Axel Oxenstierna for dummies

Nu när spridningen av coronaviruset tagit fart igen har även debatten om den svenska förvaltningsmodellen, Folkhälsomyndighetens makt och regeringens ansvar blossat upp. Vi befinner oss med andra ord återigen i en situation där risken är överhängande för att någon kommer att försöka förklara Sveriges situation med Axel Oxenstierna och de förvaltningsreformer han genomförde under 1600-talets första halva.

Det är minst sagt problematisk att göra den kopplingen, ändå försöker folk. Under våren gjordes flera försök att förklara Sveriges pandemihantering utifrån Axel Oxenstierna. Sommaren erbjöd oss alla lite lugn och ro men nu börjar det bli oroligt igen. Höstens första salva kom redan i oktober från den socialdemokratiska politikern Aida Hadzialic. Enligt Hadzialic grundlades vår förvaltningsmodell för 400 år sedan och den har tjänat oss bra, men nu behövs det reformer. Vår förvaltning är ”utdaterad”.

Axel Oxenstierna 1626, 43 år gammal och rikskansler sen 14 år tillbaka. Källa.

Sedan vi startat den här bloggen är nog Axel Oxenstierna den historiska person som förekommit oftast  i texterna. Något som åtminstone inte jag var beredd på. På vissa sätt verkar han i den offentliga debatten ha förvandlats till vår George Washington, en slags founding father som med vishet och skicklighet lade grunden till allt. Han har blivit en mytisk figur som kan åberopas lite när som helst, vars kapacitet inte kände eller känner några gränser. Enligt Gunnar Wetterberg hade han löst klimatfrågan.

Diskussioner med historiskt djup är så klart välkomna. Det är heller inte något fel med att undra hur Oxenstierna hanterat dagens värld. Tvärtom. Problemet är att mycket har hänt sedan Axel Oxenstierna traskade omkring i det kungliga kansliet. Oavsett om vår förvaltning behöver förändras eller inte, på grund av pandemin eller av någon annan anledning, är det inte den gamle rikskanslerns modell som behöver uppdateras. Den modellen har redan genomgått avsevärda och grundläggande förändringar.  

Tyvärr tror jag inte det kommer hindra människor. Därför har jag slängt ihop en liten guide: en Axel Oxenstierna for dummies om man så vill. Är du en skribent eller politiker av något slag som är sugen på att skriva något om Sveriges förvaltning och Axel Oxenstierna utan att läsa på? Häng med så ska jag förklara varför det inte är så klokt!

  • Nej, Axel Oxenstierna hade inte förstått förbudet mot ministerstyre . Under Axel Oxenstiernas tid satt alla statliga kollegiechefer i riksrådet. Riksrådet bestod av dessa, ytterligare adelsmän och kungen. De utgjorde tillsammans Sveriges regering. Att riksrådet och kungen skulle fälla avgörandet i enskilda fall, inte bara stifta lagar och verkställa beslut, var självklart. Det var en väsentlig del av kungens och rådets uppgifter och de gjorde det hundratals gånger varje år. Till exempel kunde vem som helst som var missnöjd med ett myndighetsbeslut vända sig till regeringen för prövning.
  • Nej, Axel Oxenstierna hade heller inte förstått varför varken kungen eller regeringsmedlemmar satt med i Högsta domstolen. Kungen och rådet utgjorde motsvarigheten till landets högsta domstol fram till 1789. Kungen var även källan som makten, rättvisan och lagen strömmade från, inte folket, och det var egentligen bara kungen som kunde anses helt stå över världslig småsinthet, partiskhet och egenintresse. Självklart fick andra också utöva domsmakt men kungen behövde finnas högst upp i pyramiden för att garantera systemets legitimitet.
  • Nej, hans definition av kompetens hade inte riktigt rimmat med vår. Oxenstierna byggde inte bara upp en för sin tid effektiv förvaltning, han fyllde den också med släktingar och andra skyddslingar. Visst, han var skicklig på att sätta kompetenta personer på viktiga poster men han såg alltid till att hjälpa de sina. Utomstående knöt han till sig genom att bekosta resor och utbildning. De blev hans ”klienter” som det hette på den tiden, och kunde sedan tryggt placeras på en myndighetspost som en del av ett större nätverk uppbyggt kring lojalitet. Att kalla nätverket för klan vore inte helt missvisande.
  • Nej, han hade nog inte förstått det här med allmän rösträtt. Det går inte att komma undan att dagens Sverige är en demokrati där alla svenskar får rösta om vem som ska få styra staten, oberoende av inkomst eller social status. Många viktiga poster i vår förvaltning är ockuperade av människor som sitter där baserat på popularitet. Så var det inte på 1600-talet. Oxenstierna skulle minst sagt ha haft svårt att acceptera att folket får värdera kandidaters meriter. Åtminstone den stora massan.
  • Ja, det är inte osannolikt att han hade privatiserat skatteverket, tullverket eller kronofogdemyndigheten. På riktigt. Mitt intryck är att Axel Oxenstierna alltid får stå som representant för en ordnad stat som kompetent skötte sina egna kärnuppgifter. Oxenstierna skulle emellertid ha haft full förståelse för principen bakom dagens privatiseringar. Under Gustav II Adolfs tid sköttes stora delar av skatteuppbörden av privata aktörer som betalade staten för rättigheten att uppbära skatt. Mellanskillnaden behöll de. Likaså argumenterade Oxenstierna och hans gelikar för att adeln var bättre på att förvalta jord än staten, och den svenska stormaktens arméer befolkades till stor del av inhyrda utländska soldater och befäl.

Så här skulle vi kunna fortsätta. Grundläggande element och regler i vår förvaltningsmodell har tillkommit eller ändrats efter Oxenstiernas tid, och det som vi ser som nymodigheter är sådant han var bekant med. Jag kan förstå lockelsen med Axel Oxenstierna. Han var kompetent och inflytelserik, hans förvaltningssystem kopierades av grannstaterna. Jämförelser ska självklart få göras och det finns flera likheter mellan dåtidens och dagens förvaltning. Många kollegier finns kvar, till exempel Kammarkollegiet och hovrätterna.

