Kan utländska påverkansoperationer stärka demokratin? Exemplet frihetstiden

I år uppmärksammas den svenska demokratin. För hundra år sedan gavs för första gången svenska kvinnor rätt att rösta i riksdagsvalen. Men som samtidigt lyfts fram under de senaste åren rörde det sig fortfarande om en begränsad rösträtt.

Det är dock inte bara detta hundraårsjubileum som kan få oss att reflektera kring demokrati och statsskick. För omkring 300 år sedan pågick ett febrilt politiskt arbete till följd av Karl XII:s död 1719. Under det tidiga 1720-talet genomfördes en rad författningsförändringar som innebar att Sverige kom ha den bredaste folkliga politiska representationen i Europa. Den arga historikern kommer därför under hösten att uppmärksamma Sveriges långa historia av folklig representation, men också den långa traditionen av inskränkningar av den samma. Först ut är Martin Almbjär som läst en ny artikel som vänder och vrider på betydelsen av utländsk påverkan på frihetstidens politiker. Nu som då var Ryssland en central aktör.

Johann Albrecht von Korff, rysk diplomat i Stockholm under frihetstiden. von Korff understödde det så kallade mösspartier vid 1740-talets riksdagar och bidrog därmed till en bredare politisk deltagande i Sverige enligt en ny artikel.

Jag vet inte om ni kommer ihåg det här men 2016 valdes Donald Trump till amerikansk president i ett val där Ryssland anklagades för att ha infiltrerat valrörelsen och påverkat resultatet. Även olika svenska aktörer har anklagats för att gå ryska statens ärenden, bland annat Svenska Freds och riksdagsmannen Hanif Bali. Utländsk infiltration av demokratiska val och inrikespolitiska debatter har de senaste åren seglat upp som en viktig säkerhetspolitisk fråga, där utländsk påverkan ses som negativt och destruktivt. I en nyligen publicerad artikel vänder Lundahistorikern Erik Bodensten dock helt på steken; utländsk påverkan hade en positiv effekt på den fördemokratiska utvecklingen i Sverige under frihetstiden.[1]

När Karl XII dog 1718 var många ganska less. Nu ville man inte ha en stark kung och skapade istället en konstitution där riksdagen kom att få en otroligt stark position. Denna period som varade 1719–1772 kallas för frihetstiden. Riksdagens fyra stånd (adel, präster, borgare och bönder) träffades ungefär vart tredje år och röstade om allt från utrikespolitik till fåravel. Ganska snabbt uppstod grupperingar eller partier som stred om makten. Dessa kallades mössor och hattar och stred framför allt om utrikespolitiken. Hattarna ville ha revansch på Ryssland med stöd av Frankrike, mössorna ville närma sig Ryssland och Storbritannien.

De utländska ambassadörerna i Stockholm la sig i kampen och stödde partierna med råd och framför allt pengar. Priserna på boende, bränsle och mat sköt i höjden varje gång riksdagen träffades. Adelsmännen fick bekosta sitt eget boende medan bönderna, borgarna och prästerna fick stöd hemifrån; men stöden räckte oftast inte till. Om folk åkte hem förlorade man omröstningar. Man behövde ha folk kvar i Stockholm och det var där de utländska ambassadörerna kom in i bilden. De var villiga att betala. Följaktligen bestod deras stöd inte av svarta portföljer fyllda med omärkta sedlar, utan av gratismiddagar, resetraktamenten, logi och dylikt.

Regelrätta pengagåvor däremot var sällsynta. När jag frågar Karin Sennefelt, professor i historia som forskat om frihetstidens riksdag, har hon ”inte hört talats om att reda pengar bytte händer.”[2] Men även om det förekom hade det varit otänkbart att göra som Hanif Bali gjorde i somras och ”på skämt” utlova pengar i belöning till den eller de som röstar på ett visst sätt. Maten, vinet, spriten, och rumshyran var en officiell hemlighet. Att tala öppet om det var politiskt självmord.

