Myten om det fredsskadade Sverige

Sverige har haft fred under väldigt lång tid, det går inte att förneka. Sedan konventionen i Moss 1814 har Sverige inte varit inblandat i krig som krigförande part.[1] Det har snart gått 217 år sen vi befann oss i väpnad konflikt och 222 år sedan vi senast invaderades. Det är något som vi som nation ska vara glada för. Men har det också skadat oss på något sätt? Har freden fått oss att ta saker för givet som andra folk inte gör, just för att de har traumatiska krigsupplevelser från den moderna historien i bagaget? Har freden kanske till och med förklenat oss?

Ja! säger en del personer i den svenska offentligheten enligt en snabb googling. Den långvariga freden har fått oss att glömma hur krig fungerar, vi har blivit likt djur som inte behöver akta sig för rovdjur och därför tappat viktiga överlevnadsegenskaper, vi tar freden för given och förstår inte, naiva som vi är, att vi behöver ett starkt försvar. Och egentligen är detta en ganska gammal tanke som förs fram av de som vill ha ett starkare försvar, om Sverige som förskonat och därmed förslappat.

Något enligt mig nytt märktes under våren 2020. Några debattörer menade att vår pandemihantering kunde spåras tillbaka till den långa freden. Elisabeth Åsbrink kontrasterade Sveriges Coronahantering med de striktare åtgärderna i våra nordiska grannländer som alla varit invaderade eller ockuperade i modern tid. De har erfarenhet av nationella katastrofer som kan drabba alla, det har inte vi. Svenskar tror inte ont om världen och den svenska tilliten skulle kunna förstås som passivitet, åldersförakt och lathet. Som rubriken till hennes text lyder så visar Coronakrisen att Sverige är ”fredsskadat”. Göran Rosenberg återkom även han till den långa freden. Sverige gjorde enligt Rosenberg ett unikt vägval jämfört med resten av världen i sin pandemihantering, ett val som innebar att vi offrade de äldre för att inte störa övriga befolkningen och ekonomin. Varför? Jo, för att vi har haft fred i 200 år, därför har vi inte upplevt ”existentiella konflikter där liv ställts mot liv.”[2]

Utifrån ett historiskt perspektiv finns det flera invändningar man kan göra mot bilden av det av fred passiviserade Sverige och svenskarna. Den allra första är vad man menar med Sverige och svenskar? Enligt SCB bor strax över 2 miljoner människor i Sverige idag som är födda i utlandet och en hel del av dessa kom hit på grund av krig. Den svenska befolkningen är med andra ord proppfull med människor som antingen själva flytt hit på grund av krig eller som har föräldrar som gjorde det. Man får anta att de som ser Sverige som fredsförslappat menar att alla dessa människor antingen är motståndare till den svenska smittskyddsplanen, eller inte har inflytande över den. Något som inte är speciellt troligt.

Sen är det viktigt att klargöra att Sveriges fredliga historia inte varit naturgiven. Under 1800-talet var det vid flera tillfällen nära att smälla till. Under Krimkriget fanns planer på att angripa Ryssland med hjälp av Storbritannien och Frankrike och krigsrustningar pågick vid uppbrottet med Norge 1905. Få verkar heller förstå hur nära det var att Sverige ingrep på Danmarks sida i det andra dansk-tyska kriget 1864, då Preussen erövrade dåvarande södra Danmark. Karl XV hade lovat militärt stöd men backade då hans förslag saknade politiskt stöd. Sveriges långa fredsperiod hade med andra ord kunnat vara mycket kortare. Den förmenta passiviseringen av svenskarna verkar alltså inte ha inträffat under 1800-talet att döma av Sveriges utrikespolitik.

Kung Karl XV ca 1865, ett år efter det andra dansk-tyska kriget. Källa.

Inte heller passar bilden av ett fredsförslappat Sverige in på det tidiga 1900-talet. Enligt den amerikanske historikern Arnold Barton präglades diskussionen om Sveriges framtid i början av 1900-talet snarare av spänningen mellan två typer av aktivistisk nationalism, en återblickande och chauvinistisk som ville återbygga Sveriges stormaktsposition, och en mer inåtblickande och samarbetspräglad nationalism, där Sveriges styrka låg i de egna resurserna och den egna naturen. Gustav V:s borggårdstal till stöd för militär upprustning och unghögerns strävan efter Sveriges inträde i första världskriget på Tysklands sida utgör två exempel på den förra typen av nationalism.

Jag förstår inte heller bilden av Sveriges upplevelser under andra världskriget som en självklar vattendelare jämfört med resten av Skandinavien. Att vi, som inte blev invaderade, skulle ha tagit med oss lärdomen att allting ordnar sig. Till exempel brukade Helge Jung, Sveriges överbefälhavare 1944–1951, fråga politiker och beslutsfattare när de trodde att tredje världskriget skulle bryta ut. Inte om. När. De mest optimistiska brukade enligt Jung förlägga kriget tio år in i framtiden. Jung själv trodde det låg runt hörnet. Den som hade förutspått cirka 75 år av relativ fred mellan stormakterna hade nog blivit betraktad som lite knäpp.

Därför är det inte förvånade att Sveriges agerande efter andra världskriget visade en stark medvetenhet om fredens skörhet. Sveriges försvar rustades upp rejält, Sverige var engagerat i FN och skickade fredsbevarande trupper, vi hade ett egenproducerat flygvapen, allmän mönstring in till början av 2000-talet och så vidare. Som man kan läsa om i idéhistorikern Peter Bennesveds färska avhandling, tog sig vår krigsberedskap även konkreta uttryck i den fredliga infrastrukturen. Sverige är bland de länder som byggt flest skyddsrum per capita (själv spelade jag innebandy och pingis i ett under hela mellanstadiet). Likaså hade Sverige en av de relativt största civilförsvarsorganisationerna, i skarp konkurrens med Schweiz som också förde en neutral tillvaro i supermakternas skuggor. Även om Bennesved menar nämligen att allt detta var lite av slump ska man heller inte glömma att Sverige hade ett eget kärnvapenprogram fram till 1972, ur vilket våra åldrade kärnkraftverk är sprungna. Inte heller bör man glömma de stora utrymningsövningar som ägde rum i Sverige under efterkrigstiden. 23 april 1961 deltog ungefär 30 000 stockholmare i en sådan övning och evakuerades från stadskärnan.

Officiell skyddsrumsskylt, Sverige slog världsrekord i skyddsrumsbyggande under efterkrigstiden. Källa.

Slutligen stör jag mig faktiskt på tesen om att Sverige inte genomgått någon ”existentiell” kris bara för att vi inte har varit med i krig. Dels var det länge sedan som krig slutade vara så pass små att de inte påverkade det omgivande samhället. En lektor i historia sa en gång till mig att han brukade ha en diskussionsövning med sina grundkursstudenter om Sveriges agerande under andra världskriget. Gjorde Sverige rätt eller fel? Studenternas svar brukade variera beroende på hur han ramade in frågan. Om han framhävde Nazismens grymheter och att Sveriges agerande förlängde kriget var klanderfaktorn högre. Den sjönk däremot om han framhävde den försörjningskris och råvarubrist som drabbade Sverige under första världskrigets isolering, och hur man ville undvika den under andra världskriget. Även om svenska män inte slaktades vid fronten likt tyskar eller fransmän präglades Sverige av matbrist och kravaller. Omvärlden gav ett föga hoppingivande intryck för vän av ordningen. Tsaren störtades, revolt utbröt i Tyskland, inbördeskrig rasade i Finland. Jag har svårt att se att detta lämnade svenskarna opåverkade.