Likväl är skillnaderna stora och avgörande. Med andra ord, tänk gärna efter några gånger innan du använder Axel Oxenstierna som förklaring för något som är bra, dåligt eller typiskt med dagens förvaltning. Som historiker tycker jag att det är jättekul och positivt att historiska argument används i samhällsdebatten men det är ju alltid en fördel om man vet vad man pratar om.

So long Scandia

Svensk historisk forskning drabbas av ytterligare ett dråpslag, bara ett år Riksarkivets drastiska nedskärningar av sina öppettider. Vetenskapsrådets dom är nämligen här, den anrika och viktiga tidskriften Scandia får inget finansiellt stöd (så kallat tidskriftsbidrag). ”Utan stöd går tidskriften under”, säger chefredaktören Svante Norrhem till mig när jag ringer honom för att beklaga. Tidskriften, som grundades 1928, är en av de två huvudsakliga publikationerna för ny historieforskning på svenska och går nu en osäker framtid till mötes.

Det är sorgligt, frustrerande och snålt. Till att börja med är det Vetenskapsrådet självt som i högsta grad bidragit till Scandias underskott. Scandia måste nämligen, likt alla andra vetenskapliga tidskrifter med stöd, publicera sitt innehåll online utan betalvägg. Svensk forskning är finansierad av svenska skattebetalare och dessa ska inte behöva betala igen för att läsa den forskning de bekostat. Det låter ju rimligt om man inte tänker på att tidskrifternas huvudsakliga finansieringsmöjlighet utöver statligt stöd är prenumerationer. Men varför ska man som läsare betala för prenumerationer när innehållet finns gratis online?

Vetenskapsrådet har alltså slagit undan benen för tidskriften finansiellt, och kommer nu inte heller täcka upp det underskott de själva skapat. Bravo!

Det är tyvärr också redan så att svenska skattebetalare betalar dubbelt för svensk forskning. De svenska universitetsbiblioteken lägger årligen hundratals miljoner på prenumerationer av vetenskapliga tidskrifter som innehåller svensk forskning, både ny och gammal. I ett mail från Camilla Hertil Lindelöw på Kungliga Biblioteket får jag veta att svenska skattebetalare 2018 slantade upp någonstans mellan 318 och 393 miljoner, beroende på hur man vill räkna. Globalt sett är det en miljardindustri, där företag som Wiley, Elsevier och Taylor & Francis tjänar grova pengar.

I jämförelse med dessa miljarder och hundratals miljoner sökte Scandia ca en miljon kronor för att hålla igång verksamheten i tre år till. Att Scandia inte kan få motsvarande cirka 333 000 kronor om året verkar i sammanhanget småsint. Speciellt när man läser Vetenskapsrådets utlåtande om Scandia: tidskriften ”fyller viktiga funktioner för historieämnet”, tillför historieämnet ”förnyelse”, och det vetenskapliga innehållet håller ”högsta kvalitet.”

Men varför ska du som läser det här bry dig? Du är ju inte historiker och du har aldrig läst Scandia och inte kommer du göra det heller. Som David Larsson Heidenblad redan påpekat så fyller tidskrifterna inte heller samma funktion idag som de gjorde när Scandia grundades. Idag finns många andra kanaler, exempelvis den här.

Jag hade kunnat försöka övertyga dig genom att säga något om att historia är en viktig vetenskap men orkar och vill faktiskt inte ta den diskussionen. Det slutar alltid på något magiskt sätt med att humaniora ställs mot cancerforskning, som om valet står mellan att bota prostatacancer eller veta mer om Karl IX:s relation till högadeln. Historisk forskning ställs aldrig mot exempelvis de forskare i Umeå som fick statliga pengar för att hjälpa skidåkare att utbyta kunskap om skidvalla. Eller de forskare (också i Umeå) som var med och tog fram bakteriekulturen i Verum Hälsofil. Konstigt va?

Jag hade också kunnat försöka utveckla mina tankar kring publiceringar, hur ineffektivt det system vi har nu är, och hur det leder till en vetenskapsproduktion som ingen har någon nytta av förutom ett fåtal företag. Med andra ord, en stor överproduktion av kunskap finansierat med statliga medel. Det finns en bra story här som borde kunna engagera och uppröra folk även utanför akademien, men den klarar inte jag av att skriva.

Istället ska jag pröva något helt annat: Var man än befinner sig på den politiska skalan kommer man inte undan att historia är ett identitetsbärande och kulturbärande ämne. Historiker finansierade av svenska skattepengar finns framför allt till för svenskarnas skull. Vi forskar för er. Tack vare oss vet ni mer om hur saker och ting har varit, var ni kommer ifrån, och varför saker och ting är som de är nu. Vi har gjort det här i många år och i flera generationer. Vi är väldigt duktiga på det. Minst lika viktigt är att det är vi som står i vägen för alla charlataner där ute som skarvar och hittar på. Som i värsta fall hittar på för att motivera ideologi och politik i nuet, som använder historien som ursäkt istället för inspiration. 

Vår forskning är inte som fysikernas eller ingenjörernas. Man behöver inte förstå deras resultat för att ha nytta av tillämpningen. Mobilen ringer och rymdraketen lyfter ändå. Tillämpningen av vår forskning däremot finns i våra texter. Man läser dem, lär sig något, gör något av den kunskapen. För att en så stor del allmänheten som möjligt ska kunna ta del av den måste vi kunna skriva på svenska. Inte jämt, inte alla, men ändå. Om vi bara kan publicera oss i internationella tidskrifter på engelska kommer vår forskning inte läsas av lika många utanför akademien, ett större tillgänglighetshinder än betalväggar.

Om vi dessutom bara skriver i internationella tidskrifter eller för internationell publik riskerar många viktiga ämnen som rör svensk historia lämnas därhän för att de anses perifera. Alla historiker verksamma i Sverige ska och kan inte forska om Sverige, men som kollektiv är vi närmast skyldiga att göra det. Med riksarkivets neddragningar har våra möjligheter att göra det reducerats, skärs antalet kommunikationskanaler ner blir det ännu värre. Alla ämnen passar inte i populärhistoriska sammanhang, långt ifrån, men de är inte mindre viktiga för det. Med Scandia är det dubbelt synd med tanke på dess nordiska fokus.

