Axel Oxenstierna for dummies

Nu när spridningen av coronaviruset tagit fart igen har även debatten om den svenska förvaltningsmodellen, Folkhälsomyndighetens makt och regeringens ansvar blossat upp. Vi befinner oss med andra ord återigen i en situation där risken är överhängande för att någon kommer att försöka förklara Sveriges situation med Axel Oxenstierna och de förvaltningsreformer han genomförde under 1600-talets första halva.

Det är minst sagt problematisk att göra den kopplingen, ändå försöker folk. Under våren gjordes flera försök att förklara Sveriges pandemihantering utifrån Axel Oxenstierna. Sommaren erbjöd oss alla lite lugn och ro men nu börjar det bli oroligt igen. Höstens första salva kom redan i oktober från den socialdemokratiska politikern Aida Hadzialic. Enligt Hadzialic grundlades vår förvaltningsmodell för 400 år sedan och den har tjänat oss bra, men nu behövs det reformer. Vår förvaltning är ”utdaterad”.

Axel Oxenstierna 1626, 43 år gammal och rikskansler sen 14 år tillbaka. Källa.

Sedan vi startat den här bloggen är nog Axel Oxenstierna den historiska person som förekommit oftast  i texterna. Något som åtminstone inte jag var beredd på. På vissa sätt verkar han i den offentliga debatten ha förvandlats till vår George Washington, en slags founding father som med vishet och skicklighet lade grunden till allt. Han har blivit en mytisk figur som kan åberopas lite när som helst, vars kapacitet inte kände eller känner några gränser. Enligt Gunnar Wetterberg hade han löst klimatfrågan.

Diskussioner med historiskt djup är så klart välkomna. Det är heller inte något fel med att undra hur Oxenstierna hanterat dagens värld. Tvärtom. Problemet är att mycket har hänt sedan Axel Oxenstierna traskade omkring i det kungliga kansliet. Oavsett om vår förvaltning behöver förändras eller inte, på grund av pandemin eller av någon annan anledning, är det inte den gamle rikskanslerns modell som behöver uppdateras. Den modellen har redan genomgått avsevärda och grundläggande förändringar.  

Tyvärr tror jag inte det kommer hindra människor. Därför har jag slängt ihop en liten guide: en Axel Oxenstierna for dummies om man så vill. Är du en skribent eller politiker av något slag som är sugen på att skriva något om Sveriges förvaltning och Axel Oxenstierna utan att läsa på? Häng med så ska jag förklara varför det inte är så klokt!

  • Nej, Axel Oxenstierna hade inte förstått förbudet mot ministerstyre . Under Axel Oxenstiernas tid satt alla statliga kollegiechefer i riksrådet. Riksrådet bestod av dessa, ytterligare adelsmän och kungen. De utgjorde tillsammans Sveriges regering. Att riksrådet och kungen skulle fälla avgörandet i enskilda fall, inte bara stifta lagar och verkställa beslut, var självklart. Det var en väsentlig del av kungens och rådets uppgifter och de gjorde det hundratals gånger varje år. Till exempel kunde vem som helst som var missnöjd med ett myndighetsbeslut vända sig till regeringen för prövning.
  • Nej, Axel Oxenstierna hade heller inte förstått varför varken kungen eller regeringsmedlemmar satt med i Högsta domstolen. Kungen och rådet utgjorde motsvarigheten till landets högsta domstol fram till 1789. Kungen var även källan som makten, rättvisan och lagen strömmade från, inte folket, och det var egentligen bara kungen som kunde anses helt stå över världslig småsinthet, partiskhet och egenintresse. Självklart fick andra också utöva domsmakt men kungen behövde finnas högst upp i pyramiden för att garantera systemets legitimitet.
  • Nej, hans definition av kompetens hade inte riktigt rimmat med vår. Oxenstierna byggde inte bara upp en för sin tid effektiv förvaltning, han fyllde den också med släktingar och andra skyddslingar. Visst, han var skicklig på att sätta kompetenta personer på viktiga poster men han såg alltid till att hjälpa de sina. Utomstående knöt han till sig genom att bekosta resor och utbildning. De blev hans ”klienter” som det hette på den tiden, och kunde sedan tryggt placeras på en myndighetspost som en del av ett större nätverk uppbyggt kring lojalitet. Att kalla nätverket för klan vore inte helt missvisande.
  • Nej, han hade nog inte förstått det här med allmän rösträtt. Det går inte att komma undan att dagens Sverige är en demokrati där alla svenskar får rösta om vem som ska få styra staten, oberoende av inkomst eller social status. Många viktiga poster i vår förvaltning är ockuperade av människor som sitter där baserat på popularitet. Så var det inte på 1600-talet. Oxenstierna skulle minst sagt ha haft svårt att acceptera att folket får värdera kandidaters meriter. Åtminstone den stora massan.
  • Ja, det är inte osannolikt att han hade privatiserat skatteverket, tullverket eller kronofogdemyndigheten. På riktigt. Mitt intryck är att Axel Oxenstierna alltid får stå som representant för en ordnad stat som kompetent skötte sina egna kärnuppgifter. Oxenstierna skulle emellertid ha haft full förståelse för principen bakom dagens privatiseringar. Under Gustav II Adolfs tid sköttes stora delar av skatteuppbörden av privata aktörer som betalade staten för rättigheten att uppbära skatt. Mellanskillnaden behöll de. Likaså argumenterade Oxenstierna och hans gelikar för att adeln var bättre på att förvalta jord än staten, och den svenska stormaktens arméer befolkades till stor del av inhyrda utländska soldater och befäl.

Så här skulle vi kunna fortsätta. Grundläggande element och regler i vår förvaltningsmodell har tillkommit eller ändrats efter Oxenstiernas tid, och det som vi ser som nymodigheter är sådant han var bekant med. Jag kan förstå lockelsen med Axel Oxenstierna. Han var kompetent och inflytelserik, hans förvaltningssystem kopierades av grannstaterna. Jämförelser ska självklart få göras och det finns flera likheter mellan dåtidens och dagens förvaltning. Många kollegier finns kvar, till exempel Kammarkollegiet och hovrätterna.

Likväl är skillnaderna stora och avgörande. Med andra ord, tänk gärna efter några gånger innan du använder Axel Oxenstierna som förklaring för något som är bra, dåligt eller typiskt med dagens förvaltning. Som historiker tycker jag att det är jättekul och positivt att historiska argument används i samhällsdebatten men det är ju alltid en fördel om man vet vad man pratar om.

So long Scandia

Svensk historisk forskning drabbas av ytterligare ett dråpslag, bara ett år Riksarkivets drastiska nedskärningar av sina öppettider. Vetenskapsrådets dom är nämligen här, den anrika och viktiga tidskriften Scandia får inget finansiellt stöd (så kallat tidskriftsbidrag). ”Utan stöd går tidskriften under”, säger chefredaktören Svante Norrhem till mig när jag ringer honom för att beklaga. Tidskriften, som grundades 1928, är en av de två huvudsakliga publikationerna för ny historieforskning på svenska och går nu en osäker framtid till mötes.

Det är sorgligt, frustrerande och snålt. Till att börja med är det Vetenskapsrådet självt som i högsta grad bidragit till Scandias underskott. Scandia måste nämligen, likt alla andra vetenskapliga tidskrifter med stöd, publicera sitt innehåll online utan betalvägg. Svensk forskning är finansierad av svenska skattebetalare och dessa ska inte behöva betala igen för att läsa den forskning de bekostat. Det låter ju rimligt om man inte tänker på att tidskrifternas huvudsakliga finansieringsmöjlighet utöver statligt stöd är prenumerationer. Men varför ska man som läsare betala för prenumerationer när innehållet finns gratis online?

Vetenskapsrådet har alltså slagit undan benen för tidskriften finansiellt, och kommer nu inte heller täcka upp det underskott de själva skapat. Bravo!

Det är tyvärr också redan så att svenska skattebetalare betalar dubbelt för svensk forskning. De svenska universitetsbiblioteken lägger årligen hundratals miljoner på prenumerationer av vetenskapliga tidskrifter som innehåller svensk forskning, både ny och gammal. I ett mail från Camilla Hertil Lindelöw på Kungliga Biblioteket får jag veta att svenska skattebetalare 2018 slantade upp någonstans mellan 318 och 393 miljoner, beroende på hur man vill räkna. Globalt sett är det en miljardindustri, där företag som Wiley, Elsevier och Taylor & Francis tjänar grova pengar.

I jämförelse med dessa miljarder och hundratals miljoner sökte Scandia ca en miljon kronor för att hålla igång verksamheten i tre år till. Att Scandia inte kan få motsvarande cirka 333 000 kronor om året verkar i sammanhanget småsint. Speciellt när man läser Vetenskapsrådets utlåtande om Scandia: tidskriften ”fyller viktiga funktioner för historieämnet”, tillför historieämnet ”förnyelse”, och det vetenskapliga innehållet håller ”högsta kvalitet.”

Men varför ska du som läser det här bry dig? Du är ju inte historiker och du har aldrig läst Scandia och inte kommer du göra det heller. Som David Larsson Heidenblad redan påpekat så fyller tidskrifterna inte heller samma funktion idag som de gjorde när Scandia grundades. Idag finns många andra kanaler, exempelvis den här.

Jag hade kunnat försöka övertyga dig genom att säga något om att historia är en viktig vetenskap men orkar och vill faktiskt inte ta den diskussionen. Det slutar alltid på något magiskt sätt med att humaniora ställs mot cancerforskning, som om valet står mellan att bota prostatacancer eller veta mer om Karl IX:s relation till högadeln. Historisk forskning ställs aldrig mot exempelvis de forskare i Umeå som fick statliga pengar för att hjälpa skidåkare att utbyta kunskap om skidvalla. Eller de forskare (också i Umeå) som var med och tog fram bakteriekulturen i Verum Hälsofil. Konstigt va?

Jag hade också kunnat försöka utveckla mina tankar kring publiceringar, hur ineffektivt det system vi har nu är, och hur det leder till en vetenskapsproduktion som ingen har någon nytta av förutom ett fåtal företag. Med andra ord, en stor överproduktion av kunskap finansierat med statliga medel. Det finns en bra story här som borde kunna engagera och uppröra folk även utanför akademien, men den klarar inte jag av att skriva.

Istället ska jag pröva något helt annat: Var man än befinner sig på den politiska skalan kommer man inte undan att historia är ett identitetsbärande och kulturbärande ämne. Historiker finansierade av svenska skattepengar finns framför allt till för svenskarnas skull. Vi forskar för er. Tack vare oss vet ni mer om hur saker och ting har varit, var ni kommer ifrån, och varför saker och ting är som de är nu. Vi har gjort det här i många år och i flera generationer. Vi är väldigt duktiga på det. Minst lika viktigt är att det är vi som står i vägen för alla charlataner där ute som skarvar och hittar på. Som i värsta fall hittar på för att motivera ideologi och politik i nuet, som använder historien som ursäkt istället för inspiration. 

Vår forskning är inte som fysikernas eller ingenjörernas. Man behöver inte förstå deras resultat för att ha nytta av tillämpningen. Mobilen ringer och rymdraketen lyfter ändå. Tillämpningen av vår forskning däremot finns i våra texter. Man läser dem, lär sig något, gör något av den kunskapen. För att en så stor del allmänheten som möjligt ska kunna ta del av den måste vi kunna skriva på svenska. Inte jämt, inte alla, men ändå. Om vi bara kan publicera oss i internationella tidskrifter på engelska kommer vår forskning inte läsas av lika många utanför akademien, ett större tillgänglighetshinder än betalväggar.

Om vi dessutom bara skriver i internationella tidskrifter eller för internationell publik riskerar många viktiga ämnen som rör svensk historia lämnas därhän för att de anses perifera. Alla historiker verksamma i Sverige ska och kan inte forska om Sverige, men som kollektiv är vi närmast skyldiga att göra det. Med riksarkivets neddragningar har våra möjligheter att göra det reducerats, skärs antalet kommunikationskanaler ner blir det ännu värre. Alla ämnen passar inte i populärhistoriska sammanhang, långt ifrån, men de är inte mindre viktiga för det. Med Scandia är det dubbelt synd med tanke på dess nordiska fokus.

Utan svenskspråkiga, vetenskapliga kanaler blir vi irrelevanta. Vi kommer inte bli sämre forskare eller akademiker, men vi kommer bli sämre historiker.[1]


[1] Det ska påpekas att Scandia inte är den enda tidskrift som nekats stöd av VR. Den här texten hade lika gärna kunnat skrivas om en annan tidskrift av nödvändig betydelse för en annan vetenskaplig disciplin. Jag är emellertid historiker. Så det så.