Även om krig fortsätter vara något som vi som nation måste förhålla oss till, har efterkrigstiden faktiskt i lika hög grad präglats av problem som inte går att lösa inom den egna nationen eller som går att undvika genom neutralitet eller alliansfrihet. Jag tänker här på kärnkraftsfrågan, kärnvapnens förstörelsekraft, klimatförändringarna och miljöfrågor[3] generellt. Dessa är också djupt existentiella frågor där alla drabbas urskillningslöst och här har Sverige och en stor del av befolkningen visat engagemang, långt ifrån Åsbrinks bild av ett förslappat folk som inte bryr sig om vad som händer utanför gränserna, som beter sig ”som om världen stannar” där. Personligen vet jag inte hur mycket regnskog jag planterat genom åren, både genom projekt i skolan och genom privata donationer. Om det gjort någon nytta är en annan fråga.

Mitt syfte är inte att försvara Sveriges ära. Huruvida Sverige eller dess befolkning agerat rätt eller fel i något historiskt skede är oviktigt. Det som provocerat fram min text är historieförvrängning. Åsbrink, Rosenberg och alla andra som pratar om det fredsskadade Sverige är faktiskt skyldiga en förklaring. Hur kan de bortse från alla svenskar som finns här idag på grund av krig annorstädes, eller den komplexa historia som framträder om man blickar bortom 90-talets nedrustningar? Hur kan de dessutom helt bortse från exempelvis antikärnkraftsrörelsen eller miljörörelsen i sin bild av Sveriges förmenta fredsförslappning? Dessa rörelser (och andra liknande) är primärt drivna av ett existentiellt engagemang, en strävan efter att själv få leva sitt liv i fred, få dö gammal efter ett meningsfullt liv, och detsamma för ens nära och kära. Eller duger bara militärparader på nationaldagen som belägg för att man bryr sig?

Martin Almbjär, FD, forskare vid Historiska institutionen, Uppsala universitet.


[1] Frågan om hur man ska se på Sveriges inblandning i Afghanistan lämnar jag därhän.

[2] Se även detta klipp med ekonomen Kjell A Nordström https://www.tv4.se/klipp/va/13308870/kjell-a-nordstrom-sverige-ar-fredsskadat

[3] Se David Larsson Heidenblads nyutkomna bok om miljöfrågornas historia i Sverige: https://nordicacademicpress.se/product/den-grona-vandningen/

Från krig till fred? Den svenska statens utveckling under 1700-talet

Från soldater till vetenskapsmän? Blev Sverige en fredsnation med Karl XII:s död? Patrik Winton tittar närmare på skillnaderna mellan det krigiska 1600-talet och det fredliga 1700-talet och kommer fram till att likheterna var många i denna tredje del i vår serie om svenska skapelsemyter.

Den 30 november 1718 avled Karl XII. Hans död och den efterföljande politiska förändringen har tillmätts en stor betydelse i både akademisk forskning och populärhistoria. Den har setts som slutet på en lång period av krig, expansion och statsbildning, och början på en tid av fred och intern uppodling. Hur detta skifte egentligen påverkade statens förmåga att agera i samhället har inte riktigt undersökts, men det finns ett tydligt antagande i forskningen om att krig inte längre drev på samhällsutvecklingen under 1700-talet. Det existerar dock många bevis för att en sådan tolkning är felaktig. Krigen fortsatte att påverka samhället och även om statsformeringen, det vill säga etablerandet av organisationer och arbetssätt i syfte att utöva makt både inom och utom riket, delvis tog nya former fortsatte den under hela 1700-talet.

De flesta historiker är överens om att en starkare svensk stat där centralmaktens inflytande över sådana saker som domstolar, skatteuppbörd och de militära stridskrafterna blev tydligare under 1500- och 1600-talet. Samtidigt drog den svenska statsledningen med kungen i spetsen in det svenska riket i långa krig mot Danmark, Polen, Ryssland och flera tyska stater. Krigen ledde fram till att det växte fram en svensk stormakt med besittningar i Baltikum och norra Tyskland, men också att Blekinge, Halland och Skåne, som tidigare hade ingått i det danska riket, införlivades i det svenska. Dessutom gjordes det koloniala etableringsförsök i såväl Afrika som Amerika.

Historiker har debatterat drivkrafterna bakom denna utveckling där interna förklaringar, som till exempel den politiska relationen mellan kungamakt och adel, har ställts mot externa förklaringar som ser konkurrensen mellan stater om territorier och handel som avgörande. Det har också förts livliga diskussioner om de politiska förhållandena inom det svenska riket där vissa forskare har betonat hur kung, råd och ämbetsmän drev fram en starkare stat som kunde ta in skatter och mobilisera trupper trots motstånd från framförallt bönderna, medan andra har hävdat att statens makt var begränsad och att statsmakten därför var tvungen att ständigt förhandla med olika grupper, inklusive bönderna, för att få igenom olika förslag.[1]

En sak som dessa diskussioner och kontroverser har gemensamt är att de alla tar avstamp i situationen på 1600-talet. Det finns ett antagande inom forskningen att den politiska inriktningen förändrades i början av 1700-talet, vilket successivt ska ha lett till en omvandling av relationen mellan staten och invånarna. Denna förändring kopplas i regel samman med vad som ofta kallas den svenska stormaktens fall i början av 1720-talet då Sverige fick överge sina baltiska provinser. Det vanliga är att undergången kopplas till Karl XII:s regeringsperiod och ibland till och med till specifika händelser, som slaget vid Poltava 1709 eller skottet vid Fredrikstens fästning 1718 då Karl XII avled. Sådana tolkningar betonar hur kungen och hans regim försökte försvara stormakten från de många angreppen från bland andra Danmark och Ryssland. Men att riket till slut, trots stora ansträngningar, inte hade resurser att hålla emot anstormningen. Framförallt framväxten av Ryssland som europeisk stormakt med dess omfattande resurser gjorde det omöjligt för Sverige att upprätthålla väldet kring Östersjön och det fanns inte heller någon i den svenska statsledningen som var intresserad av att fortsätta driva kriget. När Karl XII dog 1718 gick Sverige därför in i en helt ny period som var fredligare och där de flesta ledande politiker accepterade att spela en mer begränsad roll bland Europas stater. Krig ersattes med intern uppodling med järnbruk och manufakturer, vetenskap med Carl von Linné i spetsen och långväga handel. Införandet av ett nytt politiskt system där riksdagen hade en avgörande roll och kungamakten begränsades, signalerade också ett brott med 1600-talet och skapade nya möjligheter för politiskt deltagande.[2]

Slutet på Sverige som krigisk nation? Gustaf Cederströms 1800-talsbild av en stormakts undergång. Källa.