Utan svenskspråkiga, vetenskapliga kanaler blir vi irrelevanta. Vi kommer inte bli sämre forskare eller akademiker, men vi kommer bli sämre historiker.[1]


[1] Det ska påpekas att Scandia inte är den enda tidskrift som nekats stöd av VR. Den här texten hade lika gärna kunnat skrivas om en annan tidskrift av nödvändig betydelse för en annan vetenskaplig disciplin. Jag är emellertid historiker. Så det så.

De apatiska barnen och historikerna

Svaret på frågan om hur det egentligen ligger till med de så kallade apatiska flyktingbarnen i Sverige fortsätter att gäcka samtiden. Samtidigt framstår förekomsten av apatiska barn i debatten som tämligen avgränsat till just dagens Sverige. Dock har ingen, så vitt jag kan bedöma, gjort en systematisk historisk undersökning. Vi historiker har en viktig uppgift att fullgöra för att vi som samhälle ska komma till roten med den här frågan. Men låt oss först börja från början.

För den som mot förmodan missat hela grejen med apatiska barn har detta hänt: en stigande mängd barn vars familjer fastnat i asylprocesser uppvisade och uppvisar depression, uppgivenhet och viljelöshet. Apati. Vid det här laget rör det sig om runt 1000 fall totalt sett. Fenomenet började under 2000-talet debatteras i media. Debatten kulminerade i viss mån med Gellert Tamas program i Uppdrag Granskning, ”Spelet om de apatiska barnen”, och hans bok De Apatiska, som utkom 2006 respektive 2009.  Tamas menade sig inte ha hittat något belägg för simulation eller manipulation. Hösten 2019 flammade debatten upp igen. Då släppte Filters Ola Sandstigs reportage ”Ohörda Rop”, och i år boken De apatiska barnen och samhället som svek[1]. Sandstig hittade just det som Tamas menade inte fanns: två före detta apatiska barn som tvingats simulera av sina föräldrar. I boken tillkommer fler före detta apatiska barn och ögonvittnesskildringar från andra inblandade. Även om Tamas inte kan klandras för att inte ha rest till framtiden och pratat med de numera vuxna barnen, kan han lastas för att för att ha vinklat sitt reportage.

Sandstigs reportage löser emellertid inte problemet. Det kvarstår så vitt jag kan bedöma två frågor som är oerhört viktiga att besvara: 1, Hur stor andel av de apatiska barnen simulerar? 2, om nu fenomenet är begränsat till Sverige de senast 20–30 åren, går det verkligen att sjunka ner i det djupt apatiska tillstånd som dessa barn uppvisar? Den första frågan kan jag verkligen inte svara på och dessutom verkar det för mig som att den andra frågan är viktigare, till och med utslagsgivande. Om den andra frågan kan besvaras med ett nej är svaret på den första frågan givet.

Karl Sallin, läkare och doktorand vid Centrum för forsknings- och bioetik, Uppsala universitet, är en av dem som nyligen drivit tesen att de apatiska barnen är unika, begränsade till vår samtid och till Sverige. Enligt Sallins artikel i Kvartal är de apatiska barnen offer för en kultursjukdom, och en sådan sjukdom får fäste i ”en särskild kontext under en viss period.”  Det vill säga, vid sidan av de som simulerar sjukdom finns det en okänd andel som på riktigt tror sig vara sjuka, där ”psykiskt illabefinnande kan ta sig kroppsliga uttryck.” De har drabbats av ett omedvetet men likväl självgenererat sjukdomstillstånd som dessutom ”smittar” till andra personer, exempelvis via mediarapportering. Spridningen tar verklig fart när kultursjukdomen börjar behandlas som en ”riktig sjukdom”. En kultursjukdom sprider för att den har fördelar, som till exempel den uppmärksamhet den drabbade får eller den identitet som står att finna i sjukdomen. I fallet med de apatiska barnen låg också ett uppehållstillstånd i potten. Med andra ord, de som drabbas av en kultursjukdom kan inte rå för sitt tillstånd men har likväl skapat det själva. Deras sjukdom är ett uttryck för någon typ av psykiskt problem, inte ett fysiskt.

Sallins text i Kvartal bygger så vitt jag kan bedöma på en forskningsartikel han skrivit tillsammans med tre andra forskare. Där driver Sallin och hans medförfattare samma tes men med en ack så viktig skillnad. Uppgivenhetssyndromet inte är ett unikt fenomen eftersom det finns historiska belägg. Det är skalan, spridningen, som är unik. Det verkar alltså ha skett en glidning hos Sallin, från att antalet är unikt till att förekomsten är unik. Oavsett var Sallin står nu är det Sallin et al 2016 som har rätt, åtminstone i en aspekt. Historiska belägg finns.

Ett historiskt exempel på hur liknande symtom drabbat barn, ja till och med grupper av barn, finns i den tyska journalisten Gitta Serenys bok Tyskt trauma, kapitel 3. Där beskriver hon hur hon jobbade med återplaceringen av barn som stulits från sina familjer av nazisterna i ockuperade länder på grund av sin ”rasmässiga” förträfflighet, och placerats i tyska familjer. När kriget var över skulle barnen tillbaka. För de barn som saknade minnen av sina biologiska föräldrar betydde det att de skulle lämna sina föräldrar för att bo hos främlingar som pratade ett språk de inte behärskade.

Barn i ett så kallat DP-läger (läger för displaced persons), Schauenstein 1946. Källa.

Sereny var en av dem som fick uppgiften att leta upp dessa kidnappade barn. Hon berättar om två barn hon hittade hos en bondefamilj i Bayern, Johann och Marie, båda i sexårsåldern. Båda hade ljust hår, Maries i flätor. Båda pratade tyska med bred bayersk dialekt. Föräldrarna hade förlorat sin dotter i en trafikolycka 1938. Deras son dog i Stalingrad. När de ansökt om adoption hade de fått förklaringen att barnen var tyska och att deras föräldrar omkommit. Det var de inte, Johann och Marie föddes i Łódź och kidnappades vid födseln.

Sereny träffade barnen igen på ett barncenter i Bayern, där de var placerade i väntan på hemtransporten. ”Maries fruktansvärda apati skakade mig i grunden. Marie satt uppkrupen på en stol med slutna ögon, genomskinliga ögonlock och tummen i handen … Personalen försökte trösta mig genom att säga att de tyvärr bara var alltför vana vid den här reaktionen från barn som skildes från sina tyska hem [min kursivering].” Medan Johann var utåtagerande och aggressiv hade Marie ”börjat väta i sägen och bara åt ur flaska … helt slutat prata och hade tagit sin tillflykt till småbarnsbeteende.” Sereny matade Marie med flaska medan flickan ”bara låg där med slutna ögon och lealös kropp. Den enda rörelsen var hennes läppar som sög och halsen som svalde.”

