När miljardärernas pengar inte bara lades på hög

I slutet av helgen cirkulerade en artikel från Financial Times i mitt Twitterflöde. I den kunde man läsa att miljardärer tjänat ohyggliga summor på bland annat de finansiella stimulanspaket som regeringar och centralbanker pumpat ut sedan 2020. Ska man tro artikelförfattaren går vi en perfekt storm till mötes om ingenting görs åt att allt större förmögenhetsökningar landar hos enskilda miljardärer. Näst efter Ryssland är Sverige det land där de allra rikaste individerna och deras familjer tjänat mest på pandemin. Jag som ändå skulle skriva något om Gunnar Sträng och hans investeringspolitik nappade direkt. Det finns en historisk parallell att dra här. 

Det är nästan omöjligt att inte hitta gemensamma drag mellan vår svajiga ekonomi idag, och den som var för 100 år sedan: finansiellt snabbväxande men känslig för störningar i världshandeln och med kronisk brist på inhemsk efterfrågan i många länder. Även då hade en pandemi härjat och dessutom ett världskrig. När de tog slut var den första stora frågan hur världen snabbt skulle kunna gå tillbaka till hur den var innan. När det blev uppenbart att det gamla normala inte längre existerade, förbyttes diskussionen till att handla om hur något nytt och bättre kunde byggas. 

Den historiska parallellen får därför börja i en omväg kring Arbetslöshetsutredningen som tillsattes av den liberala statsministern C.G. Ekman 1927. I bilagan, skriven av nationalekonomen och senare den folkpartistiske partiledaren, Bertil Ohlin, kom en uppmaning om att aktivera det kapital som lagts på hög av stater och rika individer under de osäkra tider som varit under 1920-talet. Han hade dessutom gett ut en skrift samma år med titeln Sätt igång produktionen (Ohlin var professor i Köpenhamn så titeln är egentligen Sæt produktionen i gang). Det Ohlin varnade för då har klara likheter med vad som nu riskerar att hända med alla pengar som miljardärer tjänat under pandemin, om ingenting görs. De fortsätter passivt att öka i värde utan att det omsätts till produktion eller sysselsättning. 

Ohlins bilaga blev färdig först 1934, och då var statsministern i stället socialdemokrat. Två år tidigare hade blivande finansministern Ernst Wigforss tangerat Ohlin i sin pamflett Har vi råd att arbeta?. Situationen var påtagligt annorlunda jämfört med 1927. Både importtullar och stimulanspaket hade då införts. I Sverige var Guldmyntfoten ett minne blott. Hur en liberal som Ekman (eller för den delen dåtidens frihandelsvänliga socialdemokrater) hade hanterat Ohlins slutsatser: att det kunde bli nödvändigt med begränsningar av kapitalflöden och frihandel för att öka sysselsättningen hemma i Sverige, hade varit intressant att veta mer om. Men tiden hann så att säga före Ohlin.  

Kapitalflödena begränsades: Både genom Ernst Wigforss allt högre arvsskattesatser och krigsregleringarna av kreditpolitiken från och med 1939. Wigforss var dessutom ideologiskt en mycket stark motståndare till att ”tjäna pengar på pengar”, det vi skulle kalla passivt ägande av finansiella tillgångar för att göra stora förmögenheter ännu större.[1]Arvsskatten var i hans ögon viktigare än kapitalskatten. 

Ohlin hade ju menat att pengar som inte användes inhemskt, eller som låg stilla i väntan på bättre väder, inte gjorde nytta om man ville minska arbetslösheten. I grannlandet Norge filade den framtida nobelpristagaren Ragnar Frisch på ett sätt att permanent få upp investeringsnivån i industrialiserade länder. Den situation som hade varit under 1920-talet dög inte. Det behövdes bostäder, vägar, järnvägar, elnät, vatten och värme till växande städer. Folk var i behov av arbeten att gå till. Produktionskapaciteten i industrin måste höjas så att all ny tillgänglig teknik kunde utnyttjas. Både statliga och privata medel krävdes för att uppnå detta. Det enda rimliga var att slå ihop finans- och penningpolitiken till en helhet som kunde agera för att höja investeringsnivån långsiktigt. 

