Kan utländska påverkansoperationer stärka demokratin? Exemplet frihetstiden

I år uppmärksammas den svenska demokratin. För hundra år sedan gavs för första gången svenska kvinnor rätt att rösta i riksdagsvalen. Men som samtidigt lyfts fram under de senaste åren rörde det sig fortfarande om en begränsad rösträtt.

Det är dock inte bara detta hundraårsjubileum som kan få oss att reflektera kring demokrati och statsskick. För omkring 300 år sedan pågick ett febrilt politiskt arbete till följd av Karl XII:s död 1719. Under det tidiga 1720-talet genomfördes en rad författningsförändringar som innebar att Sverige kom ha den bredaste folkliga politiska representationen i Europa. Den arga historikern kommer därför under hösten att uppmärksamma Sveriges långa historia av folklig representation, men också den långa traditionen av inskränkningar av den samma. Först ut är Martin Almbjär som läst en ny artikel som vänder och vrider på betydelsen av utländsk påverkan på frihetstidens politiker. Nu som då var Ryssland en central aktör.

Johann Albrecht von Korff, rysk diplomat i Stockholm under frihetstiden. von Korff understödde det så kallade mösspartier vid 1740-talets riksdagar och bidrog därmed till en bredare politisk deltagande i Sverige enligt en ny artikel.

Jag vet inte om ni kommer ihåg det här men 2016 valdes Donald Trump till amerikansk president i ett val där Ryssland anklagades för att ha infiltrerat valrörelsen och påverkat resultatet. Även olika svenska aktörer har anklagats för att gå ryska statens ärenden, bland annat Svenska Freds och riksdagsmannen Hanif Bali. Utländsk infiltration av demokratiska val och inrikespolitiska debatter har de senaste åren seglat upp som en viktig säkerhetspolitisk fråga, där utländsk påverkan ses som negativt och destruktivt. I en nyligen publicerad artikel vänder Lundahistorikern Erik Bodensten dock helt på steken; utländsk påverkan hade en positiv effekt på den fördemokratiska utvecklingen i Sverige under frihetstiden.[1]

När Karl XII dog 1718 var många ganska less. Nu ville man inte ha en stark kung och skapade istället en konstitution där riksdagen kom att få en otroligt stark position. Denna period som varade 1719–1772 kallas för frihetstiden. Riksdagens fyra stånd (adel, präster, borgare och bönder) träffades ungefär vart tredje år och röstade om allt från utrikespolitik till fåravel. Ganska snabbt uppstod grupperingar eller partier som stred om makten. Dessa kallades mössor och hattar och stred framför allt om utrikespolitiken. Hattarna ville ha revansch på Ryssland med stöd av Frankrike, mössorna ville närma sig Ryssland och Storbritannien.

De utländska ambassadörerna i Stockholm la sig i kampen och stödde partierna med råd och framför allt pengar. Priserna på boende, bränsle och mat sköt i höjden varje gång riksdagen träffades. Adelsmännen fick bekosta sitt eget boende medan bönderna, borgarna och prästerna fick stöd hemifrån; men stöden räckte oftast inte till. Om folk åkte hem förlorade man omröstningar. Man behövde ha folk kvar i Stockholm och det var där de utländska ambassadörerna kom in i bilden. De var villiga att betala. Följaktligen bestod deras stöd inte av svarta portföljer fyllda med omärkta sedlar, utan av gratismiddagar, resetraktamenten, logi och dylikt.

Regelrätta pengagåvor däremot var sällsynta. När jag frågar Karin Sennefelt, professor i historia som forskat om frihetstidens riksdag, har hon ”inte hört talats om att reda pengar bytte händer.”[2] Men även om det förekom hade det varit otänkbart att göra som Hanif Bali gjorde i somras och ”på skämt” utlova pengar i belöning till den eller de som röstar på ett visst sätt. Maten, vinet, spriten, och rumshyran var en officiell hemlighet. Att tala öppet om det var politiskt självmord.

Det är oklart om stöden fick folk att ändra åsikter eller om pengarna gick till folk som redan tyckte på ett visst sätt. Inte heller kan man se en klart dominant part, partierna och ambassadörerna var ömsesidigt beroende. Om exempelvis den ryska ambassadören slutade stödja mössorna gav han med de ryssfientliga hattarna ett övertag.[3]

Forskningen om frihetstidens partier har framför allt handlat om utrikespolitiken. Samtidigt har den också visat att kampen mellan hattarna och mössorna drog in allt fler människor i en nationell politisk debatt, en debatt som tog ytterligare fart med 1766 års tryckfrihetsförordning. Aldrig tidigare hade så många människor varit involverade i det politiska samtalet. Mot slutet av frihetstiden ställdes krav på att adelns privilegier skulle avskaffas. Se där, Franska Revolutionens krav på jämlikhet 20 år tidigare.[4]

Ett brett politiskt deltagande och krav på social jämlikhet växte alltså fram under frihetstiden, mycket tack vare partierna. Och partierna, de växte fram med hjälp av pengar från de utländska ambassadörerna. Detta är forskningen mer eller mindre överens om. Men! Bodensten menar att man aldrig dragit den slutsatsen till sin spets, för det betyder ju faktiskt att det var ryska, franska, danska och engelska pengar som eldade på den utvecklingen.[5] En demokratisk utveckling!

Visst, man ska inte skönmåla. Politik var för män med en viss status eller egendom, resten ansågs politiskt inkompetenta.[6] Men det går ändå inte att bortse från frihetstiden hade kunnat leda till en brittisk eller amerikansk utveckling, eller norsk för den delen. Nu blev det inte så. Gustav III satte stopp för allt med sin statskupp 19 augusti 1772. Vad som hade kunnat bli får vi aldrig veta, men vi hade haft utländska påverkansoperationer att tacka för det.

Läs Erik Bodenstens artikel i Statsvetenskaplig tidskrift HÄR.


[1] Erik Bodensten, ”Korruption, utländsk påverkan och frihetstidens styrelseskick: En politisk historia”, Statsvetenskaplig tidskrift 123, nr 2 (2021): 335–64.

[2] Mail från Karin Sennefelt 6 juli 2021.

[3] De senaste ordentliga inläggen är tyvärr cirka 40 år gamla. Se Michael F. Metcalf, Russia, England and Swedish party politics 1762–1766: The interplay between great power diplomacy and domestic politics during Sweden’s Age of Liberty (Stockholm, 1977); och Bo Hammarlund, Politik utan partier: studier i Sveriges politiska liv 1726-1727 (Stockholm, 1985).

[4] Se exempelvis Jonas Nordin, Ett fattigt men fritt folk: Nationell och politisk självbild i Sverige från sen stormaktstid till slutet av frihetstiden (Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 2000); och Patrik Winton, Frihetstidens politiska praktik: Nätverk och offentlighet 1746–1766 (Uppsala, 2006) för mer om detta.

[5] Bodensten, ”Korruption, utländsk påverkan och frihetstidens styrelseskick”, 23–26.

[6] Se exempelvis Karin Sennefelt, Politikens hjärta: Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm (Stockholm, 2011).

Nej Gunnar Hökmark, skolvalet är ingen folkrörelse

Förra veckan i ett replikskifte om friskolor på DN beskrev Gunnar Hökmark, före detta moderat parlamentariker och numera friskolelobbyist, skolvalet och friskolor som ”en av vår tids främsta folkrörelser.” Det stör mig. Jättemycket. Man kan argumentera för och emot friskolor. Vad jag själv tycker om bristen på legitimitet som dagens välfärds- och skolsystem eventuellt lider av har jag redan satt på pränt. Men att kalla skolvalet för folkrörelse är på gränsen till perverst. 

Folkrörelser är en viktig del av Sveriges moderna historia. Från och med 1800-talet började folk från alla samhällsklasser sluta sig samman i olika typer av föreningar med olika mål, oftast för att förbättra samhället på något vis. De klassiska är väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Idrottsrörelsen och motståndet mot kärnkraft kan räknas som två moderna. Fridays for future verkade vara på väg att bli en folkrörelse för ungdomar åtminstone, sen kom pandemin. Storlekarna på rörelserna var ofta imponerande. IOGT hade 227 000 medlemmar 1910, vuxna och barn.[1]

Jag är medveten om att ordet folkrörelse kan hänvisa till något som många personer helt enkelt gör. Att spara i aktier har kallats för en folkrörelse även fast de flesta som äger aktier inte är med i någon aktieförening. Men om vi är på den nivån kan vi lika gärna urvattna ordet helt och säga att biobesök, fredagstacos, mobilsurfande på bussen, och en massa andra saker som många gör är folkrörelser. Det vore, faktiskt, ganska löjligt. Och det är ju inte därför Hökmark beskriver skolvalet som en folkrörelse, det är ju för att frammana bilden av ett stort kollektiv av människor i rörelse till stöd för skolvalet.

