Släkten är värst?

För några dagar sedan kom ett genombrott i Sveriges näst största polisutredning. En man anhölls misstänkt för det så kallade dubbelmordet i Linköping hösten 2004. Några timmar senare erkände han. Dagen därpå avslutade för övrigt Sveriges största polisutredning – om Palmemordet – dock utan att formellt kunna binda någon misstänkt till brottet. Bakom bägge dessa fall ligger åratals av idogt polisarbete, men en avgörande pusselbit skiljer: i Linköpingsfallet kunde polisen säkra DNA-spår. Vägen till gåtans lösning gick därefter via en professionell släktforskare, som med hjälp av dels DNA-register upprättade av släktforskare, dels gammal hederlig kyrkobokföring, kunde arbeta sig först bakåt i släktleden och sedan successivt framåt till mördaren.

Historiskt källmaterial i form av kyrkobokföring har funnits i många hundra år, möjligheten att analysera DNA bara några decennier. Det revolutionerande ligger dock i kombinationen. Mördaren ringades inte in genom DNA från hans närmaste familj, utan från mer avlägsna och släktforskningsintresserade anförvanter. Succén till trots är det långtifrån oproblematiskt att i polisiära sammanhang använda DNA insamlat för ett helt annat syfte, vilket Karin Bojs tydligt visar i en krönika i DN. Gränsdragningarna bir komplicerade. Hur grova brott krävs exempelvis för att få genomföra sökningar? Krävs tillstånd från den som sänt in sitt DNA till registret? Bojs sätter emellertid också fingret på en annan punkt: om ett grovt brott begås, borde inte jag som ansvarskännande medborgare försöka bidra till dess lösning även om den skyldige visar sig vara min egen släkting? I Forskning och framsteg beskrevs för en tid sedan just detta som ”ett etiskt dilemma: den som laddar upp sin information kan bidra till att en släkting hamnar i fängelse”. Vid sidan om den rent etiska diskussionen om vad som får göras med insamlad genetik, rymmer denna fråga också perspektiv på, och frågor om, släktskap. Vad är egentligen släkt och vilka förväntningar förväntas individen leva upp till gentemot sina släktingar?

Dödbok från 1800-talets början, en del av kyrkobokföringen. Källa.

Här finns skäl att urskilja olika släktbegrepp med olika grunder. Grovt kan skiljas mellan en biologiskt grundad indelning och en kulturell. Den biologiska släkten är den som DNA-släktforskningen idag kan kartlägga. Den kulturella definitionen är mindre definitiv. Historisk forskning har också visat hur denna definition varierat: vad som vid olika tillfällen och i skilda samhällen räknats som släkt är inte självklart. Det har haft betydelse i särskilt två reproduktiva aspekter: äktenskap och arv. För den mänskliga reproduktionen har det givetvis varit av vikt att veta vem man är släkt med. Historiskt sett har giftermål mellan släktingar varit förbjudet (och är det fortfarande i stora delar av världen). I 1600- och 1700-talens Sverige kunde sexuella förbindelser inom så kallade förbjudna led få ödesdigra följder. I sin avhandling om förbjudna relationer ger Bonnie Clementsson flera sådana exempel. En förbindelse mellan en man och hans hustrus halvsyster på den västgötska landsbygden i början av 1700-talet ledde till att båda avrättades. Det kan i detta och liknande fall noteras att släktskap inte var begränsat till blodsband, det skapades också genom äktenskapliga allianser. Släkt var kombinationen av blodsband och giftermål. En given konsekvens blev att släktbegreppet kunde bli mycket omfattande.

Motsvarande förhållande gällde också den materiella reproduktionen. Arvsrätten kunde i det tidigmoderna samhället utsträckas hur långt som helst: släkten tog i princip aldrig slut. Det fanns inte på kartan att arv inte skulle kunna fördelas på grund av att den avlidne skulle sakna släktingar. Denna ständigt närvarande släkt kunde också ibland uppträda närmast som en kollektiv aktör, särskilt när det handlade om jordegendom. Christer Winberg, som undersökt jordtvister under 1600- och 1700-talen, visar hur domböckerna ideligen refererar till släktens ståndpunkt(er). Terminologin kunde variera – släkt kunde också omtalas som ätt, som arvingar eller som bördemän, varmed förstods den grupp anhöriga som hade rätt att genom bördsrätt återlösa jord som sålts från släkten. Med utgångspunkt i just bördsrätten understryker också Winberg hur vitt släktbegreppet uppfattades. När släktingar hävdade bördsrätt som grund för att återföra såld jord tillbaka ”till släkten” kunde släktskap upp till åtta led (det vi idag skulle kalla fyrmänningar) godtas utan diskussion.[1]

