Allting går att sälja med en mördande reklam – Livrustkammaren och de sociala medierna

Hur kan ett museum fyllt av föremål till gamla svenska kungar och drottningar bli en stjärna i sociala medier och bli till en förebild för pr-konsulter? Svaret tycks ligga i humor.

Jag fnissar till när jag ser Mauritz Armfeldts olika porträtt för Tinder, Instagram och Linkedin, eller en fredagsfin Karl X svischa förbi i flödet av bilreklam, skrikande politiker och söta katter. Avsändaren är Livrustkammaren och det är många som gillar deras inlägg på Facebook, Instagram och Twitter. Ser jag till vilka som delar och gillar deras inlägg i mitt eget flöde så är det såväl lärare, banktjänstemän och akademiska historiker. Äntligen, historia når ut! Äntligen, historia engagerar!

Enligt företrädare för Livrustkammaren, intervjuade i pr-konsulten Fredrik Pallins bok #gördetnu, är deras mål att vara en ”historiebästis” på nätet. Den historia som berättas i museet på Stockholms slott kan kännas svår, och man vill ”sänka trösklarna”. Genom sin aktivitet i sociala medier vill man visa att det är möjligt att ”prata om historia på ett annat sätt”. Språket känns igen i museets interna kommunikation där museets ser som sitt mål att ”beskriva det förflutna så att det känns!”. Samtidigt pekar man på sin plats i det moderna, demokratiska, Sverige:

Vår samtid är ett resultat av tidigare generationers handlande och erfarenheter. Historia visar att samhället ständigt förändras och att det går att påverka. Medvetenhet om detta är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Statens historiska museers vision är att historia ska inspirera människor att vara aktiva i samtiden för att forma framtiden.(Vi är statens historiska museer)

En dörr med alltför hög tröskel? Källa.

Onekligen är det ett imponerande arbete Livrustkammaren har bedrivit i sociala medier. Ett museum uppbyggt kring gamla svenska kungars och drottningars kläder, rustningar och vapen har lyckats få över 500 000 följare på Facebook och får ofta tusentals reaktioner på enskilda inlägg. De humoristiska inläggen varvas med informativa inlägg, t.ex. en bild på Gustav II Adolf och en kortare text om slaget vid Lützen den 6 november. Ibland fängslande, ofta lättsamt. Ser man till andra kulturarvsinstitutioner aktivitet i sociala medier, är det den senare typen av informativa inlägg som de flesta använder sig av. Men de är i sanningens namn ibland lite tråkiga, och kanske inte helt lockande, utom för dem som redan bär på ett intresse. De intervjuas inte heller i Pallins bok.

Hur påverkar närvaron i sociala medier det fysiska museet? I Pallins bok kan museet inte svara på det. Enligt Livrustkammaren kan ett ökat antal besökare kan lika gärna bero på införande av fritt inträde. Men för skratten och lajksen bara med sig positiva effekter? Kan man sälja historia på samma sätt som designmöbler eller VVS-tjänster (två andra exempel i Pallins bok)? Finns det inga risker, frågar jag mig när jag läser Pallins bok.

Efter att ha fnissat färdigt åt Armfeldts outfits och den fredagsfine Pfalzkungen infinner sig en känsla av olust. Samma känsla kröp fram efter ett inlägg den 23 januari i år i form av ett Facebookinlägg av Erik XIV med texten ”1 like och jag gör mig av med Sturarna”. Ett annat exempel dök upp inför jul. Axel Oxenstierna varnande då alla julmusikfanatiker: ”Gillar du att spela Last Christmas kan jag ordna en turné utomlands. Med armén. Som likgrävare. På livstid.” Visst är inläggen smålustiga och får säkert många att ur minnets djup fiska upp grundskolans historieundervisning om den galne kung Erik och svenska härtåg i Tyskland.

Men genom inlägg som de om Axel Oxenstierna och Erik XIV fjärmar sig Livrustkammaren från de faktiska personer och händelser man anspelar på. För vilka andra politiska mord skojar statliga museer om? Eller för den delen de över 500 000 döda svenskar som var en del av den svenska krigserfarenheten på kontinenten? Låt oss leka med tanken att Forum för levande historia lade ut fingerade tweets av Stalin från Moskvarättegångarnas tid, eller uppmanade följare som gillar julmusik att följa med på en tur till Ukraina under 1940-talets början. Omöjligt.

Givetvis haltar jämförelsen, en viktig komponent i detta är tidsaspekten. Tiden mellan de döda Sturarna på Uppsala slott och oss är så lång att några direkt känsloband inte finns kvar. Till skillnad från 1930- och 1940-talets fasor, som än bärs i minnet av de som var med, eller deras barn. Men där finns mer – i berättelsen om Sverige spelar Vasatidens brödrastrider och lejonet från Norden och hans kansler centrala delar just som berättelser. De har kastat loss från verklighetens hamn och seglar fritt bland de stora berättelserna, fiktiva som verkliga. För vad skiljer Erik XIV i Livrustkammarens version från Shakespeares Hamlet, eller R. R. Martins Jamie Lanister?  

I sin ambition att stimulera till reflektion och sänka trösklarna riskerar kopplingen till det faktiska förflutna att helt försvinna. Livrustkammarens personal får inte glömma att det förvaltar minnet av människor en gång varit lika levande som dem själva. Och inte minst att de människor som man förvaltar resterna av hade andra människors öden i sina händer – i en tid långt från det demokratiska Sverige vi idag lever. För vad är Livrustkammaren om inte ett museum över makt och maktens ofta guldglänsande, fysiska manifestation? Tar man orden om att vara en ”historiebästis” på allvar borde man inte heller fly att tala om det svåra – för det är väl det man har en bästis till?

Wolodarski och historiens dom

När det går motigt politiskt är det lätt att hoppas på eftervärldens dom. Peter Wolodarski gör det åtminstone. Såna förhoppningar är, dock, ganska så fåfänga.

