Hur fattigt var Fattigsverige?

Dagens svenska samhälle är byggt på berättelser om det förflutna, vi kan kalla dem skapelsemyter. Under pandemin har detta blivit tydligt då den svenska förvaltningsmodellen med rötter i 1600-talet har kommit att ges som förklaring till landets pandemihantering. Under vintern kommer Den arga historikern att ta upp ett antal av dessa skapelsemyter. Först ut är Jakob Molinder som tittar närmare på idén om Fattigsverige. Var det misären som drev svenskar att emigrera till Amerika? Hur stort var armodet före Gripenstedt liberala reformer och arbetarrörelsens organiserade kamp?

Berättelsen om nationen som under loppet av några generationer gick från ett påvert och eländigt land till ett modernt välfärdssamhälle finns som en stark underström i svensk historieskrivning. I sin avhandling om fattigvårdens former och understödstagare i Skellefteå under 1800-talet citerar Elisabet Lindberg dåvarande statsministern Göran Perssons nyårstal från 1999:

”Vårt land har under seklet vuxit från det gamla Fattigsverige till en modern välfärdsstat präglad av socialt och internationellt ansvarstagande. Dagens aktiva generationer känner stor tacksamhet mot de generationer som varit med och byggt landet (s. 13). ”

Lindberg beskriver hur begreppet Fattigsverige har kommit att bli ett etablerat sätt att beskriva 1800-talets och det tidiga 1900-talets svenska samhälle. I både politisk retorik och  gängse språkbruk har det blivit en självklar metafor. Hon menar också att även om uttrycket ofta används som om betydelsen vore självklar, så definieras det väldigt sällan vad som faktiskt avses. Det har istället blivit en allmän term för att beskriva ett gement samhälle, karaktäriserat av armod och misär.

Nära förbundet med idén om det gamla Sverige som ett fattigsamhälle är narrativet om vårt lands ekonomiska utveckling. Det anges ofta att Sverige gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste under en hundraårsperiod. Ekonomhistorikern Lars G Sandberg har t.ex. i en inflytelserik tolkning av Sveriges ekonomiska tillväxt beskrivit landet vid 1800-talets mitt som en ”Impoverished Sophisticate” (min kursivering). Med det menade han att landet, trots att det var mycket fattigt, hade en välutvecklad statlig byråkrati.[1]   

Men hur fattigt var egentligen Sverige i slutet av 1800-talet? Det är naturligtvis en mycket mångbottnad fråga, som rymmer inte bara ovissheten om hur det faktiskt stod till med folkets materiella levnadsvillkor utan också mer svårfångade psykologiska aspekter av människors liv. Men med tanke på hur stark den mentala bilden av Fattigsverige är kan det vara intressant att titta lite närmare på hur det faktiskt stod till. Vilket resultatet blir beror förstås också på med vad man jämför. Få skulle förneka förekomsten av en stor materiell förbättring sedan 1800-talet.[2] Men en mer rättvis jämförelse är att granska hur Sverige stod sig i jämförelse med andra länder vid samma tid. Ger det skäl för epitetet Fattigsverige?

En vanligt förekommande metod för att ta mått på historiska ekonomier är att jämföra nivåer av BNP per capita. BNP fångar värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land. Den totala summan divideras därefter med storleken på befolkningen för att få ett mått på hur mycket ekonomiska resurser som är tillgängliga per person. 

Från 1860-talet och framåt finns det för första gången skattningar för ett större antal länder. Hur rikt var Sverige vid den tiden? Den vänstra panelen i figuren nedan visar BNP per capita i de europeiska länder för vilka det finns statistiska uppskattningar. Länderna är placerade i ordning efter deras ekonomiska ställning. Det rikaste landet Storbritannien först, och det allra fattigaste, Albanien, sist.

Som framgår av bilden låg Sverige en bra bit ned på den listan. Närmare bestämt på plats 13, mellan Spanien och Grekland, och strax efter Norge. Avståndet till ledaren Storbritannien var stort. Sveriges BNP per capita var inte ens hälften så hög. Men samtidigt som figuren inte visar på något stort svenskt framsteg vid den här tiden, ger den inte heller direkt skäl till påståendet om Sverige som Europas fattigaste land. Ett antal länder hade lägre BNP per capita. Till det ska läggas att det också saknas ett antal länder i jämförelsen, bland annat stora delar av Östeuropa och Balkan.

BNP per capita och genomsnittliga länger i Europeiska länder kring år 1860.
Källa: BNP per capita från Bolt and Van Zanden (2014) och längder från Clio Infra: https://clio-infra.eu/Indicators/Height.

Men det finns också avigsidor med BNP per capita som mätare av levnadsstandard. För det första ställer måttet väldigt höga krav på tillgång till statistik över produktion och konsumtion, något som inte alltid är det lättaste att frambringa för samhällen på 1800-talet. Av den anledningen är det också många länder som saknar historiska serier, och resultaten för de som finns omgärdas av stora osäkerheter. Det finns också andra, mer konceptuella problem. BNP per capita är endast ett indirekt mått på det vi vanligtvis lägger i begreppet materiell välfärd, där tanken är att om samhället blir rikare i termer av BNP per capita så har människor också råd att köpa bättre mat och lägga mer pengar på sjukvård. 

