Vad i herrans namn är egentligen fideikommiss?!

Brita Planck, historiker, och för tillfället delaktig i ett stort forskningsprojekt om fideikomisser rätar ut frågetecknen.

Finns det något mögligare än fideikommiss? Själva ordet andas feodalism. Det får en att tänka på  Jane Austens skildringar från tidigt 1800-tal eller tv-serien Downton Abbey, som just kretsade kring arvsbekymren för en greve med tre döttrar och ingen son. Konstigt nog är det i princip bara i Sverige – världens modernaste land – som företeelsen fortfarande finns kvar, något som aktualiserats genom en serie artiklar i Dagens Nyheter. Artiklarna fick ”fideikommiss” att trenda på Twitter, och att många undrade vad sjuttsingen fideikommiss egentligen är visar sökhistoriken från Wikipedia.

Debatten kring fideikommis är dock full av föreställningar som inte alltid speglar den historiska verkligheten. Inte heller Björn af Kleen, som skrivit artiklarna i DN och även en bok om fideikommiss, tycks ha full koll, utan påstår i DN:s podd att fideikommiss innebär att ”egendomen ska bevaras som en enhet och vandra mellan släktens manliga händer, från far till son”. Och i DN:s rapportering har fideikomiss gjorts till en jämställdhetsfråga.

Eftersom jag precis inlett ett forskningsprojekt tillsammans med historikern Martin Dackling (Lund) och ekonomiskhistorikern Göran Ulväng (Uppsala) och fenomenet uppenbarligen väcker intresse, tänkte jag här göra en liten utredning kring vad fideikommiss är och dess historia i Sverige.

Att fideikommiss ska gå till äldste son, det vill säga det som kallas primogenitur, är sannolikt den vanligaste missuppfattningen när det gäller fideikommiss. Det är den undantagslöst vanligaste konstruktionen, men krävs inte för att något ska vara fideikommiss. Fideikommiss ska i första hand förstås som ett enarvingesystem. Det vill säga att egendomen hålls ihop genom att en arvinge får ta över hela egendomen. Vem som får ärva bestämmer stiftaren. Det fanns fideikommiss som skulle gå till äldsta dottern, som Trestena i Västergötland, och det fanns fideikommiss som kunde ärvas av både döttrar och söner, som Råbelöv i Skåne.

Fideikommissbildandets historia i Sverige var relativt kort. Fideikommiss som idé slog rot i Sverige under 1600-talet, då den svenska adeln genom till exempel trettioåriga kriget kommit i kontakt med företeelsen på kontinenten. De första fideikommissen (som Gustaf Adolf Lewenhaupts 1660 och Hans Kristoffer von Königsmarcks 1682) stötte emellertid på patrull inför den orubbliga svenska arvsrätten. Enligt denna skulle samtliga barn ärva, dock skulle söners arv vara dubbelt så stort som döttrarnas (utom i borgarståndet där alla barn ärvde lika). Maria Wrangel, gift med Hans Kristoffer von Königsmarcks son, drev ärendet ända upp i kungliga rådet, där man efter viss tveksamhet ändå fann att fideikommissinstitutet kunde förenas med den svenska rättsordningen. År 1686 infördes därför en ny testamenteslag som tydliggjorde rätten att ”till sin familjs heder och konservation” bilda fideikommiss. En viktig begränsning var dock att fideikommiss enbart kunde bildas av köpt jord, inte ärvd. Den senare skulle delas mellan alla arvingar.

Trots att lagen 1686 att tillåta fideikommiss senare erkändes i den nya lag som infördes 1734, tycks det finnas fler ärenden som dragits inför rätta. Detta är naturligtvis mumma för historiker.  En viktig del av vårt forskningsprojekt är att helt enkelt identifiera vilka fideikommiss som har funnits. Det har aldrig existerat några register över fideikommiss och det är först på 1870-talet man yrvaket började fundera på hur utbrett fideikommissväsendet egentligen var i Sverige. Det kan alltså finnas betydligt fler fideikommiss än vad vi känner till just nu. Som exempel kan nämnas att jag studsade till när jag i ett helt annat ärende i Västergötlands museums arkiv hittade handlingar rörande en ordinär bondgård där denna angavs vara fideikommiss. Helt oblygt passar jag därför på att skicka ut en efterlysning: om du känner till något fideikommiss som inte finns med i Nils Segerstråles Svenska fideikommiss , hör av dig!

