En fråga av största vikt – kärnkraft som svaret på allt

Bildkälla: E.ON Kernkraft GmbH, CC BY-SA 3.0.

Kristoffer Ekberg, historiker vid Chalmers tekniska högskola skriver här ett gästinlägg om kärnkraftsfrågan.

För ungefär ett årtionde sedan var det inte ovanligt att läsa i tidningar att klimatförändringar bara var ett påhitt eller inte motiverade några åtgärder.[1] Idag är det allt svårare att förfäkta den åsikten. Men klimatpolitiken har svårt att röra sig bortom en diskussion som mest innehåller standardsvar. Inte sällan landar dessa i att vi antingen inte behöver agera alls på hemmaplan eller så söks lösningen i enskilda teknologiska lösningar.  

Ett svar som ingår i standarddebatten är att kärnkraften löser allt. Klimatfrågan debatterades flitigt i och med förslaget på utfasningen av kärnkraften i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. En bibehållen kärnkraftsproduktion sågs av bland annat moderaten Gunnar Hökmark som en garant för att möta klimatförändringarna.  Ett annat förslag som återkommit är att satsa på åtgärder utanför Sverige där man enligt förespråkarna får mer valuta för pengarna, en fråga som exempelvis återkom under en partiledardebatt i SVT under hösten 2021. Åtgärderna är fast i ett dödläge. Hur vi pratar om klimatförändringarna och vilka åtgärder som anses giltiga eller rimliga är dock som så mycket annat beroende av historiska inramningar. 

I en nyligen publicerad artikel försöker jag och min kollega Martin Hultman undersöka hur ledande politiker och experter ansåg att klimatfrågan skulle hanteras, då den först kom upp på den politiska agendan under 1970-talet. 

Under 1960-talet blev eller gjordes miljöfrågorna internationella, eller rentav globala, som också David Larsson Heidenblad nyligen skrivit om i sin bok Den gröna vändningen. Miljön och dess utarmning började betraktas som en viktig del för människors och samhällens välmående. Med hoten om överbefolkning och förgiftning ökade oron huruvida samhällets välstånd skulle gå att säkra i framtiden. 

I diskussionen om säkerhet och globala miljöhot kom den begynnande klimatvetenskapen att aktivt användas av det socialdemokratiska partiet i Sverige och dess allierade. Framför allt i ljuset av oljekrisen 1973. Vid denna tidpunkt hade Bert Bolin – som skulle komma att bli IPCC:s förste ordförande— redan under flera år forskat och varit med att koordinera klimatforskare från hela världen. Bolins kunskap och kontakter skulle under 1973–1975 komma bli centrala i SAP:s försök att möta det framväxande kärnkraftsmotståndet. 

Sveriges kärnkraftsprogram var långt fortskridet med reaktorn Oskarshamn 1 i drift 1972, och med flera reaktorer planerade. Samtidigt var Sveriges energisystem vid 1970-talets början starkt beroende av importerad olja och man gjorde aktiva försök till att säkra tillgången på denna centrala energikälla genom halvstatliga bolag som Oljeprospektering AB och Petroswede AB. När oljekrisen slog till åren 1973–1974 var alltså kärnkraftsutbyggnaden i full fart och oljan på väg att fasas ut i delar av energisystemet. 

För att möta kärnkraftsmotståndet kom Bolins kunskap väl till pass. Kritikernas hotande visioner om kärnkraftshaveri eller atombomber kunde kontras med en lika omfattande katastrof i form av klimatförändringar. I en idag spridd bild till en artikel från 1974 syns en allvarlig Palme varna för kommande klimatförändring och i energipropositionens inledning 1975 återkommer varningen då Palme i sitt anförande skriver: ”Ökade mängder koldioxid i luftlagren kan enligt vissa forskare ge klimatförändringar, som med tiden skulle kunna få katastrofala konsekvenser för våra levnadsbetingelser.”  I interna strategimaterial pekas klimatkunskapen speciellt ut som ett sätt att komma åt centerledaren Torbjörn Fälldin och hans kärnkraftsmotstånd genom att peka på effekterna av en fortsatt oljeutvinning. 