Men det finns alternativa sätt att uppmäta levnadsnivå på. Ett mätinstrument som kan vara att föredra om vi är intresserade av hur människor hade det ställt är att undersöka befolkningens kroppslängd. Inom forskningen har kroppslig längd kommit att bli ett vanligt förekommande mått på materiell standard i historiska samhällen och det finns flera anledningar till det. En individs längd i vuxen ålder är starkt kopplat till hur näringsrik dieten är. Längden avspeglar också i vilken mån en person utsatts för olika sjukdomar, särskilt under spädbarnstiden, och blir på så sätt ett mått på hälsa i allmänt.

Kunskap om genomsnittlig längd kommer i de flesta fallen från inskrivningen av soldater. I arméer som byggde på värnplikt togs rekryter ut från hela befolkningen och materialet speglar därför förhållandet för breda befolkningslager. Eftersom information om längder i regel är lättare att samla in och bearbeta finns också beräkningar för ett större antal länder än vad som är fallet med BNP per capita.

Den högra panelen i figuren visar hur Sverige stod sig jämfört med andra europeiska länder kring 1860 när vi ser till genomsnittlig längd. Läget ser då ganska annorlunda ut. Tillsammans med norrmännen var svenskarna de längsta i hela Europa, före både britter, holländare och tyskar. Faktum är att det skilde nästan tre centimeter i genomsnittlig längd mellan Sverige och Storbritannien – Europas rikaste land mätt i BNP per capita.Sett från detta perspektiv förefaller det därför som att svenskarna hade tillgång till bättre näring och var friskare än invånarna i de flesta andra länder. Att invånarna i Sverige hade relativt god hälsa bekräftas också om vi studerar spädbarnsdödligheten vid ungefär samma tid. Bland alla länder i världen med tillgänglig statistik, var spädbarnsdödligheten lägst i Sverige och Danmark med ca 140 döda per tusen. Lägre än i Storbritannien, USA och Frankrike, och mer än hälften av nivån i det som senare skulle bli Tyskland.[3]

BNP per capita å ena sidan, och genomsnittlig längd å den andra, ger med andra ord ganska olika bild av Sveriges relativa ställning. Men finns det något bredare mått som försöker fånga flera aspekter samtidigt? Som ett genmäle till upplevda begränsningar i BNP-måttet när det kommer till att mäta människors välfärd har FN konstruerat det så kallade ”Human Development Index” (HDI). Indexet har som målsättning att fånga en bredare definition av mänskligt välbefinnande. Det inbegriper tre beståndsdelar: 1) ekonomisk ställning, mätt som BNP per capita, 2) hälsa, beräknat med förväntad medellivslängd, och 3) utbildning, uppskattat med antalet skolår. De tre komponenterna viktas sedan ihop till ett summeringsmått som gör det möjligt att jämföra länder med varandra men också att följa ett enskilt lands förändring över tid.   

Även om FN:s egna beräkningar av HDI endast omspänner de senaste 40 åren eller så, har det gjorts ett antal försök att skatta indexet också för historiska samhällen. Den senaste och mest omfattande uträkningen kommer från Prados de la Escosura vid Carlos III-universitet i Madrid. För det tidigaste året i hans beräkningar, 1870, hamnar Sverige på sjunde plats av totalt 103 länder, slagna i Europa endast av Norge, Danmark och Schweiz. Sverige presterar bättre än både Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Utifrån de olika mått på levnadsstandard som jag diskuterat här framstår alltså inte Sverige under andra halvan av 1800-talet som ett utpräglat fattigt land i jämförelse med andra europeiska länder vid samma tidpunkt. I termer av BNP per capita var Sverige visserligen en bra bit ned på listan, men inte det fattigaste landet. Och om vi breddar synen på levnadsstandard till att också inbegripa det som fångas genom att titta på genomsnittliga längder, spädbarnsdödlighet eller ett bredare index över människlig välfärd, framstår Sverige tvärtom som ett av de mer välmående i Europa, och till och med världen. Givet allt detta, hur kommer det sig att bilden av Sverige som ett historiskt sett fattigt land ändå är så stark?

