Reduktionen och välfärdsstaten, eller då en liten tysthet spred sig i salen

Axel Oxenstierna lyfts gärna fram i samtidsdebatten. Mer sällan lyfts de personer som motverkade Oxenstiernas system. I denna text funderar Martin och Christopher på effekterna av privatiseringar och faran i att låta uppfattningen att några får skor sig på det allmänna bästa växa sig stark i opinionen, under 1600-talets andra hälft och i dag.

Frågan om privata eller offentliga utförare av samhällstjänster har ånyo blossat upp. Delvis är debatten sporrad av den utveckling vi sett inom skolans område under de senaste decennierna med ökad skiktning av elever och en ökande andel privata huvudmän. Likaså har Sveriges förmåga att under nuvarande pandemi värna om äldreboenden och sköta sjukvården bidragit till debatten. Och den senaste veckan har Telia hamnat i fokus. Oavsett vad man tycker om privatisering är det vanskligt för staten att välfärdssystemen drabbas av legitimitetsbrist, för vad ska vi annars med staten till? Som vanligt med historia är det här, dock, inget nytt. Den svenska staten genomgick en djup legitimitetskris redan på 1600-talet och oförmågan att lösa den resulterade i kungligt envälde och statlig konfiskering av egendom, Karl XI:s reduktion.

Privatiseringarnas motståndare varnar för att utvecklingen inom skolan snart inte är möjlig att rulla tillbaka, även om en framtida politisk majoritet skulle vilja det. Privatiseringarnas förespråkare talar istället om effektivare användning av resurser och om egenintresset – vinstutdelningar – som den ultimata drivkraften för såväl skolor, sjukvård som kemtvättar. Företaget Kry:s vd pratar om att rädda välfärden, inte att dra ned på privatiseringsambitionerna.

Det går helt klart att dra historiska paralleller här. Som historikerna Mats Hallenberg och Magnus Linnarsson visat i en rad studier, är frågan om privat eller offentligt långt ifrån ny. Många offentliga verksamheter, som till exempel tullen, har legat i privata händer under långa perioder.

Å andra sidan förväntades inte dåtidens stat sköta många av de funktioner som vi idag ser som det offentligas kärnuppgifter. De med pengar lät sina barn gå i privata skolor, lät sig vårdas av privata läkare och lät sina gamla tas om hand av privata sköterskor eller på privata vårdinrättningar. Staten reglerade verksamheterna och försökte sörja för de mindre bemedlade. Strävanden mot enhetlig skola och sjukvård ser vi först på bredare front under 1900-talet, till stora delar drivet av en vilja till jämlikhet och likvärdiga möjligheter för alla oavsett familjebakgrund.

Den privatisering som föranledde 1600-talets kris berörde något helt annat, nämligen jordinnehav och krig. I hela Europa och speciellt i ett så pass utpräglat agrart land som Sverige var jorden den viktigaste samhällsresursen. Jorden och dess avkastning utgjorde basen i ekonomin och dikterade tydligt takten, från sommarens eventuellt sinande spannmålslager till höstens överflöd. Betydelsen av reformationen under 1500-talet, då stora mängder jord överfördes från kyrkan till staten, kan inte underskattas. Kronans jordinnehav steg från fem procent till nästan en tredjedel av rikets jord. Kronan blev mycket rikare.

Samtidigt gav jorden låg avkastning, och i form naturaprodukter som spannmål, smör, skinn och liknande. Bara en liten del avsattes på marknaden. När den svenska staten från och med 1500-talets slut blev alltmer involverad i krig kring Östersjön uppstod problem. Det som behövdes för att bedriva krig var inte smör i Dalsland eller spannmål i Uppland utan kontanter i Tyskland eller varhelst kriget bedrevs. Dessutom var de svenska skatteinkomsterna alltför små, de räckte inte för att betala alla vapen och löner eller all proviant.

Två huvudsakliga lösningar på det här problemet växte fram under 1600-talet. För det första skulle staten släppa sitt fokus på skatteinkomster i natura för att i stället satsa på penninginkomster. Staten skulle stimulera handel och exportproduktion, ta ut tull, och bedriva krig. En del reformer är mer kända, som att valloner hämtades hit för att få i gång järnproduktionen. Andra är mindre kända, som att privata aktörer fick ta över stora delar av skatteuppbörden, det vill säga indrivandet av skatt. Det kan verka främmande för oss, Skatte- och Tullverket ligger nog långt ner på listan över statliga myndigheter som kan privatiseras. Men det var en tämligen vanlig europeisk företeelse att privata aktörer betalade staten för rätten att driva in skatter i ett visst område. Staten fick intäkter i mynt, och slapp hantera skatteuppbörden och försäljningen av naturaprodukterna.

