Är den svenska modellen död nu igen?

I dagarna diskuteras Lagen om anställningsskydds (LAS) vara eller icke vara. Är en förändring av lagen ett existentiellt hot mot den svenska modellen? Nej, det fanns faktiskt en svensk modell också före det att lagen instiftades 1974. Det finns andra hot på himlen som i högre grad bör oroa de som värnar om den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det skriver vår gästskribent Olle Jansson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala Universitet.   

På natten till torsdag den första oktober 2020 kraschade förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter (LO, PTK, Svenskt Näringsliv) samman över frågan om en förändring av Lagen om anställningsskydd (LAS). I och med detta förväntas förslaget i en nyligen framlagd statlig offentlig utredning, kallad ”En moderniserad arbetsrätt” (SOU 2020:30) ligga till grund för ett framtida lagförslag för en reformering av lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Detta utfall har av flera uttolkare av tidens tecken, exempelvis av Ewa Stenberg på DN, som ”ett hot mot den svenska modellen”. Andra direkta reaktioner på de stora dagstidningarnas nätupplagor gick i samma tongångar. Lena Mellin på Aftonbladet menar i rubriken på sin kommentar morgonen efter att ”den svenska modellen har kraschat”. Göran Eriksson på SvD skriver att ”sammanbrottet i förhandlingarna om arbetsrätten betyder slutet för den svenska modellen” och att ”det här var natten då den svenska modellen dog”. Är den svenska modellen verkligen hotad, har den till och med dött? I denna text kommer jag att ge några spridda reflektioner kring lagen om anställningsskydd och dess betydelse för den svenska modellen.

Låt oss börja med vad som avses med den svenska modellen. Innebörden av begreppet är nämligen synnerligen glidande och svårfångat. I vissa fall avses just den svenska partsmodellen. Andra gånger så kan det vara det svenska välfärdsystemet som avses, ibland båda i någon slags symbios. Finansdepartementet släppte exempelvis för ett par år sedan en rapport kallad ”Den svenska modellen” där den beskrevs som ”en strategi för inkluderande tillväxt”. Numera tycks det också finnas en svensk modell i avseende på bekämpningen av pandemier. Det hela underlättas inte av att uttrycket ofta använts av politiker och andra beslutsfattare utan att det är så värst tydligt vad som avses. Både orden svensk och modell kan ju ha vagt positiva konnotationer som innebär att de flesta nog kan skriva under på att ”den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”, som det stor på Socialdemokratiska valaffischer för några år sedan.

Så, vad är då den svenska modellen i detta sammanhang, om man ska försöka sig på en något precisare precision och varför är ändring av LAS ett hot eller till och med en dödsdom? Ett försök till en definition av modellen är att arbetsmarknadens parter självständigt från staten förhandlar och genom kollektivavtal tillsammans reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det kan ju onekligen sägas att det var det parterna försökte göra och misslyckades med och nu hotar alltså lagstiftning; att staten genom lag reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det som skaver i denna skildring är dock att LAS redan finns och har funnits i nästan femtio år. Borde inte i så fall den svenska modellen egentligen dött 1973, då Riksdagen beslutade om den första versionen av LAS? Tydligen inte. Eller?

Det är nog bäst att vi går tillbaka till början för att försöka få lite rätsida över detta. Under andra hälften av 1800-talet liberaliserades Sverige i många avseenden. Många av de institutioner som reglerat förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare luckrades upp, såsom skråväsendets avskaffande genom Fabriks- och hantverksordningen av 1846 och full näringsfrihet genom 1864 års Näringsfrihetsförordning. På denna marknad med fria aktörer framträdde emellertid snart sammanslutningar som var intresserade av att i statens ställe reglera dessa förhållanden. Dessa var föregångarna till dagens parter på arbetsmarknaden och efter en tid började de sluta avtal med varandra. Rollfördelningen var vid denna tid emellertid inte tydlig, kollektivavtal som system och praxis inte utarbetade. Vad som fick och inte fick förhandlas om var inte hugget i sten. En fråga som särskilt oroade arbetsgivarna var kontrollen över arbetsprocessen och rätten att anställa och avskeda vem de ville. Som ett led i detta skrev SAF tidigt in en paragraf i sina stadgar och begärde att alla dess medlemmar fick med denna i sina kollektivavtal. Denna paragraf, kallad 23 men sedermera efter diverse stadgeändringar flyttad och döpt till paragraf 32, kom att ha en stor betydelse.

§ 23 började såhär: ”Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om dessa är oorganiserade eller ej.”