Ett exempel på folkrörelse, Lutherska Missionsföreningen i Obbola 1904, okänd fotograf. Källa.

Att välja skola för sina barn skiljer sig dessutom från biobesök eller fredagstacos då det är något man måste förhålla sig till, något man mer eller mindre behöver delta i vare sig man vill eller inte. Ungefär som att ha bankkonto eller skor. Du måste inte ha något av dem, men försök klara dig utan dem.

Ett viktigt kännetecken för folkrörelser är att de bygger på frivillighet och att de allra oftast utgör en reaktion mot något som uppfattas som fel i samhället och en vilja att förbättra det. Nykterhetsrörelsen startades som en reaktion mot drickandet, väckelserörelsen som en reaktion på svenska kyrkans tillkortakommanden, arbetarrörelsen för lyfta arbetarna ur en utsatt position genom facklig kamp och utbildning. Och även om det inte finns ett socialt problem att bekämpa var och är folkrörelserna kollektiva rörelser där man gör saker tillsammans.

Skolvalet däremot handlar att var och en ska göra det bästa valet för sitt eget barn, oavsett hur det går för andra barn. Om skolvalet verkligen hade varit en folkrörelse hade det handlat om hur kollektiv av föräldrar över hela landet gick ihop och förbättrade sina lokala skolor. Såna fall saknas visserligen inte, men för de allra flesta handlar inte skolvalet om det. De skolor som ses som dåliga väljs bort. Skolvalet äger dessutom rum max en gång om året, folkrörelser byggs upp genom regelbundna aktiviteter och skapad gemenskap. Möten, demonstrationer, studiecirklar, friluftsaktiviteter, träningar, matcher.

Sist men inte minst är en viktigt kännetecken för folkrörelser att medlemmarna tar tag i det upplevda problemet själva. Arbetarrörelsen handlade inte om att arbetarna var och en skulle välja mellan olika företag som bäst kunde ta hand om arbetarnas rättigheter. De startade egna föreningar eller företag, skaffade egna lokaler. Liksom godtemplarna, liksom baptisterna, liksom fredsrörelsen, och så vidare. De flesta elever som går på friskola däremnot konsumerar en utbildningsvara som tillhandahålls av ett privat företag som utger sig för att vara bäst på utbildning.

Här, tycker jag, ligger själva kärnan. Folkrörelser handlade och handlar om engagemang och delaktighet. Flera historiker menar att de stora folkrörelserna är en viktig förklaring till Sveriges demokratiska 1900-talshistoria. I rörelserna tränades folk i kollektiv, fredlig organisering. Som historikern Sven Lundkvist beskrivit fick medlemmarna i folkrörelserna lära sig att ”skriva protokoll, sköta en ordförandeklubba och att foga sig i ett majoritetsbeslut.”[2] Deras medlemmar organiserade sig och tog sig in lokala församlingar och riksdag.[3] Cirka två tredjedelar av riksdagsledamöterna 1917 var nykterister.[4]

Det går självklart att problematisera den här harmoniska och konfliktfria bilden av folkrörelserna, vilket historiker också gjort. Folkrörelserna utmanade inte de rådande politiska strukturerna utan inlemmade sina medlemmar i dem. Vissa idéer lyftes fram, andra utestängdes.[5] Deras politiska betydelse och deras funktion som demokratiskolor är dock svår att förneka.

Folkrörelser har alltså spelat och spelar en viktig och konstruktiv roll i det svenska moderna samhället. Ordet i sig har en positiv klang och det är just därför Hökmark vill koppla samman skolval och friskolor med vår bild av folkrörelser. Utifrån ett historiskt perspektiv blir Hökmarks sammankoppling dock felaktig och djupt missvisande.


[1] Samuel Edquist, Nyktra svenskar: Godtemplarrörelsen och den nationella identiteten 1879–1918, Uppsala 2001, 19.

[2] Sven Lundkvist, Folkrörelserna i det svenska samhället 1850–1920, Stockholm 1977, s. 223.

[3] Ingrid Åberg, Förening och politik: Folkrörelsernas politiska aktivitet i Gävle under 1880-talet (Uppsala, 1975).

[4] Lundkvist 1977, 222.

[5] Se exempelvis Anne Berg, ‘En demokratisk revolution: De tidiga arbetarorganisationerna och formandet av demokrater från 1840-tal till 1880-tal’, i Berg, Larsson, Michaëlsson, Westberg, och Åkerlund, red., Utbildningens revolutioner: Till studiet av utbildningshistorisk förändring, 61–93 (Uppsala, 2017); Anne Berg, ‘Disciplinens politiska funktion: Den tidiga arbetarrörelsens sanktionssystem och medborgarskapandet, ca 1845–1885’, Historisk Tidskrift, 140:1 (2020), pp. 66–93.

Att försvara misstag med feminism

Jag förstår inte hur Sofia Helin gör det men hon har lyckats med konststycket att inte bara vara med i en svajig tv-produktion om historia utan två! Först var hon programledare för TV4-produktionen Drottningarna som sändes under hösten och vars två första avsnitt fick hård kritik. Sen spelade hon norska prinsessan Märtha i den nordiska samproduktionen Atlantic Crossing, en serie som helt enkelt verkar ha hittat på att Märtha kraftigt påverkade den till synes ovillige amerikanske presidenten Roosevelt till att inträda i kriget och mer eller mindre kom på hans idé om Lend-Lease åt honom. Inget fel med att fantisera om historiska skeenden men precis som i Drottningarna verkar man här både ha velat äta kakan och ha den kvar genom att kalla serien ett drama baserat på ”verkliga händelser.” (Drottningarna var en så kallad dramadokumentär).

Huruvida kritiken stämmer eller inte vet jag inte, jag kan inte så mycket om prinsessan Märtha eller om Roosevelt. Det jag vet är att serien fått mycket kritik i Norge av fackhistoriker. Trond Norén Isaksen, norsk populärhistoriker som gett ut en biografi om prinsessan Märtha, har skrivit en upplysande understreckare i SvD. Samtidigt ska man komma ihåg att det lätt blir fel när man skriver historia. Att forska och skriva om historia är jättesvårt, försök exempelvis hitta en felfri avhandling i historia. Man måste också oftast förenkla om man inte bara vill rada upp fakta efter fakta efter fakta.

Det som stör mig är den slappa attityden i svaren till kritiken man fått och hur man försöker undkomma ibland svidande kritik genom att försöka framställa sig som om man vore i underläge. Eller om vi ska vara ärliga är det Sofia Helins kommentarer som är den huvudsakliga källan till tandagnisslan.

Vi kan börja med följande citat från en intervju med SvD: ”Drama är en tolkning av hur det är att vara människa, det måste vinna över hur det exakt var. Och Atlantic Crossing handlar för mig om att använda en historisk person för att ge ett annat perspektiv på historien.” Visst, genom att sluta fokusera på de sedvanliga kungarna och statsministrarna kan vi komma åt andra perspektiv på historien. Kvinno- och genushistoria är ett jättebra exempel på detta, där de forskare som gick i bräschen förhöll sig kritiskt till att historiker framför allt fokuserat på män och genom sitt nya fokus grävde fram ny kunskap. Men dessa historiker hittade ju inte på saker. Att hitta på saker är inte att ge ett nytt perspektiv på historien, det är att fantisera. En fantasi är en fantasi, oavsett om man gör ett kostymdrama av den eller inte.

Helin verkar också mena att seriens felaktigheter är en kvinnosaksgärning. Till SVT:s Kulturnyheterna skriver Helin att kritikerna ”skambelägger en berättelse om en kvinnas politiska gärning”. Nja. Kritikerna menar att man inte får hitta på och sen ha sanningsanspråk. Om man tar en kvinna och ljuger ihop saker om henne för att göra en bra tv-serie så har man ju faktiskt inte sett personen, man har bara använt henne för sitt eget syfte. Så här lagom till den internationella kvinnodagen kan det vara värt att påpeka att det är just detta som kallas för objektifiering. Jag tror det anses vara ganska ofeministiskt att objektifiera kvinnor.