För det andra började allt fler i ledande skikt anse att staten som aktör, vare sig som utförare eller producent, helt enkelt var ganska kass. Bergsbruk, jordbruk och annan typ av produktion sköttes bäst av privata aktörer. Det var de som kunde stimulera tillväxt, och därmed en svällande skattebas. Pengarna från försäljningarna och de ökade skatteintäkterna skulle dessutom finansiera nya landerövringar, vilket skulle öka kronans intäkter ytterligare. Och så vidare.

Riksrådet, dåtidens regering, var varma anhängare till privatiseringspolitiken. Medlemmar som Axel Oxenstierna och Per Brahe d.y. menade att det var problemfritt för staten att delegera vissa funktioner och göra sig av med jord. Bara de som var kvar i en medeltida naivitet kunde hävda att kronan kunde leva enbart av inkomster från sina gods. Världen hade förändrats sedan ”kungen satt på Håtuna”, de medeltida folkungarnas gamla gods i Uppland. Brahe, som tagit över många kronogods, menade att de börjat ge kronan en inkomst av 1 400 daler, mot blott 14 daler tidigare.

De mödosamt ihopsamlade kronojorden började alltså ges bort igen. Mot engångsbelopp hamnade jord och gårdar i privata händer. Många gånger hade man heller inget val. Krig är ett effektivt sätt att förvandla en stor förmögenhet till en liten. När freden var underskriven knackade kreditorer och officerare på dörren för att få betalt och om pengar saknades fick man betala med jord eller åtminstone framtida jordintäkter.

Denna ideologi och praktik medförde ett stort resursöverförande från kronan till privata adelsmän. År 1680 kontrollerad adeln två tredjedelar av avkastningen från all jord i riket. I många fall hade familjer i eller nära rådet – Oxenstierna, de la Gardie, Wrangel, Brahe – skaffat sig omfattande jordinnehav.

Men vid det laget hade marken börjat skaka under den gamla rådseliten. Vid 1600-talets mitt började allt fler röster höjas mot förda politik. Stora grupper i Sverige – främst bönder, men även en med tiden växande grupp borgare, präster och adelsmän, som inte fått del av kronans jord – såg statens förlorade kontroll över jorden som ett allt större problem. Kronans inkomster hade inte ökat utan minskat. Samtidigt växte adelspalats upp som svampar ur jorden. Många uppfattade det som att ett fåtal förmerade sig på det allmännas bekostnad. Man började prata om en så kallad reduktion, att ta tillbaka kronogodsen.

Samtidigt fortsatte den seglivade kampen mellan kungamakt och eliten inom adel och riksråd om kungens rätt att bestämma själv, en kamp som vid det laget pågått i flera hundra år och böljat fram och tillbaka. Riksrådet agerade förmyndarregering åt Karl XI fram till 1672 och hade vant sig vid ett stort inflytande medan den nye kungen ville bestämma mer själv.

Återigen utgjorde kriget en katalysator. Det Skånska kriget (1675–1679), vilket egentligen var en del av det Fransk-Nederländska kriget (1672–1678), hade gått så där. Tack vare framför allt Frankrikes hjälp vid förhandlingsbordet hade Sverige i stort sett bibehållit sina gränser, men man hade klarat sig med en hårsmån. Armén och flottan hade visat sig vara i riktigt dåligt skick och statens intäkter var otillräckliga. Detta var allvarligt. Den tidigmoderna statens huvudfunktion, dess existensberättigande, var att försvara riket.