Så, vad visar egentligen de massiva ökningarna av de allra rikaste individernas förmögenheter under pandemin? Jo, att det sannerligen inte är brist på kapital. Däremot är det brist på ändamål som möjliggör för kapitalet att flytta från börsen, och i stället riktas mot investeringar i reala tillgångar. I post-pandemins tidevarv kommer det bli ett allt större problem om kanaliseringen av kapital till produktiva investeringar inte kan ske på ett effektivt sätt. Den sociala oron ökar om arbetslöshet biter sig fast och de ekonomiska klyftorna blir större. Vi riskerar att bli fattigare som land om vi inte kan dra nytta av ny teknik och bättre infrastruktur. 

När Gunnar Sträng tillträdde som finansminister 1955 förefaller han ha haft Wigforss analys i bakhuvudet. Han behöll och utökade arvsbeskattningen. I den första långtidsutredningen som producerades av finansdepartementet under hans ledning, med titeln Balanserad expansion (1956:53), visades behovet av en långsiktig investeringspolitik. Nu fanns dessutom verktygen att genomföra den. 

Det handlade inte om att göra enskilda mindre satsningar. Det här var ett projekt som skulle löpa över flera årtionden och kanske ta ett par generationer att färdigställa. Därför var det så viktigt att man hade samhällets olika grupper med sig. I texten står:

Inom alla samhällsgrupper här i landet finner man en progressiv inställning i den meningen, att växande anspråk ställs på nationens resurser både vad gäller konsumtion och kapitalbildning; man kan lätt konstatera, att dessa anspråk totalt sett vida överstiger de möjligheter, som med någon grad av sannolikhet kan komma att realiseras. Denna progressiva inställning är en värdefull tillgång. Den är en av de säkraste garantierna för att de ekonomiska framstegen kommer att fortsätta (s. 17). 

Borta var den kristid som Ohlin skrev om i sin utredningsbilaga, men insikten fanns kvar om att kapital ska komma till produktiv användning, istället för att passivt förvaltas av stater eller enskilda individer. Det var ingen tvekan om att expansion skulle ske, utan som titeln anger, så handlade det om att balansera de olika behov och viljor som var för sig gjorde anspråk på de investeringar som skulle göras. Här grundlades det man kan kalla ”Strängberget”. En lång period av offentlig investeringsexpansion.  

”Strängberget” eller den långa perioden av expansiv investeringspolitik i Sverige. (Graf lånad från S-föreningen Reformisterna som i sin tur hämtat data från ekonomhistorikern Rodney Edvinsson och Statistiska Centralbyrån.)

Ska Sverige fortsätta att omfamna familjeförmögenheternas tillväxt och bli det nya Rockefeller-landet frågade sig artikelförfattaren i Financial Times. Det kan man undra. Idag är inställningen till expansion både i Sverige och i våra europeiska grannländer knappast progressiv så mycket som den är krispräglad. Frågan är när insikten kommer landa: att det gamla normala inte kommer tillbaka och vad det nya normala blir. Det tog drygt två årtionden under 1900-talets första hälft att förändra den allmänna inställningen till den ekonomiska politiken från krisartad till progressiv. Ett årtionde om vi räknar från andra världskrigets slut. Pessimismen i FT-artikeln till trots visar historien att stora förändringar kan inträffa på mycket kort tid. 


[1] Werin, Lars (red.), Från Räntereglering till inflationsnorm: Det finansiella systemet och

Riksbankens politik 1945–1990 (Stockholm, 1993).

Vem var egentligen Assar Lindbeck?

Det har nog inte undgått många att nationalekonomen Assar Lindbeck gick bort 28 augusti i år vid 90 års ålder. I många minnestexter har vi kunnat läsa om Lindbecks liv och gärning. Det här är inte en sådan text. Personen Assar är det rimligt att de som kände honom tecknar. Däremot är ”Assar” som ekonomiskt-historiskt fenomen intressant att vrida och vända på.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är studentdebatt_i_uppsala_1952.png
Assar Lindbeck (t h) flankerad av studentpolitiska motståndare i Uppsala 1952. Källa: Wikipedia.

Assar Lindbecks bortgång gick som ett sus genom det ekonomisk-politiska Sverige. Dagens Nyheter valde att publicera inte mindre än tre längre texter om Lindbeck. Lars Calmfors, Lena Andersson och Niklas Ekdal menade att hans insats för svensk ekonomisk-politisk debatt och nationalekonomisk forskning knappast kan överskattas. Ekdal gick så långt som att tacka Lindbeck för att Sverige idag är ett ekonomiskt stabilt land. Andra inlägg har gjorts av Nils Lundgren och Hans Tson Söderström, av Nationalekonomiska föreningens ordförande Magnus Henrekson och på ekonomibloggen Ekonomistas.

