Arkivens öppettider under pandemin – beslut med konsekvenser för framtida forskning?

En av faktorerna som fick oss att starta den här bloggen var de neddragningar, bland annat i form av kortare öppettider, som aviserades inom Riksarkivet under hösten 2019. Utvecklingen inom samma myndighet under rådande pandemi har återigen aktualiserat det faktum att många av oss historiker är helt beroende av arkiven för vårt arbete. Dessutom är Riksarkivet vårt gemensamma minne som alla medborgare kan kräva att ha en god tillgänglighet till.

Sedan månader tillbaka är myndigheten Riksarkivets läsesalar endast öppna en timme om dagen, tre dagar i veckan. Det är tydligt att man från myndighetens sida egentligen vill ha stängt. På dess hemsida kan man bland annat läsa:

”Även om läsesalarna håller öppet ber vi alla att om möjligt undvika att besöka oss.”

”Öppethållandet är till för att du ska kunna ta del av allmänna handlingar som du behöver omedelbar tillgång till, och som inte är tillgängliga på annat sätt.”

Det är i allra högsta grad tydligt att man inte vill ha några forskare där. En timmes öppettid, och endast möjlighet att göra beställningar av material dagen före besöket gör att man som arkivbesökare måste veta exakt vad man är ute efter. Detta gör att forskningsprojekt som befinner sig i sin inledningsfas, eller med behov av att gå igenom stora mängder material eller material spridda bland olika arkivbildare, blir i princip omöjliga att genomföra i nuläget. Det som på sin höjd går att göra är mindre, koncentrerade studier av ett begränsat arkivmaterial. 

En uppmaning i pandemitider med långtgående konsekvenser. (Foto E. Pihl)

Extra besvärlig är situationen för studenter, doktorander och forskare med tidsbegränsade anställningar som inte har möjlighet att vänta ut pandemin till dess att Riksarkivet återgår till sina gamla öppettider. Risken är att forskningen i allt högre grad kommer att riktas mot material som med arkivets egna ord ”är tillgängliga på annat sätt”. Denna risk var påtaglig redan före pandemin. I Historisk Tidskrift 2020:3 varnade ett antal företrädare för arkiv- och universitetssektorn för ett allt för ensidigt fokus på digitalisering: ”dagens mycket begränsade urval av tillgängliga handlingar via en skärm koncentrerar forskningen på ett bekymmersamt sätt”. I nuläget är ca två procent av arkivets 80 mil handlingar tillgängliga digitalt.

Nu tänker nog många att det är väl bra att Riksarkivet tar sitt ansvar och inte håller öppet. Men för många studenter och forskare inom historia och andra ämnen som använder sig av arkiven innebär det att deras arbete stannar upp, eller måste riktas om. För många historiker är arkiven en lika väsentlig del av verksamheten som kemistens labb. Och än märkligare blir Riksarkivets beslut att så drastiskt kringskära tillgängligheten när man beaktar det faktum att andra, för oss historiker mycket viktiga, institutioner är öppna. Stockholms stadsarkiv håller öppet fem dagar i veckan. På fredagar är öppettiden kortast, då har man öppet i endast fyra timmar – en timme längre än Riksarkivets sammanlagda öppettid under veckan. På universitetsbiblioteket i Uppsala håller specialläsesalen – där den som vill läsa äldre tryck och handskrifter måste sitta – öppet fyra timmar om dagen. Kungliga biblioteket har även det öppet, minst sex timmar om dagen, dock för förbokade besök. Bara för att nämna några exempel.  

Varför Riksarkivet – Sveriges största arkiv – inte kan kosta på sig att hålla öppet mer än tre timmar i veckan är besynnerligt. Ur ett smittskyddsperspektiv torde väl generösa öppettider och luftig möblering vara ett bättre sätt då det kan sprida ut besökarna över dagen eller veckan. Eller varför inte ta efter KB:s praktik med förbokade besök för dem som behöver vara en längre tid i arkivet? Risken är att stängningen kommer att begränsa forskningen genom att permanent få forskare att välja bort material från Riksarkivet, eller material som inte finns digitaliserat. (Långt ifrån allt material kommer att vara elektroniskt tillgängligt inom en nära, eller ens avlägsen, framtid.) Detta skulle kunna förstärka den onda cirkel av argument som handlat om att minskande besöksantal och ökad satsning på digitala arkiv motiverade försämrade öppettider. Man kan hoppas att de mycket snålt tilltagna öppettiderna under pandemin inte kan kopplas till de neddragningar av öppettider och blåögda tilltro till digitaliseringens möjligheter som vi såg under 2019, men fan tro’t.

Christopher Pihl