Har covid-19 infekterat en 250-årig tradition av öppenhet och offentlighet i den svenska förvaltningen?

Under våren och sommaren har det framkommit att såväl kommuner som statliga myndigheter har vägrat eller försvårat utlämning av information om deras verksamhet. Några av de mest uppmärksammade fallen gäller kommuner som inte velat ge ut information om hur covid-19 drabbat olika typer av äldreboenden samt att Tillväxtverket inte lämnat information om vilka företag som beviljats permitteringsstöd. I Dagens Nyheter intervjuas experter som uttrycker oro över att det tycks som att myndigheter blivit sämre på att upprätthålla offentlighetsprincipen på senare tid.[1] På vilken grund de påstår att efterlevnaden blivit sämre, förutom experternas känsla för att så är fallet, är något oklart. Ewa Stenberg drar det hela ett steg längre i en kommenterande text i anknytning till rapporteringen. Enligt henne är hanteringen inte bara problematisk i sig, den innebär dessutom att en 250 år gammal tradition av öppenhet satts på undantag. Det hon syftar på är att det i Sverige år 1766 infördes en tryckfrihetsförordning som bland annat inkluderade en offentlighetsprincip för offentliga handlingar. Den sägs också vara världens äldsta förordning i sitt slag, något som ofta lyfts fram i diskussioner om den svenska förvaltningen. Öppenheten ses som en del av en ”svensk modell”, som Stenberg uttrycker det.

Det finns definitivt starka skäl att slå vakt om offentlighetsprincipen. Som Stenberg och de intervjuade experterna poängterar utgör den en viktig grundsten i vårt demokratiska styrelseskick. Det finns dock två invändningar mot den bild som målas upp. För det första går det inte att tala om en 250 år gammal tradition av öppenhet, och för det andra har offentlighetsprincipen aldrig varit binär eller fixerad.

Om vi först tar oss an frågan om den historiska kontinuiteten är det alldeles korrekt att offentlighetsprincipen först inrättades för drygt 250 år sedan. Den kom till under frihetstiden och var ett svar på vad som sågs som en utbredd vanskötsel och misshushållning under hattarnas tid vid makten. Redan 1774, under Gustaf III, begränsades dock såväl yttrandefriheten som offentlighetsprincipen kraftigt. Efter hans död, och framförallt efter 1809, liberaliserades lagstiftningen igen. Någon obruten tradition av offentlighet som går tillbaka 250 år existerar således inte.

Bild: Av Tryckfrihetsförordningen1766 – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=57074441

När det gäller offentlighetsprincipens karaktär har den som sagt aldrig varit absolut, och den har hela tiden förändrats. Det har alltid gjorts inskränkningar i offentlighetsprincipen, särskilt när det gäller ärenden som är pågående eller där frågan är av känslig karaktär. Anledningen till det är att det offentliga har flera olika mål som ska uppfyllas men som stundtals kan stå i motsättning mot varandra. Öppenhet och insyn är viktiga aspekter, men det är också viktigt med exempelvis patienters personliga integritet eller att verksamhetens primära mål inte påverkas allt för mycket. Det har till exempel länge varit en trätopunkt i upphandlingssammanhang huruvida anbudshandlingar ska anses vara offentliga handlingar eller inte. Om transparens ses som viktigt så borde de vara offentliga, men från en affärsmässig synvinkel kan det vara mindre bra. Det kan leda till att företag drar sig för att göra affärer med offentliga myndigheter, vilket i sin tur kan leda till sämre upphandlingar. Journalistiken uppfyller en viktig roll i granskningen av myndigheters arbete, men det är inte säkert att det alltid är lämpligt att den granskningen sker inför det offentliga i realtid, eller att det ska vara upp till journalister att bestämma vilken information som ska offentliggöras vid vilken tidpunkt. Särskilt i krissituationer blir det ofta än mer tydligt att vissa principer krockar och medför att ansvariga personer måste välja vad de vill prioritera. Det i sig betyder inte att demokratin skulle vara i fara.

För att ytterligare komplicera saker och ting var det länge oklart vilka typer av dokument, men också vilka myndigheter som omfattades av offentlighetsprincipen. Det var till exempel inte förrän 1937 som det slogs fast att drätselkammares (motsvarande nuvarande kommunstyrelse) handlingar skulle vara offentliga, och inte ens efter det var det säkert att kommunerna följde lagstiftningen.[2] Vad som omfattats av offentlighetsprincipen och under vilka omständigheter har alltså aldrig varit helt fixerat. Som Nils Herlitz uttryckte det i samband med revideringen av Tryckfrihetsförordningen på 1930-talet måste lagstiftningen innebära en ”avvägning mellan intresset av en effektiv kontroll över den offentliga verksamheten – så karaktäristiskt för svensk offentlig rätt – och behovet av diskretion med hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen.”[3] Hur den avvägningen ser ut kan dock aldrig få ett färdigt svar utan måste hela tiden omprövas utifrån samtidens förutsättningar och behov. Personligen kan jag tycka att även om vissa typer av ageranden som tagits upp i samband med covid-19-krisen kan vara problematiska så är det ett betydligt större problem hur offentlighetsprincipen hanteras i skolfrågan. Det är närmast obegripligt att såväl skolornas betyg som deras existens (!) numera är hemligstämplade.[4] Det tycks mig vara något både kvalitativt nytt och en väg vi som samhälle inte är betjänta av att träda in på. Det verkar nu som att detta beror på hur vissa lagtexter tolkats av kammarrätten och SCB och det är möjligt att den utredning som pågår kommer leda till att informationen blir offentlig igen.[5] Att frågan ens har uppstått visar dock på hur vissa principer som vi förväntar oss att det offentliga ska efterleva kan komma att utmanas när privata aktörer bedriver myndighetsutövning, och att det inte verkar ha funnits någon större medvetenhet om den typen av konflikter när reformerna genomfördes. Huruvida det är bra eller dåligt med privata aktörer inom välfärden kan man ha olika åsikter om, men det minsta man kan begära är att vissa grundläggande principer kan upprätthållas.

För att knyta ihop det hela så är det missvisande att påstå att hanteringen av covid-19 skulle utgöra ett brott i en 250-årig tradition av öppenhet. Jag håller dock med om att det är viktigt att vi värnar offentlighetsprincipen och att det förs en debatt om hur den ska implementeras, men det är samtidigt viktigt att den debatten utgår från korrekta premisser. Hänvisningar till abstrakta och historiskt tvivelaktiga traditioner ger oss ingen större hjälp det i sammanhanget.


[1] https://www.dn.se/nyheter/sverige/kritik-mot-att-smittspridning-och-miljardstod-hemlighalls/

[2] Ericsson 2019, ss. 103, 120.

[3] Herlitz, Nils, 1938, ”Allmänna handlingars offentlighet”, Förvaltningsrättslig tidskrift, (2), s. 85–104, s. 85.

[4] https://www.svt.se/nyheter/ny-dom-uppgifter-om-skolresultat-pa-friskolor-sekretessbelagda; https://skolvarlden.se/artiklar/skolverket-hemligstamplar-vilka-skolor-som-finns-i-sverige

[5] https://www.svd.se/fria-skolvalet-paverkas–uppgifter-blir-hemliga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s