Därför är historia på TV så dålig (och hur den kan bli bra igen).

Jag, har fått nog! Historikern är arg på riktigt (men framförallt ledsen). Varför är det så få inom TV som tror på historiens inneboende förmåga att intressera? För att lugna mina nerver letar jag upp några produktioner från en tid då såväl historien som tittarna togs på allvar.

Det var en gång ett land där historia togs på allvar och inte var en sublimeringsyta för nutidsmänniskors prins- eller prinsessedrömmar. Det var en gång en tid då de som visste något fick tala till punkt, utan att störas av Erik Haags  skallrande tekoppar.[1] Det fanns en gång en vilja bland de som producerade TV att historien skulle förmedla något, ge en insikt, skapa en förståelse. I vissa fall till och med leda till en insikt hos tv-tittaren att det land hen levde i inte skapats av en slump, att den demokrati hen tog för givet inte hade skapats utan kamp, och att en människas berättelse kan spegla något djupt mänskligt men samtidigt något historiskt specifikt. Men framför allt, man hade en tilltro till tittaren.   

Den senaste månadens tittarstormande runt SVT:s beslut att lägga ned succén ”Det sitter i väggarna” visar att människor vill se och höra på berättelser om människor i det förflutna. SVT:s programstrateger hade missbedömt situationen. I ängslig oro över att locka unga tittare fick gammalt mög som byggnadsvård och vanligt folk förr stryka på foten. Hos SVT:s konkurrenter, TV4, görs ett försök att ”blåsa liv” i historien genom att berätta historien om en rad väl valda svenska drottningar. Det blir flärd, det blir sex (med och utan drottningar), det blir historier om ett fåtal kvinnor från det förflutna. Och inte minst blir det stela iscensättningar, och i allra bästa fall även lite teaterrök. För det vet vi ju alla att dimman låg tung förr. Men som redan påpekats av andra tycks det ha blivit ett platt fall.

Ett bevis för att historia inte måste tryfferas med starka kvinnor, sex och rök står ”Det sitter i väggarna” men också en del av de senaste årens populärvetenskapliga litterära succéer. I Magnus Västerbros Svälten ges stor platd åt de som led offer för de senaste hungeråren i Sverige, 1867-1869. Berättelsen om pojken Nils Petter Wallgren från Vallen i Västerbotten, var tragiska levnadsöde inleder boken, bygger intressant nog på en TV-film från 1970-talet. Uppgifter från filmen återkommer på fler ställen i boken och Västerbro skriver om dess inflytande i en fotnot. Programmet hette ”Ett satans år” och var gjort av Olle Häger och Hans Villius.[2] Att en tv-film från 1977 genererar ekon tre decennier senare måste ses som ett gott betyg åt dess skapare.

I dessa dagar då vi utifrån TV4:s program om drottningar och tittarstormen mot SVT tycks sätta igång en diskussion om historia på TV skulle jag vilja lyfta fram just Häger och Villius. Vad som fanns hos Häger och Villius i deras bästa stunder, förutom Villius mycket karaktäristiska röst, var en förmåga att se människan i historien och en tilltro till människors förmåga att ta till sig deras berättelser. Opiumstinna kungar eller skramlande tekoppar var inte ett måste för att få tittaren att sitta kvar. Detta gjorde att de vågade sig på att basera ett program om 1600-talets Sverige på en mycket teoritung doktorsavhandling i historia om byn Andersvattnet i Västerbottens inland. Program saknar slagfält med skriande hästar, kanonmuller och krutrök. Den så vanliga berättelsen om  krigarkungar som närmar sig klotets perfekta form och adelsmän hungriga på lyx nyanseras genom andersvattningarna Sakarias, Gunilla och Jöns. Men den som sett Häger och Villius tolkning av Jan Lindegrens studie av hur människorna i byn drabbades av krigen glömmer det aldrig.[3]

Som allra starkast var nog dock Villius och Häger i mötet med människor och deras förmåga att göra dessa människors upplevelser till historia. I denna genre når de når de samma nivå som Svetlana Aleksijevitj. Enskilda minnen blir till en historiens kör. I tv-serien Hundra svenska år som producerades inför millennieskiftet excellerar de i detta sätt att berätta. En hundraårig kvinna mins hur hon rev trasor till sårade japanska soldater under ryss-japanska kriget 1905. En annan berättar hur hennes far sa åt henne att rösta som han i riksdagsvalet 1921, vilket ger välbehövlig nyans till bilden av demokratin som fix och färdig vid tjugotalets början. En tredje är Astrid Söderberg i Kramfors som ännu efter sexti år faller i gråt när hon tänker på Bergström som blev liggande kvar i backen vid Lunde 1931. Men det är inte bara vanligt folks minnen som blir till historia i Häger och Villius händer. Lennart Bernadottes minnesbilder från det förrevolutionära Kreml, en trädgårdsmästares minnen av kronprins Gustaf Adolfs aga av prins Bertil, eller en rätt kommenterad filmsnutt där Gustav V kastar kottar på den blivande drottning Astrid av Nederländerna. Här befinner vi oss långt från schablonbilden av kungligheter. Istället står vi där mitt i historien, mitt i människors drömmar, lidanden och lustar. Historien får inte ett, utan många ansikten.

