Vad vet vi egentligen om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser?

Det är i kriser, när beslut måste fattas snabbt, som kunskaper historia behövs som mest. Men kriser kan också blottlägga historieböckernas vita fläckar. Den här texten handlar om vad vi vet, och inte vet, om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser.

Medierna fylls av historiska jämförelser i dessa virustider. Alltifrån medeltidens digerdöd och 1800-talets koleraepidemier till mer sentida influensautbrott. Den vanligaste historiska analogin är förmodligen spanska sjukan, som anses ha orsakat fler dödsoffer än första världskriget när den spreds över världen 1918–19.

Jakten på historiska paralleller är inte förvånande. I ett läge när en smitta sprids med förbluffande hastighet och när ekonomin ser ut att befinna sig i fritt fall är det svårt att förlita sig på såväl teori och modern empiri. Historien kan hjälpa beslutsfattare av olika slag – statsministrar, statsepidemiologer, företagsledare och vanliga medborgare – att orientera sig.[1] Men även under mer normala omständigheter kan de historiska parallellerna vara viktiga. Vissa typer av händelser, såsom pandemier, är helt enkelt sällsynta. De senaste årens erfarenheter ger inte tillräcklig vägledning.

När ekonomerna Lars Jonung och Werner Roeger, för närmare 15 år sedan, publicerade en rapport om de potentiella makroekonomiska effekterna av en influensapandemi konstaterade de uppgiften var extremt svår eftersom ”världen inte upplevt en stor pandemi på senare tid”.[2] För att överhuvudtaget få några referensramar att grunda kvalificerade gissningar (”guesstimates”) om en pandemis makroekonomiska effekter behövde de titta på erfarenheter av farsoter i det förflutna, även om den medicinska teknologin då befann sig på en helt annan nivå. Deras rapport, som skrevs på uppdrag av EU-kommissionen, är ett intressant exempel på hur föreställningar och kunskap om det förflutna kan användas för att skapa framtidsscenarion, som i sin tur kan vägleda beslutsfattare.

Jonung och Roeger använde forskningsresultat om spanska sjukan för att konstruera ett ”pessimistiskt” huvudscenario. De räknar på att 30 procent av befolkningen insjuknade och att dödligheten bland dessa uppgick till 2,5 procent, något som skulle innebära en dödlighet på 7,5 per 1,000 invånare. Detta jämfördes med den dödlighet på 2,5 per 1,000 invånare som tidigare forskning om spanska sjukan kommit fram till. Vidare antog Jonung och Roeger att varje insjuknad individ stannade hemma från arbetet i tre veckor, betydligt längre än de tre till fem dagar som var genomsnittet för de som fick spanska sjukan. När det gäller pandemins varaktighet utgick Jonung och Roeger från att de största effekterna koncentrerades till ett kvartal, ett antagande baserat på ”past evidence”.

Med dessa antaganden på plats simulerade Jonung och Roeger vad som hände i en makroekonomisk modell av EU:s ekonomi vid en tänkt pandemi. Simuleringen skiljde på utbuds- och efterfrågeeffekter.  Utbudseffekterna var de som har att göra med att antalet arbetade timmar sjunker i och med att många insjuknar och dör, eller stannar hemma för att vårda anhöriga som insjuknar. Efterfrågeeffekterna utgjordes av minskad konsumtion, till följd av av olika åtgärder som vidtas för att begränsa smittspridningen, exempelvis inskränkningar av resande och möten.

Jonung och Roegers simuleringar visade att en pandemi som utbrutit första kvartalet 2006 skulle fått tämligen begränsade effekter på EU:s ekonomi. Istället för en tillväxt på 2,1 procent, som dåtidens prognoser visade, skulle tillväxten ha stannat på 0,5 procent. Återhämtningen skulle inledas redan det följande året, då tillväxten skulle bli snabbare än prognoserna. Så snart som pandemin ebbat ut, efter ungefär fyra månader, återkom folk till sina arbeten och återupptog sin konsumtion ungefär som tidigare. ”Detta anpassningsmönster är känt från tidigare pandemier”, påpekade Jonung och Roeger.