Listan kan säkert göras lång, men jag skulle vilja peka på två saker. För det första tror jag att den stora Amerikaemigrationen har haft betydelse för historieskrivningen. Tillsammans med Norge var Sverige det land där störst andel av befolkningen emigrerade. Mellan 1860 och 1920 flyttade nästan en tredjedel av befolkningen. Det är en naturlig tankefigur att svenskarna övergav fattigdomen i hemlandet för att söka lyckan i Amerika. Det man likväl ska komma ihåg är att den ekonomiska vinsten av att emigrera främst styrdes av den relativa spännvidden mellan Sverige och USA, som vid den här tiden var det rikaste landet i världen. Det kunde därför ha lönat sig väl för svenskarna att emigrera, trots att förhållandena här hemma var relativt goda i ett europeiskt perspektiv. Det fanns såklart också flera andra skäl att utvandra än de rent ekonomiska. Politisk och religiös frihet kunde vara anledningar i sig. Dessutom visar forskningen att den transatlantiska emigrationen från ett land förutsatte en viss grad av ekonomisk standard för att den över huvud taget skulle ta fart. Det var förenat med ganska stora kostnader att ta steget över till det nya landet. I länder som var för fattiga fanns inte resurser nog att finansiera resan.[4]

Ett annat tema av betydelse för bilden är sannolikt den stora politiska och ekonomiska ojämlikheten i Sverige i slutet av 1800-talet. Även om det är svårt att jämföra den ekonomiska fördelningen så långt tillbaka i tiden så tyder det mesta på att Sverige i många avseenden var minst lika ojämlikt som andra länder.[5] Ekonomhistorikern Erik Bengtsson har också visat på det svenska politiska systemets konservatism. I Storbritannien och Tyskland, för att inte säga våra grannländer Norge och Danmark, utsträcktes rösträtten till en betydligt större andel av de vuxna männen. I Sverige viktades rösträtten efter inkomst och förmögenhet, och företag hade rösträtt i kommunerna. På vissa platser kunde ett enskilt företag ha egen majoritet. Den politiska ojämlikheten reflekterades också i statens klasskaraktär, där högre poster dominerades av adeln och de statliga utgifterna lades på försvaret.[6]  

Intressant nog har både den politiska vänstern och högern sina egna skäl för att överdramatisera hur fattigt Sverige var i slutet av 1800-talet. För vänstern är det förknippat med berättelsen om landets resa från fattigt och orättvist samhälle till modern välfärdsstat: ”från mörkret stiga vi mot ljuset” som strofen ljuder i arbetarrörelsens hymn. För högern handlar det istället om att lyfta fram betydelsen av de reformer som genomfördes inte minst på 1860-talet under den liberale finansministern August Gripenstedt. Före näringsfriheten och frihandeln var Sverige urfattigt och underutvecklat, men de liberala reformerna släppte loss den underliggande skaparkraften hos de undertryckta svenskarna.[7]  

Men oavsett hur starka dessa föreställningar är finns det ingen anledning för oss historiker eller andra att okritiskt föra dem vidare. Bättre då att försöka teckna en så rättvisande bild som möjligt av det svenska samhället i det förflutna, och söka skildra historiska levnadsförhållanden i alla dess komplexa dimensioner.  

Litteratur som refereras i texten

Abouharb, M. R., & Kimball, A. L. (2007). A new dataset on infant mortality rates, 1816—2002. Journal of Peace Research, 44(6), 743-754.

Bengtsson, E. (2019). The swedish sonderweg in question: democratization and inequality in comparative perspective, c. 1750–1920. Past & Present, 244(1), 123-161.

Bengtsson, E. (2020). Världens jämlikaste land? Lund: Arkiv förlag.

Bengtsson, E., Missiaia, A., Olsson, M., & Svensson, P. (2018). Wealth inequality in Sweden, 1750–1900. The Economic History Review, 71(3), 772-794.

Bolt, J., & Van Zanden, J. L. (2014). The M addison P roject: collaborative research on historical national accounts. The Economic history review, 67(3), 627-651.

Ericsson, J., & Molinder, J. (2020). Economic Growth and the Development of Real Wages: Swedish Construction Workers’ Wages in Comparative Perspective, 1831–1900. The Journal of Economic History80(3), 813-852.

Hatton, T.J. & Williamson, J.G. (1998). The age of mass migration: causes and economic impact. New York: Oxford University Press.

Lindberg (2005) I fattiga omständigheter: Fattigvårdens former och understödstagare i Skellefteå socken under 1800-talet

O’Rourke, K. H., & Williamson, J. G. (1995). Open economy forces and late nineteenth century Swedish catch-up. A quantitative accounting. Scandinavian Economic History Review43(2), 171-203.

Prados de la Escosura, L. (2015). World human development: 1870–2007. Review of Income and Wealth, 61(2), 220-247.

Roine, J., & Waldenström, D. (2008). The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden, 1903–2004. Journal of public economics, 92(1-2), 366-387.

Sandberg, L. G. (1979). The case of the impoverished sophisticate: human capital and Swedish economic growth before World War I. Journal of Economic History, 225-241.


[1] Sandberg skriver i artikeln: ”From being one of the very poorest countries in Europe in the middle of the nineteenth century, Sweden has been transformed into the richest (s. 225).”. Se också Södersten, B [1997], ”Inledning: svensk ekonomi inför år 2000”, i Södersten, Bo (red.) Marknad och politik, SNS förlag, Stockholm, för en liknande argumentation.

[2] Se tidigare inlägg här på Den arga historikern om detta.

