Från krig till fred? Den svenska statens utveckling under 1700-talet

Från soldater till vetenskapsmän? Blev Sverige en fredsnation med Karl XII:s död? Patrik Winton tittar närmare på skillnaderna mellan det krigiska 1600-talet och det fredliga 1700-talet och kommer fram till att likheterna var många i denna tredje del i vår serie om svenska skapelsemyter.

Den 30 november 1718 avled Karl XII. Hans död och den efterföljande politiska förändringen har tillmätts en stor betydelse i både akademisk forskning och populärhistoria. Den har setts som slutet på en lång period av krig, expansion och statsbildning, och början på en tid av fred och intern uppodling. Hur detta skifte egentligen påverkade statens förmåga att agera i samhället har inte riktigt undersökts, men det finns ett tydligt antagande i forskningen om att krig inte längre drev på samhällsutvecklingen under 1700-talet. Det existerar dock många bevis för att en sådan tolkning är felaktig. Krigen fortsatte att påverka samhället och även om statsformeringen, det vill säga etablerandet av organisationer och arbetssätt i syfte att utöva makt både inom och utom riket, delvis tog nya former fortsatte den under hela 1700-talet.

De flesta historiker är överens om att en starkare svensk stat där centralmaktens inflytande över sådana saker som domstolar, skatteuppbörd och de militära stridskrafterna blev tydligare under 1500- och 1600-talet. Samtidigt drog den svenska statsledningen med kungen i spetsen in det svenska riket i långa krig mot Danmark, Polen, Ryssland och flera tyska stater. Krigen ledde fram till att det växte fram en svensk stormakt med besittningar i Baltikum och norra Tyskland, men också att Blekinge, Halland och Skåne, som tidigare hade ingått i det danska riket, införlivades i det svenska. Dessutom gjordes det koloniala etableringsförsök i såväl Afrika som Amerika.

Historiker har debatterat drivkrafterna bakom denna utveckling där interna förklaringar, som till exempel den politiska relationen mellan kungamakt och adel, har ställts mot externa förklaringar som ser konkurrensen mellan stater om territorier och handel som avgörande. Det har också förts livliga diskussioner om de politiska förhållandena inom det svenska riket där vissa forskare har betonat hur kung, råd och ämbetsmän drev fram en starkare stat som kunde ta in skatter och mobilisera trupper trots motstånd från framförallt bönderna, medan andra har hävdat att statens makt var begränsad och att statsmakten därför var tvungen att ständigt förhandla med olika grupper, inklusive bönderna, för att få igenom olika förslag.[1]

En sak som dessa diskussioner och kontroverser har gemensamt är att de alla tar avstamp i situationen på 1600-talet. Det finns ett antagande inom forskningen att den politiska inriktningen förändrades i början av 1700-talet, vilket successivt ska ha lett till en omvandling av relationen mellan staten och invånarna. Denna förändring kopplas i regel samman med vad som ofta kallas den svenska stormaktens fall i början av 1720-talet då Sverige fick överge sina baltiska provinser. Det vanliga är att undergången kopplas till Karl XII:s regeringsperiod och ibland till och med till specifika händelser, som slaget vid Poltava 1709 eller skottet vid Fredrikstens fästning 1718 då Karl XII avled. Sådana tolkningar betonar hur kungen och hans regim försökte försvara stormakten från de många angreppen från bland andra Danmark och Ryssland. Men att riket till slut, trots stora ansträngningar, inte hade resurser att hålla emot anstormningen. Framförallt framväxten av Ryssland som europeisk stormakt med dess omfattande resurser gjorde det omöjligt för Sverige att upprätthålla väldet kring Östersjön och det fanns inte heller någon i den svenska statsledningen som var intresserad av att fortsätta driva kriget. När Karl XII dog 1718 gick Sverige därför in i en helt ny period som var fredligare och där de flesta ledande politiker accepterade att spela en mer begränsad roll bland Europas stater. Krig ersattes med intern uppodling med järnbruk och manufakturer, vetenskap med Carl von Linné i spetsen och långväga handel. Införandet av ett nytt politiskt system där riksdagen hade en avgörande roll och kungamakten begränsades, signalerade också ett brott med 1600-talet och skapade nya möjligheter för politiskt deltagande.[2]

Slutet på Sverige som krigisk nation? Gustaf Cederströms 1800-talsbild av en stormakts undergång. Källa.

Enligt dessa tolkningar utgör således 1718 ett centralt brott i Sveriges utveckling. Det har gjort att de flesta översiktsverk över tidigmodern tid har åren i början av 1700-talet som en brytpunkt. I till exempel Norstedts stora verk över Sveriges historia, som Dick Harrisson var huvudredaktör för, rör ett band utvecklingen under perioden 1600–1721. För att tydliggöra vad bandet handlar nämns bland annat följande nyckelord på framsidan: ”stormaktskrigen”, ”Östersjöväldets uppgång och fall”, ”militärstaten”, ”envåldshärskarna” och ”svenska kolonier”. Nästa band, som behandlar situationen 1721–1830, har helt andra nyckelord på framsidan: ”ostindiefarare”, ”naturaliekabinett”, ”upplysning”, ”fred” och ”tryckfrihet”. Brytpunkten kring 1720 har också gjort att forskningen om i synnerhet politiska omständigheter antingen har fokuserat på före eller efter 1718. Med andra ord finns det få studier som har studerat politiska förhandlingar under både karolinsk tid och frihetstid eller exempelvis resursmobilisering under perioden 1650–1750.[3]

En konsekvens av denna betoning av en historisk brytpunkt omkring år 1720 har varit att historiker antingen har ignorerat eller har haft svårt att förklara varför Sverige inledde ett krig mot Ryssland 1741 och varför man gick med i en koalition mot Preussen 1757. Trots att dessa krig var del av stora europeiska konflikter med globala kopplingar, nämligen det österriska tronföljdskriget (1740–1748) och sjuårskriget (1756–1763), har de i svensk historieskrivning oftast kallats för ”hattarnas krig” och ”pommerska kriget” i syfte att tona ned deras betydelse och passa in dem i tolkningsramen av ett icke-krigande Sverige efter 1718.[4]

Istället för att fokusera på strukturella interna och externa förhållanden, vilket har varit vanligt när 1600-talets krig har undersökts, har forskarna i regel förklarat krigen på 1740- och 1760-talet med att orealistiska idéer om revanschism fick inflytande vid riksdagen och i rådet. Om utvecklingen under 1600-talet har tolkats som att krigen drevs på av en expansionistisk stat med en statsledning som arbetade systematiskt med att skaffa fram resurser både inom och utom landet, har krigen efter 1721 snarare beskrivits som små och illa planerade, där interna och tillfälliga politiska omständigheter och tryck från i synnerhet Frankrike tvingade fram militär aktivitet. Det ska inte heller ha hänt särskilt mycket med statsapparaten under 1700-talet till följd av krigen. De centrala ämbetsverken, de indelta regementena och de lokala förvaltningsorganen med sina landshövdingar och fogdar fortsatte på sätt som hade etablerats under 1600-talet. Det som möjligen hände var att kapaciteten att agera, i synnerhet militärt, försämrades, vilket de misslyckade krigen bekräftade.[5]

Även om den resursmobilisering som skedde i synnerhet under de sista åren av Karl XII:s regeringsperiod inte hade förekommit tidigare och inte heller skulle återupprepas, och svenska arméer inte härjade runt i Polen och Tyskland under andra hälften av 1700-talet, är det tydligt att den svenska staten upprätthöll en betydande armé och flotta som kostade stora summor.[6] Det byggdes också nya fästningsanläggningar, framförallt Sveaborg utanför Helsingfors, och det skapades en ny skärgårdsflotta.[7] Staten stödde även kommersiell expansion i Asien och Medelhavet, och man sökte aktivt efter en koloni i Karibien för att få del av den växande handeln med slavar och socker.[8]

Fästningen Sveaborg och en skärgårdsfregatt av typen Pojama. De lätta skärgårdsfregatterna var viktiga för den framväxande skärgårdsflottan under 1700-talet. Adolf Geete 1760. Källa

Vidare utvecklades nya administrativa sätt att mobilisera och använda resurser. Genom att upprätta en central så kallad utredningskommission inför och under krigen, med ämbetsmän från civil och militär förvaltning samt handelsmän som kände till de internationella marknaderna för varor som efterfrågades av krigsmakten, kunde uppköp och distribution av varor effektiveras och olika byråkratiska hinder undvikas. Utredningskommissionerna hade också tillgång till resurser, som till exempel lån från Riksbanken och utländska subsidier, som de använde för att betala för varorna. Därmed ökade förmågan att agera på marknaden och tiden som leverantörerna fick vänta på betalning minskades, vilket stärkte statens trovärdighet.[9]

Dessa exempel visar att tolkningar som bortser från krig, militära omständigheter och expansionism under 1700-talet är problematiska. Det var inte 1721 som den fredliga småstaten föddes. Den svenska staten fortsatte nämligen även efter 1721 att planera för och att delta i krig. Även om deras omfattning var mindre än tidigare var de dock fortfarande väldigt resurskrävande. Soldaterna och officerarna skulle ha mat och utrustning, och örlogsskeppen och fästningarna skulle underhållas. Krigens finansiering påverkade många människor genom att staten använde finansiella instrument, som till exempel banksedlar, som nådde i princip alla invånare och som påverkade värdet på den svenska valutan på internationella kreditmarknader. Under 1760-talet inleddes sedan en ny period, som pågick fram till 1802, då den svenska staten på ett systematiskt sätt började låna pengar på internationella kreditmarknader i framförallt Amsterdam och Genua för att bland annat hantera konsekvenserna av den stora sedelutgivningen som skapats av krigens behov.[10]

Den ökade betydelse som krediten fick för statens verksamhet och statens olika lösningar för att hantera dess konsekvenser skapade en ny politisk situation under 1700-talet med konflikter mellan grupper som anammade denna utveckling och andra grupper som var kritiska till den nya situationen. Även om det var omdebatterat, utgjorde kreditens organisering ett område under 1700-talet där statens kapacitet och verksamhet expanderade.

Många handelshus i Sveriges städer blev involverade i krigen genom att leverera varor, som exempelvis kött, fläsk, ärter och spannmål till krigsmakten. Det handlade om stora volymer som genererade omfattande intäkter. Dessa varor köptes upp på den internationella marknaden. Med andra ord kunde köttet soldaterna och sjömännen åt komma från Kurland, fläsket från Holstein och rågen från Polen. För att klara av dessa uppköp använde handelsmän i till exempel Stockholm sina kontakter i Danzig, Königsberg och Flensburg. Därmed drogs otaliga handelsmän runt om i Östersjön, men också i städer som Amsterdam och Hamburg, in i den svenska statens krigsaktiviteter. Den svenska krigsmaktens efterfrågan på varor upprätthöll därmed, med hjälp av kredit, nära band mellan staten och internationella handelsnätverk. Det är följaktligen fel att tro att den svenska krigsmakten bara levde på lokala resurser som genererades inom indelningsverket.

Dessa länkar mellan staten och internationell handel fanns både under det stora nordiska kriget och efter 1721. Det skedde således inte något stort brott 1718–1719, utan praktiker kring uppköp och leveranser som hade etablerats tidigare fortsatte efter Karl XII:s död. Även om efterfrågan gick ned under fredstid upphörde inte de etablerade relationerna att fungera, och de kunskaper som hade förvärvats under tidigare krig kunde användas vid senare konflikter. Det här resonemanget kan illustreras med hjälp av det faktum att många av de personer som var involverade i stora nordiska kriget – officerare, ämbetsmän eller handelsmän – fortsatte med sin verksamhet efter 1718 och använde sina erfarenheter och resurser vid kriget 1741. Två personer kan här lyftas fram. Den första är Peter Drufva, som arbetade med olika uppgifter i kammarkollegium i Stockholm i början av 1700-talet innan han blev överkrigskommissarie vid Stockholms fältstat 1714. Därmed var han ansvarig för uppköp av varor till krigsmakten i den delen av landet. Efter kriget återvände han till kammarkollegium, men 1741 blev han ledamot av utredningskommissionen för att återigen arbeta med uppköp av varor till krigsmakten. Den andra är Johan Clason, som började sin bana som hökare i Stockholm innan han via ett framgångsrikt gifte, blev grosshandlare, redare och bruksägare. Clason ordnade med leveranser till den svenska krigsmakten under såväl stora nordiska kriget som kriget 1741.

På samma sätt som personer fortsatte sin verksamhet kan man också se hur finansieringssätten fortsatte på liknande sätt över tid. Under Karl XII:s sista regeringsår introducerades så kallade mynttecken, vilka under 1800-talet började kallas för nödmynt, som betalningsmedel i Sverige. Dessa var lätta mynt gjorda i koppar vars värde var satta till en daler silvermynt. Värdet hade ingenting med kopparinnehållet i dem att göra, och de var inte heller inväxlingsbara till silver eller guld. Efter Karl XII:s död skrev man ned värdet på dessa mynt, men idéerna om att man kunde öka mängden betalningsmedel för att betala för kriget levde kvar.[11] Istället för att använda mynt brukades papperssedlar som gavs ut av Riksbanken. Försök med liknande sedlar hade gjorts redan vid mitten av 1600-talet av Stockholm Banco. Banksedlar spelade en viktig roll när kriget 1741 skulle finansieras. Under 1740-talet utvecklades det en pappersmyntfot som innebar att mängden sedlar i cirkulation inte hade något att göra med de reserver av metall som banken hade tillgång till i sina valv. De monetära principerna 1718 och 1741 var följaktligen de samma, även om de exakta formerna skilde sig åt.