Återigen hänvisades till spanska sjukan, närmare bestämt en studie som visade att detaljhandeln i USA sjönk i november och december 1918 för att växa snabbt efter årsskiftet. Vad som verkar ha hänt var att amerikanerna sköt upp sin konsumtion några månader.

En liknande bild av en anpassningsbar ekonomi gavs av i annan empirisk studie som åberopades av Jonung och Roeger, en uppsats med rubriken ”The Economic Effects of the 1918 Influenza Epidemic” av Brainerd och Siegler.[3] Här användes den variation i dödlighet som observerats på delstatsnivå i USA för att studera spanska sjukans effekter på den ekonomiska tillväxten. Det visade sig att delstater med hög dödlighet upplevde snabbare tillväxt fram till 1920-talets slut jämfört med de delstater där dödligheten varit lägre.

I ett uttalande i Dagens Nyheter helt nyligen sammanfattade Jonung:

”Det vi slogs av när vi tittade på tidigare pandemier var elasticiteten, hur snabbt det återgick till det normala. Det är som om man trycker in ett finger i en ballong. När man tar bort det så fylls den ut igen […]”.

Nationalekonomer kritiseras ofta för sin historielöshet. I det här fallet är en sådan kritik knappast rättvis. För det första har Jonung har själv bedrivit en hel del ekonomisk-historisk forskning, inte minst sådan som har kopplingar till policyfrågor.[4] För det andra fanns inte någon omfattande forskning om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser när Jonung och Roeger gjorde sina simuleringar. Vid den aktuella tidpunkten framstår spanska sjukan rent av som en vit fläck i den ekonomiska historien.

I sin rapport kunde Jonung och Roeger referera till två empiriska studier. De ovan nämnda resultaten om detaljhandelns snabba återhämtning kom från en rapport framtagen på uppdrag av Kanadas finansdepartement.[5] Resultaten om tillväxten i olika amerikanska delstater hämtades från ett working paper som aldrig kom att publiceras.[6]

På senare år har det tillkommit en del forskning som direkt eller indirekt berör spanska sjukans ekonomiska konsekvenser. En studie som fokuserar på den amerikanska arbetsmarknaden bekräftar bilden av en snabb återhämtning efter epidemin.[7] Annan forskning pekar mot att effekterna kan ha varit mer långvariga än vad som antogs av Jonung och Roeger. En studie på svenska data visar att fler skrevs in i fattigvården i län som hade högre dödlighet i influensan, men att effekten blev tydlig först efter ett par år.[8] En studie av Sao Paolo i Brasilien visar att produktionen av jordbruksprodukter ännu på 1940-talet var lägre i de distrikt som drabbats hårdare av spanska sjukan.[9] Effekterna syns än idag, menar forskarna, i form av lägre testresultat på nationella prov. Det finns också några studier som jämför hur det gick för de som var i fosterstadiet under influensan, med dem som föddes tidigare och senare.[10] Här kan exempelvis nämnas en undersökning baserad på svenska befolkningsregister som visar på sämre hälsa senare i livet för de som föddes i spanska sjukans omedelbara efterdyningar.[11]

Trots denna nyare forskning finns många obesvarade frågor kring 1900-talets största demografiska katastrof, inte minst i ljuset av den nu pågående epidemin. Hur påverkade egentligen spanska sjukan konsumenterna? Går det att se några skillnader mellan länder och regioner som tillämpade mer eller mindre strikta regleringar för att hindra smittspridning? Finns det några kopplingar mellan influensan och den ekonomiska krisen i början av 1920-talet? Och hur påverkade egentligen Jonungs och Roegers rapport från 2006 beslutsfattare på olika nivåer, och vår egen ”krisberedskap”?

Tobias Karlsson, forskare i ekonomisk historia vid Lunds universitet


[1] Barry Eichengreen, ‘Economic History and Economic Policy’, The Journal of Economic History, 72.2 (2012), 289–307.

[2] Lars Jonung & Werner Roeger, The Macroeconomic Effects of a Pandemic in Europe – a Model-Based Assessment (Rochester, NY: Social Science Research Network, 1 June 2006).

[3] Elizabeth Brainerd & Mark V. Siegler, The Economic Effects of the 1918 Influenza Epidemic, CEPR Discussion Papers (C.E.P.R. Discussion Papers, February 2003).

