Hur skriver man nyliberalismens historia?

Det har utbrutit en smal debatt kring professor Jenny Anderssons forskningsprojekt Nyliberalism i Norden[1]. I en lång essä[2] publicerad i tidskriften Respons tidigare i år presenterade Andersson det första utkastet till forskningsöversikt och utgångspunkter i det sexåriga projektet som finansieras av Riksbankens jubileumsfond. Denna essä verkar ha skapat stora frågetecken hos företrädare för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro som i två inlägg ifrågasätter projektets premisser.

Kritiken går i huvudsak ut på att den forskning Andersson presenterar är för politiserad och står för långt från den svenska nyliberalismens verkliga historia. Andersson å sin sida svarade att det kanske är dags att forskarutbildade historiker och inte tankesmedjor tar sig an uppgiften att reda ut historieskrivningen. Frågan är om forskning och tankesmedjor kan samexistera inom detta omstridda samhällsområde? 

Anderssons essä fick Janerik Larsson och Caspian Rehbinder, båda knutna till tankesmedjan Timbro, att i varsitt inlägg förkasta respektive förundra sig över nyliberalismprojektet[3]. Rehbinder kritiserar bl.a. Anderssons användning av internationell forskning kring nyliberalism med att den inte säger särskilt mycket om svenska förhållanden. Larsson går betydligt längre och kallar projektets utgångspunkter för ”häxjakt”.

Det är ingen särskilt bra början om man vill ha en öppen diskussion kring vad svensk nyliberalism är och hur dess historia sett ut. En tanke som slagit mig är att Andersson i mångt och mycket har rätt i att det fortfarande i stor utsträckning är tankesmedjor och andra politiska aktörer som diskuterar och debatterar detta område offentligt. Svenska forskare verkar nästan ha dragit sig för att ge sig i kast med ämnet, vilket kanske kan förklara mängden internationell forskning även kring svenska förhållanden.

Knepigheterna kan bero på att själva ordet ”nyliberalism” verkar skapa getingbon både till höger och vänster i Sverige. Oavsett om man anser att vi aldrig har varit ett tillräckligt nyliberalt land eller att allt man ogillar i samhället kan stämplas som nyliberalism. Det finns ingen övergripande konsensus om vad nyliberalism är. Men ska diskussionen breddas till att omfatta även oberoende aktörer behöver ord som ”häxjakt” läggas undan.

Den andra tanken som slog mig av Rehbinders och Larssons respektive inlägg var hur aktuell statsvetaren Kristina Boréus avhandling Högervåg[4] från 1994 fortfarande är. I avhandlingen kan man läsa intressanta saker som att Timbros dåvarande vd Mats Johansson tyckte väldigt illa om begreppet nyliberalism. ”Liberalkonservatism” var en mer populär beteckning, något som också moderatledaren Gösta Bohman brukade och som hans nutida efterträdare Ulf Kristersson ofta refererar till. Ska man undersöka svensk nyliberalism behöver man förstå att själva begreppet i sig aldrig verkar ha varit särskilt omtyckt ens av sina anhängare.

Att begreppet nyliberalism var och fortfarande är omdiskuterat gör också att forskningen kring det försvåras. Alla premisser kan översättas till politiska ståndpunkter. Är man som forskare för kritisk kan det tolkas som att man för fram en vänsteragenda och motsatt om man uppfattas vara för välvilligt inställd. Ett besläktat begrepp, normpolitik[5], som jag undersöker i min avhandling, står inför en liknande utmaning. På 1980-talet används det någon enstaka gång i dagspressen av tankesmedjan Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) som var en av de aktörer som drev de normpolitiska reformerna hårdast. Men i början av följande decennium har det snarare förflyttats till att bli ett skällsord från vänsterhåll mot politiska motståndare. Efter det verkar ingen längre ha använt sig av normpolitik som ett neutralt begrepp.

Det problematiska med forskningen kring nyliberalism – och där ska jag ge Rehbinder rätt – är att väldigt mycket av den i vanlig ordning kommer från USA. Amerikanska och svenska förhållanden står långt ifrån varandra. Den amerikanska forskning som Andersson tar upp i sin essä är inte heller den enda som kan sägas täcka in området nyliberalism. Även om Assar Lindbeck verkar ha tagit med sig många av sina marknadsliberala idéer till Sverige från studier i USA finns de stora likheterna snarare i grannländerna, inte minst i den viktiga handelspartnern Tyskland[6].

Det tyska begreppet ordoliberalism ligger nära till hands. Västtysklands legendariska centralbankschef Karl Otto Pöhl var under 1980-talet en av huvudarkitekterna bakom denna strama ekonomiska politik. Han nekade till och med Sverige att knyta kronan till D-marken på grund av vår höga inflation. Vilket vår exportberoende ekonomi i efterhand kan dra en lättnadens suck över.

På senare år har Angela Merkel och hennes tidigare finansminister Wolfgang Schäuble gjort sig till främsta ambassadörer för en politik som kallas ”marknadsanpassad demokrati” (”marktkonforme Demokratie”). Denna kommer till uttryck inom stora delar av EU-samarbetets ekonomiska grundlagar, i politiken för att rädda euron under 2010-talet samt i den frivilliga åtstramningspolitik som både Tyskland och Sverige ålagt sig sedan 2000-talets början. Samtidigt har Merkel mig veterligen sällan kallats nyliberal av varken vänster eller höger i Sverige. Snarare har hon i olika omgångar omfamnats som politiker av skiftande politiska skäl. Så tvetydigt kan det vara. 

Foto: Wikipedia.