Sammanfattningsvis innebär detta resonemang att den övergång från ett system fokuserat på krig och expansion till ett som präglades av mer fredligare förhållanden och intern uppodling som tidigare forskning har hävdat skedde i samband med Karl XII:s död är problematisk. Även om omfattningen av krigen efter 1721 var mindre, blev Sverige involverad i de internationella konflikterna på olika sätt. I synnerhet krigsfinansieringen och leveranserna av varor till krigsmakten påverkade samhället och de politiska konflikterna. Genom att betona kontinuiteterna från andra hälften av 1600-talet till 1700-talets mitt kan vi tydliggöra att statsformeringen fortsatte även efter 1721 och att 1700-talets stat framförallt blev bättre på att utnyttja och hantera den kredit som var nödvändig för att kunna agera inom riket och för att bedriva krig.

Patrik Winton, docent, lektor i historia, Örebro universitet.


[1] Här kan man till exempel jämföra Jan Lindegren, ”Det danska och svenska resurssystemet i komparation”, i Per Sörlin (red.), Mellan två statssystem (Umeå 1995) och Mats Hallenberg & Johan Holm, Man ur huse: hur krig, upplopp och förhandlingar påverkade svensk statsbildning under tidigmodern tid (Lund 2016).

[2] Se till exempel Olle Larsson, Stormaktens sista krig: Sverige och stora nordiska kriget (Lund 2009) och Nils Erik Villstrand, Sveriges historia 1600–1721 (Stockholm 2011), s. 215–233 och 518–523.

[3] Ett undantag är här Svante Norrhems bok Subsidier: svenska krig och franska pengar 1631–1796 (Lund 2019).

[4] Det är symptomatiskt att det saknas en modern översikt över kriget 1741–43. Niklas Tengberg skrev en översikt 1857–1860 i två delar, Bidrag till historien om Sveriges krig med Ryssland åren 1741–1743 (Lund 1857–1860). Det förhåller sig på ett liknande sätt när det gäller sjuårskriget där Teofron Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget 1757–1762 (Stockholm 1915) är en av få studier.

[5] Se till exempel Martin Melkersson, Staten, ordningen och friheten: en studie av den styrande elitens syn på statens roll mellan stormaktstiden och 1800-talet (Uppsala, 1997), s. 48–50 och Jan Glete, ”The Swedish Fiscal-Military State in Transition and Decline, 1650–1815”, i Rafael Torres Sánchez (red.), War, State and Development. Fiscal-Military States in the Eighteenth Century (Pamplona 2007), s. 98.

[6] Att krigsmakten fortsatte att kosta stora summor betonas av Gunnar Artéus, Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige (Stockholm 1982).

[7] Oscar Nikula, Svenska skärgårdsflottan 1756–1791 (Helsingfors 1933); Sofia Gustafsson, Leverantörer och profitörer: Olika geografiska områdens och sociala gruppers handel med fästningsbygget Sveaborg under den första byggnadsperioden 1748–1756 (Helsingfors 2015).

[8] Se till exempel Leos Müller, Sveriges första globala århundrade: en 1700-talshistoria (Stockholm 2018).

[9] Patrik Winton, ”War, Resources and Morality: Sweden 1740–1770”, i Anne Dubet & Joël Félix (red.), The War Within: Private Interests and the Fiscal State in Early-Modern Europe (Cham 2018).

[10] Patrik Winton, ”Den globaliserande svenska staten: Lån, kursoperationer och internationella handelsnätverk runt 1770”, Scandia, vol. 82, nr. 2 (2017).

[11] Se Peter Ericsson & Patrik Winton, ”The rise and fall of a new credit system: Transnational financial experiments and domestic power struggles in Sweden, 1710–1720”, i Stefano Condorelli & Daniel Menning (red.), Boom, Bust, and Beyond: New Perspectives on the 1720 Stock Market Bubble (Oldenbourg 2019).

Varför blir historiker alltid arga när det är historia på TV?

Om någon för bara några veckor sedan sagt att höstens kulturbråk skulle handla om huruvida Erik XIV var galen eller inte hade jag nog skrattat högt (och trott att jag hamnat i himmelriket). Men det här är ju 2020, året som hela tiden överträffar sig själv. Det handlar förstås om TV4:s satsning Drottningarna, som såväl recenserats som kommenterats av Den arga historikern.

Det hela började med att Katarina Harrison Lindbergh gick i taket över avsnittet om Karin Månsdotter. Därefter skrev hennes man Dick Harrison en debattartikel i Svenska Dagbladet vilket föranledde radioprogrammet Medierna att ta upp det hela som en historiebeef. Där gick givetvis TV4 i försvarsställning och förkunnade att man anlitat ”Sveriges bästa historiker” i arbetet. Det föranledde i sin tur en hel del höjda ögonbryn, särskilt hos historiker som inte anlitats. Vilka är egentligen Sveriges bästa historiker? Och hur vet TV4 vilka de är?  Finns det en rankinglista? Och hur tar man sig i så fall upp på den?

Skämt åsido, serien Drottningarna är bara ännu en historiesatsning som får historiker att bli arga, eller varför inte ”rasande” för att anspela på en känd populärhistoriker som sällan finner nåd i professionella historikers ögon. Låt oss rekapitulera några av dessa tidigare incidenter.

Den kanske allvarligaste stod SVT-produktionen ”Kvinnorna på fröken Frimans tid” för. Den var synnerligen välresearchad och gav verkligen fog för att Sveriges främsta historiker inom området var delaktiga i produktionen. De delade generöst med sig av sina kunskaper, ställde upp på intervjuer och visade runt på intressanta platser. Döm deras förvåning när de inte gavs något erkännande alls när tv-programmet sändes. I stället gavs intrycket att det var programledaren som reste land och rike runt och hittade spännande uppgifter i arkiv. Inte ens i de oändliga eftertexterna, där alla som någon gång bryggt en kopp kaffe på en inspelning verkar stå med, listade man de historiker som bidragit med forskningen som möjliggjort produktionen.

Detta orsakade med rätta ett ramaskri bland historiker och hanterades osedvanligt klumpigt av SVT och produktionsbolaget. I stället för att omedelbart pudla och ge historikerna erkännande, höll man tjurigt fast vid att man minsann bedrivit research själva. Förutom det för en akademiker djupt oetiska i att framställa någon annans forskning som sin egen, finns det också en risk att den typen av agerande ökar forskares misstro mot media. I förlängningen dör viljan att bidra, något som påpekades av forskningskommunikatören Evelina Lindén. Antikvetaren Ida Östenberg bidrog med konkreta förslag för hur humanistisk forskning kan beredas plats i samhällsdiskussionen. Tyvärr har få av dem, vad det verkar, vunnit något gehör.

Det mest ironiska med hela Fröken Friman-fadäsen var givetvis att produktionens syfte var att sätta ljuset på vad kvinnor bidragit med i historien. Samtidigt ville man inte ge erkännande till de kvinnliga historiker som bidragit med det underlag som utgjorde förutsättningen för att ens kunna göra tv-programmet. Till slut kröp SVT till korset och redovisade vilka källor man hade utgått ifrån. Talande nog finns inte den sidan kvar, men jag tycker mig minnas att man demonstrativt, för att liksom visa hur orimligt det är att forskare ställer krav på att få erkännande, listade precis allt man konsulterat, från uppslagsverk där man slagit upp enstaka ord till avhandlingar som mer eller mindre utgjort själva fundamentet för dokumentären.

Nästa produktion att orsaka missnöjt knorrande bland historiker var Fråga Lund.  Här handlade det om att den enda som fick representera humaniora också var den ende utan doktorsexamen. Det är inte valet av just Gunnar Wetterberg som irriterar utan att det är ännu en bekräftelse av fördomen att vetenskap = naturvetenskap. Det är liksom självklart att fysiker, biologer, kemister och medicinare är forskare och gärna professorer medan den enda individ som får representera humaniora ”bara” behöver vara finurlig och kunnig gubbe.

Så här kan vi fortsätta. Tv får för sig att göra program om svensk historia och de svenska historikerna blir missnöjda. Gnölet möts inte sällan av varianter på ”Ta inte allt så allvarligt! Det viktiga är väl att vi väcker intresse för historia”. Det är nog där vi inte håller med. Jonas Nordin skrev en gång en understreckare om att historielöshet är bättre än dålig historia, en text som ofta är rolig att diskutera med historiestudenter. Så långt är jag kanske inte beredd att gå, men jag begriper inte varför det skulle finnas ett motsatsförhållande mellan god historia och underhållande historia. Personligen skulle jag förstås tycka att ett gäng historiker som diskuterade källor till Erik XIV:s tid och gick igenom deras olika brister och förtjänster vore episk underhållning. Jag kan också begripa att alla inte lider av samma historienörderi som jag och att dramatiseringar liksom vackra kläder och miljöer ger liv åt historien. Men det borde finnas något mellanting mellan diskuterande dammiga historiker, och plagiat och felaktigheter.

Kommen så här långt blev jag nyfiken på hur det ser ut på andra sidan, det vill säga hos produktionsbolaget, och hade turen att få tag i Christian Arnet, ”Drottningarnas” upphovsman och producent. Han ställde generöst upp och berättade för mig hur man arbetar när man gör den här typen av tv-produktioner. Glädjande var att produktionen tilläts utvecklas efter hand, och där man från början tänkt sig att de anlitade experterna skulle få höras ganska lite valde man att ge dem ett större utrymme. Också glädjande var att man ansträngt sig för att hitta och ge utrymme åt andra än de historiker som syns (och hörs) i alla andra historieprogram.

Mindre glädjande var hur manusprocessen gått till. Där hade man inledningsvis kontaktat historiker med flera för att få tips om vilka drottningar man borde fokusera på och varför just de var intressanta.  Man valde dock att inte involvera de så kallade experterna (det vill säga de man rådgjort med och som också medverkar i programmet – det rör sig om en varierad skara) i själva manusarbetet, även om man fört en kontinuerlig dialog med dessa. Arnet påpekade dock att man vid andra produktioner haft experter med även under själva manusarbetet, men att det inte hade blivit så här, mest av praktiska skäl.

Sammanfattningsvis handlar det om att historikers kunnande inte tas på allvar. Forskning som tagit flera år att genomföra jämställs med den research som görs inför produktionen och det är viktigare att den som representerar historievetenskapen är rätt castad och passar in i våra stereotypa bilder av humanister än att denne är forskare. Och även i produktioner som Historieätarna där historiker och deras kunskap har en framskjuten position, måste detta ändå lindas in i flams och trams.

Och det kanske tråkigaste av allt: det historiska hantverket lyser helt med sin frånvaro. Tittarna presenteras för en färdigstöpt historia och får aldrig någon inblick i forskningsprocessen. En illustration av detta är onekligen just TV4:s Drottningarna som bjuder på flera bakom kulissen-filmer där man får inblick i hur produktionen arbetat med bland annat rekvisita och kostymer.  Här kunde man kanske även ha kostat på några minuter på det omfattande arbete som bokstavligen utförs bakom kulisserna. Ytterligare ett exempel på detta är den bland många (även historiker) uppskattade SVT-produktionen Det sitter i väggarna  där man i detalj får följa byggvårdsarbetet medan arkivsökandet verkar gå kolossalt geschwint. (Ledtråd: det gör det sällan.)

Avslutningsvis hoppas och tror jag på en fortsatt dialog. Historieintresset är stort bland allmänheten, det märks tydligt när jag är ute och föreläser i landet. Det finns dessutom mängder av skickliga historiker och spännande historisk forskning i Sverige. De har också förväntningar på sig att utföra tredje uppgiften. Allt vi kräver är lite respekt och att medieproducenter förstår skillnaden mellan förenkling och förfalskning.

Brita Planck

(Påpekande: Det här är alltså ingen recension av tv-programmen, utan syftet är att diskutera hur historia förmedlas i tv och reflektera kring varför det så ofta orsakar vrede bland historiker.)

Hur många berättelser tål Karin Månsdotter?

Tv4:s Drottningarna är ett exempel på dålig populärhistoria. Katarina Harrisson Lindbergh (och Dick Harrisson) gör helt rätt när de påpekar detta. Men varför blir det så dåligt och vad är bra populärhistoria egentligen?

TV seriens ambitioner verkar lovande: ” Sveriges drottningar har i århundraden stått gömda bakom sina kungar. Nu lyfter TV4 och CMore fram dem i ljuset.” Det låter onekligen väldigt spännande. TV4 vill alltså bjuda på ” en storslagen serie om åtta svenska drottningars liv och öden. Via praktfulla rekonstruktioner fylls avsnitten av maktintriger och förbjuden kärlek, passion och pantsatta kronjuveler samt svek, svartsjuka och statskupper.” Den första delen handlar om Karin Månsdotter.

Karin Månsdotters liv var helt exceptionellt i svensk historia, om detta råder inget tvivel. Hon var hålldamen från enkla omständigheter som tills slut blev gift med kungen och krönt drottning av Sverige.  Ett så skandalöst politiskt drag av Erik XIV att det förmodligen utgjorde droppen som fick bägaren att rinna över och snart efter Karins kröning blev Erik störtad av sina bröder och den svenska högadeln. Karin har lämnat ganska lite källmaterial efter sig och hon framträder tydligast i Eriks dagböcker och brev. Eriks och Karins förhållande verkar ha varit innerligt och kärleksfullt vilket så klart kan ha bidragit till Eriks fatala beslut men bakgrunden till Karins upphöjelse måste ändå menas vara att Eriks olika frierier vid Europas furstehov hade gått om intet. Erik hade misslyckats med att säkra en riktig kunglig allians och på så sätt stärka sin position på tronen. Slutligen valde han att helt ge upp sin utrikespolitiska ambition och gifte sig i hemlighet med Karin för att legitimera sonen Gustav.  Giftermålet offentliggjordes och Karin kröntes till drottning vid en ceremoni som båda Eriks bröder bojkottade. Mindre än ett år senare var Erik störtad. Karin spenderade sedan flera år med Erik i ”kungligt förvar” men skiljdes från honom 1573 och fördes till Åbo. När Erik avlidit behandlades hon tämligen väl av sin svåger, likaså hennes dotter. Sonen Gustav skildes däremot från sin familj och skickades till Polen. Han fick ett tragiskt öde och hölls på långt avstånd från tronen. Karin levde ett ganska långt och välbeställt liv efter Eriks död.