Varför blir historiker alltid arga när det är historia på TV?

Om någon för bara några veckor sedan sagt att höstens kulturbråk skulle handla om huruvida Erik XIV var galen eller inte hade jag nog skrattat högt (och trott att jag hamnat i himmelriket). Men det här är ju 2020, året som hela tiden överträffar sig själv. Det handlar förstås om TV4:s satsning Drottningarna, som såväl recenserats som kommenterats av Den arga historikern.

Det hela började med att Katarina Harrison Lindbergh gick i taket över avsnittet om Karin Månsdotter. Därefter skrev hennes man Dick Harrison en debattartikel i Svenska Dagbladet vilket föranledde radioprogrammet Medierna att ta upp det hela som en historiebeef. Där gick givetvis TV4 i försvarsställning och förkunnade att man anlitat ”Sveriges bästa historiker” i arbetet. Det föranledde i sin tur en hel del höjda ögonbryn, särskilt hos historiker som inte anlitats. Vilka är egentligen Sveriges bästa historiker? Och hur vet TV4 vilka de är?  Finns det en rankinglista? Och hur tar man sig i så fall upp på den?

Skämt åsido, serien Drottningarna är bara ännu en historiesatsning som får historiker att bli arga, eller varför inte ”rasande” för att anspela på en känd populärhistoriker som sällan finner nåd i professionella historikers ögon. Låt oss rekapitulera några av dessa tidigare incidenter.

Den kanske allvarligaste stod SVT-produktionen ”Kvinnorna på fröken Frimans tid” för. Den var synnerligen välresearchad och gav verkligen fog för att Sveriges främsta historiker inom området var delaktiga i produktionen. De delade generöst med sig av sina kunskaper, ställde upp på intervjuer och visade runt på intressanta platser. Döm deras förvåning när de inte gavs något erkännande alls när tv-programmet sändes. I stället gavs intrycket att det var programledaren som reste land och rike runt och hittade spännande uppgifter i arkiv. Inte ens i de oändliga eftertexterna, där alla som någon gång bryggt en kopp kaffe på en inspelning verkar stå med, listade man de historiker som bidragit med forskningen som möjliggjort produktionen.

Detta orsakade med rätta ett ramaskri bland historiker och hanterades osedvanligt klumpigt av SVT och produktionsbolaget. I stället för att omedelbart pudla och ge historikerna erkännande, höll man tjurigt fast vid att man minsann bedrivit research själva. Förutom det för en akademiker djupt oetiska i att framställa någon annans forskning som sin egen, finns det också en risk att den typen av agerande ökar forskares misstro mot media. I förlängningen dör viljan att bidra, något som påpekades av forskningskommunikatören Evelina Lindén. Antikvetaren Ida Östenberg bidrog med konkreta förslag för hur humanistisk forskning kan beredas plats i samhällsdiskussionen. Tyvärr har få av dem, vad det verkar, vunnit något gehör.

Det mest ironiska med hela Fröken Friman-fadäsen var givetvis att produktionens syfte var att sätta ljuset på vad kvinnor bidragit med i historien. Samtidigt ville man inte ge erkännande till de kvinnliga historiker som bidragit med det underlag som utgjorde förutsättningen för att ens kunna göra tv-programmet. Till slut kröp SVT till korset och redovisade vilka källor man hade utgått ifrån. Talande nog finns inte den sidan kvar, men jag tycker mig minnas att man demonstrativt, för att liksom visa hur orimligt det är att forskare ställer krav på att få erkännande, listade precis allt man konsulterat, från uppslagsverk där man slagit upp enstaka ord till avhandlingar som mer eller mindre utgjort själva fundamentet för dokumentären.

Nästa produktion att orsaka missnöjt knorrande bland historiker var Fråga Lund.  Här handlade det om att den enda som fick representera humaniora också var den ende utan doktorsexamen. Det är inte valet av just Gunnar Wetterberg som irriterar utan att det är ännu en bekräftelse av fördomen att vetenskap = naturvetenskap. Det är liksom självklart att fysiker, biologer, kemister och medicinare är forskare och gärna professorer medan den enda individ som får representera humaniora ”bara” behöver vara finurlig och kunnig gubbe.

Så här kan vi fortsätta. Tv får för sig att göra program om svensk historia och de svenska historikerna blir missnöjda. Gnölet möts inte sällan av varianter på ”Ta inte allt så allvarligt! Det viktiga är väl att vi väcker intresse för historia”. Det är nog där vi inte håller med. Jonas Nordin skrev en gång en understreckare om att historielöshet är bättre än dålig historia, en text som ofta är rolig att diskutera med historiestudenter. Så långt är jag kanske inte beredd att gå, men jag begriper inte varför det skulle finnas ett motsatsförhållande mellan god historia och underhållande historia. Personligen skulle jag förstås tycka att ett gäng historiker som diskuterade källor till Erik XIV:s tid och gick igenom deras olika brister och förtjänster vore episk underhållning. Jag kan också begripa att alla inte lider av samma historienörderi som jag och att dramatiseringar liksom vackra kläder och miljöer ger liv åt historien. Men det borde finnas något mellanting mellan diskuterande dammiga historiker, och plagiat och felaktigheter.

Kommen så här långt blev jag nyfiken på hur det ser ut på andra sidan, det vill säga hos produktionsbolaget, och hade turen att få tag i Christian Arnet, ”Drottningarnas” upphovsman och producent. Han ställde generöst upp och berättade för mig hur man arbetar när man gör den här typen av tv-produktioner. Glädjande var att produktionen tilläts utvecklas efter hand, och där man från början tänkt sig att de anlitade experterna skulle få höras ganska lite valde man att ge dem ett större utrymme. Också glädjande var att man ansträngt sig för att hitta och ge utrymme åt andra än de historiker som syns (och hörs) i alla andra historieprogram.

Mindre glädjande var hur manusprocessen gått till. Där hade man inledningsvis kontaktat historiker med flera för att få tips om vilka drottningar man borde fokusera på och varför just de var intressanta.  Man valde dock att inte involvera de så kallade experterna (det vill säga de man rådgjort med och som också medverkar i programmet – det rör sig om en varierad skara) i själva manusarbetet, även om man fört en kontinuerlig dialog med dessa. Arnet påpekade dock att man vid andra produktioner haft experter med även under själva manusarbetet, men att det inte hade blivit så här, mest av praktiska skäl.

Sammanfattningsvis handlar det om att historikers kunnande inte tas på allvar. Forskning som tagit flera år att genomföra jämställs med den research som görs inför produktionen och det är viktigare att den som representerar historievetenskapen är rätt castad och passar in i våra stereotypa bilder av humanister än att denne är forskare. Och även i produktioner som Historieätarna där historiker och deras kunskap har en framskjuten position, måste detta ändå lindas in i flams och trams.

Och det kanske tråkigaste av allt: det historiska hantverket lyser helt med sin frånvaro. Tittarna presenteras för en färdigstöpt historia och får aldrig någon inblick i forskningsprocessen. En illustration av detta är onekligen just TV4:s Drottningarna som bjuder på flera bakom kulissen-filmer där man får inblick i hur produktionen arbetat med bland annat rekvisita och kostymer.  Här kunde man kanske även ha kostat på några minuter på det omfattande arbete som bokstavligen utförs bakom kulisserna. Ytterligare ett exempel på detta är den bland många (även historiker) uppskattade SVT-produktionen Det sitter i väggarna  där man i detalj får följa byggvårdsarbetet medan arkivsökandet verkar gå kolossalt geschwint. (Ledtråd: det gör det sällan.)

Avslutningsvis hoppas och tror jag på en fortsatt dialog. Historieintresset är stort bland allmänheten, det märks tydligt när jag är ute och föreläser i landet. Det finns dessutom mängder av skickliga historiker och spännande historisk forskning i Sverige. De har också förväntningar på sig att utföra tredje uppgiften. Allt vi kräver är lite respekt och att medieproducenter förstår skillnaden mellan förenkling och förfalskning.

Brita Planck

(Påpekande: Det här är alltså ingen recension av tv-programmen, utan syftet är att diskutera hur historia förmedlas i tv och reflektera kring varför det så ofta orsakar vrede bland historiker.)

Hur många berättelser tål Karin Månsdotter?

Tv4:s Drottningarna är ett exempel på dålig populärhistoria. Katarina Harrisson Lindbergh (och Dick Harrisson) gör helt rätt när de påpekar detta. Men varför blir det så dåligt och vad är bra populärhistoria egentligen?

TV seriens ambitioner verkar lovande: ” Sveriges drottningar har i århundraden stått gömda bakom sina kungar. Nu lyfter TV4 och CMore fram dem i ljuset.” Det låter onekligen väldigt spännande. TV4 vill alltså bjuda på ” en storslagen serie om åtta svenska drottningars liv och öden. Via praktfulla rekonstruktioner fylls avsnitten av maktintriger och förbjuden kärlek, passion och pantsatta kronjuveler samt svek, svartsjuka och statskupper.” Den första delen handlar om Karin Månsdotter.

Karin Månsdotters liv var helt exceptionellt i svensk historia, om detta råder inget tvivel. Hon var hålldamen från enkla omständigheter som tills slut blev gift med kungen och krönt drottning av Sverige.  Ett så skandalöst politiskt drag av Erik XIV att det förmodligen utgjorde droppen som fick bägaren att rinna över och snart efter Karins kröning blev Erik störtad av sina bröder och den svenska högadeln. Karin har lämnat ganska lite källmaterial efter sig och hon framträder tydligast i Eriks dagböcker och brev. Eriks och Karins förhållande verkar ha varit innerligt och kärleksfullt vilket så klart kan ha bidragit till Eriks fatala beslut men bakgrunden till Karins upphöjelse måste ändå menas vara att Eriks olika frierier vid Europas furstehov hade gått om intet. Erik hade misslyckats med att säkra en riktig kunglig allians och på så sätt stärka sin position på tronen. Slutligen valde han att helt ge upp sin utrikespolitiska ambition och gifte sig i hemlighet med Karin för att legitimera sonen Gustav.  Giftermålet offentliggjordes och Karin kröntes till drottning vid en ceremoni som båda Eriks bröder bojkottade. Mindre än ett år senare var Erik störtad. Karin spenderade sedan flera år med Erik i ”kungligt förvar” men skiljdes från honom 1573 och fördes till Åbo. När Erik avlidit behandlades hon tämligen väl av sin svåger, likaså hennes dotter. Sonen Gustav skildes däremot från sin familj och skickades till Polen. Han fick ett tragiskt öde och hölls på långt avstånd från tronen. Karin levde ett ganska långt och välbeställt liv efter Eriks död.

Karin livsresa var givetvis mycket ovanlig men när vi ska lyfta kvinnor med glömda roller i den svenska politiska historien så undrar jag varför man vill välja just Karin? Hon utövade ett mycket litet inflytande på politiken så vitt man kan se i källorna och det verkar även som att hon utövade ett mycket litet inflytande över sitt eget liv. Hon banade inte väg för någon annan och världen förändrades inte på grund av henne i någon skönjbar mån. Karin påverkade historien enbart genom sin roll som Eriks frilla som han, mot alla sociala regler, gifte sig med. Möjligen till priset av sin tron. Det är väl just det som lockar? Den romantiska berättelsen om kungen som förlorade allt för kärleken till den blida Karin av folket.

Katarina Harrisson Lindbergh skriver på sin blogg om flera av de flagranta faktafel som programmet om Karin gör sig skyldig till. Påhittade mord på tjänare, feldaterade giftermål, anekdoten om den galna flykten från Uppsala efter Sturemorden etcetera. Värst är enligt Harrisson Lindberg ändå det kompletta karaktärsmordet på Erik som dokumentären begår. Han beskrivs som en paranoid, våldsam och galen narkoman med få försonande drag. Den bild vi får av Erik är, enligt Harrisson Lindbergh, helt hämtad från hans bröders propaganda. Det är ett påstående som tål att nyanseras. Johans propaganda mot Erik använde sig inte av Eriks vansinne i någon hög grad. Däremot anklagade Johan Erik för att fegt gömma sig bakom sin sjukdom när det passade hans egna syften. Den historiska bilden av Erik är mycket riktigt starkt färgad av Johans och Karls propaganda men i tiden för resningen mot Erik 1568 var deras budskap att Erik var ond, inte galen. Den som talade utförligast om Eriks mentala ohälsa är Erik själv.