Detta är heller inte första gången Helin tagit kvinnor som gisslan. När Drottningarna kritiserades var Helins respons att måla upp en bild av ”det ensamma, självutnämnda geniet på tronen med en attackerade (Sic!) ton mot ett kollektiv av 13 forskare som arbetar tillsammans. Problemet är att dessa forskare/experter inte hade något som helst inflytande över produktion. De intervjuades och fick inkomma med tips om vilka drottningar man skulle fokusera på men inte mer än så. Detta vet vi eftersom historikern Brita Planck frågade producenten. De faktiska forskare som var involverade var huvudsakligen kvinnor och det känns inte speciellt feministiskt att ta skydd bakom dem.[1]

Slutligen förklarar Helin för SvD att ”Det är en del av vår kultur att skildra makten. Och en del av att ha makten är att man får tåla att bli skildrad”. Och visst, det är sant att en bra historiker vågar granska inflytelserika människor med ett kritiskt öga. Citatet kan också vara ryckt ur sitt sammanhang. Problemet, som jag ser det, är ändå att Sofia Helin får det att framstå som att hon utsatt prinsessan Märtha för en kritisk granskning. Men när man glorifierar makten, när man överdriver hur inflytelserik eller mäktig en makthavare var, eller när man hittar på stordåd, då börjar man komma farligt nära propaganda. När Kim Jung-Il påstod att han slog fem hole-in-ones på sin första golfrunda är det förvisso en skildring av makten men det finns väl ändå olika slags skildringar? Samtidigt är det inte så förvånande att Atlantic Crossing då i vissa fall verkar ligga närmre en nordkoreansk propagandafilm än ett historiedrama med en sådan förenklande attityd från en av huvudrollsinnehavarna.

Prinsessan Märtha, precis som drottning Kristina, är värda att intressera sig för på grund av vilka de var, inte för vilka vi skulle vilja att de var. Det är den mest feministiska gärningen man kan göra som historiker enligt mig.


[1] Två av forskarna har dock försvarat serien och sin medverkan: https://www.svd.se/hall-dig-till-fakta-dick-harrison.

Martin Almbjär, forskare Historiska institutionen Uppsala universitet

Myten om det fredsskadade Sverige

Sverige har haft fred under väldigt lång tid, det går inte att förneka. Sedan konventionen i Moss 1814 har Sverige inte varit inblandat i krig som krigförande part.[1] Det har snart gått 217 år sen vi befann oss i väpnad konflikt och 222 år sedan vi senast invaderades. Det är något som vi som nation ska vara glada för. Men har det också skadat oss på något sätt? Har freden fått oss att ta saker för givet som andra folk inte gör, just för att de har traumatiska krigsupplevelser från den moderna historien i bagaget? Har freden kanske till och med förklenat oss?

Ja! säger en del personer i den svenska offentligheten enligt en snabb googling. Den långvariga freden har fått oss att glömma hur krig fungerar, vi har blivit likt djur som inte behöver akta sig för rovdjur och därför tappat viktiga överlevnadsegenskaper, vi tar freden för given och förstår inte, naiva som vi är, att vi behöver ett starkt försvar. Och egentligen är detta en ganska gammal tanke som förs fram av de som vill ha ett starkare försvar, om Sverige som förskonat och därmed förslappat.

Något enligt mig nytt märktes under våren 2020. Några debattörer menade att vår pandemihantering kunde spåras tillbaka till den långa freden. Elisabeth Åsbrink kontrasterade Sveriges Coronahantering med de striktare åtgärderna i våra nordiska grannländer som alla varit invaderade eller ockuperade i modern tid. De har erfarenhet av nationella katastrofer som kan drabba alla, det har inte vi. Svenskar tror inte ont om världen och den svenska tilliten skulle kunna förstås som passivitet, åldersförakt och lathet. Som rubriken till hennes text lyder så visar Coronakrisen att Sverige är ”fredsskadat”. Göran Rosenberg återkom även han till den långa freden. Sverige gjorde enligt Rosenberg ett unikt vägval jämfört med resten av världen i sin pandemihantering, ett val som innebar att vi offrade de äldre för att inte störa övriga befolkningen och ekonomin. Varför? Jo, för att vi har haft fred i 200 år, därför har vi inte upplevt ”existentiella konflikter där liv ställts mot liv.”[2]

Utifrån ett historiskt perspektiv finns det flera invändningar man kan göra mot bilden av det av fred passiviserade Sverige och svenskarna. Den allra första är vad man menar med Sverige och svenskar? Enligt SCB bor strax över 2 miljoner människor i Sverige idag som är födda i utlandet och en hel del av dessa kom hit på grund av krig. Den svenska befolkningen är med andra ord proppfull med människor som antingen själva flytt hit på grund av krig eller som har föräldrar som gjorde det. Man får anta att de som ser Sverige som fredsförslappat menar att alla dessa människor antingen är motståndare till den svenska smittskyddsplanen, eller inte har inflytande över den. Något som inte är speciellt troligt.

Sen är det viktigt att klargöra att Sveriges fredliga historia inte varit naturgiven. Under 1800-talet var det vid flera tillfällen nära att smälla till. Under Krimkriget fanns planer på att angripa Ryssland med hjälp av Storbritannien och Frankrike och krigsrustningar pågick vid uppbrottet med Norge 1905. Få verkar heller förstå hur nära det var att Sverige ingrep på Danmarks sida i det andra dansk-tyska kriget 1864, då Preussen erövrade dåvarande södra Danmark. Karl XV hade lovat militärt stöd men backade då hans förslag saknade politiskt stöd. Sveriges långa fredsperiod hade med andra ord kunnat vara mycket kortare. Den förmenta passiviseringen av svenskarna verkar alltså inte ha inträffat under 1800-talet att döma av Sveriges utrikespolitik.

Kung Karl XV ca 1865, ett år efter det andra dansk-tyska kriget. Källa.

Inte heller passar bilden av ett fredsförslappat Sverige in på det tidiga 1900-talet. Enligt den amerikanske historikern Arnold Barton präglades diskussionen om Sveriges framtid i början av 1900-talet snarare av spänningen mellan två typer av aktivistisk nationalism, en återblickande och chauvinistisk som ville återbygga Sveriges stormaktsposition, och en mer inåtblickande och samarbetspräglad nationalism, där Sveriges styrka låg i de egna resurserna och den egna naturen. Gustav V:s borggårdstal till stöd för militär upprustning och unghögerns strävan efter Sveriges inträde i första världskriget på Tysklands sida utgör två exempel på den förra typen av nationalism.

Jag förstår inte heller bilden av Sveriges upplevelser under andra världskriget som en självklar vattendelare jämfört med resten av Skandinavien. Att vi, som inte blev invaderade, skulle ha tagit med oss lärdomen att allting ordnar sig. Till exempel brukade Helge Jung, Sveriges överbefälhavare 1944–1951, fråga politiker och beslutsfattare när de trodde att tredje världskriget skulle bryta ut. Inte om. När. De mest optimistiska brukade enligt Jung förlägga kriget tio år in i framtiden. Jung själv trodde det låg runt hörnet. Den som hade förutspått cirka 75 år av relativ fred mellan stormakterna hade nog blivit betraktad som lite knäpp.

Därför är det inte förvånade att Sveriges agerande efter andra världskriget visade en stark medvetenhet om fredens skörhet. Sveriges försvar rustades upp rejält, Sverige var engagerat i FN och skickade fredsbevarande trupper, vi hade ett egenproducerat flygvapen, allmän mönstring in till början av 2000-talet och så vidare. Som man kan läsa om i idéhistorikern Peter Bennesveds färska avhandling, tog sig vår krigsberedskap även konkreta uttryck i den fredliga infrastrukturen. Sverige är bland de länder som byggt flest skyddsrum per capita (själv spelade jag innebandy och pingis i ett under hela mellanstadiet). Likaså hade Sverige en av de relativt största civilförsvarsorganisationerna, i skarp konkurrens med Schweiz som också förde en neutral tillvaro i supermakternas skuggor. Även om Bennesved menar nämligen att allt detta var lite av slump ska man heller inte glömma att Sverige hade ett eget kärnvapenprogram fram till 1972, ur vilket våra åldrade kärnkraftverk är sprungna. Inte heller bör man glömma de stora utrymningsövningar som ägde rum i Sverige under efterkrigstiden. 23 april 1961 deltog ungefär 30 000 stockholmare i en sådan övning och evakuerades från stadskärnan.

Officiell skyddsrumsskylt, Sverige slog världsrekord i skyddsrumsbyggande under efterkrigstiden. Källa.

Slutligen stör jag mig faktiskt på tesen om att Sverige inte genomgått någon ”existentiell” kris bara för att vi inte har varit med i krig. Dels var det länge sedan som krig slutade vara så pass små att de inte påverkade det omgivande samhället. En lektor i historia sa en gång till mig att han brukade ha en diskussionsövning med sina grundkursstudenter om Sveriges agerande under andra världskriget. Gjorde Sverige rätt eller fel? Studenternas svar brukade variera beroende på hur han ramade in frågan. Om han framhävde Nazismens grymheter och att Sveriges agerande förlängde kriget var klanderfaktorn högre. Den sjönk däremot om han framhävde den försörjningskris och råvarubrist som drabbade Sverige under första världskrigets isolering, och hur man ville undvika den under andra världskriget. Även om svenska män inte slaktades vid fronten likt tyskar eller fransmän präglades Sverige av matbrist och kravaller. Omvärlden gav ett föga hoppingivande intryck för vän av ordningen. Tsaren störtades, revolt utbröt i Tyskland, inbördeskrig rasade i Finland. Jag har svårt att se att detta lämnade svenskarna opåverkade.