Åtminstone för mig framstår Serenys beskrivning som ett exempel på ett tillstånd som liknar det som drabbat barn i Sverige, fast för 74 år sedan, i Tyskland. Det vill säga inte nu och inte med barn från framför allt före detta Sovjetrepubliker eller Balkanhalvön. Och det verkar ha drabbat flera barn.

Samtidigt är detta ett anekdotiskt exempel. Det är också mina ena invändning mot Sallin et al, deras bevisföring är, i artikeln åtminstone, anekdotisk. Inget fel med anekdotiska exempel men ett mer systematiskt sökande borde kunna ge oss svar på om uppgivenhetssyndrom, och huruvida det höga antalet apatiska barn verkligen är unikt för samtidens Sverige. Det är möjligen rätt att det inte skett någon liknande epidemi av uppgivenhetssyndrom tidigare, men barnhemspersonalen verkade enligt Sereny vana vid beteendet.

För det andra, varför använde sig Sallin et al inte av historiker när det historiska argumentet är viktigt för dem (det vi upplever nu är unikt, det har inte hänt tidigare)? Man ska förvissa akta sig för att lägga diagnoser på folk som levde förr eftersom det lätt blir vanskligt, i synnerhet med psykiska diagnoser. Eftersom människors reaktion på olika psykiska och fysiska tillstånd är kulturbundet är det likaså vanskligt att leta efter en uppsättning med identiska symptom. Vid en historisk utblick blir det viktigt med tolkning av sammanhang och upplevelse. Det finns alltså en viss osäkerhet i detta men! Att leta efter historiska belägg för psykisk ohälsa är inte något kontroversiellt. Historia om sjukdomar och upplevelsen av sjukdom är ett stort och redan existerande fält.[2] Dock är jag osäker på om Sallin et al har den kompetensen.

Inte heller vore det första gången historien används i dispyter om kontroversiella diagnoser. Psykiatriprofessorn vid Harvard, Harrisson Pope, lanserade en tävling med 1000 dollar i potten där vem som helst fick inkomma med belägg för förträngda minnen från innan 1800-talet. Om det gick att hitta var det ett bevis för att förträngda minnen inte var något påhittat. Problemet med tävlingen var kriterierna. Pope, en profilerad skeptiker till förekomsten av förträngda minnen, skrev en triumferande artikel där han konstaterade att inga belägg inkommit. Det visade sig emellertid att han satt kriterierna så snävt att det i princip inte gick att hitta godkända belägg.

Jag är övertygad om att historiker har en viktig funktion att fylla i frågan om de apatiska barnen. Vi kan hitta, eller vederlägga, belägg på liknande symptom i historien och systematisera dem. Det är lätt att säga att det inte funnits något motsvarande dagens uppgivenhetssyndrom eller spridningen av uppgivenhet bland barn, om man inte tittat efter mer än anekdotiska belägg. Historiker borde involveras och utreda i vilka sammanhang som den djupa apatin uppstått, sammanhanget mellan kropp och socialt sammanhang, och i fall detta även tidigare drabbat grupper av människor, inte bara enskilda. Detta kommer förhoppningsvis öka våra möjligheter att förstå situationen vi befinner oss i nu.

Oavsett så visar Sandstigs granskning att vi inte kan lämna frågan om de apatiska barnen åt politikerna, journalisterna eller läkarna.


[1] För ett längre utdrag ur boken, läs här: https://kvartal.se/artiklar/samhallet-fortsatter-att-svika-de-drogade-apatiska-barnen/

[2] Se till exempel http://libris.kb.se/bib/9706006; http://libris.kb.se/bib/6145636; http://libris.kb.se/bib/12049226; eller http://libris.kb.se/bib/14697634.

Sommarlov och lästips

Nu går vi på sommarlov och återkommer någon gång i september. Det har varit ett väldigt roligt första halvår med mycket mer respons och besökare än vi vågat drömma om. Tack alla ni som läst, spridit och diskuterat, här eller annanstans på internet.

För den som känner abstinens länkar jag till våra tre populäraste inlägg:

Christopher Pihl om varför Zaremba och Åsbrink inte borde få använda sig av Gustav Vasa eller Axel Oxenstierna när de försöker förklara vår tid, någonsin igen.

Björn Holm om vansinnet i Riksarkivets nedskärningar och bildningsskymning

Undertecknad om att Drottning Kristina var lite mer komplicerad än vad feministpeppböcker för barn ger sken av.

Och fyra inlägg som förtjänar fler läsare:

Johan Ericsson om att vi vet förvånansvärt lite om varför byggprojekt ofta blir så dyra.

Jacob Molinder om att förändringsfarten i dagens samhälle inte är så hög ändå.

Elisabeth Lindberg om att historieskrivningen om 90-talskrisen riskerar att leda oss fel i nuet.

Christopher Pihls uppgörelse med menskonsten och den stillsamma kyrkogården.

Fortsätt håll avståndet och ha en fortsatt trevlig sommar. / Redaktionen genom Martin Almbjär.

Den påhittade Drottning Kristina

Såhär i statyrivartider vill jag också vara arg. Men medan statyerna som faller runt om i västvärlden faller för att de representerar värderingar som anses förkastliga idag, vill jag ondgöra mig över folk i nutiden som felaktigt framhåller historiska personer som förebilder. Som framställer dem som innehavare av våra värderingar men i en annan tid. Två före detta miljöpartister tycker till exempel att det vore en bra idé att resa en staty över heliga Birgitta istället för krigarkungar. Saker och ting skulle på något sätt bli bättre av en staty av en hallucinerande 1300-talskvinna som spred rykten om att den svenska kungen var homosexuell och att drottningen mördade barn. Men nej, istället tänker jag hacka på de som gjort Drottning Kristina (1626–1689) till någon slags feministisk förebild.