År 1810 förbjöds bildandet av nya jordfideikommiss, vilket innebär att fideikommisstiftandet i princip enbart var en 1700-talsföreteelse i Sverige.  Min del i forskningsprojektet innefattar bland annat att gå igenom fideikommissbreven, det vill säga de testamenten där fideikommisset instiftas. Dessa utgör en fascinerande inblick i 1700-talets värld eftersom de ofta är synnerligen utförliga. Det finns inte sällan mer eller mindre uttalade motiveringar till varför man instiftar fideikommiss. Christina Piper, Sveriges okrönta drottning när det gäller fideikommisstiftande, skrev inte rakt ut i sitt testamente att hon bildar fideikommiss för att skydda egendomen från sina klåpare till svärsöner, men det framgår av formuleringarna. Fredrik Trolle stiftade varsitt fideikommiss för sina tre döttrar men inget för sonen Arvid, eftersom denne dels hade ett modersarv att vänta, dels hade slagit sig in på den borgerliga banan att bli historiker.

Cristina Piper, målning av David Klöcker Ehrenstrahl

Det kanske roligaste fideikommissbrevet för mig personligen är det som gäller Petersborg i Skåne. Fideikommisstiftaren Märta Magdalena Lorich inledde sitt testamente med en lång harang om hur otroligt besviken hon var på sina olydiga dotterdöttrar Märtha Rebecka och Anna Catharina Planck och att de minsann inte skulle få ärva någonting. I stället gjorde hon ett fideikommiss som skulle tillfalla sonen Haqvin Bager. Förutom det underhållande i att mina släktingar gick miste om ett arv, kan nämnas att just Haqvin Bager var 1700-talets kanske främste rättshaverist, eller ”processlysten patriot” som han benämns på Wikipedia. Petersborg sätter också fingret på en annan sak, nämligen att fideikommiss inte var en enbart adlig angelägenhet. Flera fideikommiss är stiftade av borgare. Det kanske mest kända exemplet är västgötska Koberg, som gjordes till fideikommiss av Ostindiska kompaniets direktör Niklas Sahlgren.

Västgötska Koberg, fideikomiss instiftat av Niklas Sahglren.

Slående i fideikommissbreven är också hur utförligt man redogör för hur de syskon som inte tillträder fideikommisset ska kompenseras. I vissa fall handlar det bara om första generationen, men i andra fall gäller det samtliga ättlingar. Det kan alltså än idag finnas de som får en årlig summa från ett fideikommiss såsom varande ättlingar till något syskon till den förste fideikommissarien. Slutsatsen man kan dra av detta är att fideikommiss handlade om att hålla ihop egendom, inte om att göra någon arvlös (med exemplet Petersborg ovan som undantaget som bekräftar regeln). Likaså finns det ofta skrivningar om att änka ska sitta kvar under sin livstid. Det har lett till att fideikommiss med en stark primogenitur ändå har drivits av kvinnor under långa tider. Ett bra exempel på detta är Johannishus i Blekinge.

Det som framförallt utmärker det svenska fideikommissväsendet är den långa avvecklingen. Stiftandet av fideikommiss förbjöds som sagt 1810, men det är först 1963 som en avvecklingslag finns på plats. Detta efter flera utredningar under 1900-talet. Enligt avvecklingslagen ska upplösningen ske först vid följande arvskifte, vilket gör att det alltså fortfarande finns några fideikommiss kvar. Varför avvecklingsprocessen varit så seg i Sverige hör till min kollega Martin Dacklings del i projektet att utreda och i en artikel i tidskriften Respons resonerar han kring några aspekter.

Fideikommiss är en högst marginell företeelse, men den otidsenliga orättvisa de manifesterar sticker onekligen i ögonen. Helt uppenbart är det en fråga som väcker intresse av flera skäl. Dagens diskussion innehåller dock ofta felaktiga föreställningar. Och orättvisan, den uppfattades redan när fideikomissien uppstod.

Brita Planck, historiker.

