Från krig till fred? Den svenska statens utveckling under 1700-talet

Från soldater till vetenskapsmän? Blev Sverige en fredsnation med Karl XII:s död? Patrik Winton tittar närmare på skillnaderna mellan det krigiska 1600-talet och det fredliga 1700-talet och kommer fram till att likheterna var många i denna tredje del i vår serie om svenska skapelsemyter.

Den 30 november 1718 avled Karl XII. Hans död och den efterföljande politiska förändringen har tillmätts en stor betydelse i både akademisk forskning och populärhistoria. Den har setts som slutet på en lång period av krig, expansion och statsbildning, och början på en tid av fred och intern uppodling. Hur detta skifte egentligen påverkade statens förmåga att agera i samhället har inte riktigt undersökts, men det finns ett tydligt antagande i forskningen om att krig inte längre drev på samhällsutvecklingen under 1700-talet. Det existerar dock många bevis för att en sådan tolkning är felaktig. Krigen fortsatte att påverka samhället och även om statsformeringen, det vill säga etablerandet av organisationer och arbetssätt i syfte att utöva makt både inom och utom riket, delvis tog nya former fortsatte den under hela 1700-talet.

De flesta historiker är överens om att en starkare svensk stat där centralmaktens inflytande över sådana saker som domstolar, skatteuppbörd och de militära stridskrafterna blev tydligare under 1500- och 1600-talet. Samtidigt drog den svenska statsledningen med kungen i spetsen in det svenska riket i långa krig mot Danmark, Polen, Ryssland och flera tyska stater. Krigen ledde fram till att det växte fram en svensk stormakt med besittningar i Baltikum och norra Tyskland, men också att Blekinge, Halland och Skåne, som tidigare hade ingått i det danska riket, införlivades i det svenska. Dessutom gjordes det koloniala etableringsförsök i såväl Afrika som Amerika.

Historiker har debatterat drivkrafterna bakom denna utveckling där interna förklaringar, som till exempel den politiska relationen mellan kungamakt och adel, har ställts mot externa förklaringar som ser konkurrensen mellan stater om territorier och handel som avgörande. Det har också förts livliga diskussioner om de politiska förhållandena inom det svenska riket där vissa forskare har betonat hur kung, råd och ämbetsmän drev fram en starkare stat som kunde ta in skatter och mobilisera trupper trots motstånd från framförallt bönderna, medan andra har hävdat att statens makt var begränsad och att statsmakten därför var tvungen att ständigt förhandla med olika grupper, inklusive bönderna, för att få igenom olika förslag.[1]

En sak som dessa diskussioner och kontroverser har gemensamt är att de alla tar avstamp i situationen på 1600-talet. Det finns ett antagande inom forskningen att den politiska inriktningen förändrades i början av 1700-talet, vilket successivt ska ha lett till en omvandling av relationen mellan staten och invånarna. Denna förändring kopplas i regel samman med vad som ofta kallas den svenska stormaktens fall i början av 1720-talet då Sverige fick överge sina baltiska provinser. Det vanliga är att undergången kopplas till Karl XII:s regeringsperiod och ibland till och med till specifika händelser, som slaget vid Poltava 1709 eller skottet vid Fredrikstens fästning 1718 då Karl XII avled. Sådana tolkningar betonar hur kungen och hans regim försökte försvara stormakten från de många angreppen från bland andra Danmark och Ryssland. Men att riket till slut, trots stora ansträngningar, inte hade resurser att hålla emot anstormningen. Framförallt framväxten av Ryssland som europeisk stormakt med dess omfattande resurser gjorde det omöjligt för Sverige att upprätthålla väldet kring Östersjön och det fanns inte heller någon i den svenska statsledningen som var intresserad av att fortsätta driva kriget. När Karl XII dog 1718 gick Sverige därför in i en helt ny period som var fredligare och där de flesta ledande politiker accepterade att spela en mer begränsad roll bland Europas stater. Krig ersattes med intern uppodling med järnbruk och manufakturer, vetenskap med Carl von Linné i spetsen och långväga handel. Införandet av ett nytt politiskt system där riksdagen hade en avgörande roll och kungamakten begränsades, signalerade också ett brott med 1600-talet och skapade nya möjligheter för politiskt deltagande.[2]

Slutet på Sverige som krigisk nation? Gustaf Cederströms 1800-talsbild av en stormakts undergång. Källa.

