Arkivens öppettider under pandemin – beslut med konsekvenser för framtida forskning?

En av faktorerna som fick oss att starta den här bloggen var de neddragningar, bland annat i form av kortare öppettider, som aviserades inom Riksarkivet under hösten 2019. Utvecklingen inom samma myndighet under rådande pandemi har återigen aktualiserat det faktum att många av oss historiker är helt beroende av arkiven för vårt arbete. Dessutom är Riksarkivet vårt gemensamma minne som alla medborgare kan kräva att ha en god tillgänglighet till.

Sedan månader tillbaka är myndigheten Riksarkivets läsesalar endast öppna en timme om dagen, tre dagar i veckan. Det är tydligt att man från myndighetens sida egentligen vill ha stängt. På dess hemsida kan man bland annat läsa:

”Även om läsesalarna håller öppet ber vi alla att om möjligt undvika att besöka oss.”

”Öppethållandet är till för att du ska kunna ta del av allmänna handlingar som du behöver omedelbar tillgång till, och som inte är tillgängliga på annat sätt.”

Det är i allra högsta grad tydligt att man inte vill ha några forskare där. En timmes öppettid, och endast möjlighet att göra beställningar av material dagen före besöket gör att man som arkivbesökare måste veta exakt vad man är ute efter. Detta gör att forskningsprojekt som befinner sig i sin inledningsfas, eller med behov av att gå igenom stora mängder material eller material spridda bland olika arkivbildare, blir i princip omöjliga att genomföra i nuläget. Det som på sin höjd går att göra är mindre, koncentrerade studier av ett begränsat arkivmaterial. 

En uppmaning i pandemitider med långtgående konsekvenser. (Foto E. Pihl)

Extra besvärlig är situationen för studenter, doktorander och forskare med tidsbegränsade anställningar som inte har möjlighet att vänta ut pandemin till dess att Riksarkivet återgår till sina gamla öppettider. Risken är att forskningen i allt högre grad kommer att riktas mot material som med arkivets egna ord ”är tillgängliga på annat sätt”. Denna risk var påtaglig redan före pandemin. I Historisk Tidskrift 2020:3 varnade ett antal företrädare för arkiv- och universitetssektorn för ett allt för ensidigt fokus på digitalisering: ”dagens mycket begränsade urval av tillgängliga handlingar via en skärm koncentrerar forskningen på ett bekymmersamt sätt”. I nuläget är ca två procent av arkivets 80 mil handlingar tillgängliga digitalt.

Nu tänker nog många att det är väl bra att Riksarkivet tar sitt ansvar och inte håller öppet. Men för många studenter och forskare inom historia och andra ämnen som använder sig av arkiven innebär det att deras arbete stannar upp, eller måste riktas om. För många historiker är arkiven en lika väsentlig del av verksamheten som kemistens labb. Och än märkligare blir Riksarkivets beslut att så drastiskt kringskära tillgängligheten när man beaktar det faktum att andra, för oss historiker mycket viktiga, institutioner är öppna. Stockholms stadsarkiv håller öppet fem dagar i veckan. På fredagar är öppettiden kortast, då har man öppet i endast fyra timmar – en timme längre än Riksarkivets sammanlagda öppettid under veckan. På universitetsbiblioteket i Uppsala håller specialläsesalen – där den som vill läsa äldre tryck och handskrifter måste sitta – öppet fyra timmar om dagen. Kungliga biblioteket har även det öppet, minst sex timmar om dagen, dock för förbokade besök. Bara för att nämna några exempel.  

Varför Riksarkivet – Sveriges största arkiv – inte kan kosta på sig att hålla öppet mer än tre timmar i veckan är besynnerligt. Ur ett smittskyddsperspektiv torde väl generösa öppettider och luftig möblering vara ett bättre sätt då det kan sprida ut besökarna över dagen eller veckan. Eller varför inte ta efter KB:s praktik med förbokade besök för dem som behöver vara en längre tid i arkivet? Risken är att stängningen kommer att begränsa forskningen genom att permanent få forskare att välja bort material från Riksarkivet, eller material som inte finns digitaliserat. (Långt ifrån allt material kommer att vara elektroniskt tillgängligt inom en nära, eller ens avlägsen, framtid.) Detta skulle kunna förstärka den onda cirkel av argument som handlat om att minskande besöksantal och ökad satsning på digitala arkiv motiverade försämrade öppettider. Man kan hoppas att de mycket snålt tilltagna öppettiderna under pandemin inte kan kopplas till de neddragningar av öppettider och blåögda tilltro till digitaliseringens möjligheter som vi såg under 2019, men fan tro’t.