Det är oklart om stöden fick folk att ändra åsikter eller om pengarna gick till folk som redan tyckte på ett visst sätt. Inte heller kan man se en klart dominant part, partierna och ambassadörerna var ömsesidigt beroende. Om exempelvis den ryska ambassadören slutade stödja mössorna gav han med de ryssfientliga hattarna ett övertag.[3]

Forskningen om frihetstidens partier har framför allt handlat om utrikespolitiken. Samtidigt har den också visat att kampen mellan hattarna och mössorna drog in allt fler människor i en nationell politisk debatt, en debatt som tog ytterligare fart med 1766 års tryckfrihetsförordning. Aldrig tidigare hade så många människor varit involverade i det politiska samtalet. Mot slutet av frihetstiden ställdes krav på att adelns privilegier skulle avskaffas. Se där, Franska Revolutionens krav på jämlikhet 20 år tidigare.[4]

Ett brett politiskt deltagande och krav på social jämlikhet växte alltså fram under frihetstiden, mycket tack vare partierna. Och partierna, de växte fram med hjälp av pengar från de utländska ambassadörerna. Detta är forskningen mer eller mindre överens om. Men! Bodensten menar att man aldrig dragit den slutsatsen till sin spets, för det betyder ju faktiskt att det var ryska, franska, danska och engelska pengar som eldade på den utvecklingen.[5] En demokratisk utveckling!

Visst, man ska inte skönmåla. Politik var för män med en viss status eller egendom, resten ansågs politiskt inkompetenta.[6] Men det går ändå inte att bortse från frihetstiden hade kunnat leda till en brittisk eller amerikansk utveckling, eller norsk för den delen. Nu blev det inte så. Gustav III satte stopp för allt med sin statskupp 19 augusti 1772. Vad som hade kunnat bli får vi aldrig veta, men vi hade haft utländska påverkansoperationer att tacka för det.

Läs Erik Bodenstens artikel i Statsvetenskaplig tidskrift HÄR.


[1] Erik Bodensten, ”Korruption, utländsk påverkan och frihetstidens styrelseskick: En politisk historia”, Statsvetenskaplig tidskrift 123, nr 2 (2021): 335–64.

[2] Mail från Karin Sennefelt 6 juli 2021.

[3] De senaste ordentliga inläggen är tyvärr cirka 40 år gamla. Se Michael F. Metcalf, Russia, England and Swedish party politics 1762–1766: The interplay between great power diplomacy and domestic politics during Sweden’s Age of Liberty (Stockholm, 1977); och Bo Hammarlund, Politik utan partier: studier i Sveriges politiska liv 1726-1727 (Stockholm, 1985).

[4] Se exempelvis Jonas Nordin, Ett fattigt men fritt folk: Nationell och politisk självbild i Sverige från sen stormaktstid till slutet av frihetstiden (Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 2000); och Patrik Winton, Frihetstidens politiska praktik: Nätverk och offentlighet 1746–1766 (Uppsala, 2006) för mer om detta.

[5] Bodensten, ”Korruption, utländsk påverkan och frihetstidens styrelseskick”, 23–26.

[6] Se exempelvis Karin Sennefelt, Politikens hjärta: Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm (Stockholm, 2011).

Nej Gunnar Hökmark, skolvalet är ingen folkrörelse

Förra veckan i ett replikskifte om friskolor på DN beskrev Gunnar Hökmark, före detta moderat parlamentariker och numera friskolelobbyist, skolvalet och friskolor som ”en av vår tids främsta folkrörelser.” Det stör mig. Jättemycket. Man kan argumentera för och emot friskolor. Vad jag själv tycker om bristen på legitimitet som dagens välfärds- och skolsystem eventuellt lider av har jag redan satt på pränt. Men att kalla skolvalet för folkrörelse är på gränsen till perverst. 

Folkrörelser är en viktig del av Sveriges moderna historia. Från och med 1800-talet började folk från alla samhällsklasser sluta sig samman i olika typer av föreningar med olika mål, oftast för att förbättra samhället på något vis. De klassiska är väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Idrottsrörelsen och motståndet mot kärnkraft kan räknas som två moderna. Fridays for future verkade vara på väg att bli en folkrörelse för ungdomar åtminstone, sen kom pandemin. Storlekarna på rörelserna var ofta imponerande. IOGT hade 227 000 medlemmar 1910, vuxna och barn.[1]

Jag är medveten om att ordet folkrörelse kan hänvisa till något som många personer helt enkelt gör. Att spara i aktier har kallats för en folkrörelse även fast de flesta som äger aktier inte är med i någon aktieförening. Men om vi är på den nivån kan vi lika gärna urvattna ordet helt och säga att biobesök, fredagstacos, mobilsurfande på bussen, och en massa andra saker som många gör är folkrörelser. Det vore, faktiskt, ganska löjligt. Och det är ju inte därför Hökmark beskriver skolvalet som en folkrörelse, det är ju för att frammana bilden av ett stort kollektiv av människor i rörelse till stöd för skolvalet.