Enligt dessa tolkningar utgör således 1718 ett centralt brott i Sveriges utveckling. Det har gjort att de flesta översiktsverk över tidigmodern tid har åren i början av 1700-talet som en brytpunkt. I till exempel Norstedts stora verk över Sveriges historia, som Dick Harrisson var huvudredaktör för, rör ett band utvecklingen under perioden 1600–1721. För att tydliggöra vad bandet handlar nämns bland annat följande nyckelord på framsidan: ”stormaktskrigen”, ”Östersjöväldets uppgång och fall”, ”militärstaten”, ”envåldshärskarna” och ”svenska kolonier”. Nästa band, som behandlar situationen 1721–1830, har helt andra nyckelord på framsidan: ”ostindiefarare”, ”naturaliekabinett”, ”upplysning”, ”fred” och ”tryckfrihet”. Brytpunkten kring 1720 har också gjort att forskningen om i synnerhet politiska omständigheter antingen har fokuserat på före eller efter 1718. Med andra ord finns det få studier som har studerat politiska förhandlingar under både karolinsk tid och frihetstid eller exempelvis resursmobilisering under perioden 1650–1750.[3]

En konsekvens av denna betoning av en historisk brytpunkt omkring år 1720 har varit att historiker antingen har ignorerat eller har haft svårt att förklara varför Sverige inledde ett krig mot Ryssland 1741 och varför man gick med i en koalition mot Preussen 1757. Trots att dessa krig var del av stora europeiska konflikter med globala kopplingar, nämligen det österriska tronföljdskriget (1740–1748) och sjuårskriget (1756–1763), har de i svensk historieskrivning oftast kallats för ”hattarnas krig” och ”pommerska kriget” i syfte att tona ned deras betydelse och passa in dem i tolkningsramen av ett icke-krigande Sverige efter 1718.[4]

Istället för att fokusera på strukturella interna och externa förhållanden, vilket har varit vanligt när 1600-talets krig har undersökts, har forskarna i regel förklarat krigen på 1740- och 1760-talet med att orealistiska idéer om revanschism fick inflytande vid riksdagen och i rådet. Om utvecklingen under 1600-talet har tolkats som att krigen drevs på av en expansionistisk stat med en statsledning som arbetade systematiskt med att skaffa fram resurser både inom och utom landet, har krigen efter 1721 snarare beskrivits som små och illa planerade, där interna och tillfälliga politiska omständigheter och tryck från i synnerhet Frankrike tvingade fram militär aktivitet. Det ska inte heller ha hänt särskilt mycket med statsapparaten under 1700-talet till följd av krigen. De centrala ämbetsverken, de indelta regementena och de lokala förvaltningsorganen med sina landshövdingar och fogdar fortsatte på sätt som hade etablerats under 1600-talet. Det som möjligen hände var att kapaciteten att agera, i synnerhet militärt, försämrades, vilket de misslyckade krigen bekräftade.[5]

Även om den resursmobilisering som skedde i synnerhet under de sista åren av Karl XII:s regeringsperiod inte hade förekommit tidigare och inte heller skulle återupprepas, och svenska arméer inte härjade runt i Polen och Tyskland under andra hälften av 1700-talet, är det tydligt att den svenska staten upprätthöll en betydande armé och flotta som kostade stora summor.[6] Det byggdes också nya fästningsanläggningar, framförallt Sveaborg utanför Helsingfors, och det skapades en ny skärgårdsflotta.[7] Staten stödde även kommersiell expansion i Asien och Medelhavet, och man sökte aktivt efter en koloni i Karibien för att få del av den växande handeln med slavar och socker.[8]

Fästningen Sveaborg och en skärgårdsfregatt av typen Pojama. De lätta skärgårdsfregatterna var viktiga för den framväxande skärgårdsflottan under 1700-talet. Adolf Geete 1760. Källa

Vidare utvecklades nya administrativa sätt att mobilisera och använda resurser. Genom att upprätta en central så kallad utredningskommission inför och under krigen, med ämbetsmän från civil och militär förvaltning samt handelsmän som kände till de internationella marknaderna för varor som efterfrågades av krigsmakten, kunde uppköp och distribution av varor effektiveras och olika byråkratiska hinder undvikas. Utredningskommissionerna hade också tillgång till resurser, som till exempel lån från Riksbanken och utländska subsidier, som de använde för att betala för varorna. Därmed ökade förmågan att agera på marknaden och tiden som leverantörerna fick vänta på betalning minskades, vilket stärkte statens trovärdighet.[9]