Även om krig fortsätter vara något som vi som nation måste förhålla oss till, har efterkrigstiden faktiskt i lika hög grad präglats av problem som inte går att lösa inom den egna nationen eller som går att undvika genom neutralitet eller alliansfrihet. Jag tänker här på kärnkraftsfrågan, kärnvapnens förstörelsekraft, klimatförändringarna och miljöfrågor[3] generellt. Dessa är också djupt existentiella frågor där alla drabbas urskillningslöst och här har Sverige och en stor del av befolkningen visat engagemang, långt ifrån Åsbrinks bild av ett förslappat folk som inte bryr sig om vad som händer utanför gränserna, som beter sig ”som om världen stannar” där. Personligen vet jag inte hur mycket regnskog jag planterat genom åren, både genom projekt i skolan och genom privata donationer. Om det gjort någon nytta är en annan fråga.

Mitt syfte är inte att försvara Sveriges ära. Huruvida Sverige eller dess befolkning agerat rätt eller fel i något historiskt skede är oviktigt. Det som provocerat fram min text är historieförvrängning. Åsbrink, Rosenberg och alla andra som pratar om det fredsskadade Sverige är faktiskt skyldiga en förklaring. Hur kan de bortse från alla svenskar som finns här idag på grund av krig annorstädes, eller den komplexa historia som framträder om man blickar bortom 90-talets nedrustningar? Hur kan de dessutom helt bortse från exempelvis antikärnkraftsrörelsen eller miljörörelsen i sin bild av Sveriges förmenta fredsförslappning? Dessa rörelser (och andra liknande) är primärt drivna av ett existentiellt engagemang, en strävan efter att själv få leva sitt liv i fred, få dö gammal efter ett meningsfullt liv, och detsamma för ens nära och kära. Eller duger bara militärparader på nationaldagen som belägg för att man bryr sig?

Martin Almbjär, FD, forskare vid Historiska institutionen, Uppsala universitet.


[1] Frågan om hur man ska se på Sveriges inblandning i Afghanistan lämnar jag därhän.

[2] Se även detta klipp med ekonomen Kjell A Nordström https://www.tv4.se/klipp/va/13308870/kjell-a-nordstrom-sverige-ar-fredsskadat

[3] Se David Larsson Heidenblads nyutkomna bok om miljöfrågornas historia i Sverige: https://nordicacademicpress.se/product/den-grona-vandningen/

Axel Oxenstierna for dummies

Nu när spridningen av coronaviruset tagit fart igen har även debatten om den svenska förvaltningsmodellen, Folkhälsomyndighetens makt och regeringens ansvar blossat upp. Vi befinner oss med andra ord återigen i en situation där risken är överhängande för att någon kommer att försöka förklara Sveriges situation med Axel Oxenstierna och de förvaltningsreformer han genomförde under 1600-talets första halva.

Det är minst sagt problematisk att göra den kopplingen, ändå försöker folk. Under våren gjordes flera försök att förklara Sveriges pandemihantering utifrån Axel Oxenstierna. Sommaren erbjöd oss alla lite lugn och ro men nu börjar det bli oroligt igen. Höstens första salva kom redan i oktober från den socialdemokratiska politikern Aida Hadzialic. Enligt Hadzialic grundlades vår förvaltningsmodell för 400 år sedan och den har tjänat oss bra, men nu behövs det reformer. Vår förvaltning är ”utdaterad”.

Axel Oxenstierna 1626, 43 år gammal och rikskansler sen 14 år tillbaka. Källa.

Sedan vi startat den här bloggen är nog Axel Oxenstierna den historiska person som förekommit oftast  i texterna. Något som åtminstone inte jag var beredd på. På vissa sätt verkar han i den offentliga debatten ha förvandlats till vår George Washington, en slags founding father som med vishet och skicklighet lade grunden till allt. Han har blivit en mytisk figur som kan åberopas lite när som helst, vars kapacitet inte kände eller känner några gränser. Enligt Gunnar Wetterberg hade han löst klimatfrågan.

Diskussioner med historiskt djup är så klart välkomna. Det är heller inte något fel med att undra hur Oxenstierna hanterat dagens värld. Tvärtom. Problemet är att mycket har hänt sedan Axel Oxenstierna traskade omkring i det kungliga kansliet. Oavsett om vår förvaltning behöver förändras eller inte, på grund av pandemin eller av någon annan anledning, är det inte den gamle rikskanslerns modell som behöver uppdateras. Den modellen har redan genomgått avsevärda och grundläggande förändringar.  

Tyvärr tror jag inte det kommer hindra människor. Därför har jag slängt ihop en liten guide: en Axel Oxenstierna for dummies om man så vill. Är du en skribent eller politiker av något slag som är sugen på att skriva något om Sveriges förvaltning och Axel Oxenstierna utan att läsa på? Häng med så ska jag förklara varför det inte är så klokt!

  • Nej, Axel Oxenstierna hade inte förstått förbudet mot ministerstyre . Under Axel Oxenstiernas tid satt alla statliga kollegiechefer i riksrådet. Riksrådet bestod av dessa, ytterligare adelsmän och kungen. De utgjorde tillsammans Sveriges regering. Att riksrådet och kungen skulle fälla avgörandet i enskilda fall, inte bara stifta lagar och verkställa beslut, var självklart. Det var en väsentlig del av kungens och rådets uppgifter och de gjorde det hundratals gånger varje år. Till exempel kunde vem som helst som var missnöjd med ett myndighetsbeslut vända sig till regeringen för prövning.
  • Nej, Axel Oxenstierna hade heller inte förstått varför varken kungen eller regeringsmedlemmar satt med i Högsta domstolen. Kungen och rådet utgjorde motsvarigheten till landets högsta domstol fram till 1789. Kungen var även källan som makten, rättvisan och lagen strömmade från, inte folket, och det var egentligen bara kungen som kunde anses helt stå över världslig småsinthet, partiskhet och egenintresse. Självklart fick andra också utöva domsmakt men kungen behövde finnas högst upp i pyramiden för att garantera systemets legitimitet.
  • Nej, hans definition av kompetens hade inte riktigt rimmat med vår. Oxenstierna byggde inte bara upp en för sin tid effektiv förvaltning, han fyllde den också med släktingar och andra skyddslingar. Visst, han var skicklig på att sätta kompetenta personer på viktiga poster men han såg alltid till att hjälpa de sina. Utomstående knöt han till sig genom att bekosta resor och utbildning. De blev hans ”klienter” som det hette på den tiden, och kunde sedan tryggt placeras på en myndighetspost som en del av ett större nätverk uppbyggt kring lojalitet. Att kalla nätverket för klan vore inte helt missvisande.
  • Nej, han hade nog inte förstått det här med allmän rösträtt. Det går inte att komma undan att dagens Sverige är en demokrati där alla svenskar får rösta om vem som ska få styra staten, oberoende av inkomst eller social status. Många viktiga poster i vår förvaltning är ockuperade av människor som sitter där baserat på popularitet. Så var det inte på 1600-talet. Oxenstierna skulle minst sagt ha haft svårt att acceptera att folket får värdera kandidaters meriter. Åtminstone den stora massan.
  • Ja, det är inte osannolikt att han hade privatiserat skatteverket, tullverket eller kronofogdemyndigheten. På riktigt. Mitt intryck är att Axel Oxenstierna alltid får stå som representant för en ordnad stat som kompetent skötte sina egna kärnuppgifter. Oxenstierna skulle emellertid ha haft full förståelse för principen bakom dagens privatiseringar. Under Gustav II Adolfs tid sköttes stora delar av skatteuppbörden av privata aktörer som betalade staten för rättigheten att uppbära skatt. Mellanskillnaden behöll de. Likaså argumenterade Oxenstierna och hans gelikar för att adeln var bättre på att förvalta jord än staten, och den svenska stormaktens arméer befolkades till stor del av inhyrda utländska soldater och befäl.

Så här skulle vi kunna fortsätta. Grundläggande element och regler i vår förvaltningsmodell har tillkommit eller ändrats efter Oxenstiernas tid, och det som vi ser som nymodigheter är sådant han var bekant med. Jag kan förstå lockelsen med Axel Oxenstierna. Han var kompetent och inflytelserik, hans förvaltningssystem kopierades av grannstaterna. Jämförelser ska självklart få göras och det finns flera likheter mellan dåtidens och dagens förvaltning. Många kollegier finns kvar, till exempel Kammarkollegiet och hovrätterna.