Karin livsresa var givetvis mycket ovanlig men när vi ska lyfta kvinnor med glömda roller i den svenska politiska historien så undrar jag varför man vill välja just Karin? Hon utövade ett mycket litet inflytande på politiken så vitt man kan se i källorna och det verkar även som att hon utövade ett mycket litet inflytande över sitt eget liv. Hon banade inte väg för någon annan och världen förändrades inte på grund av henne i någon skönjbar mån. Karin påverkade historien enbart genom sin roll som Eriks frilla som han, mot alla sociala regler, gifte sig med. Möjligen till priset av sin tron. Det är väl just det som lockar? Den romantiska berättelsen om kungen som förlorade allt för kärleken till den blida Karin av folket.

Katarina Harrisson Lindbergh skriver på sin blogg om flera av de flagranta faktafel som programmet om Karin gör sig skyldig till. Påhittade mord på tjänare, feldaterade giftermål, anekdoten om den galna flykten från Uppsala efter Sturemorden etcetera. Värst är enligt Harrisson Lindberg ändå det kompletta karaktärsmordet på Erik som dokumentären begår. Han beskrivs som en paranoid, våldsam och galen narkoman med få försonande drag. Den bild vi får av Erik är, enligt Harrisson Lindbergh, helt hämtad från hans bröders propaganda. Det är ett påstående som tål att nyanseras. Johans propaganda mot Erik använde sig inte av Eriks vansinne i någon hög grad. Däremot anklagade Johan Erik för att fegt gömma sig bakom sin sjukdom när det passade hans egna syften. Den historiska bilden av Erik är mycket riktigt starkt färgad av Johans och Karls propaganda men i tiden för resningen mot Erik 1568 var deras budskap att Erik var ond, inte galen. Den som talade utförligast om Eriks mentala ohälsa är Erik själv.

Att kungen led av melankoli, tillfällig sinnesförvirring och liknande problem är något som Erik själv talade öppet om. Han gick till och med så långt att han i ett nedtecknat tal, ett manifest, förklarade sin sjukdom för sina undersåtar och bad om deras förståelse. Denna text skulle kunna tolkas som sjukdomsinsikt från Eriks sida och ytterligare stödja bilden av sinnessjukdom som han egna dagboksanteckningar ger. Det är så hans främsta moderna historieskrivare Ingvar Andersson har tolkat saken. Men det finns andra tolkningar. Den svenska retorikens nestor Kurt Johannesson har istället menat att Eriks bekännelser bär formen av ett skickligt utfört försvarstal som hämtat från Quintillianus antika lärobok i ämnet, knappast något som en galning skulle kunna prestera och inte heller en säker källa till Eriks sinnestillstånd.[1] Det är alltså inte så enkelt att säga något definitivt om Eriks mentala hälsa.

Den bild av Erik som Drottningarna målar upp är alltså en blandning av Eriks fienders bild av honom som feg, våldsam och misstänksam, en riktig tyrann och Erik egen bild av sig själv som en man plågad av melankoli och svårmod i en pressad situation. Detta är dock en parantes. Katarina Harrisson Lindbergh har i stort helt rätt i att TV4 produktionen bakom Drottningarna gjort ett svagt arbete i sin research. Så svagt att man undrar om de ens försökt.

Genom en serie dramatiseringar får vi följa Karins liv från hennes påstådda barndom som tiggare, vilken jag aldrig sett nämnas förut inte ens i David Lindéns egen biografi över Karin. Lindén är annars den som förklarar att om man var föräldralös i Stockholm, som Karin var, så tiggde man. Karin hade anställning när hon först dyker upp i källorna och hon hade också släktingar i livet åtminstone på moderns sida vilket talar mot tiggeriets trovärdighet.

Karin Månsdotters och Erik XIV:s historia har alltid fascinerat. I detta fall historiemålaren Georg von Rosen 1871. Georg von Rosen: Erik XIV..NM 1154

Det var Gert Kantor som introducerade Karin till hovet och hans hustru fick ett par dagar senare en vacker present av kungen som tack för den lyckade introduktionen. Maria Gustavsdotter kommenterar detta med att likställa det med trafficking.  Ännu en obefogad märklig övertolkning. Vid hovet mötte hon Erik XIV, blev hans älskarinna och så småningom hans hustru och krönt drottning. Dramatiseringarna saknar repliker men den vansinnige Erik kan höras stöna ordlöst eller grymta våldsamt efter behov. Utöver dessa tvivelaktiga påståenden är produktionen rörig.

Programmet leds av Sofia Hellin som i moderna kläder vandrar genom scenerna som en elegant lite nyfiken äldre släkting som besöker ett lajv. Till sin hjälp har programledaren tre författare som alla skrivit om Karin och hennes liv på olika sätt och rörigheten beror på hur man använder dem. Den enda fackhistoriker som syns i rutan är Karin Tegenborg Falkdalen. Hon är disputerad idéhistoriker med ett utvecklat specialintresse för kvinnorna kring och på den svenska tronen och känns som ett självklart val för den här typen av produktion. David Lindén har också han studerat historia men verkar mestadels som journalist och populärhistorisk skribent med lättlästa böcker om Karin Månsdotter och andra historiska kändisar i bagaget. Den tredje författaren är Maria Gustavsdotter som även hon skrivit om Karin Månsdotter men då i helt skönlitterär form. Dessa tre röster får tillsammans med programledaren guida tittaren genom Karins liv. En stor anledning till att resultatet av produktionen blir så svagt och förvirrat är just det sätt på viket man använt programmets olika röster.

Karin Tegenborg Falkdalen används minst av de tre experterna. Hennes inlägg är i regel kortare och mindre dramatiska. Till exempel berättar hon att Karin i sin roll som barnflicka och hovdam fick lära sig att sy, brodera och läsa samt att man kan tänka sig att hon nog snappade upp del om hur hovet fungerade i allmänhet. Vi kan som historiker svårligen veta om detta stämmer men det är svårt att komma med riktiga invändningar mot så pass rimliga antaganden.  David Lindén fyller på i det här segmentet och berättar att Karin hade förmågan att komma ihåg något som sagts bara hon hört det en enda gång. Hon var alltså ytterst smart eller någon sorts minneskonstnär. Ett påstående som är mycket svårt att belägga.

Karin Tegenborg Falkdalen används alltså för att etablera relativt okontroversiella påståenden som tex att Erik hade älskarinnor eller frillor och att det var socialt accepterat så länge relationerna avslutades innan kungen gifte sig så småningom. Maria Gustavsdotter däremot låtar oss veta att Karin var den yngsta av kungens frillor och sexuellt oerfaren och att detta, av någon anledning, var ett villkor för kungens sexuella intresse. Karin Tegenborg Falkdalen menar att den Erik som Karin mötte var en stilig och atletisk man i vackra kläder medan David Lindén utnämner honom till ”Europas sexigaste monark” och Maria Gustavsdotter beskriver honom som ”en gyllene man med ett mörker inom sig.” Dessa är bara några få exempel.  En svårighet med att få någon ordning på vilken typ av historia den här produktionen vill berätta är just att så många märkliga påstående görs på så kort tid. De värsta av dessa har Katarina Harrisson Lindbergh redan avverkat men påståenden som att Erik kontrollerade allt i sin bror Johans liv och att bröderna hatade varandra från 7 års ålder får hänga i luften okommenterade. Vid sidan av Eriks påstådda opiummissbruk verkar det nästan småsint att ta upp dem.

Vad är då problemet? Ska man inte fylla i lite och ta ut svängarna när man gör populärhistoria? Jovisst får man det. Man får också, tycker jag, spekulera en smula över hur saker skulle kunna tänkas ha varit och fylla i luckorna i våra historiska kunskaper med väl valda gissningar. Problemet som uppstår i avsnittet om Karin Månsdotter är att man inte har bestämt sig för vilken nivå av fiktionalisering man vill använda. I ena ytterkanten på skalan ligger Karin Tegenborg Falkdalen som utifrån kända historiska företeelser och källor vågar sig på tämligen okontroversiella och rimliga påståenden. En bit närmare den rena fiktionen finns David Lindén som gör påståenden om Eriks psykiska hälsa. Tankar som inte är orimliga men absolut inte belagda. På andra sida skalan har vi Maria Gustavsdotter som i stunder verkar helt och hållet kanalisera sin egen romanfigur Karin när hon tvärsäkert uttalar sig om hur den historiska Karin känner eller tycker. Mitt intryck av hennes medverkan är att hon uttalar sig konsekvent om sin egen roman och personerna i den. Inte om några historiska personer.

Alla dessa sätt att göra berättelser av historien har så klart ett värde men de använder olika nivåer av fiktionalisering avpassade för olika historiska genrer med olika konventioner och syften. Resultatet av att blanda dessa till en berättelse blir att det inte finns någon överenskommelse med tittaren om vilken grad av fiktion Drottningarna använder sig av. Är det folkbildande populärhistoria med bas i forskningen men framställt på ett lättillgängligt sätt? Är det spännande episoder tagna ur vårt historiska förråd av berättelser och introducerade för en annars historiskt okunnig publik som vi tänker oss ska bli intresserade och vilja vet mer (en sorts ”gateway drug” till den svenska historien)? Eller är det romantisk historisk fiktion om en ung kvinna som faller för en mäktig men farlig man? Alla dessa sätt att berätta om historia har sina fördelar och nackdelar. Jag gillar personligen många olika sorters historier men jag föredrar att få vet vilken grad av dramatisering eller fiktion jag serveras. Annars blir det som Tv4:s Drottningar.

John Edman Ansell, doktorand i historia, Uppsala universitet

Litteratur

Andersson, Ingvar, 1993, Erik XIV  5., rev. uppl., Stockholm.

Johannesson, Kurt, 1969, ”Retorik och propaganda vid det äldre Vasahovet”, Lychnos.

*Texter har uppdaterats 27/10-2020 med namnkorrigeringar.


[1] Andersson 1993, s. 180–189; Johannesson 1969, s. 42–44.

Är den svenska modellen död nu igen?

I dagarna diskuteras Lagen om anställningsskydds (LAS) vara eller icke vara. Är en förändring av lagen ett existentiellt hot mot den svenska modellen? Nej, det fanns faktiskt en svensk modell också före det att lagen instiftades 1974. Det finns andra hot på himlen som i högre grad bör oroa de som värnar om den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det skriver vår gästskribent Olle Jansson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala Universitet.   

På natten till torsdag den första oktober 2020 kraschade förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter (LO, PTK, Svenskt Näringsliv) samman över frågan om en förändring av Lagen om anställningsskydd (LAS). I och med detta förväntas förslaget i en nyligen framlagd statlig offentlig utredning, kallad ”En moderniserad arbetsrätt” (SOU 2020:30) ligga till grund för ett framtida lagförslag för en reformering av lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Detta utfall har av flera uttolkare av tidens tecken, exempelvis av Ewa Stenberg på DN, som ”ett hot mot den svenska modellen”. Andra direkta reaktioner på de stora dagstidningarnas nätupplagor gick i samma tongångar. Lena Mellin på Aftonbladet menar i rubriken på sin kommentar morgonen efter att ”den svenska modellen har kraschat”. Göran Eriksson på SvD skriver att ”sammanbrottet i förhandlingarna om arbetsrätten betyder slutet för den svenska modellen” och att ”det här var natten då den svenska modellen dog”. Är den svenska modellen verkligen hotad, har den till och med dött? I denna text kommer jag att ge några spridda reflektioner kring lagen om anställningsskydd och dess betydelse för den svenska modellen.

Låt oss börja med vad som avses med den svenska modellen. Innebörden av begreppet är nämligen synnerligen glidande och svårfångat. I vissa fall avses just den svenska partsmodellen. Andra gånger så kan det vara det svenska välfärdsystemet som avses, ibland båda i någon slags symbios. Finansdepartementet släppte exempelvis för ett par år sedan en rapport kallad ”Den svenska modellen” där den beskrevs som ”en strategi för inkluderande tillväxt”. Numera tycks det också finnas en svensk modell i avseende på bekämpningen av pandemier. Det hela underlättas inte av att uttrycket ofta använts av politiker och andra beslutsfattare utan att det är så värst tydligt vad som avses. Både orden svensk och modell kan ju ha vagt positiva konnotationer som innebär att de flesta nog kan skriva under på att ”den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”, som det stor på Socialdemokratiska valaffischer för några år sedan.

Så, vad är då den svenska modellen i detta sammanhang, om man ska försöka sig på en något precisare precision och varför är ändring av LAS ett hot eller till och med en dödsdom? Ett försök till en definition av modellen är att arbetsmarknadens parter självständigt från staten förhandlar och genom kollektivavtal tillsammans reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det kan ju onekligen sägas att det var det parterna försökte göra och misslyckades med och nu hotar alltså lagstiftning; att staten genom lag reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det som skaver i denna skildring är dock att LAS redan finns och har funnits i nästan femtio år. Borde inte i så fall den svenska modellen egentligen dött 1973, då Riksdagen beslutade om den första versionen av LAS? Tydligen inte. Eller?