Att kungen led av melankoli, tillfällig sinnesförvirring och liknande problem är något som Erik själv talade öppet om. Han gick till och med så långt att han i ett nedtecknat tal, ett manifest, förklarade sin sjukdom för sina undersåtar och bad om deras förståelse. Denna text skulle kunna tolkas som sjukdomsinsikt från Eriks sida och ytterligare stödja bilden av sinnessjukdom som han egna dagboksanteckningar ger. Det är så hans främsta moderna historieskrivare Ingvar Andersson har tolkat saken. Men det finns andra tolkningar. Den svenska retorikens nestor Kurt Johannesson har istället menat att Eriks bekännelser bär formen av ett skickligt utfört försvarstal som hämtat från Quintillianus antika lärobok i ämnet, knappast något som en galning skulle kunna prestera och inte heller en säker källa till Eriks sinnestillstånd.[1] Det är alltså inte så enkelt att säga något definitivt om Eriks mentala hälsa.

Den bild av Erik som Drottningarna målar upp är alltså en blandning av Eriks fienders bild av honom som feg, våldsam och misstänksam, en riktig tyrann och Erik egen bild av sig själv som en man plågad av melankoli och svårmod i en pressad situation. Detta är dock en parantes. Katarina Harrisson Lindbergh har i stort helt rätt i att TV4 produktionen bakom Drottningarna gjort ett svagt arbete i sin research. Så svagt att man undrar om de ens försökt.

Genom en serie dramatiseringar får vi följa Karins liv från hennes påstådda barndom som tiggare, vilken jag aldrig sett nämnas förut inte ens i David Lindéns egen biografi över Karin. Lindén är annars den som förklarar att om man var föräldralös i Stockholm, som Karin var, så tiggde man. Karin hade anställning när hon först dyker upp i källorna och hon hade också släktingar i livet åtminstone på moderns sida vilket talar mot tiggeriets trovärdighet.

Karin Månsdotters och Erik XIV:s historia har alltid fascinerat. I detta fall historiemålaren Georg von Rosen 1871. Georg von Rosen: Erik XIV..NM 1154

Det var Gert Kantor som introducerade Karin till hovet och hans hustru fick ett par dagar senare en vacker present av kungen som tack för den lyckade introduktionen. Maria Gustavsdotter kommenterar detta med att likställa det med trafficking.  Ännu en obefogad märklig övertolkning. Vid hovet mötte hon Erik XIV, blev hans älskarinna och så småningom hans hustru och krönt drottning. Dramatiseringarna saknar repliker men den vansinnige Erik kan höras stöna ordlöst eller grymta våldsamt efter behov. Utöver dessa tvivelaktiga påståenden är produktionen rörig.

Programmet leds av Sofia Hellin som i moderna kläder vandrar genom scenerna som en elegant lite nyfiken äldre släkting som besöker ett lajv. Till sin hjälp har programledaren tre författare som alla skrivit om Karin och hennes liv på olika sätt och rörigheten beror på hur man använder dem. Den enda fackhistoriker som syns i rutan är Karin Tegenborg Falkdalen. Hon är disputerad idéhistoriker med ett utvecklat specialintresse för kvinnorna kring och på den svenska tronen och känns som ett självklart val för den här typen av produktion. David Lindén har också han studerat historia men verkar mestadels som journalist och populärhistorisk skribent med lättlästa böcker om Karin Månsdotter och andra historiska kändisar i bagaget. Den tredje författaren är Maria Gustavsdotter som även hon skrivit om Karin Månsdotter men då i helt skönlitterär form. Dessa tre röster får tillsammans med programledaren guida tittaren genom Karins liv. En stor anledning till att resultatet av produktionen blir så svagt och förvirrat är just det sätt på viket man använt programmets olika röster.

Karin Tegenborg Falkdalen används minst av de tre experterna. Hennes inlägg är i regel kortare och mindre dramatiska. Till exempel berättar hon att Karin i sin roll som barnflicka och hovdam fick lära sig att sy, brodera och läsa samt att man kan tänka sig att hon nog snappade upp del om hur hovet fungerade i allmänhet. Vi kan som historiker svårligen veta om detta stämmer men det är svårt att komma med riktiga invändningar mot så pass rimliga antaganden.  David Lindén fyller på i det här segmentet och berättar att Karin hade förmågan att komma ihåg något som sagts bara hon hört det en enda gång. Hon var alltså ytterst smart eller någon sorts minneskonstnär. Ett påstående som är mycket svårt att belägga.

Karin Tegenborg Falkdalen används alltså för att etablera relativt okontroversiella påståenden som tex att Erik hade älskarinnor eller frillor och att det var socialt accepterat så länge relationerna avslutades innan kungen gifte sig så småningom. Maria Gustavsdotter däremot låtar oss veta att Karin var den yngsta av kungens frillor och sexuellt oerfaren och att detta, av någon anledning, var ett villkor för kungens sexuella intresse. Karin Tegenborg Falkdalen menar att den Erik som Karin mötte var en stilig och atletisk man i vackra kläder medan David Lindén utnämner honom till ”Europas sexigaste monark” och Maria Gustavsdotter beskriver honom som ”en gyllene man med ett mörker inom sig.” Dessa är bara några få exempel.  En svårighet med att få någon ordning på vilken typ av historia den här produktionen vill berätta är just att så många märkliga påstående görs på så kort tid. De värsta av dessa har Katarina Harrisson Lindbergh redan avverkat men påståenden som att Erik kontrollerade allt i sin bror Johans liv och att bröderna hatade varandra från 7 års ålder får hänga i luften okommenterade. Vid sidan av Eriks påstådda opiummissbruk verkar det nästan småsint att ta upp dem.

Vad är då problemet? Ska man inte fylla i lite och ta ut svängarna när man gör populärhistoria? Jovisst får man det. Man får också, tycker jag, spekulera en smula över hur saker skulle kunna tänkas ha varit och fylla i luckorna i våra historiska kunskaper med väl valda gissningar. Problemet som uppstår i avsnittet om Karin Månsdotter är att man inte har bestämt sig för vilken nivå av fiktionalisering man vill använda. I ena ytterkanten på skalan ligger Karin Tegenborg Falkdalen som utifrån kända historiska företeelser och källor vågar sig på tämligen okontroversiella och rimliga påståenden. En bit närmare den rena fiktionen finns David Lindén som gör påståenden om Eriks psykiska hälsa. Tankar som inte är orimliga men absolut inte belagda. På andra sida skalan har vi Maria Gustavsdotter som i stunder verkar helt och hållet kanalisera sin egen romanfigur Karin när hon tvärsäkert uttalar sig om hur den historiska Karin känner eller tycker. Mitt intryck av hennes medverkan är att hon uttalar sig konsekvent om sin egen roman och personerna i den. Inte om några historiska personer.

Alla dessa sätt att göra berättelser av historien har så klart ett värde men de använder olika nivåer av fiktionalisering avpassade för olika historiska genrer med olika konventioner och syften. Resultatet av att blanda dessa till en berättelse blir att det inte finns någon överenskommelse med tittaren om vilken grad av fiktion Drottningarna använder sig av. Är det folkbildande populärhistoria med bas i forskningen men framställt på ett lättillgängligt sätt? Är det spännande episoder tagna ur vårt historiska förråd av berättelser och introducerade för en annars historiskt okunnig publik som vi tänker oss ska bli intresserade och vilja vet mer (en sorts ”gateway drug” till den svenska historien)? Eller är det romantisk historisk fiktion om en ung kvinna som faller för en mäktig men farlig man? Alla dessa sätt att berätta om historia har sina fördelar och nackdelar. Jag gillar personligen många olika sorters historier men jag föredrar att få vet vilken grad av dramatisering eller fiktion jag serveras. Annars blir det som Tv4:s Drottningar.

John Edman Ansell, doktorand i historia, Uppsala universitet

Litteratur

Andersson, Ingvar, 1993, Erik XIV  5., rev. uppl., Stockholm.

Johannesson, Kurt, 1969, ”Retorik och propaganda vid det äldre Vasahovet”, Lychnos.

*Texter har uppdaterats 27/10-2020 med namnkorrigeringar.


[1] Andersson 1993, s. 180–189; Johannesson 1969, s. 42–44.

Därför är historia på TV så dålig (och hur den kan bli bra igen).

Jag, har fått nog! Historikern är arg på riktigt (men framförallt ledsen). Varför är det så få inom TV som tror på historiens inneboende förmåga att intressera? För att lugna mina nerver letar jag upp några produktioner från en tid då såväl historien som tittarna togs på allvar.

Det var en gång ett land där historia togs på allvar och inte var en sublimeringsyta för nutidsmänniskors prins- eller prinsessedrömmar. Det var en gång en tid då de som visste något fick tala till punkt, utan att störas av Erik Haags  skallrande tekoppar.[1] Det fanns en gång en vilja bland de som producerade TV att historien skulle förmedla något, ge en insikt, skapa en förståelse. I vissa fall till och med leda till en insikt hos tv-tittaren att det land hen levde i inte skapats av en slump, att den demokrati hen tog för givet inte hade skapats utan kamp, och att en människas berättelse kan spegla något djupt mänskligt men samtidigt något historiskt specifikt. Men framför allt, man hade en tilltro till tittaren.   

Den senaste månadens tittarstormande runt SVT:s beslut att lägga ned succén ”Det sitter i väggarna” visar att människor vill se och höra på berättelser om människor i det förflutna. SVT:s programstrateger hade missbedömt situationen. I ängslig oro över att locka unga tittare fick gammalt mög som byggnadsvård och vanligt folk förr stryka på foten. Hos SVT:s konkurrenter, TV4, görs ett försök att ”blåsa liv” i historien genom att berätta historien om en rad väl valda svenska drottningar. Det blir flärd, det blir sex (med och utan drottningar), det blir historier om ett fåtal kvinnor från det förflutna. Och inte minst blir det stela iscensättningar, och i allra bästa fall även lite teaterrök. För det vet vi ju alla att dimman låg tung förr. Men som redan påpekats av andra tycks det ha blivit ett platt fall.

Ett bevis för att historia inte måste tryfferas med starka kvinnor, sex och rök står ”Det sitter i väggarna” men också en del av de senaste årens populärvetenskapliga litterära succéer. I Magnus Västerbros Svälten ges stor platd åt de som led offer för de senaste hungeråren i Sverige, 1867-1869. Berättelsen om pojken Nils Petter Wallgren från Vallen i Västerbotten, var tragiska levnadsöde inleder boken, bygger intressant nog på en TV-film från 1970-talet. Uppgifter från filmen återkommer på fler ställen i boken och Västerbro skriver om dess inflytande i en fotnot. Programmet hette ”Ett satans år” och var gjort av Olle Häger och Hans Villius.[2] Att en tv-film från 1977 genererar ekon tre decennier senare måste ses som ett gott betyg åt dess skapare.

I dessa dagar då vi utifrån TV4:s program om drottningar och tittarstormen mot SVT tycks sätta igång en diskussion om historia på TV skulle jag vilja lyfta fram just Häger och Villius. Vad som fanns hos Häger och Villius i deras bästa stunder, förutom Villius mycket karaktäristiska röst, var en förmåga att se människan i historien och en tilltro till människors förmåga att ta till sig deras berättelser. Opiumstinna kungar eller skramlande tekoppar var inte ett måste för att få tittaren att sitta kvar. Detta gjorde att de vågade sig på att basera ett program om 1600-talets Sverige på en mycket teoritung doktorsavhandling i historia om byn Andersvattnet i Västerbottens inland. Program saknar slagfält med skriande hästar, kanonmuller och krutrök. Den så vanliga berättelsen om  krigarkungar som närmar sig klotets perfekta form och adelsmän hungriga på lyx nyanseras genom andersvattningarna Sakarias, Gunilla och Jöns. Men den som sett Häger och Villius tolkning av Jan Lindegrens studie av hur människorna i byn drabbades av krigen glömmer det aldrig.[3]

Som allra starkast var nog dock Villius och Häger i mötet med människor och deras förmåga att göra dessa människors upplevelser till historia. I denna genre når de når de samma nivå som Svetlana Aleksijevitj. Enskilda minnen blir till en historiens kör. I tv-serien Hundra svenska år som producerades inför millennieskiftet excellerar de i detta sätt att berätta. En hundraårig kvinna mins hur hon rev trasor till sårade japanska soldater under ryss-japanska kriget 1905. En annan berättar hur hennes far sa åt henne att rösta som han i riksdagsvalet 1921, vilket ger välbehövlig nyans till bilden av demokratin som fix och färdig vid tjugotalets början. En tredje är Astrid Söderberg i Kramfors som ännu efter sexti år faller i gråt när hon tänker på Bergström som blev liggande kvar i backen vid Lunde 1931. Men det är inte bara vanligt folks minnen som blir till historia i Häger och Villius händer. Lennart Bernadottes minnesbilder från det förrevolutionära Kreml, en trädgårdsmästares minnen av kronprins Gustaf Adolfs aga av prins Bertil, eller en rätt kommenterad filmsnutt där Gustav V kastar kottar på den blivande drottning Astrid av Nederländerna. Här befinner vi oss långt från schablonbilden av kungligheter. Istället står vi där mitt i historien, mitt i människors drömmar, lidanden och lustar. Historien får inte ett, utan många ansikten.