Invändningar kan resas mot mitt sätt att kontrastera nutidens infotainment med dåtidens folkupplysning i en tid med två tv-kanaler och ett i övrigt begränsat skärmutbud. Men det finns mycket som talar för Häger och Villius berättande idag. Västerbros bok är ett belägg, protesterna mot nedläggandet av ”Det sitter i väggarna” ett annat. Vänder vi oss utanför Sveriges gränser ser vi hur en Cambridgeprofessor i pensionsåldern, Mary Beard, röner stora framgångar genom att berätta om de antika civilisationerna, utan tekoppsskrammel och med mycket källtolkningar och historisk råhet. Eller varför inte den amerikanska tv-serien The Vietnam War som gett oss en bild av kriget och dess vardag som få andra kunnat genom sina inträngande intervjuer och djupa letande i arkiv. Blickar vi dessutom utanför dokumentär- eller infotainmentgenren så har vi inom film och tv-serier sett en återgång till det långsamma berättandet och en tilltro till publiken. Varför detta inte skulle vara möjligt även inom svenska historiska produktioner är för mig en gåta. Ge oss tittare riktiga människor, inte ännu ett själlöst skådespel i lånad rekvisita.   


[1] Ca 46 minuter in i programmet för den som vill se: https://www.youtube.com/watch?v=44jklYEK8Gk

[2] För den som vill fördjupa sig i Häger och Villius rekommenderas David Ludvigssons The Historian-Filmmaker’s Dilemma: Historical Documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius

[3] Ca 36 minuter in i programmet: https://www.oppetarkiv.se/video/1418493/1000-ar-pa-2-timmar-avsnitt-1-av-2

Axel Oxenstierna – orsaken till att coronakrisen hanteras annorlunda i Sverige än i övriga Europa?

Ju djupare kris det nya coranaviruset skapar ökar temperaturen i debatten huruvida Sveriges agerande är klokt eller förkastligt, dumdristigt eller bara dristigt. För att förklara det svenska agerandet används ofta historiska argument. Och återigen stiger Axel Oxenstierna, tillsammans med Gustav Vasa, fram som urfadern för det svenska. Axel Oxenstierna har hos både journalister och andra börjat förvandlas till någon slags allvetande och superkompetent sagofigur. Nu senast skriver Elisabeth Åsbrink i Dagens Nyheter om den svenska tilliten med rötter i Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas tidevarv. Det är en tillit Åsbrink ser som problematisk, eller rentutav som ett hot.

Åsbrink skriver 

Sverige skiljer sig från sina nordiska grannar genom sin långa tradition av stark centralstyrning. Vi har Gustav Vasa (och Axel Oxenstierna) att tacka för det. Grovt uttryckt är folk i det här landet vana vid att göra som myndigheterna säger.

Nog hade såväl Gustav Vasa som Axel Oxenstierna sina fingrar med i utvecklingen av Sverige till en i hög grad centralstyrd stat. Med hjälp av sin fogdar lyckades Gustav Vasa nå ut i varje vrå av riket för att rätt skattlägga befolkningen. Under början av 1600-talet, Oxenstiernas tid, förstärktes förvaltningen ytterligare genom länsstyrelser och en centralförvaltning organiserad efter kollegiala principer. Men frågan är vilken betydelse dessa halvmilleniegamla reformer har för svenskarnas tillit till Folkhälsomyndigheten och dess ansikte utåt i form av Anders Tegnell. De som inte hyste några högre tankar om Gustav Vasas försök till centralstyrning fick inte främst sin tillit till staten naggad i kanten. Snarare blev de som tvivlade ett huvud kortare. Den Vasatida staten grundade sitt styre inte primärt på tillit, även om den så kanske önskade, utan på en god bit tvång. Ett bemötande av coronakrisen som det franska, eller varför inte polska eller ungerska, där krisen blir till ett hjälpmedel att undertrycka politiska motståndare, hade nog varit mer i Gustav Vasas smak.

Axel Oxenstierna, fadern till allt svenskt? Bildkälla.

I mångt och mycket var läget likartat under Oxenstiernas tid. Mycket kunde nog dåtidens svenskar känna inför den överhet som då benämndes kronan, men långt ifrån alltid var det tillit. Dåtidens syn på tillit hos en befolkning kommer tydligt till uttryck i Gustav II Adolfs avskedstal till ständerna inför Sveriges intåg i trettioåriga kriget 1630 då han uppmanar prästerna att förmana och strängt uppmana sina åhörare, vars hjärtan de har i sitt våld och kan vrida hur de vill enligt kungen, att vara sin överhet trogna och göra som den säger. Det han vill att åhörarna, eller med andra ord majoriteten av befolkningen i form av bondehushållen, skulle var att ”utgöra sin plikter”, det vill säga betala skatt eller låta utskriva sig till soldater. Kungen var medveten att kriget skulle bli dyrt, att långt ifrån alla ville vara med och betala samt att alla till buds stående medel att få med sig befolkningen behövde användas. Otvetydligen var det så att kungen lyckades, med prästernas hjälp, att vrida böndernas hjärta rätt. Det fanns ett stöd och offervilja för kungen – men när han dog och Axel Oxenstierna fick fritt spelrum, hårdnade motståndet från böndernas sida.

För någon vecka sedan skrev Maciej Zaremba en artikel, som i mångt och mycket är Åsbrinks motsats, i vilken han hyllar den svenska tilliten till samhället och den svenske ämbetsmannen i sin kofta. Även hos Zaremba dyker Oxenstierna upp, denna gång som roten till den svenska särarten att inte tillåta ministerstyre. Tyvärr missar Zaremba att i det kollegiesystem som Oxenstierna var med att införa, en slags föregångare till dagens departement, under 1600-talet styrdes av män med plats i riksrådet, en dåtida motsvarighet till regeringen. Dessutom fungerade rådet som högsta domstol så alla enskilda rättsfall som överklagades dit avdömdes av, just det, rådet: dåtidens motsvarighet till våra ministrar. Den svenska traditionen att inte tillåta ministerstyre uppkom först vid 1800-talets mitt efter omfattande stridigheter och politisk dragkamp mellan riksdag och regering.[1] Linjerna från 1600-talet är sällan så raka som vi tror.  