”Historiens dom kommer bli hård mot Trump” lyder rubriken till Peter Wolodarskis söndagskrönika den 2 februari. Mycket troligt är det en blinkning till Olof Palmes jultal från 1972. I det menade Palme att domen över de ansvariga för USA:s bombningar i Vietnam skulle komma att bli lika hård som den över tredje rikets bödlar. Wolodarski ondgör sig i den över att Trump inte fälls i riksrätten trots att graverande uppgifter framkommit, bland annat att presidentens egen försvarsadvokat medgett att presidenten ägnat sig åt påtryckningar för egen vinning, om än i det allmänna intresset. Inte heller ska nya vittnen kallas. Men nu finns det mesta ”nedskrivet, svart på vitt … Eftervärlden har en klar bild av maktmissbruket, korruptionen och det maffialiknande beteendet. För den som är intresserad av sanning går det att komma nära den. Historiens dom kommer Trump inte undan.”

Jag förstår Wolodarski, och egentligen vem som helst med liknande upplevelser. Speciellt vid motgångar som skaver mot ens kärnvärderingar, vilka de än må vara, är det lätt att hoppas på slutgiltig seger av mer bestående slag. Om än inte i det här livet. När allt lugnat ner sig, folk satt sig ner, läst igenom handlingarna och funderat, kommer de att utbrista ”vad i h*****e tänkte de med!?”. För en liberal som Wolodariski finns det ju dessutom en väldigt tydlig förebild i Torgny Segerstedt som var den starkaste rösten i den lilla minoritet av pressröster som motsatte sig Sveriges förhållande till Nazityskland under andra världskriget. Då upplevdes han av många som jobbig, nu är han närmast helgonförklarad och hans namn pryder gator och byggnader landet runt.

Man ska dock inte hoppas på för mycket. Oftast kommer inte eftervärldens dom. Ta till exempel Gustav Vasa som krossade sina fiender en efter en och säkerligen skulle betraktas som en tyrann i modern tid. De av hans fiender som överlevde i landsflykt och som hoppades och trodde på eftervärldens dom skulle ha blivit besvikna. Om de vaknat upp under nationalromantikens era hade de sett hur svenska skolbarn fick läsa om[1] landsfadern Gustav Vasa och hans roliga äventyr i Dalarna. Ännu värre hade det kanske varit under 90-talet. Då hade de fått uppleva hur Herman Lindqvist på bästa sändningstid[2] högläste Gustav Vasas bitska brev till stackars fogdar och andra för att Gustav Vasa formulerade sig så roligt. Även om Lindqvist också problematiserade Gustav Vasas politik så kan man sätta det i perspektiv: Hur hade kubanska politiska dissidenter reagerat om någon högläste hotbrev från Castro för skojs skull?

Dessutom bygger Wolodarskis förhoppningar på att det är Trumps värderingar som tydligt förlorar i slutändan, som exempelvis skedde med nazismen efter andra världskriget. Detta är långt ifrån säkert. Om 100 år är det kanske tvärtom liberaler som Wolodarski som väcker allmän avsky för sina värderingar och sitt agerande. Och om ytterligare 100 år kanske Trump dyrkas som en landsfader. Med andra ord är det inte nog med att man inte kan bestämma vilka värderingar en eftervärld ska ha, det finns flera uppsättningar av eftervärlden. Torgny Segerstedt har hög status nu, men någon gång i framtiden kan det komma ett dekret uppifrån som innebär att alla monument, gator och byggnader som bär hans namn ska rivas eller byta namn.

Och allvarligt talat har det hänt mycket dåligt i historien, vi har inte möjlighet att döma allt. Hur ofta begråter vi offren till Gustav Vasas son, Karl IX, som om möjligt var en ännu mer hänsynslös maktspelare än sin pappa. Eller alla de som dog i tyska Magdeburg när katolska armén plundrade staden 1631 och hade ihjäl 20 000 av 25 000 invånare? Eller de tiotusentals tyska bönder som slaktades när de gjorde uppror mot sina furstar 1524­ till 1526? För att återvända till Gustav Vasas landsflyktiga fiender så hade kanske den värsta chocken varit att folk idag helt enkelt inte vet vilka de är. Vet du vilka Johannes Magnus, Olaus Magnus eller Wulf Gyler var? Eller, för att ta ett annat exempel, varför så många gator och platser runt om i Sveriges städer är döpta efter von Döbeln? Glömska kanske är den värsta domen. Åtminstone är det nog så för Trump.

Står hoppet då till oss historiker? Nja! Visst, när alla andra rusar in i framtiden med guldfiskminne det är vi som blickar bakåt och ser till att folk blir ihågkomna. Trump kan andas ut. Likväl är det för det första omöjligt att säga vad historiker kommer pyssla med om 100 år och vilka normer som kommer forma vårt yrke. Eller om det ens kommer finnas historiker.

Och även om framtidens historievetenskap är likadan som dagens, är historiker för det andra oftast inte så intresserade av att moralisera. Vi är mer intresserade av att förstå. Hur tänkte Trump? Varför fick Trump ett sådant genomslag? Vad kan Trump säga oss om sin tids politiska normer och värderingar? Hur såg Trumps relation ut till redan etablerade respektive nya intressegrupper? Hur manifesterade Trump sin status? Och så vidare, och så vidare. En vetenskaplig studie som värderade Trump i moraliska termer vore inte omöjlig men tämligen svår att ro i land, och framför allt, inte så intressant. Inte för mig i alla fall.

Med andra ord, historiens dom är en mysig snuttefilt men ingenting att hoppas på. Folk kan lika gärna hylla det som vi fördömer idag, eller helt enkelt inte bry sig. Detta vet Wolodarski så klart, men något måste man ta till när samtiden känns motbjudande. Om man vill förändra något får man börja med nuet och hoppas på det bästa när det gäller eftervärlden.


[1] Indoktrinerade hade nog de sagt.