Invändningar kan resas mot mitt sätt att kontrastera nutidens infotainment med dåtidens folkupplysning i en tid med två tv-kanaler och ett i övrigt begränsat skärmutbud. Men det finns mycket som talar för Häger och Villius berättande idag. Västerbros bok är ett belägg, protesterna mot nedläggandet av ”Det sitter i väggarna” ett annat. Vänder vi oss utanför Sveriges gränser ser vi hur en Cambridgeprofessor i pensionsåldern, Mary Beard, röner stora framgångar genom att berätta om de antika civilisationerna, utan tekoppsskrammel och med mycket källtolkningar och historisk råhet. Eller varför inte den amerikanska tv-serien The Vietnam War som gett oss en bild av kriget och dess vardag som få andra kunnat genom sina inträngande intervjuer och djupa letande i arkiv. Blickar vi dessutom utanför dokumentär- eller infotainmentgenren så har vi inom film och tv-serier sett en återgång till det långsamma berättandet och en tilltro till publiken. Varför detta inte skulle vara möjligt även inom svenska historiska produktioner är för mig en gåta. Ge oss tittare riktiga människor, inte ännu ett själlöst skådespel i lånad rekvisita.   


[1] Ca 46 minuter in i programmet för den som vill se: https://www.youtube.com/watch?v=44jklYEK8Gk

[2] För den som vill fördjupa sig i Häger och Villius rekommenderas David Ludvigssons The Historian-Filmmaker’s Dilemma: Historical Documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius

[3] Ca 36 minuter in i programmet: https://www.oppetarkiv.se/video/1418493/1000-ar-pa-2-timmar-avsnitt-1-av-2

De apatiska barnen och historikerna

Svaret på frågan om hur det egentligen ligger till med de så kallade apatiska flyktingbarnen i Sverige fortsätter att gäcka samtiden. Samtidigt framstår förekomsten av apatiska barn i debatten som tämligen avgränsat till just dagens Sverige. Dock har ingen, så vitt jag kan bedöma, gjort en systematisk historisk undersökning. Vi historiker har en viktig uppgift att fullgöra för att vi som samhälle ska komma till roten med den här frågan. Men låt oss först börja från början.

För den som mot förmodan missat hela grejen med apatiska barn har detta hänt: en stigande mängd barn vars familjer fastnat i asylprocesser uppvisade och uppvisar depression, uppgivenhet och viljelöshet. Apati. Vid det här laget rör det sig om runt 1000 fall totalt sett. Fenomenet började under 2000-talet debatteras i media. Debatten kulminerade i viss mån med Gellert Tamas program i Uppdrag Granskning, ”Spelet om de apatiska barnen”, och hans bok De Apatiska, som utkom 2006 respektive 2009.  Tamas menade sig inte ha hittat något belägg för simulation eller manipulation. Hösten 2019 flammade debatten upp igen. Då släppte Filters Ola Sandstigs reportage ”Ohörda Rop”, och i år boken De apatiska barnen och samhället som svek[1]. Sandstig hittade just det som Tamas menade inte fanns: två före detta apatiska barn som tvingats simulera av sina föräldrar. I boken tillkommer fler före detta apatiska barn och ögonvittnesskildringar från andra inblandade. Även om Tamas inte kan klandras för att inte ha rest till framtiden och pratat med de numera vuxna barnen, kan han lastas för att för att ha vinklat sitt reportage.

Sandstigs reportage löser emellertid inte problemet. Det kvarstår så vitt jag kan bedöma två frågor som är oerhört viktiga att besvara: 1, Hur stor andel av de apatiska barnen simulerar? 2, om nu fenomenet är begränsat till Sverige de senast 20–30 åren, går det verkligen att sjunka ner i det djupt apatiska tillstånd som dessa barn uppvisar? Den första frågan kan jag verkligen inte svara på och dessutom verkar det för mig som att den andra frågan är viktigare, till och med utslagsgivande. Om den andra frågan kan besvaras med ett nej är svaret på den första frågan givet.

Karl Sallin, läkare och doktorand vid Centrum för forsknings- och bioetik, Uppsala universitet, är en av dem som nyligen drivit tesen att de apatiska barnen är unika, begränsade till vår samtid och till Sverige. Enligt Sallins artikel i Kvartal är de apatiska barnen offer för en kultursjukdom, och en sådan sjukdom får fäste i ”en särskild kontext under en viss period.”  Det vill säga, vid sidan av de som simulerar sjukdom finns det en okänd andel som på riktigt tror sig vara sjuka, där ”psykiskt illabefinnande kan ta sig kroppsliga uttryck.” De har drabbats av ett omedvetet men likväl självgenererat sjukdomstillstånd som dessutom ”smittar” till andra personer, exempelvis via mediarapportering. Spridningen tar verklig fart när kultursjukdomen börjar behandlas som en ”riktig sjukdom”. En kultursjukdom sprider för att den har fördelar, som till exempel den uppmärksamhet den drabbade får eller den identitet som står att finna i sjukdomen. I fallet med de apatiska barnen låg också ett uppehållstillstånd i potten. Med andra ord, de som drabbas av en kultursjukdom kan inte rå för sitt tillstånd men har likväl skapat det själva. Deras sjukdom är ett uttryck för någon typ av psykiskt problem, inte ett fysiskt.

Sallins text i Kvartal bygger så vitt jag kan bedöma på en forskningsartikel han skrivit tillsammans med tre andra forskare. Där driver Sallin och hans medförfattare samma tes men med en ack så viktig skillnad. Uppgivenhetssyndromet inte är ett unikt fenomen eftersom det finns historiska belägg. Det är skalan, spridningen, som är unik. Det verkar alltså ha skett en glidning hos Sallin, från att antalet är unikt till att förekomsten är unik. Oavsett var Sallin står nu är det Sallin et al 2016 som har rätt, åtminstone i en aspekt. Historiska belägg finns.

Ett historiskt exempel på hur liknande symtom drabbat barn, ja till och med grupper av barn, finns i den tyska journalisten Gitta Serenys bok Tyskt trauma, kapitel 3. Där beskriver hon hur hon jobbade med återplaceringen av barn som stulits från sina familjer av nazisterna i ockuperade länder på grund av sin ”rasmässiga” förträfflighet, och placerats i tyska familjer. När kriget var över skulle barnen tillbaka. För de barn som saknade minnen av sina biologiska föräldrar betydde det att de skulle lämna sina föräldrar för att bo hos främlingar som pratade ett språk de inte behärskade.

Barn i ett så kallat DP-läger (läger för displaced persons), Schauenstein 1946. Källa.

Sereny var en av dem som fick uppgiften att leta upp dessa kidnappade barn. Hon berättar om två barn hon hittade hos en bondefamilj i Bayern, Johann och Marie, båda i sexårsåldern. Båda hade ljust hår, Maries i flätor. Båda pratade tyska med bred bayersk dialekt. Föräldrarna hade förlorat sin dotter i en trafikolycka 1938. Deras son dog i Stalingrad. När de ansökt om adoption hade de fått förklaringen att barnen var tyska och att deras föräldrar omkommit. Det var de inte, Johann och Marie föddes i Łódź och kidnappades vid födseln.

Sereny träffade barnen igen på ett barncenter i Bayern, där de var placerade i väntan på hemtransporten. ”Maries fruktansvärda apati skakade mig i grunden. Marie satt uppkrupen på en stol med slutna ögon, genomskinliga ögonlock och tummen i handen … Personalen försökte trösta mig genom att säga att de tyvärr bara var alltför vana vid den här reaktionen från barn som skildes från sina tyska hem [min kursivering].” Medan Johann var utåtagerande och aggressiv hade Marie ”börjat väta i sägen och bara åt ur flaska … helt slutat prata och hade tagit sin tillflykt till småbarnsbeteende.” Sereny matade Marie med flaska medan flickan ”bara låg där med slutna ögon och lealös kropp. Den enda rörelsen var hennes läppar som sög och halsen som svalde.”

Åtminstone för mig framstår Serenys beskrivning som ett exempel på ett tillstånd som liknar det som drabbat barn i Sverige, fast för 74 år sedan, i Tyskland. Det vill säga inte nu och inte med barn från framför allt före detta Sovjetrepubliker eller Balkanhalvön. Och det verkar ha drabbat flera barn.

Samtidigt är detta ett anekdotiskt exempel. Det är också mina ena invändning mot Sallin et al, deras bevisföring är, i artikeln åtminstone, anekdotisk. Inget fel med anekdotiska exempel men ett mer systematiskt sökande borde kunna ge oss svar på om uppgivenhetssyndrom, och huruvida det höga antalet apatiska barn verkligen är unikt för samtidens Sverige. Det är möjligen rätt att det inte skett någon liknande epidemi av uppgivenhetssyndrom tidigare, men barnhemspersonalen verkade enligt Sereny vana vid beteendet.

För det andra, varför använde sig Sallin et al inte av historiker när det historiska argumentet är viktigt för dem (det vi upplever nu är unikt, det har inte hänt tidigare)? Man ska förvissa akta sig för att lägga diagnoser på folk som levde förr eftersom det lätt blir vanskligt, i synnerhet med psykiska diagnoser. Eftersom människors reaktion på olika psykiska och fysiska tillstånd är kulturbundet är det likaså vanskligt att leta efter en uppsättning med identiska symptom. Vid en historisk utblick blir det viktigt med tolkning av sammanhang och upplevelse. Det finns alltså en viss osäkerhet i detta men! Att leta efter historiska belägg för psykisk ohälsa är inte något kontroversiellt. Historia om sjukdomar och upplevelsen av sjukdom är ett stort och redan existerande fält.[2] Dock är jag osäker på om Sallin et al har den kompetensen.

Inte heller vore det första gången historien används i dispyter om kontroversiella diagnoser. Psykiatriprofessorn vid Harvard, Harrisson Pope, lanserade en tävling med 1000 dollar i potten där vem som helst fick inkomma med belägg för förträngda minnen från innan 1800-talet. Om det gick att hitta var det ett bevis för att förträngda minnen inte var något påhittat. Problemet med tävlingen var kriterierna. Pope, en profilerad skeptiker till förekomsten av förträngda minnen, skrev en triumferande artikel där han konstaterade att inga belägg inkommit. Det visade sig emellertid att han satt kriterierna så snävt att det i princip inte gick att hitta godkända belägg.

Jag är övertygad om att historiker har en viktig funktion att fylla i frågan om de apatiska barnen. Vi kan hitta, eller vederlägga, belägg på liknande symptom i historien och systematisera dem. Det är lätt att säga att det inte funnits något motsvarande dagens uppgivenhetssyndrom eller spridningen av uppgivenhet bland barn, om man inte tittat efter mer än anekdotiska belägg. Historiker borde involveras och utreda i vilka sammanhang som den djupa apatin uppstått, sammanhanget mellan kropp och socialt sammanhang, och i fall detta även tidigare drabbat grupper av människor, inte bara enskilda. Detta kommer förhoppningsvis öka våra möjligheter att förstå situationen vi befinner oss i nu.

Oavsett så visar Sandstigs granskning att vi inte kan lämna frågan om de apatiska barnen åt politikerna, journalisterna eller läkarna.


[1] För ett längre utdrag ur boken, läs här: https://kvartal.se/artiklar/samhallet-fortsatter-att-svika-de-drogade-apatiska-barnen/

[2] Se till exempel http://libris.kb.se/bib/9706006; http://libris.kb.se/bib/6145636; http://libris.kb.se/bib/12049226; eller http://libris.kb.se/bib/14697634.

Är den svenska modellen död nu igen?

I dagarna diskuteras Lagen om anställningsskydds (LAS) vara eller icke vara. Är en förändring av lagen ett existentiellt hot mot den svenska modellen? Nej, det fanns faktiskt en svensk modell också före det att lagen instiftades 1974. Det finns andra hot på himlen som i högre grad bör oroa de som värnar om den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det skriver vår gästskribent Olle Jansson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala Universitet.   