Likväl är skillnaderna stora och avgörande. Med andra ord, tänk gärna efter några gånger innan du använder Axel Oxenstierna som förklaring för något som är bra, dåligt eller typiskt med dagens förvaltning. Som historiker tycker jag att det är jättekul och positivt att historiska argument används i samhällsdebatten men det är ju alltid en fördel om man vet vad man pratar om.

So long Scandia

Svensk historisk forskning drabbas av ytterligare ett dråpslag, bara ett år Riksarkivets drastiska nedskärningar av sina öppettider. Vetenskapsrådets dom är nämligen här, den anrika och viktiga tidskriften Scandia får inget finansiellt stöd (så kallat tidskriftsbidrag). ”Utan stöd går tidskriften under”, säger chefredaktören Svante Norrhem till mig när jag ringer honom för att beklaga. Tidskriften, som grundades 1928, är en av de två huvudsakliga publikationerna för ny historieforskning på svenska och går nu en osäker framtid till mötes.

Det är sorgligt, frustrerande och snålt. Till att börja med är det Vetenskapsrådet självt som i högsta grad bidragit till Scandias underskott. Scandia måste nämligen, likt alla andra vetenskapliga tidskrifter med stöd, publicera sitt innehåll online utan betalvägg. Svensk forskning är finansierad av svenska skattebetalare och dessa ska inte behöva betala igen för att läsa den forskning de bekostat. Det låter ju rimligt om man inte tänker på att tidskrifternas huvudsakliga finansieringsmöjlighet utöver statligt stöd är prenumerationer. Men varför ska man som läsare betala för prenumerationer när innehållet finns gratis online?

Vetenskapsrådet har alltså slagit undan benen för tidskriften finansiellt, och kommer nu inte heller täcka upp det underskott de själva skapat. Bravo!

Det är tyvärr också redan så att svenska skattebetalare betalar dubbelt för svensk forskning. De svenska universitetsbiblioteken lägger årligen hundratals miljoner på prenumerationer av vetenskapliga tidskrifter som innehåller svensk forskning, både ny och gammal. I ett mail från Camilla Hertil Lindelöw på Kungliga Biblioteket får jag veta att svenska skattebetalare 2018 slantade upp någonstans mellan 318 och 393 miljoner, beroende på hur man vill räkna. Globalt sett är det en miljardindustri, där företag som Wiley, Elsevier och Taylor & Francis tjänar grova pengar.

I jämförelse med dessa miljarder och hundratals miljoner sökte Scandia ca en miljon kronor för att hålla igång verksamheten i tre år till. Att Scandia inte kan få motsvarande cirka 333 000 kronor om året verkar i sammanhanget småsint. Speciellt när man läser Vetenskapsrådets utlåtande om Scandia: tidskriften ”fyller viktiga funktioner för historieämnet”, tillför historieämnet ”förnyelse”, och det vetenskapliga innehållet håller ”högsta kvalitet.”

Men varför ska du som läser det här bry dig? Du är ju inte historiker och du har aldrig läst Scandia och inte kommer du göra det heller. Som David Larsson Heidenblad redan påpekat så fyller tidskrifterna inte heller samma funktion idag som de gjorde när Scandia grundades. Idag finns många andra kanaler, exempelvis den här.

Jag hade kunnat försöka övertyga dig genom att säga något om att historia är en viktig vetenskap men orkar och vill faktiskt inte ta den diskussionen. Det slutar alltid på något magiskt sätt med att humaniora ställs mot cancerforskning, som om valet står mellan att bota prostatacancer eller veta mer om Karl IX:s relation till högadeln. Historisk forskning ställs aldrig mot exempelvis de forskare i Umeå som fick statliga pengar för att hjälpa skidåkare att utbyta kunskap om skidvalla. Eller de forskare (också i Umeå) som var med och tog fram bakteriekulturen i Verum Hälsofil. Konstigt va?

Jag hade också kunnat försöka utveckla mina tankar kring publiceringar, hur ineffektivt det system vi har nu är, och hur det leder till en vetenskapsproduktion som ingen har någon nytta av förutom ett fåtal företag. Med andra ord, en stor överproduktion av kunskap finansierat med statliga medel. Det finns en bra story här som borde kunna engagera och uppröra folk även utanför akademien, men den klarar inte jag av att skriva.

Istället ska jag pröva något helt annat: Var man än befinner sig på den politiska skalan kommer man inte undan att historia är ett identitetsbärande och kulturbärande ämne. Historiker finansierade av svenska skattepengar finns framför allt till för svenskarnas skull. Vi forskar för er. Tack vare oss vet ni mer om hur saker och ting har varit, var ni kommer ifrån, och varför saker och ting är som de är nu. Vi har gjort det här i många år och i flera generationer. Vi är väldigt duktiga på det. Minst lika viktigt är att det är vi som står i vägen för alla charlataner där ute som skarvar och hittar på. Som i värsta fall hittar på för att motivera ideologi och politik i nuet, som använder historien som ursäkt istället för inspiration. 

Vår forskning är inte som fysikernas eller ingenjörernas. Man behöver inte förstå deras resultat för att ha nytta av tillämpningen. Mobilen ringer och rymdraketen lyfter ändå. Tillämpningen av vår forskning däremot finns i våra texter. Man läser dem, lär sig något, gör något av den kunskapen. För att en så stor del allmänheten som möjligt ska kunna ta del av den måste vi kunna skriva på svenska. Inte jämt, inte alla, men ändå. Om vi bara kan publicera oss i internationella tidskrifter på engelska kommer vår forskning inte läsas av lika många utanför akademien, ett större tillgänglighetshinder än betalväggar.

Om vi dessutom bara skriver i internationella tidskrifter eller för internationell publik riskerar många viktiga ämnen som rör svensk historia lämnas därhän för att de anses perifera. Alla historiker verksamma i Sverige ska och kan inte forska om Sverige, men som kollektiv är vi närmast skyldiga att göra det. Med riksarkivets neddragningar har våra möjligheter att göra det reducerats, skärs antalet kommunikationskanaler ner blir det ännu värre. Alla ämnen passar inte i populärhistoriska sammanhang, långt ifrån, men de är inte mindre viktiga för det. Med Scandia är det dubbelt synd med tanke på dess nordiska fokus.

Utan svenskspråkiga, vetenskapliga kanaler blir vi irrelevanta. Vi kommer inte bli sämre forskare eller akademiker, men vi kommer bli sämre historiker.[1]


[1] Det ska påpekas att Scandia inte är den enda tidskrift som nekats stöd av VR. Den här texten hade lika gärna kunnat skrivas om en annan tidskrift av nödvändig betydelse för en annan vetenskaplig disciplin. Jag är emellertid historiker. Så det så.

De apatiska barnen och historikerna

Svaret på frågan om hur det egentligen ligger till med de så kallade apatiska flyktingbarnen i Sverige fortsätter att gäcka samtiden. Samtidigt framstår förekomsten av apatiska barn i debatten som tämligen avgränsat till just dagens Sverige. Dock har ingen, så vitt jag kan bedöma, gjort en systematisk historisk undersökning. Vi historiker har en viktig uppgift att fullgöra för att vi som samhälle ska komma till roten med den här frågan. Men låt oss först börja från början.

För den som mot förmodan missat hela grejen med apatiska barn har detta hänt: en stigande mängd barn vars familjer fastnat i asylprocesser uppvisade och uppvisar depression, uppgivenhet och viljelöshet. Apati. Vid det här laget rör det sig om runt 1000 fall totalt sett. Fenomenet började under 2000-talet debatteras i media. Debatten kulminerade i viss mån med Gellert Tamas program i Uppdrag Granskning, ”Spelet om de apatiska barnen”, och hans bok De Apatiska, som utkom 2006 respektive 2009.  Tamas menade sig inte ha hittat något belägg för simulation eller manipulation. Hösten 2019 flammade debatten upp igen. Då släppte Filters Ola Sandstigs reportage ”Ohörda Rop”, och i år boken De apatiska barnen och samhället som svek[1]. Sandstig hittade just det som Tamas menade inte fanns: två före detta apatiska barn som tvingats simulera av sina föräldrar. I boken tillkommer fler före detta apatiska barn och ögonvittnesskildringar från andra inblandade. Även om Tamas inte kan klandras för att inte ha rest till framtiden och pratat med de numera vuxna barnen, kan han lastas för att för att ha vinklat sitt reportage.

Sandstigs reportage löser emellertid inte problemet. Det kvarstår så vitt jag kan bedöma två frågor som är oerhört viktiga att besvara: 1, Hur stor andel av de apatiska barnen simulerar? 2, om nu fenomenet är begränsat till Sverige de senast 20–30 åren, går det verkligen att sjunka ner i det djupt apatiska tillstånd som dessa barn uppvisar? Den första frågan kan jag verkligen inte svara på och dessutom verkar det för mig som att den andra frågan är viktigare, till och med utslagsgivande. Om den andra frågan kan besvaras med ett nej är svaret på den första frågan givet.