[2] Man hade behövt förklara för dem att detta motsvarade en kombination av den bästa predikstolen och det bästa marknadsståndet, på en gång.

Förändringens fart

Att den ekonomiska omvandlingen går i allt snabbare takt är en vanlig uppfattning. Men ser vi bakåt i historien så visar det sig inte vara så enkelt. Vid en första anblick kan det framstå som en befogad tanke. Teknologiska landvinningar inom artificiell intelligens, autonoma fordon och bioteknik spås snart medföra en omvandling av samhället utan motstycke. Profetian ger vid handen att tekniken kommer att utsätta allt större grupper för risken att deras jobb automatiseras eller försvinner iväg till andra länder.[i] Det finns också en oro för vilka konsekvenser det får för samhället i stort, att traditionella band bryts upp och människor inte längre känner igen sig. Framväxten av nya populistiska rörelser har också kopplats samman med teknologins destruktiva inverkan.[ii]

Denna bild kontrasterar emellertid bjärt mot den scenario som målas upp av de två amerikanska ekonomerna Robert Gordon och Tyler Cowen.[iii] De menar att vi snarare befinner oss i något som kan karakteriseras som en långsiktig ekonomisk stagnation (secular eller great stagnation). Sedan 1970-talet har den ekonomiska tillväxten, mätt som ökningen i producerat värde per arbetad timme, varit betydligt långsammare än vad den var under det sekel som föregick 1970-talet, både i USA och i Västeuropa. En av deras huvudpoänger är att vi lätt invaggas i tron att den utveckling vi sett de senaste åren, främst på informationsteknologin område, också speglar utvecklingen på ett bredare plan. Sanningen är att framåtskridandet för datorer och internet visserligen varit snabb och omstöpt vissa delar av näringslivet, men informationsteknologins betydelse för hela ekonomin har varit begränsad. Faktum är att den teknologiska utvecklingen inte har påverkat människors vardagsliv på samma sätt som den gjorde under perioden från det sena 1800-talet till omkring 1970, den tidsrymd som ekonom-historiker brukar hänvisa till som den andra industriella revolutionen.

Två genomgripande teknologier karaktäriserade den andra industriella revolutionen. Elektriciteten innebar att hem och fabriker kunde förses med ljus, värme och motorer. I förlängningen ledde det till en djupgående och vittförgrenad omställning av arbetet i jordbruket och på fabrikerna. Förbränningsmotorn lade grunden till en förändring av transporterna. Varor kunde fraktas direkt mellan producent och mottagare utan avlastning vid järnvägsstationer och hamnar. Människor kunde bosätta sig i förorter på långt avstånd från arbetet i centrum. Under perioden fram till 1970-talet byggde en strid ström av nya uppfinningar på den grund som lagts av dessa två landvinningar: rinnande vatten, kylskåp, TV, motorvägar, flygtransporter och stormarknader förändrade människors vardag.

Vi föreställer oss ofta att samhället var mer statiskt förr i tiden, att människor idag byter jobb och flyttar in till städerna i en allt högre takt. Men det är mer komplicerat än så. Låt oss börja med frågan om den regionala omflyttningen. Visst växer storstäderna mycket snabbt idag, men det förklaras i stor utsträckning av att migranter till Sverige föredrar att bosätta sig där, inte att människor flyttar från landsbygden in till städerna.[iv] Jämför det med det sena 1800-talets unga svenskar. Under en trettioårsperiod flyttade 18 procent från ett liv på landsbygden in till någon av de växande städerna. Detsamma kan sägas om flyttningarna mellan landets olika delar. Ekonomisk-historisk forskning har visat att arbetare flyttade dit lönerna och arbetsmöjligheterna var som störst. År 1900 var till exempel över 15 procent av landets befolkning födda i ett annat län än där de var bosatta. Mellan 1860 och 1920 emigrerade dessutom nästan en tredjedel av befolkningen till USA, var femte av dessa kom också tillbaka med nya intryck från andra sidan atlanten.[v]

Hur är det då med den ekonomiska omvandlingen? Det är visserligen svårt att jämföra 1800-talets arbetsmarknad med dagens. Men en enkel indikator på hur snabbt förändringen sker är hur sysselsättningen i olika sektorer förskjuts mellan två tidpunkter. Omställningen mätt på detta sätt gick som snabbast under efterkrigstiden, men har efter 1970-talet avtagit i intensitet.[vi] 

Den förändring i sociala omständigheter som en människa genomlevde under en livstid i mitten av den andra industriella revolutionen var därför med sannolikhet mer omvälvande än den som den moderna människan upplever idag. Förmodligen var miljöombytet i att gå från småbrukare eller statare till textilarbetare större än skiftet från kontorsbiträde till managementkonsult.  Faktum är att för en person från 1950-talet skulle ett modernt hem inte förefalla särdeles annorlunda. Visst har det skett mindre förbättringar, och vissa saker har kommit fler till del. Men elspis, rinnande vatten, TV och personbil fanns redan för 60 år sedan. Jämför det med om en person som levde på 1890-talet fick uppleva ett hem från 1950-talet.

Trots de förändringar som informationsteknologin medfört, har den på intet sätt lett till samma genomgripande förändring av vårt vardagsliv som tidigare generationer upplevt. Robert Gordon har illustrerat detta genom att ställa den provokativa frågan: Om du var tvungen att välja mellan att ha tillgång till vattentoalett eller din smartphone, vad skulle du då välja?   


[i] OCED har bland annat i en arbetsrapport bedömt att automatiseringen kan komma att påverka nästan hälften av alla jobb.

[ii] Frey mfl visar tex i en studie att i områden i USA där robotiseringen fått en större inverkan på sysselsättningen ökade stödet för Donald Trump i valet 2016.

[iii] Både Tyler Cowen och Robert Gordon har skrivit böcker på temat.

[iv] Statistiska centralbyrån har skrivit en bra sammanfattning.