Det är nog bäst att vi går tillbaka till början för att försöka få lite rätsida över detta. Under andra hälften av 1800-talet liberaliserades Sverige i många avseenden. Många av de institutioner som reglerat förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare luckrades upp, såsom skråväsendets avskaffande genom Fabriks- och hantverksordningen av 1846 och full näringsfrihet genom 1864 års Näringsfrihetsförordning. På denna marknad med fria aktörer framträdde emellertid snart sammanslutningar som var intresserade av att i statens ställe reglera dessa förhållanden. Dessa var föregångarna till dagens parter på arbetsmarknaden och efter en tid började de sluta avtal med varandra. Rollfördelningen var vid denna tid emellertid inte tydlig, kollektivavtal som system och praxis inte utarbetade. Vad som fick och inte fick förhandlas om var inte hugget i sten. En fråga som särskilt oroade arbetsgivarna var kontrollen över arbetsprocessen och rätten att anställa och avskeda vem de ville. Som ett led i detta skrev SAF tidigt in en paragraf i sina stadgar och begärde att alla dess medlemmar fick med denna i sina kollektivavtal. Denna paragraf, kallad 23 men sedermera efter diverse stadgeändringar flyttad och döpt till paragraf 32, kom att ha en stor betydelse.

§ 23 började såhär: ”Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om dessa är oorganiserade eller ej.”

Denna formulering innebar alltså att det skulle stå arbetsgivaren helt fritt att anställa eller avskeda vem denne ville närsomhelst förutsatt att de respekterade de lagar som fanns om uppsägningstidens längd. I den så kallade decemberkompromissen 1906 kom LO att acceptera denna paragraf i avtalen i utbyte mot att arbetsgivarsidan å sin sida erkände arbetarnas rätt att organisera sig.  Arbetsgivarna ville dessutom gärna ha paragrafen upplyft till lag. En idé som arbetarrörelsen förstås var skeptisk till. Arbetarrörelsen var vid denna tid ofta överlag tämligen skeptiska eller i alla fall ambivalenta till laglig reglering av förhållanden på arbetsmarknaden av den enkla anledningen att de inte hade något större förtroende för vare sig regering eller domstolsväsendet. Under de första decennierna av 1900-talet motsatte LO och arbetarrörelsen inrättandet av det som 1928 blev Arbetsdomstolen (AD) med hänvisning till att de oberoende juristerna i domstolen skulle ställa sig på arbetsgivarnas sida. I viss mån fick arbetarrörelsen under AD:s första tid rätt, då ett antal domar kom att i princip ge § 23 status som lag.

Samtidigt har undersökningar av enskilda avtal och praxis visat att det i praktiken fanns många avsteg från principerna i paragrafen. Berit Bengtsson pekar i sin avhandling ”Kampen mot §23” på att många avtal innehöll avsteg från §23 med bindande principer för turordningsregler vid uppsägningar, vilket möjliggjordes genom den i paragrafen inledande formuleringen ”med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt”.[1] Det fanns alltså förutsättningar att avtalsvägen beskära motpartens fria rätt att avskeda folk efter eget kynne. Därtill fanns det mer informella principer vid varsel som inte alltid fanns i avtal men som ändå var något som arbetsgivarna rättade sig efter. Exempelvis att i hög grad följa den princip om sist in, först ut, som sedan kom att formuleras i LAS och som arbetsgivarsidan numera vill ha så många avsteg från som möjligt, eller att säga upp kvinnor och män utan försörjningsansvar före familjefäder.

På 1930-talet kom båda parter till slutsatsen att de ville undvika ytterligare inblandning av staten på arbetsmarknadens områden. Ett antal statliga utredningar och förslag som båda sidorna av olika skäl ogillade, inklusive ett utredningsförslag för en lag om anställningsavtal, ledde till att de ville förekomma snarare än förekommas. Även om tankar på att själva i så hög grad som möjligt reglera villkoren på arbetsmarknaden existerat bland företrädare från båda sidor var det lagstiftningshotet som underlättade för parterna att både få med sig motståndare och skeptiker och det egna leden och nå överenskommelser avtalsvägen istället för att förlita sig på lagstiftning. Detta ledde till Saltsjöbadsavtalet 1938. (Det ska dock sägas att det finns många olika tolkningar i tidigare forskning om hur Saltsjöbadsavtalet ska förstås.[2])

Utan att vilja utmåla relationerna mellan parterna under de följande årtiondena efter Saltsjöbadsavtalet i ett rosigt skimmer av samförstånd så var intresset för arbetsrättslig lagstiftning från båda håll svagt, för att inte säga direkt fientligt. Den svenska modellen som anger att arbetsmarknadens parter självständigt från staten förhandlar och genom kollektivavtal tillsammans reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden hade i stort sett etablerats. Under flera år var det främst Folkpartiet som i Riksdagen yrkade för lagstiftning för ökat anställningsskydd. Sedan hände något. Intresset för lagstiftning ökade inom såväl LO som det vid makten sittande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Forskningen har inte helt enats om vems idé det var att nu börja med lag reglera det som i huvudsak avgjordes genom kollektivavtal. Den kanske vanligaste historieskrivningen, som inte minst brukats av försmådda arbetsgivarföreträdare, menar att det var LO som bröt mot den svenska modellen när de genom sitt inflytande på SAP lagstiftningsvägen försökte ta makten över arbetsmarknaden. En mer nyanserad tolkning var att idéerna om lagstiftning först uppstod inom och drevs av SAP men att ett till en början skeptiskt LO kom att byta fot. Efter den vilda strejken i Malmfälten och ett antal efterföljande vilda strejker medförde dessutom att LO och de centrala förbundsledningarna led av en legitimitetskris gentemot sina medlemmar.[3]

Oavsett vem som höll i revolvern så kom detta att ändra förhållandena på arbetsmarknaden och mellan arbetsmarknadens parter högst påtaglig. Christer Lundh skriver att ”till den svenska modellens upplösning har också bidragit att staten frångått sin neutrala och passiva position och allt mer kommit att ingripa i arbetsmarknadsfrågorna, till exempel genom inkomstpolitik och arbetsrättslig lagstiftning”.[4] LAS var en av dessa lagar.[5] Medbestämmandelagen (MBL) och Löntagarfonderna ett annat. Ett par borgerliga regeringar 1976–82 höll tillbaka detta förslag men det blev åter aktuellt med Socialdemokraternas återkomst till makten 1982. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dessa arbetsrättsliga strider. Att de inte kom överens denna gången heller är kanske inte så förvånande. Under tiden har denna lag blivit något av en grundbult i dagens svenska modell. Ur ett 1960-talspespektiv hade den förmodligen uppfattats som en onödig och främmande fågel.

Kan man kalla något man är överens att vara oense om för en grundbult? Trots en allt mer marknadsliberal inställning hos SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv), i alla fall utåt, och ett njuggt intresse för korporativistiska samhällslösningar, så har parterna fortsatt prata med varandra i en rad frågor. I många av dessa frågor är de också förvånansvärt överens. De har dock aldrig varit överens om LAS. Även om flera delar av lagen är möjlig att förhandla bort genom kollektivavtal (den är, som det heter, semi-dispositiv) och även om den delvis kommit att försvagas genom mindre ändringar under åren,[6] så framställer många fackliga företrädare påtvingade förslag om ändringar av denna lag (som alltså inte från början tillkommit genom ett avtal eller överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter) som ett existentiellt hot. Med risk för psykologiserande av de fackliga företrädarna så finns det ju nu inte någon fackligt aktiv som var aktiv innan LAS fanns och kan se att det fanns en svensk modell också då. Då de flesta av dem kanske inte ens var födda 1974 så framstår LAS som en högst naturlig del av hur den svenska modellen är och ska vara.

Är då detta ett existentiellt hot mot den svenska modellen? Jag är, vilket torde framgått vid det här laget, något skeptiskt till detta. Det är visserligen förmodligen så att genomdrivandet av lagförslaget i SOU 2020:30 försvagar den fackliga sidan, men maktförskjutningar mellan parterna sker ju hela tiden. Ett potentiellt mycket värre hot mot den svenska modellen utgörs av Ursula von der Leyen och den Europeiska kommissionens än så länge grumliga tankar kring ett direktiv om europeiska minimilöner. EU-lagstiftning på detta område befaras kunna innebära att EU-domstolen ges rätt att tolka hur direktivet implementeras. Erfarenheterna från Laval-domen efter Vaxholmskonfliken oroar. Mot detta förslag står emellertid parterna på den svenska arbetsmarknaden enade.

Så är på slutet kanske man enklast kan sammanfatta texten med att parafrasera bandarhövdingen Guran i serietidningen Fantomen angående just den vandrande vålnadens bortgång: ”Den svenska modellen är död, länge leve den svenska modellen!”

Olle Jansson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala Universitet.   

Refererad litteratur:

Bengtsson, Berit, Kampen mot §23, Facklig makt vid anställning och avsked i Sverige före 1940, Uppsala Studies in Economic History, 2006.

Calleman, Catharina, Turordning vid uppsägning, Skrifter från Rättsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, No 2, 1999.

Kjellberg, Anders, ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år”, i Strøby Jensen, Carsten & Kjellberg, Anders (red.), Arbejdsgivere i Norden: en sociologisk analyse af arbejdsgiverorganiseringen i Norge, Sverige, Finland og Danmark, Nordisk Ministerråd, 2001.

Lundh, Christer, Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850–2018, Tredje upplagan. Studentlitteratur, 2020.

Nycander, Svante, Makten över arbetsmarknaden. Andra upplagan. SNS Förlag, 2008

Åmark, Klas, ”Sammanhållning och intressepolitik”, i Misgeld, Klaus, Bergström, Villy, Åmark, Klas & Molin, Karl (red.), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Tiden, 1989.


[1] Bengtsson, Berit, Kampen mot §23. Facklig makt vid anställning och avsked i Sverige före 1940, Uppsala Studies in Economic History, 2006.

[2] Svante Nycander ägnar en hel del utrymme åt denna fråga, se särskilt kapitel 3 i Nycander, Svante, Makten över arbetsmarknaden. Andra upplagan. SNS Förlag, 2008.

[3] För lite olika uppfattningar i frågan, se exempelvis Åmark, Klas, ”Sammanhållning och intressepolitik”, i Misgeld, Klaus, Bergström, Villy, Åmark, Klas & Molin, Karl (red.), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Tiden, 1989; Kjellberg, Anders, ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år”, i Strøby Jensen, Carsten & Kjellberg, Anders (red.), Arbejdsgivere i Norden: en sociologisk analyse af arbejdsgiverorganiseringen i Norge, Sverige, Finland og Danmark, Nordisk Ministerråd, 2001; samt Nycander, 2008.

[4] Lundh, Christer, Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850–2018, Tredje upplagan. Studentlitteratur, 2020, citat från s. 266.

[5] Om turordningsreglernas framväxt och remisser om LAS, se kapitel två i Calleman, Catharina, Turordning vid uppsägning, Skrifter från Rättsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, No 2, 1999.

[6] Genom att ett ökat antal personer har visstidsanställningar och att arbetsgivare har funnit andra sätt att kringgå den.

Släkten är värst?

För några dagar sedan kom ett genombrott i Sveriges näst största polisutredning. En man anhölls misstänkt för det så kallade dubbelmordet i Linköping hösten 2004. Några timmar senare erkände han. Dagen därpå avslutade för övrigt Sveriges största polisutredning – om Palmemordet – dock utan att formellt kunna binda någon misstänkt till brottet. Bakom bägge dessa fall ligger åratals av idogt polisarbete, men en avgörande pusselbit skiljer: i Linköpingsfallet kunde polisen säkra DNA-spår. Vägen till gåtans lösning gick därefter via en professionell släktforskare, som med hjälp av dels DNA-register upprättade av släktforskare, dels gammal hederlig kyrkobokföring, kunde arbeta sig först bakåt i släktleden och sedan successivt framåt till mördaren.

Historiskt källmaterial i form av kyrkobokföring har funnits i många hundra år, möjligheten att analysera DNA bara några decennier. Det revolutionerande ligger dock i kombinationen. Mördaren ringades inte in genom DNA från hans närmaste familj, utan från mer avlägsna och släktforskningsintresserade anförvanter. Succén till trots är det långtifrån oproblematiskt att i polisiära sammanhang använda DNA insamlat för ett helt annat syfte, vilket Karin Bojs tydligt visar i en krönika i DN. Gränsdragningarna bir komplicerade. Hur grova brott krävs exempelvis för att få genomföra sökningar? Krävs tillstånd från den som sänt in sitt DNA till registret? Bojs sätter emellertid också fingret på en annan punkt: om ett grovt brott begås, borde inte jag som ansvarskännande medborgare försöka bidra till dess lösning även om den skyldige visar sig vara min egen släkting? I Forskning och framsteg beskrevs för en tid sedan just detta som ”ett etiskt dilemma: den som laddar upp sin information kan bidra till att en släkting hamnar i fängelse”. Vid sidan om den rent etiska diskussionen om vad som får göras med insamlad genetik, rymmer denna fråga också perspektiv på, och frågor om, släktskap. Vad är egentligen släkt och vilka förväntningar förväntas individen leva upp till gentemot sina släktingar?

Dödbok från 1800-talets början, en del av kyrkobokföringen. Källa.