Det är uppenbart att Lindbeck gjorde ett mycket stort avtryck inom svensk nationalekonomisk forskning och i svensk offentlighet under lång tid. I den här texten kommer jag framför allt diskutera Ekdals och Anderssons inlägg eftersom de speglar en mer journalistisk syn på Assar Lindbeck som i mångt och mycket verkar färga en mer allmänt spridd historieskrivning om honom.

Denna syn kom bland annat fram hos journalisten Torbjörn Nilsson som i en krönika skrev om att Lindbecks tankar inte längre dominerar scenen som de en gång gjorde. Han tänkte då antagligen på den legendariska Lindbeckkommissionen från 1993. Kommissionen har, förutom motståndet mot löntagarfonder och hyresreglering samt platsen och ordförandeskapet i kommittén för Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (”Nobelpriset i ekonomi”), varit det som definierat synen på vetenskapsmannen och debattören Assar Lindbeck under senare decennier. Dessa teman återkommer även i de nationalekonomiska kollegornas minnestexter.

Lindbeckkommissionen är mest känd för sina förslag om självständig riksbank, inflationsmål, längre mandatperioder och en allmän skepsis mot partipolitiskt inflytande över den ekonomiska politiken. Den presenterades 1993 efter den djupa finanskris som Sverige gick igenom i början av nittiotalet och har sedan dess rört upp både kritiska och beundrande känslor beroende på politiska preferenser.

De aspekter av Assar Lindbeck som lyfts fram i Anderssons och Ekdals texter drar åt det mer beundrande hållet och ger intryck av en runda med de egna käpphästarna. Niklas Ekdal skriver om att Lindbeck analyserade alla samhällsproblem utan fördomar, att han satte gott omdöme före politiska irrfärder och att han tänkte alla sina tankar självständigt.

Skulle man ha frågat kollegan Villy Bergström (1938–2018) om detta hade han möjligen skakat på huvudet. Bergström och Lindbeck utkämpade en strid i Nationalekonomiska föreningen 1978 om huruvida nationalekonomer kunde anklagas för att komma med slutsatser som var mer baserade på egna värderingar än hämtade ur vetenskapliga studier. Bergström menade ja och gick så långt som att beskriva ämnet som en doktorsgrad i liberalism. Lindbeck svarade bestämt nej och gick ur föreningen. Vem som hade rätt får läsaren bedöma utifrån sin egen förståelse av världen. Men eventuellt är det Ekdals egna preferenser som lyser igenom när han beskriver Lindbeck. 

Lena Andersson lyfter fram hyresregleringen som Assar Lindbeck länge försökte få bort. I mitten av sextiotalet försökte även socialdemokraterna avskaffa den. Men inte utifrån Anderssons rubrik om marknadsliberalism utan snarare för att bostadsmarknaden i och med miljonprogrammet bedömdes hamna i jämvikt. En marknad i jämvikt kan lättare avregleras än en i djup obalans. Reglering av en marknad behöver inte ha större ideologisk betydelse än att rätta till en marknad som inte stabiliserar sig själv utan alltför stora samhällskostnader.

Avregleringen av hyresmarknaden blev aldrig av och minnet av det går idag ut på att socialdemokratin och Assar Lindbeck landade i olika slutsatser. De som gillar avregleringar åberopar Lindbeck, de andra gör motsatsen.

Det är förstås svårt att göra en nästan sextio år lång karriär rättvisa. Vi färgas alla av vår samtid och av de referensramar vi själva har. Min egen bild av Assar Lindbeck gör sig påmind i dagarna när jag går igenom gamla inlägg från Nationalekonomiska föreningen och tidskriften Ekonomisk debatt som Lindbeck grundade tillsammans med tidigare nämnda Nils Lundgren. Likt Torbjörn Nilssons analys har jag tänkt på Lindbeck som en representant för en dyster vetenskap som ständigt predikar att pengarna är slut. Men jag får min fördomar prövade.

I ett inlägg från 1973, i debatt om statsbudgeten med dåvarande finansminister Gunnar Sträng begär Assar ordet.

”Att se på budgetunderskottets storlek istället för på det samhällsekonomiska läget när man tar ställning till finanspolitiken är som när en berusad person går fram till en termometer och finner att den visar 24 och utropar: ’Åh fan, är det redan midnatt!’ Det är detta rop som vi nu hör i den finanspolitiska debatten.”