Enligt dessa tolkningar utgör således 1718 ett centralt brott i Sveriges utveckling. Det har gjort att de flesta översiktsverk över tidigmodern tid har åren i början av 1700-talet som en brytpunkt. I till exempel Norstedts stora verk över Sveriges historia, som Dick Harrisson var huvudredaktör för, rör ett band utvecklingen under perioden 1600–1721. För att tydliggöra vad bandet handlar nämns bland annat följande nyckelord på framsidan: ”stormaktskrigen”, ”Östersjöväldets uppgång och fall”, ”militärstaten”, ”envåldshärskarna” och ”svenska kolonier”. Nästa band, som behandlar situationen 1721–1830, har helt andra nyckelord på framsidan: ”ostindiefarare”, ”naturaliekabinett”, ”upplysning”, ”fred” och ”tryckfrihet”. Brytpunkten kring 1720 har också gjort att forskningen om i synnerhet politiska omständigheter antingen har fokuserat på före eller efter 1718. Med andra ord finns det få studier som har studerat politiska förhandlingar under både karolinsk tid och frihetstid eller exempelvis resursmobilisering under perioden 1650–1750.[3]

En konsekvens av denna betoning av en historisk brytpunkt omkring år 1720 har varit att historiker antingen har ignorerat eller har haft svårt att förklara varför Sverige inledde ett krig mot Ryssland 1741 och varför man gick med i en koalition mot Preussen 1757. Trots att dessa krig var del av stora europeiska konflikter med globala kopplingar, nämligen det österriska tronföljdskriget (1740–1748) och sjuårskriget (1756–1763), har de i svensk historieskrivning oftast kallats för ”hattarnas krig” och ”pommerska kriget” i syfte att tona ned deras betydelse och passa in dem i tolkningsramen av ett icke-krigande Sverige efter 1718.[4]

Istället för att fokusera på strukturella interna och externa förhållanden, vilket har varit vanligt när 1600-talets krig har undersökts, har forskarna i regel förklarat krigen på 1740- och 1760-talet med att orealistiska idéer om revanschism fick inflytande vid riksdagen och i rådet. Om utvecklingen under 1600-talet har tolkats som att krigen drevs på av en expansionistisk stat med en statsledning som arbetade systematiskt med att skaffa fram resurser både inom och utom landet, har krigen efter 1721 snarare beskrivits som små och illa planerade, där interna och tillfälliga politiska omständigheter och tryck från i synnerhet Frankrike tvingade fram militär aktivitet. Det ska inte heller ha hänt särskilt mycket med statsapparaten under 1700-talet till följd av krigen. De centrala ämbetsverken, de indelta regementena och de lokala förvaltningsorganen med sina landshövdingar och fogdar fortsatte på sätt som hade etablerats under 1600-talet. Det som möjligen hände var att kapaciteten att agera, i synnerhet militärt, försämrades, vilket de misslyckade krigen bekräftade.[5]

Även om den resursmobilisering som skedde i synnerhet under de sista åren av Karl XII:s regeringsperiod inte hade förekommit tidigare och inte heller skulle återupprepas, och svenska arméer inte härjade runt i Polen och Tyskland under andra hälften av 1700-talet, är det tydligt att den svenska staten upprätthöll en betydande armé och flotta som kostade stora summor.[6] Det byggdes också nya fästningsanläggningar, framförallt Sveaborg utanför Helsingfors, och det skapades en ny skärgårdsflotta.[7] Staten stödde även kommersiell expansion i Asien och Medelhavet, och man sökte aktivt efter en koloni i Karibien för att få del av den växande handeln med slavar och socker.[8]

Fästningen Sveaborg och en skärgårdsfregatt av typen Pojama. De lätta skärgårdsfregatterna var viktiga för den framväxande skärgårdsflottan under 1700-talet. Adolf Geete 1760. Källa

Vidare utvecklades nya administrativa sätt att mobilisera och använda resurser. Genom att upprätta en central så kallad utredningskommission inför och under krigen, med ämbetsmän från civil och militär förvaltning samt handelsmän som kände till de internationella marknaderna för varor som efterfrågades av krigsmakten, kunde uppköp och distribution av varor effektiveras och olika byråkratiska hinder undvikas. Utredningskommissionerna hade också tillgång till resurser, som till exempel lån från Riksbanken och utländska subsidier, som de använde för att betala för varorna. Därmed ökade förmågan att agera på marknaden och tiden som leverantörerna fick vänta på betalning minskades, vilket stärkte statens trovärdighet.[9]

Dessa exempel visar att tolkningar som bortser från krig, militära omständigheter och expansionism under 1700-talet är problematiska. Det var inte 1721 som den fredliga småstaten föddes. Den svenska staten fortsatte nämligen även efter 1721 att planera för och att delta i krig. Även om deras omfattning var mindre än tidigare var de dock fortfarande väldigt resurskrävande. Soldaterna och officerarna skulle ha mat och utrustning, och örlogsskeppen och fästningarna skulle underhållas. Krigens finansiering påverkade många människor genom att staten använde finansiella instrument, som till exempel banksedlar, som nådde i princip alla invånare och som påverkade värdet på den svenska valutan på internationella kreditmarknader. Under 1760-talet inleddes sedan en ny period, som pågick fram till 1802, då den svenska staten på ett systematiskt sätt började låna pengar på internationella kreditmarknader i framförallt Amsterdam och Genua för att bland annat hantera konsekvenserna av den stora sedelutgivningen som skapats av krigens behov.[10]

Den ökade betydelse som krediten fick för statens verksamhet och statens olika lösningar för att hantera dess konsekvenser skapade en ny politisk situation under 1700-talet med konflikter mellan grupper som anammade denna utveckling och andra grupper som var kritiska till den nya situationen. Även om det var omdebatterat, utgjorde kreditens organisering ett område under 1700-talet där statens kapacitet och verksamhet expanderade.

Många handelshus i Sveriges städer blev involverade i krigen genom att leverera varor, som exempelvis kött, fläsk, ärter och spannmål till krigsmakten. Det handlade om stora volymer som genererade omfattande intäkter. Dessa varor köptes upp på den internationella marknaden. Med andra ord kunde köttet soldaterna och sjömännen åt komma från Kurland, fläsket från Holstein och rågen från Polen. För att klara av dessa uppköp använde handelsmän i till exempel Stockholm sina kontakter i Danzig, Königsberg och Flensburg. Därmed drogs otaliga handelsmän runt om i Östersjön, men också i städer som Amsterdam och Hamburg, in i den svenska statens krigsaktiviteter. Den svenska krigsmaktens efterfrågan på varor upprätthöll därmed, med hjälp av kredit, nära band mellan staten och internationella handelsnätverk. Det är följaktligen fel att tro att den svenska krigsmakten bara levde på lokala resurser som genererades inom indelningsverket.