Karl Sallin, läkare och doktorand vid Centrum för forsknings- och bioetik, Uppsala universitet, är en av dem som nyligen drivit tesen att de apatiska barnen är unika, begränsade till vår samtid och till Sverige. Enligt Sallins artikel i Kvartal är de apatiska barnen offer för en kultursjukdom, och en sådan sjukdom får fäste i ”en särskild kontext under en viss period.”  Det vill säga, vid sidan av de som simulerar sjukdom finns det en okänd andel som på riktigt tror sig vara sjuka, där ”psykiskt illabefinnande kan ta sig kroppsliga uttryck.” De har drabbats av ett omedvetet men likväl självgenererat sjukdomstillstånd som dessutom ”smittar” till andra personer, exempelvis via mediarapportering. Spridningen tar verklig fart när kultursjukdomen börjar behandlas som en ”riktig sjukdom”. En kultursjukdom sprider för att den har fördelar, som till exempel den uppmärksamhet den drabbade får eller den identitet som står att finna i sjukdomen. I fallet med de apatiska barnen låg också ett uppehållstillstånd i potten. Med andra ord, de som drabbas av en kultursjukdom kan inte rå för sitt tillstånd men har likväl skapat det själva. Deras sjukdom är ett uttryck för någon typ av psykiskt problem, inte ett fysiskt.

Sallins text i Kvartal bygger så vitt jag kan bedöma på en forskningsartikel han skrivit tillsammans med tre andra forskare. Där driver Sallin och hans medförfattare samma tes men med en ack så viktig skillnad. Uppgivenhetssyndromet inte är ett unikt fenomen eftersom det finns historiska belägg. Det är skalan, spridningen, som är unik. Det verkar alltså ha skett en glidning hos Sallin, från att antalet är unikt till att förekomsten är unik. Oavsett var Sallin står nu är det Sallin et al 2016 som har rätt, åtminstone i en aspekt. Historiska belägg finns.

Ett historiskt exempel på hur liknande symtom drabbat barn, ja till och med grupper av barn, finns i den tyska journalisten Gitta Serenys bok Tyskt trauma, kapitel 3. Där beskriver hon hur hon jobbade med återplaceringen av barn som stulits från sina familjer av nazisterna i ockuperade länder på grund av sin ”rasmässiga” förträfflighet, och placerats i tyska familjer. När kriget var över skulle barnen tillbaka. För de barn som saknade minnen av sina biologiska föräldrar betydde det att de skulle lämna sina föräldrar för att bo hos främlingar som pratade ett språk de inte behärskade.

Barn i ett så kallat DP-läger (läger för displaced persons), Schauenstein 1946. Källa.

Sereny var en av dem som fick uppgiften att leta upp dessa kidnappade barn. Hon berättar om två barn hon hittade hos en bondefamilj i Bayern, Johann och Marie, båda i sexårsåldern. Båda hade ljust hår, Maries i flätor. Båda pratade tyska med bred bayersk dialekt. Föräldrarna hade förlorat sin dotter i en trafikolycka 1938. Deras son dog i Stalingrad. När de ansökt om adoption hade de fått förklaringen att barnen var tyska och att deras föräldrar omkommit. Det var de inte, Johann och Marie föddes i Łódź och kidnappades vid födseln.

Sereny träffade barnen igen på ett barncenter i Bayern, där de var placerade i väntan på hemtransporten. ”Maries fruktansvärda apati skakade mig i grunden. Marie satt uppkrupen på en stol med slutna ögon, genomskinliga ögonlock och tummen i handen … Personalen försökte trösta mig genom att säga att de tyvärr bara var alltför vana vid den här reaktionen från barn som skildes från sina tyska hem [min kursivering].” Medan Johann var utåtagerande och aggressiv hade Marie ”börjat väta i sägen och bara åt ur flaska … helt slutat prata och hade tagit sin tillflykt till småbarnsbeteende.” Sereny matade Marie med flaska medan flickan ”bara låg där med slutna ögon och lealös kropp. Den enda rörelsen var hennes läppar som sög och halsen som svalde.”

Åtminstone för mig framstår Serenys beskrivning som ett exempel på ett tillstånd som liknar det som drabbat barn i Sverige, fast för 74 år sedan, i Tyskland. Det vill säga inte nu och inte med barn från framför allt före detta Sovjetrepubliker eller Balkanhalvön. Och det verkar ha drabbat flera barn.

Samtidigt är detta ett anekdotiskt exempel. Det är också mina ena invändning mot Sallin et al, deras bevisföring är, i artikeln åtminstone, anekdotisk. Inget fel med anekdotiska exempel men ett mer systematiskt sökande borde kunna ge oss svar på om uppgivenhetssyndrom, och huruvida det höga antalet apatiska barn verkligen är unikt för samtidens Sverige. Det är möjligen rätt att det inte skett någon liknande epidemi av uppgivenhetssyndrom tidigare, men barnhemspersonalen verkade enligt Sereny vana vid beteendet.

För det andra, varför använde sig Sallin et al inte av historiker när det historiska argumentet är viktigt för dem (det vi upplever nu är unikt, det har inte hänt tidigare)? Man ska förvissa akta sig för att lägga diagnoser på folk som levde förr eftersom det lätt blir vanskligt, i synnerhet med psykiska diagnoser. Eftersom människors reaktion på olika psykiska och fysiska tillstånd är kulturbundet är det likaså vanskligt att leta efter en uppsättning med identiska symptom. Vid en historisk utblick blir det viktigt med tolkning av sammanhang och upplevelse. Det finns alltså en viss osäkerhet i detta men! Att leta efter historiska belägg för psykisk ohälsa är inte något kontroversiellt. Historia om sjukdomar och upplevelsen av sjukdom är ett stort och redan existerande fält.[2] Dock är jag osäker på om Sallin et al har den kompetensen.

Inte heller vore det första gången historien används i dispyter om kontroversiella diagnoser. Psykiatriprofessorn vid Harvard, Harrisson Pope, lanserade en tävling med 1000 dollar i potten där vem som helst fick inkomma med belägg för förträngda minnen från innan 1800-talet. Om det gick att hitta var det ett bevis för att förträngda minnen inte var något påhittat. Problemet med tävlingen var kriterierna. Pope, en profilerad skeptiker till förekomsten av förträngda minnen, skrev en triumferande artikel där han konstaterade att inga belägg inkommit. Det visade sig emellertid att han satt kriterierna så snävt att det i princip inte gick att hitta godkända belägg.

Jag är övertygad om att historiker har en viktig funktion att fylla i frågan om de apatiska barnen. Vi kan hitta, eller vederlägga, belägg på liknande symptom i historien och systematisera dem. Det är lätt att säga att det inte funnits något motsvarande dagens uppgivenhetssyndrom eller spridningen av uppgivenhet bland barn, om man inte tittat efter mer än anekdotiska belägg. Historiker borde involveras och utreda i vilka sammanhang som den djupa apatin uppstått, sammanhanget mellan kropp och socialt sammanhang, och i fall detta även tidigare drabbat grupper av människor, inte bara enskilda. Detta kommer förhoppningsvis öka våra möjligheter att förstå situationen vi befinner oss i nu.

Oavsett så visar Sandstigs granskning att vi inte kan lämna frågan om de apatiska barnen åt politikerna, journalisterna eller läkarna.


[1] För ett längre utdrag ur boken, läs här: https://kvartal.se/artiklar/samhallet-fortsatter-att-svika-de-drogade-apatiska-barnen/

[2] Se till exempel http://libris.kb.se/bib/9706006; http://libris.kb.se/bib/6145636; http://libris.kb.se/bib/12049226; eller http://libris.kb.se/bib/14697634.

Sommarlov och lästips

Nu går vi på sommarlov och återkommer någon gång i september. Det har varit ett väldigt roligt första halvår med mycket mer respons och besökare än vi vågat drömma om. Tack alla ni som läst, spridit och diskuterat, här eller annanstans på internet.

För den som känner abstinens länkar jag till våra tre populäraste inlägg:

Christopher Pihl om varför Zaremba och Åsbrink inte borde få använda sig av Gustav Vasa eller Axel Oxenstierna när de försöker förklara vår tid, någonsin igen.

Björn Holm om vansinnet i Riksarkivets nedskärningar och bildningsskymning

Undertecknad om att Drottning Kristina var lite mer komplicerad än vad feministpeppböcker för barn ger sken av.

Och fyra inlägg som förtjänar fler läsare:

Johan Ericsson om att vi vet förvånansvärt lite om varför byggprojekt ofta blir så dyra.