Han fortsatte sitt inlägg om att finansministerns oro för budgetunderskottet var helt och hållet missriktad. Det var samhällsekonomin som skulle balanseras, inte budgeten. Skatternas storlek handlar inte om att finansiera statens utgifter utan om att reglera efterfrågan i privat sektor. Staten kan i princip låna hur mycket den vill eftersom den har ensamrätt på att ge ut statsobligationer. Gränsen sätts av den kapacitet man har att använda resurserna. Infrastrukturen, arbetskraften och näringsstrukturen. Allt annat är ett stelt sätt att se på statsfinanserna.

Som den konservativa ekonomen Erik Dahmén sade i ett annat inlägg i samma debatt: att stirra sig blind på statsfinanserna är en spöklik återkomst av tankar som hörde hemma på 1920-talet.

Nu är det 2020-talet. Det stirras blint på statsfinanserna i alla ekonomitidningar, på finansdepartementet och i politiska debatter. Assar Lindbecks debattinlägg ovan liknar mer den typ av ekonomiska diskussioner som förs av ekonomer och andra akademiker som idag räknas stå långt utanför den politiska mittfåran.

Det visar å enda sidan Lindbecks verkliga bredd. Men å andra sidan hur lätt det är att rättfärdiga sina egna ståndpunkter genom att hänvisa till någon som räknas som en auktoritet. Jag gör det själv i denna text för att visa hur svårt det kan vara att få grepp om en aktör i ett längre historiskt perspektiv. Lindbeck liksom andra akademiker hade förstås många olika åsikter under sitt liv. Det han uttryckte på sjuttiotalet fanns inte med i resonemangen på nittiotalet. Det betyder inte att det som sagts tidigare blivit mindre sant eller relevant.

Man ska inte heller glömma bort att det första priset till Alfred Nobels minne som delades ut 1969, när priskommittén leddes av nationalekonomiprofessorn (och fram till 1967 folkpartiledaren) Bertil Ohlin, gick till en ekonom vid namn Ragnar Frisch. Frisch hade gjort det till sin specialitet att räkna på central planering av ekonomin. Det är nyttigt att få sina fördomar prövade. Ekdal och Andersson kunde testa det.

Hur skriver man nyliberalismens historia?

Det har utbrutit en smal debatt kring professor Jenny Anderssons forskningsprojekt Nyliberalism i Norden[1]. I en lång essä[2] publicerad i tidskriften Respons tidigare i år presenterade Andersson det första utkastet till forskningsöversikt och utgångspunkter i det sexåriga projektet som finansieras av Riksbankens jubileumsfond. Denna essä verkar ha skapat stora frågetecken hos företrädare för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro som i två inlägg ifrågasätter projektets premisser.

Kritiken går i huvudsak ut på att den forskning Andersson presenterar är för politiserad och står för långt från den svenska nyliberalismens verkliga historia. Andersson å sin sida svarade att det kanske är dags att forskarutbildade historiker och inte tankesmedjor tar sig an uppgiften att reda ut historieskrivningen. Frågan är om forskning och tankesmedjor kan samexistera inom detta omstridda samhällsområde? 

Anderssons essä fick Janerik Larsson och Caspian Rehbinder, båda knutna till tankesmedjan Timbro, att i varsitt inlägg förkasta respektive förundra sig över nyliberalismprojektet[3]. Rehbinder kritiserar bl.a. Anderssons användning av internationell forskning kring nyliberalism med att den inte säger särskilt mycket om svenska förhållanden. Larsson går betydligt längre och kallar projektets utgångspunkter för ”häxjakt”.

Det är ingen särskilt bra början om man vill ha en öppen diskussion kring vad svensk nyliberalism är och hur dess historia sett ut. En tanke som slagit mig är att Andersson i mångt och mycket har rätt i att det fortfarande i stor utsträckning är tankesmedjor och andra politiska aktörer som diskuterar och debatterar detta område offentligt. Svenska forskare verkar nästan ha dragit sig för att ge sig i kast med ämnet, vilket kanske kan förklara mängden internationell forskning även kring svenska förhållanden.

Knepigheterna kan bero på att själva ordet ”nyliberalism” verkar skapa getingbon både till höger och vänster i Sverige. Oavsett om man anser att vi aldrig har varit ett tillräckligt nyliberalt land eller att allt man ogillar i samhället kan stämplas som nyliberalism. Det finns ingen övergripande konsensus om vad nyliberalism är. Men ska diskussionen breddas till att omfatta även oberoende aktörer behöver ord som ”häxjakt” läggas undan.

