Varför gillar ingen doktrinhistoria?

Det är något med doktrinhistoria som skaver. Doktrinhistoria är forskning om ekonomiska teorier och skolbildningar i historisk kontext. Det borde vara i allra högsta grad relevant i en tid där nationalekonomer på självaste amerikanska centralbanken ifrågasätter sina egna teorier. Om det är någon gång historiekunniga teoretiker ska stiga fram är det nu. Ändå lyser svensk doktrinhistoria med sin frånvaro i diskussionen. 

Under det senaste Ekonomisk-historiska mötet, där ekonomihistoriker från hela Europa fanns på plats i Göteborg 7–9 oktober i år, var det skralt med doktrinhistoriska sessioner. Jag presenterade en artikel som möjligen kan sorteras in i detta ämnesområde. Den överskuggande tanken varje gång någon har lagt märke till att det eventuellt handlar om doktrinhistoria har dock varit: ”nej, inte det mossiga området!”. Samtidigt är det förvånande. Vad är roligare än att grotta ner sig i ekonomiskt tänkande? Vi har ett helt Nobelpris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, vars pristagare idag i allra högsta grad är morgondagens doktrinhistoria. 

Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia vid min heminstitution i Uppsala, har precis kommit ut med en bok om Eli Heckscher. Heckscher grundade ämnet ekonomisk historia i Sverige och råkade i en känd dispyt med sin lärjunge Bertil Ohlin kring keynesianism och statligt inflytande över ekonomin. När de fortfarande var vänner hann de dock formulera ett av de mest kända svenska bidragen till den nationalekonomiska vetenskapen – den så kallade Heckscher-Ohlinmodellen över internationell handel. Heckschers tankar och idéer borde väl i högsta grad vara doktrinhistoria. Men som jag har förstått det vill Hasselberg inte att boken ska ingå där, utan väljer hellre termen ”ekonomisk idéhistoria”. 

Trots att det borde vara relevant att ägna sig åt doktrinhistoria begriper jag ändå den obekväma känslan. Den svenska forskning jag har stött på har mest varit befolkat av gubbar som skriver om andra gubbar som de beundrar hejdlöst mycket. Den lämnar ofta mycket i övrigt att önska. Så vad gör man när man börjar glida in på ett område som känns mindre roligt att befinna sig i? Man börjar helt enkelt se sig om efter nya vinklar. 

Bertil Ohlin och Eli Heckscher. Bildkälla: Wikipedia (här och här).

I svensk doktrinhistoria verkar skildringarna dessutom, på något mystiskt sätt, sluta med Stockholmsskolan på 1930-talet och dess keynesianska idéer (se till exempel Lars Jonungs antologi Swedish Economic Thought där flera svenska ekonomihistoriker också bidrar). Efter 1930 har det tydligt inte hänt särskilt mycket i den ekonomiska tankevärlden för att det ska vara värt att nedteckna. 

Och har det beskrivits och analyserats är det oklart om det räknas som doktrinhistoria (till exempel Avner Offers och Gabriel Söderbergs The Nobel Factor om ekonomipriset). Har någon till exempel gått i närkamp med Paul Samuelson, efterkrigstidens mest kända nationalekonom, och den neoklassiska syntesens påverkan på svenska nationalekonomer aktiva från 1950-talet och framåt? Inte vad jag vet. 

Det bara antas att keynesianism rådde fram till att Milton Friedmans monetaristiska teser tog över på 1980-talet (Kan vi ens vara helt säkra på att de gjorde det mer än en kort tid? Är det inte snarare Joseph Schumpeters kreativa förstörelse som då gillades av många ekonomer?). Doktrinhistoriskt skulle jag säga att det saknas grund för det påståendet. Man skulle till och med kunna tala om flera keynesianismer under tiden från 1930-talet fram tills nu. Men inget av detta finns mig veterligen närmare studerat inom svensk doktrinhistoria.

Vi har också klyftan mellan teoretisk nationalekonomi och praktisk ekonomisk politik. Den senare utvecklade sina egna verktyg då välfärdsstater skulle byggas upp, och där Rehn-Meidnermodellen är ett känt exempel från Sverige. De verktygen behöver också få en plats i den doktrinhistoriska forskningen. Tiden mellan 1930 och 1980 är trots allt märkligt outforskad.

Doktrinhistoria i Sverige förtjänar bättre än att gå i en evig loop mellan Adam Smith och John Maynard Keynes. Den behöver gå vidare. Det vore också hälsosamt att i viss mån släppa på personfixeringen och börja i andra typer av frågor än vem som var upphovsmakare till vilken teori. Man kan till exempel hämta inspiration internationellt där doktrinhistoria, eller history of economic thought, är ett livaktigt forskningsområde.[1]

Just nu tittar jag på förändringar i 1970-talets stabiliseringspolitik och funderar på vilka ekonomiska idéer som finns närvarande där. Kan de inordnas i existerande ekonomiska skolor eller är de hemmagjorda recept från någon avdelning på finansdepartementet? Där kan jag trots allt se att doktrinhistoria är till stor hjälp. Utifrån nationalekonomins starka ställning i moderna samhällen är det ekonomiska tänkandet är ofta särskilt relevant i tider av osäkerhet. Är samhället i kris brukar ofta de ekonomiska teorierna också vara det.

Doktrinhistoria är ett forskningsområde som behöver skaka av sig sitt mossiga rykte. Till skillnad från Heckschers, Keynes och Ohlins tid finns idag enormt många ekonomiskt skolade människor som arbetar i olika sektorer av samhället. Ekonomiskt tänkande genomsyrar inte minst politiskt beslutsfattande. Insikten om att det finns mycket mer att upptäcka kan vara precis vad doktrinhistoria behöver.    


[1] Se till exempel Quinn Slobodians bok Globalists – The End of Empire and the Birth of Neoliberalism (Harvard University Press, 2018) och Alessandro Roncaglias The Age of Fragmentation – A History of Contemporary Economic Thought (Cambridge University Press, 2019).

2 kommentarer på “Varför gillar ingen doktrinhistoria?

  1. Alltså, jag hade ett doktrinhistoriskt avsnitt på A-kursen i historia på Södertörn, och då utifrån Francoise Dubeufs utmärkta men lite snåriga introduktion (till svenska på Daidalos). Det gick åtminstone hyfsat tycker jag och man kan också utgå från Pickettys böcker, som faktiskt har en del doktrinhistoria. Jag har också själv fördjupat mig i ämnet med en gammal artikel om georgismen. Däremot får jag inga inbjudningar till ekonomisk-historiska möten, så det kan ju bero på det.

    Men tack för tipset om Hasselbergs bok! Jag ser fram mot att läsa om sjuttiotalet (där Lars Ekdahls bok om Meidner förstås är ett monument).

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s