[3] Data kommer från Abouharb, M. R., & Kimball, A. L. (2007). A new dataset on infant mortality rates, 1816—2002. Journal of Peace Research, 44(6), 743-754.

[4] Detta har bland annat påpekats i det italienska fallet. Emigrationen från Italien kom igång ganska sent med nådde sen mycket höga nivåer. Det förklaras med att människor till en början helt enkelt var för fattiga för att finansiera överresan, trots att den ekonomiska vinsten var betydande. Se Hatton, T.J. & Williamson, J.G. (1998). The age of mass migration: causes and economic impact. New York: Oxford University Press.

[5] Fördelningen av förmögenheter var lika ojämn i Sverige som i Frankrike och Storbritannien vid 1800-talets utgång; Andelen av inkomsterna som tillföll den rikaste procenten var lika hög som i andra länder. Se Bengtsson, E., Missiaia, A., Olsson, M., & Svensson, P. (2018). Wealth inequality in Sweden, 1750–1900. The Economic History Review, 71(3), 772-794. och Roine, J., & Waldenström, D. (2008). The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden, 1903–2004. Journal of public economics, 92(1-2), 366-387. Om man däremot ser till fördelningen av inkomster för de som inte hörde till eliten så finns det indikationer på att ojämlikheten kan ha varit lägre i Sverige. Om man jämför svenska arbetarlöner i förhållande till BNP per capita så var de högre än de flesta andra länder runt sekelskiftet. Se t ex Ericsson, J., & Molinder, J. (2020). Economic Growth and the Development of Real Wages: Swedish Construction Workers’ Wages in Comparative Perspective, 1831–1900. The Journal of Economic History80(3), 813-852, och O’Rourke, K. H., & Williamson, J. G. (1995). Open economy forces and late nineteenth century Swedish catch-up. A quantitative accounting. Scandinavian Economic History Review43(2), 171-203.

[6] Se Bengtsson, E. (2020). Världens jämlikaste land? Lund: Arkiv förlag, och Bengtsson, E. (2019). The swedish sonderweg in question: democratization and inequality in comparative perspective, c. 1750–1920. Past & Present, 244(1), 123-161.

[7] Baksidestexten till Per T Ohlssons biografi över Gripenstedt ”100 år av tillväxt: Johan August Gripenstedt och den liberala revolutionen” utgiven på Timbro förlag anger t.ex. följande: ”Han förverkligade frihandeln, finansierade järnvägarna, avvecklade stånden och skråna och slog vakt om freden. Han förespråkade en pragmatisk “medelväg” i politiken och hävdade att det fattiga Sverige skulle bli ett av världens rikaste länder.”

Är den svenska modellen död nu igen?

I dagarna diskuteras Lagen om anställningsskydds (LAS) vara eller icke vara. Är en förändring av lagen ett existentiellt hot mot den svenska modellen? Nej, det fanns faktiskt en svensk modell också före det att lagen instiftades 1974. Det finns andra hot på himlen som i högre grad bör oroa de som värnar om den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det skriver vår gästskribent Olle Jansson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala Universitet.   

På natten till torsdag den första oktober 2020 kraschade förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter (LO, PTK, Svenskt Näringsliv) samman över frågan om en förändring av Lagen om anställningsskydd (LAS). I och med detta förväntas förslaget i en nyligen framlagd statlig offentlig utredning, kallad ”En moderniserad arbetsrätt” (SOU 2020:30) ligga till grund för ett framtida lagförslag för en reformering av lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Detta utfall har av flera uttolkare av tidens tecken, exempelvis av Ewa Stenberg på DN, som ”ett hot mot den svenska modellen”. Andra direkta reaktioner på de stora dagstidningarnas nätupplagor gick i samma tongångar. Lena Mellin på Aftonbladet menar i rubriken på sin kommentar morgonen efter att ”den svenska modellen har kraschat”. Göran Eriksson på SvD skriver att ”sammanbrottet i förhandlingarna om arbetsrätten betyder slutet för den svenska modellen” och att ”det här var natten då den svenska modellen dog”. Är den svenska modellen verkligen hotad, har den till och med dött? I denna text kommer jag att ge några spridda reflektioner kring lagen om anställningsskydd och dess betydelse för den svenska modellen.

Låt oss börja med vad som avses med den svenska modellen. Innebörden av begreppet är nämligen synnerligen glidande och svårfångat. I vissa fall avses just den svenska partsmodellen. Andra gånger så kan det vara det svenska välfärdsystemet som avses, ibland båda i någon slags symbios. Finansdepartementet släppte exempelvis för ett par år sedan en rapport kallad ”Den svenska modellen” där den beskrevs som ”en strategi för inkluderande tillväxt”. Numera tycks det också finnas en svensk modell i avseende på bekämpningen av pandemier. Det hela underlättas inte av att uttrycket ofta använts av politiker och andra beslutsfattare utan att det är så värst tydligt vad som avses. Både orden svensk och modell kan ju ha vagt positiva konnotationer som innebär att de flesta nog kan skriva under på att ”den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”, som det stor på Socialdemokratiska valaffischer för några år sedan.