På natten till torsdag den första oktober 2020 kraschade förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter (LO, PTK, Svenskt Näringsliv) samman över frågan om en förändring av Lagen om anställningsskydd (LAS). I och med detta förväntas förslaget i en nyligen framlagd statlig offentlig utredning, kallad ”En moderniserad arbetsrätt” (SOU 2020:30) ligga till grund för ett framtida lagförslag för en reformering av lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Detta utfall har av flera uttolkare av tidens tecken, exempelvis av Ewa Stenberg på DN, som ”ett hot mot den svenska modellen”. Andra direkta reaktioner på de stora dagstidningarnas nätupplagor gick i samma tongångar. Lena Mellin på Aftonbladet menar i rubriken på sin kommentar morgonen efter att ”den svenska modellen har kraschat”. Göran Eriksson på SvD skriver att ”sammanbrottet i förhandlingarna om arbetsrätten betyder slutet för den svenska modellen” och att ”det här var natten då den svenska modellen dog”. Är den svenska modellen verkligen hotad, har den till och med dött? I denna text kommer jag att ge några spridda reflektioner kring lagen om anställningsskydd och dess betydelse för den svenska modellen.

Låt oss börja med vad som avses med den svenska modellen. Innebörden av begreppet är nämligen synnerligen glidande och svårfångat. I vissa fall avses just den svenska partsmodellen. Andra gånger så kan det vara det svenska välfärdsystemet som avses, ibland båda i någon slags symbios. Finansdepartementet släppte exempelvis för ett par år sedan en rapport kallad ”Den svenska modellen” där den beskrevs som ”en strategi för inkluderande tillväxt”. Numera tycks det också finnas en svensk modell i avseende på bekämpningen av pandemier. Det hela underlättas inte av att uttrycket ofta använts av politiker och andra beslutsfattare utan att det är så värst tydligt vad som avses. Både orden svensk och modell kan ju ha vagt positiva konnotationer som innebär att de flesta nog kan skriva under på att ”den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”, som det stor på Socialdemokratiska valaffischer för några år sedan.

Så, vad är då den svenska modellen i detta sammanhang, om man ska försöka sig på en något precisare precision och varför är ändring av LAS ett hot eller till och med en dödsdom? Ett försök till en definition av modellen är att arbetsmarknadens parter självständigt från staten förhandlar och genom kollektivavtal tillsammans reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det kan ju onekligen sägas att det var det parterna försökte göra och misslyckades med och nu hotar alltså lagstiftning; att staten genom lag reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det som skaver i denna skildring är dock att LAS redan finns och har funnits i nästan femtio år. Borde inte i så fall den svenska modellen egentligen dött 1973, då Riksdagen beslutade om den första versionen av LAS? Tydligen inte. Eller?

Det är nog bäst att vi går tillbaka till början för att försöka få lite rätsida över detta. Under andra hälften av 1800-talet liberaliserades Sverige i många avseenden. Många av de institutioner som reglerat förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare luckrades upp, såsom skråväsendets avskaffande genom Fabriks- och hantverksordningen av 1846 och full näringsfrihet genom 1864 års Näringsfrihetsförordning. På denna marknad med fria aktörer framträdde emellertid snart sammanslutningar som var intresserade av att i statens ställe reglera dessa förhållanden. Dessa var föregångarna till dagens parter på arbetsmarknaden och efter en tid började de sluta avtal med varandra. Rollfördelningen var vid denna tid emellertid inte tydlig, kollektivavtal som system och praxis inte utarbetade. Vad som fick och inte fick förhandlas om var inte hugget i sten. En fråga som särskilt oroade arbetsgivarna var kontrollen över arbetsprocessen och rätten att anställa och avskeda vem de ville. Som ett led i detta skrev SAF tidigt in en paragraf i sina stadgar och begärde att alla dess medlemmar fick med denna i sina kollektivavtal. Denna paragraf, kallad 23 men sedermera efter diverse stadgeändringar flyttad och döpt till paragraf 32, kom att ha en stor betydelse.

§ 23 började såhär: ”Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om dessa är oorganiserade eller ej.”

Denna formulering innebar alltså att det skulle stå arbetsgivaren helt fritt att anställa eller avskeda vem denne ville närsomhelst förutsatt att de respekterade de lagar som fanns om uppsägningstidens längd. I den så kallade decemberkompromissen 1906 kom LO att acceptera denna paragraf i avtalen i utbyte mot att arbetsgivarsidan å sin sida erkände arbetarnas rätt att organisera sig.  Arbetsgivarna ville dessutom gärna ha paragrafen upplyft till lag. En idé som arbetarrörelsen förstås var skeptisk till. Arbetarrörelsen var vid denna tid ofta överlag tämligen skeptiska eller i alla fall ambivalenta till laglig reglering av förhållanden på arbetsmarknaden av den enkla anledningen att de inte hade något större förtroende för vare sig regering eller domstolsväsendet. Under de första decennierna av 1900-talet motsatte LO och arbetarrörelsen inrättandet av det som 1928 blev Arbetsdomstolen (AD) med hänvisning till att de oberoende juristerna i domstolen skulle ställa sig på arbetsgivarnas sida. I viss mån fick arbetarrörelsen under AD:s första tid rätt, då ett antal domar kom att i princip ge § 23 status som lag.

Samtidigt har undersökningar av enskilda avtal och praxis visat att det i praktiken fanns många avsteg från principerna i paragrafen. Berit Bengtsson pekar i sin avhandling ”Kampen mot §23” på att många avtal innehöll avsteg från §23 med bindande principer för turordningsregler vid uppsägningar, vilket möjliggjordes genom den i paragrafen inledande formuleringen ”med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt”.[1] Det fanns alltså förutsättningar att avtalsvägen beskära motpartens fria rätt att avskeda folk efter eget kynne. Därtill fanns det mer informella principer vid varsel som inte alltid fanns i avtal men som ändå var något som arbetsgivarna rättade sig efter. Exempelvis att i hög grad följa den princip om sist in, först ut, som sedan kom att formuleras i LAS och som arbetsgivarsidan numera vill ha så många avsteg från som möjligt, eller att säga upp kvinnor och män utan försörjningsansvar före familjefäder.

På 1930-talet kom båda parter till slutsatsen att de ville undvika ytterligare inblandning av staten på arbetsmarknadens områden. Ett antal statliga utredningar och förslag som båda sidorna av olika skäl ogillade, inklusive ett utredningsförslag för en lag om anställningsavtal, ledde till att de ville förekomma snarare än förekommas. Även om tankar på att själva i så hög grad som möjligt reglera villkoren på arbetsmarknaden existerat bland företrädare från båda sidor var det lagstiftningshotet som underlättade för parterna att både få med sig motståndare och skeptiker och det egna leden och nå överenskommelser avtalsvägen istället för att förlita sig på lagstiftning. Detta ledde till Saltsjöbadsavtalet 1938. (Det ska dock sägas att det finns många olika tolkningar i tidigare forskning om hur Saltsjöbadsavtalet ska förstås.[2])

Utan att vilja utmåla relationerna mellan parterna under de följande årtiondena efter Saltsjöbadsavtalet i ett rosigt skimmer av samförstånd så var intresset för arbetsrättslig lagstiftning från båda håll svagt, för att inte säga direkt fientligt. Den svenska modellen som anger att arbetsmarknadens parter självständigt från staten förhandlar och genom kollektivavtal tillsammans reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden hade i stort sett etablerats. Under flera år var det främst Folkpartiet som i Riksdagen yrkade för lagstiftning för ökat anställningsskydd. Sedan hände något. Intresset för lagstiftning ökade inom såväl LO som det vid makten sittande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Forskningen har inte helt enats om vems idé det var att nu börja med lag reglera det som i huvudsak avgjordes genom kollektivavtal. Den kanske vanligaste historieskrivningen, som inte minst brukats av försmådda arbetsgivarföreträdare, menar att det var LO som bröt mot den svenska modellen när de genom sitt inflytande på SAP lagstiftningsvägen försökte ta makten över arbetsmarknaden. En mer nyanserad tolkning var att idéerna om lagstiftning först uppstod inom och drevs av SAP men att ett till en början skeptiskt LO kom att byta fot. Efter den vilda strejken i Malmfälten och ett antal efterföljande vilda strejker medförde dessutom att LO och de centrala förbundsledningarna led av en legitimitetskris gentemot sina medlemmar.[3]

Oavsett vem som höll i revolvern så kom detta att ändra förhållandena på arbetsmarknaden och mellan arbetsmarknadens parter högst påtaglig. Christer Lundh skriver att ”till den svenska modellens upplösning har också bidragit att staten frångått sin neutrala och passiva position och allt mer kommit att ingripa i arbetsmarknadsfrågorna, till exempel genom inkomstpolitik och arbetsrättslig lagstiftning”.[4] LAS var en av dessa lagar.[5] Medbestämmandelagen (MBL) och Löntagarfonderna ett annat. Ett par borgerliga regeringar 1976–82 höll tillbaka detta förslag men det blev åter aktuellt med Socialdemokraternas återkomst till makten 1982. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dessa arbetsrättsliga strider. Att de inte kom överens denna gången heller är kanske inte så förvånande. Under tiden har denna lag blivit något av en grundbult i dagens svenska modell. Ur ett 1960-talspespektiv hade den förmodligen uppfattats som en onödig och främmande fågel.

Kan man kalla något man är överens att vara oense om för en grundbult? Trots en allt mer marknadsliberal inställning hos SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv), i alla fall utåt, och ett njuggt intresse för korporativistiska samhällslösningar, så har parterna fortsatt prata med varandra i en rad frågor. I många av dessa frågor är de också förvånansvärt överens. De har dock aldrig varit överens om LAS. Även om flera delar av lagen är möjlig att förhandla bort genom kollektivavtal (den är, som det heter, semi-dispositiv) och även om den delvis kommit att försvagas genom mindre ändringar under åren,[6] så framställer många fackliga företrädare påtvingade förslag om ändringar av denna lag (som alltså inte från början tillkommit genom ett avtal eller överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter) som ett existentiellt hot. Med risk för psykologiserande av de fackliga företrädarna så finns det ju nu inte någon fackligt aktiv som var aktiv innan LAS fanns och kan se att det fanns en svensk modell också då. Då de flesta av dem kanske inte ens var födda 1974 så framstår LAS som en högst naturlig del av hur den svenska modellen är och ska vara.

Är då detta ett existentiellt hot mot den svenska modellen? Jag är, vilket torde framgått vid det här laget, något skeptiskt till detta. Det är visserligen förmodligen så att genomdrivandet av lagförslaget i SOU 2020:30 försvagar den fackliga sidan, men maktförskjutningar mellan parterna sker ju hela tiden. Ett potentiellt mycket värre hot mot den svenska modellen utgörs av Ursula von der Leyen och den Europeiska kommissionens än så länge grumliga tankar kring ett direktiv om europeiska minimilöner. EU-lagstiftning på detta område befaras kunna innebära att EU-domstolen ges rätt att tolka hur direktivet implementeras. Erfarenheterna från Laval-domen efter Vaxholmskonfliken oroar. Mot detta förslag står emellertid parterna på den svenska arbetsmarknaden enade.

Så är på slutet kanske man enklast kan sammanfatta texten med att parafrasera bandarhövdingen Guran i serietidningen Fantomen angående just den vandrande vålnadens bortgång: ”Den svenska modellen är död, länge leve den svenska modellen!”

Olle Jansson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala Universitet.   

Refererad litteratur:

Bengtsson, Berit, Kampen mot §23, Facklig makt vid anställning och avsked i Sverige före 1940, Uppsala Studies in Economic History, 2006.

Calleman, Catharina, Turordning vid uppsägning, Skrifter från Rättsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, No 2, 1999.

Kjellberg, Anders, ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år”, i Strøby Jensen, Carsten & Kjellberg, Anders (red.), Arbejdsgivere i Norden: en sociologisk analyse af arbejdsgiverorganiseringen i Norge, Sverige, Finland og Danmark, Nordisk Ministerråd, 2001.

Lundh, Christer, Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850–2018, Tredje upplagan. Studentlitteratur, 2020.

Nycander, Svante, Makten över arbetsmarknaden. Andra upplagan. SNS Förlag, 2008

Åmark, Klas, ”Sammanhållning och intressepolitik”, i Misgeld, Klaus, Bergström, Villy, Åmark, Klas & Molin, Karl (red.), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Tiden, 1989.


[1] Bengtsson, Berit, Kampen mot §23. Facklig makt vid anställning och avsked i Sverige före 1940, Uppsala Studies in Economic History, 2006.

[2] Svante Nycander ägnar en hel del utrymme åt denna fråga, se särskilt kapitel 3 i Nycander, Svante, Makten över arbetsmarknaden. Andra upplagan. SNS Förlag, 2008.