[4] Se exempelvis Lars Jonung, ‘Ekonomiska kriser förr och nu’, i Ekonomisk Historia (Ekonomisk historia 1985, 1985), 77-83.

[5] James, S. & T. Sargent (2006), “The Economic Effects of an Influenza Pandemic”, Economic Analysis and Forecasting Division, Department of Finance, Canada, May 9. Denna rapport finns, vad jag kan se, inte tillgänglig på nätet. Den sistnämnde författaren är av allt att döma nobelpristagaren Thomas Sargent, som bl a forskar kring katastrofers ekonomiska betydelse.

[6] Ett problem för Brainerd och Siegler, och en sannolik anledning till att deras resultat inte publicerats, är att de saknar data på hur delstaterna hade utvecklats innan spanska sjukan. De får helt enkelt anta att epidemin slog närmast slumpmässigt mot olika delar av USA, ett antagande som inte stöds av senare forskning.

[7] Thomas A. Garrett, ‘War and Pestilence as Labor Market Shocks: U.s. Manufacturing Wage Growth 1914–1919’, Economic Inquiry, 47.4 (2009), 711–25.

[8] Martin Karlsson, Therese Nilsson, & Stefan Pichler, ‘The Impact of the 1918 Spanish Flu Epidemic on Economic Performance in Sweden: An Investigation into the Consequences of an Extraordinary Mortality Shock’, Journal of Health Economics, 36 (2014), 1–19.

[9] Amanda Guimbeau, Nidhiya Menon, & Aldo Musacchio, The Brazilian Bombshell? The Long-Term Impact of the 1918 Influenza Pandemic the South American Way (Rochester, NY: Social Science Research Network, 1 May 2019).

[10] Douglas Almond, ‘Is the 1918 Influenza Pandemic Over? Long‐Term Effects of In Utero Influenza Exposure in the Post‐1940 U.S. Population’, Journal of Political Economy, 114.4 (2006), 672–712.

[11] Jonas Helgertz och Tommy Bengtsson, ‘The Long-Lasting Influenza: The Impact of Fetal Stress During the 1918 Influenza Pandemic on Socioeconomic Attainment and Health in Sweden, 1968–2012’, Demography, 56.4 (2019), 1389–1425.

Smitta och säkerhet

Sedan de första rapporterna på nyårsafton har spridningen av coronaviruset (covid-19) troligen inte undgått någon. Den här texten behandlar inte vad viruset är, hur det sprids eller hur du skyddar dig mot det. Inte heller vill den övertyga dig om att du inte behöver oroa dig, eller att alla skyddsåtgärder är onödiga. Istället är syftet att diskutera vad den hotbild som målas upp får för konsekvenser, och hur detta relaterar till en stats hantering av en osäker framtid. Jag vill lyfta coronavirusets säkerhetisering.

Valet att tala om säkerhetisering snarare än säkerhet grundar sig i en vilja att rikta uppmärksamheten mot vad som händer när något påtalas vara en säkerhetsrisk. Det finns ständigt en mängd möjliga risker och hot som omger oss. Genom att rikta fokus mot någon eller några av dessa risker framtvingar politiker, media eller opinionsbildare handling: resurser sätts in, och möjliga sätt att kontrollera hotet diskuteras. Otaliga säkerhetsåtgärder, såsom provtagningar, reseförbud och besked om karantän, talar för att coronaviruset just nu är en av världens mest säkerhetiserade frågor. Antalet smittade nådde nyligen 125.000 individer (länk: https://www.who.int/news-room/detail/07-03-2020-who-statement-on-cases-of-covid-19-surpassing-100-000) i världen, allt fler länder förbjuder resor (länk: https://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-stoppar-flygresor-fran-europa/) och inför begränsningar på mötesfriheten (https://www.regeringen.se/artiklar/2020/03/forordning-om-forbud-mot-att-halla-allmanna-sammankomster-och-offentliga-tillstallningar/).