Här finns skäl att urskilja olika släktbegrepp med olika grunder. Grovt kan skiljas mellan en biologiskt grundad indelning och en kulturell. Den biologiska släkten är den som DNA-släktforskningen idag kan kartlägga. Den kulturella definitionen är mindre definitiv. Historisk forskning har också visat hur denna definition varierat: vad som vid olika tillfällen och i skilda samhällen räknats som släkt är inte självklart. Det har haft betydelse i särskilt två reproduktiva aspekter: äktenskap och arv. För den mänskliga reproduktionen har det givetvis varit av vikt att veta vem man är släkt med. Historiskt sett har giftermål mellan släktingar varit förbjudet (och är det fortfarande i stora delar av världen). I 1600- och 1700-talens Sverige kunde sexuella förbindelser inom så kallade förbjudna led få ödesdigra följder. I sin avhandling om förbjudna relationer ger Bonnie Clementsson flera sådana exempel. En förbindelse mellan en man och hans hustrus halvsyster på den västgötska landsbygden i början av 1700-talet ledde till att båda avrättades. Det kan i detta och liknande fall noteras att släktskap inte var begränsat till blodsband, det skapades också genom äktenskapliga allianser. Släkt var kombinationen av blodsband och giftermål. En given konsekvens blev att släktbegreppet kunde bli mycket omfattande.

Motsvarande förhållande gällde också den materiella reproduktionen. Arvsrätten kunde i det tidigmoderna samhället utsträckas hur långt som helst: släkten tog i princip aldrig slut. Det fanns inte på kartan att arv inte skulle kunna fördelas på grund av att den avlidne skulle sakna släktingar. Denna ständigt närvarande släkt kunde också ibland uppträda närmast som en kollektiv aktör, särskilt när det handlade om jordegendom. Christer Winberg, som undersökt jordtvister under 1600- och 1700-talen, visar hur domböckerna ideligen refererar till släktens ståndpunkt(er). Terminologin kunde variera – släkt kunde också omtalas som ätt, som arvingar eller som bördemän, varmed förstods den grupp anhöriga som hade rätt att genom bördsrätt återlösa jord som sålts från släkten. Med utgångspunkt i just bördsrätten understryker också Winberg hur vitt släktbegreppet uppfattades. När släktingar hävdade bördsrätt som grund för att återföra såld jord tillbaka ”till släkten” kunde släktskap upp till åtta led (det vi idag skulle kalla fyrmänningar) godtas utan diskussion.[1]

Äldre tiders släktbegrepp kunde med andra ord vara mycket utsträckt. Över tid har dock en märkbar inskärpning av släktbegreppet skett. Förbjudna led har fallit bort, bördsrätten begränsats. En viktig bakgrund var sannolikt det sena 1800-talets stora barnaskaror; tio syskon i en generation kunde ge mångdubbelt fler kusiner i nästa. Något motsägelsefullt smalnade således släktbegreppet av samtidigt som familjerna växte. När ärvdabalken skrevs om på 1920-talet gjordes en explicit bestämning av vilka släktingar som borde ha arvsrätt. Gränsen drogs då mellan syskonbarn, som behöll sin arvsrätt, och kusiner eller mer avlägsna släktingar, som miste sin. Saknades nära släktingar skulle kvarlåtenskapen istället tillfalla den samtidigt inrättade Allmänna arvsfonden. I den bakomliggande utredningen finns ett nyckelresonemang där släktskap delvis frikopplades från biologi. Släktskap skulle inte likställas med blodsband, utan på ”känslan av en på skyldskap grundad ekonomisk och social samhörighet”.[2] Underförstått i detta resonemang är att släkten inte ska förstås som en aldrig sinande grupp av anförvanter, utan som en förhållandevis begränsad skara med en stark känsla av samhörighet.

Svenska begrepp för släktskap. Källa.

Över tid har således släkt förändrat betydelse. Även om de flesta av oss kan räkna upp sina kusiner är det få som har koll på sina tremänningar. Betoningen av det subjektiva – den upplevda samhörigheten – gör också att släktskap kan uppfattas som ännu mer begränsat. Släkt har, inte minst i släktforskningen, ofta blivit liktydigt med linjer bakåt, till våra anfädrar och anmödrar. Detta kan också ses i relation till att det moderna Sverige ofta beskrivs som ett samhälle där samtida familje- och släktrelationer spelar en mycket begränsad roll. Henrik Berggren och Lars Trägårdh har hävdat att den svenska välfärdsstaten kännetecknas av en slags allians mellan stat och individ, vilket förmått skapa ett socialt och ekonomiskt oberoende gentemot andra människor.[3] Över tid har vi svenskar lösgjort oss från olika former av ömsesidigt beroende och kunnat bygga ett starkt individualistiskt samhälle. Vi behöver inte ta hänsyn till andra än oss själva.

DNA-analyser av släktskap står därför i kontrast till den skisserade utvecklingen. Med hjälp av modern forskning synliggörs våra relationer till idag levande individer, som vi biologiskt sett är besläktade med men ofta inte ens känner till. Detta skapar nya frågor om vad släktskap är och jag tror det är i det ljuset som det etiska dilemmat med DNA-register bör förstås. Om vi vant oss vid att förstå släkt som en grupp vi ska känna samhörighet med, skapar det plötsligt visualiserbara biologiska släktskapet nya frågeställningar. Ska vi känna samhörighet med alla som delar vår genetiska uppsättning? Bör vi känna en moralisk skyldighet gentemot släktingar vi kanske inte ens känner till? I takt med att våra släktnätverk kan fixeras alltmer finmaskigt är det inte orimligt att tänka sig att släktbegreppet står inför en omprövning – kanske blir det mer utsträckt igen?

Martin Dackling, docent och biträdande lektor i historia, Lunds universitet.


[1] Christer Winberg: Grenverket: studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier, Institutet för rättshistorisk forskning, Stockholm, 1985.

[2] Lagberedningen: Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken 2 Förslag till lag om arv m.m., Stockholm, 1925, s. 106.

[3] Henrik Berggren & Lars Trägårdh: Är svensken människa?: gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts, Stockholm, 2015.

Hemmajobb nu och då: dammiga skrivbord och vad som sker när de dammas

I denna coronavirusets tid har arbetet flyttat hem för många. Istället för åtta timmar i kontorsmiljö blir ett dammigt skrivbord och en pinnstol från köket ny arbetsplats. Vad som räknas som arbete, vem som utför vilket arbete och under vilka förutsättningar det sker är helt centrala frågor för hur vi förstår historisk utveckling, och det påverkar också hur vi betraktar och belönar arbete idag. En ny situation ställer nya frågor, och en sådan som dyker upp är hur man ska skilja på arbete och fritid när arbetet flyttar hem. När och hur ska hemmakontoret städas? Kan man damma som en mikropaus framför datorn, eller ska man strikt skilja på (löne)arbete och fritid? Och hur kan städning som är så arbetsamt inte vara arbete utan fritid? I ett hem utförs en mängd arbete som vanligen inte kallas arbete utan fritid, och när lönearbetet flyttar in i samma sfär sätts arbetet i ny belysning.

Den som har ett lönearbete där arbetsuppgifterna liknar de arbetsamma fritidssysselsättningar som görs efter arbetet – att laga mat, städa, ge omsorg – kan inte utföra sitt lönearbete i det egna hemmet. Även detta blir extra tydligt i den sociala distanseringens tid, då endast innehavare av verkligt viktiga arbeten rekommenderas att utnyttja kollektivtrafiken och röra sig i samhället. Det är dessa som står först i kö för att testa sig för sjukdomen på allas läppar, eftersom de är så oundgängliga i sitt arbete. Men det är någonting som skaver i hur denna oundgänglighet värderas. En snabb blick på lönestatistiken för Sverige av idag visar att lägst lön har de bokstavligen livsviktiga yrkena som städare, grönsaksplockare och timvikarier i hemtjänsten, medan högst lön ges till dem som befinner sig längst bort från det dagliga livets upprätthållande, till exempel människor som hanterar abstrakta värden på börsen.

Advokat vid sitt skrivbord, konstnär Adriaen van Ostade, 1664. Källa: Digitalt museum.

För det arbete som gör människor redo för en ny arbetsdag, vare sig det är som städare eller direktör, ges ingen lön alls. Inom forskningsfältet social reproduktionsteori utgår man från frågan: om arbetare producerar allt värde i samhället, vem producerar då arbetaren?[1] Det innebär en bredare analys av arbetsrelationer, så att också det arbete som reproducerar eller upprätthåller livet, oavsett om det utförs betalt eller obetalt, inkluderas. Till vardags tänker nog de flesta på försörjning som de inkomster man får för lönearbete, studier eller genom olika transfereringar såsom sjukpenning eller barnbidrag. Men dessa pengar (eller oftare siffror som uppenbarar sig på ett digitalt bankkonto) kan som bekant inte ätas, utan måste omvandlas till någonstans att bo, någonting att äta, kläder att ha på sig – processer som involverar en hel del arbete. Det innebär att de allra flesta människors försörjning lika gärna kan sägas bestå av en kombination av lönearbete och obetalt arbete.

Dessa frågor teoretiserades intensivt på 1970-talet av marxistiska feminister som inte sällan befann sig med en fot i akademin och en fot i feministisk aktivism. En rörelse som försökte ta frågan om det reproduktiva arbetet på allvar var den som både teoretiserade kring och propagerade för att obetalt hemarbete skulle avlönas – ”Wages for housework”. Förespråkarna menade att även i hemmet skapades bytesvärden, det vill säga den marxistiska termen för produktion av sådant som ska säljas. Inte minst innebär hemarbetet att reproducera arbetskraften, eller annorlunda uttryckt: varan arbetskraft produceras.[2]

Att städa på en arbetsplats för en lön, kallas tveklöst för arbete. Men att städa sitt hemmakontor kan vara en paus från arbete och därmed en fritidssysselsättning. Denna uppdelning är förstås inte naturgiven, utan har förändrats över tid. Uppdelningen mellan produktivt och reproduktivt arbete i en förindustriell ekonomi, eller snarare det gagnlösa i en sådan uppdelning, är ämnet för en nyligen publicerad artikel av den brittiska historikern Jane Whittle. I den presenterar hon olika sätt på vilka historiker, ekonomer och samhällsvetare förstått de överlappande kategorierna kvinnors arbete och reproduktivt arbete.[3]

I ett tidigmodernt eller förindustriellt samhälle gick en större del av tiden åt till arbete som syftade till direkt reproduktion av livet – fler människor ägnade mer av sin tid åt att skapa det som behövdes för att äta, bo och klä sig. Det brukar översiktligt sägas att i förindustriell tid skedde både produktion och konsumtion inom hushållets ram. I och med industrialiseringen flyttade produktionen till andra arbetsorganisationer, såsom fabriker, medan konsumtionen fortfarande organiserades i hushållen. Men i vissa avseenden var det precis tvärtom i det förindustriella hushållet, där fler delar av reproduktionen utfördes som lönearbete. Pigor och drängar fick lön för att ingå i ett hushåll och arbeta med de flesta av de sysslor som reproducerade detta hushåll. Faktum är att drängar och pigor inte sällan utgjorde en kommersialiserad motsvarighet till en make eller maka, till exempel en änka eller änkling anställde ofta tjänstefolk av motsatt kön för att utföra de arbetsuppgifter som maken/makan tidigare gjort – om något ett tydligt exempel på att förindustriellt hushållsarbete tillmättes ett ekonomiskt värde. Att tillverka produkter fysiskt på plats i hushållet, kunde också göras i olika ekonomiska relationer samtidigt. Smör som skulle konsumeras i hushållet, säljas för kontantinkomster, användas som betalning i lokala ekonomiska relationer eller betalas i skatt utfördes i samma konkreta arbetsprocess, med både betald och obetald arbetskraft. ”Hushållsarbete” är kort sagt ingen historisk konstant, och det är ingen självklarhet att vissa sysslor räknas in i samhällets ekonomi medan andra hamnar i kategorin fritid.

Whittle menar dessutom att arbetsrelationer idag har färgat forskningen om förindustriellt arbete och osynliggjort betydelsen av kvinnors arbete. Redan Adam Smith och Karl Marx, förklarade hushållsarbete som improduktivt, en rest från ett gammalt samhälle och oviktigt för att förstå ekonomisk utveckling. Genom att ”hushållsarbete” sammanblandas med reproduktivt arbete och kvinnors arbete, har kvinnors bidrag till ekonomisk utveckling undervärderats. Trots att många ekonomisk-historiska studier på senare tid börjat ta med även kvinnors arbete i sina beräkningar, utgår många av dem från en modern uppdelning mellan produktivt och reproduktivt arbete, menar Whittle. Ett exempel som hon tar upp är den inflytelserika teorin om ”flitens revolution” av Jan de Vries. Hans slutsats att kvinnor ökade sitt marknadsarbete före industrialiseringen har bidragit till att kvinnors arbete blivit en del av förklaringen till ekonomisk förändring, men lider enligt Whittle samtidigt av problemet att den förutsätter att det arbete kvinnor gjorde tidigare inte var en del av ”ekonomin”.

Även social reproduktionsteori har samma nutidsfokus enligt Whittle, där obetalt arbete förläggs till en annan sfär, utanför ekonomin, trots att det är helt centralt för försörjning. Naturligtvis är det mycket stor skillnad i arbetsinsats på att gå från ett får till en färdig ulltröja, jämfört med att ha pengar i handen, ta sig till affären och köpa en tröja – men arbetet har inte försvunnit. Det är heller inget problem som bara rör studier av förindustriella hushåll – undervärderingen av kvinnors arbete och produktion för självförsörjning, särskilt i det mindre industrialiserade globala Syd, är i högsta grad ett problem också idag.[4]

Historisk forskning handlar om kontinuitet och förändring, om mönster och avvikelser i historisk utveckling. Det handlar om att förstå nutiden genom kunskap om dåtiden – men minst lika mycket om att förstå dåtiden genom nutiden. Nya situationer, nya sätt att leva sina liv, kommer också att generera nya historiska frågeställningar. Att ”arbeta hemifrån” är långtifrån ett nytt fenomen, och om vi nu får svårare att skilja på arbete och fritid, hem och arbetsplats, kan det också leda till en omvärdering av förgivettagna uppdelningar.