[3] För lite olika uppfattningar i frågan, se exempelvis Åmark, Klas, ”Sammanhållning och intressepolitik”, i Misgeld, Klaus, Bergström, Villy, Åmark, Klas & Molin, Karl (red.), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Tiden, 1989; Kjellberg, Anders, ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år”, i Strøby Jensen, Carsten & Kjellberg, Anders (red.), Arbejdsgivere i Norden: en sociologisk analyse af arbejdsgiverorganiseringen i Norge, Sverige, Finland og Danmark, Nordisk Ministerråd, 2001; samt Nycander, 2008.

[4] Lundh, Christer, Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850–2018, Tredje upplagan. Studentlitteratur, 2020, citat från s. 266.

[5] Om turordningsreglernas framväxt och remisser om LAS, se kapitel två i Calleman, Catharina, Turordning vid uppsägning, Skrifter från Rättsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, No 2, 1999.

[6] Genom att ett ökat antal personer har visstidsanställningar och att arbetsgivare har funnit andra sätt att kringgå den.

Vem var egentligen Assar Lindbeck?

Det har nog inte undgått många att nationalekonomen Assar Lindbeck gick bort 28 augusti i år vid 90 års ålder. I många minnestexter har vi kunnat läsa om Lindbecks liv och gärning. Det här är inte en sådan text. Personen Assar är det rimligt att de som kände honom tecknar. Däremot är ”Assar” som ekonomiskt-historiskt fenomen intressant att vrida och vända på.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är studentdebatt_i_uppsala_1952.png
Assar Lindbeck (t h) flankerad av studentpolitiska motståndare i Uppsala 1952. Källa: Wikipedia.

Assar Lindbecks bortgång gick som ett sus genom det ekonomisk-politiska Sverige. Dagens Nyheter valde att publicera inte mindre än tre längre texter om Lindbeck. Lars Calmfors, Lena Andersson och Niklas Ekdal menade att hans insats för svensk ekonomisk-politisk debatt och nationalekonomisk forskning knappast kan överskattas. Ekdal gick så långt som att tacka Lindbeck för att Sverige idag är ett ekonomiskt stabilt land. Andra inlägg har gjorts av Nils Lundgren och Hans Tson Söderström, av Nationalekonomiska föreningens ordförande Magnus Henrekson och på ekonomibloggen Ekonomistas.

Det är uppenbart att Lindbeck gjorde ett mycket stort avtryck inom svensk nationalekonomisk forskning och i svensk offentlighet under lång tid. I den här texten kommer jag framför allt diskutera Ekdals och Anderssons inlägg eftersom de speglar en mer journalistisk syn på Assar Lindbeck som i mångt och mycket verkar färga en mer allmänt spridd historieskrivning om honom.

Denna syn kom bland annat fram hos journalisten Torbjörn Nilsson som i en krönika skrev om att Lindbecks tankar inte längre dominerar scenen som de en gång gjorde. Han tänkte då antagligen på den legendariska Lindbeckkommissionen från 1993. Kommissionen har, förutom motståndet mot löntagarfonder och hyresreglering samt platsen och ordförandeskapet i kommittén för Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (”Nobelpriset i ekonomi”), varit det som definierat synen på vetenskapsmannen och debattören Assar Lindbeck under senare decennier. Dessa teman återkommer även i de nationalekonomiska kollegornas minnestexter.

Lindbeckkommissionen är mest känd för sina förslag om självständig riksbank, inflationsmål, längre mandatperioder och en allmän skepsis mot partipolitiskt inflytande över den ekonomiska politiken. Den presenterades 1993 efter den djupa finanskris som Sverige gick igenom i början av nittiotalet och har sedan dess rört upp både kritiska och beundrande känslor beroende på politiska preferenser.

De aspekter av Assar Lindbeck som lyfts fram i Anderssons och Ekdals texter drar åt det mer beundrande hållet och ger intryck av en runda med de egna käpphästarna. Niklas Ekdal skriver om att Lindbeck analyserade alla samhällsproblem utan fördomar, att han satte gott omdöme före politiska irrfärder och att han tänkte alla sina tankar självständigt.

Skulle man ha frågat kollegan Villy Bergström (1938–2018) om detta hade han möjligen skakat på huvudet. Bergström och Lindbeck utkämpade en strid i Nationalekonomiska föreningen 1978 om huruvida nationalekonomer kunde anklagas för att komma med slutsatser som var mer baserade på egna värderingar än hämtade ur vetenskapliga studier. Bergström menade ja och gick så långt som att beskriva ämnet som en doktorsgrad i liberalism. Lindbeck svarade bestämt nej och gick ur föreningen. Vem som hade rätt får läsaren bedöma utifrån sin egen förståelse av världen. Men eventuellt är det Ekdals egna preferenser som lyser igenom när han beskriver Lindbeck. 

Lena Andersson lyfter fram hyresregleringen som Assar Lindbeck länge försökte få bort. I mitten av sextiotalet försökte även socialdemokraterna avskaffa den. Men inte utifrån Anderssons rubrik om marknadsliberalism utan snarare för att bostadsmarknaden i och med miljonprogrammet bedömdes hamna i jämvikt. En marknad i jämvikt kan lättare avregleras än en i djup obalans. Reglering av en marknad behöver inte ha större ideologisk betydelse än att rätta till en marknad som inte stabiliserar sig själv utan alltför stora samhällskostnader.

Avregleringen av hyresmarknaden blev aldrig av och minnet av det går idag ut på att socialdemokratin och Assar Lindbeck landade i olika slutsatser. De som gillar avregleringar åberopar Lindbeck, de andra gör motsatsen.

Det är förstås svårt att göra en nästan sextio år lång karriär rättvisa. Vi färgas alla av vår samtid och av de referensramar vi själva har. Min egen bild av Assar Lindbeck gör sig påmind i dagarna när jag går igenom gamla inlägg från Nationalekonomiska föreningen och tidskriften Ekonomisk debatt som Lindbeck grundade tillsammans med tidigare nämnda Nils Lundgren. Likt Torbjörn Nilssons analys har jag tänkt på Lindbeck som en representant för en dyster vetenskap som ständigt predikar att pengarna är slut. Men jag får min fördomar prövade.

I ett inlägg från 1973, i debatt om statsbudgeten med dåvarande finansminister Gunnar Sträng begär Assar ordet.

”Att se på budgetunderskottets storlek istället för på det samhällsekonomiska läget när man tar ställning till finanspolitiken är som när en berusad person går fram till en termometer och finner att den visar 24 och utropar: ’Åh fan, är det redan midnatt!’ Det är detta rop som vi nu hör i den finanspolitiska debatten.”

Han fortsatte sitt inlägg om att finansministerns oro för budgetunderskottet var helt och hållet missriktad. Det var samhällsekonomin som skulle balanseras, inte budgeten. Skatternas storlek handlar inte om att finansiera statens utgifter utan om att reglera efterfrågan i privat sektor. Staten kan i princip låna hur mycket den vill eftersom den har ensamrätt på att ge ut statsobligationer. Gränsen sätts av den kapacitet man har att använda resurserna. Infrastrukturen, arbetskraften och näringsstrukturen. Allt annat är ett stelt sätt att se på statsfinanserna.

Som den konservativa ekonomen Erik Dahmén sade i ett annat inlägg i samma debatt: att stirra sig blind på statsfinanserna är en spöklik återkomst av tankar som hörde hemma på 1920-talet.

Nu är det 2020-talet. Det stirras blint på statsfinanserna i alla ekonomitidningar, på finansdepartementet och i politiska debatter. Assar Lindbecks debattinlägg ovan liknar mer den typ av ekonomiska diskussioner som förs av ekonomer och andra akademiker som idag räknas stå långt utanför den politiska mittfåran.

Det visar å enda sidan Lindbecks verkliga bredd. Men å andra sidan hur lätt det är att rättfärdiga sina egna ståndpunkter genom att hänvisa till någon som räknas som en auktoritet. Jag gör det själv i denna text för att visa hur svårt det kan vara att få grepp om en aktör i ett längre historiskt perspektiv. Lindbeck liksom andra akademiker hade förstås många olika åsikter under sitt liv. Det han uttryckte på sjuttiotalet fanns inte med i resonemangen på nittiotalet. Det betyder inte att det som sagts tidigare blivit mindre sant eller relevant.

Man ska inte heller glömma bort att det första priset till Alfred Nobels minne som delades ut 1969, när priskommittén leddes av nationalekonomiprofessorn (och fram till 1967 folkpartiledaren) Bertil Ohlin, gick till en ekonom vid namn Ragnar Frisch. Frisch hade gjort det till sin specialitet att räkna på central planering av ekonomin. Det är nyttigt att få sina fördomar prövade. Ekdal och Andersson kunde testa det.

Om den svenska jämlikhetens ursprung: Recension av Erik Bengtssons ”Världens jämlikaste land?”

I dagarna släpptes boken ”Världens jämlikaste land?”, skriven av ekonomhistorikern Erik Bengtsson vid Lunds universitet. Syftet med boken är att utröna hur det kom sig att Sverige blev det land i världen med lägst ojämlikhet under andra halvan av 1900-talet. Det är onekligen en ambitiös uppgift Bengtsson tar sig an, särskilt med tanke på att han inte bara, eller ens framförallt, presenterar sin egen förklaring till fenomenet, utan för att han vinnlägger sig om att grundligt försöka slå håll på en alternativ tolkningsmodell som fått stort genomslag på senare år. Denna modell förknippas kanske mest med Lars Trägårdh och Henrik Berggren, som i boken ”Är svensken människa?” förde fram tesen att Sverige karaktäriseras av en unik kombination av individualistiska värderingar och en omfattande välfärdsstat. Denna till synes paradoxala hållning, som Trägårdh och Berggren kallar statsindividualism, har enligt dem sina rötter i tidigmodern tid. Baserat på framförallt Eva Österbergs forskning menar de att det i Sverige länge funnits en ”förhandlingskultur”. Istället för att tillgripa våld valde bönderna att föra sin kamp genom officiellt sanktionerade kanaler som riksdag och ting. Även om det inte var fråga om någon demokrati fanns det ändå en ömsesidighet mellan krona och undersåtar. På så sätt byggdes tillit till staten, något som sedan utgjorde grunden till välfärdsstaten. Bengtsson menar att det här är en variant på ett tema som fått stor spridning både inom historieforskningen och samhällsdebatten i stort. Han sammanfattar det som ”Sverige framställs som ett land med en lång historia av folkstyre, och därmed också mildare samhällskonflikter och mera samförståndskultur än vad andra länder haft” (s. 16). Det här är en tolkning Bengtsson vänder sig emot och som en stor del av boken går ut på att motbevisa.

Boken består av sex kapitel. ”Idén om en jämlik bondedriven och fredlig historia”, som han med inspiration från historikern Mary Hilson kallar ”svenskarnas nationalmyt”, tillägnas de två första empiriska kapitlen, och ungefär hälften av boken. Bengtsson tar här ett långt och brett perspektiv. Kapitel två behandlar perioden 1750–1850 och kapitel tre perioden 1850–1917. Förutom att han alltså behandlar nästan 170 års utveckling inkluderar han en analys av politik, ekonomi och ideologi, allt på drygt 80 sidor. Det breda anslaget är en av bokens styrkor, men öppnar också upp för kritik, något jag kommer komma tillbaka till. I de två resterande empiriska kapitlen behandlas åren efter 1917 och där presenteras först Bengtssons egen förklaring till den moderna svenska jämlikheten och därefter följer en diskussion om effekterna av välfärdsstaten under efterkrigstiden samt dess eventuella fall de senaste decennierna. Jag kommer huvudsakligen att uppehålla mig vid kapitel 1–4 eftersom det är i dessa som bokens syfte huvudsakligen behandlas och det är också främst där Bengtssons bidrag till den historiografiska debatten återfinns.

I boken tar sig Bengtsson således an två uppgifter. För det första vill han visa att den svenska jämlikheten inte kan förklaras med en djupt rotad historisk tradition av jämlika bönder. För det andra vill han belägga att den historiska jämlikheten istället tvärtom är sprungen ur en ovanligt stark politisk och ekonomisk ojämlikhet, som i sin tur banade väg för en brett förankrad folkrörelse som kunde föra en omfördelande politik och på så sätt skapa jämlikhet. Jag kommer först att granska hur väl han lyckas med båda dessa ansatser och sedan föra en bredare diskussion om hur vi kan förstå bokens bidrag till den historiska forskningen.

