procent av BNP, vilket är jämförbart med de siffror svenska finansministrar stolt visar upp (2009 var det svenska budgetunderskottet också 0,9 procent med en statsskuld på ca 40 procent, återkommer till detta). Grafen nedan visar samtidigt att både Tyskland och Nederländerna haft betydligt större svängningar i sina respektive budgetsaldon under 20 år. Först 2016 har t.ex. Nederländerna ett bättre saldo än Italien. Det tyska underskottet innan eurointrädet kan nog i stort sett förklaras av kostnaderna för återföreningen mellan Öst- och Västtyskland.

En bild som visar text, karta

Automatiskt genererad beskrivning

Källa: AMECO (2019). Hämtad från Philipp Heimberger.

Den riktigt sorgliga berättelsen visas dock av siffrorna för BNP per capita i grafen nedan. År 1999 låg Italiens nivå ca 1000 euro över snittet för 12 euroländer. 20 år senare, precis innan coronakrisens början, hade nivån fallit till nästan 4000 euro under snittet. Dagens unga italienare har det markant sämre än sina föräldrar. Nästan två miljoner unga har emigrerat sedan 2008. Av de som stannar kvar bor en allt högre andel hos sina föräldrar (66 procent bland unga 18–34 år) och har inte råd att bilda familj, vilket är en orsak till den åldrande befolkningen. Det är en katastrofal trend, men inte p.g.a. för liten sparsamhet utan för stor.

En bild som visar karta, text

Automatiskt genererad beskrivning

Källa: Eurostat; Philipp Heimbergers beräkningar. Euro area average (EA-12) inkluderar följande länder: Österrike, Belgien, Tyskland, Spanien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal. Hämtad från Philipp Heimberger.

Sedan eurointrädet har Italien, som Heimberger skriver, varken kunnat hålla en nationellt anpassad penningpolitik eller växelkurs. EU:s hårda krav på åtstramning och restriktioner av finanspolitiken har också bakbundit de nationella politikerna i att kunna stimulera ekonomin. Ju mer den italienska ekonomin hålls tillbaka desto mer ökar skuldkvoten som nu stabiliserat sig på ca 130 procent av BNP.

Just statsskuldsnivån är också den springande punkten. Likt Sverige hade Italien med sig en betydande statsskuld från 1980- och 1990-talens valutaturbulenser. Dessa uppkom till stor del av obalanser i dåtidens europeiska växelkurssamarbete European Exchange Rate Mechanism (ERM). Framför allt kopplat till de höga räntor som Bundesbank höll för att inte släppa iväg inflationen trots att de offentliga utgifterna ökade i samband med den tyska återföreningen. Men till skillnad från Sverige, som släppte kronans anknytning till de europeiska valutorna 1992 och sedan dess har haft en flytande valuta, har Italien inte kunnat växa sig ur sin statsskuld med hjälp av en flexibel växelkurs.

Visst finns det här något väldigt självförhärligande i Nordeuropas sätt att se på Sydeuropa. Den svenska självgodheten kring statsfinansernas skick vet nästan inga gränser. Trots att regeringen sedan 2014 har stramat åt och inte låtit BNP-ökningarna fullt ut synas i mer resurser till regioner och kommuner, bättre katastrofberedskap eller större infrastrukturinvesteringar, utan istället valt att låta statsskulden minska i allt snabbare takt till en nivå långt under EU:s regler. Det har försatt Sverige i ett sämre beredskapsläge inför en pandemi än vi annars kunde ha haft. Av bl.a. kostnadsskäl monterades beredskapslagren av medicinsk utrustning ned under 1990- och det tidiga 2000-talet.  

Nordeuropeisk vän av ordning skulle kanske invända att problemet är just att den italienska ekonomin i grunden har så stora skavanker att den inte kan växa sig ur sin skuld. Niklas Ekdal menar på DN:s kultursida att ilskan mellan Nord och Syd handlar om att ”protestantiska länder inte vill betala katolska länders räkningar”. Då kanske man ska påminna sig om att det var italienska brandflygplan som hjälpte Sverige under sommaren 2018 när skogsbränder härjade i våra norra landsdelar. Sverige hade ju sparat in på sina egna.

Visst har Italien strukturella problem med bl.a. demografi och regionala klyftor. Men problemen förstärks snarare än hjälps av de obalanser som eurosamarbetet skapar. Tragiken är att även Sverige som inte är ett euroland underblåser föreställningen att obalanserna inte har något med saken att göra. Italien och de andra sydeuropeiska länderna har sig själva att skylla.

Ödmjukhet inför att den svenska positionen gynnas av att vi står precis bredvid eurosamarbetet och kan dra nytta av tysk köpkraft men samtidigt har vår egen valuta att ta upp lån i tycks inte existera i den ekonomiska debatten här. Kanske är det den där protestantiska självbilden som tittar fram när man minst anar det. Åtminstone verkar grundlig empiri väga lätt mot stereotypen av de slösaktiga katolikerna i södra Europa.

Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia, Uppsala universitet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s