Den påhittade Drottning Kristina

Såhär i statyrivartider vill jag också vara arg. Men medan statyerna som faller runt om i västvärlden faller för att de representerar värderingar som anses förkastliga idag, vill jag ondgöra mig över folk i nutiden som felaktigt framhåller historiska personer som förebilder. Som framställer dem som innehavare av våra värderingar men i en annan tid. Två före detta miljöpartister tycker till exempel att det vore en bra idé att resa en staty över heliga Birgitta istället för krigarkungar. Saker och ting skulle på något sätt bli bättre av en staty av en hallucinerande 1300-talskvinna som spred rykten om att den svenska kungen var homosexuell och att drottningen mördade barn. Men nej, istället tänker jag hacka på de som gjort Drottning Kristina (1626–1689) till någon slags feministisk förebild.

Närmare bestämt dyker hon upp i den flora av uppbyggliga feministiska minibiografier för barn som blivit en grej de senaste åren, till exempel Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor av Elenna Favilli och Francesca Cavallo. På en eller ett par sidor skildras kvinnor ur historien och nutiden som levt häftiga liv. Genom att lära sig om dessa kvinnor ska unga tjejer uppmuntras att leva sitt liv som de själva vill och trotsa inskränkande normer. ”Tänk om prinssessan inte gifte sig med prinsen, utan istället valde att bli astronaut?” som reklamen för Godnattsagor… lyder.

I sig finns det inget problem med den här typen av böcker, att folk lär sig historia är bara av godo. Men då ska de lära sig just historia. Man ska hålla sig till fakta, inte utelämna delar eller rycka personer ur sitt sammanhang för att kunna skapa en skev eller rentav falsk förebild. Det kan verka småsint att hacka på böcker för barn men det är ju just autenciteten som är viktig här, annars hade man lika gärna kunnat skriva boken ”100 påhittade kvinnor som trotsade varenda norm”. Förutom Godnattsagor för Rebelltjejer 2, har jag läst Banbrytande Badassbrudar: 52 kvinnor som förändrade världen av Mackenzi Lee, Lev som du vill: Tio svenska kvinnor visar vägen av Birgitta Ohlsson samt Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka och modiga kvinnor av Colette van Luik och Anna Nordlund.[1]

Det ska också sägas att Drottning Kristina är en spännande person och att hon levde ett häftigt liv. Hon föddes som enda barn till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Sverige och uppfostrades efter sin faders död till att ta över tronen. Hon fick därmed en bildning och stimulans som inte många andra kvinnor fick på den här tiden. Hon började som tonåring delta i regeringens möten och myndigförklarades 1644 men abdikerade bara tio år senare. Kristina lämnade därefter Sverige och bosatte sig sedermera i Rom efter att ha konverterat till katolicismen på vägen. Hon försökte bli drottning av Polen och Neapel och levde ett liv omgiven av intellektuella och kulturpersonligheter. Efter sin död begravdes hon i Peterskyrkan i Rom. Jag har med andra ord full förståelse för att hon har uppnått en viss kultstatus men jag ställer mig skeptisk till hur hennes liv vinklas och förhärligas i dessa böcker.

Vi kan ju börja med det här att hon gick sin egen väg. Alla böcker tar upp att hon abdikerade och gav upp sin makt för att göra något annat av sitt liv, för att bli katolik. Det var ett egensinnigt beslut som säkert inte var lätt att fatta. Men hon gav inte direkt upp allt. Det ingen bok tar upp är att hon fick så kallade underhållsländer, bland annat Norrköping, Öland och Gotland och områden i Tyskland, som skulle ge henne intäkter att leva av resten av sitt liv. Det var ingen dålig inkomst, motsvarande ungefär 90 miljoner kronor om året.[2] Även om hennes underhåll i praktiken blev mycket mindre var det inte direkt så att hon klippte föräldrarnas kreditkort, flyttade in i en nedlusad etta i förorten och började försörja sig själv som servitris. Och inte heller lämnade hon dörren stängd för att återvända. Inte mindre än två gånger kom hon tillbaka för att se efter sina förläningar och förhandla upp sitt underhåll. En gång hotade hon med att göra comeback som drottning. Och som vi redan sett försökte hon bli drottning i Neapel och Polen. Jag ser liksom inte vad det är mina döttrar ska lära sig här, att både äta och vilja ha kvar kakan?

Drottning Kristina 1667. Källa.

Att hon inte ville gifta sig och skaffa barn framhålls också i flera av böckerna. Med andra ord, Kristina valde att satsa på sig själv istället för att stå hemma vid spisen med skrikande spädbarn. Att hon inte gifte sig är förståeligt, hade det funnits en man med i bilden hade han kunnat begränsa hennes inflytande rejält, ja till och med förskjutit henne till en sidoposition. Se hur det gick för Ulrika Eleonora den yngre. Men att hon skulle haft så värst mycket mer press på sig att gifta sig och skaffa barn än en kung utan levande syskon tror jag inte på. Alla kungar och drottningar hade som jobb att se till att ätten fortlevde. Inte minst för att om ätten dog ut fanns risk för både uppror och krig. Även om jag inte kan säga att Karl XII fick utstå lika mycket utstod han ändå samma typ av press som Kristina att gifta sig och skaffa barn. Hans val att leva singel har aldrig hyllats som egensinnigt, dock, eftersom han inte är drottning Kristina.