Att en fråga säkerhetiseras är inte nödvändigtvis dåligt. Grundidén handlar ju om att skydda oss från något som vi upplever som hotfullt, och genom att uttala hotet högt gör vi andra uppmärksamma på det och skapar förutsättningar för att hantera hotet. Men säkerhetiseringen kan också ge problem. För det första medför den att andra möjliga risker hamnar utanför sökljuset. Genom att lyfta fram något som ett hot osynliggör vi alltså andra möjliga hotbilder. Krig och kränkningar av mänskliga rättigheter ryms för tillfället inte på scenen.

Information om det nya coronaviruset i Köpenhamns tunnelbana. FOTO Johannes Ljungberg.

För det andra så innebär säkerhetisering att något eller någon blir betecknad som hot, medan någon annan definieras som den som hotas. Sådana benämningar är aldrig oproblematiska. Vad gäller coronautbrottet framstår i förstone själva viruset som hotet, och människorna som de hotade. Men riktigt så enkel är inte frågan. De motåtgärder som sätts in riktas inte enbart mot själva viruset, utan också mot de människor som eventuellt bär på smittan. Därmed inkluderas de som omges av kontroller i hotbilden. Smittade människor blir ett hot mot friska; potentiellt smittade blir ett potentiellt hot.

Säkerhetisering tenderar att drabba vissa grupper värre än andra. I det här fallet vittnar många asiater om en våg av främlingsfientlighet [länk: https://time.com/5797836/coronavirus-racism-stereotypes-attacks/); de utsätts för våld och hot. Viruset bryr sig dock inte om nationalitet. Snarare är det påtagligt att smittan sprids på grund av de resmönster som finns i världen idag. Från Kina har utbrottet först och främst spridits till västvärlden: USA och Europa tillhör de mest drabbade områdena. Corona har spridits längs handels- och turistvägar, med dem som på grund av arbete eller hög inkomst haft möjlighet att resa över stora delar av världen.[1] Ändå är det inte höginkomsttagare som utsätts för allmänhetens säkerhetisering.

Ett tredje problem med säkerhetisering är risken för autoimmunisering. Passande nog är begreppet taget från läkarvetenskapen: det uppstår när antikroppar som ska hantera ett angrepp mot kroppen istället angriper den egna vävnaden. När begreppet överförs till diskussionen om säkerhetisering avser det fall när de motåtgärder som sätts in för att hantera det angivna hotet i själva verket förvärrar situationen. Gällande coronaviruset inkommer nu rapporter om att munskydd säljer slut runt om i världen, vilket lett till brist (länk: https://edition.cnn.com/2020/02/29/health/coronavirus-mask-hysteria-us-trnd/index.html) för bland annat sjukvårdspersonal.[2] Andra rapporter visar på problem med tillgång till mat, på grund av risk för smittspridning men också högra priser (länk: https://www.bbc.com/news/business-51305566) och hamstring (länk: https://www.bbc.com/news/business-51769184) av människor som väntar sig det värsta. Medan dessa beteenden möjligen mildrar den individuella hotbilden, bidrar de till den gemensamma, då andra drabbade riskerar att bli utan såväl näring som skydd och därmed riskerar att sprida sjukdomen vidare.

Sammantaget utgöra coronautbrottet ett utmärkt exempel på ett säkerhetiseringsdilemma: det finns mycket att vinna på att påtala viruset som ett säkerhetshot (länk: https://www.who.int/news-room/q-a-detail/q-a-coronaviruses), men samtidigt medför det också höga risker.

Vad kan en historiker bidra med till denna debatt? Det är rimligt att påstå att stater alltid har säkerhetiserat hot; behovet av att skydda såväl ledning som befolkning är grundläggande för statens varande. Vad som säkerhetiseras, och hur, förändras dock över tid. Utifrån ett historiskt perspektiv framgår således vad som är nytt i dagens debatt, och vilka mönster som känns igen.

En återkommande lösning på upplevda hot är att försöka motverka spridning. Så hanterade den svenska staten uppror under 1600-talet: överheten lade locket på och förbjöd sina ämbetsmän att föra information vidare, eftersom den riskerade att nå bönder som kunde inspireras därav. Risken för spridning liknades vid löpeldar eller smittohärdar.[3] Även sjukdomar resulterade i karantänområden och begränsningar i människors frihet och rörlighet: gudstjänster kortades ner och områden spärrades av.[4] På så sätt känns säkerhetiseringen av virusutbrottet i våra dagar igen, även om tillgången till en större kontrollapparat och fler resurser gör att omfånget av säkerhetiseringen och hastigheten med vilken den sprids har ökat.