De två första kapitlen behandlar vad Bengtsson något okonventionellt kallar för ”den gamla regimen”. Vanligtvis brukar den gamla regimens fall förläggas till slutet av 1700-talet och hänger samman med att den franska revolutionen sägs ha satt punkt för l’ancien régime. Genom att kategorisera även 1800-talet, och början av 1900-talet för den delen, som en del av den gamla regimen vill Bengtsson betona att den största förändringen skedde i samband med rösträttens genombrott. Detta grepp har sina poänger, särskilt i en svensk kontext. Visserligen kan man argumentera för att exempelvis statsvälvningen 1809 utgjorde en viktig vändpunkt, eller att 1800-talets näringslivs- och förvaltningsreformer innebar ett relativt tydligt brott med en äldre samhällsmodell. Utifrån Bengtssons perspektiv, med ekonomisk och politisk jämlikhet i fokus, är hans val dock inte alls opassande.

I det andra kapitlet, som behandlar perioden 1750–1850, är syftet att ge en motbild till ”bondefokuserade historiska narrativ” där det är ”de självägande bönderna som står i fokus” (s. 53). Istället för att främst diskutera motsättningen mellan adel, bönder och kronan fokuserar han på adeln, frälsebönder och andra icke-ägande kategorier människor, så som tjänstefolk. Bengtsson behandlar bland annat olika gruppers privilegier och skyldigheter, lagstiftning som reglerade tjänstefolkets anställning och fördelningen av resurser i samhället. I vissa avseenden är resonemanget klart övertygande. Bengtsson anför här bland annat statistik som han producerat i andra sammanhang tillsammans med kollegor: att Sverige inte var ekonomiskt jämställt råder inga tvivel om. Även om det såklart finns problem med metoden som används, analyser av bouppteckningar, finns det inga skäl att tro att de problemen skulle vara så stora att de övergripande resultaten blir felaktiga. Stundtals är formuleringarna kanske något väl skarpa, men överlag framstår det som en rimlig karaktärisering av perioden. Även om det på flera sätt är ett klokt val att lägga större vikt vid de egendomslösa så saknar jag en mer utförlig diskussion om de jordägande bönderna. De flesta som inkluderat bondeståndet i sina förklaringsmodeller är medvetna om att inte alla som bodde på landsbygden var fria och självägande. Jag är inte helt övertygad om att han genom att välja att fokusera på de som inte var det lyckas ogiltigförklara idéerna om böndernas betydelse för den svenska utvecklingen.

Inte heller efter 1850 finner Bengtsson några belägg för att Sverige skulle ha varit särskilt jämlikt, varken ekonomiskt, politiskt eller socialt. Tvärtom verkar ojämlikheten istället på många sätt ha växt ytterligare. Förmögenhetsojämlikheten ökade, och inkomstojämlikheten, mätt som andelen av nationalinkomsten som tillföll de rikaste, var hög i internationell och historisk jämförelse. På den politiska arenan ledde inte ståndsriksdagens avskaffande till en demokratisering. Tvåkammarriksdagen var istället extremt exkluderande med en första kammare som var ovanligt konservativ kombinerat med en graderad rösträtt baserad på inkomst och förmögenhet och som gjorde att bara en liten minoritet i praktiken hade rösträtt. Detta avspeglades också i politiken. Näringslivsreformer genomfördes visserligen, men det fanns många repressiva drag kvar. Bengtsson beskriver det som att ”ekonomisk makt (pengar) gav politisk makt, och de använde sin politiska makt till att befästa sin ekonomiska makt” (s. 88). Som exempel anges bland annat hur socialistiska agitatorer övervakades och fängslades.

Även för denna period visar Bengtsson på ett övertygande vis att Sverige inte var ovanligt jämlikt. Återigen går det dock att komma med vissa invändningar mot framställningen. Bengtsson lyfter fram skillnader i längd på 1800-talet där värnpliktiga vars fäder var grovarbetare var kortare än de vars fäder var tjänstemän. Söner till större jordägare var längre än söner till lantarbetare. På 1900-talet fanns fortfarande en skillnad, men den hade minskat. Bengtsson går sedan vidare till att jämföra Sverige så som det såg ut under 1800-talets första hälft med resultat från andra länder från olika perioder under 1800-talet och visar att Sverige inte stack ut som ovanligt jämlikt. Att skillnaderna minskade under 1900-talet tolkar Bengtsson som ett resultat av ”den kombination av ökad jämlikhet i inkomster och resurser som vi vet skedde vid 1900-talets mitt jämfört med 1800-talet.” (s. 68). Det är en intressant iakttagelse, men också problematisk. Statistiken är hämtad från ekonomhistorikern Stefan Öbergs forskning, och om man granskar den tabell varifrån Bengtsson tar sin data ser man att den kohort som föddes 1861–1910, det vill säga innan välfärdsstaten, för flera grupper uppvisar mindre sociala skillnader i längd än senare kohorter.[1] Läsaren skulle också kunna vara intresserad att veta att medellängden på 1830-talet var högre i Sverige än i Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Spanien och att den i Sverige ökade mer än i alla dessa länder, undantaget Nederländerna, fram till åtminstone 1910-talet vilket också ligger i linje med att arbetare såg en ganska kraftig reallöneutveckling under 1800-talet.[2] När Bengtsson skriver att politiken gick ut på att gynna de rika så har han inte fel, det var säkerligen syftet. Om man däremot jämför med hur det ser ut i dagens USA är det påtagligt hur den ekonomiska tillväxten, trots elitens ansträngningar, också till viss del kom arbetarklassen till del. Vad det beror på är inte helt klart, men det tyder på att det inte bara är omfördelande politik, vilket man får intrycket av att Bengtsson menar, som har betydelse för hur samhällets tillgångar fördelas, utan också andra faktorer som till exempel migration och globalisering.

Så hur menar då Bengtsson att vi ska förstå hur det kom sig att Sverige blev världens mest jämlika land? Inte var det på grund av att Sverige sedan tidigare var ovanligt jämlikt i alla fall. Jag kan inte på det här utrymmet göra argumentet full rättvisa, men i korthet går hans tolkning något paradoxalt ut på att det var den höga graden av ojämlikhet under 1800-talet som utgjorde grunden till att Sverige kom att bli så jämlikt. Förklaringen är politisk. Eftersom en så stor del av befolkningen var exkluderad från den politiska arenan framkom en ”bred och folklig koalition av ”småfolk” som inkluderade arbetare och lägre medelklass, med demokratisering och brett progressiva målsättningar gemensamt” (s. 108). Elitdominansen genererade alltså en motreaktion i form av folkrörelserna, och ur folkrörelserna växte en ovanligt stark arbetarrörelse fram. Arbetarrörelsen kunde sedan dra nytta av ”den kompetenta staten” – som till skillnad från jämlikheten hade en lång tradition enligt Bengtsson – för att genomföra sina reformer, och socialliberaler som bildade allians med arbetarna i rösträttsfrågan (s. 151).

Är det då ett övertygande resonemang? Mitt svar måste bli nja. Bengtsson jämför utvecklingen i Sverige med den ibland annat England och i Tyskland, där rösträtten utvidgades betydligt tidigare än i Sverige. Det innebar också att arbetarrörelsen utgjorde ett tydligare hot under 1800-talet i dessa länder än i Sverige. I Tyskland, och även i USA, hanterades detta hot med en ganska hög grad av repression gentemot arbetarrörelsen men också genom röstfusk. I England var de konservativa tidigt tvungna att försöka locka röster från arbetarna och anpassade sig därför på ett sätt som inte skedde i Sverige. När industrisamhället började slå igenom i Sverige var de konservativa därför dåligt förberedda och förmådde inte utgöra ett alternativ för arbetare. Problemet med den här förklaringen uppstår om vi inkluderar Danmark och Norge i analysen. Bengtsson lyfter vid några tillfällen fram att Norge under 1800-talet på flera olika sätt var mer jämlikt än Sverige, åtminstone politiskt. En betydligt större andel av befolkningen hade under 1800-talet rösträtt i både Norge och Danmark. Trots det blev Arbeiderpartiet i Norge och Socialdemokratiet i Danmark väl så dominanta. Det är svårt att få ihop med Bengtssons förklaringsmodell. Det är lite synd att Bengtsson inte riktigt löper den komparativa linan ut, det hade behövts för att övertyga åtminstone mig. Det är också intressant att Bengtsson hänvisar till att Sverige länge haft en kompetent förvaltning. Stödet i forskningen för det skulle jag vilja påstå är betydligt svagare än många nog vill tro, och jag har inte sett att någon egentligen tagit ett allvarligt grepp om frågan ur långt perspektiv och med rigorösa metoder. Möjligen faller Bengtsson själv här i fällan att luta sig mot en av våra så kallade nationalmyter.

Så hur ska vi då bedöma boken? Till att börja med vill jag ge Bengtsson en eloge för att han väljer att ta sig en viktig och intressant frågeställning med en inställning att vara både grundlig och tillgänglig. Boken är ganska kort, under 200 sidor, och språket är lättförståeligt. Det är tydligt att ambitionen är att nå utanför akademin, vilket visar sig inte minst i den debattartikel som publicerades i Dagens Nyheter, författad tillsammans med Daniel Suhonen, när boken lanserades. Om humaniora och samhällsvetenskap vill hävda att den fyller en viktig roll i samhället så måste den också synas i och interagera med samhället. Som jag pekade på tidigare kan emellertid kombinationen av en stor fråga och ett relativt litet och lättillgängligt format också innebära svårigheter. Jag misstänker att det delvis är på grund av detta som det stundtals blir lite väl svepande, både i hanteringen av tidigare forskning och i karakteriseringen av de olika perioderna. Det blir mest problematiskt när Bengtsson ska positionera sig gentemot den tidigare forskningen. Som han själv påpekar är det inte en enhetlig skolbildning han vänder sig emot. Tvärt om är det en lång rad olika forskare och samhällsdebattörer som på olika sätt använt sig av de fria bönderna och det lokala självstyret som förklaringsmodell. Hur de har gjort det skiljer sig ganska betydligt åt. Även om Bengtsson är medveten om det och tar upp det flera gånger så glider han ofta över i att tala om ”gängse berättelser” om Sverige. Den mångfald av röster som finns klumpas då ihop till en typ av berättelse om Sverige som Bengtsson argumenterar emot, en version av det hela som ligger nära den som framförts av företrädelsevis Lars Trägårdh. Skillnaderna mellan de olika varianterna är dock viktiga. Det är framförallt nämnde Trägårdh som för fram idén om att jämlikheten som sådan skulle vara grundad i någon form proto-demokrati och jämlik kultur. I exempelvis Eva Österbergs och Peter Aronssons forskning läggs istället fokus på en förhandlings- och samförståndskultur som låg till grund för en svensk modell. Det här är inte något som Bengtsson inte är medveten om och inte heller något han döljer. Tvärtom lyfter han fram att Österberg inte säger något om ekonomisk jämlikhet eller rösträtt och att hans tolkningsmodell inte nödvändigtvis ens står i motsats till hennes tolkning. Den nyanseringen försvinner dock ofta i den löpande framställningen. Det är med andra ord inte alltid tydligt på vilket sätt den empiri som åberopas är relevant. Den förklaring till den svenska jämlikheten som förts fram av Lars Trägårdh känns föga övertygande, där ger jag Bengtsson helt rätt. Andra modeller, som den om samförståndsanda eller vikten av att bönderna var representerade i riksdagen tycker jag inte att han riktigt kommer åt alternativt att han inte riktigt tar sig an. Bengtsson har förvisso rätt i att frälsebönderna ofta glöms bort, men det tar inte bort det faktum att bönderna var ovanligt väl representerade i riksdagen. På samma sätt är det sant att det inte bara var i Sverige som det fördes dialog mellan makten och bönderna, men de flesta som lyfter fram den aspekten påstår inte heller att det var unikt för Sverige, utan bara att det var en av flera aspekter som kan hjälpa till att förklara senare tiders utveckling. Bengtsson skriver själv att ”Några slags kulturella strömningar av egalitära värderingar kan ha varit en möjliggörande faktor i 1900-talets bygge, men inte tillräcklig” (s. 193, kursivering i original). Frågan är hur många som faktiskt menat att det var en tillräcklig förutsättning? Jag har inte sett någon som påstått det, och jag kan inte heller se att Bengtsson visar att någon gjort det. Frågan blir då istället hur det sett om det inte hade funnits den typen av kulturell förutsättning, hade det varit tillräckligt med tillräckligt stark ojämlikhet för att senare få stark jämlikhet?