Närmare bestämt dyker hon upp i den flora av uppbyggliga feministiska minibiografier för barn som blivit en grej de senaste åren, till exempel Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor av Elenna Favilli och Francesca Cavallo. På en eller ett par sidor skildras kvinnor ur historien och nutiden som levt häftiga liv. Genom att lära sig om dessa kvinnor ska unga tjejer uppmuntras att leva sitt liv som de själva vill och trotsa inskränkande normer. ”Tänk om prinssessan inte gifte sig med prinsen, utan istället valde att bli astronaut?” som reklamen för Godnattsagor… lyder.

I sig finns det inget problem med den här typen av böcker, att folk lär sig historia är bara av godo. Men då ska de lära sig just historia. Man ska hålla sig till fakta, inte utelämna delar eller rycka personer ur sitt sammanhang för att kunna skapa en skev eller rentav falsk förebild. Det kan verka småsint att hacka på böcker för barn men det är ju just autenciteten som är viktig här, annars hade man lika gärna kunnat skriva boken ”100 påhittade kvinnor som trotsade varenda norm”. Förutom Godnattsagor för Rebelltjejer 2, har jag läst Banbrytande Badassbrudar: 52 kvinnor som förändrade världen av Mackenzi Lee, Lev som du vill: Tio svenska kvinnor visar vägen av Birgitta Ohlsson samt Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka och modiga kvinnor av Colette van Luik och Anna Nordlund.[1]

Det ska också sägas att Drottning Kristina är en spännande person och att hon levde ett häftigt liv. Hon föddes som enda barn till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Sverige och uppfostrades efter sin faders död till att ta över tronen. Hon fick därmed en bildning och stimulans som inte många andra kvinnor fick på den här tiden. Hon började som tonåring delta i regeringens möten och myndigförklarades 1644 men abdikerade bara tio år senare. Kristina lämnade därefter Sverige och bosatte sig sedermera i Rom efter att ha konverterat till katolicismen på vägen. Hon försökte bli drottning av Polen och Neapel och levde ett liv omgiven av intellektuella och kulturpersonligheter. Efter sin död begravdes hon i Peterskyrkan i Rom. Jag har med andra ord full förståelse för att hon har uppnått en viss kultstatus men jag ställer mig skeptisk till hur hennes liv vinklas och förhärligas i dessa böcker.

Vi kan ju börja med det här att hon gick sin egen väg. Alla böcker tar upp att hon abdikerade och gav upp sin makt för att göra något annat av sitt liv, för att bli katolik. Det var ett egensinnigt beslut som säkert inte var lätt att fatta. Men hon gav inte direkt upp allt. Det ingen bok tar upp är att hon fick så kallade underhållsländer, bland annat Norrköping, Öland och Gotland och områden i Tyskland, som skulle ge henne intäkter att leva av resten av sitt liv. Det var ingen dålig inkomst, motsvarande ungefär 90 miljoner kronor om året.[2] Även om hennes underhåll i praktiken blev mycket mindre var det inte direkt så att hon klippte föräldrarnas kreditkort, flyttade in i en nedlusad etta i förorten och började försörja sig själv som servitris. Och inte heller lämnade hon dörren stängd för att återvända. Inte mindre än två gånger kom hon tillbaka för att se efter sina förläningar och förhandla upp sitt underhåll. En gång hotade hon med att göra comeback som drottning. Och som vi redan sett försökte hon bli drottning i Neapel och Polen. Jag ser liksom inte vad det är mina döttrar ska lära sig här, att både äta och vilja ha kvar kakan?

Drottning Kristina 1667. Källa.

Att hon inte ville gifta sig och skaffa barn framhålls också i flera av böckerna. Med andra ord, Kristina valde att satsa på sig själv istället för att stå hemma vid spisen med skrikande spädbarn. Att hon inte gifte sig är förståeligt, hade det funnits en man med i bilden hade han kunnat begränsa hennes inflytande rejält, ja till och med förskjutit henne till en sidoposition. Se hur det gick för Ulrika Eleonora den yngre. Men att hon skulle haft så värst mycket mer press på sig att gifta sig och skaffa barn än en kung utan levande syskon tror jag inte på. Alla kungar och drottningar hade som jobb att se till att ätten fortlevde. Inte minst för att om ätten dog ut fanns risk för både uppror och krig. Även om jag inte kan säga att Karl XII fick utstå lika mycket utstod han ändå samma typ av press som Kristina att gifta sig och skaffa barn. Hans val att leva singel har aldrig hyllats som egensinnigt, dock, eftersom han inte är drottning Kristina.

Ingen av böckerna problematiserar heller hennes maktposition på ett vettigt sätt. Hennes möjligheter att bete sig så som hon ville var nog större än de flesta andra kvinnor OCH män vid den här tiden, så länge det inte ledde till diplomatiska konflikter eller uppror kan man föreställa sig. Hon var drottning. Birgitta Ohlsson skriver till exempel under rubriken ”Lär av Kristina” att man ska hitta sin egen väg. Ja, men det blir ju mycket enklare om man är rik och mäktig. Under rubriken ”Lev som Kristina” skriver Ohlsson vidare att om man har mycket pengar och makt så är det lätt att glömma bort det och att man måste behandla andra respektfullt. Emellertid tror jag inte att drottning Kristina någonsin glömde bort att hon var drottning, sin anor eller sin position.

Rent ut sagt komiskt blir det när van Luik och Nordlund skriver att deras urval av kvinnor har gemensamt att ”de inte har accepterat att låta sig begränsas av ett samhälle där män har styrt och bestämt hur flickor och kvinnor ska vara.” Visst, det finns olika typer av makt. Även en regerande drottning måste följa eller förhålla sig till normer och regler som dikteras av andra än henne själv. Men drottning Kristina levde trots allt inte i ett samhälle styrt av män eftersom hon själv satt på tronen. Lika komiskt blir det att en drottning ens förekommer i en bok med titeln Rebelltjejer då Kristina inte gjorde ett jota för att förändra könsnormerna för någon annan, eller när Ohlson skriver att Kristina blev osams med ”mäktiga personer för att få igenom det hon tyckte var viktigt.” Ja, men hon var ännu mäktigare. Hon var inte en sekreterare som klättrade från beskedliga förhållanden till regeringspost och adelspalats. Det fanns förvisso flera sådana i Kristinas samtid men de tjänade henne.