Tidsaspekten är dock en av de aspekter som har förändrats mest från då till nu. Även om också de tidigmoderna staterna utförde förebyggande insatser, inleddes en mer omfattande säkerhetisering först efter att hotet egentligen inte längre var hot utan verklighet: insatser mot pesten gjordes efter att den inträffat, och upprors omfång begränsades efter att de brutit ut. I våra dagar genomförs säkerhetisering istället vid tidigast möjliga tillfälle, till den grad att såväl forskare som politiker talar om preventiva åtgärder – preemptive strikes. Syftet är att bemöta inte enbart hot, utan också potentiella hot.

Framtiden innehåller ofrånkomligen potentiella hotbilder, som kännetecknas av att vi har bristfällig information om hur trovärdiga de egentligen är. Det finns två lösningar på en sådan situation: antingen väntar vi tills vi har mer information att utgå från, eller också agerar vi för att säkerställa att det potentiella hotet realiseras. Medan tidigmoderna stater förespråkade den första hållningen, tenderar dagens stater att anbefalla den andra. Inte nog med det: dagens stater avkrävs ansvar från sina medborgare ifall de misslyckas med att förebygga potentiella hot. Därmed tycks vi gå mot ett allt mer säkerhetiserat samhälle, där beredskapsnivån ständigt hålls hög.

En eskalerande situation är en sak; återigen, det kan finnas fog för att identifiera hotbilder. Men det är också nödvändigt att fundera över hur situationen ska kunna deskalera. En ansvarsfull säkerhetisering förutsätter möjligheter till (och jag ber om ursäkt för det onekligen otympliga ordet) desäkerhetisering (desecuritization), inte enbart av coronaviruset utan också av andra hotbilder. En sådan plan lyser ännu med sin frånvaro.

Därtill behöver riskerna med säkerhetiseringen hanteras. Vilka andra hotbilder ignorerar vi? Vem betecknas som hot, och hur påverkar det dem? Hur motverkar vi autoimmunisering? Frågorna är centrala, inte enbart i pågående utbrott, utan även för framtida hanteringar av hotbilder. Framför allt behöver vi diskutera på vems villkor en säkerhetisering sker.

Sari Nauman, forskare i historia vid Göteborgs universitet


[1] Se WHO:s rapportering kring covid-19-virusets spridning på https://experience.arcgis.com/experience/685d0ace521648f8a5beeeee1b9125cd (besökt 2020-03-10). Se även Expressens redogörelse för smittvägarna i Sverige: https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-alla-svenskar-som-smittats-av-coronaviruset/ (besökt 2020-03-10).

[2] För liknande händelser i Sverige, se https://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-sager-nej-nar-italien-ber-om-hjalp-med-munskydd/ (besökt 2020-03-10).

[3] Miriam Rönnqvist, ”Smittande oro: Revoltenerfahrung som katalysator för den svenska överhetens retorik och taktik i mötet med uppror underifrån under 1600-talet”, i Trond Bjerkås & Knut Dørum (red.), Eneveldet før undergangen: Politisk kultur i Norge 1660–1814 (Oslo 2017).

[4] Uppsala domkapitels protokoll, vol. 18; Bodil Persson, Pestens gåta: Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne (Lund, 2001).

Vad döljer sig bakom 90-talskrisens historieskrivning?

Det sägs ibland att man löser en kris först när det kommer en ny kris. Först i ett nytt skede dras lärdomar från föregående händelser. Problemet är bara att det nya skeendet kanske inte alls liknar det gamla. Den ekonomiska krisen i början 1990-talet i Sverige (”90-talskrisen”) är ett sådant skeende där misstag staplades på misstag. Antagligen för att de politiska slutsatser som drogs hade sina rötter i något helt annat än i den ekonomiska verkligheten.

Har man studerat 90-talskrisen kan man tycka att allt redan är skrivet i ämnet. Carl Bildts ”den enda vägen”, Lindbeckkommissionen och Göran Perssons budgetsanering. Vad mer finns att veta? Alla som var med är intervjuade hundra gånger om. Debattböcker och utredningar finns i mängder. Låt oss bara lägga alltihop till handlingarna nu.