Ta nu en paus och damma lite – det sätter dig i förbindelse med att du är en kropp med fysiska behov, ger dig nya perspektiv på hur vi är människor i kroppar som smutsar ner, och kan till och med leda till nya historiska frågeställningar!

Carolina Uppenberg, postdoktor Ekonomisk-historiska institutionen, Lunds universitet.


[1] Tithi Bhattacharya (2017) “Introduction: mapping social reproduction theory” i Social reproduction theory. Remapping class, recentering oppression, red. Tithi Bhattacharya (London: Pluto press) s. 1-20, citat s. 1 “If workers’ labor produces all the wealth in society, who then produces the worker?”.

[2] Silvia Federici (2012) Revolution at point zero: housework, reproduction, and feminist struggle (New York: Autonomedia).

[3] Jane Whittle (2019) “A critique of approaches to ‘domestic work’: women, work and the pre-industrial economy”, Past & Present vol. 243, issue 1, s. 35–70, https://doi.org/10.1093/pastj/gtz002.

[4] Carmen Teeple Hopkins (2017) ”Mostly work, little play: social reproduction, migration, and paid domestic work in Montreal” i Social reproduction theory: remapping class, recentering oppression, red. Tithi Bhattacharya (London: Pluto Press) s. 131-147.

Den sista pesten i Sverige

De har stått i min bokhylla rätt länge och den globala pandemin med covid-19 aktualiserade en läsning av historikern och läkaren Bodil E. B. Perssons böcker om den sista gången som pesten spreds i Sverige under tidigt 1700-tal. Jag syftar dels på hennes avhandling Pestens gåta. Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne (2001), dels på fortsättningen Gud verkar med naturliga medel. Pestens härjningar i Skåne 17101713 (2006). Perssons resultat och slutsatser kan vara intressanta att relatera till och jämföra med dagens situation för att få ett historiskt perspektiv: Vilka övergripande likheter och skillnader finns med hanterandet av en annan högvirulent mikroorganism i den epok som föregick vår industriella modernitet?

Jämfört med dagens förhållanden när ett virus, som covid-19, kan få global spridning på några veckor är det påtagligt hur långsam spridningen av pesten var under den tidigmoderna epoken. (Den globala spridningen av covid-19 kan förslagsvis följas genom WHO:s ”Situation reports”: https://www.who.int/emergencies/diseases/novel-coronavirus-2019/situation-reports) Den pestvåg som drabbade Norden 1710–1713 hade sitt ursprung på Balkan ett decennium tidigare. Den nådde Krakow 1706, Warszawa 1707 och Danzig 1709. Därefter spreds den vidare längs med sydöstra Östersjökusten till Baltikum och Norden. En förändring från senmedeltiden i Europa var emellertid att kontroller och karantäner blev alltmer effektiva vilket medförde att spridningen mellan olika samhällen successivt minskade. Framför allt från mitten av 1600-talet går det att se mer glest spridda pestdrabbade socknar. Tidigare hade pesten spridits på breda fronter med hög dödlighet, men från mitten av seklet spreds epidemierna inte över lika stora områden och de hade en tendens att ebba ut fortare.

I Sverige började statens mer förebyggande åtgärder med Johan III som 1577 gav ut en karantänsförordning riktad mot främst skepp från infekterade orter. År 1620 förbjöds all seglats från sjukdomsdrabbade områden till svenska hamnar och 1638 infördes dödsstraff för dem som bröt mot isoleringsreglerna. Karantänssystemets utveckling kan vara orsaken till att det svenska fastlandet inte drabbades av de epidemier som slog mot Gotland 1662, i Holland och England 1664–1665 och Tyskland 1680.

Denna utveckling från spridda åtgärder under 1500-talet till mer samordnade i form av en systematisk smittskyddspolitik kan förklaras med att statens kraftigt ökade administrativa förmåga under 1600-talet. Karantäner och landkordonger, avspärrningar, blev alltmer koordinerade och genomgripande samtidigt som brott mot förordningarna belades med allt hårdare straff. Bodil Persson hävdar att de valda metoderna, gränskontroller och militära försvarsstrategier, bar den centrala administrationens prägel inriktade mot en fiende som skulle motas bort från det egna territoriet, ett språkbruk och ett handlande som även känns igen från pågående pandemi

Men varför, om Sverige så framgångsrikt undvikt pesten, gick det då inte 1710? I södra Östersjöregionen går det i början av 1700-talet att se ett informationsutbyte där Lübeck var en viktig nod. År 1709 var det också därifrån som nyheten om pesten i Danzig vidareförmedlades till Köpenhamn, Karlskrona och sannolikt också guvernementet i Malmö. Samarbetet försvårades emellertid av kriget då danska kronan försökte att återerövra Skånelandskapen från hösten 1709 till och med den danska arméns förlust vid Helsingborg senvintern 1710. Samtliga år från 1709 till 1713 i Skåne kan för övrigt betraktas som mer eller mindre krisår orsakade av i tur och ordning missväxt, koppor, fältsjuka och pest.

Slaget vid Helsingborg 28 februari 1710. Källa.

Den skånska guvernanten, Magnus Stenbock, hade en smittskyddspolitik som bestod av tre åtgärder: landkordong, sjökarantän och sundhetspass som skulle visa att innehavaren frisk. Landkordongen var främst inriktad på långväga resenärer på de stora vägarna och lätt att kringgå för lokalbefolkning genom skogsstigar och mindre vägar. Sjökarantänen fungerade dåligt främst västerut genom danska strandhugg och illegala kontakter över Öresund mellan allmogen och flyktingströmmar. Sundhetspassen åsidosattes ofta i praktiken av myndigheterna av tvingande nödvändighet, ekonomiska intressen eller av missförstånd. Förutom denna grovmaskighet i bevakningslinjen bidrog, enligt Persson, den långsamma informationsspridningen samt omsorgen om krigsmakten till bevakningslinjens svagheter. Ifråga om omsorgen om krigsmakten konstaterar Persson att det som var förbjudet för vanligt folk kunde anbefallas för armén och tvärtom. Författaren ger exempel på hur bönderna som bodde i en smittad by inte fick lov att ge sig iväg därifrån medan soldaterna som vaktade den däremot kunde befallas att lämna den drabbade byn för en annan, frisk, by – varpå de riskerade att ta med sig smittan.

Karantänssystemet och kontrollerna av de resande gav myndigheterna utmärkta möjligheter att övervaka och begränsa sina undersåtar samtidigt som vissa personer undantogs från reglerna. Tiggare och lösdrivare fick sina liv än mer kringskurna, ökända tyska legoknektar stoppades liksom spannmålsuppköpare från Blekinge. Vintern 1712 skulle två nya infanteriregementen sättas upp i Skåne och många unga drängar gjorde vad de kunde för att hålla sig undan. För myndigheterna kom pestkontrollerna då väl till pass. Samtidigt som till exempel den polske kungen Stanislaus Leszcynski, som huserade i Skåne, och dignitärer med anknytning till honom fritt kunde passera bevakningslinjerna. Vidare undantogs militärer och bönder som reste i kronans ärenden. Allmogen kunde emellertid också utnyttja avspärrningarna för sina egna syften. Persson ger exempel på drängar som använde avspärrningarna för att undgå fogdar som ville ha arbetskraft till sina pestsmittade gods där arbetskraften reducerats.

En omständighet i den pågående coronapandemin är att åtgärderna försinkades genom att kinesiska staten försökte att tysta ned varningar för det smittsamma viruset. Även i det tidiga 1700-talets Sverige var medgivandet att pesten hade anlänt, enligt Persson, föremål för heta diskussioner och språkliga hårklyverier bland både anhöriga och de lokala myndigheterna. Att från myndigheternas sida erkänna att pest utbrutit innebar ett omfattande ansvar. Bakom dessa kontroverser skymtar följaktligen en stark social press på sakkunniga eftersom den som ställde diagnosen kunde bli impopulär och allmänt otrevligt bemött. Tveksamheten låg också i pestens natur. Det finns flera olika varianter av farsoten, och många av symtomen var allmänna och gemensamma med andra sjukdomar. Exempelvis var många av pestepidemierna i varierande utsträckning en blandning av pest och fältsjuka, något som Persson huvudsakligen identifierar som epidemisk lusburen fläcktyfus. Det som till slut avgjorde kontroverserna var ofta epidemins vidare spridning med ett snabbt stigande antal dödsfall. Från myndigheternas sida var motivet till att undvika en uttalad pestdiagnos att man inte ville oroa befolkningen, skada handeln och skydda tillförseln av livsmedel från den omgivande landsbygden.

Ett exempel på denna senfärdighet att erkänna sjukdomen och dess konsekvenser står att finna i Ystad, på tidigt 1700-tal Skånes nästa största stad efter Malmö, med drygt 1800 invånare. In i det längsta ägnade sig magistraten åt önsketänkande och väntade med att sätta in motåtgärder. Det dröjde mer än två månader från pestens ankomst till staden innan portarna stängdes och kontakten med den omgivande landsbygden bröts. Detta skedde dessutom på guvernörens initiativ och inte stadens. Att magistraten försommaren 1712 svarade undvikande på guvernörens frågor om hälsoläget i staden och att den in i det längsta väntade med att förklara staden smittad är, enligt Persson, en välkänd reaktion som ständigt återkommer i pestens historia och som bidrog till smittspridningen. Det är enligt Persson en tänkbar förklaring till varför just området runt Ystad, dit stadens mäktiga köpmän hade många ärenden, drabbades så intensivt sensommaren 1712. När stadsportarna väl stängdes var pesten spridd i de omgivande landsbygdssocknarna. Parallellerna är tydliga med utvecklingen i den italienska staden Bergamo under våren 2020.

De anhöriga hade i sin tur också intresse av att vilseleda sakkunniga – såsom fältläkare, pestdoktorer och fältskärer – och dölja de verkliga förhållandena. Motivet var att de avlidna i pesten inte fick begravas traditionellt på kyrkogården, utan grävas ner utanför kyrkogården utan tillhörande ceremoni. Att grävas ner utanför kyrkogården var förknippat med att obotligt och för evigt bli prisgiven av djävulen. Det var ett öde som annars bara drabbade grova brottslingar, avrättade och självmördare där några förmildrande omständigheter inte hade kunnat identifieras.

Slutligen noterar jag att myndigheterna i vissa fall även i vår samtid initierar välgörenhet i coronabekämpningen, precis som myndigheter gjorde 1710. Den 14 april i år kom nyheten att Region Stockholm möjliggör för pengadonationer. Privatpersoner och företag kan skänka pengar till regionen i en speciell gåvofond riktad till covid-19. Beslutet togs av en bred politisk majoritet. Finansregionrådet Iréne Svenonius meddelade på presskonferensen att pengarna i första hand ska gå till inköp av utrustning, inventarier eller läkemedel.

Även i den epidemiska tiden vid pesten utbrott 1710 behövdes det mycket pengar. Slaget vid Poltava 1709 blev ett stort nederlag och alla tillgängliga offentliga resurser i Sverige slukades av kriget. Guvernören över Skåne, Magnus Stenbock, fick meddelat att han inte kunde räkna med någon finansiell hjälp från kungliga rådet i Stockholm. I december 1710 föreslog han därför biskopen en kollekt. Primärt var den avsedd för de fattigas behov. Syftet med insamlingen försköts emellertid från de fattigas nödtorft till att finansiera framtida kostnader för medikamenter, sjukvaktare, dödbärare, med mera. Det blev emellertid inga stora summor som kom in genom pestkollekterna.

Med andra ord präglades Sveriges pesthantering på 1710-talet av många olika problem, trots lång erfarenhet. Trots en betydligt mer precis medicinsk vetenskap, med bakteriologins genombrott under 1800-talet, och tillgång till avancerad teknologi av allehanda slag kan myndigheter på 2000-talet fortfarande bara delvis skydda sina befolkningar mot nya pandemier. I fallet med Skåne 1710–1713 är emellertid en av Perssons slutsatser i Pestens gåta att även om dödligheten lokalt kunde vara omfattande – som i främst Malmös fall – blev aldrig ödeläggelsen så omfattande som efter de senmedeltida epidemierna. Därtill var mortaliteten alltför begränsad. Gårdarna som blivit öde återbefolkades också relativt snabbt. Incitamentet till återhämtningen låg i granngårdar som inte drabbats, i byn och socknen lika väl som hos gårdarnas överlevare.

Fredrik Holmqvist, fil.dr i historia, författare till avhandlingen Populärhistoriens tjusning och kraft. Peter Englund och Herman Lindqvist i svensk historiekultur 1988–1995

Bilden av det slösaktiga Sydeuropa – coronakrisens enda konstant?

Det har väl inte undgått någon att det ekonomiska läget är ett hett tema i den offentliga debatten sedan knappt två månader tillbaka. Snabbt räknat (vilket kan innebära att en del inlägg missats av undertecknad) har svenska nationalekonomer och ekonomhistoriker gjort ett 40-tal debattinlägg i dagspress, poddar och på bloggar kring ekonomi kopplat till coronakrisen den senaste månaden. Det är strax över ett inlägg om dagen. Ett återkommande tema är om Sverige är i en bättre position att stimulera ekonomin jämfört med andra europeiska länder tack vare en låg statsskuld. Återigen kommer stereotyperna om det sparsamma Nordeuropa kontra det slösaktiga Sydeuropa fram.