Ett exempel på folkrörelse, Lutherska Missionsföreningen i Obbola 1904, okänd fotograf. Källa.

Att välja skola för sina barn skiljer sig dessutom från biobesök eller fredagstacos då det är något man måste förhålla sig till, något man mer eller mindre behöver delta i vare sig man vill eller inte. Ungefär som att ha bankkonto eller skor. Du måste inte ha något av dem, men försök klara dig utan dem.

Ett viktigt kännetecken för folkrörelser är att de bygger på frivillighet och att de allra oftast utgör en reaktion mot något som uppfattas som fel i samhället och en vilja att förbättra det. Nykterhetsrörelsen startades som en reaktion mot drickandet, väckelserörelsen som en reaktion på svenska kyrkans tillkortakommanden, arbetarrörelsen för lyfta arbetarna ur en utsatt position genom facklig kamp och utbildning. Och även om det inte finns ett socialt problem att bekämpa var och är folkrörelserna kollektiva rörelser där man gör saker tillsammans.

Skolvalet däremot handlar att var och en ska göra det bästa valet för sitt eget barn, oavsett hur det går för andra barn. Om skolvalet verkligen hade varit en folkrörelse hade det handlat om hur kollektiv av föräldrar över hela landet gick ihop och förbättrade sina lokala skolor. Såna fall saknas visserligen inte, men för de allra flesta handlar inte skolvalet om det. De skolor som ses som dåliga väljs bort. Skolvalet äger dessutom rum max en gång om året, folkrörelser byggs upp genom regelbundna aktiviteter och skapad gemenskap. Möten, demonstrationer, studiecirklar, friluftsaktiviteter, träningar, matcher.

Sist men inte minst är en viktigt kännetecken för folkrörelser att medlemmarna tar tag i det upplevda problemet själva. Arbetarrörelsen handlade inte om att arbetarna var och en skulle välja mellan olika företag som bäst kunde ta hand om arbetarnas rättigheter. De startade egna föreningar eller företag, skaffade egna lokaler. Liksom godtemplarna, liksom baptisterna, liksom fredsrörelsen, och så vidare. De flesta elever som går på friskola däremnot konsumerar en utbildningsvara som tillhandahålls av ett privat företag som utger sig för att vara bäst på utbildning.

Här, tycker jag, ligger själva kärnan. Folkrörelser handlade och handlar om engagemang och delaktighet. Flera historiker menar att de stora folkrörelserna är en viktig förklaring till Sveriges demokratiska 1900-talshistoria. I rörelserna tränades folk i kollektiv, fredlig organisering. Som historikern Sven Lundkvist beskrivit fick medlemmarna i folkrörelserna lära sig att ”skriva protokoll, sköta en ordförandeklubba och att foga sig i ett majoritetsbeslut.”[2] Deras medlemmar organiserade sig och tog sig in lokala församlingar och riksdag.[3] Cirka två tredjedelar av riksdagsledamöterna 1917 var nykterister.[4]

Det går självklart att problematisera den här harmoniska och konfliktfria bilden av folkrörelserna, vilket historiker också gjort. Folkrörelserna utmanade inte de rådande politiska strukturerna utan inlemmade sina medlemmar i dem. Vissa idéer lyftes fram, andra utestängdes.[5] Deras politiska betydelse och deras funktion som demokratiskolor är dock svår att förneka.

Folkrörelser har alltså spelat och spelar en viktig och konstruktiv roll i det svenska moderna samhället. Ordet i sig har en positiv klang och det är just därför Hökmark vill koppla samman skolval och friskolor med vår bild av folkrörelser. Utifrån ett historiskt perspektiv blir Hökmarks sammankoppling dock felaktig och djupt missvisande.