Ingen av böckerna problematiserar heller hennes maktposition på ett vettigt sätt. Hennes möjligheter att bete sig så som hon ville var nog större än de flesta andra kvinnor OCH män vid den här tiden, så länge det inte ledde till diplomatiska konflikter eller uppror kan man föreställa sig. Hon var drottning. Birgitta Ohlsson skriver till exempel under rubriken ”Lär av Kristina” att man ska hitta sin egen väg. Ja, men det blir ju mycket enklare om man är rik och mäktig. Under rubriken ”Lev som Kristina” skriver Ohlsson vidare att om man har mycket pengar och makt så är det lätt att glömma bort det och att man måste behandla andra respektfullt. Emellertid tror jag inte att drottning Kristina någonsin glömde bort att hon var drottning, sin anor eller sin position.

Rent ut sagt komiskt blir det när van Luik och Nordlund skriver att deras urval av kvinnor har gemensamt att ”de inte har accepterat att låta sig begränsas av ett samhälle där män har styrt och bestämt hur flickor och kvinnor ska vara.” Visst, det finns olika typer av makt. Även en regerande drottning måste följa eller förhålla sig till normer och regler som dikteras av andra än henne själv. Men drottning Kristina levde trots allt inte i ett samhälle styrt av män eftersom hon själv satt på tronen. Lika komiskt blir det att en drottning ens förekommer i en bok med titeln Rebelltjejer då Kristina inte gjorde ett jota för att förändra könsnormerna för någon annan, eller när Ohlson skriver att Kristina blev osams med ”mäktiga personer för att få igenom det hon tyckte var viktigt.” Ja, men hon var ännu mäktigare. Hon var inte en sekreterare som klättrade från beskedliga förhållanden till regeringspost och adelspalats. Det fanns förvisso flera sådana i Kristinas samtid men de tjänade henne.

I flera av böckerna omtalas Kristina som en fredsälskare eller åtminstone någon som föredrog att Sverige skulle bli känt för något annat än krig. Istället skulle Sverige nu klättra på kulturrankingen och hon bjöd in flera kända intellektuella och konstnärer. Problemet med det resonemanget är två: Enda anledningen till att Kristina kunde bjuda in alla dessa personer var att Sverige från och med Westfaliska freden 1648 fick sitta vid vuxenbordet i Europa. Det var med Sveriges nyvunna stormaktsstatus Kristina kunde locka till exempel Descartes till Stockholm. För det andra var Sveriges finanser körda i botten efter årtionden av krig. Sverige åtnjöt sex år av fred under Kristina men å andra sidan var alternativet inte realistiskt. Hur Kristinas regeringstid sett ut om hon tillträtt tronen med en statsbudget i balans får vi aldrig veta.

Sen var det detta med Kristinas sexualitet. I Svenska hjältinnor, på Kristinas uppslag, syns två kvinnor som kysser varandra medan Kristinas läggning i Rebelltjejer behandlas med ett ”det sägs”. Banbrytande badassbrudar går all in och menar att Kristina var ickebinär. Förvisso finns det ett visst stöd för att hon faktiskt skulle ha känt sig attraherad till kvinnor, men det finns lika goda bevis på att hon varit förälskad eller åtminstone förtjust i män. Dessa män, framför allt Magnus Gabriel de la Gardie och kardinalen Decio Azzolino, förekommer dock inte. Trots att de var viktiga för Kristina så har de helt försvunnit ur berättelsen om Kristina som ska förmedlas till våra döttrar.

Till sist ska Banbrytande badassbrudar ha ett hedersomnämnande. På engelska har boken undertiteln 52 forgotten women who changed the world och ja, jag vet inte vem som glömde bort Kristina. Det är lite som att jag, som inte är kemist, skulle gå förbi en tavla på det periodiska systemet och säga ”titta, nummer 73, Tantal! Det grundämnet pratar vi aldrig om, det har vi helt glömt bort”. Bara för att man själv inte kan något betyder det inte att andra glömt bort det. Och jag är nyfiken på vilket sätt Kristina förändrade världen. På sätt och viss förändrar vi alla världen, som regn som sakta men säkert gröper ur och omformar berg, men jag antar att det inte är det som avses här. Kristinas liv hade emellertid ingen effekt på några normer, hennes liv inspirerade inga protester, demonstrationer eller förändringar. Uppenbarligen glömde vi dessutom bort henne. Hon levde sitt liv, hon dog, och världen rullade vidare.

Sen kom de här författarna, mer än 350 år senare, och valde ut vissa bitar av hennes liv som inspirerande, som vore de hela hennes liv. Att hon genom sin position kunde leva friare och sedan levde på ett fett underhåll glömmer vi bort, liksom att hon var misogyn eller lät mörda en man. Och visst, allt inte kan finnas med i en minibiografi. Men om man ska använda riktiga personer liv (märk väl, inte deras tankar, inte deras prestationer, utan deras liv) på ett moraliserande sätt är det viktigt att inte förvränga eller förfalska. Likaså måste man kunna förklara att en drottning har andra förutsättningar än en bonddotter eller en slaktardotter. Makt och klass spelar roll. Sammanhang spelar roll. Om man som författarna till de här böckerna tar bort makt, klass och sammanhang blir resultatet snarare en seriefigur än en riktig person. Vilket inte är helt fel å andra sidan. Drottning Kristina är en lika realistisk förebild som Elsa i Frost eller Wonder Woman.


[1] För en annan typ av kritik av den här typen av böcker, se Linda Skugges recension av Lev som du vill; https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/4qewKV/nej-vagen-till-framgang-stavas-traggla

[2] Enligt Edvinssons och Söderbergs historiska valutakonverterare.

En reaktion till “Den påhittade Drottning Kristina

  1. Ni är så grymma! Älskade den senaste om drottning Kristina.

    Med vänlig hälsning Emmanuel

    Get Outlook for Android

    ________________________________

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s