Axel Oxenstierna får således både bära hundhuvudet och äras för att ha fört in Sverige på ett spår som lett till att dagens coronakris hanteras på ett lite annat sätt än i många andra länder. Men om tilliten inte kommer från Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas centralstyrda statsprojekt, varifrån kommer den då?

En institution som äldre tiders svenskar tycks ha haft tilltro för var rättssystemet. Forskare som Eva Österberg och Maria Ågren har pekat på att man i Sverige, bland såväl hög som låg, hade en tillit till att domstolarna dömde rättvist. Därför använde man sig av dem. Rättens historia i Sverige är nära knuten till staten, men den är bitvis också skild från den samma. Många gånger var det kanske också så att det var staten, inte rättssystemet, som tjänade på att vara nära sammanknutna. Rätten hade en legitimitet och tilltro bland befolkningen som staten saknade. Kanske ska vi söka rötterna till tilltron till det svenska smittskyddet där.

En annan hypotes, som jag personligen tror har ett starkt förklaringsvärde, är att den svenska tilliten till samhället inte är så gammal. Långt in på 1900-talet var Sverige ett i europeisk jämförelse fattigt samhälle, präglat av stora ekonomiska klyftor. Det sena 1800-talet och 1900-talets första decennier karaktäriserades knappast av tillit till stat och överhet. Tecken på detta är den mycket omfattande amerikaemigrationen, men också den höga konfliktbenägenhet som rådde på den svenska arbetsmarknaden. Ekonomhistoriker Erik Bengtsson har pekat på att den svenska samförståndsandan och jämlikheten nog inte har särskilt djupa rötter utan söker dem i folkrörelsernas arbete under det sena 1800-talet. En demokrati och ett politiskt system med en bred folklig förankring och deltagande, vilket Bengtsson hävdar karaktäriserade stora delar av det svenska 1900-talet, är kanske förklaringen till varför svenskarna tycks visa tillit till Tegnell och inte till en regerings- eller statschef som förklarar krig mot viruset, eller kringskär demokratiska grundrättigheter i virusets namn. Helt klart är i alla falla att mycket lite talar för att det var Axel Oxenstierna som lade grunden till denna tillit. Och man kunde önska att journalister (och andra) skulle sluta använda Axel Oxenstierna för att föra fram sina egna åsikter iklädda historiskt legitimitet. 


[1] Om detta kan läsas här.

Allting går att sälja med en mördande reklam – Livrustkammaren och de sociala medierna

Hur kan ett museum fyllt av föremål till gamla svenska kungar och drottningar bli en stjärna i sociala medier och bli till en förebild för pr-konsulter? Svaret tycks ligga i humor.

Jag fnissar till när jag ser Mauritz Armfeldts olika porträtt för Tinder, Instagram och Linkedin, eller en fredagsfin Karl X svischa förbi i flödet av bilreklam, skrikande politiker och söta katter. Avsändaren är Livrustkammaren och det är många som gillar deras inlägg på Facebook, Instagram och Twitter. Ser jag till vilka som delar och gillar deras inlägg i mitt eget flöde så är det såväl lärare, banktjänstemän och akademiska historiker. Äntligen, historia når ut! Äntligen, historia engagerar!

Enligt företrädare för Livrustkammaren, intervjuade i pr-konsulten Fredrik Pallins bok #gördetnu, är deras mål att vara en ”historiebästis” på nätet. Den historia som berättas i museet på Stockholms slott kan kännas svår, och man vill ”sänka trösklarna”. Genom sin aktivitet i sociala medier vill man visa att det är möjligt att ”prata om historia på ett annat sätt”. Språket känns igen i museets interna kommunikation där museets ser som sitt mål att ”beskriva det förflutna så att det känns!”. Samtidigt pekar man på sin plats i det moderna, demokratiska, Sverige:

Vår samtid är ett resultat av tidigare generationers handlande och erfarenheter. Historia visar att samhället ständigt förändras och att det går att påverka. Medvetenhet om detta är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Statens historiska museers vision är att historia ska inspirera människor att vara aktiva i samtiden för att forma framtiden.(Vi är statens historiska museer)

En dörr med alltför hög tröskel? Källa.

Onekligen är det ett imponerande arbete Livrustkammaren har bedrivit i sociala medier. Ett museum uppbyggt kring gamla svenska kungars och drottningars kläder, rustningar och vapen har lyckats få över 500 000 följare på Facebook och får ofta tusentals reaktioner på enskilda inlägg. De humoristiska inläggen varvas med informativa inlägg, t.ex. en bild på Gustav II Adolf och en kortare text om slaget vid Lützen den 6 november. Ibland fängslande, ofta lättsamt. Ser man till andra kulturarvsinstitutioner aktivitet i sociala medier, är det den senare typen av informativa inlägg som de flesta använder sig av. Men de är i sanningens namn ibland lite tråkiga, och kanske inte helt lockande, utom för dem som redan bär på ett intresse. De intervjuas inte heller i Pallins bok.

Hur påverkar närvaron i sociala medier det fysiska museet? I Pallins bok kan museet inte svara på det. Enligt Livrustkammaren kan ett ökat antal besökare kan lika gärna bero på införande av fritt inträde. Men för skratten och lajksen bara med sig positiva effekter? Kan man sälja historia på samma sätt som designmöbler eller VVS-tjänster (två andra exempel i Pallins bok)? Finns det inga risker, frågar jag mig när jag läser Pallins bok.