Christopher Pihl

Myten om det fredsskadade Sverige

Sverige har haft fred under väldigt lång tid, det går inte att förneka. Sedan konventionen i Moss 1814 har Sverige inte varit inblandat i krig som krigförande part.[1] Det har snart gått 217 år sen vi befann oss i väpnad konflikt och 222 år sedan vi senast invaderades. Det är något som vi som nation ska vara glada för. Men har det också skadat oss på något sätt? Har freden fått oss att ta saker för givet som andra folk inte gör, just för att de har traumatiska krigsupplevelser från den moderna historien i bagaget? Har freden kanske till och med förklenat oss?

Ja! säger en del personer i den svenska offentligheten enligt en snabb googling. Den långvariga freden har fått oss att glömma hur krig fungerar, vi har blivit likt djur som inte behöver akta sig för rovdjur och därför tappat viktiga överlevnadsegenskaper, vi tar freden för given och förstår inte, naiva som vi är, att vi behöver ett starkt försvar. Och egentligen är detta en ganska gammal tanke som förs fram av de som vill ha ett starkare försvar, om Sverige som förskonat och därmed förslappat.

Något enligt mig nytt märktes under våren 2020. Några debattörer menade att vår pandemihantering kunde spåras tillbaka till den långa freden. Elisabeth Åsbrink kontrasterade Sveriges Coronahantering med de striktare åtgärderna i våra nordiska grannländer som alla varit invaderade eller ockuperade i modern tid. De har erfarenhet av nationella katastrofer som kan drabba alla, det har inte vi. Svenskar tror inte ont om världen och den svenska tilliten skulle kunna förstås som passivitet, åldersförakt och lathet. Som rubriken till hennes text lyder så visar Coronakrisen att Sverige är ”fredsskadat”. Göran Rosenberg återkom även han till den långa freden. Sverige gjorde enligt Rosenberg ett unikt vägval jämfört med resten av världen i sin pandemihantering, ett val som innebar att vi offrade de äldre för att inte störa övriga befolkningen och ekonomin. Varför? Jo, för att vi har haft fred i 200 år, därför har vi inte upplevt ”existentiella konflikter där liv ställts mot liv.”[2]

Utifrån ett historiskt perspektiv finns det flera invändningar man kan göra mot bilden av det av fred passiviserade Sverige och svenskarna. Den allra första är vad man menar med Sverige och svenskar? Enligt SCB bor strax över 2 miljoner människor i Sverige idag som är födda i utlandet och en hel del av dessa kom hit på grund av krig. Den svenska befolkningen är med andra ord proppfull med människor som antingen själva flytt hit på grund av krig eller som har föräldrar som gjorde det. Man får anta att de som ser Sverige som fredsförslappat menar att alla dessa människor antingen är motståndare till den svenska smittskyddsplanen, eller inte har inflytande över den. Något som inte är speciellt troligt.

Sen är det viktigt att klargöra att Sveriges fredliga historia inte varit naturgiven. Under 1800-talet var det vid flera tillfällen nära att smälla till. Under Krimkriget fanns planer på att angripa Ryssland med hjälp av Storbritannien och Frankrike och krigsrustningar pågick vid uppbrottet med Norge 1905. Få verkar heller förstå hur nära det var att Sverige ingrep på Danmarks sida i det andra dansk-tyska kriget 1864, då Preussen erövrade dåvarande södra Danmark. Karl XV hade lovat militärt stöd men backade då hans förslag saknade politiskt stöd. Sveriges långa fredsperiod hade med andra ord kunnat vara mycket kortare. Den förmenta passiviseringen av svenskarna verkar alltså inte ha inträffat under 1800-talet att döma av Sveriges utrikespolitik.

Kung Karl XV ca 1865, ett år efter det andra dansk-tyska kriget. Källa.

Inte heller passar bilden av ett fredsförslappat Sverige in på det tidiga 1900-talet. Enligt den amerikanske historikern Arnold Barton präglades diskussionen om Sveriges framtid i början av 1900-talet snarare av spänningen mellan två typer av aktivistisk nationalism, en återblickande och chauvinistisk som ville återbygga Sveriges stormaktsposition, och en mer inåtblickande och samarbetspräglad nationalism, där Sveriges styrka låg i de egna resurserna och den egna naturen. Gustav V:s borggårdstal till stöd för militär upprustning och unghögerns strävan efter Sveriges inträde i första världskriget på Tysklands sida utgör två exempel på den förra typen av nationalism.

Jag förstår inte heller bilden av Sveriges upplevelser under andra världskriget som en självklar vattendelare jämfört med resten av Skandinavien. Att vi, som inte blev invaderade, skulle ha tagit med oss lärdomen att allting ordnar sig. Till exempel brukade Helge Jung, Sveriges överbefälhavare 1944–1951, fråga politiker och beslutsfattare när de trodde att tredje världskriget skulle bryta ut. Inte om. När. De mest optimistiska brukade enligt Jung förlägga kriget tio år in i framtiden. Jung själv trodde det låg runt hörnet. Den som hade förutspått cirka 75 år av relativ fred mellan stormakterna hade nog blivit betraktad som lite knäpp.