Talande i debatten om det tudelade hotet med den framtida energiförsörjningen var att alternativa energikällor eller andra åtgärder som kunde minska behovet av olja exkluderades från diskussionen. Forskningsgrupper som Centrum för tvärvetenskap ignorerades eller sågs som tillbakablickande mot det samhälle som funnits innan det moderna Sverige växte fram. Diskussionen blev med andra ord blind för den underliggande föreställning som underbyggde densamma: samhället kunde endast blomstra med hjälp av ett stort överskott av energi. Föreställningen är inte konstig med tanke på Sveriges beroende av sin exportinriktade och energislukande industri vid denna tid. Kort sagt etablerades en idé om att kärnkraften var nödvändig för att klimatförändringarna skulle kunna hindras samtidigt som samhällsutvecklingen fortgick. 

Allteftersom kärnkraftsmotståndet vann mark kom dock klimatfrågan att föra en tynande närvaro i den svenska energidebatten. I utredningar och diskussioner under det sena 1970-talet förflyttades frågan bort från den nationella energipolitiken till en global arena där fokus låg på totala utsläpp av växthusgaser snarare än användandet av koldioxidgenererande energi. Samtidigt förflyttades frågan från det omedelbara nuet. Bolin hade redan 1975 argumenterat för att Sverige där och då borde anpassa energipolitiken till hotet om klimatförändringar. Men i en passage ur SOU 1978:17 talades istället om en begränsning av totala utsläpp på lång sikt. 

Under åren som följde förlorade klimatfrågan politisk relevans i den nationella kontexten. I stället gjordes en satsning på kolkraft genom den av Statens Vattenfallsverk ledda utredningen Kol-Hälsa-Miljö, vilken undersökte möjligheten att minska miljöpåverkan från det smutsiga kolet. Det liknar senare diskussioner om rent kol. Koldioxiden var dock inte möjlig att bli av med vid kolförbränning och bristen på diskussion om klimatet påpekades av SMHI i sitt remissvar på utredningens slutrapport från 1983. 

Hur ska man då förstå denna episod då klimatfrågan först fördes fram och sedan försvann i den svenska energipolitiken? För det första visar det hur vetenskap aktivt kunde användas trots stor osäkerhet om slutsatserna. Om vi ser på debatten kring klimatförändringar idag så har de senaste 30 åren präglats av diskussioner om att vi behöver mer kunskap för att agera. Socialdemokraternas och Olof Palmes agerande ställer detta på ända och visar att om kunskapen ligger i linje med en inslagen väg och är strategiskt användbar kan den användas trots, eller kanske till och med tack vare, osäkerheten. 

För det andra visar episoden på en inramning av klimatfrågan som har fortsatt att leva kvar i svensk politisk debatt. Klimatåtgärder bortom el- och värmesystemet har svårt att slå igenom. I stället framställs ofta kärnkraft som den enda klimatåtgärd som behövs av de som oavsett klimatförändringar vill se mer kärnkraft. Och om inte den vägen är framkomlig lyfts i stället att Sveriges agerande är obetydligt och att det vi bör fokusera på är insatser för att minska de totala utsläppen på global nivå. 

Hur vi pratar om klimatförändringar och möjliga åtgärder är som allt annat beroende av historiska faktorer. Hur frågan först landade i svensk politik ramar på många sätt fortfarande in vad som ses som möjligt, rimligt och realistiskt. Genom att synliggöra dessa inramningar och självklara svar kan vi förhoppningsvis få syn på vad som lämnas utanför och därmed bredda debatten. 


[1] Se exempelvis Lars Bern i SvD den 18 november 2008 eller Per-Olof Eriksson i DI den 16 januari 2009.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s