Den andra tanken som slog mig av Rehbinders och Larssons respektive inlägg var hur aktuell statsvetaren Kristina Boréus avhandling Högervåg[4] från 1994 fortfarande är. I avhandlingen kan man läsa intressanta saker som att Timbros dåvarande vd Mats Johansson tyckte väldigt illa om begreppet nyliberalism. ”Liberalkonservatism” var en mer populär beteckning, något som också moderatledaren Gösta Bohman brukade och som hans nutida efterträdare Ulf Kristersson ofta refererar till. Ska man undersöka svensk nyliberalism behöver man förstå att själva begreppet i sig aldrig verkar ha varit särskilt omtyckt ens av sina anhängare.

Att begreppet nyliberalism var och fortfarande är omdiskuterat gör också att forskningen kring det försvåras. Alla premisser kan översättas till politiska ståndpunkter. Är man som forskare för kritisk kan det tolkas som att man för fram en vänsteragenda och motsatt om man uppfattas vara för välvilligt inställd. Ett besläktat begrepp, normpolitik[5], som jag undersöker i min avhandling, står inför en liknande utmaning. På 1980-talet används det någon enstaka gång i dagspressen av tankesmedjan Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) som var en av de aktörer som drev de normpolitiska reformerna hårdast. Men i början av följande decennium har det snarare förflyttats till att bli ett skällsord från vänsterhåll mot politiska motståndare. Efter det verkar ingen längre ha använt sig av normpolitik som ett neutralt begrepp.

Det problematiska med forskningen kring nyliberalism – och där ska jag ge Rehbinder rätt – är att väldigt mycket av den i vanlig ordning kommer från USA. Amerikanska och svenska förhållanden står långt ifrån varandra. Den amerikanska forskning som Andersson tar upp i sin essä är inte heller den enda som kan sägas täcka in området nyliberalism. Även om Assar Lindbeck verkar ha tagit med sig många av sina marknadsliberala idéer till Sverige från studier i USA finns de stora likheterna snarare i grannländerna, inte minst i den viktiga handelspartnern Tyskland[6].

Det tyska begreppet ordoliberalism ligger nära till hands. Västtysklands legendariska centralbankschef Karl Otto Pöhl var under 1980-talet en av huvudarkitekterna bakom denna strama ekonomiska politik. Han nekade till och med Sverige att knyta kronan till D-marken på grund av vår höga inflation. Vilket vår exportberoende ekonomi i efterhand kan dra en lättnadens suck över.

På senare år har Angela Merkel och hennes tidigare finansminister Wolfgang Schäuble gjort sig till främsta ambassadörer för en politik som kallas ”marknadsanpassad demokrati” (”marktkonforme Demokratie”). Denna kommer till uttryck inom stora delar av EU-samarbetets ekonomiska grundlagar, i politiken för att rädda euron under 2010-talet samt i den frivilliga åtstramningspolitik som både Tyskland och Sverige ålagt sig sedan 2000-talets början. Samtidigt har Merkel mig veterligen sällan kallats nyliberal av varken vänster eller höger i Sverige. Snarare har hon i olika omgångar omfamnats som politiker av skiftande politiska skäl. Så tvetydigt kan det vara. 

Foto: Wikipedia.

Vidare tar både Rehbinder och Larsson upp legitimiteten som ett av de starkaste skälen till att nyliberala reformer drevs fram. Det skulle ha funnits ett folkligt tryck för reform av välfärdsstaten på 1970- och 80-talen. Tittar man på SOM-institutets data över svenska folkets inställning till välfärdsstaten finns ett visst stöd för den uppfattningen[7]. Från mitten av 1980-talet tyckte en majoritet av de tillfrågade att det vore bra om storleken på offentlig sektor minskade. Denna inställning nådde sin topp 1990 och sjönk sedan drastiskt. Från 1993 och framåt har en majoritet tvärtom motsatt sig en minskning av offentlig sektor. Tittar man på partisympati är det numera bara moderatsympatisörer som har ett negativt balansmått när det gäller inställningen till storleken på offentlig sektor, men även det har minskat över tid.

Vad säger denna data? Det fanns ett missnöje på 1980-talet, exakt vad det berodde på är något svårtolkat, men det verkar ha varit tillfälligt och dog ut snabbt om man ska tro SOM-undersökningarna. Däremot fick den då pågående strukturomvandlingen av samhället som ibland kallas marknadisering (en process som t.ex. statsvetaren Torsten Svensson diskuterat och som accelererade efter att kreditmarknaderna avreglerades i mitten av 1980-talet[8]) långtgående politiska konsekvenser som vi idag bara börjat försöka förstå och hantera.