Denna formulering innebar alltså att det skulle stå arbetsgivaren helt fritt att anställa eller avskeda vem denne ville närsomhelst förutsatt att de respekterade de lagar som fanns om uppsägningstidens längd. I den så kallade decemberkompromissen 1906 kom LO att acceptera denna paragraf i avtalen i utbyte mot att arbetsgivarsidan å sin sida erkände arbetarnas rätt att organisera sig.  Arbetsgivarna ville dessutom gärna ha paragrafen upplyft till lag. En idé som arbetarrörelsen förstås var skeptisk till. Arbetarrörelsen var vid denna tid ofta överlag tämligen skeptiska eller i alla fall ambivalenta till laglig reglering av förhållanden på arbetsmarknaden av den enkla anledningen att de inte hade något större förtroende för vare sig regering eller domstolsväsendet. Under de första decennierna av 1900-talet motsatte LO och arbetarrörelsen inrättandet av det som 1928 blev Arbetsdomstolen (AD) med hänvisning till att de oberoende juristerna i domstolen skulle ställa sig på arbetsgivarnas sida. I viss mån fick arbetarrörelsen under AD:s första tid rätt, då ett antal domar kom att i princip ge § 23 status som lag.

Samtidigt har undersökningar av enskilda avtal och praxis visat att det i praktiken fanns många avsteg från principerna i paragrafen. Berit Bengtsson pekar i sin avhandling ”Kampen mot §23” på att många avtal innehöll avsteg från §23 med bindande principer för turordningsregler vid uppsägningar, vilket möjliggjordes genom den i paragrafen inledande formuleringen ”med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt”.[1] Det fanns alltså förutsättningar att avtalsvägen beskära motpartens fria rätt att avskeda folk efter eget kynne. Därtill fanns det mer informella principer vid varsel som inte alltid fanns i avtal men som ändå var något som arbetsgivarna rättade sig efter. Exempelvis att i hög grad följa den princip om sist in, först ut, som sedan kom att formuleras i LAS och som arbetsgivarsidan numera vill ha så många avsteg från som möjligt, eller att säga upp kvinnor och män utan försörjningsansvar före familjefäder.

På 1930-talet kom båda parter till slutsatsen att de ville undvika ytterligare inblandning av staten på arbetsmarknadens områden. Ett antal statliga utredningar och förslag som båda sidorna av olika skäl ogillade, inklusive ett utredningsförslag för en lag om anställningsavtal, ledde till att de ville förekomma snarare än förekommas. Även om tankar på att själva i så hög grad som möjligt reglera villkoren på arbetsmarknaden existerat bland företrädare från båda sidor var det lagstiftningshotet som underlättade för parterna att både få med sig motståndare och skeptiker och det egna leden och nå överenskommelser avtalsvägen istället för att förlita sig på lagstiftning. Detta ledde till Saltsjöbadsavtalet 1938. (Det ska dock sägas att det finns många olika tolkningar i tidigare forskning om hur Saltsjöbadsavtalet ska förstås.[2])

Utan att vilja utmåla relationerna mellan parterna under de följande årtiondena efter Saltsjöbadsavtalet i ett rosigt skimmer av samförstånd så var intresset för arbetsrättslig lagstiftning från båda håll svagt, för att inte säga direkt fientligt. Den svenska modellen som anger att arbetsmarknadens parter självständigt från staten förhandlar och genom kollektivavtal tillsammans reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden hade i stort sett etablerats. Under flera år var det främst Folkpartiet som i Riksdagen yrkade för lagstiftning för ökat anställningsskydd. Sedan hände något. Intresset för lagstiftning ökade inom såväl LO som det vid makten sittande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Forskningen har inte helt enats om vems idé det var att nu börja med lag reglera det som i huvudsak avgjordes genom kollektivavtal. Den kanske vanligaste historieskrivningen, som inte minst brukats av försmådda arbetsgivarföreträdare, menar att det var LO som bröt mot den svenska modellen när de genom sitt inflytande på SAP lagstiftningsvägen försökte ta makten över arbetsmarknaden. En mer nyanserad tolkning var att idéerna om lagstiftning först uppstod inom och drevs av SAP men att ett till en början skeptiskt LO kom att byta fot. Efter den vilda strejken i Malmfälten och ett antal efterföljande vilda strejker medförde dessutom att LO och de centrala förbundsledningarna led av en legitimitetskris gentemot sina medlemmar.[3]

Oavsett vem som höll i revolvern så kom detta att ändra förhållandena på arbetsmarknaden och mellan arbetsmarknadens parter högst påtaglig. Christer Lundh skriver att ”till den svenska modellens upplösning har också bidragit att staten frångått sin neutrala och passiva position och allt mer kommit att ingripa i arbetsmarknadsfrågorna, till exempel genom inkomstpolitik och arbetsrättslig lagstiftning”.[4] LAS var en av dessa lagar.[5] Medbestämmandelagen (MBL) och Löntagarfonderna ett annat. Ett par borgerliga regeringar 1976–82 höll tillbaka detta förslag men det blev åter aktuellt med Socialdemokraternas återkomst till makten 1982. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dessa arbetsrättsliga strider. Att de inte kom överens denna gången heller är kanske inte så förvånande. Under tiden har denna lag blivit något av en grundbult i dagens svenska modell. Ur ett 1960-talspespektiv hade den förmodligen uppfattats som en onödig och främmande fågel.