Efter att ha fnissat färdigt åt Armfeldts outfits och den fredagsfine Pfalzkungen infinner sig en känsla av olust. Samma känsla kröp fram efter ett inlägg den 23 januari i år i form av ett Facebookinlägg av Erik XIV med texten ”1 like och jag gör mig av med Sturarna”. Ett annat exempel dök upp inför jul. Axel Oxenstierna varnande då alla julmusikfanatiker: ”Gillar du att spela Last Christmas kan jag ordna en turné utomlands. Med armén. Som likgrävare. På livstid.” Visst är inläggen smålustiga och får säkert många att ur minnets djup fiska upp grundskolans historieundervisning om den galne kung Erik och svenska härtåg i Tyskland.

Men genom inlägg som de om Axel Oxenstierna och Erik XIV fjärmar sig Livrustkammaren från de faktiska personer och händelser man anspelar på. För vilka andra politiska mord skojar statliga museer om? Eller för den delen de över 500 000 döda svenskar som var en del av den svenska krigserfarenheten på kontinenten? Låt oss leka med tanken att Forum för levande historia lade ut fingerade tweets av Stalin från Moskvarättegångarnas tid, eller uppmanade följare som gillar julmusik att följa med på en tur till Ukraina under 1940-talets början. Omöjligt.

Givetvis haltar jämförelsen, en viktig komponent i detta är tidsaspekten. Tiden mellan de döda Sturarna på Uppsala slott och oss är så lång att några direkt känsloband inte finns kvar. Till skillnad från 1930- och 1940-talets fasor, som än bärs i minnet av de som var med, eller deras barn. Men där finns mer – i berättelsen om Sverige spelar Vasatidens brödrastrider och lejonet från Norden och hans kansler centrala delar just som berättelser. De har kastat loss från verklighetens hamn och seglar fritt bland de stora berättelserna, fiktiva som verkliga. För vad skiljer Erik XIV i Livrustkammarens version från Shakespeares Hamlet, eller R. R. Martins Jamie Lanister?  

I sin ambition att stimulera till reflektion och sänka trösklarna riskerar kopplingen till det faktiska förflutna att helt försvinna. Livrustkammarens personal får inte glömma att det förvaltar minnet av människor en gång varit lika levande som dem själva. Och inte minst att de människor som man förvaltar resterna av hade andra människors öden i sina händer – i en tid långt från det demokratiska Sverige vi idag lever. För vad är Livrustkammaren om inte ett museum över makt och maktens ofta guldglänsande, fysiska manifestation? Tar man orden om att vara en ”historiebästis” på allvar borde man inte heller fly att tala om det svåra – för det är väl det man har en bästis till?

Den arga historikern läser arkivutredningen, eller digitaliseringens möjligheter och faror

”Förstår du hur gammalt materialet är?”

Frågan ställdes till mig av en arkivarie vid Riksarkivet i början av min forskarkarriär. Arkivarien ville förmodligen uppmana till försiktighet med materialet, men jag minns fortfarande min häpnad. Jag forskade då om de människor som arbetade för den tidiga Vasatidens växande svenska stat och hade beställt fram en räkenskapshandling från 1500-talets mitt. Jag minns inte vad jag svarade, förmodligen mumlade jag något om att jag var doktorand i historia och att handlingen inte fanns på mikrofilm.

Jag tänker på frågan jag fick som ung forskare när jag läser arkivutredningens betänkande SOU 2019:58, Härifrån till evigheten. En långsiktig arkivpolitik för förvaltning och kulturarv,som släpptes lagom till julhelgen. Tendenser i samtiden gör mig orolig för att de riktigt långa perspektiven riskerar att tonas ned på bekostnad av effektiviseringssträvanden och tilltro till ny teknik. Kommer historikerna om femhundra år att ha något källmaterial från vår tid att studera? Kommer arkivarierna ha något att värna? Men glädjande ger utredningen också exempel på att det finns besinnande krafter.

En utmaning för framtidens arkivväsende är att en stor del av det material som idag produceras av myndigheter och organisationer är digitalt. Detta samtidigt som de statliga arkiven upplever krav på att det äldre analoga materialet – oftast hand- eller maskinskrivet på papper – ska överföras till digitala format.

Det finns goda orsaker till nutidens starka fokus på digitalisering. Ett ord som används i dessa sammanhang är ”informationsdigitalisering”, vilket betyder att information överförs från ett analogt till digitalt format. Sker det i stor omfattning talas om massdigitalisering. Ibland talas även om digitisering för att beskriva överföringen av information från ett analogt till ett digitalt medium. I det sammanhanget reserveras ordet digitalisering för att beskriva den mer övergripande samhälleliga process där allt mer information är digital och hanteras av datorer.

Informationsdigitalisering har en stor potential att stärka historisk forskning. Ett exempel på det är forskningsprojektet Gender and Work i Uppsala under Maria Ågrens ledning. Tack vara den digitala teknikens möjligheter kan spridda och svårfunna belägg för hur människor försörjde sig i praktiken samlas in och bearbetas på ett sätt som inte vore tänkbart för några decennier sedan. Uppgifter om försörjning – särskilt kvinnors, barns, men också många mäns – finns inte samlat i någon enskild källa. I till exempel rättegångshandlingar finns bland uppgifter om jordköp, arv och slagsmål spridda notiser om vad människor gjorde för att försörja sig. Gender and Work-projektet har gett oss en ny bild av hur människor i äldre tid arbetade, men också hur människor och samhällen var organiserade.

Men det är inte bara forskningen som kan gagnas av den digitala revolution som vi lever i. ”Kulturarv kan i någon mening återbördas och användas i såväl lokala som mer internationella berättelser” skrev regeringen i sin kulturarvsproposition 2016. Varken i egenskap som forskare eller medborgare ska vi behöva fysiskt ta oss till Stockholm, Vadstena eller Östersund för att ta del av det gemensamma kulturarvet som finns inom Riksarkivet. En tanke mycket god och välmenande.