[1] Samuel Edquist, Nyktra svenskar: Godtemplarrörelsen och den nationella identiteten 1879–1918, Uppsala 2001, 19.

[2] Sven Lundkvist, Folkrörelserna i det svenska samhället 1850–1920, Stockholm 1977, s. 223.

[3] Ingrid Åberg, Förening och politik: Folkrörelsernas politiska aktivitet i Gävle under 1880-talet (Uppsala, 1975).

[4] Lundkvist 1977, 222.

[5] Se exempelvis Anne Berg, ‘En demokratisk revolution: De tidiga arbetarorganisationerna och formandet av demokrater från 1840-tal till 1880-tal’, i Berg, Larsson, Michaëlsson, Westberg, och Åkerlund, red., Utbildningens revolutioner: Till studiet av utbildningshistorisk förändring, 61–93 (Uppsala, 2017); Anne Berg, ‘Disciplinens politiska funktion: Den tidiga arbetarrörelsens sanktionssystem och medborgarskapandet, ca 1845–1885’, Historisk Tidskrift, 140:1 (2020), pp. 66–93.

Reduktionen och välfärdsstaten, eller då en liten tysthet spred sig i salen

Axel Oxenstierna lyfts gärna fram i samtidsdebatten. Mer sällan lyfts de personer som motverkade Oxenstiernas system. I denna text funderar Martin och Christopher på effekterna av privatiseringar och faran i att låta uppfattningen att några får skor sig på det allmänna bästa växa sig stark i opinionen, under 1600-talets andra hälft och i dag.

Frågan om privata eller offentliga utförare av samhällstjänster har ånyo blossat upp. Delvis är debatten sporrad av den utveckling vi sett inom skolans område under de senaste decennierna med ökad skiktning av elever och en ökande andel privata huvudmän. Likaså har Sveriges förmåga att under nuvarande pandemi värna om äldreboenden och sköta sjukvården bidragit till debatten. Och den senaste veckan har Telia hamnat i fokus. Oavsett vad man tycker om privatisering är det vanskligt för staten att välfärdssystemen drabbas av legitimitetsbrist, för vad ska vi annars med staten till? Som vanligt med historia är det här, dock, inget nytt. Den svenska staten genomgick en djup legitimitetskris redan på 1600-talet och oförmågan att lösa den resulterade i kungligt envälde och statlig konfiskering av egendom, Karl XI:s reduktion.

Privatiseringarnas motståndare varnar för att utvecklingen inom skolan snart inte är möjlig att rulla tillbaka, även om en framtida politisk majoritet skulle vilja det. Privatiseringarnas förespråkare talar istället om effektivare användning av resurser och om egenintresset – vinstutdelningar – som den ultimata drivkraften för såväl skolor, sjukvård som kemtvättar. Företaget Kry:s vd pratar om att rädda välfärden, inte att dra ned på privatiseringsambitionerna.

Det går helt klart att dra historiska paralleller här. Som historikerna Mats Hallenberg och Magnus Linnarsson visat i en rad studier, är frågan om privat eller offentligt långt ifrån ny. Många offentliga verksamheter, som till exempel tullen, har legat i privata händer under långa perioder.

Å andra sidan förväntades inte dåtidens stat sköta många av de funktioner som vi idag ser som det offentligas kärnuppgifter. De med pengar lät sina barn gå i privata skolor, lät sig vårdas av privata läkare och lät sina gamla tas om hand av privata sköterskor eller på privata vårdinrättningar. Staten reglerade verksamheterna och försökte sörja för de mindre bemedlade. Strävanden mot enhetlig skola och sjukvård ser vi först på bredare front under 1900-talet, till stora delar drivet av en vilja till jämlikhet och likvärdiga möjligheter för alla oavsett familjebakgrund.

Den privatisering som föranledde 1600-talets kris berörde något helt annat, nämligen jordinnehav och krig. I hela Europa och speciellt i ett så pass utpräglat agrart land som Sverige var jorden den viktigaste samhällsresursen. Jorden och dess avkastning utgjorde basen i ekonomin och dikterade tydligt takten, från sommarens eventuellt sinande spannmålslager till höstens överflöd. Betydelsen av reformationen under 1500-talet, då stora mängder jord överfördes från kyrkan till staten, kan inte underskattas. Kronans jordinnehav steg från fem procent till nästan en tredjedel av rikets jord. Kronan blev mycket rikare.