Demokrati och ekonomisk tillväxt

Hur ser förhållandet egentligen ut mellan demokrati och ekonomisk tillväxt? I SvD skriver statsvetaren Anders Sundell att det är naturligt med ett visst mått av ekonomisk ojämlikhet i marknadsekonomier. Han menar dock att det föreligger en risk att den ekonomiska ojämlikheten blir så stor att det spiller över i politisk ojämlikhet vilket i sin tur leder till att ”både demokrati och ekonomi” stagnerar. Men hur ser förhållandet egentligen ut mellan politisk och ekonomisk jämlikhet? Sundell skriver förvisso i sin text att ”historien följer inga lagar” men verkar inte applicera det på sitt eget resonemang om ojämlikhet och tillväxt. Det är dessutom så att det inte finns några entydiga belägg för att politisk jämlikhet eller demokrati är bättre för ekonomisk tillväxt. Kina är väl kanske det tydligaste exemplet på det. Landet har haft världens högsta tillväxt de senaste decennierna samtidigt som det är långt ifrån en demokrati och har sett snabbt ökande ekonomisk ojämlikhet. Det finns också problem med Sundells resonemang om 1800-talets Sverige. Han skriver så här om det ojämna politiska systemet: 

”I slutet av 1800-talet var det få som fick rösta, och antalet röster var knutet till inkomst. Med ett sådant system är det givet att politiken kommer att gynna de redan besuttna. En politik för det allmänna bästa krävde en allmän rösträtt.”

Problemet med resonemanget är att både BNP per capita och arbetarlöner var bland de snabbast växande i världen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Den politik som bedrevs var inte heller någon som ensidigt gynnade eliten, även om de kanske framförallt drevs av egenintresse. Från mitten av 1800-talet ökade statsskulden i snabb takt. Till skillnad från tidigare perioder gick resurserna nu inte till att finansiera krig utan till investeringar. Järnvägarna är väl kanske det främsta exemplet som gynnade såväl eliten som stora delar av befolkningen. Samtidigt skedde också stora investeringar på kommunal nivå där det anlades bland annat skolor, gasverk, vattenledningar och hamnar. Det var alltså investeringar som förmodligen inte gjordes med den stora massans välbefinnande i åtanke, men som med stor sannolikhet hade en positiv effekt på tillväxten. Ekonomisk-historikerna Thor Berger och Jens Andersson har därtill funnit att orter i Sverige som hade högre politisk ojämlikhet också investerade mer pengar i det lokala skolväsendet. 

Syftet med den här texten är inte att säga att det är dåligt med politisk jämlikhet eller att ekonomisk ojämlikhet är bra för tillväxt. Det finns också goda skäl att vara orolig för utvecklingen med gigantiska monopolistiska företag – Google, Facebook och Amazon med flera – som Sundell varnar för. Förhållandet mellan politisk ojämlikhet, ekonomisk tillväxt och inkluderande politik är dock betydligt mer komplicerad än vad Sundell ger sken av. 

Om den svenska jämlikhetens ursprung: Recension av Erik Bengtssons ”Världens jämlikaste land?”

I dagarna släpptes boken ”Världens jämlikaste land?”, skriven av ekonomhistorikern Erik Bengtsson vid Lunds universitet. Syftet med boken är att utröna hur det kom sig att Sverige blev det land i världen med lägst ojämlikhet under andra halvan av 1900-talet. Det är onekligen en ambitiös uppgift Bengtsson tar sig an, särskilt med tanke på att han inte bara, eller ens framförallt, presenterar sin egen förklaring till fenomenet, utan för att han vinnlägger sig om att grundligt försöka slå håll på en alternativ tolkningsmodell som fått stort genomslag på senare år. Denna modell förknippas kanske mest med Lars Trägårdh och Henrik Berggren, som i boken ”Är svensken människa?” förde fram tesen att Sverige karaktäriseras av en unik kombination av individualistiska värderingar och en omfattande välfärdsstat. Denna till synes paradoxala hållning, som Trägårdh och Berggren kallar statsindividualism, har enligt dem sina rötter i tidigmodern tid. Baserat på framförallt Eva Österbergs forskning menar de att det i Sverige länge funnits en ”förhandlingskultur”. Istället för att tillgripa våld valde bönderna att föra sin kamp genom officiellt sanktionerade kanaler som riksdag och ting. Även om det inte var fråga om någon demokrati fanns det ändå en ömsesidighet mellan krona och undersåtar. På så sätt byggdes tillit till staten, något som sedan utgjorde grunden till välfärdsstaten. Bengtsson menar att det här är en variant på ett tema som fått stor spridning både inom historieforskningen och samhällsdebatten i stort. Han sammanfattar det som ”Sverige framställs som ett land med en lång historia av folkstyre, och därmed också mildare samhällskonflikter och mera samförståndskultur än vad andra länder haft” (s. 16). Det här är en tolkning Bengtsson vänder sig emot och som en stor del av boken går ut på att motbevisa.