I flera av böckerna omtalas Kristina som en fredsälskare eller åtminstone någon som föredrog att Sverige skulle bli känt för något annat än krig. Istället skulle Sverige nu klättra på kulturrankingen och hon bjöd in flera kända intellektuella och konstnärer. Problemet med det resonemanget är två: Enda anledningen till att Kristina kunde bjuda in alla dessa personer var att Sverige från och med Westfaliska freden 1648 fick sitta vid vuxenbordet i Europa. Det var med Sveriges nyvunna stormaktsstatus Kristina kunde locka till exempel Descartes till Stockholm. För det andra var Sveriges finanser körda i botten efter årtionden av krig. Sverige åtnjöt sex år av fred under Kristina men å andra sidan var alternativet inte realistiskt. Hur Kristinas regeringstid sett ut om hon tillträtt tronen med en statsbudget i balans får vi aldrig veta.

Sen var det detta med Kristinas sexualitet. I Svenska hjältinnor, på Kristinas uppslag, syns två kvinnor som kysser varandra medan Kristinas läggning i Rebelltjejer behandlas med ett ”det sägs”. Banbrytande badassbrudar går all in och menar att Kristina var ickebinär. Förvisso finns det ett visst stöd för att hon faktiskt skulle ha känt sig attraherad till kvinnor, men det finns lika goda bevis på att hon varit förälskad eller åtminstone förtjust i män. Dessa män, framför allt Magnus Gabriel de la Gardie och kardinalen Decio Azzolino, förekommer dock inte. Trots att de var viktiga för Kristina så har de helt försvunnit ur berättelsen om Kristina som ska förmedlas till våra döttrar.

Till sist ska Banbrytande badassbrudar ha ett hedersomnämnande. På engelska har boken undertiteln 52 forgotten women who changed the world och ja, jag vet inte vem som glömde bort Kristina. Det är lite som att jag, som inte är kemist, skulle gå förbi en tavla på det periodiska systemet och säga ”titta, nummer 73, Tantal! Det grundämnet pratar vi aldrig om, det har vi helt glömt bort”. Bara för att man själv inte kan något betyder det inte att andra glömt bort det. Och jag är nyfiken på vilket sätt Kristina förändrade världen. På sätt och viss förändrar vi alla världen, som regn som sakta men säkert gröper ur och omformar berg, men jag antar att det inte är det som avses här. Kristinas liv hade emellertid ingen effekt på några normer, hennes liv inspirerade inga protester, demonstrationer eller förändringar. Uppenbarligen glömde vi dessutom bort henne. Hon levde sitt liv, hon dog, och världen rullade vidare.

Sen kom de här författarna, mer än 350 år senare, och valde ut vissa bitar av hennes liv som inspirerande, som vore de hela hennes liv. Att hon genom sin position kunde leva friare och sedan levde på ett fett underhåll glömmer vi bort, liksom att hon var misogyn eller lät mörda en man. Och visst, allt inte kan finnas med i en minibiografi. Men om man ska använda riktiga personer liv (märk väl, inte deras tankar, inte deras prestationer, utan deras liv) på ett moraliserande sätt är det viktigt att inte förvränga eller förfalska. Likaså måste man kunna förklara att en drottning har andra förutsättningar än en bonddotter eller en slaktardotter. Makt och klass spelar roll. Sammanhang spelar roll. Om man som författarna till de här böckerna tar bort makt, klass och sammanhang blir resultatet snarare en seriefigur än en riktig person. Vilket inte är helt fel å andra sidan. Drottning Kristina är en lika realistisk förebild som Elsa i Frost eller Wonder Woman.


[1] För en annan typ av kritik av den här typen av böcker, se Linda Skugges recension av Lev som du vill; https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/4qewKV/nej-vagen-till-framgang-stavas-traggla

[2] Enligt Edvinssons och Söderbergs historiska valutakonverterare.

Wolodarski och historiens dom

När det går motigt politiskt är det lätt att hoppas på eftervärldens dom. Peter Wolodarski gör det åtminstone. Såna förhoppningar är, dock, ganska så fåfänga.

”Historiens dom kommer bli hård mot Trump” lyder rubriken till Peter Wolodarskis söndagskrönika den 2 februari. Mycket troligt är det en blinkning till Olof Palmes jultal från 1972. I det menade Palme att domen över de ansvariga för USA:s bombningar i Vietnam skulle komma att bli lika hård som den över tredje rikets bödlar. Wolodarski ondgör sig i den över att Trump inte fälls i riksrätten trots att graverande uppgifter framkommit, bland annat att presidentens egen försvarsadvokat medgett att presidenten ägnat sig åt påtryckningar för egen vinning, om än i det allmänna intresset. Inte heller ska nya vittnen kallas. Men nu finns det mesta ”nedskrivet, svart på vitt … Eftervärlden har en klar bild av maktmissbruket, korruptionen och det maffialiknande beteendet. För den som är intresserad av sanning går det att komma nära den. Historiens dom kommer Trump inte undan.”

Jag förstår Wolodarski, och egentligen vem som helst med liknande upplevelser. Speciellt vid motgångar som skaver mot ens kärnvärderingar, vilka de än må vara, är det lätt att hoppas på slutgiltig seger av mer bestående slag. Om än inte i det här livet. När allt lugnat ner sig, folk satt sig ner, läst igenom handlingarna och funderat, kommer de att utbrista ”vad i h*****e tänkte de med!?”. För en liberal som Wolodariski finns det ju dessutom en väldigt tydlig förebild i Torgny Segerstedt som var den starkaste rösten i den lilla minoritet av pressröster som motsatte sig Sveriges förhållande till Nazityskland under andra världskriget. Då upplevdes han av många som jobbig, nu är han närmast helgonförklarad och hans namn pryder gator och byggnader landet runt.

Man ska dock inte hoppas på för mycket. Oftast kommer inte eftervärldens dom. Ta till exempel Gustav Vasa som krossade sina fiender en efter en och säkerligen skulle betraktas som en tyrann i modern tid. De av hans fiender som överlevde i landsflykt och som hoppades och trodde på eftervärldens dom skulle ha blivit besvikna. Om de vaknat upp under nationalromantikens era hade de sett hur svenska skolbarn fick läsa om[1] landsfadern Gustav Vasa och hans roliga äventyr i Dalarna. Ännu värre hade det kanske varit under 90-talet. Då hade de fått uppleva hur Herman Lindqvist på bästa sändningstid[2] högläste Gustav Vasas bitska brev till stackars fogdar och andra för att Gustav Vasa formulerade sig så roligt. Även om Lindqvist också problematiserade Gustav Vasas politik så kan man sätta det i perspektiv: Hur hade kubanska politiska dissidenter reagerat om någon högläste hotbrev från Castro för skojs skull?