Men jag menar att det också finns risker med denna utveckling. Under hösten har Riksarkivet haft ett upprop (Vill du vara med och rädda kulturarvet?) som ställer talet om informationsdigitalisering i ett tankeväckande perspektiv. Arkivet söker efter uppspelningsutrustning för medieformat som var relativt vanliga under 1900-talets andra hälft, som rullband eller disketter av olika slag, då man i flera fall antingen saknar utrustning, eller har problem att finna reservdelar.

Uppropet borde stämma till eftertanke. För vad är det som säger att man inte stöter på samma problem i framtiden som man idag brottas med gällande floppydisks, trasiga rullbandsspelare och gammal programvara? Som väl är berörs detta i Arkivutredningen som poängterar att det finns ett behov att säkerställa kompetens och infrastruktur för att möta kommande teknikskiften. (Arkivutredningen s. 536)

Disketter – en gång en möjlighet, nu ett problem. Källa

Flera av dem som lämnat synpunkter på Arkivutredningens rapport från projekt på Riksarkivet ifrågasätter nyttan av en generell massdigitalisering och menar att informationsdigitalisering inte får blir ett självändamål. [—] Att hantera och förvara digitalt material medför en ökad men svåruppskattad kostnad för e-förvaltning över tid. (Arkivutredningen s. 538)

Massdigitaliseringens lockelser blir förståeliga om man ser till mängden material i Riksarkivet. Det rör sig om ca 80 hyllmil pappershandlingar och till detta ska läggas ytterligare 20 mil hos kommuner och statliga myndigheter. Mycket papper blir det. I dagsläget är omkring fem procent av detta material digitaliserat. Inom delar av arkivsektorn finns en stor tilltro till informationsdigitaliseringens förtjänster. I sitt underlag till utredningen skriver Riksarkivet att digitalisering ”leder till effektivitet, rättssäkerhet och stor nytta för många inblandade över tid.” (Arkivutredningen s. 541)

Men för vilka inblandade över tid? De som sparar på gammal utrustning, eller de som i framtiden kommer att jobba med att säkerställa informationsöverföring vid teknikskiften? Min handling från 1560 har ingen behövt överföra från ett medium till ett annat på 450 år. Det som behövs för att läsa den är ett mänskligt öga.

Räkenskap från 1565 över löner till de anställda på Gripsholms slott. Analogt material i Riksarkivet. Foto författaren.

Digitalisering av ett analogt material, med följande destruktion av det senare innebär också att originalet försvinner. I en tankeväckande text har överbibliotekarien vid Uppsala universitet Lars Burman skrivit om vad som händer vid digitalisering

Men något händer i mediakonverteringen. Det mesta av informationen följer med, men åtskilligt går också förlorat. En bok talar inte enbart genom texten, utan också genom sin utformning. Det går utmärkt att köpa kläder per postorder, men vill man pröva passform och känna på kvaliteten är besöket i butiken effektivare.

I Finland, som besökts av Arkivutredningen, har utvecklingen gått än längre. Där ska inget analogt material föras över från statsförvaltningen till de centrala statliga arkiven. Allt ska digitaliseras och det mesta av pappersmaterialet destrueras. (Arkivutredningen s. 542) Här börjar jag som historiker, med höstens upprop från det svenska Riksarkivet i minne, bli lite svettig i min läsning, särskilt som jag ett antal hundra sidor tidigare i utredningen läst att ett huvudargument för massdigitalisering är ”som effektiviseringsåtgärd för att möjliggöra gallring av pappershandlingar.” (s. 178) samt att ”Representanter från arkivsektorn menar att det på sikt inte kan vara rimligt att bevara samma information i två uppsättningar, dels de digitala handlingarna dels de analoga förlagorna som har digitaliserats.” (s. 138) I nuläget rör detta handlingar producerade i samtiden, men vad säger att det kommer att stanna där? Jag hyser ingen oro för 1500-talshandlingarna, men från senare tider finns material som skulle kunna hamna i riskzonen.

Givetvis är jag medveten om att gallringar görs, och har gjorts i arkiven, men en alltför blind tro på digitalisering till stora kostnader invaggar i alla fall mig inte i någon trygghet. Företrädare för flera arkiv ger i utredningen uttryck för att de ekonomiska kostnaderna för digitalisering är svåröverskådliga. Dessutom befinner sig många arkiv i en redan pressad ekonomisk situation.

Informationsdigitalisering leder kortsiktigt till ökade kostnader för själva digitaliseringen och på längre sikt till ökade kostnader för lagring och migrering av det digitaliserade materialet. Samtidigt kvarstår i regel också kostnaderna för förvaringen av det analoga materialet för lång tid framöver. (s. 177)

Risken är, i en värld med knappa resurser, att andra delar av arkivens verksamhet kommer att få minskade resurser när allt mer läggs på digitalisering och vård av det digitala materialet. Och även ett digitalt material kan bara förstås om det finns människor – arkivarier – med djupa kunskaper om materialets bakgrund och hur det står i samband med andra material. Oroväckande är att utredningen pekar på att arkivarier ofta hamnat i bakgrunden och inte tillåtits bidra med sin kompetens, till exempel långtids- och demokratiperspektiv, i olika typer av informationshanteringsprojekt. (s. 136, 171–174)

Det finns egentligen inget som säger att arkivsektorn själv ska stå för all digitalisering. Sedan länge är forskningen van att skapa sina egna digitala databaser – ofta genom att enskilda forskare fotar arkiven. Det finns dessutom en marknad och privata aktörer för digitalisering av arkivhandlingar. Det kanske mest kända aktören är ArkivDigital som stadigt expanderat och även anlitas av den vetenskapliga forskningen för digitaliseringsuppdrag. En stor del av det material som använts i forskningsprojektet Gender and Work kommer från just ArkivDigital. Det finns således inget som tvingar arkivsektorn att själva stå för digitaliseringen. Det som det finns en efterfrågan på tycks marknadens krafter se till att digitalisera. 