Så, vad är då den svenska modellen i detta sammanhang, om man ska försöka sig på en något precisare precision och varför är ändring av LAS ett hot eller till och med en dödsdom? Ett försök till en definition av modellen är att arbetsmarknadens parter självständigt från staten förhandlar och genom kollektivavtal tillsammans reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det kan ju onekligen sägas att det var det parterna försökte göra och misslyckades med och nu hotar alltså lagstiftning; att staten genom lag reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det som skaver i denna skildring är dock att LAS redan finns och har funnits i nästan femtio år. Borde inte i så fall den svenska modellen egentligen dött 1973, då Riksdagen beslutade om den första versionen av LAS? Tydligen inte. Eller?

Det är nog bäst att vi går tillbaka till början för att försöka få lite rätsida över detta. Under andra hälften av 1800-talet liberaliserades Sverige i många avseenden. Många av de institutioner som reglerat förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare luckrades upp, såsom skråväsendets avskaffande genom Fabriks- och hantverksordningen av 1846 och full näringsfrihet genom 1864 års Näringsfrihetsförordning. På denna marknad med fria aktörer framträdde emellertid snart sammanslutningar som var intresserade av att i statens ställe reglera dessa förhållanden. Dessa var föregångarna till dagens parter på arbetsmarknaden och efter en tid började de sluta avtal med varandra. Rollfördelningen var vid denna tid emellertid inte tydlig, kollektivavtal som system och praxis inte utarbetade. Vad som fick och inte fick förhandlas om var inte hugget i sten. En fråga som särskilt oroade arbetsgivarna var kontrollen över arbetsprocessen och rätten att anställa och avskeda vem de ville. Som ett led i detta skrev SAF tidigt in en paragraf i sina stadgar och begärde att alla dess medlemmar fick med denna i sina kollektivavtal. Denna paragraf, kallad 23 men sedermera efter diverse stadgeändringar flyttad och döpt till paragraf 32, kom att ha en stor betydelse.

§ 23 började såhär: ”Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om dessa är oorganiserade eller ej.”

Denna formulering innebar alltså att det skulle stå arbetsgivaren helt fritt att anställa eller avskeda vem denne ville närsomhelst förutsatt att de respekterade de lagar som fanns om uppsägningstidens längd. I den så kallade decemberkompromissen 1906 kom LO att acceptera denna paragraf i avtalen i utbyte mot att arbetsgivarsidan å sin sida erkände arbetarnas rätt att organisera sig.  Arbetsgivarna ville dessutom gärna ha paragrafen upplyft till lag. En idé som arbetarrörelsen förstås var skeptisk till. Arbetarrörelsen var vid denna tid ofta överlag tämligen skeptiska eller i alla fall ambivalenta till laglig reglering av förhållanden på arbetsmarknaden av den enkla anledningen att de inte hade något större förtroende för vare sig regering eller domstolsväsendet. Under de första decennierna av 1900-talet motsatte LO och arbetarrörelsen inrättandet av det som 1928 blev Arbetsdomstolen (AD) med hänvisning till att de oberoende juristerna i domstolen skulle ställa sig på arbetsgivarnas sida. I viss mån fick arbetarrörelsen under AD:s första tid rätt, då ett antal domar kom att i princip ge § 23 status som lag.

Samtidigt har undersökningar av enskilda avtal och praxis visat att det i praktiken fanns många avsteg från principerna i paragrafen. Berit Bengtsson pekar i sin avhandling ”Kampen mot §23” på att många avtal innehöll avsteg från §23 med bindande principer för turordningsregler vid uppsägningar, vilket möjliggjordes genom den i paragrafen inledande formuleringen ”med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt”.[1] Det fanns alltså förutsättningar att avtalsvägen beskära motpartens fria rätt att avskeda folk efter eget kynne. Därtill fanns det mer informella principer vid varsel som inte alltid fanns i avtal men som ändå var något som arbetsgivarna rättade sig efter. Exempelvis att i hög grad följa den princip om sist in, först ut, som sedan kom att formuleras i LAS och som arbetsgivarsidan numera vill ha så många avsteg från som möjligt, eller att säga upp kvinnor och män utan försörjningsansvar före familjefäder.