Dessa exempel visar att tolkningar som bortser från krig, militära omständigheter och expansionism under 1700-talet är problematiska. Det var inte 1721 som den fredliga småstaten föddes. Den svenska staten fortsatte nämligen även efter 1721 att planera för och att delta i krig. Även om deras omfattning var mindre än tidigare var de dock fortfarande väldigt resurskrävande. Soldaterna och officerarna skulle ha mat och utrustning, och örlogsskeppen och fästningarna skulle underhållas. Krigens finansiering påverkade många människor genom att staten använde finansiella instrument, som till exempel banksedlar, som nådde i princip alla invånare och som påverkade värdet på den svenska valutan på internationella kreditmarknader. Under 1760-talet inleddes sedan en ny period, som pågick fram till 1802, då den svenska staten på ett systematiskt sätt började låna pengar på internationella kreditmarknader i framförallt Amsterdam och Genua för att bland annat hantera konsekvenserna av den stora sedelutgivningen som skapats av krigens behov.[10]

Den ökade betydelse som krediten fick för statens verksamhet och statens olika lösningar för att hantera dess konsekvenser skapade en ny politisk situation under 1700-talet med konflikter mellan grupper som anammade denna utveckling och andra grupper som var kritiska till den nya situationen. Även om det var omdebatterat, utgjorde kreditens organisering ett område under 1700-talet där statens kapacitet och verksamhet expanderade.

Många handelshus i Sveriges städer blev involverade i krigen genom att leverera varor, som exempelvis kött, fläsk, ärter och spannmål till krigsmakten. Det handlade om stora volymer som genererade omfattande intäkter. Dessa varor köptes upp på den internationella marknaden. Med andra ord kunde köttet soldaterna och sjömännen åt komma från Kurland, fläsket från Holstein och rågen från Polen. För att klara av dessa uppköp använde handelsmän i till exempel Stockholm sina kontakter i Danzig, Königsberg och Flensburg. Därmed drogs otaliga handelsmän runt om i Östersjön, men också i städer som Amsterdam och Hamburg, in i den svenska statens krigsaktiviteter. Den svenska krigsmaktens efterfrågan på varor upprätthöll därmed, med hjälp av kredit, nära band mellan staten och internationella handelsnätverk. Det är följaktligen fel att tro att den svenska krigsmakten bara levde på lokala resurser som genererades inom indelningsverket.

Dessa länkar mellan staten och internationell handel fanns både under det stora nordiska kriget och efter 1721. Det skedde således inte något stort brott 1718–1719, utan praktiker kring uppköp och leveranser som hade etablerats tidigare fortsatte efter Karl XII:s död. Även om efterfrågan gick ned under fredstid upphörde inte de etablerade relationerna att fungera, och de kunskaper som hade förvärvats under tidigare krig kunde användas vid senare konflikter. Det här resonemanget kan illustreras med hjälp av det faktum att många av de personer som var involverade i stora nordiska kriget – officerare, ämbetsmän eller handelsmän – fortsatte med sin verksamhet efter 1718 och använde sina erfarenheter och resurser vid kriget 1741. Två personer kan här lyftas fram. Den första är Peter Drufva, som arbetade med olika uppgifter i kammarkollegium i Stockholm i början av 1700-talet innan han blev överkrigskommissarie vid Stockholms fältstat 1714. Därmed var han ansvarig för uppköp av varor till krigsmakten i den delen av landet. Efter kriget återvände han till kammarkollegium, men 1741 blev han ledamot av utredningskommissionen för att återigen arbeta med uppköp av varor till krigsmakten. Den andra är Johan Clason, som började sin bana som hökare i Stockholm innan han via ett framgångsrikt gifte, blev grosshandlare, redare och bruksägare. Clason ordnade med leveranser till den svenska krigsmakten under såväl stora nordiska kriget som kriget 1741.

På samma sätt som personer fortsatte sin verksamhet kan man också se hur finansieringssätten fortsatte på liknande sätt över tid. Under Karl XII:s sista regeringsår introducerades så kallade mynttecken, vilka under 1800-talet började kallas för nödmynt, som betalningsmedel i Sverige. Dessa var lätta mynt gjorda i koppar vars värde var satta till en daler silvermynt. Värdet hade ingenting med kopparinnehållet i dem att göra, och de var inte heller inväxlingsbara till silver eller guld. Efter Karl XII:s död skrev man ned värdet på dessa mynt, men idéerna om att man kunde öka mängden betalningsmedel för att betala för kriget levde kvar.[11] Istället för att använda mynt brukades papperssedlar som gavs ut av Riksbanken. Försök med liknande sedlar hade gjorts redan vid mitten av 1600-talet av Stockholm Banco. Banksedlar spelade en viktig roll när kriget 1741 skulle finansieras. Under 1740-talet utvecklades det en pappersmyntfot som innebar att mängden sedlar i cirkulation inte hade något att göra med de reserver av metall som banken hade tillgång till i sina valv. De monetära principerna 1718 och 1741 var följaktligen de samma, även om de exakta formerna skilde sig åt.