Boken består av sex kapitel. ”Idén om en jämlik bondedriven och fredlig historia”, som han med inspiration från historikern Mary Hilson kallar ”svenskarnas nationalmyt”, tillägnas de två första empiriska kapitlen, och ungefär hälften av boken. Bengtsson tar här ett långt och brett perspektiv. Kapitel två behandlar perioden 1750–1850 och kapitel tre perioden 1850–1917. Förutom att han alltså behandlar nästan 170 års utveckling inkluderar han en analys av politik, ekonomi och ideologi, allt på drygt 80 sidor. Det breda anslaget är en av bokens styrkor, men öppnar också upp för kritik, något jag kommer komma tillbaka till. I de två resterande empiriska kapitlen behandlas åren efter 1917 och där presenteras först Bengtssons egen förklaring till den moderna svenska jämlikheten och därefter följer en diskussion om effekterna av välfärdsstaten under efterkrigstiden samt dess eventuella fall de senaste decennierna. Jag kommer huvudsakligen att uppehålla mig vid kapitel 1–4 eftersom det är i dessa som bokens syfte huvudsakligen behandlas och det är också främst där Bengtssons bidrag till den historiografiska debatten återfinns.

I boken tar sig Bengtsson således an två uppgifter. För det första vill han visa att den svenska jämlikheten inte kan förklaras med en djupt rotad historisk tradition av jämlika bönder. För det andra vill han belägga att den historiska jämlikheten istället tvärtom är sprungen ur en ovanligt stark politisk och ekonomisk ojämlikhet, som i sin tur banade väg för en brett förankrad folkrörelse som kunde föra en omfördelande politik och på så sätt skapa jämlikhet. Jag kommer först att granska hur väl han lyckas med båda dessa ansatser och sedan föra en bredare diskussion om hur vi kan förstå bokens bidrag till den historiska forskningen.

De två första kapitlen behandlar vad Bengtsson något okonventionellt kallar för ”den gamla regimen”. Vanligtvis brukar den gamla regimens fall förläggas till slutet av 1700-talet och hänger samman med att den franska revolutionen sägs ha satt punkt för l’ancien régime. Genom att kategorisera även 1800-talet, och början av 1900-talet för den delen, som en del av den gamla regimen vill Bengtsson betona att den största förändringen skedde i samband med rösträttens genombrott. Detta grepp har sina poänger, särskilt i en svensk kontext. Visserligen kan man argumentera för att exempelvis statsvälvningen 1809 utgjorde en viktig vändpunkt, eller att 1800-talets näringslivs- och förvaltningsreformer innebar ett relativt tydligt brott med en äldre samhällsmodell. Utifrån Bengtssons perspektiv, med ekonomisk och politisk jämlikhet i fokus, är hans val dock inte alls opassande.

I det andra kapitlet, som behandlar perioden 1750–1850, är syftet att ge en motbild till ”bondefokuserade historiska narrativ” där det är ”de självägande bönderna som står i fokus” (s. 53). Istället för att främst diskutera motsättningen mellan adel, bönder och kronan fokuserar han på adeln, frälsebönder och andra icke-ägande kategorier människor, så som tjänstefolk. Bengtsson behandlar bland annat olika gruppers privilegier och skyldigheter, lagstiftning som reglerade tjänstefolkets anställning och fördelningen av resurser i samhället. I vissa avseenden är resonemanget klart övertygande. Bengtsson anför här bland annat statistik som han producerat i andra sammanhang tillsammans med kollegor: att Sverige inte var ekonomiskt jämställt råder inga tvivel om. Även om det såklart finns problem med metoden som används, analyser av bouppteckningar, finns det inga skäl att tro att de problemen skulle vara så stora att de övergripande resultaten blir felaktiga. Stundtals är formuleringarna kanske något väl skarpa, men överlag framstår det som en rimlig karaktärisering av perioden. Även om det på flera sätt är ett klokt val att lägga större vikt vid de egendomslösa så saknar jag en mer utförlig diskussion om de jordägande bönderna. De flesta som inkluderat bondeståndet i sina förklaringsmodeller är medvetna om att inte alla som bodde på landsbygden var fria och självägande. Jag är inte helt övertygad om att han genom att välja att fokusera på de som inte var det lyckas ogiltigförklara idéerna om böndernas betydelse för den svenska utvecklingen.