På 1930-talet kom båda parter till slutsatsen att de ville undvika ytterligare inblandning av staten på arbetsmarknadens områden. Ett antal statliga utredningar och förslag som båda sidorna av olika skäl ogillade, inklusive ett utredningsförslag för en lag om anställningsavtal, ledde till att de ville förekomma snarare än förekommas. Även om tankar på att själva i så hög grad som möjligt reglera villkoren på arbetsmarknaden existerat bland företrädare från båda sidor var det lagstiftningshotet som underlättade för parterna att både få med sig motståndare och skeptiker och det egna leden och nå överenskommelser avtalsvägen istället för att förlita sig på lagstiftning. Detta ledde till Saltsjöbadsavtalet 1938. (Det ska dock sägas att det finns många olika tolkningar i tidigare forskning om hur Saltsjöbadsavtalet ska förstås.[2])

Utan att vilja utmåla relationerna mellan parterna under de följande årtiondena efter Saltsjöbadsavtalet i ett rosigt skimmer av samförstånd så var intresset för arbetsrättslig lagstiftning från båda håll svagt, för att inte säga direkt fientligt. Den svenska modellen som anger att arbetsmarknadens parter självständigt från staten förhandlar och genom kollektivavtal tillsammans reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden hade i stort sett etablerats. Under flera år var det främst Folkpartiet som i Riksdagen yrkade för lagstiftning för ökat anställningsskydd. Sedan hände något. Intresset för lagstiftning ökade inom såväl LO som det vid makten sittande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Forskningen har inte helt enats om vems idé det var att nu börja med lag reglera det som i huvudsak avgjordes genom kollektivavtal. Den kanske vanligaste historieskrivningen, som inte minst brukats av försmådda arbetsgivarföreträdare, menar att det var LO som bröt mot den svenska modellen när de genom sitt inflytande på SAP lagstiftningsvägen försökte ta makten över arbetsmarknaden. En mer nyanserad tolkning var att idéerna om lagstiftning först uppstod inom och drevs av SAP men att ett till en början skeptiskt LO kom att byta fot. Efter den vilda strejken i Malmfälten och ett antal efterföljande vilda strejker medförde dessutom att LO och de centrala förbundsledningarna led av en legitimitetskris gentemot sina medlemmar.[3]

Oavsett vem som höll i revolvern så kom detta att ändra förhållandena på arbetsmarknaden och mellan arbetsmarknadens parter högst påtaglig. Christer Lundh skriver att ”till den svenska modellens upplösning har också bidragit att staten frångått sin neutrala och passiva position och allt mer kommit att ingripa i arbetsmarknadsfrågorna, till exempel genom inkomstpolitik och arbetsrättslig lagstiftning”.[4] LAS var en av dessa lagar.[5] Medbestämmandelagen (MBL) och Löntagarfonderna ett annat. Ett par borgerliga regeringar 1976–82 höll tillbaka detta förslag men det blev åter aktuellt med Socialdemokraternas återkomst till makten 1982. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dessa arbetsrättsliga strider. Att de inte kom överens denna gången heller är kanske inte så förvånande. Under tiden har denna lag blivit något av en grundbult i dagens svenska modell. Ur ett 1960-talspespektiv hade den förmodligen uppfattats som en onödig och främmande fågel.

Kan man kalla något man är överens att vara oense om för en grundbult? Trots en allt mer marknadsliberal inställning hos SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv), i alla fall utåt, och ett njuggt intresse för korporativistiska samhällslösningar, så har parterna fortsatt prata med varandra i en rad frågor. I många av dessa frågor är de också förvånansvärt överens. De har dock aldrig varit överens om LAS. Även om flera delar av lagen är möjlig att förhandla bort genom kollektivavtal (den är, som det heter, semi-dispositiv) och även om den delvis kommit att försvagas genom mindre ändringar under åren,[6] så framställer många fackliga företrädare påtvingade förslag om ändringar av denna lag (som alltså inte från början tillkommit genom ett avtal eller överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter) som ett existentiellt hot. Med risk för psykologiserande av de fackliga företrädarna så finns det ju nu inte någon fackligt aktiv som var aktiv innan LAS fanns och kan se att det fanns en svensk modell också då. Då de flesta av dem kanske inte ens var födda 1974 så framstår LAS som en högst naturlig del av hur den svenska modellen är och ska vara.

Är då detta ett existentiellt hot mot den svenska modellen? Jag är, vilket torde framgått vid det här laget, något skeptiskt till detta. Det är visserligen förmodligen så att genomdrivandet av lagförslaget i SOU 2020:30 försvagar den fackliga sidan, men maktförskjutningar mellan parterna sker ju hela tiden. Ett potentiellt mycket värre hot mot den svenska modellen utgörs av Ursula von der Leyen och den Europeiska kommissionens än så länge grumliga tankar kring ett direktiv om europeiska minimilöner. EU-lagstiftning på detta område befaras kunna innebära att EU-domstolen ges rätt att tolka hur direktivet implementeras. Erfarenheterna från Laval-domen efter Vaxholmskonfliken oroar. Mot detta förslag står emellertid parterna på den svenska arbetsmarknaden enade.

Så är på slutet kanske man enklast kan sammanfatta texten med att parafrasera bandarhövdingen Guran i serietidningen Fantomen angående just den vandrande vålnadens bortgång: ”Den svenska modellen är död, länge leve den svenska modellen!”

Olle Jansson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala Universitet.   

Refererad litteratur:

Bengtsson, Berit, Kampen mot §23, Facklig makt vid anställning och avsked i Sverige före 1940, Uppsala Studies in Economic History, 2006.

Calleman, Catharina, Turordning vid uppsägning, Skrifter från Rättsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, No 2, 1999.