Dessa länkar mellan staten och internationell handel fanns både under det stora nordiska kriget och efter 1721. Det skedde således inte något stort brott 1718–1719, utan praktiker kring uppköp och leveranser som hade etablerats tidigare fortsatte efter Karl XII:s död. Även om efterfrågan gick ned under fredstid upphörde inte de etablerade relationerna att fungera, och de kunskaper som hade förvärvats under tidigare krig kunde användas vid senare konflikter. Det här resonemanget kan illustreras med hjälp av det faktum att många av de personer som var involverade i stora nordiska kriget – officerare, ämbetsmän eller handelsmän – fortsatte med sin verksamhet efter 1718 och använde sina erfarenheter och resurser vid kriget 1741. Två personer kan här lyftas fram. Den första är Peter Drufva, som arbetade med olika uppgifter i kammarkollegium i Stockholm i början av 1700-talet innan han blev överkrigskommissarie vid Stockholms fältstat 1714. Därmed var han ansvarig för uppköp av varor till krigsmakten i den delen av landet. Efter kriget återvände han till kammarkollegium, men 1741 blev han ledamot av utredningskommissionen för att återigen arbeta med uppköp av varor till krigsmakten. Den andra är Johan Clason, som började sin bana som hökare i Stockholm innan han via ett framgångsrikt gifte, blev grosshandlare, redare och bruksägare. Clason ordnade med leveranser till den svenska krigsmakten under såväl stora nordiska kriget som kriget 1741.

På samma sätt som personer fortsatte sin verksamhet kan man också se hur finansieringssätten fortsatte på liknande sätt över tid. Under Karl XII:s sista regeringsår introducerades så kallade mynttecken, vilka under 1800-talet började kallas för nödmynt, som betalningsmedel i Sverige. Dessa var lätta mynt gjorda i koppar vars värde var satta till en daler silvermynt. Värdet hade ingenting med kopparinnehållet i dem att göra, och de var inte heller inväxlingsbara till silver eller guld. Efter Karl XII:s död skrev man ned värdet på dessa mynt, men idéerna om att man kunde öka mängden betalningsmedel för att betala för kriget levde kvar.[11] Istället för att använda mynt brukades papperssedlar som gavs ut av Riksbanken. Försök med liknande sedlar hade gjorts redan vid mitten av 1600-talet av Stockholm Banco. Banksedlar spelade en viktig roll när kriget 1741 skulle finansieras. Under 1740-talet utvecklades det en pappersmyntfot som innebar att mängden sedlar i cirkulation inte hade något att göra med de reserver av metall som banken hade tillgång till i sina valv. De monetära principerna 1718 och 1741 var följaktligen de samma, även om de exakta formerna skilde sig åt.

Sammanfattningsvis innebär detta resonemang att den övergång från ett system fokuserat på krig och expansion till ett som präglades av mer fredligare förhållanden och intern uppodling som tidigare forskning har hävdat skedde i samband med Karl XII:s död är problematisk. Även om omfattningen av krigen efter 1721 var mindre, blev Sverige involverad i de internationella konflikterna på olika sätt. I synnerhet krigsfinansieringen och leveranserna av varor till krigsmakten påverkade samhället och de politiska konflikterna. Genom att betona kontinuiteterna från andra hälften av 1600-talet till 1700-talets mitt kan vi tydliggöra att statsformeringen fortsatte även efter 1721 och att 1700-talets stat framförallt blev bättre på att utnyttja och hantera den kredit som var nödvändig för att kunna agera inom riket och för att bedriva krig.

Patrik Winton, docent, lektor i historia, Örebro universitet.


[1] Här kan man till exempel jämföra Jan Lindegren, ”Det danska och svenska resurssystemet i komparation”, i Per Sörlin (red.), Mellan två statssystem (Umeå 1995) och Mats Hallenberg & Johan Holm, Man ur huse: hur krig, upplopp och förhandlingar påverkade svensk statsbildning under tidigmodern tid (Lund 2016).

[2] Se till exempel Olle Larsson, Stormaktens sista krig: Sverige och stora nordiska kriget (Lund 2009) och Nils Erik Villstrand, Sveriges historia 1600–1721 (Stockholm 2011), s. 215–233 och 518–523.

[3] Ett undantag är här Svante Norrhems bok Subsidier: svenska krig och franska pengar 1631–1796 (Lund 2019).

[4] Det är symptomatiskt att det saknas en modern översikt över kriget 1741–43. Niklas Tengberg skrev en översikt 1857–1860 i två delar, Bidrag till historien om Sveriges krig med Ryssland åren 1741–1743 (Lund 1857–1860). Det förhåller sig på ett liknande sätt när det gäller sjuårskriget där Teofron Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget 1757–1762 (Stockholm 1915) är en av få studier.

[5] Se till exempel Martin Melkersson, Staten, ordningen och friheten: en studie av den styrande elitens syn på statens roll mellan stormaktstiden och 1800-talet (Uppsala, 1997), s. 48–50 och Jan Glete, ”The Swedish Fiscal-Military State in Transition and Decline, 1650–1815”, i Rafael Torres Sánchez (red.), War, State and Development. Fiscal-Military States in the Eighteenth Century (Pamplona 2007), s. 98.

[6] Att krigsmakten fortsatte att kosta stora summor betonas av Gunnar Artéus, Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige (Stockholm 1982).

[7] Oscar Nikula, Svenska skärgårdsflottan 1756–1791 (Helsingfors 1933); Sofia Gustafsson, Leverantörer och profitörer: Olika geografiska områdens och sociala gruppers handel med fästningsbygget Sveaborg under den första byggnadsperioden 1748–1756 (Helsingfors 2015).

[8] Se till exempel Leos Müller, Sveriges första globala århundrade: en 1700-talshistoria (Stockholm 2018).

[9] Patrik Winton, ”War, Resources and Morality: Sweden 1740–1770”, i Anne Dubet & Joël Félix (red.), The War Within: Private Interests and the Fiscal State in Early-Modern Europe (Cham 2018).

[10] Patrik Winton, ”Den globaliserande svenska staten: Lån, kursoperationer och internationella handelsnätverk runt 1770”, Scandia, vol. 82, nr. 2 (2017).

[11] Se Peter Ericsson & Patrik Winton, ”The rise and fall of a new credit system: Transnational financial experiments and domestic power struggles in Sweden, 1710–1720”, i Stefano Condorelli & Daniel Menning (red.), Boom, Bust, and Beyond: New Perspectives on the 1720 Stock Market Bubble (Oldenbourg 2019).

Demokrati och ekonomisk tillväxt

Hur ser förhållandet egentligen ut mellan demokrati och ekonomisk tillväxt? I SvD skriver statsvetaren Anders Sundell att det är naturligt med ett visst mått av ekonomisk ojämlikhet i marknadsekonomier. Han menar dock att det föreligger en risk att den ekonomiska ojämlikheten blir så stor att det spiller över i politisk ojämlikhet vilket i sin tur leder till att ”både demokrati och ekonomi” stagnerar. Men hur ser förhållandet egentligen ut mellan politisk och ekonomisk jämlikhet? Sundell skriver förvisso i sin text att ”historien följer inga lagar” men verkar inte applicera det på sitt eget resonemang om ojämlikhet och tillväxt. Det är dessutom så att det inte finns några entydiga belägg för att politisk jämlikhet eller demokrati är bättre för ekonomisk tillväxt. Kina är väl kanske det tydligaste exemplet på det. Landet har haft världens högsta tillväxt de senaste decennierna samtidigt som det är långt ifrån en demokrati och har sett snabbt ökande ekonomisk ojämlikhet. Det finns också problem med Sundells resonemang om 1800-talets Sverige. Han skriver så här om det ojämna politiska systemet: 

”I slutet av 1800-talet var det få som fick rösta, och antalet röster var knutet till inkomst. Med ett sådant system är det givet att politiken kommer att gynna de redan besuttna. En politik för det allmänna bästa krävde en allmän rösträtt.”