[v] Siffran för andelen som flyttade från landsbygd till stad bygger på män som observeras i både 1880- och 1910 års folkräkning. Eftersom de bytte efternamn vid giftermål kan inte kvinnor enkelt följas på samma sätt, men där var andelen som migrerade till städerna ännu högre.

Det finns numera en rad ekonomisk-historiska studier kring drivkrafterna bakom den regional migrationen i Sverige i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Christer Lundh har skrivit mycket på ämnet, bland annat en bra översiktsartikel.

För närvarande pågår också ett forskningsprojekt på ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds Universitet som studerar de som återvände efter att ha emigrerat till USA.

[vi] Se Andersson och Lindmark (2008) för en analys av strukturomvandlingen i Sverige sedan 1850-talet.

Den arga historikern läser arkivutredningen, eller digitaliseringens möjligheter och faror

”Förstår du hur gammalt materialet är?”

Frågan ställdes till mig av en arkivarie vid Riksarkivet i början av min forskarkarriär. Arkivarien ville förmodligen uppmana till försiktighet med materialet, men jag minns fortfarande min häpnad. Jag forskade då om de människor som arbetade för den tidiga Vasatidens växande svenska stat och hade beställt fram en räkenskapshandling från 1500-talets mitt. Jag minns inte vad jag svarade, förmodligen mumlade jag något om att jag var doktorand i historia och att handlingen inte fanns på mikrofilm.

Jag tänker på frågan jag fick som ung forskare när jag läser arkivutredningens betänkande SOU 2019:58, Härifrån till evigheten. En långsiktig arkivpolitik för förvaltning och kulturarv,som släpptes lagom till julhelgen. Tendenser i samtiden gör mig orolig för att de riktigt långa perspektiven riskerar att tonas ned på bekostnad av effektiviseringssträvanden och tilltro till ny teknik. Kommer historikerna om femhundra år att ha något källmaterial från vår tid att studera? Kommer arkivarierna ha något att värna? Men glädjande ger utredningen också exempel på att det finns besinnande krafter.

En utmaning för framtidens arkivväsende är att en stor del av det material som idag produceras av myndigheter och organisationer är digitalt. Detta samtidigt som de statliga arkiven upplever krav på att det äldre analoga materialet – oftast hand- eller maskinskrivet på papper – ska överföras till digitala format.

Det finns goda orsaker till nutidens starka fokus på digitalisering. Ett ord som används i dessa sammanhang är ”informationsdigitalisering”, vilket betyder att information överförs från ett analogt till digitalt format. Sker det i stor omfattning talas om massdigitalisering. Ibland talas även om digitisering för att beskriva överföringen av information från ett analogt till ett digitalt medium. I det sammanhanget reserveras ordet digitalisering för att beskriva den mer övergripande samhälleliga process där allt mer information är digital och hanteras av datorer.

Informationsdigitalisering har en stor potential att stärka historisk forskning. Ett exempel på det är forskningsprojektet Gender and Work i Uppsala under Maria Ågrens ledning. Tack vara den digitala teknikens möjligheter kan spridda och svårfunna belägg för hur människor försörjde sig i praktiken samlas in och bearbetas på ett sätt som inte vore tänkbart för några decennier sedan. Uppgifter om försörjning – särskilt kvinnors, barns, men också många mäns – finns inte samlat i någon enskild källa. I till exempel rättegångshandlingar finns bland uppgifter om jordköp, arv och slagsmål spridda notiser om vad människor gjorde för att försörja sig. Gender and Work-projektet har gett oss en ny bild av hur människor i äldre tid arbetade, men också hur människor och samhällen var organiserade.

Men det är inte bara forskningen som kan gagnas av den digitala revolution som vi lever i. ”Kulturarv kan i någon mening återbördas och användas i såväl lokala som mer internationella berättelser” skrev regeringen i sin kulturarvsproposition 2016. Varken i egenskap som forskare eller medborgare ska vi behöva fysiskt ta oss till Stockholm, Vadstena eller Östersund för att ta del av det gemensamma kulturarvet som finns inom Riksarkivet. En tanke mycket god och välmenande.

Men jag menar att det också finns risker med denna utveckling. Under hösten har Riksarkivet haft ett upprop (Vill du vara med och rädda kulturarvet?) som ställer talet om informationsdigitalisering i ett tankeväckande perspektiv. Arkivet söker efter uppspelningsutrustning för medieformat som var relativt vanliga under 1900-talets andra hälft, som rullband eller disketter av olika slag, då man i flera fall antingen saknar utrustning, eller har problem att finna reservdelar.

Uppropet borde stämma till eftertanke. För vad är det som säger att man inte stöter på samma problem i framtiden som man idag brottas med gällande floppydisks, trasiga rullbandsspelare och gammal programvara? Som väl är berörs detta i Arkivutredningen som poängterar att det finns ett behov att säkerställa kompetens och infrastruktur för att möta kommande teknikskiften. (Arkivutredningen s. 536)

Disketter – en gång en möjlighet, nu ett problem. Källa

Flera av dem som lämnat synpunkter på Arkivutredningens rapport från projekt på Riksarkivet ifrågasätter nyttan av en generell massdigitalisering och menar att informationsdigitalisering inte får blir ett självändamål. [—] Att hantera och förvara digitalt material medför en ökad men svåruppskattad kostnad för e-förvaltning över tid. (Arkivutredningen s. 538)

Massdigitaliseringens lockelser blir förståeliga om man ser till mängden material i Riksarkivet. Det rör sig om ca 80 hyllmil pappershandlingar och till detta ska läggas ytterligare 20 mil hos kommuner och statliga myndigheter. Mycket papper blir det. I dagsläget är omkring fem procent av detta material digitaliserat. Inom delar av arkivsektorn finns en stor tilltro till informationsdigitaliseringens förtjänster. I sitt underlag till utredningen skriver Riksarkivet att digitalisering ”leder till effektivitet, rättssäkerhet och stor nytta för många inblandade över tid.” (Arkivutredningen s. 541)

Men för vilka inblandade över tid? De som sparar på gammal utrustning, eller de som i framtiden kommer att jobba med att säkerställa informationsöverföring vid teknikskiften? Min handling från 1560 har ingen behövt överföra från ett medium till ett annat på 450 år. Det som behövs för att läsa den är ett mänskligt öga.