Äldre tiders släktbegrepp kunde med andra ord vara mycket utsträckt. Över tid har dock en märkbar inskärpning av släktbegreppet skett. Förbjudna led har fallit bort, bördsrätten begränsats. En viktig bakgrund var sannolikt det sena 1800-talets stora barnaskaror; tio syskon i en generation kunde ge mångdubbelt fler kusiner i nästa. Något motsägelsefullt smalnade således släktbegreppet av samtidigt som familjerna växte. När ärvdabalken skrevs om på 1920-talet gjordes en explicit bestämning av vilka släktingar som borde ha arvsrätt. Gränsen drogs då mellan syskonbarn, som behöll sin arvsrätt, och kusiner eller mer avlägsna släktingar, som miste sin. Saknades nära släktingar skulle kvarlåtenskapen istället tillfalla den samtidigt inrättade Allmänna arvsfonden. I den bakomliggande utredningen finns ett nyckelresonemang där släktskap delvis frikopplades från biologi. Släktskap skulle inte likställas med blodsband, utan på ”känslan av en på skyldskap grundad ekonomisk och social samhörighet”.[2] Underförstått i detta resonemang är att släkten inte ska förstås som en aldrig sinande grupp av anförvanter, utan som en förhållandevis begränsad skara med en stark känsla av samhörighet.

Svenska begrepp för släktskap. Källa.

Över tid har således släkt förändrat betydelse. Även om de flesta av oss kan räkna upp sina kusiner är det få som har koll på sina tremänningar. Betoningen av det subjektiva – den upplevda samhörigheten – gör också att släktskap kan uppfattas som ännu mer begränsat. Släkt har, inte minst i släktforskningen, ofta blivit liktydigt med linjer bakåt, till våra anfädrar och anmödrar. Detta kan också ses i relation till att det moderna Sverige ofta beskrivs som ett samhälle där samtida familje- och släktrelationer spelar en mycket begränsad roll. Henrik Berggren och Lars Trägårdh har hävdat att den svenska välfärdsstaten kännetecknas av en slags allians mellan stat och individ, vilket förmått skapa ett socialt och ekonomiskt oberoende gentemot andra människor.[3] Över tid har vi svenskar lösgjort oss från olika former av ömsesidigt beroende och kunnat bygga ett starkt individualistiskt samhälle. Vi behöver inte ta hänsyn till andra än oss själva.

DNA-analyser av släktskap står därför i kontrast till den skisserade utvecklingen. Med hjälp av modern forskning synliggörs våra relationer till idag levande individer, som vi biologiskt sett är besläktade med men ofta inte ens känner till. Detta skapar nya frågor om vad släktskap är och jag tror det är i det ljuset som det etiska dilemmat med DNA-register bör förstås. Om vi vant oss vid att förstå släkt som en grupp vi ska känna samhörighet med, skapar det plötsligt visualiserbara biologiska släktskapet nya frågeställningar. Ska vi känna samhörighet med alla som delar vår genetiska uppsättning? Bör vi känna en moralisk skyldighet gentemot släktingar vi kanske inte ens känner till? I takt med att våra släktnätverk kan fixeras alltmer finmaskigt är det inte orimligt att tänka sig att släktbegreppet står inför en omprövning – kanske blir det mer utsträckt igen?

Martin Dackling, docent och biträdande lektor i historia, Lunds universitet.


[1] Christer Winberg: Grenverket: studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier, Institutet för rättshistorisk forskning, Stockholm, 1985.

[2] Lagberedningen: Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken 2 Förslag till lag om arv m.m., Stockholm, 1925, s. 106.

[3] Henrik Berggren & Lars Trägårdh: Är svensken människa?: gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts, Stockholm, 2015.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s