Här såg Karl XI och hans rådgivare möjligheter att koppla samman försvarets behov, statens bristfälliga finanser, den förda jordpolitiken, och riksrådets inflytande. Samtidigt visste de att adeln inte skulle gå med på detta frivilligt. Ett tungt vägande argument mot återtagande av gods var att de hade donerats och sålts enligt gällande lagar. Ett återtagande skulle innebära att kronan bröt ingångna avtal och att kungen kunde bli anklagad för tyranni. Vid riksdagen 1680 använde därför Karl XI framgångsrikt kriget och ett uttalat hot mot rikets existens som tunga argument för att vrida politisk makt och ekonomiska resurser ur sina motståndares händer. Med hjälp av de ofrälse och adel utanför eliten infördes enväldet, rådets makt kvästes, donerad kronojord konfiskerades och adeln tvingades gå med på så kallade kontributioner. När det slutligen gick upp för adeln på riddarhuset vad som höll på att hända uppstod ”det som en liten tysthet på salen” enligt protokollet. En politisk strömkantring har sällan fångats mer pregnant.

Oavsett om det är rätt eller fel rätt att privatisera finns vissa viktiga, och slående, likheter mellan 1600-talets jordpolitik och de svenska välfärdsprivatiseringarna i modern tid.  Staten utmålades då som nu som en dålig utförare medan privata dito anses kunna förvalta och förmera medel av olika slag på ett mycket effektivare sätt.

Då som nu led privatiseringssystemet av legitimitetsbrist. Ett tydligt problem var och är den oklara kopplingen mellan privata vinster och samhällsvinster. Då sa motståndarna att kronans intäkter hade minskat, inte ökat, och nu säger man att välfärden inte blir märkbart bättre skött, kanske till och med sämre i vissa fall. Om det är uppfattningen är det inte konstigt att de privata vinsterna sticker i ögonen

Vidare finns och fanns det starka kopplingar mellan politiker som hade makten över besluten om privatiseringar och de som gynnades ekonomiskt av privatiseringsbeslut. Då hette de De la Gardie och Wrangel, idag pratar vi om ofta transnationella företag som tillhandahåller välfärdstjänster och gärna anställer före detta politiker; om de inte redan ägs av politiker. Precis då som nu finns det inget direkt olagligt med något av detta, men det uppfattas ändå som korrumperat på ett mer allmänt plan. Och slutligen tjänar historien ständigt som slagträ. Brahe pekade på medeltiden som avskräckande exempel, dagens försvarare av privatiserad välfärd talar om DDR-Sverige

Samtidigt finns det viktiga skillnader, den främsta är den stora mängden människor som direkt påverkas av privatiseringarna och stödjer dem. Dagens försvarare av privatiseringar är inte bara utförarna själva, där ingår även föräldrar som vill välja, eller välja bort skolor till sina barn, vårdtagare och välfärdsarbetare som inte vill jobba för offentlig sektor samt inte minst aktieägare och bolagsledningar. Karl XI behövde inte förhålla sig till något av det, hans främsta motståndare var en grupp inhemska adelsmän i tydlig demografisk minoritet.

Men det går inte att bortse från att det finns en djup och avgörande likhet mellan 1600-talets situation och nu. En faktor med vars hjälp Karl XI och hans närmsta förmådde att omkullkasta hela det politiska systemet och skapa sitt militariserade envälde. Nämligen frågan om varför staten ens finns, och vad vi ska med den till om den inte kan göra det den utfäst sig att göra. Då var det rikets försvar. Dåtidens kungars starkaste argument för att rättfärdiga utskrivningar av soldater och skatter var kriget och att fienden behövde hållas stången. Detta höll alla med om. Ingen ville ha krig och krig var det ofta. Bättre där än här.

Styrkan i moderna samhällen – eller ekonomier – ligger inte på samma sätt i krigsmaktens slagkraft. Försvarsförmågan finns kvar som faktor men Internationell konkurrenskraft mäts lika ofta, om inte oftare, i vårdköer, patientnöjdhet, reservlager, PISA-resultat och innovationsindex. Men också i förmågan att bekämpa skogsbränder och pandemier. Om inte tidigare så har ett år av pandemi visat oss att sjuk- och hälsovård bär på potential att såväl avsätta politiker som omforma politiska spelregler. En framtida reduktion hänger därför inte lika samman med en militär förlust eller seger utan i föreställningar om statens oförmåga att spela sin välfärdsroll i människors liv. Likt i en pandemi. Man ska inte underskatta styrkan i den politiska handlingskraft som går att ösa ur en upplevd kris.

Martin Almbjär

Christopher Pihl

En kommentar på “Reduktionen och välfärdsstaten, eller då en liten tysthet spred sig i salen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s