Men när snart 30 år sedan har gått sedan själva krisen ägde rum inträder snarare en ny fas: den där det är dags att utvärdera en tidsperiod som faktiskt går mot sitt slut. Tidskriften Respons chefredaktör Kay Glans skrev detsamma om den era som ibland kallas den nyliberala epoken. Det är först när en epok är förbi som man kan börja förstå den.

I samma nummer av Respons gör ekonomhistorikern Jenny Andersson en exposé över sitt nya forskningsprojekt Nyliberalism i Norden. Hennes i min mening mest intressanta tankespår är komplexiteten i hur liberaliseringar gått till under perioden sedan 70-talets oljekriser fram till nu. Både partier till vänster och höger har ägnat sig åt privatiseringar och marknadiseringsreformer. Det är inte nödvändigtvis så enkelt som att näringslivets intresseorganisationer öste pengar över Timbro och på den vägen övertalade majoriteten att bli nyliberaler.

På samma sätt präglar efterverkningarna av 90-talskrisen många stora politikområden i Sverige idag. Besparingskraven i offentlig sektor som aldrig upphör, inflationsmålet och Riksbankens ställning som självständig från politiska beslut. Det finanspolitiska ramverket som har ett utgiftstak och ett överskottsmål som leder till att, om inga politiska beslut fattas om något annat, de offentliga utgifterna minskar automatiskt. Det är ur den mekanismen det så kallade ”reformutrymmet” uppstår – ett hopkok från finansdepartementet som låter betydligt trevligare än det är. Alltihop härrör från krisåren. Även om idéerna fanns redan tidigare så blev krisen en katalysator för att genomföra dem i full skala. 

Just av den här anledningen är det angeläget att dyka djupare i tänkandet kring krisförloppet och decennierna innan som ledde fram till den här omdaningen av svensk ekonomisk politik. Genomgripande samhällsförändringar i närtid behöver granskas noga av historiker eftersom det inte sällan är de inblandade aktörerna själva som är de första att dominera historieskrivningen.

Ett av de mest anmärkningsvärda resultaten av 90-talskrisen är att förändringen inte blev slutet för de politiker och ekonomiska experter som under 80-talet initierade en del milt sagt misslyckade reformer. Få karriärer gick upp i rök av på grund av den gigantiska fastighetsbubblan som avregleringarna av banksektorn skapat . Få huvuden rullade som en konsekvens av det hårdnackade motståndet mot att införa en rörlig växelkurs. En åtgärd som hade kunnat minska trycket att öka arbetslösheten för att sänka kostnadsläget gentemot omvärlden. Snarare tvärtom.

Det är förstås lätt att vara efterklok, men man undrar ändå varför vissa tolkningar av samtiden sätter sig så hårt hos politiker, tjänstemän och samhällsdebatterande akademiker (nationalekonomer i det här fallet). Var får de idéerna från och varför förmår man inte frigöra sig ifrån dem? Det verkar i mångt och mycket finnas en klyfta mellan hur den ekonomiska verkligheten ser ut och tolkningen av hur verkligheten borde se ut. Där finns antagligen olika historieskrivningar i bakgrunden som aktörer använder sig av för att tolka sin samtid.

En nationalekonom som dessutom själv var aktör i krisförloppet på 90-talet är Lars Jonung. Han refererar ofta bakåt i historien och verkar hämta sina idéer dels från 1920-talets guldmyntfot och dels efterkrigstidens växelkurssamarbete inom det så kallade Bretton Woods-systemet. Det skulle kunna vara en ledtråd till varför till exempel fasta växelkurser tolkades som en så viktig del i svensk ekonomisk politik under hela 1900-talet och varför man Riksbanken till slut ansåg sig behöva sätta en 500-procentig ränta 1992 för att försvara den. Jonung lär inte vara den enda som hämtat inspiration från förr även om han kanske är mest transparent med det.

Riksbankens kontor. Källa.