Problemet med resonemanget är att både BNP per capita och arbetarlöner var bland de snabbast växande i världen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Den politik som bedrevs var inte heller någon som ensidigt gynnade eliten, även om de kanske framförallt drevs av egenintresse. Från mitten av 1800-talet ökade statsskulden i snabb takt. Till skillnad från tidigare perioder gick resurserna nu inte till att finansiera krig utan till investeringar. Järnvägarna är väl kanske det främsta exemplet som gynnade såväl eliten som stora delar av befolkningen. Samtidigt skedde också stora investeringar på kommunal nivå där det anlades bland annat skolor, gasverk, vattenledningar och hamnar. Det var alltså investeringar som förmodligen inte gjordes med den stora massans välbefinnande i åtanke, men som med stor sannolikhet hade en positiv effekt på tillväxten. Ekonomisk-historikerna Thor Berger och Jens Andersson har därtill funnit att orter i Sverige som hade högre politisk ojämlikhet också investerade mer pengar i det lokala skolväsendet. 

Syftet med den här texten är inte att säga att det är dåligt med politisk jämlikhet eller att ekonomisk ojämlikhet är bra för tillväxt. Det finns också goda skäl att vara orolig för utvecklingen med gigantiska monopolistiska företag – Google, Facebook och Amazon med flera – som Sundell varnar för. Förhållandet mellan politisk ojämlikhet, ekonomisk tillväxt och inkluderande politik är dock betydligt mer komplicerad än vad Sundell ger sken av. 

Myten om den svenska byråkratin

Det här är del två i serien om skapelsemyter på Den arga historikern. I den undersöker Johan Ericsson bilden av den svenska byråkratin och dess djupgående rötter. Vad har den egentligen för stöd i forskningen? Vad vet vi om den svenska förvaltningens utveckling?

”Krånglig svensk byråkrati” sätter käpparna i hjulet för en snabb vaccineringsprocess beklagar sig Leif GW Persson i Aftonbladet. ”Det är ju så här i det här landet, mellan ett politisk beslut och verkställande ska det passera 100 byråkrater som ska hållas på gott humör, det tar sån tid” menar han och att ”det behövs lite action för att vaccinera, det är vi nog sämst i världen på”.

Anledningen att jag tar upp det här är inte för att diskutera den svenska hanteringen av coronavaccineringen. Det som är intressant med uttalandet är att det ger uttryck för en ganska vanligt förekommande uppfattning – att det skulle vara något speciellt med den svenska byråkratin. I det här fallet rör det sig om en bild av att den svenska byråkratin skulle vara extra krånglig och besvärlig. Ibland ses istället den svenska byråkratin med positiva ögon, som ovanligt effektiv och opartisk. Det finns dessutom ofta en föreställning om att det är något som nästan sitter i folklynnet. Svenskar är ovanligt förtjusta i ordning och reda och att följa regler, verkar vissa mena. I en artikel från SvD från 2008 kan vi till exempel läsa ”att köa är ett svenskt fenomen, som nu går på export” och i Per T Ohlssons bok om Sveriges politiska historia får vi veta att revolutionen 1809 präglades av ”byråkratisk formalism”, något som gjorde att det därför rörde sig om en ”sannerligen svensk revolution”.[1]

Finns det då några belägg för att det är något speciellt med den svenska byråkratin och vad vet vi egentligen om dess historiska utvecklingen? I en recension av Erik Bengtssons bok ”Världens jämlikaste land?” har jag tidigare hävdat att uppfattningen om att det finns en lång svensk tradition av ovanligt kompetent förvaltning, eller stark ”state capacity”, inte har särskilt starkt stöd i forskningen och kanske snarare är vad som kan kallas en ”nationalmyt”. Jag skulle här vilja utveckla den tankegången.

Till att börja med går det att konstatera att nutida forskning indikerar att den svenska förvaltningen står sig ganska väl i ett internationellt perspektiv. I de flesta mätningar av vad vi kan kalla ”förvaltningens kvalitet” får Sverige höga betyg. Jämfört med andra länder med liknande nivåer av BNP-capita sticker Sverige emellertid inte ut särskilt mycket.[2]

Hur är det då med byråkratiskt krångel? OECD sammanställer regelbundet en lista över hur mycket byråkratiskt krångel någon som vill bedriva affärsverksamhet behöver hantera i olika länder. Där ligger Sverige på tionde plats. En annorlunda bild får man om man tittar på enskilda komponenter. När det gäller lätthet att starta företag är Sverige bara rankat 39:a, efter länder från alla möjliga håll i världen, bygglovsprocessen anses vara lättare i 30 andra länder och i 79 länder är det lättare att få kredit. Att registrera fastighetstransaktioner är dock relativt enkelt, bara åtta länder rankas högre på den punkten. Sverige verkar inte vara särskilt unikt i något avseende.

Men den historiska utvecklingen då? Kanske ser det annorlunda ut där? Med tanke på hur stor plats byråkratin upptar i den svenska självbilden skulle man kunna tänka sig att det också finns gott om historiska studier över förvaltningens utveckling och funktionssätt i vårt land. Så är dock inte fallet. Istället finns det påfallande få studier om den svenska förvaltningen, särskilt som berör perioden efter 1800 och som har ett längre tidsperspektiv. Studier som jämför med andra länder finns i stort sett inte.

Hur kommer det sig då att vi fått för oss att det skulle vara något speciellt med den svenska förvaltningen? Viktigast här är förmodligen utvecklingen under 1600- och 1700-talen. Behovet av resurser för att finansiera de dyra krigen ledde till att det gjordes inventeringar av rikets tillgångar. I ett internationellt perspektiv var detta knappast unikt och verkligen inte tidigt. I Kina hade man i flera sekel haft betydligt bättre koll på hur mycket som producerades och därmed kunde beskattas. I England lät Wilhelm Erövraren genomföra en typ av folkbokföring redan i slutet på 1000-talet.[3] Inte heller under 1600-talet var utvecklingen i Sverige särskilt unik. I såväl England som Frankrike gjordes försök att skatta landets resurser inom ramen för vad som då kallades för politisk aritmetik och som kan sägas vara en slags föregångare till vår dags BNP-beräkningar. 