Därför är det inte förvånade att Sveriges agerande efter andra världskriget visade en stark medvetenhet om fredens skörhet. Sveriges försvar rustades upp rejält, Sverige var engagerat i FN och skickade fredsbevarande trupper, vi hade ett egenproducerat flygvapen, allmän mönstring in till början av 2000-talet och så vidare. Som man kan läsa om i idéhistorikern Peter Bennesveds färska avhandling, tog sig vår krigsberedskap även konkreta uttryck i den fredliga infrastrukturen. Sverige är bland de länder som byggt flest skyddsrum per capita (själv spelade jag innebandy och pingis i ett under hela mellanstadiet). Likaså hade Sverige en av de relativt största civilförsvarsorganisationerna, i skarp konkurrens med Schweiz som också förde en neutral tillvaro i supermakternas skuggor. Även om Bennesved menar nämligen att allt detta var lite av slump ska man heller inte glömma att Sverige hade ett eget kärnvapenprogram fram till 1972, ur vilket våra åldrade kärnkraftverk är sprungna. Inte heller bör man glömma de stora utrymningsövningar som ägde rum i Sverige under efterkrigstiden. 23 april 1961 deltog ungefär 30 000 stockholmare i en sådan övning och evakuerades från stadskärnan.

Officiell skyddsrumsskylt, Sverige slog världsrekord i skyddsrumsbyggande under efterkrigstiden. Källa.

Slutligen stör jag mig faktiskt på tesen om att Sverige inte genomgått någon ”existentiell” kris bara för att vi inte har varit med i krig. Dels var det länge sedan som krig slutade vara så pass små att de inte påverkade det omgivande samhället. En lektor i historia sa en gång till mig att han brukade ha en diskussionsövning med sina grundkursstudenter om Sveriges agerande under andra världskriget. Gjorde Sverige rätt eller fel? Studenternas svar brukade variera beroende på hur han ramade in frågan. Om han framhävde Nazismens grymheter och att Sveriges agerande förlängde kriget var klanderfaktorn högre. Den sjönk däremot om han framhävde den försörjningskris och råvarubrist som drabbade Sverige under första världskrigets isolering, och hur man ville undvika den under andra världskriget. Även om svenska män inte slaktades vid fronten likt tyskar eller fransmän präglades Sverige av matbrist och kravaller. Omvärlden gav ett föga hoppingivande intryck för vän av ordningen. Tsaren störtades, revolt utbröt i Tyskland, inbördeskrig rasade i Finland. Jag har svårt att se att detta lämnade svenskarna opåverkade.

Även om krig fortsätter vara något som vi som nation måste förhålla oss till, har efterkrigstiden faktiskt i lika hög grad präglats av problem som inte går att lösa inom den egna nationen eller som går att undvika genom neutralitet eller alliansfrihet. Jag tänker här på kärnkraftsfrågan, kärnvapnens förstörelsekraft, klimatförändringarna och miljöfrågor[3] generellt. Dessa är också djupt existentiella frågor där alla drabbas urskillningslöst och här har Sverige och en stor del av befolkningen visat engagemang, långt ifrån Åsbrinks bild av ett förslappat folk som inte bryr sig om vad som händer utanför gränserna, som beter sig ”som om världen stannar” där. Personligen vet jag inte hur mycket regnskog jag planterat genom åren, både genom projekt i skolan och genom privata donationer. Om det gjort någon nytta är en annan fråga.

Mitt syfte är inte att försvara Sveriges ära. Huruvida Sverige eller dess befolkning agerat rätt eller fel i något historiskt skede är oviktigt. Det som provocerat fram min text är historieförvrängning. Åsbrink, Rosenberg och alla andra som pratar om det fredsskadade Sverige är faktiskt skyldiga en förklaring. Hur kan de bortse från alla svenskar som finns här idag på grund av krig annorstädes, eller den komplexa historia som framträder om man blickar bortom 90-talets nedrustningar? Hur kan de dessutom helt bortse från exempelvis antikärnkraftsrörelsen eller miljörörelsen i sin bild av Sveriges förmenta fredsförslappning? Dessa rörelser (och andra liknande) är primärt drivna av ett existentiellt engagemang, en strävan efter att själv få leva sitt liv i fred, få dö gammal efter ett meningsfullt liv, och detsamma för ens nära och kära. Eller duger bara militärparader på nationaldagen som belägg för att man bryr sig?

Martin Almbjär, FD, forskare vid Historiska institutionen, Uppsala universitet.


[1] Frågan om hur man ska se på Sveriges inblandning i Afghanistan lämnar jag därhän.

[2] Se även detta klipp med ekonomen Kjell A Nordström https://www.tv4.se/klipp/va/13308870/kjell-a-nordstrom-sverige-ar-fredsskadat

[3] Se David Larsson Heidenblads nyutkomna bok om miljöfrågornas historia i Sverige: https://nordicacademicpress.se/product/den-grona-vandningen/