Sammanfattningsvis innebär detta resonemang att den övergång från ett system fokuserat på krig och expansion till ett som präglades av mer fredligare förhållanden och intern uppodling som tidigare forskning har hävdat skedde i samband med Karl XII:s död är problematisk. Även om omfattningen av krigen efter 1721 var mindre, blev Sverige involverad i de internationella konflikterna på olika sätt. I synnerhet krigsfinansieringen och leveranserna av varor till krigsmakten påverkade samhället och de politiska konflikterna. Genom att betona kontinuiteterna från andra hälften av 1600-talet till 1700-talets mitt kan vi tydliggöra att statsformeringen fortsatte även efter 1721 och att 1700-talets stat framförallt blev bättre på att utnyttja och hantera den kredit som var nödvändig för att kunna agera inom riket och för att bedriva krig.

Patrik Winton, docent, lektor i historia, Örebro universitet.


[1] Här kan man till exempel jämföra Jan Lindegren, ”Det danska och svenska resurssystemet i komparation”, i Per Sörlin (red.), Mellan två statssystem (Umeå 1995) och Mats Hallenberg & Johan Holm, Man ur huse: hur krig, upplopp och förhandlingar påverkade svensk statsbildning under tidigmodern tid (Lund 2016).

[2] Se till exempel Olle Larsson, Stormaktens sista krig: Sverige och stora nordiska kriget (Lund 2009) och Nils Erik Villstrand, Sveriges historia 1600–1721 (Stockholm 2011), s. 215–233 och 518–523.

[3] Ett undantag är här Svante Norrhems bok Subsidier: svenska krig och franska pengar 1631–1796 (Lund 2019).

[4] Det är symptomatiskt att det saknas en modern översikt över kriget 1741–43. Niklas Tengberg skrev en översikt 1857–1860 i två delar, Bidrag till historien om Sveriges krig med Ryssland åren 1741–1743 (Lund 1857–1860). Det förhåller sig på ett liknande sätt när det gäller sjuårskriget där Teofron Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget 1757–1762 (Stockholm 1915) är en av få studier.

[5] Se till exempel Martin Melkersson, Staten, ordningen och friheten: en studie av den styrande elitens syn på statens roll mellan stormaktstiden och 1800-talet (Uppsala, 1997), s. 48–50 och Jan Glete, ”The Swedish Fiscal-Military State in Transition and Decline, 1650–1815”, i Rafael Torres Sánchez (red.), War, State and Development. Fiscal-Military States in the Eighteenth Century (Pamplona 2007), s. 98.

[6] Att krigsmakten fortsatte att kosta stora summor betonas av Gunnar Artéus, Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige (Stockholm 1982).

[7] Oscar Nikula, Svenska skärgårdsflottan 1756–1791 (Helsingfors 1933); Sofia Gustafsson, Leverantörer och profitörer: Olika geografiska områdens och sociala gruppers handel med fästningsbygget Sveaborg under den första byggnadsperioden 1748–1756 (Helsingfors 2015).

[8] Se till exempel Leos Müller, Sveriges första globala århundrade: en 1700-talshistoria (Stockholm 2018).

[9] Patrik Winton, ”War, Resources and Morality: Sweden 1740–1770”, i Anne Dubet & Joël Félix (red.), The War Within: Private Interests and the Fiscal State in Early-Modern Europe (Cham 2018).

[10] Patrik Winton, ”Den globaliserande svenska staten: Lån, kursoperationer och internationella handelsnätverk runt 1770”, Scandia, vol. 82, nr. 2 (2017).

[11] Se Peter Ericsson & Patrik Winton, ”The rise and fall of a new credit system: Transnational financial experiments and domestic power struggles in Sweden, 1710–1720”, i Stefano Condorelli & Daniel Menning (red.), Boom, Bust, and Beyond: New Perspectives on the 1720 Stock Market Bubble (Oldenbourg 2019).

2 kommentarer på “Från krig till fred? Den svenska statens utveckling under 1700-talet

  1. Tack för kommentar. Er text pekar på många brister i forskningsläget. Vi får hoppas på att även forskningsfinansiärerna tycker idéer om fred och perspektiv som ser linjer från 1600- till 1700-ta och vidare in i 1800-tal är värda att finansiera!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s