Det här ter sig ju märkligt för oss idag när fasta växelkurser är något ytterst få någonsin tänker på. Ibland rapporterar media att kronan är lågt värderad, vilket gör det dyrt att åka utomlands på semester men lönsamt att sälja svenska varor och tjänster till våra grannländer. Det är beror på att kronans kurs är rörlig. Har man en fast växelkurs är anpassningen av kostnaden för våra varor och tjänster på världsmarknaden gentemot vad andra är beredda att betala inte automatisk. Jämför med euroländerna där alla medlemmar har samma växelkurs oavsett hur priser och löner i ett enskilt land egentligen ligger till.

Innan 1992 hade Sverige inte haft rörlig växelkurs sedan 1931. Det fanns uppenbart inte på kartan i början av 90-talet att göra ett liknande experiment som man gjorde då när guldmyntfoten övergavs. Däremot kan de inblandade aktörerna inte säga att alternativet inte var en möjlighet – 1987 gjorde amerikanska ekonomer från Brookings Institution (ungefär motsvarighet till svenska SNS) en utredning om svensk ekonomi från ett utifrånperspektiv och föreslog att Sverige skulle införa en rörlig växelkurs för att slippa en oacceptabelt hög arbetslöshet. Utredningen föll platt.

2004 kom statsvetaren Johannes Lindvall med sin avhandling The Politics of Purpose: Swedish Macroeconomic Policy After the Golden Age (Göteborgs universitet) som handlar om just 90-talskrisen. Lindvall menar att krishanteringen i början av 90-talet inte kan klassas som ”normal” politik utan är en typ av förändring där hela den politiska verktygslådan i praktiken byts ut. Om det var meningen att det skulle ske eller inte är dock mer oklart. För vilka aktörer i någon form av ansvarsposition kommer i efterhand erkänna att de inte hade en aning om vad som pågick?

Det intressanta med att börja lyfta blicken från själva krisförloppet och börja söka rötterna till aktörernas tänkande och agerande längre bakåt är att förklaringarna blir mer mångfacetterade och på det sättet faktiskt också mer realistiska.

Socialdemokraterna har till exempel under decennier långt innan 90-talskrisen haft i sig att sunda statsfinanser är ett mantra att leva efter (statsvetaren Per Löwdin skriver bl.a. om det i sin avhandling Det dukade bordet). Men vad man lagt in i begreppet har antagligen varierat kraftigt över tid. På 1980- och 1990-talen pågick skarpa ideologiska strider inom arbetarrörelsen som en ny linje om individualism och valfrihet på marknader gick segrande ur.

Exemplet visar att tolkningar av samtiden är mer komplexa än de kan verka vid en första anblick. Marknadsliberalism kan blandas med gamla dogmer till en ny berättelse som egentligen bara delvis är ny. Ofta måste ett dramatiskt skeende berättigas i efterhand eftersom politiker och andra beslutsfattare ytterst sällan kan erkänna att de faktiskt har ändrat åsikt. Det är då den egna historieskrivningen blir så viktig. Exempelvis menade nationalekonomen Assar Lindbeck att han nog visste precis vad som skulle hända i början av 90-talet men att han inte ville säga något offentligt med risk för att skapa panik. Om det stämmer överens med verkligheten är en helt annan fråga.

Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia, Uppsala universitet

Nedskärningarna på Riksarkivet

Historikeryrkets fundament: ett arkiv. Källa.

Vad är ett arkiv? Ordet spårar sina djupaste rötter till gammalgrekiskans arkhē, vilket betyder ”början, ursprung, första plats”. Senare tillkom även bibetydelsen ”regering, makt, imperium”, och Aristoteles skulle använda samma term för att beskriva sitt ”urämne”. Mot denna fond blir det lätt att förstå varför Riksarkivet institutionaliserades av just Axel Oxenstierna, urfadern framför andra till den svenska statsapparaten.

Riksens archivum, som det hette, var naturligtvis inte öppet för alla. Men med seklernas gång och framväxten av ett allt öppnare samhälle stod arkivet kvar; det växte, fick syskon och kusiner och avlade egna barn. NAD, vår nationella databas för arkiv, omfattar nu över 180 institutioner. De källor som samlats där vittnar inte minst om en frigörelseprocess som gjort kunskap till en självklar, allmän egendom. I arkiven vilar förutsättningarna för vår självförståelse och demokrati.