Historiska erfarenheter och ett längre tidsperspektiv manar till eftertänksamhet. Som väl är kommer en sådan eftertänksamhet fram i delar av Arkivutredningen när den pekar på digitaliseringens kostnader i nuet och i framtiden. Onekligen innebär digitalisering stora möjligheter för såväl arkivsektorn själv som för forskningen. Men min önskan är att en framtida forskarstuderande år 2520 inte behöver hålla till godo med handlingen från 1565 för att material från senare tider för länge sedan har sköljts bort i en digitaliseringsvåg.

Kyrkogården – ett historiskt minne och den kritiska konstens motsats?

I en krönika i Expressen ondgör sig Jennifer Wegerup över att för lite resurser läggs på att vårda Sveriges kyrkogårdar, och framförallt dess gravstenar. Hon skriver om kyrkogården som en av de få fridfulla platser i det moderna samhället. Det är också en plats där vi kan möta historien i form av gravstenarnas inskriptioner. Enligt Wegerup blir det därmed historielöst att ta bort gamla stenar och att inte vårda dem som står kvar. Istället för att lägga resurser på vad Wegerup kallar ”menskonst” – eller med ett annat ord samhällskritisk konst – borde mer resurser läggas på att vårda Sveriges kyrkogårdar.

Det är tydligt att Wegerup inte läst Göteborgshistorikern Göran Malmstedts bok Bondetro och kyrkoro från 2002. Hade hon det att hon vetat att den tysta, välordnade och folktomma kyrkogården är en förhållandevis modern företeelse. Den stammar inte från vikingatidens ättehögar eller 1500-talets reformation. Den är en produkt av en lång kamp mellan kyrka och befolkning i vilken folket länge lyckades stå emot kyrkans försök att skapa en fridfull plats av kyrkorum och kyrkogård.

På äldre tiders kyrkogårdar betade kor och bökade grisar. De sistnämnda skapade problem då de drog upp ben från gravarna. Kyrkogårdarnas stora plana ytor var också utmärkta att bleka linnetyg på eller att använda som dansbana eller marknadsplats. Under 1700-talet var det inte ovanligt att kyrkomuren innehöll marknadsstånd som hyrdes ut. Detta gillades inte av kyrkan, men Malmstedt kan med största tydlighet visa att folket inte höll med. Snarare tycks det ha rått ett samförstånd att kyrkogårdarna var en lämplig plats för dans, linblekning och kreaturshållning – kyrkans krav på fridfullhet hörsammades inte.

Någon sentimentalitet över att gamla gravplatser återanvändes eller glömdes fanns inte heller. På många håll byggdes så kallade benhus för de ben som grävts upp när nya gravar grävts, eller när grisarna bökat. Långt ifrån alla hädangångna förärades ens en gravsten. Malmstedt konstaterar att det var ”säkerligen sällsynt med gravstenar som utmärkte var de enskilda individerna var begravda” (Malmstedt s. 63). Vanligare var minnesmärken av trä, vilka inte stod alltför länge innan de ruttnade och föll.

Kyrkans mål om en lugn helighet kom att uppnås först under 1800- och 1900-talen. En viktig orsak till detta är att de dödas vilorum kom att flyttas bort från de levande. Under 1800- och 1900-talen anlades allt oftare separat begravningsplatser i städernas utkanter – lång bort från församlingskyrkan och långt bort från dansande par och bökande svin. De senare började dessutom att bli en allt sällsyntare syn. Begravningsplatsen blev därmed till en stilla plats av samma orsaker som skogen – ingen hade anledning att vara där.

Skogskyrkogården i Stockholm, invigd 1920. Till vänster i bild skymtar ännu ett kännetecken för den moderna kyrkogården, krematoriet. Till höger ser vi Almhöjden, en plats för meditation och stilla kontemplation. Källa.

Jag vill inte på något sätt frånta Wegerup hennes sakrala upplevelse av kyrkogården. Jag dras själv till tystnaden och lugnet som finns där. Och inte minst uppskattar jag, likt Wegerup, att gå och läsa på stenarna och påminnas om lykttändare, garvarmästare och hustrur vars liv för länge sedan tagit slut. Men det kan också vara givande att tänka på att såväl en tyst och högtidlig gudstjänst som en stilla kyrkogård är ”en nymodighet, som dock senare av många kom att uppfattas som själva urtypen för kyrkolivets utformning i äldre tid” (Malmstedt s. 196). Intressant nog blir den fridfulla kyrkogården därmed inte mycket äldre än den samhällskritiska konst, med rötter som vindlar sig tillbaka till åtminstone 1800-talets realister, som Wegerup ställer den emot.

Folket, en gammal rikskansler eller en upplyst despoti? Till klimatfrågans lösning.

Resultaten från klimatmötet i Madrid gör ingen som tagit människans påverkan på klimatet på allvar glad. Det blir allt tydligare att starka krafter drar åt håll som inte är förenliga med de lösningar som den naturvetenskapliga forskningen förespråkar för att åtminstone kunna bromsa uppvärmningen. Visserligen är klimatförändringarna en naturvetenskaplig fråga i sig; men det är tydligt att det är samhälleliga faktorer – ekonomi, politik, levnadsmönster – som styr vår förmåga att kunna begränsa utsläppen av växthusgaser. 