Det som ändå gjorde att Sverige kan sägas sticka ut under perioden är att landet trots sina ganska begränsade resurser – befolkningsmässigt var Sverige inte ett särskilt stort land – lyckades stå sig väl mot starkare makter. Under den period som vanligen kallas Stormaktstiden kunde Sverige således utnyttja de resurser man hade på ett effektivt sätt. Stundtals var så mycket som 3,5 procent av den svenska befolkningen utskrivna. Det kan jämföras med Frankrike som nådde ett maximum på ungefär två procent under samma period.[4] För befolkningen, som fick bära den huvudsakliga bördan, var det knappast särskilt välkommet, men det tyder ändå på att staten var effektiv på genomdriva det den satt sig för. Det är visserligen svårt att sätta en precis gräns mellan vad som ska tillskrivas förvaltningens förmåga å ena sidan och politiska preferenser och personliga kvaliteter å andra sidan. Givetvis krävs en viss grad av resursmobilisering för att lyckas i krig, men det krävs också strategi och tur. Utan en effektiv förvaltning är det dock svårt att se att krigslyckan skulle ha varat särskilt länge. 

Under 1700-talet kunde den infrastruktur som byggts upp under 1600-talet användas för att vidareutveckla statens möjligheter att utöva kontroll över sin befolkning genom det så kallade Tabellverket. Nu skapades en unik förmåga att upprätta statistik över befolkningen och dess utveckling. Återigen var det fråga om en europagemensam trend, men Sverige var både ovanligt tidigt ute och informationen ovanligt detaljerad.[5] Befolkningsstatistiken är förmodligen det fenomen som oftast lyfts fram som exempel på Sveriges särart. De här utvecklingsdragen har också fått stor plats i historieskrivningen och kommit att påverka hur vi förstår det moderna Sverige. I våra försök att förklara vad vi uppfattar som speciellt i nutiden söker vi ofta oss ofta tillbaka till historien. I och med att till exempel befolkningsstatistiken ofta lyfts fram blir det lätt att se det som något typiskt för Sverige. Det finns dock flera problem här. För det första varade inte detta övertag särskilt länge och för det andra utgjorde det bara en del av förvaltningen.

Bild: Statistisk tabell med uppgifter om döpta och begravna i Garde socken på Gotland från 1751. Hämtad från: https://riksarkivet.se/statistiska-tabeller.

Till att börja med försämrades Tabellverket ganska snabbt efter inrättande år 1749. Man hade svårt att rekrytera personal och från 1770-talet blev inrapportering allt mer bristfällig. Det blev visserligen bättre från början av 1800-talet, men ganska snart började också andra länder att ta efter och glappet mellan Sverige och andra västländer minskade. Den grundläggande strukturen där kyrkan förde bok över sina församlingsmedlemmar låg dock fast. Därutöver är det inte riktigt klart vad det egentligen säger om kvalitén på den svenska förvaltningen i stort. 

Även om den svenska befolkningsstatistiken historiskt sett är av ovanligt bra kvalitet så är det tveksamt om det går att ta det som garant för att även annan typ av informationsinhämtning utmärkte sig. Levnadskostnadsundersökningarna är ett exempel. Under 1800-talet blev arbetarklassens förhållanden allt mer uppmärksammade. Det ledde till att det i många länder genomfördes statistiska undersökningar för att belysa befolkningens levnadsstandard. I länder som Frankrike, England, USA och Belgien användes hushållsbudgetundersökningar under 1800-talet där nya statistiska metoder utvecklades. Även detta var något som spred sig i ekonomiskt utvecklade länder. Den första större svenska undersökningen gjordes i Stockholm 1907–1908, tio år efter Belgien och Danmark och ungefär samtidigt som Tyskland och Finland. 

Regelbundna och representativa undersökningar började göras på 1950-talet. Nederländerna och Irland var först, de började 1951. I Sverige kom man igång 1958, efter även Österrike, Danmark, Storbritannien och Frankrike.[6] Att vara framstående inom en gren betyder således inte att man automatiskt också är det ens inom andra närstående grenar. Om vi lyfter blicken och tar in andra aspekter av förvaltningen finns det ännu större anledning att fråga sig hur vi ska förstå den svenska byråkratin.

Ett exempel på det är hur det under 1700-talet förefaller ha varit vanligt med så kallade sinekurer, det vill säga att personer blev anställda och fick lön utan att för den sakens skull nödvändigtvis göra särskilt mycket. Bellman är den kanske mest kända innehavaren av den sådan under perioden. Förutom att vissa med hjälp av sina personliga kontakter kunde ha turen att få en stadig inkomst utan något egentligt krav på motprestation så jobbade många för staten utan i stort sett någon ersättning alls. Dessa så kallade extra ordinarie tjänster var vanligt förekommande långt in på 1800-talet.[7]Innehavarna hade inte någon fast anställning och knappt någon lön. Det ledde också till att det förmodligen var vanligt att sitta på flera sådana tjänster samtidigt. Rolf Adamsson skriver i sin bok om pressen och offentlighetsprincipen under 1800-talet – förutom att något sammanhållet forskningsläge om den offentliga förvaltningen inte står att finna – att ”det är lätt att prestera en riktigt elak skiss av kvaliteten i offentligt beslutsfattande och statlig förvaltning under den avsedda sengustavianska perioden.” Han skriver vidare att:

Överblicken över rikets samlade finanser var förbehållen en ringa flock av toppadministratörer. Att använda uttrycket ’rikets samlade finanser’ antyder en homogenitet som helt saknades. Det fanns en kompakt kärna som i princip var motståndskraftig mot förändringar sedan slutet av 1600-talet. På kamerala verk sysslade en del specialister med enskilda skattläggningsfrågor som ibland hade hundraåriga anor. I en del fall förmådde man inte bemästra vad som kanske borde kallas partiella statsbankrutter.[8]

Knappast idealtypen av en effektiv förvaltning. Exemplet pekar också mot en annan viktig poäng. I takt med att omvärlden utvecklas krävs ofta också att förvaltningen utvecklas. Det som var effektivt på 1600-talet var kanske inte den bästa lösningen för 1800-talet. Om staten var ovanligt bra på att extrahera resurser i form av bland annat skatter under 1600-talet så kan knappast detsamma sägas om 1800-talets Sverige. I slutet av 1700-talet var de jordägande böndernas makt relativ stark. De lyckades få igenom att skatten på land fixerades till ett fast belopp. När inflationen sedan blev hög betydde det att det reala skattetrycket sjönk och det blev svårare för staten att driva in de resurser som behövdes. En stor del av skatterna betalades dessutom fram till 1860-talet i natura. I och med att den statliga förvaltningen i allt större utsträckning koncentrerades till Stockholm under 1800-talet betydde det att staten blev aktiv som part på exempelvis spannmålsmarknaden för att kunna omvandla naturainkomsterna till reda pengar. Det som från början var en ganska effektiv lösning innebar nu en hel del extrajobb.[9]

Det här betyder nu inte att jag menar att den svenska förvaltningen var ovanligt dålig. Problem med nepotism och korruption var vanligt i det tidigmoderna Europa. Kanske var Sverige relativt förskonat i jämförelse med exempelvis Frankrike. Adamson poängterar också att det fanns många delar av förvaltningen som fungerade smidigt och bra, exempelvis statistiken om järnproduktionen. Poängen är snarare att det inte tagits något samlat grepp om hur förvaltningen faktiskt fungerade och systematiska jämförelse med andra länder finns inte heller. Med tanke på att vissa delar av förvaltningen verkar ha fungerat ganska bra medan andra fungerade ganska dåligt blir det dessutom vanskligt att lyfta ut enskilda lyckade, eller misslyckade, exempel för att påvisa generella drag. 