År 2019 tycks denna självförståelse dock inte vara någon prioritet. Minst 15 % av de anställda på Riksarkivet ska nu bort; öppettiderna ska kortas till högst 30 och minst 20 timmar i veckan. Det är en begränsning på en fjärdedel i bästa fall, och i värsta fall halveras den tid som står arkivforskarna till förfogande.

Vi professionella historiker har åtminstone fem skäl att förfasas över utvecklingen. Beslutet tar ingen hänsyn till

–      Att riksarkivet är en livsviktig artär för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. För många forskare är arkivet praktiskt taget halva arbetsplatsen. Att regeringen skulle gå in och kapa tillgången till centrala naturvetenskapliga laboratorium på motsvarande sätt är svårt att föreställa sig;

–      Att en kortning av öppettiderna helt står i strid med Riksarkivets målsättning att tillgången ska vara ”säker, enkel och snabb”. Hur stort detta problem är blir tydligt när man begrundar att de flesta forskare inte bor på de orter där arkiven ligger;

–      Att kostnaderna i praktiken enbart skyfflas runt mellan departementen. Universiteten får betala för kulturdepartementets besparingar. För forskarna innebär fler och längre arkivresor också saftigare hotellnotor, fler tågbiljetter och minskad tid till annat;

–      Att begränsad tillgänglighet resulterar i att forskarna i allt större grad börjar ställa in sig på det material som faktiskt finns till hands. Tyvärr är bara en liten del av Riksarkivet digitaliserat, och så lär det förbli. I förlängningen blir arkivberoende discipliner alltmer verklighetsfrånvända och vinklade;

–      Att det leder till ännu sämre forskning, och detta i ett läge där våra forskare redan citeras mer sällan än motparter från jämförbara länder. Sverigebilden utomlands skadas.

Ändå är det inte en djärv förutsägelse att det här bara är ett första steg i utdragen, plågsam nedmontering.

Men vem bryr sig, egentligen? De flesta svenskar har aldrig satt sin fot på ett arkiv. Visserligen är deras historiesyn helt beroende av det rotande, bläddrande, kopierande, tydande och begrundande som arkivforskning innebär.

Frågan är dock om det spelar någon roll. Även om historiker i bästa fall når slutsatser som helt omformar vår förståelse av samtiden, såsom Thomas Pikettys rafflande bok om kapitalackumulering, har vi förvånansvärt lite att komma med när vi ska peka på vår egen relevans. Premissen att vi behöver historia för att utveckla vår självförståelse, och då även sådan historia som inte är på modet, låter klyschig och nästan förlegad. I diskussioner om forskning är det knappast humaniora som väcker intresse. Det är som om vi har fått nog! Med tiden upprepas väl ändå bara redan kända mönster? Dels finns det en tendens att betrakta historisk kunskap som en fix enhet, något som inte måste hållas levande. På andra sidan spektrumet ter sig historien lika formbar som en våt lerklump. Hur som helst kan nog algoritmer, big data och artificiell intelligens klargöra det vi inte redan vet om oss själva.

Naturvetenskap är en annan sak.

Francis Fukuyama publicerade i början av nittiotalet en kontroversiell bok om historiens slut. Tiden har gett honom fel angående den liberala demokratins triumf; det fria samhället är under attack. Men det finns oroväckande tecken på att Fukuyama hade rätt på ett sätt han inte menade. Att en bildningsskymning lägger sig över vårt land är tydligt. Riksarkivet är inte ensamt. Grammofonarkivet varslar, likaså Arbetarrörelsens arkivBiblioteken och historieundervisningen i skolan går på knäna.

Hur ser det ut om tjugo år om vi låter denna utveckling fortsätta, eller rentav eskalera? Barnen lär sig lite eller inget om historia i skolan. När de blir äldre och av någon outgrundlig anledning vill fördjupa sig går de ut på nätet eller kanske till och med besöker ett bibliotek, om de nu hittar något som fortfarande håller öppet. Forskningen de läser är irrelevant på grund av otillgängliga eller dåligt skötta arkiv.

Så stoppar vi tiden, en nedskärning i taget. Och arkiven, som restes i Sveriges begynnelse, förfaller till en slutpunkt.

Björn Holm, doktorand i historia vid Uppsala universitet