Samtidigt gav jorden låg avkastning, och i form naturaprodukter som spannmål, smör, skinn och liknande. Bara en liten del avsattes på marknaden. När den svenska staten från och med 1500-talets slut blev alltmer involverad i krig kring Östersjön uppstod problem. Det som behövdes för att bedriva krig var inte smör i Dalsland eller spannmål i Uppland utan kontanter i Tyskland eller varhelst kriget bedrevs. Dessutom var de svenska skatteinkomsterna alltför små, de räckte inte för att betala alla vapen och löner eller all proviant.

Två huvudsakliga lösningar på det här problemet växte fram under 1600-talet. För det första skulle staten släppa sitt fokus på skatteinkomster i natura för att i stället satsa på penninginkomster. Staten skulle stimulera handel och exportproduktion, ta ut tull, och bedriva krig. En del reformer är mer kända, som att valloner hämtades hit för att få i gång järnproduktionen. Andra är mindre kända, som att privata aktörer fick ta över stora delar av skatteuppbörden, det vill säga indrivandet av skatt. Det kan verka främmande för oss, Skatte- och Tullverket ligger nog långt ner på listan över statliga myndigheter som kan privatiseras. Men det var en tämligen vanlig europeisk företeelse att privata aktörer betalade staten för rätten att driva in skatter i ett visst område. Staten fick intäkter i mynt, och slapp hantera skatteuppbörden och försäljningen av naturaprodukterna.

För det andra började allt fler i ledande skikt anse att staten som aktör, vare sig som utförare eller producent, helt enkelt var ganska kass. Bergsbruk, jordbruk och annan typ av produktion sköttes bäst av privata aktörer. Det var de som kunde stimulera tillväxt, och därmed en svällande skattebas. Pengarna från försäljningarna och de ökade skatteintäkterna skulle dessutom finansiera nya landerövringar, vilket skulle öka kronans intäkter ytterligare. Och så vidare.

Riksrådet, dåtidens regering, var varma anhängare till privatiseringspolitiken. Medlemmar som Axel Oxenstierna och Per Brahe d.y. menade att det var problemfritt för staten att delegera vissa funktioner och göra sig av med jord. Bara de som var kvar i en medeltida naivitet kunde hävda att kronan kunde leva enbart av inkomster från sina gods. Världen hade förändrats sedan ”kungen satt på Håtuna”, de medeltida folkungarnas gamla gods i Uppland. Brahe, som tagit över många kronogods, menade att de börjat ge kronan en inkomst av 1 400 daler, mot blott 14 daler tidigare.

De mödosamt ihopsamlade kronojorden började alltså ges bort igen. Mot engångsbelopp hamnade jord och gårdar i privata händer. Många gånger hade man heller inget val. Krig är ett effektivt sätt att förvandla en stor förmögenhet till en liten. När freden var underskriven knackade kreditorer och officerare på dörren för att få betalt och om pengar saknades fick man betala med jord eller åtminstone framtida jordintäkter.

Denna ideologi och praktik medförde ett stort resursöverförande från kronan till privata adelsmän. År 1680 kontrollerad adeln två tredjedelar av avkastningen från all jord i riket. I många fall hade familjer i eller nära rådet – Oxenstierna, de la Gardie, Wrangel, Brahe – skaffat sig omfattande jordinnehav.

Men vid det laget hade marken börjat skaka under den gamla rådseliten. Vid 1600-talets mitt började allt fler röster höjas mot förda politik. Stora grupper i Sverige – främst bönder, men även en med tiden växande grupp borgare, präster och adelsmän, som inte fått del av kronans jord – såg statens förlorade kontroll över jorden som ett allt större problem. Kronans inkomster hade inte ökat utan minskat. Samtidigt växte adelspalats upp som svampar ur jorden. Många uppfattade det som att ett fåtal förmerade sig på det allmännas bekostnad. Man började prata om en så kallad reduktion, att ta tillbaka kronogodsen.