Liknande poänger kan göras för utvecklingen under senare delen av 1800-talet och under 1900-talet. Det finns forskning som visar på övergripande institutionella utvecklingsdrag och det finns studier som hanterat specifika ämbetsverk. Hur väl förvaltningen fungerat vet vi mindre om. Det är dock rimligt att tro att olika grenar på olika sätt och olika väl. Den tekniska utvecklingen gjorde att nya ämbetsverk inrättades. Dessa befolkades inte av jurister som tidigare varit vanligt utan istället av tekniskt utbildade tjänstemän. Deras kompetenser och deras verksamhetsområden gjorde att de fick andra förhållningsregler. Tekniskt inriktade myndigheter behövde till exempel inte följa de upphandlingsförordningar som fanns i samma utsträckning som traditionella myndigheter. Här var det mindre viktigt vilka procedurer som följdes och mer viktigt vilket utfallet blev. 

En annan viktig komponent som är en del av den offentliga förvaltningen men som ofta behandlas lite styvmoderligt är kommunerna. När de skapas i början på 1860-talet ansågs de utgöra en viktig motvikt till den centrala byråkratin. Istället för tjänstemän var det lekmän som styrde. Kommunerna hade få anställda och istället skötte politikerna själva större delen av förvaltningen. Smidighet och anpassningsförmåga var ledord här.[10] De formella reglerna de hade att förhålla sig till var få. De var alltså explicit utformade för att inte betungas av ”byråkratisk formalism”. Vad innebär det för hur vi ska förstå den svenska förvaltningen och i förlängningen också bilden av svensken som ovanligt formbunden?

För att försöka knyta ihop säcken är min poäng att det, på grund av att det saknas så pass mycket forskning om förvaltningen i nuläget, går att prata om myten om den svenska byråkratin. Det betyder inte att jag menar att bilden som finns nödvändigtvis är falsk, men den är inte heller egentligen baserad på särskilt starka empiriska grunder. På mer principiella grunder kan vi fråga oss om det verkligen är hjälpsamt att prata om en typisk svensk förvaltning. Både den historiska föränderligheten och mångfalden av myndigheter gör att det finns risk att den typen av karaktäristik skymmer mer än den belyser. Såväl överdrivna vrångbilder som obefogat förhärligande riskerar att göra mer skada än nytta. Om vi till exempel börjar leva på gamla meriter, som dessutom kanske inte ens stämmer särskilt väl, finns en påtaglig risk för hybris och att vi avfärdar viktiga lärdomar från andra länder. Finns det inte en påtaglig risk att arbetet med att utveckla en fungerande byråkrati blir lidande om man tror att den byråkratiska instinkten är mer eller mindre medfödd? Samtidigt finns det såklart ingen anledning att överdriva de problem som förekommer. Det förefaller tvivelaktigt att Sverige skulle vara unikt byråkratiskt. I USA är exempelvis DMV, Department of Motor Vehicles, ökänt för onödig och krånglig byråkrati. Huruvida det stämmer eller inte är mindre viktigt i sammanhanget. Och inte heller är det väl troligt att Sverige är mästare i köande. Fråga bara nästa britt du träffar på om vilket land som älskar köer mest. Föga förvånande anser jag att det behövs mer forskning om den svenska förvaltningen, gärna med jämförande perspektiv. Syftet är här inte att försöka identifiera något typiskt svenskt, utan snarare att hitta skillnader och likheter och vad som kan förklara dem. I bästa fall kan vi också dra lärdomar som vi kan ha nytta av i utvecklingen av framtidens förvaltning(ar).


[1] Ohlsson, Per T., Svensk politik, 2019, s. 55.

[2] Vaccaro, Andrea. ”Measures of State Capacity: Same Same, but Different?”, 2020. I den engelska litteraturen används begreppet ”state capacity” som inte har någon riktigt bra motsvarighet på svenska. Det är i strikt mening inte exakt samma sak som förvaltningens kvalitet utan snarare statens förmåga att få saker gjorda.

[3] Se t. ex. Stasavage, David. The Decline and Rise of Democracy: A Global History from Antiquity to Today, 2020.

[4] Lindegren, Jan. ”Men, money and means”, i Philippe Contamine (red.), War and Competition between States, 2000. 

[5] Sköld, Peter. ”The birth of population statistics in Sweden.” The History of the Family 9.1 (2004): 5-21.

[6] Gazeley, Ian, Rose Holmes, and Andrew Newell. ”The Household Budget Survey in Western Europe, 1795–1965”, 2018.

[7] Nilsson, Torbjörn. ”Staten och den oavsättlige ämbetsmannen—ett komplicerat förhållande.” Statsvetenskaplig tidskrift 102.2 (1999).

[8] Adamson, Rolf. Reformivriga tidningar och svårflörtad överhet: Stockholmspressen och den högre förvaltningen under 1820-talet. 2014, s. 25.

[9] Schön, Lennart, ”The Rise of the Fiscal State in Sweden 1800–1914”, i Cardoso, José Luís och Pedro Lains. Paying for the liberal state: the rise of public finance in nineteenth century Europe, 2009.

[10] Andersson, Hans. G., ”Kommunalideologin”, i Wallin, G., Andersson, H. G. & Andrén, N. (red.), Kommunerna i förvandling, 1973.

Hur fattigt var Fattigsverige?

Dagens svenska samhälle är byggt på berättelser om det förflutna, vi kan kalla dem skapelsemyter. Under pandemin har detta blivit tydligt då den svenska förvaltningsmodellen med rötter i 1600-talet har kommit att ges som förklaring till landets pandemihantering. Under vintern kommer Den arga historikern att ta upp ett antal av dessa skapelsemyter. Först ut är Jakob Molinder som tittar närmare på idén om Fattigsverige. Var det misären som drev svenskar att emigrera till Amerika? Hur stort var armodet före Gripenstedt liberala reformer och arbetarrörelsens organiserade kamp?

Berättelsen om nationen som under loppet av några generationer gick från ett påvert och eländigt land till ett modernt välfärdssamhälle finns som en stark underström i svensk historieskrivning. I sin avhandling om fattigvårdens former och understödstagare i Skellefteå under 1800-talet citerar Elisabet Lindberg dåvarande statsministern Göran Perssons nyårstal från 1999:

”Vårt land har under seklet vuxit från det gamla Fattigsverige till en modern välfärdsstat präglad av socialt och internationellt ansvarstagande. Dagens aktiva generationer känner stor tacksamhet mot de generationer som varit med och byggt landet (s. 13). ”

Lindberg beskriver hur begreppet Fattigsverige har kommit att bli ett etablerat sätt att beskriva 1800-talets och det tidiga 1900-talets svenska samhälle. I både politisk retorik och  gängse språkbruk har det blivit en självklar metafor. Hon menar också att även om uttrycket ofta används som om betydelsen vore självklar, så definieras det väldigt sällan vad som faktiskt avses. Det har istället blivit en allmän term för att beskriva ett gement samhälle, karaktäriserat av armod och misär.