Marknadiseringen och den folkliga legitimiteten för denna omvandling av samhället är en diger forskningsuppgift att ta sig an. Att tankesmedjor som Timbro och dess motparter på vänstersidan har stora intressen av att ge sig in i debatten kring detta är inte konstigt och inte heller något problem. En pluralism av perspektiv bidrar tvärtom till att dra fram fler sidor av en viss samhällsutveckling i ljuset. Men för att det inte ska bli pajkastning krävs en transparens om premisserna. Som man frågar får man svar och historieskrivning är väldigt beroende av just vilka frågor som ställs. Ett forskningsprojekt om nyliberalism kommer inte ställa samma frågor som en marknadsliberal eller en facklig tankesmedja.

Nyliberalismprojektets styrka i min mening är premissen att inte se den marknadiseringsprocess som pågått globalt sedan 1970-talet som varken ett renodlat politiskt vänster- eller högerfenomen. Förändringsprocessen är så mycket större än att det går att koka ner till något särskilt parti eller någon enskild tankesmedja. Det betyder dock inte att det inte funnits politiska aktörer som sett denna utveckling som önskvärd och velat förstärka den.

Där kan man som historiker snegla lite avundsjukt på bl.a. sociologen Michel Callon och hans teorier om hur marknader görs. Politiska aktörer är i det perspektivet avgörande för att driva på skapandet av marknader på olika områden. Nyliberalism kan utifrån det förstås som den politiska idén att ju fler marknader det finns på så många områden som möjligt desto bättre blir samhället. Det konkreta reformprojektet blir då att skapa dessa marknader – inklusive för offentliga tjänster – och statens uppgift blir att säkerställa marknadernas funktionssätt. Det är något väsensskilt från t.ex. socialdemokratins grundtanke om en stat som skyddar den enskilde skyddas från marknadskrafternas negativa konsekvenser. I det ena hörnet alltså rätten att skapa marknader, i det andra skyddet från marknaderna.

Man kan tycka att det är lite för tidigt att börja kritisera ett projekt som precis har påbörjats och som innan pandemin bröt ut hade hunnit ha en enda workshop tillsammans. Men all forskning måste naturligtvis tåla kritik i slutändan. Så länge de inblandade forskarna har fått en ärlig chans att påbörja sitt arbete ordentligt. Om Larsson och Rehbinder ger sig till tåls kommer de nog kunna diskutera en mängd intressanta forskningsresultat inom ett par år. Det viktiga är att diskussionen om svensk nyliberalisms historia inte stoppas av sura miner innan den ens har börjat.


[1] För transparensens skull ska jag nämna att min huvudhandledare är en av dessa forskare men att mitt pågående avhandlingsarbete inte är knutet till projektet.

[2] Jenny Andersson, ”Drivkrafter bakom nyliberaliseringen kom från många olika håll”, Respons 1/2020, http://tidskriftenrespons.se/artikel/drivkrafterna-bakom-nyliberaliseringen-kom-fran-manga-olika-hall/.

[3] Janerik Larsson, ”Mer häxjakt än forskning”, Smedjan 15 mars 2020, https://timbro.se/smedjan/mer-haxjakt-an-forskning/; Caspian Rehbinder, ”Caspian Rehbinder och Jenny Andersson debatterar forskningsprojekt om nyliberalisering”, Respons 3/2020, http://tidskriftenrespons.se/artikel/caspian-rehbinder-och-jenny-andersson-debatterar-forskningsprojekt-om-nyliberalisering/.

[4] Kristina Boréus, Högervåg: Nyliberalism och kampen om språket i svensk offentlig debatt 1969–1989, Tidens förlag, 1994.

[5] Till normpolitik kan man hänvisa sådant som inflationsmål överordnat full sysselsättning, överskottsmål i statens finanser och självständig centralbank.

[6] Vivien Schmidt & Mark Thatcher, Resilient liberalism in Europe’s political economy, Cambridge University Press, 2013.

[7] Lennart Nilsson, ”Starkt stöd för välfärdsstaten”, i Annika Bergström & Henrik Oscarsson (red.) Mittfåra & marginal, Göteborgs universitet: SOM-institutet, https://som.gu.se/digitalAssets/1487/1487689_281-294-lennart-nilsson—v–lf–rdsstaten.pdf.

[8] Torsten Svensson, ”Globalisation, Marketisation and Power: The Swedish Case of Institutional Change”, Scandinavian Political Studies 3/2002.