Kjellberg, Anders, ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år”, i Strøby Jensen, Carsten & Kjellberg, Anders (red.), Arbejdsgivere i Norden: en sociologisk analyse af arbejdsgiverorganiseringen i Norge, Sverige, Finland og Danmark, Nordisk Ministerråd, 2001.

Lundh, Christer, Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850–2018, Tredje upplagan. Studentlitteratur, 2020.

Nycander, Svante, Makten över arbetsmarknaden. Andra upplagan. SNS Förlag, 2008

Åmark, Klas, ”Sammanhållning och intressepolitik”, i Misgeld, Klaus, Bergström, Villy, Åmark, Klas & Molin, Karl (red.), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Tiden, 1989.


[1] Bengtsson, Berit, Kampen mot §23. Facklig makt vid anställning och avsked i Sverige före 1940, Uppsala Studies in Economic History, 2006.

[2] Svante Nycander ägnar en hel del utrymme åt denna fråga, se särskilt kapitel 3 i Nycander, Svante, Makten över arbetsmarknaden. Andra upplagan. SNS Förlag, 2008.

[3] För lite olika uppfattningar i frågan, se exempelvis Åmark, Klas, ”Sammanhållning och intressepolitik”, i Misgeld, Klaus, Bergström, Villy, Åmark, Klas & Molin, Karl (red.), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Tiden, 1989; Kjellberg, Anders, ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år”, i Strøby Jensen, Carsten & Kjellberg, Anders (red.), Arbejdsgivere i Norden: en sociologisk analyse af arbejdsgiverorganiseringen i Norge, Sverige, Finland og Danmark, Nordisk Ministerråd, 2001; samt Nycander, 2008.

[4] Lundh, Christer, Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850–2018, Tredje upplagan. Studentlitteratur, 2020, citat från s. 266.

[5] Om turordningsreglernas framväxt och remisser om LAS, se kapitel två i Calleman, Catharina, Turordning vid uppsägning, Skrifter från Rättsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, No 2, 1999.

[6] Genom att ett ökat antal personer har visstidsanställningar och att arbetsgivare har funnit andra sätt att kringgå den.

Vem var egentligen Assar Lindbeck?

Det har nog inte undgått många att nationalekonomen Assar Lindbeck gick bort 28 augusti i år vid 90 års ålder. I många minnestexter har vi kunnat läsa om Lindbecks liv och gärning. Det här är inte en sådan text. Personen Assar är det rimligt att de som kände honom tecknar. Däremot är ”Assar” som ekonomiskt-historiskt fenomen intressant att vrida och vända på.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är studentdebatt_i_uppsala_1952.png
Assar Lindbeck (t h) flankerad av studentpolitiska motståndare i Uppsala 1952. Källa: Wikipedia.

Assar Lindbecks bortgång gick som ett sus genom det ekonomisk-politiska Sverige. Dagens Nyheter valde att publicera inte mindre än tre längre texter om Lindbeck. Lars Calmfors, Lena Andersson och Niklas Ekdal menade att hans insats för svensk ekonomisk-politisk debatt och nationalekonomisk forskning knappast kan överskattas. Ekdal gick så långt som att tacka Lindbeck för att Sverige idag är ett ekonomiskt stabilt land. Andra inlägg har gjorts av Nils Lundgren och Hans Tson Söderström, av Nationalekonomiska föreningens ordförande Magnus Henrekson och på ekonomibloggen Ekonomistas.

Det är uppenbart att Lindbeck gjorde ett mycket stort avtryck inom svensk nationalekonomisk forskning och i svensk offentlighet under lång tid. I den här texten kommer jag framför allt diskutera Ekdals och Anderssons inlägg eftersom de speglar en mer journalistisk syn på Assar Lindbeck som i mångt och mycket verkar färga en mer allmänt spridd historieskrivning om honom.

Denna syn kom bland annat fram hos journalisten Torbjörn Nilsson som i en krönika skrev om att Lindbecks tankar inte längre dominerar scenen som de en gång gjorde. Han tänkte då antagligen på den legendariska Lindbeckkommissionen från 1993. Kommissionen har, förutom motståndet mot löntagarfonder och hyresreglering samt platsen och ordförandeskapet i kommittén för Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (”Nobelpriset i ekonomi”), varit det som definierat synen på vetenskapsmannen och debattören Assar Lindbeck under senare decennier. Dessa teman återkommer även i de nationalekonomiska kollegornas minnestexter.

Lindbeckkommissionen är mest känd för sina förslag om självständig riksbank, inflationsmål, längre mandatperioder och en allmän skepsis mot partipolitiskt inflytande över den ekonomiska politiken. Den presenterades 1993 efter den djupa finanskris som Sverige gick igenom i början av nittiotalet och har sedan dess rört upp både kritiska och beundrande känslor beroende på politiska preferenser.