Räkenskap från 1565 över löner till de anställda på Gripsholms slott. Analogt material i Riksarkivet. Foto författaren.

Digitalisering av ett analogt material, med följande destruktion av det senare innebär också att originalet försvinner. I en tankeväckande text har överbibliotekarien vid Uppsala universitet Lars Burman skrivit om vad som händer vid digitalisering

Men något händer i mediakonverteringen. Det mesta av informationen följer med, men åtskilligt går också förlorat. En bok talar inte enbart genom texten, utan också genom sin utformning. Det går utmärkt att köpa kläder per postorder, men vill man pröva passform och känna på kvaliteten är besöket i butiken effektivare.

I Finland, som besökts av Arkivutredningen, har utvecklingen gått än längre. Där ska inget analogt material föras över från statsförvaltningen till de centrala statliga arkiven. Allt ska digitaliseras och det mesta av pappersmaterialet destrueras. (Arkivutredningen s. 542) Här börjar jag som historiker, med höstens upprop från det svenska Riksarkivet i minne, bli lite svettig i min läsning, särskilt som jag ett antal hundra sidor tidigare i utredningen läst att ett huvudargument för massdigitalisering är ”som effektiviseringsåtgärd för att möjliggöra gallring av pappershandlingar.” (s. 178) samt att ”Representanter från arkivsektorn menar att det på sikt inte kan vara rimligt att bevara samma information i två uppsättningar, dels de digitala handlingarna dels de analoga förlagorna som har digitaliserats.” (s. 138) I nuläget rör detta handlingar producerade i samtiden, men vad säger att det kommer att stanna där? Jag hyser ingen oro för 1500-talshandlingarna, men från senare tider finns material som skulle kunna hamna i riskzonen.

Givetvis är jag medveten om att gallringar görs, och har gjorts i arkiven, men en alltför blind tro på digitalisering till stora kostnader invaggar i alla fall mig inte i någon trygghet. Företrädare för flera arkiv ger i utredningen uttryck för att de ekonomiska kostnaderna för digitalisering är svåröverskådliga. Dessutom befinner sig många arkiv i en redan pressad ekonomisk situation.

Informationsdigitalisering leder kortsiktigt till ökade kostnader för själva digitaliseringen och på längre sikt till ökade kostnader för lagring och migrering av det digitaliserade materialet. Samtidigt kvarstår i regel också kostnaderna för förvaringen av det analoga materialet för lång tid framöver. (s. 177)

Risken är, i en värld med knappa resurser, att andra delar av arkivens verksamhet kommer att få minskade resurser när allt mer läggs på digitalisering och vård av det digitala materialet. Och även ett digitalt material kan bara förstås om det finns människor – arkivarier – med djupa kunskaper om materialets bakgrund och hur det står i samband med andra material. Oroväckande är att utredningen pekar på att arkivarier ofta hamnat i bakgrunden och inte tillåtits bidra med sin kompetens, till exempel långtids- och demokratiperspektiv, i olika typer av informationshanteringsprojekt. (s. 136, 171–174)

Det finns egentligen inget som säger att arkivsektorn själv ska stå för all digitalisering. Sedan länge är forskningen van att skapa sina egna digitala databaser – ofta genom att enskilda forskare fotar arkiven. Det finns dessutom en marknad och privata aktörer för digitalisering av arkivhandlingar. Det kanske mest kända aktören är ArkivDigital som stadigt expanderat och även anlitas av den vetenskapliga forskningen för digitaliseringsuppdrag. En stor del av det material som använts i forskningsprojektet Gender and Work kommer från just ArkivDigital. Det finns således inget som tvingar arkivsektorn att själva stå för digitaliseringen. Det som det finns en efterfrågan på tycks marknadens krafter se till att digitalisera. 

Historiska erfarenheter och ett längre tidsperspektiv manar till eftertänksamhet. Som väl är kommer en sådan eftertänksamhet fram i delar av Arkivutredningen när den pekar på digitaliseringens kostnader i nuet och i framtiden. Onekligen innebär digitalisering stora möjligheter för såväl arkivsektorn själv som för forskningen. Men min önskan är att en framtida forskarstuderande år 2520 inte behöver hålla till godo med handlingen från 1565 för att material från senare tider för länge sedan har sköljts bort i en digitaliseringsvåg.

Kyrkogården – ett historiskt minne och den kritiska konstens motsats?

I en krönika i Expressen ondgör sig Jennifer Wegerup över att för lite resurser läggs på att vårda Sveriges kyrkogårdar, och framförallt dess gravstenar. Hon skriver om kyrkogården som en av de få fridfulla platser i det moderna samhället. Det är också en plats där vi kan möta historien i form av gravstenarnas inskriptioner. Enligt Wegerup blir det därmed historielöst att ta bort gamla stenar och att inte vårda dem som står kvar. Istället för att lägga resurser på vad Wegerup kallar ”menskonst” – eller med ett annat ord samhällskritisk konst – borde mer resurser läggas på att vårda Sveriges kyrkogårdar.

Det är tydligt att Wegerup inte läst Göteborgshistorikern Göran Malmstedts bok Bondetro och kyrkoro från 2002. Hade hon det att hon vetat att den tysta, välordnade och folktomma kyrkogården är en förhållandevis modern företeelse. Den stammar inte från vikingatidens ättehögar eller 1500-talets reformation. Den är en produkt av en lång kamp mellan kyrka och befolkning i vilken folket länge lyckades stå emot kyrkans försök att skapa en fridfull plats av kyrkorum och kyrkogård.