Jacob Molinder om att förändringsfarten i dagens samhälle inte är så hög ändå.

Elisabeth Lindberg om att historieskrivningen om 90-talskrisen riskerar att leda oss fel i nuet.

Christopher Pihls uppgörelse med menskonsten och den stillsamma kyrkogården.

Fortsätt håll avståndet och ha en fortsatt trevlig sommar. / Redaktionen genom Martin Almbjär.

Den påhittade Drottning Kristina

Såhär i statyrivartider vill jag också vara arg. Men medan statyerna som faller runt om i västvärlden faller för att de representerar värderingar som anses förkastliga idag, vill jag ondgöra mig över folk i nutiden som felaktigt framhåller historiska personer som förebilder. Som framställer dem som innehavare av våra värderingar men i en annan tid. Två före detta miljöpartister tycker till exempel att det vore en bra idé att resa en staty över heliga Birgitta istället för krigarkungar. Saker och ting skulle på något sätt bli bättre av en staty av en hallucinerande 1300-talskvinna som spred rykten om att den svenska kungen var homosexuell och att drottningen mördade barn. Men nej, istället tänker jag hacka på de som gjort Drottning Kristina (1626–1689) till någon slags feministisk förebild.

Närmare bestämt dyker hon upp i den flora av uppbyggliga feministiska minibiografier för barn som blivit en grej de senaste åren, till exempel Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor av Elenna Favilli och Francesca Cavallo. På en eller ett par sidor skildras kvinnor ur historien och nutiden som levt häftiga liv. Genom att lära sig om dessa kvinnor ska unga tjejer uppmuntras att leva sitt liv som de själva vill och trotsa inskränkande normer. ”Tänk om prinssessan inte gifte sig med prinsen, utan istället valde att bli astronaut?” som reklamen för Godnattsagor… lyder.

I sig finns det inget problem med den här typen av böcker, att folk lär sig historia är bara av godo. Men då ska de lära sig just historia. Man ska hålla sig till fakta, inte utelämna delar eller rycka personer ur sitt sammanhang för att kunna skapa en skev eller rentav falsk förebild. Det kan verka småsint att hacka på böcker för barn men det är ju just autenciteten som är viktig här, annars hade man lika gärna kunnat skriva boken ”100 påhittade kvinnor som trotsade varenda norm”. Förutom Godnattsagor för Rebelltjejer 2, har jag läst Banbrytande Badassbrudar: 52 kvinnor som förändrade världen av Mackenzi Lee, Lev som du vill: Tio svenska kvinnor visar vägen av Birgitta Ohlsson samt Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka och modiga kvinnor av Colette van Luik och Anna Nordlund.[1]

Det ska också sägas att Drottning Kristina är en spännande person och att hon levde ett häftigt liv. Hon föddes som enda barn till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Sverige och uppfostrades efter sin faders död till att ta över tronen. Hon fick därmed en bildning och stimulans som inte många andra kvinnor fick på den här tiden. Hon började som tonåring delta i regeringens möten och myndigförklarades 1644 men abdikerade bara tio år senare. Kristina lämnade därefter Sverige och bosatte sig sedermera i Rom efter att ha konverterat till katolicismen på vägen. Hon försökte bli drottning av Polen och Neapel och levde ett liv omgiven av intellektuella och kulturpersonligheter. Efter sin död begravdes hon i Peterskyrkan i Rom. Jag har med andra ord full förståelse för att hon har uppnått en viss kultstatus men jag ställer mig skeptisk till hur hennes liv vinklas och förhärligas i dessa böcker.

Vi kan ju börja med det här att hon gick sin egen väg. Alla böcker tar upp att hon abdikerade och gav upp sin makt för att göra något annat av sitt liv, för att bli katolik. Det var ett egensinnigt beslut som säkert inte var lätt att fatta. Men hon gav inte direkt upp allt. Det ingen bok tar upp är att hon fick så kallade underhållsländer, bland annat Norrköping, Öland och Gotland och områden i Tyskland, som skulle ge henne intäkter att leva av resten av sitt liv. Det var ingen dålig inkomst, motsvarande ungefär 90 miljoner kronor om året.[2] Även om hennes underhåll i praktiken blev mycket mindre var det inte direkt så att hon klippte föräldrarnas kreditkort, flyttade in i en nedlusad etta i förorten och började försörja sig själv som servitris. Och inte heller lämnade hon dörren stängd för att återvända. Inte mindre än två gånger kom hon tillbaka för att se efter sina förläningar och förhandla upp sitt underhåll. En gång hotade hon med att göra comeback som drottning. Och som vi redan sett försökte hon bli drottning i Neapel och Polen. Jag ser liksom inte vad det är mina döttrar ska lära sig här, att både äta och vilja ha kvar kakan?

Drottning Kristina 1667. Källa.

Att hon inte ville gifta sig och skaffa barn framhålls också i flera av böckerna. Med andra ord, Kristina valde att satsa på sig själv istället för att stå hemma vid spisen med skrikande spädbarn. Att hon inte gifte sig är förståeligt, hade det funnits en man med i bilden hade han kunnat begränsa hennes inflytande rejält, ja till och med förskjutit henne till en sidoposition. Se hur det gick för Ulrika Eleonora den yngre. Men att hon skulle haft så värst mycket mer press på sig att gifta sig och skaffa barn än en kung utan levande syskon tror jag inte på. Alla kungar och drottningar hade som jobb att se till att ätten fortlevde. Inte minst för att om ätten dog ut fanns risk för både uppror och krig. Även om jag inte kan säga att Karl XII fick utstå lika mycket utstod han ändå samma typ av press som Kristina att gifta sig och skaffa barn. Hans val att leva singel har aldrig hyllats som egensinnigt, dock, eftersom han inte är drottning Kristina.

Ingen av böckerna problematiserar heller hennes maktposition på ett vettigt sätt. Hennes möjligheter att bete sig så som hon ville var nog större än de flesta andra kvinnor OCH män vid den här tiden, så länge det inte ledde till diplomatiska konflikter eller uppror kan man föreställa sig. Hon var drottning. Birgitta Ohlsson skriver till exempel under rubriken ”Lär av Kristina” att man ska hitta sin egen väg. Ja, men det blir ju mycket enklare om man är rik och mäktig. Under rubriken ”Lev som Kristina” skriver Ohlsson vidare att om man har mycket pengar och makt så är det lätt att glömma bort det och att man måste behandla andra respektfullt. Emellertid tror jag inte att drottning Kristina någonsin glömde bort att hon var drottning, sin anor eller sin position.

Rent ut sagt komiskt blir det när van Luik och Nordlund skriver att deras urval av kvinnor har gemensamt att ”de inte har accepterat att låta sig begränsas av ett samhälle där män har styrt och bestämt hur flickor och kvinnor ska vara.” Visst, det finns olika typer av makt. Även en regerande drottning måste följa eller förhålla sig till normer och regler som dikteras av andra än henne själv. Men drottning Kristina levde trots allt inte i ett samhälle styrt av män eftersom hon själv satt på tronen. Lika komiskt blir det att en drottning ens förekommer i en bok med titeln Rebelltjejer då Kristina inte gjorde ett jota för att förändra könsnormerna för någon annan, eller när Ohlson skriver att Kristina blev osams med ”mäktiga personer för att få igenom det hon tyckte var viktigt.” Ja, men hon var ännu mäktigare. Hon var inte en sekreterare som klättrade från beskedliga förhållanden till regeringspost och adelspalats. Det fanns förvisso flera sådana i Kristinas samtid men de tjänade henne.

I flera av böckerna omtalas Kristina som en fredsälskare eller åtminstone någon som föredrog att Sverige skulle bli känt för något annat än krig. Istället skulle Sverige nu klättra på kulturrankingen och hon bjöd in flera kända intellektuella och konstnärer. Problemet med det resonemanget är två: Enda anledningen till att Kristina kunde bjuda in alla dessa personer var att Sverige från och med Westfaliska freden 1648 fick sitta vid vuxenbordet i Europa. Det var med Sveriges nyvunna stormaktsstatus Kristina kunde locka till exempel Descartes till Stockholm. För det andra var Sveriges finanser körda i botten efter årtionden av krig. Sverige åtnjöt sex år av fred under Kristina men å andra sidan var alternativet inte realistiskt. Hur Kristinas regeringstid sett ut om hon tillträtt tronen med en statsbudget i balans får vi aldrig veta.