Dessutom bygger Wolodarskis förhoppningar på att det är Trumps värderingar som tydligt förlorar i slutändan, som exempelvis skedde med nazismen efter andra världskriget. Detta är långt ifrån säkert. Om 100 år är det kanske tvärtom liberaler som Wolodarski som väcker allmän avsky för sina värderingar och sitt agerande. Och om ytterligare 100 år kanske Trump dyrkas som en landsfader. Med andra ord är det inte nog med att man inte kan bestämma vilka värderingar en eftervärld ska ha, det finns flera uppsättningar av eftervärlden. Torgny Segerstedt har hög status nu, men någon gång i framtiden kan det komma ett dekret uppifrån som innebär att alla monument, gator och byggnader som bär hans namn ska rivas eller byta namn.

Och allvarligt talat har det hänt mycket dåligt i historien, vi har inte möjlighet att döma allt. Hur ofta begråter vi offren till Gustav Vasas son, Karl IX, som om möjligt var en ännu mer hänsynslös maktspelare än sin pappa. Eller alla de som dog i tyska Magdeburg när katolska armén plundrade staden 1631 och hade ihjäl 20 000 av 25 000 invånare? Eller de tiotusentals tyska bönder som slaktades när de gjorde uppror mot sina furstar 1524­ till 1526? För att återvända till Gustav Vasas landsflyktiga fiender så hade kanske den värsta chocken varit att folk idag helt enkelt inte vet vilka de är. Vet du vilka Johannes Magnus, Olaus Magnus eller Wulf Gyler var? Eller, för att ta ett annat exempel, varför så många gator och platser runt om i Sveriges städer är döpta efter von Döbeln? Glömska kanske är den värsta domen. Åtminstone är det nog så för Trump.

Står hoppet då till oss historiker? Nja! Visst, när alla andra rusar in i framtiden med guldfiskminne det är vi som blickar bakåt och ser till att folk blir ihågkomna. Trump kan andas ut. Likväl är det för det första omöjligt att säga vad historiker kommer pyssla med om 100 år och vilka normer som kommer forma vårt yrke. Eller om det ens kommer finnas historiker.

Och även om framtidens historievetenskap är likadan som dagens, är historiker för det andra oftast inte så intresserade av att moralisera. Vi är mer intresserade av att förstå. Hur tänkte Trump? Varför fick Trump ett sådant genomslag? Vad kan Trump säga oss om sin tids politiska normer och värderingar? Hur såg Trumps relation ut till redan etablerade respektive nya intressegrupper? Hur manifesterade Trump sin status? Och så vidare, och så vidare. En vetenskaplig studie som värderade Trump i moraliska termer vore inte omöjlig men tämligen svår att ro i land, och framför allt, inte så intressant. Inte för mig i alla fall.

Med andra ord, historiens dom är en mysig snuttefilt men ingenting att hoppas på. Folk kan lika gärna hylla det som vi fördömer idag, eller helt enkelt inte bry sig. Detta vet Wolodarski så klart, men något måste man ta till när samtiden känns motbjudande. Om man vill förändra något får man börja med nuet och hoppas på det bästa när det gäller eftervärlden.


[1] Indoktrinerade hade nog de sagt.

[2] Man hade behövt förklara för dem att detta motsvarade en kombination av den bästa predikstolen och det bästa marknadsståndet, på en gång.

Att lyssna på folket – suppliker, petitioner och e-förslag

E-petitioner, eller e-förslag, är något som ofta förs fram som ett medel till att överbrygga avståndet mellan folket och dess folkvalda och för att göra demokratin mer tillgänglig. En petition är en förfrågan eller begäran som i det här fallet riktas mot demokratiska institutioner. Här i Sverige är petitioner på tapeten och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har till och med gett ut en längre broschyr som heter E-förslag, steg för steg. I min grannkommun Knivsta har medborgarna tillgång till det så kallade Knivstaförslaget. I många andra länder finns det till och med möjlighet att lämna petitioner till parlamenten eller statschefen, som i Storbritannien respektive USA. I USA skyddas petitionsrätten till och med av grundlagen. Här i Sverige framställs emellertid e-petitioner, e-förslag eller medborgarförslag som en innovationnågot nytt. Ingenting skulle kunna vara mer felaktigt, i Sverige finns en lång och numera återupptagen tradition av att vända sig direkt till sina makthavare, oftast till kungen och kungens representanter men också till riksdagen. Genom att diskutera fenomenet tänkte jag visa på problemen med att (åter)införa petitioner, åtminstone om målet är att skaka liv i demokratin.

Att gå till kungs med en så kallad supplik, eller böneskrift, stod öppet för var och en i Sverige. Hög som låg, man som kvinna, ung som gammal, hade möjligheten att få sin begäran granskad av rikets högsta makthavare. Den här rätten grundade sig i olika idéer och principer om en personlig relation till kungen, om kungen som lagens yttersta väktare, och om kungen som upprätthållare av en slags rimlig rättvisa. Och det låter ju bra. Problemet för oss i dagens samhälle är hur regelstyrt och formaliserat allting är. Lagtexter och paragrafer minskar å ena sidan, förhoppningsvis,  risken för korruption bland våra folkvalda men skapar å andra sidan ett formaliserat avstånd. Ministerstyre är som bekant olagligt i Sverige medan det var självklart att drottning Kristina, Karl XI eller Gustav III skulle lägga sig i enskilda angelägenheter. Bättre då att ha det som i det 1600- eller 1700-talets Sverige där det alltid fanns en direktkanal. Eller?