På äldre tiders kyrkogårdar betade kor och bökade grisar. De sistnämnda skapade problem då de drog upp ben från gravarna. Kyrkogårdarnas stora plana ytor var också utmärkta att bleka linnetyg på eller att använda som dansbana eller marknadsplats. Under 1700-talet var det inte ovanligt att kyrkomuren innehöll marknadsstånd som hyrdes ut. Detta gillades inte av kyrkan, men Malmstedt kan med största tydlighet visa att folket inte höll med. Snarare tycks det ha rått ett samförstånd att kyrkogårdarna var en lämplig plats för dans, linblekning och kreaturshållning – kyrkans krav på fridfullhet hörsammades inte.

Någon sentimentalitet över att gamla gravplatser återanvändes eller glömdes fanns inte heller. På många håll byggdes så kallade benhus för de ben som grävts upp när nya gravar grävts, eller när grisarna bökat. Långt ifrån alla hädangångna förärades ens en gravsten. Malmstedt konstaterar att det var ”säkerligen sällsynt med gravstenar som utmärkte var de enskilda individerna var begravda” (Malmstedt s. 63). Vanligare var minnesmärken av trä, vilka inte stod alltför länge innan de ruttnade och föll.

Kyrkans mål om en lugn helighet kom att uppnås först under 1800- och 1900-talen. En viktig orsak till detta är att de dödas vilorum kom att flyttas bort från de levande. Under 1800- och 1900-talen anlades allt oftare separat begravningsplatser i städernas utkanter – lång bort från församlingskyrkan och långt bort från dansande par och bökande svin. De senare började dessutom att bli en allt sällsyntare syn. Begravningsplatsen blev därmed till en stilla plats av samma orsaker som skogen – ingen hade anledning att vara där.

Skogskyrkogården i Stockholm, invigd 1920. Till vänster i bild skymtar ännu ett kännetecken för den moderna kyrkogården, krematoriet. Till höger ser vi Almhöjden, en plats för meditation och stilla kontemplation. Källa.

Jag vill inte på något sätt frånta Wegerup hennes sakrala upplevelse av kyrkogården. Jag dras själv till tystnaden och lugnet som finns där. Och inte minst uppskattar jag, likt Wegerup, att gå och läsa på stenarna och påminnas om lykttändare, garvarmästare och hustrur vars liv för länge sedan tagit slut. Men det kan också vara givande att tänka på att såväl en tyst och högtidlig gudstjänst som en stilla kyrkogård är ”en nymodighet, som dock senare av många kom att uppfattas som själva urtypen för kyrkolivets utformning i äldre tid” (Malmstedt s. 196). Intressant nog blir den fridfulla kyrkogården därmed inte mycket äldre än den samhällskritiska konst, med rötter som vindlar sig tillbaka till åtminstone 1800-talets realister, som Wegerup ställer den emot.

Folket, en gammal rikskansler eller en upplyst despoti? Till klimatfrågans lösning.

Resultaten från klimatmötet i Madrid gör ingen som tagit människans påverkan på klimatet på allvar glad. Det blir allt tydligare att starka krafter drar åt håll som inte är förenliga med de lösningar som den naturvetenskapliga forskningen förespråkar för att åtminstone kunna bromsa uppvärmningen. Visserligen är klimatförändringarna en naturvetenskaplig fråga i sig; men det är tydligt att det är samhälleliga faktorer – ekonomi, politik, levnadsmönster – som styr vår förmåga att kunna begränsa utsläppen av växthusgaser. 

Under det senaste året har svenska humanister med historiska perspektiv gett sig in i debatten om hur klimatfrågan kan lösas. Bland annat har det föreslagits att vi ska se till historien för att lära hur vi ska hantera och fördela begränsade resurser. Klimatfrågan är en variant av ett klassiskt problem; det så kallade allmänningarnas dilemma. Hur kommer det sig att gemensamma resurser inte utnyttjades allt för hårt av enskilda individer? Varför hugger inte jag som ägare av en gård i en by, och därmed också delägare i byns allmänning, ned all skog på allmänningen och säljer det som virke? Det som är bäst för individen – att tjäna pengar på att hugga ned all skog, beta av gemensamma betesmarker alltför hårt med mina djur – är inte alltid det bästa för kollektivet.

En klassisk lösning på problemet levererades av Ellinor Ostrom, 2009 års mottagare av Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, när hon kunde visa att om brukarna av allmänning tilläts reglera brukandet själva och hade sanktionsmöjligheter gentemot dem som bröt mot reglerna, kunde ett långsiktigt hållbart brukande av en allmän resurs skapas. Men skillnaden mellan en allmän nyttighet, brukad av en eller flera byar och klimatet är stor. Brukarna av en kollektiv nyttighet, likt de som studerats av Ostrom och andra, består av en begränsad grupp individer, ofta med ett gemensamt intresse av att bevara resursen och med en närhet till varandra vilket underlättade kommunikation och förhandlingar.

Problemet är likartat – hur ska en enskild individ, eller stat, förmås att begränsa sitt utnyttjande av en kollektiv resurs, en skogsmark, eller en planet – för att andra människor ska ha nytta av den i framtiden? Men situationen i Madrid skiljde sig också mycket från de allmänningar och andra kollektiva nyttigheter som Ostrom och hennes efterföljare studerat. När det gäller klimatet måste alla med. Det funkar inte att utesluta någon – denne kan ju fortsätta missbruka den kollektiva nyttigheten klimatet.