Inte heller efter 1850 finner Bengtsson några belägg för att Sverige skulle ha varit särskilt jämlikt, varken ekonomiskt, politiskt eller socialt. Tvärtom verkar ojämlikheten istället på många sätt ha växt ytterligare. Förmögenhetsojämlikheten ökade, och inkomstojämlikheten, mätt som andelen av nationalinkomsten som tillföll de rikaste, var hög i internationell och historisk jämförelse. På den politiska arenan ledde inte ståndsriksdagens avskaffande till en demokratisering. Tvåkammarriksdagen var istället extremt exkluderande med en första kammare som var ovanligt konservativ kombinerat med en graderad rösträtt baserad på inkomst och förmögenhet och som gjorde att bara en liten minoritet i praktiken hade rösträtt. Detta avspeglades också i politiken. Näringslivsreformer genomfördes visserligen, men det fanns många repressiva drag kvar. Bengtsson beskriver det som att ”ekonomisk makt (pengar) gav politisk makt, och de använde sin politiska makt till att befästa sin ekonomiska makt” (s. 88). Som exempel anges bland annat hur socialistiska agitatorer övervakades och fängslades.

Även för denna period visar Bengtsson på ett övertygande vis att Sverige inte var ovanligt jämlikt. Återigen går det dock att komma med vissa invändningar mot framställningen. Bengtsson lyfter fram skillnader i längd på 1800-talet där värnpliktiga vars fäder var grovarbetare var kortare än de vars fäder var tjänstemän. Söner till större jordägare var längre än söner till lantarbetare. På 1900-talet fanns fortfarande en skillnad, men den hade minskat. Bengtsson går sedan vidare till att jämföra Sverige så som det såg ut under 1800-talets första hälft med resultat från andra länder från olika perioder under 1800-talet och visar att Sverige inte stack ut som ovanligt jämlikt. Att skillnaderna minskade under 1900-talet tolkar Bengtsson som ett resultat av ”den kombination av ökad jämlikhet i inkomster och resurser som vi vet skedde vid 1900-talets mitt jämfört med 1800-talet.” (s. 68). Det är en intressant iakttagelse, men också problematisk. Statistiken är hämtad från ekonomhistorikern Stefan Öbergs forskning, och om man granskar den tabell varifrån Bengtsson tar sin data ser man att den kohort som föddes 1861–1910, det vill säga innan välfärdsstaten, för flera grupper uppvisar mindre sociala skillnader i längd än senare kohorter.[1] Läsaren skulle också kunna vara intresserad att veta att medellängden på 1830-talet var högre i Sverige än i Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Spanien och att den i Sverige ökade mer än i alla dessa länder, undantaget Nederländerna, fram till åtminstone 1910-talet vilket också ligger i linje med att arbetare såg en ganska kraftig reallöneutveckling under 1800-talet.[2] När Bengtsson skriver att politiken gick ut på att gynna de rika så har han inte fel, det var säkerligen syftet. Om man däremot jämför med hur det ser ut i dagens USA är det påtagligt hur den ekonomiska tillväxten, trots elitens ansträngningar, också till viss del kom arbetarklassen till del. Vad det beror på är inte helt klart, men det tyder på att det inte bara är omfördelande politik, vilket man får intrycket av att Bengtsson menar, som har betydelse för hur samhällets tillgångar fördelas, utan också andra faktorer som till exempel migration och globalisering.