Nja. Till att börja med blev denna direktkanal över tid ganska så reglerad. Både kung och riksdag upplevde sig emellanåt översvämmade av suppliker och formaliserade därmed supplikerna i syfte att minska antalet. I formaliseringen ingick en etablerad myndighetshierarki, där folk överklagade sig uppåt i systemet, från lokala myndigheter via de regionala upp hela vägen till centralmakten. Visserligen betydde inte upprepad lagstiftning att folk brydde sig om att följa de nya reglerna. Svenska makthavare klagade över antalet supplikanter så väl i början av 1600-talet som i slutet av 1700-talet. Men de som insisterade och bröt mot reglerna kunde drabbas av höga böter och hårda straff. För att inte tala om de som utan tillräckliga belägg anklagade en kronans ämbetsman för felaktigheter eller de som skrev suppliker kollektivt (med vissa undantag), det var majestätsbrott som bestraffades med döden[1].

Die Bittschrift av konstnären Adolph von Menzel, 1849. Målningen visar ett par som väntar på den annalkande kungen (i just det här fallet Fredrik den store av Preussen). Mannen håller en supplik i handen.

Man ska heller inte överdriva den sociala räckvidden bland supplikanterna. De studier som finns på det förmoderna Europa visar att en oproportionerlig del av supplikanterna, ofta majoriteten, kom från grupper i samhällets medel- och överskikt.[2] Visst, här finns många bönder och till och med en del människor från underklassen, men med tanke på att dessa grupper utgjorde över 90 % av befolkningen i Sverige vore det konstigt annars. Denna överrepresentation har även visats i studier av moderna petitionssystem. Med andra ord kan petitioner mycket väl öka interaktionen mellan folkvalda och folk, men riskerar att aktivera grupper som redan är politiskt delaktiga.

Petitioner kan också bidra till att individualisera strukturella problem och därmed oskadliggöra möjligheter till politisk mobilisering och förändring. Alltså tvärtemot vad förespråkarna för petitioner hävdar. Istället för att en regering åstadkommer kostsamma och tidskrävande strukturella reformer mot till exempel korruption inom offentlig sektor, låter man medborgarna rapportera enskilda fall av korruption genom e-förslag. Man kan därmed skaffa sig bra PR utan att egentligen göra något åt grundläggande problem som dålig ämbetsmannakontroll eller undermåliga lönevillkor. Just detta sätt att släta över korruption får sägas ha varit en av den svenska kronans paradgrenar under 1600– och 1700-talet.

Man kan också fråga sig vilka typer av frågor folk kommer använda petitionerna till. Av de suppliker som lämnades in till frihetstidens riksdag mellan 1719 och 1772 innehöll endast ett fåtal förslag av genomgripande karaktär. De allra flesta suppliker skrevs av individer och grupper som bad om saker för sig själva. Nu har detta visserligen mycket att göra med hur dåtidens politiska system såg ut, och som jag påpekade tidigare kunde kollektivt underskrivna suppliker leda till hårda straff. Men faktum kvarstår att supplikanterna i stor utsträckning accepterade rådande politiska och ekonomiska systemets villkor. Problemet som e-petitioner ska lösa är apatin inför ett tungrott politiskt system där det verkar hart omöjligt att åstadkomma förändring, då kan de inte vara systembekräftande. I ett reportage i Uppsalatidningen om det tidigare nämnda Knivstaförslaget lyfter kommunfullmäktiges ordförande Klas Bergström (M) fram förslag om hundrastplatser och trafik.[3] Visserligen är det inte oviktiga frågor, tvärtom, men högst okontroversiella. Och är det verkligen en upplevd maktlöshet i frågor som trafikbuller och hundrastning som skapar avstånd mellan folk och makthavare? Jag är inte säker.

Jag tror vidare att finns en risk att man överskattar den positiva kraft som ett petitionssystem kan generera. Det inte givet att en petition, inte ens en framgångsrik sådan, höjer folks förtroende för det politiska systemet. Claus Björn, dansk historiker som skrivit om livegna bönder i Danmark under 1700-talet, menar att de använde alla möjligheter som stod dem till buds, inklusive suppliker. Likväl ändrades inte deras uppfattning om att de befann sig i ett djupt orättvist samhälle, där korrupta och illasinnade ämbetsmän hindrade dem från att nå den gode kungen med sina klagomål. För de danska bönderna, enligt Björn, var världsbilden redan satt och möjligheten att skriva suppliker till de danska myndigheterna förändrade ingenting. Douglas Madsen, som studerat petitioner i Indien på 1960-talet, pratar likaså han om hur redan bildade uppfattningar kring statens förmåga att göra gott påverkade upplevelsen av att skriva petitioner. Statens legitimitet ökade inte nämnvärt hos de som skrev framgångsrika petitioner och legitimiteten sjönk tydligt hos de vars petitioner inte var framgångsrika. Den indiska staten var, med andra ord, inblandad i ett spel kring legitimitet där den i princip var dömd att förlora. Om vi i dagens samhälle har stora grupper människor med en skeptisk attityd till det politiska systemet finns det alltså risk för att det inte ändras bara för att de kan skriva petitioner. Även ökade möjligheter att nå våra representanter riskerar bara bekräfta attityderna. Dessutom visar forskning kring nutida petitioner att själva behandlingen av petitionen måste uppfattas som rättvis och legitim, för att petitionsförfattarens syn på det politiska systemet ska förbättras, oavsett utfall. Kan de politiker som redan brottas med legitimitetsproblem åstadkomma detta, oavsett hur de agerar?

Det finns med andra ord stor risk att vi överskattar e-petitionernas möjligheter, vilket också statsvetaren Magnus Adenskog påpekat. Vi kan helt enkelt inte förvänta oss att det nuvarande systemet kommer att bli drastiskt mer legitimt bara för att vi tillfogar ett par (gamla) innovationer utan att ändra systemets centrala karaktär. Å andra sidan kanske vi inte behöver göra något, åtminstone inte om målet är konservativ stabilitet. Politiska system, till exempel 1600 och 1700-talets svenska politiska system, har genom historien haft en tendens att överleva långsiktigt trots hastiga omvälvningar och trots att de åtminstone periodvis upplevde ganska svag legitimitet bland rikets befolkning.

[1] För en sammanställning av forskningsläget kring detta, se Martin Almbjär, The Voice of the People? Supplications to the Swedish Diet in the Age of Liberty, 1719–1772, Umeå 2016, kapitel 3.

[2] Se en översikt av forskningsläget i Almbjär, The voice of the people?, s. 9–16, 214–215.

[3] Helena Darlöf ”Plats för smått och stort i kommunens nya tjänst”, i Uppsalatidningen, 4 april 2019.