Regeringen framhåller gärna att Sveriges utgångsläge är bättre än de flestas. Samma tanke lyftes även i ett specialavsnitt av mediehuset Kvartals podd Veckopanelen där de positiva sidorna med finansiell sparsamhet lyftes fram gång på gång. Mest talande är kanske citatet från ekonomiprofessorn Magnus Henrekson om ”spänningarna mellan de här som har skött sig i Nordeuropa och de här som inte sköter sig i Sydeuropa.”

Det är ett eko av hur t.ex. Nederländernas finansminister Wopke Hoekstra resonerat kring att EU-kommissionen borde utreda varför Sydeuropas länder inte på egen hand kan satsa sig ur krisen. De borde ha skött sig bättre menade Hoekstra. Portugals premiärminister kallade resonemanget ”motbjudande”.

Financial Times beskriver det som att det kanske är passande att det tagit bibliska proportioner på en katastrof för att den ”kalvinistiska doktrinen” skulle släppas av de nordeuropeiska länderna. ”Schwarze Null” – inga underskott – som sparpolitiken kallas i Tyskland är nämligen på väg att överges i spåren av coronakrisen. Skribenten Jamie Powell anspelar på Jean Calvin, den schweiziske kyrkofadern som på 1500-talet ännu tydligare än Martin Luther tog avstånd från katolicismen. Hårt arbete och sparsamhet var ett sätt att ära Gud. Den lyx som Katolska kyrkan ägande sig åt stod i vägen. Kalvinismen har haft ett väldigt inflytande över kulturutvecklingen i bl.a. – hör och häpna – Nederländerna och västra delarna av Tyskland. Även den svenska frikyrkorörelsen tog intryck.

Vad har 1500-talets kyrkohistoria med dagens ekonomiska debatt att göra? Mer än man kan tro. Inte minst om man vill förstå de moraliska övertoner som ofta läggs på debatten om statsskulder och budgetunderskott. De här skillnaderna i mentalitet hade naturligtvis spelat ganska liten roll om det inte vore så att de ska samsas inte bara i en gemensam inre marknad utan dessutom, som i fallet med Tyskland, Nederländerna, Italien, Spanien och Portugal för att nämna några, i en valutaunion.

Problemet är att dagens eurosamarbete och de mentala föreställningar som verkar leva vidare i det nordeuropeiska sättet att se på sina samarbetsländer i Sydeuropa inte har så mycket att göra med den ekonomiska verkligheten som den föreställda. Det sistnämnda sitter däremot djupt. Så ska man nog se på skillnaden mellan Nord och Syd. Retoriken mot Syd har svag empirisk grund och verkar i första hand vara riktad till en hemmaopinion för att stärka vissa politiska poänger.

Philipp Heimberger som är forskare på österrikiska tankesmedjan Wiener Institut für Internationale Wirtschaftsvergleiche, har gjort en genomgång av den italienska ekonomin sedan inträdet i eurosamarbetet 1999 fram till nu. Ett enda år sedan 1999 har den italienska statsbudgeten gått med underskott, det var 2009 och då uppgick det till 0,9 procent av BNP, vilket är jämförbart med de siffror svenska finansministrar stolt visar upp (2009 var det svenska budgetunderskottet också 0,9 procent med en statsskuld på ca 40 procent, återkommer till detta). Grafen nedan visar samtidigt att både Tyskland och Nederländerna haft betydligt större svängningar i sina respektive budgetsaldon under 20 år. Först 2016 har t.ex. Nederländerna ett bättre saldo än Italien. Det tyska underskottet innan eurointrädet kan nog i stort sett förklaras av kostnaderna för återföreningen mellan Öst- och Västtyskland.

En bild som visar text, karta

Automatiskt genererad beskrivning

Källa: AMECO (2019). Hämtad från Philipp Heimberger.

Den riktigt sorgliga berättelsen visas dock av siffrorna för BNP per capita i grafen nedan. År 1999 låg Italiens nivå ca 1000 euro över snittet för 12 euroländer. 20 år senare, precis innan coronakrisens början, hade nivån fallit till nästan 4000 euro under snittet. Dagens unga italienare har det markant sämre än sina föräldrar. Nästan två miljoner unga har emigrerat sedan 2008. Av de som stannar kvar bor en allt högre andel hos sina föräldrar (66 procent bland unga 18–34 år) och har inte råd att bilda familj, vilket är en orsak till den åldrande befolkningen. Det är en katastrofal trend, men inte p.g.a. för liten sparsamhet utan för stor.

En bild som visar karta, text

Automatiskt genererad beskrivning

Källa: Eurostat; Philipp Heimbergers beräkningar. Euro area average (EA-12) inkluderar följande länder: Österrike, Belgien, Tyskland, Spanien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal. Hämtad från Philipp Heimberger.

Sedan eurointrädet har Italien, som Heimberger skriver, varken kunnat hålla en nationellt anpassad penningpolitik eller växelkurs. EU:s hårda krav på åtstramning och restriktioner av finanspolitiken har också bakbundit de nationella politikerna i att kunna stimulera ekonomin. Ju mer den italienska ekonomin hålls tillbaka desto mer ökar skuldkvoten som nu stabiliserat sig på ca 130 procent av BNP.

Just statsskuldsnivån är också den springande punkten. Likt Sverige hade Italien med sig en betydande statsskuld från 1980- och 1990-talens valutaturbulenser. Dessa uppkom till stor del av obalanser i dåtidens europeiska växelkurssamarbete European Exchange Rate Mechanism (ERM). Framför allt kopplat till de höga räntor som Bundesbank höll för att inte släppa iväg inflationen trots att de offentliga utgifterna ökade i samband med den tyska återföreningen. Men till skillnad från Sverige, som släppte kronans anknytning till de europeiska valutorna 1992 och sedan dess har haft en flytande valuta, har Italien inte kunnat växa sig ur sin statsskuld med hjälp av en flexibel växelkurs.

Visst finns det här något väldigt självförhärligande i Nordeuropas sätt att se på Sydeuropa. Den svenska självgodheten kring statsfinansernas skick vet nästan inga gränser. Trots att regeringen sedan 2014 har stramat åt och inte låtit BNP-ökningarna fullt ut synas i mer resurser till regioner och kommuner, bättre katastrofberedskap eller större infrastrukturinvesteringar, utan istället valt att låta statsskulden minska i allt snabbare takt till en nivå långt under EU:s regler. Det har försatt Sverige i ett sämre beredskapsläge inför en pandemi än vi annars kunde ha haft. Av bl.a. kostnadsskäl monterades beredskapslagren av medicinsk utrustning ned under 1990- och det tidiga 2000-talet.  

Nordeuropeisk vän av ordning skulle kanske invända att problemet är just att den italienska ekonomin i grunden har så stora skavanker att den inte kan växa sig ur sin skuld. Niklas Ekdal menar på DN:s kultursida att ilskan mellan Nord och Syd handlar om att ”protestantiska länder inte vill betala katolska länders räkningar”. Då kanske man ska påminna sig om att det var italienska brandflygplan som hjälpte Sverige under sommaren 2018 när skogsbränder härjade i våra norra landsdelar. Sverige hade ju sparat in på sina egna.

Visst har Italien strukturella problem med bl.a. demografi och regionala klyftor. Men problemen förstärks snarare än hjälps av de obalanser som eurosamarbetet skapar. Tragiken är att även Sverige som inte är ett euroland underblåser föreställningen att obalanserna inte har något med saken att göra. Italien och de andra sydeuropeiska länderna har sig själva att skylla.

Ödmjukhet inför att den svenska positionen gynnas av att vi står precis bredvid eurosamarbetet och kan dra nytta av tysk köpkraft men samtidigt har vår egen valuta att ta upp lån i tycks inte existera i den ekonomiska debatten här. Kanske är det den där protestantiska självbilden som tittar fram när man minst anar det. Åtminstone verkar grundlig empiri väga lätt mot stereotypen av de slösaktiga katolikerna i södra Europa.

Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia, Uppsala universitet

Vad vet vi egentligen om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser?

Det är i kriser, när beslut måste fattas snabbt, som kunskaper historia behövs som mest. Men kriser kan också blottlägga historieböckernas vita fläckar. Den här texten handlar om vad vi vet, och inte vet, om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser.

Medierna fylls av historiska jämförelser i dessa virustider. Alltifrån medeltidens digerdöd och 1800-talets koleraepidemier till mer sentida influensautbrott. Den vanligaste historiska analogin är förmodligen spanska sjukan, som anses ha orsakat fler dödsoffer än första världskriget när den spreds över världen 1918–19.

Jakten på historiska paralleller är inte förvånande. I ett läge när en smitta sprids med förbluffande hastighet och när ekonomin ser ut att befinna sig i fritt fall är det svårt att förlita sig på såväl teori och modern empiri. Historien kan hjälpa beslutsfattare av olika slag – statsministrar, statsepidemiologer, företagsledare och vanliga medborgare – att orientera sig.[1] Men även under mer normala omständigheter kan de historiska parallellerna vara viktiga. Vissa typer av händelser, såsom pandemier, är helt enkelt sällsynta. De senaste årens erfarenheter ger inte tillräcklig vägledning.

När ekonomerna Lars Jonung och Werner Roeger, för närmare 15 år sedan, publicerade en rapport om de potentiella makroekonomiska effekterna av en influensapandemi konstaterade de uppgiften var extremt svår eftersom ”världen inte upplevt en stor pandemi på senare tid”.[2] För att överhuvudtaget få några referensramar att grunda kvalificerade gissningar (”guesstimates”) om en pandemis makroekonomiska effekter behövde de titta på erfarenheter av farsoter i det förflutna, även om den medicinska teknologin då befann sig på en helt annan nivå. Deras rapport, som skrevs på uppdrag av EU-kommissionen, är ett intressant exempel på hur föreställningar och kunskap om det förflutna kan användas för att skapa framtidsscenarion, som i sin tur kan vägleda beslutsfattare.

Jonung och Roeger använde forskningsresultat om spanska sjukan för att konstruera ett ”pessimistiskt” huvudscenario. De räknar på att 30 procent av befolkningen insjuknade och att dödligheten bland dessa uppgick till 2,5 procent, något som skulle innebära en dödlighet på 7,5 per 1,000 invånare. Detta jämfördes med den dödlighet på 2,5 per 1,000 invånare som tidigare forskning om spanska sjukan kommit fram till. Vidare antog Jonung och Roeger att varje insjuknad individ stannade hemma från arbetet i tre veckor, betydligt längre än de tre till fem dagar som var genomsnittet för de som fick spanska sjukan. När det gäller pandemins varaktighet utgick Jonung och Roeger från att de största effekterna koncentrerades till ett kvartal, ett antagande baserat på ”past evidence”.

Med dessa antaganden på plats simulerade Jonung och Roeger vad som hände i en makroekonomisk modell av EU:s ekonomi vid en tänkt pandemi. Simuleringen skiljde på utbuds- och efterfrågeeffekter.  Utbudseffekterna var de som har att göra med att antalet arbetade timmar sjunker i och med att många insjuknar och dör, eller stannar hemma för att vårda anhöriga som insjuknar. Efterfrågeeffekterna utgjordes av minskad konsumtion, till följd av av olika åtgärder som vidtas för att begränsa smittspridningen, exempelvis inskränkningar av resande och möten.

Jonung och Roegers simuleringar visade att en pandemi som utbrutit första kvartalet 2006 skulle fått tämligen begränsade effekter på EU:s ekonomi. Istället för en tillväxt på 2,1 procent, som dåtidens prognoser visade, skulle tillväxten ha stannat på 0,5 procent. Återhämtningen skulle inledas redan det följande året, då tillväxten skulle bli snabbare än prognoserna. Så snart som pandemin ebbat ut, efter ungefär fyra månader, återkom folk till sina arbeten och återupptog sin konsumtion ungefär som tidigare. ”Detta anpassningsmönster är känt från tidigare pandemier”, påpekade Jonung och Roeger.

Återigen hänvisades till spanska sjukan, närmare bestämt en studie som visade att detaljhandeln i USA sjönk i november och december 1918 för att växa snabbt efter årsskiftet. Vad som verkar ha hänt var att amerikanerna sköt upp sin konsumtion några månader.

En liknande bild av en anpassningsbar ekonomi gavs av i annan empirisk studie som åberopades av Jonung och Roeger, en uppsats med rubriken ”The Economic Effects of the 1918 Influenza Epidemic” av Brainerd och Siegler.[3] Här användes den variation i dödlighet som observerats på delstatsnivå i USA för att studera spanska sjukans effekter på den ekonomiska tillväxten. Det visade sig att delstater med hög dödlighet upplevde snabbare tillväxt fram till 1920-talets slut jämfört med de delstater där dödligheten varit lägre.

I ett uttalande i Dagens Nyheter helt nyligen sammanfattade Jonung:

”Det vi slogs av när vi tittade på tidigare pandemier var elasticiteten, hur snabbt det återgick till det normala. Det är som om man trycker in ett finger i en ballong. När man tar bort det så fylls den ut igen […]”.

Nationalekonomer kritiseras ofta för sin historielöshet. I det här fallet är en sådan kritik knappast rättvis. För det första har Jonung har själv bedrivit en hel del ekonomisk-historisk forskning, inte minst sådan som har kopplingar till policyfrågor.[4] För det andra fanns inte någon omfattande forskning om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser när Jonung och Roeger gjorde sina simuleringar. Vid den aktuella tidpunkten framstår spanska sjukan rent av som en vit fläck i den ekonomiska historien.