Vidare tar både Rehbinder och Larsson upp legitimiteten som ett av de starkaste skälen till att nyliberala reformer drevs fram. Det skulle ha funnits ett folkligt tryck för reform av välfärdsstaten på 1970- och 80-talen. Tittar man på SOM-institutets data över svenska folkets inställning till välfärdsstaten finns ett visst stöd för den uppfattningen[7]. Från mitten av 1980-talet tyckte en majoritet av de tillfrågade att det vore bra om storleken på offentlig sektor minskade. Denna inställning nådde sin topp 1990 och sjönk sedan drastiskt. Från 1993 och framåt har en majoritet tvärtom motsatt sig en minskning av offentlig sektor. Tittar man på partisympati är det numera bara moderatsympatisörer som har ett negativt balansmått när det gäller inställningen till storleken på offentlig sektor, men även det har minskat över tid.

Vad säger denna data? Det fanns ett missnöje på 1980-talet, exakt vad det berodde på är något svårtolkat, men det verkar ha varit tillfälligt och dog ut snabbt om man ska tro SOM-undersökningarna. Däremot fick den då pågående strukturomvandlingen av samhället som ibland kallas marknadisering (en process som t.ex. statsvetaren Torsten Svensson diskuterat och som accelererade efter att kreditmarknaderna avreglerades i mitten av 1980-talet[8]) långtgående politiska konsekvenser som vi idag bara börjat försöka förstå och hantera.

Marknadiseringen och den folkliga legitimiteten för denna omvandling av samhället är en diger forskningsuppgift att ta sig an. Att tankesmedjor som Timbro och dess motparter på vänstersidan har stora intressen av att ge sig in i debatten kring detta är inte konstigt och inte heller något problem. En pluralism av perspektiv bidrar tvärtom till att dra fram fler sidor av en viss samhällsutveckling i ljuset. Men för att det inte ska bli pajkastning krävs en transparens om premisserna. Som man frågar får man svar och historieskrivning är väldigt beroende av just vilka frågor som ställs. Ett forskningsprojekt om nyliberalism kommer inte ställa samma frågor som en marknadsliberal eller en facklig tankesmedja.

Nyliberalismprojektets styrka i min mening är premissen att inte se den marknadiseringsprocess som pågått globalt sedan 1970-talet som varken ett renodlat politiskt vänster- eller högerfenomen. Förändringsprocessen är så mycket större än att det går att koka ner till något särskilt parti eller någon enskild tankesmedja. Det betyder dock inte att det inte funnits politiska aktörer som sett denna utveckling som önskvärd och velat förstärka den.

Där kan man som historiker snegla lite avundsjukt på bl.a. sociologen Michel Callon och hans teorier om hur marknader görs. Politiska aktörer är i det perspektivet avgörande för att driva på skapandet av marknader på olika områden. Nyliberalism kan utifrån det förstås som den politiska idén att ju fler marknader det finns på så många områden som möjligt desto bättre blir samhället. Det konkreta reformprojektet blir då att skapa dessa marknader – inklusive för offentliga tjänster – och statens uppgift blir att säkerställa marknadernas funktionssätt. Det är något väsensskilt från t.ex. socialdemokratins grundtanke om en stat som skyddar den enskilde skyddas från marknadskrafternas negativa konsekvenser. I det ena hörnet alltså rätten att skapa marknader, i det andra skyddet från marknaderna.

Man kan tycka att det är lite för tidigt att börja kritisera ett projekt som precis har påbörjats och som innan pandemin bröt ut hade hunnit ha en enda workshop tillsammans. Men all forskning måste naturligtvis tåla kritik i slutändan. Så länge de inblandade forskarna har fått en ärlig chans att påbörja sitt arbete ordentligt. Om Larsson och Rehbinder ger sig till tåls kommer de nog kunna diskutera en mängd intressanta forskningsresultat inom ett par år. Det viktiga är att diskussionen om svensk nyliberalisms historia inte stoppas av sura miner innan den ens har börjat.


[1] För transparensens skull ska jag nämna att min huvudhandledare är en av dessa forskare men att mitt pågående avhandlingsarbete inte är knutet till projektet.

[2] Jenny Andersson, ”Drivkrafter bakom nyliberaliseringen kom från många olika håll”, Respons 1/2020, http://tidskriftenrespons.se/artikel/drivkrafterna-bakom-nyliberaliseringen-kom-fran-manga-olika-hall/.

[3] Janerik Larsson, ”Mer häxjakt än forskning”, Smedjan 15 mars 2020, https://timbro.se/smedjan/mer-haxjakt-an-forskning/; Caspian Rehbinder, ”Caspian Rehbinder och Jenny Andersson debatterar forskningsprojekt om nyliberalisering”, Respons 3/2020, http://tidskriftenrespons.se/artikel/caspian-rehbinder-och-jenny-andersson-debatterar-forskningsprojekt-om-nyliberalisering/.

[4] Kristina Boréus, Högervåg: Nyliberalism och kampen om språket i svensk offentlig debatt 1969–1989, Tidens förlag, 1994.

[5] Till normpolitik kan man hänvisa sådant som inflationsmål överordnat full sysselsättning, överskottsmål i statens finanser och självständig centralbank.

[6] Vivien Schmidt & Mark Thatcher, Resilient liberalism in Europe’s political economy, Cambridge University Press, 2013.

[7] Lennart Nilsson, ”Starkt stöd för välfärdsstaten”, i Annika Bergström & Henrik Oscarsson (red.) Mittfåra & marginal, Göteborgs universitet: SOM-institutet, https://som.gu.se/digitalAssets/1487/1487689_281-294-lennart-nilsson—v–lf–rdsstaten.pdf.

[8] Torsten Svensson, ”Globalisation, Marketisation and Power: The Swedish Case of Institutional Change”, Scandinavian Political Studies 3/2002.

2 reaktioner till “Hur skriver man nyliberalismens historia?

Kommentarsfunktionen är stängd.