Sen var det detta med Kristinas sexualitet. I Svenska hjältinnor, på Kristinas uppslag, syns två kvinnor som kysser varandra medan Kristinas läggning i Rebelltjejer behandlas med ett ”det sägs”. Banbrytande badassbrudar går all in och menar att Kristina var ickebinär. Förvisso finns det ett visst stöd för att hon faktiskt skulle ha känt sig attraherad till kvinnor, men det finns lika goda bevis på att hon varit förälskad eller åtminstone förtjust i män. Dessa män, framför allt Magnus Gabriel de la Gardie och kardinalen Decio Azzolino, förekommer dock inte. Trots att de var viktiga för Kristina så har de helt försvunnit ur berättelsen om Kristina som ska förmedlas till våra döttrar.

Till sist ska Banbrytande badassbrudar ha ett hedersomnämnande. På engelska har boken undertiteln 52 forgotten women who changed the world och ja, jag vet inte vem som glömde bort Kristina. Det är lite som att jag, som inte är kemist, skulle gå förbi en tavla på det periodiska systemet och säga ”titta, nummer 73, Tantal! Det grundämnet pratar vi aldrig om, det har vi helt glömt bort”. Bara för att man själv inte kan något betyder det inte att andra glömt bort det. Och jag är nyfiken på vilket sätt Kristina förändrade världen. På sätt och viss förändrar vi alla världen, som regn som sakta men säkert gröper ur och omformar berg, men jag antar att det inte är det som avses här. Kristinas liv hade emellertid ingen effekt på några normer, hennes liv inspirerade inga protester, demonstrationer eller förändringar. Uppenbarligen glömde vi dessutom bort henne. Hon levde sitt liv, hon dog, och världen rullade vidare.

Sen kom de här författarna, mer än 350 år senare, och valde ut vissa bitar av hennes liv som inspirerande, som vore de hela hennes liv. Att hon genom sin position kunde leva friare och sedan levde på ett fett underhåll glömmer vi bort, liksom att hon var misogyn eller lät mörda en man. Och visst, allt inte kan finnas med i en minibiografi. Men om man ska använda riktiga personer liv (märk väl, inte deras tankar, inte deras prestationer, utan deras liv) på ett moraliserande sätt är det viktigt att inte förvränga eller förfalska. Likaså måste man kunna förklara att en drottning har andra förutsättningar än en bonddotter eller en slaktardotter. Makt och klass spelar roll. Sammanhang spelar roll. Om man som författarna till de här böckerna tar bort makt, klass och sammanhang blir resultatet snarare en seriefigur än en riktig person. Vilket inte är helt fel å andra sidan. Drottning Kristina är en lika realistisk förebild som Elsa i Frost eller Wonder Woman.


[1] För en annan typ av kritik av den här typen av böcker, se Linda Skugges recension av Lev som du vill; https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/4qewKV/nej-vagen-till-framgang-stavas-traggla

[2] Enligt Edvinssons och Söderbergs historiska valutakonverterare.

Wolodarski och historiens dom

När det går motigt politiskt är det lätt att hoppas på eftervärldens dom. Peter Wolodarski gör det åtminstone. Såna förhoppningar är, dock, ganska så fåfänga.

”Historiens dom kommer bli hård mot Trump” lyder rubriken till Peter Wolodarskis söndagskrönika den 2 februari. Mycket troligt är det en blinkning till Olof Palmes jultal från 1972. I det menade Palme att domen över de ansvariga för USA:s bombningar i Vietnam skulle komma att bli lika hård som den över tredje rikets bödlar. Wolodarski ondgör sig i den över att Trump inte fälls i riksrätten trots att graverande uppgifter framkommit, bland annat att presidentens egen försvarsadvokat medgett att presidenten ägnat sig åt påtryckningar för egen vinning, om än i det allmänna intresset. Inte heller ska nya vittnen kallas. Men nu finns det mesta ”nedskrivet, svart på vitt … Eftervärlden har en klar bild av maktmissbruket, korruptionen och det maffialiknande beteendet. För den som är intresserad av sanning går det att komma nära den. Historiens dom kommer Trump inte undan.”

Jag förstår Wolodarski, och egentligen vem som helst med liknande upplevelser. Speciellt vid motgångar som skaver mot ens kärnvärderingar, vilka de än må vara, är det lätt att hoppas på slutgiltig seger av mer bestående slag. Om än inte i det här livet. När allt lugnat ner sig, folk satt sig ner, läst igenom handlingarna och funderat, kommer de att utbrista ”vad i h*****e tänkte de med!?”. För en liberal som Wolodariski finns det ju dessutom en väldigt tydlig förebild i Torgny Segerstedt som var den starkaste rösten i den lilla minoritet av pressröster som motsatte sig Sveriges förhållande till Nazityskland under andra världskriget. Då upplevdes han av många som jobbig, nu är han närmast helgonförklarad och hans namn pryder gator och byggnader landet runt.

Man ska dock inte hoppas på för mycket. Oftast kommer inte eftervärldens dom. Ta till exempel Gustav Vasa som krossade sina fiender en efter en och säkerligen skulle betraktas som en tyrann i modern tid. De av hans fiender som överlevde i landsflykt och som hoppades och trodde på eftervärldens dom skulle ha blivit besvikna. Om de vaknat upp under nationalromantikens era hade de sett hur svenska skolbarn fick läsa om[1] landsfadern Gustav Vasa och hans roliga äventyr i Dalarna. Ännu värre hade det kanske varit under 90-talet. Då hade de fått uppleva hur Herman Lindqvist på bästa sändningstid[2] högläste Gustav Vasas bitska brev till stackars fogdar och andra för att Gustav Vasa formulerade sig så roligt. Även om Lindqvist också problematiserade Gustav Vasas politik så kan man sätta det i perspektiv: Hur hade kubanska politiska dissidenter reagerat om någon högläste hotbrev från Castro för skojs skull?

Dessutom bygger Wolodarskis förhoppningar på att det är Trumps värderingar som tydligt förlorar i slutändan, som exempelvis skedde med nazismen efter andra världskriget. Detta är långt ifrån säkert. Om 100 år är det kanske tvärtom liberaler som Wolodarski som väcker allmän avsky för sina värderingar och sitt agerande. Och om ytterligare 100 år kanske Trump dyrkas som en landsfader. Med andra ord är det inte nog med att man inte kan bestämma vilka värderingar en eftervärld ska ha, det finns flera uppsättningar av eftervärlden. Torgny Segerstedt har hög status nu, men någon gång i framtiden kan det komma ett dekret uppifrån som innebär att alla monument, gator och byggnader som bär hans namn ska rivas eller byta namn.

Och allvarligt talat har det hänt mycket dåligt i historien, vi har inte möjlighet att döma allt. Hur ofta begråter vi offren till Gustav Vasas son, Karl IX, som om möjligt var en ännu mer hänsynslös maktspelare än sin pappa. Eller alla de som dog i tyska Magdeburg när katolska armén plundrade staden 1631 och hade ihjäl 20 000 av 25 000 invånare? Eller de tiotusentals tyska bönder som slaktades när de gjorde uppror mot sina furstar 1524­ till 1526? För att återvända till Gustav Vasas landsflyktiga fiender så hade kanske den värsta chocken varit att folk idag helt enkelt inte vet vilka de är. Vet du vilka Johannes Magnus, Olaus Magnus eller Wulf Gyler var? Eller, för att ta ett annat exempel, varför så många gator och platser runt om i Sveriges städer är döpta efter von Döbeln? Glömska kanske är den värsta domen. Åtminstone är det nog så för Trump.

Står hoppet då till oss historiker? Nja! Visst, när alla andra rusar in i framtiden med guldfiskminne det är vi som blickar bakåt och ser till att folk blir ihågkomna. Trump kan andas ut. Likväl är det för det första omöjligt att säga vad historiker kommer pyssla med om 100 år och vilka normer som kommer forma vårt yrke. Eller om det ens kommer finnas historiker.

Och även om framtidens historievetenskap är likadan som dagens, är historiker för det andra oftast inte så intresserade av att moralisera. Vi är mer intresserade av att förstå. Hur tänkte Trump? Varför fick Trump ett sådant genomslag? Vad kan Trump säga oss om sin tids politiska normer och värderingar? Hur såg Trumps relation ut till redan etablerade respektive nya intressegrupper? Hur manifesterade Trump sin status? Och så vidare, och så vidare. En vetenskaplig studie som värderade Trump i moraliska termer vore inte omöjlig men tämligen svår att ro i land, och framför allt, inte så intressant. Inte för mig i alla fall.

Med andra ord, historiens dom är en mysig snuttefilt men ingenting att hoppas på. Folk kan lika gärna hylla det som vi fördömer idag, eller helt enkelt inte bry sig. Detta vet Wolodarski så klart, men något måste man ta till när samtiden känns motbjudande. Om man vill förändra något får man börja med nuet och hoppas på det bästa när det gäller eftervärlden.


[1] Indoktrinerade hade nog de sagt.

[2] Man hade behövt förklara för dem att detta motsvarade en kombination av den bästa predikstolen och det bästa marknadsståndet, på en gång.