Framställningen tenderar också att ge intrycket av att Bengtssons karaktärisering av den svenska historien är ovanlig. Han skriver att på s. 53 att ”I gängse berättelser om Sverige under perioden fokuseras det på de som äger.” Det stämmer förvisso för många böcker, men frågan är om det verkligen går att kalla det för den gängse historieskrivningen. Ett annat exempel är diskussionen om demokratiseringsprocessen i Sverige. Där skriver Bengtsson att den ”gängse” berättelsen om Sverige går ut på att demokratiseringen skedde ”tidigt, gradvis och harmoniskt”. Jag har dock svårt att se att det är särskilt vanligt att påstå att Sverige skulle ha demokratiserats ovanligt tidigt, även om det visserligen på sina håll förekommer skrivningar om proto-demokrati som han korrekt avfärdar som teleologiska. Rune Premfors, som är en av de som kritiseras i den text som Bengtsson hänvisar till, skriver att Sverige, och övriga norden för den delen, var tidiga jämfört med resten av världen men sena jämfört med Europa.[3] Per T. Ohlsson skriver i sin bok om svensk politik: “I sitt standardverk från 1960-talet om Sveriges historia, välkänt för en generation historiestudenter, konstaterade professor Sten Carlsson att reformen [övergången från ståndsriksdag till tvåkammarriksdag] framförallt gynnade aristokratin och välbeställda bönder. Ett skede då Storbritannien gjorde industriarbetarna parlamentariskt delaktiga och Danmark omfamnade den allmänna rösträtten fick Sverige en representationsreform ’varigenom de jordägande elementen tillförsäkrades ett inflytande, som inte längre ägde full täckning i den sociala verkligheten.’” [4] Jag skulle nog vilja påstå att den bild som Bengtsson förmedlar ligger närmre den gängse historieskrivningen än den bild som han avfärdar.

Snarare än att vända sig emot den gängse bilden av den svenska historien placerar Bengtsson in sig i en ganska lång historiografisk tradition som betonar förtryck och konflikt istället för samförstånd.[5] Han är till exempel långt ifrån först att kritisera såväl Trägårdh och Berggren som Österberg och Aronsson. Liknande poänger har gjorts av bland annat Glenn Svedin, Mary Hilson och Börje Harnesk och det finns också mycket marxistiskt inspirerad forskning, visserligen något ålderstigen numera, som också betonat klasskamp och ojämlikhet.[6] Jag hade nog önskat att det kunde göras lite mer explicit och att skrivningarna om ”gängse berättelser” slopats. Det förtar dock inte de förtjänster som boken har. Ambitionen att gå långt tillbaka i historien och dessutom erbjuda en egen förklaringsmodell framstår klart som nya bidrag till forskningen. Likaså uppskattar jag ansatsen att kombinera ekonomi, politik och ideologi i analysen. Förhoppningsvis kan Bengtssons modell också göra att någon blir tillräckligt provocerad för att själv ta sig an utmaningen att utveckla egna förklaringar, helst då med en ambitiöst komparativ ansats.

Slutligen får vi inte glömma att boken är en ideologisk och politisk inlaga i minst lika stor utsträckning som det är forskningsgärning. Det har jag personligen inga problem med. Bengtsson själv försöker knappast dölja att så är fallet, och även om han säkerligen kan anklagas för att stundtals vara något ensidig till fördel för socialdemokratin så anser jag inte att det på det hela påverkar framställningen på ett negativt sätt. Det är därtill oundvikligt att samhällsrelevant forskning på något sätt blir politiserad, oavsett forskarens egna intentioner. Historieskrivningen om den svenska jämlikheten utgör här ett intressant exempel, som Bengtsson, med inspiration av Åsa Linderborgs avhandling också diskuterar i sin bok. Idén om jämlikheten som ett svenskt arv togs tidigt upp av socialdemokraterna själva för att förankra sin politik och ge den en kontinuitet och legitimitet. På 2000-talet togs idén över av moderaterna, inspirerade av Trägårdhs tolkning. Om jämlikheten är en del av den svenska kulturen behövs inte socialdemokraterna och deras politik. Nu försöker alltså Bengtsson frikoppla jämlikheten från svenskheten för att göra socialdemokratisk politik relevant. Intressant nog har Bengtsson historieskrivning redan börjat approprieras av borgerliga skribenter för att proklamera att ”hög jämlikhet är en parentes i svensk historia. Sverige är ett borgerligt land.”[7] Jag misstänker att det inte riktigt var det budskapet Bengtsson hade tänkt sig att boken skulle förmedla.


[1] Öberg, Stefan. ‘Long-Term Changes of Socioeconomic Differences in Height among Young Adult Men in Southern Sweden, 1818–1968’, Economics and Human Biology, vol. 15/(2014).

[2] OECD 2014, s. 127, tabell 7.3.

[3] Premfors, Rune. Democratization in Scandinavia: The Case of Sweden. SCORE (Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor), 2003.

[4] Ohlsson, Per T., Svensk politik, Lund, 2019, s. 104.

[5] Villstrand, Nils Erik. ”Stormaktstidens politiska kultur”, i Jacob Christensson (red.), Signums svenska kulturhistoria. Stormaktstiden, 2005.

[6] Svedin, Glenn. ”Den svenska tillitens historiska vagga.” Statsvetenskaplig tidskrift 119.4 (2017); Hilson, Mary. ”A Consensual History?: The Historical Roots of the Swedish Model.”  i  Lars Edgren och Magnus Olofsson (red.), Political Outsiders in Swedish History, 1848-1932. Cambridge Scholars Publishing, 2009. 133-155; Harnesk, Börje, ‘Den svenska modellens tidigmoderna rötter?’, Historisk tidskrift, 122, (2002), s. 78-90. För marxistisk inspirerad historieskrivning se t. ex. Lindegren, Jan, Utskrivning och utsugning: produktion och reproduktion i Bygdeå 1620-1640, Uppsala, 1980; Isacson, Maths, Ekonomisk tillväxt och social differentiering 1680-1860: bondeklassen i By socken, Kopparbergs län, Uppsala, 1979.

[7] https://twitter.com/TorbjornNilsso/status/1301788865372532737

Har covid-19 infekterat en 250-årig tradition av öppenhet och offentlighet i den svenska förvaltningen?

Under våren och sommaren har det framkommit att såväl kommuner som statliga myndigheter har vägrat eller försvårat utlämning av information om deras verksamhet. Några av de mest uppmärksammade fallen gäller kommuner som inte velat ge ut information om hur covid-19 drabbat olika typer av äldreboenden samt att Tillväxtverket inte lämnat information om vilka företag som beviljats permitteringsstöd. I Dagens Nyheter intervjuas experter som uttrycker oro över att det tycks som att myndigheter blivit sämre på att upprätthålla offentlighetsprincipen på senare tid.[1] På vilken grund de påstår att efterlevnaden blivit sämre, förutom experternas känsla för att så är fallet, är något oklart. Ewa Stenberg drar det hela ett steg längre i en kommenterande text i anknytning till rapporteringen. Enligt henne är hanteringen inte bara problematisk i sig, den innebär dessutom att en 250 år gammal tradition av öppenhet satts på undantag. Det hon syftar på är att det i Sverige år 1766 infördes en tryckfrihetsförordning som bland annat inkluderade en offentlighetsprincip för offentliga handlingar. Den sägs också vara världens äldsta förordning i sitt slag, något som ofta lyfts fram i diskussioner om den svenska förvaltningen. Öppenheten ses som en del av en ”svensk modell”, som Stenberg uttrycker det.

Det finns definitivt starka skäl att slå vakt om offentlighetsprincipen. Som Stenberg och de intervjuade experterna poängterar utgör den en viktig grundsten i vårt demokratiska styrelseskick. Det finns dock två invändningar mot den bild som målas upp. För det första går det inte att tala om en 250 år gammal tradition av öppenhet, och för det andra har offentlighetsprincipen aldrig varit binär eller fixerad.

Om vi först tar oss an frågan om den historiska kontinuiteten är det alldeles korrekt att offentlighetsprincipen först inrättades för drygt 250 år sedan. Den kom till under frihetstiden och var ett svar på vad som sågs som en utbredd vanskötsel och misshushållning under hattarnas tid vid makten. Redan 1774, under Gustaf III, begränsades dock såväl yttrandefriheten som offentlighetsprincipen kraftigt. Efter hans död, och framförallt efter 1809, liberaliserades lagstiftningen igen. Någon obruten tradition av offentlighet som går tillbaka 250 år existerar således inte.

Bild: Av Tryckfrihetsförordningen1766 – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=57074441

När det gäller offentlighetsprincipens karaktär har den som sagt aldrig varit absolut, och den har hela tiden förändrats. Det har alltid gjorts inskränkningar i offentlighetsprincipen, särskilt när det gäller ärenden som är pågående eller där frågan är av känslig karaktär. Anledningen till det är att det offentliga har flera olika mål som ska uppfyllas men som stundtals kan stå i motsättning mot varandra. Öppenhet och insyn är viktiga aspekter, men det är också viktigt med exempelvis patienters personliga integritet eller att verksamhetens primära mål inte påverkas allt för mycket. Det har till exempel länge varit en trätopunkt i upphandlingssammanhang huruvida anbudshandlingar ska anses vara offentliga handlingar eller inte. Om transparens ses som viktigt så borde de vara offentliga, men från en affärsmässig synvinkel kan det vara mindre bra. Det kan leda till att företag drar sig för att göra affärer med offentliga myndigheter, vilket i sin tur kan leda till sämre upphandlingar. Journalistiken uppfyller en viktig roll i granskningen av myndigheters arbete, men det är inte säkert att det alltid är lämpligt att den granskningen sker inför det offentliga i realtid, eller att det ska vara upp till journalister att bestämma vilken information som ska offentliggöras vid vilken tidpunkt. Särskilt i krissituationer blir det ofta än mer tydligt att vissa principer krockar och medför att ansvariga personer måste välja vad de vill prioritera. Det i sig betyder inte att demokratin skulle vara i fara.

För att ytterligare komplicera saker och ting var det länge oklart vilka typer av dokument, men också vilka myndigheter som omfattades av offentlighetsprincipen. Det var till exempel inte förrän 1937 som det slogs fast att drätselkammares (motsvarande nuvarande kommunstyrelse) handlingar skulle vara offentliga, och inte ens efter det var det säkert att kommunerna följde lagstiftningen.[2] Vad som omfattats av offentlighetsprincipen och under vilka omständigheter har alltså aldrig varit helt fixerat. Som Nils Herlitz uttryckte det i samband med revideringen av Tryckfrihetsförordningen på 1930-talet måste lagstiftningen innebära en ”avvägning mellan intresset av en effektiv kontroll över den offentliga verksamheten – så karaktäristiskt för svensk offentlig rätt – och behovet av diskretion med hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen.”[3] Hur den avvägningen ser ut kan dock aldrig få ett färdigt svar utan måste hela tiden omprövas utifrån samtidens förutsättningar och behov. Personligen kan jag tycka att även om vissa typer av ageranden som tagits upp i samband med covid-19-krisen kan vara problematiska så är det ett betydligt större problem hur offentlighetsprincipen hanteras i skolfrågan. Det är närmast obegripligt att såväl skolornas betyg som deras existens (!) numera är hemligstämplade.[4] Det tycks mig vara något både kvalitativt nytt och en väg vi som samhälle inte är betjänta av att träda in på. Det verkar nu som att detta beror på hur vissa lagtexter tolkats av kammarrätten och SCB och det är möjligt att den utredning som pågår kommer leda till att informationen blir offentlig igen.[5] Att frågan ens har uppstått visar dock på hur vissa principer som vi förväntar oss att det offentliga ska efterleva kan komma att utmanas när privata aktörer bedriver myndighetsutövning, och att det inte verkar ha funnits någon större medvetenhet om den typen av konflikter när reformerna genomfördes. Huruvida det är bra eller dåligt med privata aktörer inom välfärden kan man ha olika åsikter om, men det minsta man kan begära är att vissa grundläggande principer kan upprätthållas.

För att knyta ihop det hela så är det missvisande att påstå att hanteringen av covid-19 skulle utgöra ett brott i en 250-årig tradition av öppenhet. Jag håller dock med om att det är viktigt att vi värnar offentlighetsprincipen och att det förs en debatt om hur den ska implementeras, men det är samtidigt viktigt att den debatten utgår från korrekta premisser. Hänvisningar till abstrakta och historiskt tvivelaktiga traditioner ger oss ingen större hjälp det i sammanhanget.


[1] https://www.dn.se/nyheter/sverige/kritik-mot-att-smittspridning-och-miljardstod-hemlighalls/

[2] Ericsson 2019, ss. 103, 120.

[3] Herlitz, Nils, 1938, ”Allmänna handlingars offentlighet”, Förvaltningsrättslig tidskrift, (2), s. 85–104, s. 85.

[4] https://www.svt.se/nyheter/ny-dom-uppgifter-om-skolresultat-pa-friskolor-sekretessbelagda; https://skolvarlden.se/artiklar/skolverket-hemligstamplar-vilka-skolor-som-finns-i-sverige

[5] https://www.svd.se/fria-skolvalet-paverkas–uppgifter-blir-hemliga