I sin rapport kunde Jonung och Roeger referera till två empiriska studier. De ovan nämnda resultaten om detaljhandelns snabba återhämtning kom från en rapport framtagen på uppdrag av Kanadas finansdepartement.[5] Resultaten om tillväxten i olika amerikanska delstater hämtades från ett working paper som aldrig kom att publiceras.[6]

På senare år har det tillkommit en del forskning som direkt eller indirekt berör spanska sjukans ekonomiska konsekvenser. En studie som fokuserar på den amerikanska arbetsmarknaden bekräftar bilden av en snabb återhämtning efter epidemin.[7] Annan forskning pekar mot att effekterna kan ha varit mer långvariga än vad som antogs av Jonung och Roeger. En studie på svenska data visar att fler skrevs in i fattigvården i län som hade högre dödlighet i influensan, men att effekten blev tydlig först efter ett par år.[8] En studie av Sao Paolo i Brasilien visar att produktionen av jordbruksprodukter ännu på 1940-talet var lägre i de distrikt som drabbats hårdare av spanska sjukan.[9] Effekterna syns än idag, menar forskarna, i form av lägre testresultat på nationella prov. Det finns också några studier som jämför hur det gick för de som var i fosterstadiet under influensan, med dem som föddes tidigare och senare.[10] Här kan exempelvis nämnas en undersökning baserad på svenska befolkningsregister som visar på sämre hälsa senare i livet för de som föddes i spanska sjukans omedelbara efterdyningar.[11]

Trots denna nyare forskning finns många obesvarade frågor kring 1900-talets största demografiska katastrof, inte minst i ljuset av den nu pågående epidemin. Hur påverkade egentligen spanska sjukan konsumenterna? Går det att se några skillnader mellan länder och regioner som tillämpade mer eller mindre strikta regleringar för att hindra smittspridning? Finns det några kopplingar mellan influensan och den ekonomiska krisen i början av 1920-talet? Och hur påverkade egentligen Jonungs och Roegers rapport från 2006 beslutsfattare på olika nivåer, och vår egen ”krisberedskap”?

Tobias Karlsson, forskare i ekonomisk historia vid Lunds universitet


[1] Barry Eichengreen, ‘Economic History and Economic Policy’, The Journal of Economic History, 72.2 (2012), 289–307.

[2] Lars Jonung & Werner Roeger, The Macroeconomic Effects of a Pandemic in Europe – a Model-Based Assessment (Rochester, NY: Social Science Research Network, 1 June 2006).

[3] Elizabeth Brainerd & Mark V. Siegler, The Economic Effects of the 1918 Influenza Epidemic, CEPR Discussion Papers (C.E.P.R. Discussion Papers, February 2003).

[4] Se exempelvis Lars Jonung, ‘Ekonomiska kriser förr och nu’, i Ekonomisk Historia (Ekonomisk historia 1985, 1985), 77-83.

[5] James, S. & T. Sargent (2006), “The Economic Effects of an Influenza Pandemic”, Economic Analysis and Forecasting Division, Department of Finance, Canada, May 9. Denna rapport finns, vad jag kan se, inte tillgänglig på nätet. Den sistnämnde författaren är av allt att döma nobelpristagaren Thomas Sargent, som bl a forskar kring katastrofers ekonomiska betydelse.

[6] Ett problem för Brainerd och Siegler, och en sannolik anledning till att deras resultat inte publicerats, är att de saknar data på hur delstaterna hade utvecklats innan spanska sjukan. De får helt enkelt anta att epidemin slog närmast slumpmässigt mot olika delar av USA, ett antagande som inte stöds av senare forskning.

[7] Thomas A. Garrett, ‘War and Pestilence as Labor Market Shocks: U.s. Manufacturing Wage Growth 1914–1919’, Economic Inquiry, 47.4 (2009), 711–25.

[8] Martin Karlsson, Therese Nilsson, & Stefan Pichler, ‘The Impact of the 1918 Spanish Flu Epidemic on Economic Performance in Sweden: An Investigation into the Consequences of an Extraordinary Mortality Shock’, Journal of Health Economics, 36 (2014), 1–19.

[9] Amanda Guimbeau, Nidhiya Menon, & Aldo Musacchio, The Brazilian Bombshell? The Long-Term Impact of the 1918 Influenza Pandemic the South American Way (Rochester, NY: Social Science Research Network, 1 May 2019).

[10] Douglas Almond, ‘Is the 1918 Influenza Pandemic Over? Long‐Term Effects of In Utero Influenza Exposure in the Post‐1940 U.S. Population’, Journal of Political Economy, 114.4 (2006), 672–712.

[11] Jonas Helgertz och Tommy Bengtsson, ‘The Long-Lasting Influenza: The Impact of Fetal Stress During the 1918 Influenza Pandemic on Socioeconomic Attainment and Health in Sweden, 1968–2012’, Demography, 56.4 (2019), 1389–1425.

Smitta och säkerhet

Sedan de första rapporterna på nyårsafton har spridningen av coronaviruset (covid-19) troligen inte undgått någon. Den här texten behandlar inte vad viruset är, hur det sprids eller hur du skyddar dig mot det. Inte heller vill den övertyga dig om att du inte behöver oroa dig, eller att alla skyddsåtgärder är onödiga. Istället är syftet att diskutera vad den hotbild som målas upp får för konsekvenser, och hur detta relaterar till en stats hantering av en osäker framtid. Jag vill lyfta coronavirusets säkerhetisering.

Valet att tala om säkerhetisering snarare än säkerhet grundar sig i en vilja att rikta uppmärksamheten mot vad som händer när något påtalas vara en säkerhetsrisk. Det finns ständigt en mängd möjliga risker och hot som omger oss. Genom att rikta fokus mot någon eller några av dessa risker framtvingar politiker, media eller opinionsbildare handling: resurser sätts in, och möjliga sätt att kontrollera hotet diskuteras. Otaliga säkerhetsåtgärder, såsom provtagningar, reseförbud och besked om karantän, talar för att coronaviruset just nu är en av världens mest säkerhetiserade frågor. Antalet smittade nådde nyligen 125.000 individer (länk: https://www.who.int/news-room/detail/07-03-2020-who-statement-on-cases-of-covid-19-surpassing-100-000) i världen, allt fler länder förbjuder resor (länk: https://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-stoppar-flygresor-fran-europa/) och inför begränsningar på mötesfriheten (https://www.regeringen.se/artiklar/2020/03/forordning-om-forbud-mot-att-halla-allmanna-sammankomster-och-offentliga-tillstallningar/).

Att en fråga säkerhetiseras är inte nödvändigtvis dåligt. Grundidén handlar ju om att skydda oss från något som vi upplever som hotfullt, och genom att uttala hotet högt gör vi andra uppmärksamma på det och skapar förutsättningar för att hantera hotet. Men säkerhetiseringen kan också ge problem. För det första medför den att andra möjliga risker hamnar utanför sökljuset. Genom att lyfta fram något som ett hot osynliggör vi alltså andra möjliga hotbilder. Krig och kränkningar av mänskliga rättigheter ryms för tillfället inte på scenen.

Information om det nya coronaviruset i Köpenhamns tunnelbana. FOTO Johannes Ljungberg.

För det andra så innebär säkerhetisering att något eller någon blir betecknad som hot, medan någon annan definieras som den som hotas. Sådana benämningar är aldrig oproblematiska. Vad gäller coronautbrottet framstår i förstone själva viruset som hotet, och människorna som de hotade. Men riktigt så enkel är inte frågan. De motåtgärder som sätts in riktas inte enbart mot själva viruset, utan också mot de människor som eventuellt bär på smittan. Därmed inkluderas de som omges av kontroller i hotbilden. Smittade människor blir ett hot mot friska; potentiellt smittade blir ett potentiellt hot.

Säkerhetisering tenderar att drabba vissa grupper värre än andra. I det här fallet vittnar många asiater om en våg av främlingsfientlighet [länk: https://time.com/5797836/coronavirus-racism-stereotypes-attacks/); de utsätts för våld och hot. Viruset bryr sig dock inte om nationalitet. Snarare är det påtagligt att smittan sprids på grund av de resmönster som finns i världen idag. Från Kina har utbrottet först och främst spridits till västvärlden: USA och Europa tillhör de mest drabbade områdena. Corona har spridits längs handels- och turistvägar, med dem som på grund av arbete eller hög inkomst haft möjlighet att resa över stora delar av världen.[1] Ändå är det inte höginkomsttagare som utsätts för allmänhetens säkerhetisering.

Ett tredje problem med säkerhetisering är risken för autoimmunisering. Passande nog är begreppet taget från läkarvetenskapen: det uppstår när antikroppar som ska hantera ett angrepp mot kroppen istället angriper den egna vävnaden. När begreppet överförs till diskussionen om säkerhetisering avser det fall när de motåtgärder som sätts in för att hantera det angivna hotet i själva verket förvärrar situationen. Gällande coronaviruset inkommer nu rapporter om att munskydd säljer slut runt om i världen, vilket lett till brist (länk: https://edition.cnn.com/2020/02/29/health/coronavirus-mask-hysteria-us-trnd/index.html) för bland annat sjukvårdspersonal.[2] Andra rapporter visar på problem med tillgång till mat, på grund av risk för smittspridning men också högra priser (länk: https://www.bbc.com/news/business-51305566) och hamstring (länk: https://www.bbc.com/news/business-51769184) av människor som väntar sig det värsta. Medan dessa beteenden möjligen mildrar den individuella hotbilden, bidrar de till den gemensamma, då andra drabbade riskerar att bli utan såväl näring som skydd och därmed riskerar att sprida sjukdomen vidare.

Sammantaget utgöra coronautbrottet ett utmärkt exempel på ett säkerhetiseringsdilemma: det finns mycket att vinna på att påtala viruset som ett säkerhetshot (länk: https://www.who.int/news-room/q-a-detail/q-a-coronaviruses), men samtidigt medför det också höga risker.

Vad kan en historiker bidra med till denna debatt? Det är rimligt att påstå att stater alltid har säkerhetiserat hot; behovet av att skydda såväl ledning som befolkning är grundläggande för statens varande. Vad som säkerhetiseras, och hur, förändras dock över tid. Utifrån ett historiskt perspektiv framgår således vad som är nytt i dagens debatt, och vilka mönster som känns igen.

En återkommande lösning på upplevda hot är att försöka motverka spridning. Så hanterade den svenska staten uppror under 1600-talet: överheten lade locket på och förbjöd sina ämbetsmän att föra information vidare, eftersom den riskerade att nå bönder som kunde inspireras därav. Risken för spridning liknades vid löpeldar eller smittohärdar.[3] Även sjukdomar resulterade i karantänområden och begränsningar i människors frihet och rörlighet: gudstjänster kortades ner och områden spärrades av.[4] På så sätt känns säkerhetiseringen av virusutbrottet i våra dagar igen, även om tillgången till en större kontrollapparat och fler resurser gör att omfånget av säkerhetiseringen och hastigheten med vilken den sprids har ökat.

Tidsaspekten är dock en av de aspekter som har förändrats mest från då till nu. Även om också de tidigmoderna staterna utförde förebyggande insatser, inleddes en mer omfattande säkerhetisering först efter att hotet egentligen inte längre var hot utan verklighet: insatser mot pesten gjordes efter att den inträffat, och upprors omfång begränsades efter att de brutit ut. I våra dagar genomförs säkerhetisering istället vid tidigast möjliga tillfälle, till den grad att såväl forskare som politiker talar om preventiva åtgärder – preemptive strikes. Syftet är att bemöta inte enbart hot, utan också potentiella hot.

Framtiden innehåller ofrånkomligen potentiella hotbilder, som kännetecknas av att vi har bristfällig information om hur trovärdiga de egentligen är. Det finns två lösningar på en sådan situation: antingen väntar vi tills vi har mer information att utgå från, eller också agerar vi för att säkerställa att det potentiella hotet realiseras. Medan tidigmoderna stater förespråkade den första hållningen, tenderar dagens stater att anbefalla den andra. Inte nog med det: dagens stater avkrävs ansvar från sina medborgare ifall de misslyckas med att förebygga potentiella hot. Därmed tycks vi gå mot ett allt mer säkerhetiserat samhälle, där beredskapsnivån ständigt hålls hög.

En eskalerande situation är en sak; återigen, det kan finnas fog för att identifiera hotbilder. Men det är också nödvändigt att fundera över hur situationen ska kunna deskalera. En ansvarsfull säkerhetisering förutsätter möjligheter till (och jag ber om ursäkt för det onekligen otympliga ordet) desäkerhetisering (desecuritization), inte enbart av coronaviruset utan också av andra hotbilder. En sådan plan lyser ännu med sin frånvaro.

Därtill behöver riskerna med säkerhetiseringen hanteras. Vilka andra hotbilder ignorerar vi? Vem betecknas som hot, och hur påverkar det dem? Hur motverkar vi autoimmunisering? Frågorna är centrala, inte enbart i pågående utbrott, utan även för framtida hanteringar av hotbilder. Framför allt behöver vi diskutera på vems villkor en säkerhetisering sker.

Sari Nauman, forskare i historia vid Göteborgs universitet


[1] Se WHO:s rapportering kring covid-19-virusets spridning på https://experience.arcgis.com/experience/685d0ace521648f8a5beeeee1b9125cd (besökt 2020-03-10). Se även Expressens redogörelse för smittvägarna i Sverige: https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-alla-svenskar-som-smittats-av-coronaviruset/ (besökt 2020-03-10).

[2] För liknande händelser i Sverige, se https://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-sager-nej-nar-italien-ber-om-hjalp-med-munskydd/ (besökt 2020-03-10).

[3] Miriam Rönnqvist, ”Smittande oro: Revoltenerfahrung som katalysator för den svenska överhetens retorik och taktik i mötet med uppror underifrån under 1600-talet”, i Trond Bjerkås & Knut Dørum (red.), Eneveldet før undergangen: Politisk kultur i Norge 1660–1814 (Oslo 2017).

[4] Uppsala domkapitels protokoll, vol. 18; Bodil Persson, Pestens gåta: Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne (Lund, 2001).