Samtidigt fortsatte den seglivade kampen mellan kungamakt och eliten inom adel och riksråd om kungens rätt att bestämma själv, en kamp som vid det laget pågått i flera hundra år och böljat fram och tillbaka. Riksrådet agerade förmyndarregering åt Karl XI fram till 1672 och hade vant sig vid ett stort inflytande medan den nye kungen ville bestämma mer själv.

Återigen utgjorde kriget en katalysator. Det Skånska kriget (1675–1679), vilket egentligen var en del av det Fransk-Nederländska kriget (1672–1678), hade gått så där. Tack vare framför allt Frankrikes hjälp vid förhandlingsbordet hade Sverige i stort sett bibehållit sina gränser, men man hade klarat sig med en hårsmån. Armén och flottan hade visat sig vara i riktigt dåligt skick och statens intäkter var otillräckliga. Detta var allvarligt. Den tidigmoderna statens huvudfunktion, dess existensberättigande, var att försvara riket.

Här såg Karl XI och hans rådgivare möjligheter att koppla samman försvarets behov, statens bristfälliga finanser, den förda jordpolitiken, och riksrådets inflytande. Samtidigt visste de att adeln inte skulle gå med på detta frivilligt. Ett tungt vägande argument mot återtagande av gods var att de hade donerats och sålts enligt gällande lagar. Ett återtagande skulle innebära att kronan bröt ingångna avtal och att kungen kunde bli anklagad för tyranni. Vid riksdagen 1680 använde därför Karl XI framgångsrikt kriget och ett uttalat hot mot rikets existens som tunga argument för att vrida politisk makt och ekonomiska resurser ur sina motståndares händer. Med hjälp av de ofrälse och adel utanför eliten infördes enväldet, rådets makt kvästes, donerad kronojord konfiskerades och adeln tvingades gå med på så kallade kontributioner. När det slutligen gick upp för adeln på riddarhuset vad som höll på att hända uppstod ”det som en liten tysthet på salen” enligt protokollet. En politisk strömkantring har sällan fångats mer pregnant.

Oavsett om det är rätt eller fel rätt att privatisera finns vissa viktiga, och slående, likheter mellan 1600-talets jordpolitik och de svenska välfärdsprivatiseringarna i modern tid.  Staten utmålades då som nu som en dålig utförare medan privata dito anses kunna förvalta och förmera medel av olika slag på ett mycket effektivare sätt.

Då som nu led privatiseringssystemet av legitimitetsbrist. Ett tydligt problem var och är den oklara kopplingen mellan privata vinster och samhällsvinster. Då sa motståndarna att kronans intäkter hade minskat, inte ökat, och nu säger man att välfärden inte blir märkbart bättre skött, kanske till och med sämre i vissa fall. Om det är uppfattningen är det inte konstigt att de privata vinsterna sticker i ögonen

Vidare finns och fanns det starka kopplingar mellan politiker som hade makten över besluten om privatiseringar och de som gynnades ekonomiskt av privatiseringsbeslut. Då hette de De la Gardie och Wrangel, idag pratar vi om ofta transnationella företag som tillhandahåller välfärdstjänster och gärna anställer före detta politiker; om de inte redan ägs av politiker. Precis då som nu finns det inget direkt olagligt med något av detta, men det uppfattas ändå som korrumperat på ett mer allmänt plan. Och slutligen tjänar historien ständigt som slagträ. Brahe pekade på medeltiden som avskräckande exempel, dagens försvarare av privatiserad välfärd talar om DDR-Sverige

Samtidigt finns det viktiga skillnader, den främsta är den stora mängden människor som direkt påverkas av privatiseringarna och stödjer dem. Dagens försvarare av privatiseringar är inte bara utförarna själva, där ingår även föräldrar som vill välja, eller välja bort skolor till sina barn, vårdtagare och välfärdsarbetare som inte vill jobba för offentlig sektor samt inte minst aktieägare och bolagsledningar. Karl XI behövde inte förhålla sig till något av det, hans främsta motståndare var en grupp inhemska adelsmän i tydlig demografisk minoritet.