Så hur menar då Bengtsson att vi ska förstå hur det kom sig att Sverige blev världens mest jämlika land? Inte var det på grund av att Sverige sedan tidigare var ovanligt jämlikt i alla fall. Jag kan inte på det här utrymmet göra argumentet full rättvisa, men i korthet går hans tolkning något paradoxalt ut på att det var den höga graden av ojämlikhet under 1800-talet som utgjorde grunden till att Sverige kom att bli så jämlikt. Förklaringen är politisk. Eftersom en så stor del av befolkningen var exkluderad från den politiska arenan framkom en ”bred och folklig koalition av ”småfolk” som inkluderade arbetare och lägre medelklass, med demokratisering och brett progressiva målsättningar gemensamt” (s. 108). Elitdominansen genererade alltså en motreaktion i form av folkrörelserna, och ur folkrörelserna växte en ovanligt stark arbetarrörelse fram. Arbetarrörelsen kunde sedan dra nytta av ”den kompetenta staten” – som till skillnad från jämlikheten hade en lång tradition enligt Bengtsson – för att genomföra sina reformer, och socialliberaler som bildade allians med arbetarna i rösträttsfrågan (s. 151).

Är det då ett övertygande resonemang? Mitt svar måste bli nja. Bengtsson jämför utvecklingen i Sverige med den ibland annat England och i Tyskland, där rösträtten utvidgades betydligt tidigare än i Sverige. Det innebar också att arbetarrörelsen utgjorde ett tydligare hot under 1800-talet i dessa länder än i Sverige. I Tyskland, och även i USA, hanterades detta hot med en ganska hög grad av repression gentemot arbetarrörelsen men också genom röstfusk. I England var de konservativa tidigt tvungna att försöka locka röster från arbetarna och anpassade sig därför på ett sätt som inte skedde i Sverige. När industrisamhället började slå igenom i Sverige var de konservativa därför dåligt förberedda och förmådde inte utgöra ett alternativ för arbetare. Problemet med den här förklaringen uppstår om vi inkluderar Danmark och Norge i analysen. Bengtsson lyfter vid några tillfällen fram att Norge under 1800-talet på flera olika sätt var mer jämlikt än Sverige, åtminstone politiskt. En betydligt större andel av befolkningen hade under 1800-talet rösträtt i både Norge och Danmark. Trots det blev Arbeiderpartiet i Norge och Socialdemokratiet i Danmark väl så dominanta. Det är svårt att få ihop med Bengtssons förklaringsmodell. Det är lite synd att Bengtsson inte riktigt löper den komparativa linan ut, det hade behövts för att övertyga åtminstone mig. Det är också intressant att Bengtsson hänvisar till att Sverige länge haft en kompetent förvaltning. Stödet i forskningen för det skulle jag vilja påstå är betydligt svagare än många nog vill tro, och jag har inte sett att någon egentligen tagit ett allvarligt grepp om frågan ur långt perspektiv och med rigorösa metoder. Möjligen faller Bengtsson själv här i fällan att luta sig mot en av våra så kallade nationalmyter.