De aspekter av Assar Lindbeck som lyfts fram i Anderssons och Ekdals texter drar åt det mer beundrande hållet och ger intryck av en runda med de egna käpphästarna. Niklas Ekdal skriver om att Lindbeck analyserade alla samhällsproblem utan fördomar, att han satte gott omdöme före politiska irrfärder och att han tänkte alla sina tankar självständigt.

Skulle man ha frågat kollegan Villy Bergström (1938–2018) om detta hade han möjligen skakat på huvudet. Bergström och Lindbeck utkämpade en strid i Nationalekonomiska föreningen 1978 om huruvida nationalekonomer kunde anklagas för att komma med slutsatser som var mer baserade på egna värderingar än hämtade ur vetenskapliga studier. Bergström menade ja och gick så långt som att beskriva ämnet som en doktorsgrad i liberalism. Lindbeck svarade bestämt nej och gick ur föreningen. Vem som hade rätt får läsaren bedöma utifrån sin egen förståelse av världen. Men eventuellt är det Ekdals egna preferenser som lyser igenom när han beskriver Lindbeck. 

Lena Andersson lyfter fram hyresregleringen som Assar Lindbeck länge försökte få bort. I mitten av sextiotalet försökte även socialdemokraterna avskaffa den. Men inte utifrån Anderssons rubrik om marknadsliberalism utan snarare för att bostadsmarknaden i och med miljonprogrammet bedömdes hamna i jämvikt. En marknad i jämvikt kan lättare avregleras än en i djup obalans. Reglering av en marknad behöver inte ha större ideologisk betydelse än att rätta till en marknad som inte stabiliserar sig själv utan alltför stora samhällskostnader.

Avregleringen av hyresmarknaden blev aldrig av och minnet av det går idag ut på att socialdemokratin och Assar Lindbeck landade i olika slutsatser. De som gillar avregleringar åberopar Lindbeck, de andra gör motsatsen.

Det är förstås svårt att göra en nästan sextio år lång karriär rättvisa. Vi färgas alla av vår samtid och av de referensramar vi själva har. Min egen bild av Assar Lindbeck gör sig påmind i dagarna när jag går igenom gamla inlägg från Nationalekonomiska föreningen och tidskriften Ekonomisk debatt som Lindbeck grundade tillsammans med tidigare nämnda Nils Lundgren. Likt Torbjörn Nilssons analys har jag tänkt på Lindbeck som en representant för en dyster vetenskap som ständigt predikar att pengarna är slut. Men jag får min fördomar prövade.

I ett inlägg från 1973, i debatt om statsbudgeten med dåvarande finansminister Gunnar Sträng begär Assar ordet.

”Att se på budgetunderskottets storlek istället för på det samhällsekonomiska läget när man tar ställning till finanspolitiken är som när en berusad person går fram till en termometer och finner att den visar 24 och utropar: ’Åh fan, är det redan midnatt!’ Det är detta rop som vi nu hör i den finanspolitiska debatten.”

Han fortsatte sitt inlägg om att finansministerns oro för budgetunderskottet var helt och hållet missriktad. Det var samhällsekonomin som skulle balanseras, inte budgeten. Skatternas storlek handlar inte om att finansiera statens utgifter utan om att reglera efterfrågan i privat sektor. Staten kan i princip låna hur mycket den vill eftersom den har ensamrätt på att ge ut statsobligationer. Gränsen sätts av den kapacitet man har att använda resurserna. Infrastrukturen, arbetskraften och näringsstrukturen. Allt annat är ett stelt sätt att se på statsfinanserna.

Som den konservativa ekonomen Erik Dahmén sade i ett annat inlägg i samma debatt: att stirra sig blind på statsfinanserna är en spöklik återkomst av tankar som hörde hemma på 1920-talet.

Nu är det 2020-talet. Det stirras blint på statsfinanserna i alla ekonomitidningar, på finansdepartementet och i politiska debatter. Assar Lindbecks debattinlägg ovan liknar mer den typ av ekonomiska diskussioner som förs av ekonomer och andra akademiker som idag räknas stå långt utanför den politiska mittfåran.

Det visar å enda sidan Lindbecks verkliga bredd. Men å andra sidan hur lätt det är att rättfärdiga sina egna ståndpunkter genom att hänvisa till någon som räknas som en auktoritet. Jag gör det själv i denna text för att visa hur svårt det kan vara att få grepp om en aktör i ett längre historiskt perspektiv. Lindbeck liksom andra akademiker hade förstås många olika åsikter under sitt liv. Det han uttryckte på sjuttiotalet fanns inte med i resonemangen på nittiotalet. Det betyder inte att det som sagts tidigare blivit mindre sant eller relevant.

Man ska inte heller glömma bort att det första priset till Alfred Nobels minne som delades ut 1969, när priskommittén leddes av nationalekonomiprofessorn (och fram till 1967 folkpartiledaren) Bertil Ohlin, gick till en ekonom vid namn Ragnar Frisch. Frisch hade gjort det till sin specialitet att räkna på central planering av ekonomin. Det är nyttigt att få sina fördomar prövade. Ekdal och Andersson kunde testa det.