Men det går inte att bortse från att det finns en djup och avgörande likhet mellan 1600-talets situation och nu. En faktor med vars hjälp Karl XI och hans närmsta förmådde att omkullkasta hela det politiska systemet och skapa sitt militariserade envälde. Nämligen frågan om varför staten ens finns, och vad vi ska med den till om den inte kan göra det den utfäst sig att göra. Då var det rikets försvar. Dåtidens kungars starkaste argument för att rättfärdiga utskrivningar av soldater och skatter var kriget och att fienden behövde hållas stången. Detta höll alla med om. Ingen ville ha krig och krig var det ofta. Bättre där än här.

Styrkan i moderna samhällen – eller ekonomier – ligger inte på samma sätt i krigsmaktens slagkraft. Försvarsförmågan finns kvar som faktor men Internationell konkurrenskraft mäts lika ofta, om inte oftare, i vårdköer, patientnöjdhet, reservlager, PISA-resultat och innovationsindex. Men också i förmågan att bekämpa skogsbränder och pandemier. Om inte tidigare så har ett år av pandemi visat oss att sjuk- och hälsovård bär på potential att såväl avsätta politiker som omforma politiska spelregler. En framtida reduktion hänger därför inte lika samman med en militär förlust eller seger utan i föreställningar om statens oförmåga att spela sin välfärdsroll i människors liv. Likt i en pandemi. Man ska inte underskatta styrkan i den politiska handlingskraft som går att ösa ur en upplevd kris.

Martin Almbjär

Christopher Pihl

Demokrati och ekonomisk tillväxt

Hur ser förhållandet egentligen ut mellan demokrati och ekonomisk tillväxt? I SvD skriver statsvetaren Anders Sundell att det är naturligt med ett visst mått av ekonomisk ojämlikhet i marknadsekonomier. Han menar dock att det föreligger en risk att den ekonomiska ojämlikheten blir så stor att det spiller över i politisk ojämlikhet vilket i sin tur leder till att ”både demokrati och ekonomi” stagnerar. Men hur ser förhållandet egentligen ut mellan politisk och ekonomisk jämlikhet? Sundell skriver förvisso i sin text att ”historien följer inga lagar” men verkar inte applicera det på sitt eget resonemang om ojämlikhet och tillväxt. Det är dessutom så att det inte finns några entydiga belägg för att politisk jämlikhet eller demokrati är bättre för ekonomisk tillväxt. Kina är väl kanske det tydligaste exemplet på det. Landet har haft världens högsta tillväxt de senaste decennierna samtidigt som det är långt ifrån en demokrati och har sett snabbt ökande ekonomisk ojämlikhet. Det finns också problem med Sundells resonemang om 1800-talets Sverige. Han skriver så här om det ojämna politiska systemet: 

”I slutet av 1800-talet var det få som fick rösta, och antalet röster var knutet till inkomst. Med ett sådant system är det givet att politiken kommer att gynna de redan besuttna. En politik för det allmänna bästa krävde en allmän rösträtt.”

Problemet med resonemanget är att både BNP per capita och arbetarlöner var bland de snabbast växande i världen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Den politik som bedrevs var inte heller någon som ensidigt gynnade eliten, även om de kanske framförallt drevs av egenintresse. Från mitten av 1800-talet ökade statsskulden i snabb takt. Till skillnad från tidigare perioder gick resurserna nu inte till att finansiera krig utan till investeringar. Järnvägarna är väl kanske det främsta exemplet som gynnade såväl eliten som stora delar av befolkningen. Samtidigt skedde också stora investeringar på kommunal nivå där det anlades bland annat skolor, gasverk, vattenledningar och hamnar. Det var alltså investeringar som förmodligen inte gjordes med den stora massans välbefinnande i åtanke, men som med stor sannolikhet hade en positiv effekt på tillväxten. Ekonomisk-historikerna Thor Berger och Jens Andersson har därtill funnit att orter i Sverige som hade högre politisk ojämlikhet också investerade mer pengar i det lokala skolväsendet. 

Syftet med den här texten är inte att säga att det är dåligt med politisk jämlikhet eller att ekonomisk ojämlikhet är bra för tillväxt. Det finns också goda skäl att vara orolig för utvecklingen med gigantiska monopolistiska företag – Google, Facebook och Amazon med flera – som Sundell varnar för. Förhållandet mellan politisk ojämlikhet, ekonomisk tillväxt och inkluderande politik är dock betydligt mer komplicerad än vad Sundell ger sken av.