Under det senaste året har svenska humanister med historiska perspektiv gett sig in i debatten om hur klimatfrågan kan lösas. Bland annat har det föreslagits att vi ska se till historien för att lära hur vi ska hantera och fördela begränsade resurser. Klimatfrågan är en variant av ett klassiskt problem; det så kallade allmänningarnas dilemma. Hur kommer det sig att gemensamma resurser inte utnyttjades allt för hårt av enskilda individer? Varför hugger inte jag som ägare av en gård i en by, och därmed också delägare i byns allmänning, ned all skog på allmänningen och säljer det som virke? Det som är bäst för individen – att tjäna pengar på att hugga ned all skog, beta av gemensamma betesmarker alltför hårt med mina djur – är inte alltid det bästa för kollektivet.

En klassisk lösning på problemet levererades av Ellinor Ostrom, 2009 års mottagare av Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, när hon kunde visa att om brukarna av allmänning tilläts reglera brukandet själva och hade sanktionsmöjligheter gentemot dem som bröt mot reglerna, kunde ett långsiktigt hållbart brukande av en allmän resurs skapas. Men skillnaden mellan en allmän nyttighet, brukad av en eller flera byar och klimatet är stor. Brukarna av en kollektiv nyttighet, likt de som studerats av Ostrom och andra, består av en begränsad grupp individer, ofta med ett gemensamt intresse av att bevara resursen och med en närhet till varandra vilket underlättade kommunikation och förhandlingar.

Problemet är likartat – hur ska en enskild individ, eller stat, förmås att begränsa sitt utnyttjande av en kollektiv resurs, en skogsmark, eller en planet – för att andra människor ska ha nytta av den i framtiden? Men situationen i Madrid skiljde sig också mycket från de allmänningar och andra kollektiva nyttigheter som Ostrom och hennes efterföljare studerat. När det gäller klimatet måste alla med. Det funkar inte att utesluta någon – denne kan ju fortsätta missbruka den kollektiva nyttigheten klimatet.

I slutet av sin levnad kom Ellinor Ostrom själv med förslag på hur, och framförallt på vilken politisk nivå klimatfrågan kan lösas, genom så kallad polycentrisk styrning. Begreppet syftar på ett arbetssätt där det inte finns en central styrning, utan en mängd aktörer enas gemensamt om mål och medel för att uppnå dess. Abstrakta beslutsprocesser långt ifrån människors vardag tenderar att ge beslut och beslutsfattare svag legitimitet enligt Ostrom. Hon argumenterar för att klimatarbetet måste beslutas, utföras och kontrolleras på många olika samhälleliga nivåer – inte enbart globalt – för att ge det legitimitet hos människor. Dock kvarstår problemet med att i dagens system kan politiska ledare blockera viktiga nationella och globala ansatser som är nödvändiga. Emellertid finns exempel där sammanslutningar mindre än staten – t.ex. delstater i USA eller enskilda städer – infört klimatåtgärder betydligt kraftfullare än de som införts på mer övergripande nivåer.

Men svårigheterna i att applicera lösningar på allmänningarnas dilemma på klimatfrågan har lett till att allt fler rop höjts om att de former för politikens utövande som har utvecklats i Västvärlden – demokrati – och i världen i stort efter andra världskriget – FN – inte längre fungerar. I DN propagerade Gunnar Wetterberg att den gamle rikskanslern Axel Oxenstierna kan fungera som en inspiratör för att hitta politiska lösningar i en svår tid. Tyvärr är inte Wetterberg särskild specifik på hur Oxenstierna skulle ha gått till väga, förutom att han skulle arbetat på såväl nationell som internationell nivå. Men ser vi lite närmare på Oxenstiernas statsmannaskap så hopar sig frågetecknen om han verkligen skulle vara rätt män.

Axel Oxenstierna, klimatkrisens räddare? Källa.

De som ska vara med och lösa klimatfrågan måste besitta en förmåga att se bortanför sin egen livstid och sina egna snäva politiska och ekonomiska intressen. Det förstnämnda var kanslern expert på. Men inte när det gällde hela Europas, eller ens hela Sveriges framtid, utan sin egen samhällsgrupps, och framförallt sin egen släkts. Nyligen rapporterade Institutet mot mutor att korruption av olika slag är ett stort hot mot ett hållbart samhälle. Och en hel del av vad Axel Oxenstierna ägnade sig åt hamnar farligt nära korruption. Efter det att den gode Axel möblerat om i riksrådet – en motsvarighet till dagens regering – efter Gustav II Adolfs död, uttryckte rådsmedlemmen Per Brahe (inte släkt med Oxenstierna) oro för hur riksdagen skulle se på det faktum att riksrådet och de högsta ämbetena i det svenska riket helt dominerades av människor tillhörande samma släkt, Oxenstierna. Axel Oxenstiernas agerande liknade mer det som försiggår i Vita huset under Donald J. Drumps presidentskap och inte ett sätt att bedriva politik som lämpar sig för att lösa klimatkrisen.

Ett av de kanske mest radikala förslagen på hur klimatfrågan ska kunna lösas har lanserats av Torbjörn Tännsjö. Det är dessutom ett förslag där historien kan bistå med hjälp. Enligt Tännsjö är det endast en global upplyst despoti den enda form av styre som kan lösa klimatfrågan i den fart som den behövs. Planeten kan helt enkelt inte vänta på att världens ledare ska kunna enas. Lösningen är att ett globalt maktövertagande av ett icke-demokratiskt organ – helst FN:s generalförsamling. I Tännsjös drömscenario skulle generalförsamlingen inleda arbetet med att omställa världens resursutnyttjande för att sedan transformera om sig till en global demokratisk regering. Genom sin bakgrund, och sitt arbete för jordens räddning, skulle den ha en legitimitet som skulle innebära att dess beslut och despoti respekterades. Idén är mer än djärv, men enligt Tännsjö en av få tänkbara lösningar. Tännsjös förslag har dock mötts av massiv kritik från samhällsvetare som bedömt det som orealistiskt och fel ände att börja i – vi har inte tid att ändra de politiska systemen innan vi tar itu med klimatfrågan.