Kan man kalla något man är överens att vara oense om för en grundbult? Trots en allt mer marknadsliberal inställning hos SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv), i alla fall utåt, och ett njuggt intresse för korporativistiska samhällslösningar, så har parterna fortsatt prata med varandra i en rad frågor. I många av dessa frågor är de också förvånansvärt överens. De har dock aldrig varit överens om LAS. Även om flera delar av lagen är möjlig att förhandla bort genom kollektivavtal (den är, som det heter, semi-dispositiv) och även om den delvis kommit att försvagas genom mindre ändringar under åren,[6] så framställer många fackliga företrädare påtvingade förslag om ändringar av denna lag (som alltså inte från början tillkommit genom ett avtal eller överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter) som ett existentiellt hot. Med risk för psykologiserande av de fackliga företrädarna så finns det ju nu inte någon fackligt aktiv som var aktiv innan LAS fanns och kan se att det fanns en svensk modell också då. Då de flesta av dem kanske inte ens var födda 1974 så framstår LAS som en högst naturlig del av hur den svenska modellen är och ska vara.

Är då detta ett existentiellt hot mot den svenska modellen? Jag är, vilket torde framgått vid det här laget, något skeptiskt till detta. Det är visserligen förmodligen så att genomdrivandet av lagförslaget i SOU 2020:30 försvagar den fackliga sidan, men maktförskjutningar mellan parterna sker ju hela tiden. Ett potentiellt mycket värre hot mot den svenska modellen utgörs av Ursula von der Leyen och den Europeiska kommissionens än så länge grumliga tankar kring ett direktiv om europeiska minimilöner. EU-lagstiftning på detta område befaras kunna innebära att EU-domstolen ges rätt att tolka hur direktivet implementeras. Erfarenheterna från Laval-domen efter Vaxholmskonfliken oroar. Mot detta förslag står emellertid parterna på den svenska arbetsmarknaden enade.

Så är på slutet kanske man enklast kan sammanfatta texten med att parafrasera bandarhövdingen Guran i serietidningen Fantomen angående just den vandrande vålnadens bortgång: ”Den svenska modellen är död, länge leve den svenska modellen!”

Olle Jansson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala Universitet.   

Refererad litteratur:

Bengtsson, Berit, Kampen mot §23, Facklig makt vid anställning och avsked i Sverige före 1940, Uppsala Studies in Economic History, 2006.

Calleman, Catharina, Turordning vid uppsägning, Skrifter från Rättsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, No 2, 1999.

Kjellberg, Anders, ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år”, i Strøby Jensen, Carsten & Kjellberg, Anders (red.), Arbejdsgivere i Norden: en sociologisk analyse af arbejdsgiverorganiseringen i Norge, Sverige, Finland og Danmark, Nordisk Ministerråd, 2001.

Lundh, Christer, Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850–2018, Tredje upplagan. Studentlitteratur, 2020.

Nycander, Svante, Makten över arbetsmarknaden. Andra upplagan. SNS Förlag, 2008

Åmark, Klas, ”Sammanhållning och intressepolitik”, i Misgeld, Klaus, Bergström, Villy, Åmark, Klas & Molin, Karl (red.), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Tiden, 1989.


[1] Bengtsson, Berit, Kampen mot §23. Facklig makt vid anställning och avsked i Sverige före 1940, Uppsala Studies in Economic History, 2006.

[2] Svante Nycander ägnar en hel del utrymme åt denna fråga, se särskilt kapitel 3 i Nycander, Svante, Makten över arbetsmarknaden. Andra upplagan. SNS Förlag, 2008.

[3] För lite olika uppfattningar i frågan, se exempelvis Åmark, Klas, ”Sammanhållning och intressepolitik”, i Misgeld, Klaus, Bergström, Villy, Åmark, Klas & Molin, Karl (red.), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Tiden, 1989; Kjellberg, Anders, ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år”, i Strøby Jensen, Carsten & Kjellberg, Anders (red.), Arbejdsgivere i Norden: en sociologisk analyse af arbejdsgiverorganiseringen i Norge, Sverige, Finland og Danmark, Nordisk Ministerråd, 2001; samt Nycander, 2008.

[4] Lundh, Christer, Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850–2018, Tredje upplagan. Studentlitteratur, 2020, citat från s. 266.

[5] Om turordningsreglernas framväxt och remisser om LAS, se kapitel två i Calleman, Catharina, Turordning vid uppsägning, Skrifter från Rättsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, No 2, 1999.

[6] Genom att ett ökat antal personer har visstidsanställningar och att arbetsgivare har funnit andra sätt att kringgå den.