I slutet av sin levnad kom Ellinor Ostrom själv med förslag på hur, och framförallt på vilken politisk nivå klimatfrågan kan lösas, genom så kallad polycentrisk styrning. Begreppet syftar på ett arbetssätt där det inte finns en central styrning, utan en mängd aktörer enas gemensamt om mål och medel för att uppnå dess. Abstrakta beslutsprocesser långt ifrån människors vardag tenderar att ge beslut och beslutsfattare svag legitimitet enligt Ostrom. Hon argumenterar för att klimatarbetet måste beslutas, utföras och kontrolleras på många olika samhälleliga nivåer – inte enbart globalt – för att ge det legitimitet hos människor. Dock kvarstår problemet med att i dagens system kan politiska ledare blockera viktiga nationella och globala ansatser som är nödvändiga. Emellertid finns exempel där sammanslutningar mindre än staten – t.ex. delstater i USA eller enskilda städer – infört klimatåtgärder betydligt kraftfullare än de som införts på mer övergripande nivåer.

Men svårigheterna i att applicera lösningar på allmänningarnas dilemma på klimatfrågan har lett till att allt fler rop höjts om att de former för politikens utövande som har utvecklats i Västvärlden – demokrati – och i världen i stort efter andra världskriget – FN – inte längre fungerar. I DN propagerade Gunnar Wetterberg att den gamle rikskanslern Axel Oxenstierna kan fungera som en inspiratör för att hitta politiska lösningar i en svår tid. Tyvärr är inte Wetterberg särskild specifik på hur Oxenstierna skulle ha gått till väga, förutom att han skulle arbetat på såväl nationell som internationell nivå. Men ser vi lite närmare på Oxenstiernas statsmannaskap så hopar sig frågetecknen om han verkligen skulle vara rätt män.

Axel Oxenstierna, klimatkrisens räddare? Källa.

De som ska vara med och lösa klimatfrågan måste besitta en förmåga att se bortanför sin egen livstid och sina egna snäva politiska och ekonomiska intressen. Det förstnämnda var kanslern expert på. Men inte när det gällde hela Europas, eller ens hela Sveriges framtid, utan sin egen samhällsgrupps, och framförallt sin egen släkts. Nyligen rapporterade Institutet mot mutor att korruption av olika slag är ett stort hot mot ett hållbart samhälle. Och en hel del av vad Axel Oxenstierna ägnade sig åt hamnar farligt nära korruption. Efter det att den gode Axel möblerat om i riksrådet – en motsvarighet till dagens regering – efter Gustav II Adolfs död, uttryckte rådsmedlemmen Per Brahe (inte släkt med Oxenstierna) oro för hur riksdagen skulle se på det faktum att riksrådet och de högsta ämbetena i det svenska riket helt dominerades av människor tillhörande samma släkt, Oxenstierna. Axel Oxenstiernas agerande liknade mer det som försiggår i Vita huset under Donald J. Drumps presidentskap och inte ett sätt att bedriva politik som lämpar sig för att lösa klimatkrisen.

Ett av de kanske mest radikala förslagen på hur klimatfrågan ska kunna lösas har lanserats av Torbjörn Tännsjö. Det är dessutom ett förslag där historien kan bistå med hjälp. Enligt Tännsjö är det endast en global upplyst despoti den enda form av styre som kan lösa klimatfrågan i den fart som den behövs. Planeten kan helt enkelt inte vänta på att världens ledare ska kunna enas. Lösningen är att ett globalt maktövertagande av ett icke-demokratiskt organ – helst FN:s generalförsamling. I Tännsjös drömscenario skulle generalförsamlingen inleda arbetet med att omställa världens resursutnyttjande för att sedan transformera om sig till en global demokratisk regering. Genom sin bakgrund, och sitt arbete för jordens räddning, skulle den ha en legitimitet som skulle innebära att dess beslut och despoti respekterades. Idén är mer än djärv, men enligt Tännsjö en av få tänkbara lösningar. Tännsjös förslag har dock mötts av massiv kritik från samhällsvetare som bedömt det som orealistiskt och fel ände att börja i – vi har inte tid att ändra de politiska systemen innan vi tar itu med klimatfrågan.

Det finns inga direkta historiska paralleller till en lösning likt Tännsjös, men kanske inte heller problem och det är även däri relevansen i Tännsjös förslag ligger enligt mig. Ett centralt problem är att de typer av lösningar som klimatutmaningen kräver ytterst sällan har behövts införas av några regeringar, i synnerhet inte demokratiskt valda. Vad många är eniga om är att en klimatomställning måste innebära att människor i västvärlden måste acceptera vad som i deras ögon innebär försämringar av levnadsvillkor – mindre kött, mindre resande, mindre shopping och mer kostnader för energiomställningar eller kompensationer för områden drabbade av klimatförändringar. I svensk historia finns ett antal situationer där genomgripande förändringar av detta slag drivits, eller har försökts att drivas igenom. Till exempel den allmänna och lika rösträttens införande innebar att tidigare inflytelserika grupper tappade makt. Ett annat drastiskt exempel är Karl XI:s tillbakatagande av en stor mängd gods från adeln under det sena 1600-talet, den så kallade reduktionen.

Gustav III inleder statskuppen 1772, ett första steg mot det gustavianska enväldet och en upplyst despoti. Källa

Likt Tännsjös lösning skedde omfördelningen av resurser under 1680-talet samtidigt med en maktkoncentration till kungens hand. Det var emellertid en process som understöddes av betydande delar av samhället: bönder, borgare och de delar av adeln som inte fått del av de stora godsdonationerna under 1600-talet. Även införandet av det så kallade gustavianska enväldet under 1700-talets slut, då Gustav III tog över en stor del av makten från riksdagen – där bönder, borgare, präster och adel var representerade – stöddes av grupper som såg sig mer gynnade av en absolut kung än av en riksdag dominerad av andra grupper än sin egen. På ett liknande sätt argumenterar Tännsjö för att det finns stora grupper av människor i världen idag som skulle kunna se de uppenbara fördelarna för klimatet och framtiden som en despoti i formen av FN:s generalförsamling skulle kunna vara. Ett problem utifrån ett historiskt perspektiv är att despotiska regimer ytterst sällan lämnat ifrån sig makten. Som den engelske historikern Lord Acton uttryckt det: ”makt korrumperar; absolut makt korrumperar absolut”. Det envälde som infördes av Karl XI slutade med ett skott i tinningen på hans son, den lika enväldige Karl XII. Gustav III:s envälde slutade inte lika dramatiskt, hans son, Gustav IV Adolf, avsattes i en statskupp 1809.