Det finns inga direkta historiska paralleller till en lösning likt Tännsjös, men kanske inte heller problem och det är även däri relevansen i Tännsjös förslag ligger enligt mig. Ett centralt problem är att de typer av lösningar som klimatutmaningen kräver ytterst sällan har behövts införas av några regeringar, i synnerhet inte demokratiskt valda. Vad många är eniga om är att en klimatomställning måste innebära att människor i västvärlden måste acceptera vad som i deras ögon innebär försämringar av levnadsvillkor – mindre kött, mindre resande, mindre shopping och mer kostnader för energiomställningar eller kompensationer för områden drabbade av klimatförändringar. I svensk historia finns ett antal situationer där genomgripande förändringar av detta slag drivits, eller har försökts att drivas igenom. Till exempel den allmänna och lika rösträttens införande innebar att tidigare inflytelserika grupper tappade makt. Ett annat drastiskt exempel är Karl XI:s tillbakatagande av en stor mängd gods från adeln under det sena 1600-talet, den så kallade reduktionen.

Gustav III inleder statskuppen 1772, ett första steg mot det gustavianska enväldet och en upplyst despoti. Källa

Likt Tännsjös lösning skedde omfördelningen av resurser under 1680-talet samtidigt med en maktkoncentration till kungens hand. Det var emellertid en process som understöddes av betydande delar av samhället: bönder, borgare och de delar av adeln som inte fått del av de stora godsdonationerna under 1600-talet. Även införandet av det så kallade gustavianska enväldet under 1700-talets slut, då Gustav III tog över en stor del av makten från riksdagen – där bönder, borgare, präster och adel var representerade – stöddes av grupper som såg sig mer gynnade av en absolut kung än av en riksdag dominerad av andra grupper än sin egen. På ett liknande sätt argumenterar Tännsjö för att det finns stora grupper av människor i världen idag som skulle kunna se de uppenbara fördelarna för klimatet och framtiden som en despoti i formen av FN:s generalförsamling skulle kunna vara. Ett problem utifrån ett historiskt perspektiv är att despotiska regimer ytterst sällan lämnat ifrån sig makten. Som den engelske historikern Lord Acton uttryckt det: ”makt korrumperar; absolut makt korrumperar absolut”. Det envälde som infördes av Karl XI slutade med ett skott i tinningen på hans son, den lika enväldige Karl XII. Gustav III:s envälde slutade inte lika dramatiskt, hans son, Gustav IV Adolf, avsattes i en statskupp 1809.

Ostrom och Tännsjö presenterar två ytterst skilda lösningar på hur en effektiv klimatpolitik skulle kunna implementeras. Båda dras med svagheter, men utövar också i sin relativa enkelhet en lockelse. För vi vet vad som bör göras. Men det är i hur det ska göras problemet ligger. Historien kan inte ge några lösningar – men den kan hjälpa till i att identifiera var de potentiella problemen ligger.   

Bloggens mål

Vi är några historiker som är frustrerade för att vi saknar en röst med ett historiskt djup i samtidsdebatten. Historien är inte ett garnityr som kan plockas fram vid högtidliga tillfällen – endast relevant för kultursidor – eller en rekvisitagarderob för att ikläda i samtiden grundade ståndpunkter en historisk dräkt. Historia handlar inte om att bara visa hur det var och skapa kontrast till nuet genom att peka på hur annorlunda folk var förr i tiden. Historia handlar framförallt om att förstå människor.

Torgny Lindgrens Pölsan 2002

Samtidigt är vi minst lika frustrerade över att akademiskt skolade historiker i mångt och mycket är frånvarande från samhällsdebatten. Likaså över att de, när de väl deltar, påfallande ofta pratar om humanioras existensberättigande istället för att helt enkelt demonstrera den.  Det verkar ibland som att historiker hellre pratar om sin kompetens än gör något av den. Vi upplever att de trevar efter samhällsrelevans i onödan.

Därför bestämde vi oss för att ta saken i egna händer och starta ett forum för samhällsdebatt för historiker. Med inspiration från EkonomistasThe Many-Headed Monster, och History & Policy kommer den här sidan låta historiker kommentera sam- och dåtiden. Här kommer vi att skriva om dagsaktuella frågor i ett dåtidsperspektiv och dåtidsaktuella frågor i ett dagsperspektiv, granska rent felaktigt eller tvivelaktigt användande av historia i samtidsdebatten, och presentera forskning eller spännande källmaterial. Det finns sedan tidigare vällovliga försök att sprida historisk forskning men tyngdpunkten ligger allt som oftast på bildning. I vårt tycke saknas det ett forum med den huvudsakliga ambitionen att låta historiker delta i den samtida debatten.

Bloggen drivs kollektivt av en grupp forskare verksamma inom historia och ekonomisk historia, vi skriver en kärna av inläggen. Den långsiktiga ambitionen är att majoriteten av inläggen ska vara gästinlägg från forskare utanför redaktionen. Vi söker därför aktivt efter, och tar tacksamt emot förslag på, gästinlägg från doktorander eller disputerade forskare som sysslar med historisk forskning i bred bemärkelse. Är du intresserad? Hör av dig till oss på denargahistorikern@gmail.com. Texterna ska vara av det kortare formatet och får driva max en eller två teser. Du står för innehållet i texten och har rättigheter till de bilder du eventuellt vill använda. Vi har inte möjlighet att ge skribenter någon ersättning.