Så hur ska vi då bedöma boken? Till att börja med vill jag ge Bengtsson en eloge för att han väljer att ta sig en viktig och intressant frågeställning med en inställning att vara både grundlig och tillgänglig. Boken är ganska kort, under 200 sidor, och språket är lättförståeligt. Det är tydligt att ambitionen är att nå utanför akademin, vilket visar sig inte minst i den debattartikel som publicerades i Dagens Nyheter, författad tillsammans med Daniel Suhonen, när boken lanserades. Om humaniora och samhällsvetenskap vill hävda att den fyller en viktig roll i samhället så måste den också synas i och interagera med samhället. Som jag pekade på tidigare kan emellertid kombinationen av en stor fråga och ett relativt litet och lättillgängligt format också innebära svårigheter. Jag misstänker att det delvis är på grund av detta som det stundtals blir lite väl svepande, både i hanteringen av tidigare forskning och i karakteriseringen av de olika perioderna. Det blir mest problematiskt när Bengtsson ska positionera sig gentemot den tidigare forskningen. Som han själv påpekar är det inte en enhetlig skolbildning han vänder sig emot. Tvärt om är det en lång rad olika forskare och samhällsdebattörer som på olika sätt använt sig av de fria bönderna och det lokala självstyret som förklaringsmodell. Hur de har gjort det skiljer sig ganska betydligt åt. Även om Bengtsson är medveten om det och tar upp det flera gånger så glider han ofta över i att tala om ”gängse berättelser” om Sverige. Den mångfald av röster som finns klumpas då ihop till en typ av berättelse om Sverige som Bengtsson argumenterar emot, en version av det hela som ligger nära den som framförts av företrädelsevis Lars Trägårdh. Skillnaderna mellan de olika varianterna är dock viktiga. Det är framförallt nämnde Trägårdh som för fram idén om att jämlikheten som sådan skulle vara grundad i någon form proto-demokrati och jämlik kultur. I exempelvis Eva Österbergs och Peter Aronssons forskning läggs istället fokus på en förhandlings- och samförståndskultur som låg till grund för en svensk modell. Det här är inte något som Bengtsson inte är medveten om och inte heller något han döljer. Tvärtom lyfter han fram att Österberg inte säger något om ekonomisk jämlikhet eller rösträtt och att hans tolkningsmodell inte nödvändigtvis ens står i motsats till hennes tolkning. Den nyanseringen försvinner dock ofta i den löpande framställningen. Det är med andra ord inte alltid tydligt på vilket sätt den empiri som åberopas är relevant. Den förklaring till den svenska jämlikheten som förts fram av Lars Trägårdh känns föga övertygande, där ger jag Bengtsson helt rätt. Andra modeller, som den om samförståndsanda eller vikten av att bönderna var representerade i riksdagen tycker jag inte att han riktigt kommer åt alternativt att han inte riktigt tar sig an. Bengtsson har förvisso rätt i att frälsebönderna ofta glöms bort, men det tar inte bort det faktum att bönderna var ovanligt väl representerade i riksdagen. På samma sätt är det sant att det inte bara var i Sverige som det fördes dialog mellan makten och bönderna, men de flesta som lyfter fram den aspekten påstår inte heller att det var unikt för Sverige, utan bara att det var en av flera aspekter som kan hjälpa till att förklara senare tiders utveckling. Bengtsson skriver själv att ”Några slags kulturella strömningar av egalitära värderingar kan ha varit en möjliggörande faktor i 1900-talets bygge, men inte tillräcklig” (s. 193, kursivering i original). Frågan är hur många som faktiskt menat att det var en tillräcklig förutsättning? Jag har inte sett någon som påstått det, och jag kan inte heller se att Bengtsson visar att någon gjort det. Frågan blir då istället hur det sett om det inte hade funnits den typen av kulturell förutsättning, hade det varit tillräckligt med tillräckligt stark ojämlikhet för att senare få stark jämlikhet?

Framställningen tenderar också att ge intrycket av att Bengtssons karaktärisering av den svenska historien är ovanlig. Han skriver att på s. 53 att ”I gängse berättelser om Sverige under perioden fokuseras det på de som äger.” Det stämmer förvisso för många böcker, men frågan är om det verkligen går att kalla det för den gängse historieskrivningen. Ett annat exempel är diskussionen om demokratiseringsprocessen i Sverige. Där skriver Bengtsson att den ”gängse” berättelsen om Sverige går ut på att demokratiseringen skedde ”tidigt, gradvis och harmoniskt”. Jag har dock svårt att se att det är särskilt vanligt att påstå att Sverige skulle ha demokratiserats ovanligt tidigt, även om det visserligen på sina håll förekommer skrivningar om proto-demokrati som han korrekt avfärdar som teleologiska. Rune Premfors, som är en av de som kritiseras i den text som Bengtsson hänvisar till, skriver att Sverige, och övriga norden för den delen, var tidiga jämfört med resten av världen men sena jämfört med Europa.[3] Per T. Ohlsson skriver i sin bok om svensk politik: “I sitt standardverk från 1960-talet om Sveriges historia, välkänt för en generation historiestudenter, konstaterade professor Sten Carlsson att reformen [övergången från ståndsriksdag till tvåkammarriksdag] framförallt gynnade aristokratin och välbeställda bönder. Ett skede då Storbritannien gjorde industriarbetarna parlamentariskt delaktiga och Danmark omfamnade den allmänna rösträtten fick Sverige en representationsreform ’varigenom de jordägande elementen tillförsäkrades ett inflytande, som inte längre ägde full täckning i den sociala verkligheten.’” [4] Jag skulle nog vilja påstå att den bild som Bengtsson förmedlar ligger närmre den gängse historieskrivningen än den bild som han avfärdar.