Ostrom och Tännsjö presenterar två ytterst skilda lösningar på hur en effektiv klimatpolitik skulle kunna implementeras. Båda dras med svagheter, men utövar också i sin relativa enkelhet en lockelse. För vi vet vad som bör göras. Men det är i hur det ska göras problemet ligger. Historien kan inte ge några lösningar – men den kan hjälpa till i att identifiera var de potentiella problemen ligger.   

Nedskärningarna på Riksarkivet

Historikeryrkets fundament: ett arkiv. Källa.

Vad är ett arkiv? Ordet spårar sina djupaste rötter till gammalgrekiskans arkhē, vilket betyder ”början, ursprung, första plats”. Senare tillkom även bibetydelsen ”regering, makt, imperium”, och Aristoteles skulle använda samma term för att beskriva sitt ”urämne”. Mot denna fond blir det lätt att förstå varför Riksarkivet institutionaliserades av just Axel Oxenstierna, urfadern framför andra till den svenska statsapparaten.

Riksens archivum, som det hette, var naturligtvis inte öppet för alla. Men med seklernas gång och framväxten av ett allt öppnare samhälle stod arkivet kvar; det växte, fick syskon och kusiner och avlade egna barn. NAD, vår nationella databas för arkiv, omfattar nu över 180 institutioner. De källor som samlats där vittnar inte minst om en frigörelseprocess som gjort kunskap till en självklar, allmän egendom. I arkiven vilar förutsättningarna för vår självförståelse och demokrati.

År 2019 tycks denna självförståelse dock inte vara någon prioritet. Minst 15 % av de anställda på Riksarkivet ska nu bort; öppettiderna ska kortas till högst 30 och minst 20 timmar i veckan. Det är en begränsning på en fjärdedel i bästa fall, och i värsta fall halveras den tid som står arkivforskarna till förfogande.

Vi professionella historiker har åtminstone fem skäl att förfasas över utvecklingen. Beslutet tar ingen hänsyn till

–      Att riksarkivet är en livsviktig artär för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. För många forskare är arkivet praktiskt taget halva arbetsplatsen. Att regeringen skulle gå in och kapa tillgången till centrala naturvetenskapliga laboratorium på motsvarande sätt är svårt att föreställa sig;

–      Att en kortning av öppettiderna helt står i strid med Riksarkivets målsättning att tillgången ska vara ”säker, enkel och snabb”. Hur stort detta problem är blir tydligt när man begrundar att de flesta forskare inte bor på de orter där arkiven ligger;

–      Att kostnaderna i praktiken enbart skyfflas runt mellan departementen. Universiteten får betala för kulturdepartementets besparingar. För forskarna innebär fler och längre arkivresor också saftigare hotellnotor, fler tågbiljetter och minskad tid till annat;

–      Att begränsad tillgänglighet resulterar i att forskarna i allt större grad börjar ställa in sig på det material som faktiskt finns till hands. Tyvärr är bara en liten del av Riksarkivet digitaliserat, och så lär det förbli. I förlängningen blir arkivberoende discipliner alltmer verklighetsfrånvända och vinklade;

–      Att det leder till ännu sämre forskning, och detta i ett läge där våra forskare redan citeras mer sällan än motparter från jämförbara länder. Sverigebilden utomlands skadas.

Ändå är det inte en djärv förutsägelse att det här bara är ett första steg i utdragen, plågsam nedmontering.

Men vem bryr sig, egentligen? De flesta svenskar har aldrig satt sin fot på ett arkiv. Visserligen är deras historiesyn helt beroende av det rotande, bläddrande, kopierande, tydande och begrundande som arkivforskning innebär.

Frågan är dock om det spelar någon roll. Även om historiker i bästa fall når slutsatser som helt omformar vår förståelse av samtiden, såsom Thomas Pikettys rafflande bok om kapitalackumulering, har vi förvånansvärt lite att komma med när vi ska peka på vår egen relevans. Premissen att vi behöver historia för att utveckla vår självförståelse, och då även sådan historia som inte är på modet, låter klyschig och nästan förlegad. I diskussioner om forskning är det knappast humaniora som väcker intresse. Det är som om vi har fått nog! Med tiden upprepas väl ändå bara redan kända mönster? Dels finns det en tendens att betrakta historisk kunskap som en fix enhet, något som inte måste hållas levande. På andra sidan spektrumet ter sig historien lika formbar som en våt lerklump. Hur som helst kan nog algoritmer, big data och artificiell intelligens klargöra det vi inte redan vet om oss själva.

Naturvetenskap är en annan sak.

Francis Fukuyama publicerade i början av nittiotalet en kontroversiell bok om historiens slut. Tiden har gett honom fel angående den liberala demokratins triumf; det fria samhället är under attack. Men det finns oroväckande tecken på att Fukuyama hade rätt på ett sätt han inte menade. Att en bildningsskymning lägger sig över vårt land är tydligt. Riksarkivet är inte ensamt. Grammofonarkivet varslar, likaså Arbetarrörelsens arkivBiblioteken och historieundervisningen i skolan går på knäna.

Hur ser det ut om tjugo år om vi låter denna utveckling fortsätta, eller rentav eskalera? Barnen lär sig lite eller inget om historia i skolan. När de blir äldre och av någon outgrundlig anledning vill fördjupa sig går de ut på nätet eller kanske till och med besöker ett bibliotek, om de nu hittar något som fortfarande håller öppet. Forskningen de läser är irrelevant på grund av otillgängliga eller dåligt skötta arkiv.

Så stoppar vi tiden, en nedskärning i taget. Och arkiven, som restes i Sveriges begynnelse, förfaller till en slutpunkt.

Björn Holm, doktorand i historia vid Uppsala universitet