När miljardärernas pengar inte bara lades på hög

I slutet av helgen cirkulerade en artikel från Financial Times i mitt Twitterflöde. I den kunde man läsa att miljardärer tjänat ohyggliga summor på bland annat de finansiella stimulanspaket som regeringar och centralbanker pumpat ut sedan 2020. Ska man tro artikelförfattaren går vi en perfekt storm till mötes om ingenting görs åt att allt större förmögenhetsökningar landar hos enskilda miljardärer. Näst efter Ryssland är Sverige det land där de allra rikaste individerna och deras familjer tjänat mest på pandemin. Jag som ändå skulle skriva något om Gunnar Sträng och hans investeringspolitik nappade direkt. Det finns en historisk parallell att dra här. 

Det är nästan omöjligt att inte hitta gemensamma drag mellan vår svajiga ekonomi idag, och den som var för 100 år sedan: finansiellt snabbväxande men känslig för störningar i världshandeln och med kronisk brist på inhemsk efterfrågan i många länder. Även då hade en pandemi härjat och dessutom ett världskrig. När de tog slut var den första stora frågan hur världen snabbt skulle kunna gå tillbaka till hur den var innan. När det blev uppenbart att det gamla normala inte längre existerade, förbyttes diskussionen till att handla om hur något nytt och bättre kunde byggas. 

Den historiska parallellen får därför börja i en omväg kring Arbetslöshetsutredningen som tillsattes av den liberala statsministern C.G. Ekman 1927. I bilagan, skriven av nationalekonomen och senare den folkpartistiske partiledaren, Bertil Ohlin, kom en uppmaning om att aktivera det kapital som lagts på hög av stater och rika individer under de osäkra tider som varit under 1920-talet. Han hade dessutom gett ut en skrift samma år med titeln Sätt igång produktionen (Ohlin var professor i Köpenhamn så titeln är egentligen Sæt produktionen i gang). Det Ohlin varnade för då har klara likheter med vad som nu riskerar att hända med alla pengar som miljardärer tjänat under pandemin, om ingenting görs. De fortsätter passivt att öka i värde utan att det omsätts till produktion eller sysselsättning. 

Ohlins bilaga blev färdig först 1934, och då var statsministern i stället socialdemokrat. Två år tidigare hade blivande finansministern Ernst Wigforss tangerat Ohlin i sin pamflett Har vi råd att arbeta?. Situationen var påtagligt annorlunda jämfört med 1927. Både importtullar och stimulanspaket hade då införts. I Sverige var Guldmyntfoten ett minne blott. Hur en liberal som Ekman (eller för den delen dåtidens frihandelsvänliga socialdemokrater) hade hanterat Ohlins slutsatser: att det kunde bli nödvändigt med begränsningar av kapitalflöden och frihandel för att öka sysselsättningen hemma i Sverige, hade varit intressant att veta mer om. Men tiden hann så att säga före Ohlin.  

Kapitalflödena begränsades: Både genom Ernst Wigforss allt högre arvsskattesatser och krigsregleringarna av kreditpolitiken från och med 1939. Wigforss var dessutom ideologiskt en mycket stark motståndare till att ”tjäna pengar på pengar”, det vi skulle kalla passivt ägande av finansiella tillgångar för att göra stora förmögenheter ännu större.[1]Arvsskatten var i hans ögon viktigare än kapitalskatten. 

Ohlin hade ju menat att pengar som inte användes inhemskt, eller som låg stilla i väntan på bättre väder, inte gjorde nytta om man ville minska arbetslösheten. I grannlandet Norge filade den framtida nobelpristagaren Ragnar Frisch på ett sätt att permanent få upp investeringsnivån i industrialiserade länder. Den situation som hade varit under 1920-talet dög inte. Det behövdes bostäder, vägar, järnvägar, elnät, vatten och värme till växande städer. Folk var i behov av arbeten att gå till. Produktionskapaciteten i industrin måste höjas så att all ny tillgänglig teknik kunde utnyttjas. Både statliga och privata medel krävdes för att uppnå detta. Det enda rimliga var att slå ihop finans- och penningpolitiken till en helhet som kunde agera för att höja investeringsnivån långsiktigt. 

Så, vad visar egentligen de massiva ökningarna av de allra rikaste individernas förmögenheter under pandemin? Jo, att det sannerligen inte är brist på kapital. Däremot är det brist på ändamål som möjliggör för kapitalet att flytta från börsen, och i stället riktas mot investeringar i reala tillgångar. I post-pandemins tidevarv kommer det bli ett allt större problem om kanaliseringen av kapital till produktiva investeringar inte kan ske på ett effektivt sätt. Den sociala oron ökar om arbetslöshet biter sig fast och de ekonomiska klyftorna blir större. Vi riskerar att bli fattigare som land om vi inte kan dra nytta av ny teknik och bättre infrastruktur. 

När Gunnar Sträng tillträdde som finansminister 1955 förefaller han ha haft Wigforss analys i bakhuvudet. Han behöll och utökade arvsbeskattningen. I den första långtidsutredningen som producerades av finansdepartementet under hans ledning, med titeln Balanserad expansion (1956:53), visades behovet av en långsiktig investeringspolitik. Nu fanns dessutom verktygen att genomföra den. 

Det handlade inte om att göra enskilda mindre satsningar. Det här var ett projekt som skulle löpa över flera årtionden och kanske ta ett par generationer att färdigställa. Därför var det så viktigt att man hade samhällets olika grupper med sig. I texten står:

Inom alla samhällsgrupper här i landet finner man en progressiv inställning i den meningen, att växande anspråk ställs på nationens resurser både vad gäller konsumtion och kapitalbildning; man kan lätt konstatera, att dessa anspråk totalt sett vida överstiger de möjligheter, som med någon grad av sannolikhet kan komma att realiseras. Denna progressiva inställning är en värdefull tillgång. Den är en av de säkraste garantierna för att de ekonomiska framstegen kommer att fortsätta (s. 17). 

Borta var den kristid som Ohlin skrev om i sin utredningsbilaga, men insikten fanns kvar om att kapital ska komma till produktiv användning, istället för att passivt förvaltas av stater eller enskilda individer. Det var ingen tvekan om att expansion skulle ske, utan som titeln anger, så handlade det om att balansera de olika behov och viljor som var för sig gjorde anspråk på de investeringar som skulle göras. Här grundlades det man kan kalla ”Strängberget”. En lång period av offentlig investeringsexpansion.  

”Strängberget” eller den långa perioden av expansiv investeringspolitik i Sverige. (Graf lånad från S-föreningen Reformisterna som i sin tur hämtat data från ekonomhistorikern Rodney Edvinsson och Statistiska Centralbyrån.)

Ska Sverige fortsätta att omfamna familjeförmögenheternas tillväxt och bli det nya Rockefeller-landet frågade sig artikelförfattaren i Financial Times. Det kan man undra. Idag är inställningen till expansion både i Sverige och i våra europeiska grannländer knappast progressiv så mycket som den är krispräglad. Frågan är när insikten kommer landa: att det gamla normala inte kommer tillbaka och vad det nya normala blir. Det tog drygt två årtionden under 1900-talets första hälft att förändra den allmänna inställningen till den ekonomiska politiken från krisartad till progressiv. Ett årtionde om vi räknar från andra världskrigets slut. Pessimismen i FT-artikeln till trots visar historien att stora förändringar kan inträffa på mycket kort tid. 


[1] Werin, Lars (red.), Från Räntereglering till inflationsnorm: Det finansiella systemet och

Riksbankens politik 1945–1990 (Stockholm, 1993).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s