Snarare än att vända sig emot den gängse bilden av den svenska historien placerar Bengtsson in sig i en ganska lång historiografisk tradition som betonar förtryck och konflikt istället för samförstånd.[5] Han är till exempel långt ifrån först att kritisera såväl Trägårdh och Berggren som Österberg och Aronsson. Liknande poänger har gjorts av bland annat Glenn Svedin, Mary Hilson och Börje Harnesk och det finns också mycket marxistiskt inspirerad forskning, visserligen något ålderstigen numera, som också betonat klasskamp och ojämlikhet.[6] Jag hade nog önskat att det kunde göras lite mer explicit och att skrivningarna om ”gängse berättelser” slopats. Det förtar dock inte de förtjänster som boken har. Ambitionen att gå långt tillbaka i historien och dessutom erbjuda en egen förklaringsmodell framstår klart som nya bidrag till forskningen. Likaså uppskattar jag ansatsen att kombinera ekonomi, politik och ideologi i analysen. Förhoppningsvis kan Bengtssons modell också göra att någon blir tillräckligt provocerad för att själv ta sig an utmaningen att utveckla egna förklaringar, helst då med en ambitiöst komparativ ansats.

Slutligen får vi inte glömma att boken är en ideologisk och politisk inlaga i minst lika stor utsträckning som det är forskningsgärning. Det har jag personligen inga problem med. Bengtsson själv försöker knappast dölja att så är fallet, och även om han säkerligen kan anklagas för att stundtals vara något ensidig till fördel för socialdemokratin så anser jag inte att det på det hela påverkar framställningen på ett negativt sätt. Det är därtill oundvikligt att samhällsrelevant forskning på något sätt blir politiserad, oavsett forskarens egna intentioner. Historieskrivningen om den svenska jämlikheten utgör här ett intressant exempel, som Bengtsson, med inspiration av Åsa Linderborgs avhandling också diskuterar i sin bok. Idén om jämlikheten som ett svenskt arv togs tidigt upp av socialdemokraterna själva för att förankra sin politik och ge den en kontinuitet och legitimitet. På 2000-talet togs idén över av moderaterna, inspirerade av Trägårdhs tolkning. Om jämlikheten är en del av den svenska kulturen behövs inte socialdemokraterna och deras politik. Nu försöker alltså Bengtsson frikoppla jämlikheten från svenskheten för att göra socialdemokratisk politik relevant. Intressant nog har Bengtsson historieskrivning redan börjat approprieras av borgerliga skribenter för att proklamera att ”hög jämlikhet är en parentes i svensk historia. Sverige är ett borgerligt land.”[7] Jag misstänker att det inte riktigt var det budskapet Bengtsson hade tänkt sig att boken skulle förmedla.


[1] Öberg, Stefan. ‘Long-Term Changes of Socioeconomic Differences in Height among Young Adult Men in Southern Sweden, 1818–1968’, Economics and Human Biology, vol. 15/(2014).

[2] OECD 2014, s. 127, tabell 7.3.

[3] Premfors, Rune. Democratization in Scandinavia: The Case of Sweden. SCORE (Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor), 2003.

[4] Ohlsson, Per T., Svensk politik, Lund, 2019, s. 104.

[5] Villstrand, Nils Erik. ”Stormaktstidens politiska kultur”, i Jacob Christensson (red.), Signums svenska kulturhistoria. Stormaktstiden, 2005.

[6] Svedin, Glenn. ”Den svenska tillitens historiska vagga.” Statsvetenskaplig tidskrift 119.4 (2017); Hilson, Mary. ”A Consensual History?: The Historical Roots of the Swedish Model.”  i  Lars Edgren och Magnus Olofsson (red.), Political Outsiders in Swedish History, 1848-1932. Cambridge Scholars Publishing, 2009. 133-155; Harnesk, Börje, ‘Den svenska modellens tidigmoderna rötter?’, Historisk tidskrift, 122, (2002), s. 78-90. För marxistisk inspirerad historieskrivning se t. ex. Lindegren, Jan, Utskrivning och utsugning: produktion och reproduktion i Bygdeå 1620-1640, Uppsala, 1980; Isacson, Maths, Ekonomisk tillväxt och social differentiering 1680-1860: bondeklassen i By socken, Kopparbergs län, Uppsala, 1979.

[7] https://twitter.com/TorbjornNilsso/status/1301788865372532737