Nära förbundet med idén om det gamla Sverige som ett fattigsamhälle är narrativet om vårt lands ekonomiska utveckling. Det anges ofta att Sverige gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste under en hundraårsperiod. Ekonomhistorikern Lars G Sandberg har t.ex. i en inflytelserik tolkning av Sveriges ekonomiska tillväxt beskrivit landet vid 1800-talets mitt som en ”Impoverished Sophisticate” (min kursivering). Med det menade han att landet, trots att det var mycket fattigt, hade en välutvecklad statlig byråkrati.[1]   

Men hur fattigt var egentligen Sverige i slutet av 1800-talet? Det är naturligtvis en mycket mångbottnad fråga, som rymmer inte bara ovissheten om hur det faktiskt stod till med folkets materiella levnadsvillkor utan också mer svårfångade psykologiska aspekter av människors liv. Men med tanke på hur stark den mentala bilden av Fattigsverige är kan det vara intressant att titta lite närmare på hur det faktiskt stod till. Vilket resultatet blir beror förstås också på med vad man jämför. Få skulle förneka förekomsten av en stor materiell förbättring sedan 1800-talet.[2] Men en mer rättvis jämförelse är att granska hur Sverige stod sig i jämförelse med andra länder vid samma tid. Ger det skäl för epitetet Fattigsverige?

En vanligt förekommande metod för att ta mått på historiska ekonomier är att jämföra nivåer av BNP per capita. BNP fångar värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land. Den totala summan divideras därefter med storleken på befolkningen för att få ett mått på hur mycket ekonomiska resurser som är tillgängliga per person. 

Från 1860-talet och framåt finns det för första gången skattningar för ett större antal länder. Hur rikt var Sverige vid den tiden? Den vänstra panelen i figuren nedan visar BNP per capita i de europeiska länder för vilka det finns statistiska uppskattningar. Länderna är placerade i ordning efter deras ekonomiska ställning. Det rikaste landet Storbritannien först, och det allra fattigaste, Albanien, sist.

Som framgår av bilden låg Sverige en bra bit ned på den listan. Närmare bestämt på plats 13, mellan Spanien och Grekland, och strax efter Norge. Avståndet till ledaren Storbritannien var stort. Sveriges BNP per capita var inte ens hälften så hög. Men samtidigt som figuren inte visar på något stort svenskt framsteg vid den här tiden, ger den inte heller direkt skäl till påståendet om Sverige som Europas fattigaste land. Ett antal länder hade lägre BNP per capita. Till det ska läggas att det också saknas ett antal länder i jämförelsen, bland annat stora delar av Östeuropa och Balkan.

BNP per capita och genomsnittliga länger i Europeiska länder kring år 1860.
Källa: BNP per capita från Bolt and Van Zanden (2014) och längder från Clio Infra: https://clio-infra.eu/Indicators/Height.

Men det finns också avigsidor med BNP per capita som mätare av levnadsstandard. För det första ställer måttet väldigt höga krav på tillgång till statistik över produktion och konsumtion, något som inte alltid är det lättaste att frambringa för samhällen på 1800-talet. Av den anledningen är det också många länder som saknar historiska serier, och resultaten för de som finns omgärdas av stora osäkerheter. Det finns också andra, mer konceptuella problem. BNP per capita är endast ett indirekt mått på det vi vanligtvis lägger i begreppet materiell välfärd, där tanken är att om samhället blir rikare i termer av BNP per capita så har människor också råd att köpa bättre mat och lägga mer pengar på sjukvård. 

Men det finns alternativa sätt att uppmäta levnadsnivå på. Ett mätinstrument som kan vara att föredra om vi är intresserade av hur människor hade det ställt är att undersöka befolkningens kroppslängd. Inom forskningen har kroppslig längd kommit att bli ett vanligt förekommande mått på materiell standard i historiska samhällen och det finns flera anledningar till det. En individs längd i vuxen ålder är starkt kopplat till hur näringsrik dieten är. Längden avspeglar också i vilken mån en person utsatts för olika sjukdomar, särskilt under spädbarnstiden, och blir på så sätt ett mått på hälsa i allmänt.

Kunskap om genomsnittlig längd kommer i de flesta fallen från inskrivningen av soldater. I arméer som byggde på värnplikt togs rekryter ut från hela befolkningen och materialet speglar därför förhållandet för breda befolkningslager. Eftersom information om längder i regel är lättare att samla in och bearbeta finns också beräkningar för ett större antal länder än vad som är fallet med BNP per capita.

Den högra panelen i figuren visar hur Sverige stod sig jämfört med andra europeiska länder kring 1860 när vi ser till genomsnittlig längd. Läget ser då ganska annorlunda ut. Tillsammans med norrmännen var svenskarna de längsta i hela Europa, före både britter, holländare och tyskar. Faktum är att det skilde nästan tre centimeter i genomsnittlig längd mellan Sverige och Storbritannien – Europas rikaste land mätt i BNP per capita.Sett från detta perspektiv förefaller det därför som att svenskarna hade tillgång till bättre näring och var friskare än invånarna i de flesta andra länder. Att invånarna i Sverige hade relativt god hälsa bekräftas också om vi studerar spädbarnsdödligheten vid ungefär samma tid. Bland alla länder i världen med tillgänglig statistik, var spädbarnsdödligheten lägst i Sverige och Danmark med ca 140 döda per tusen. Lägre än i Storbritannien, USA och Frankrike, och mer än hälften av nivån i det som senare skulle bli Tyskland.[3]

BNP per capita å ena sidan, och genomsnittlig längd å den andra, ger med andra ord ganska olika bild av Sveriges relativa ställning. Men finns det något bredare mått som försöker fånga flera aspekter samtidigt? Som ett genmäle till upplevda begränsningar i BNP-måttet när det kommer till att mäta människors välfärd har FN konstruerat det så kallade ”Human Development Index” (HDI). Indexet har som målsättning att fånga en bredare definition av mänskligt välbefinnande. Det inbegriper tre beståndsdelar: 1) ekonomisk ställning, mätt som BNP per capita, 2) hälsa, beräknat med förväntad medellivslängd, och 3) utbildning, uppskattat med antalet skolår. De tre komponenterna viktas sedan ihop till ett summeringsmått som gör det möjligt att jämföra länder med varandra men också att följa ett enskilt lands förändring över tid.   

Även om FN:s egna beräkningar av HDI endast omspänner de senaste 40 åren eller så, har det gjorts ett antal försök att skatta indexet också för historiska samhällen. Den senaste och mest omfattande uträkningen kommer från Prados de la Escosura vid Carlos III-universitet i Madrid. För det tidigaste året i hans beräkningar, 1870, hamnar Sverige på sjunde plats av totalt 103 länder, slagna i Europa endast av Norge, Danmark och Schweiz. Sverige presterar bättre än både Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Utifrån de olika mått på levnadsstandard som jag diskuterat här framstår alltså inte Sverige under andra halvan av 1800-talet som ett utpräglat fattigt land i jämförelse med andra europeiska länder vid samma tidpunkt. I termer av BNP per capita var Sverige visserligen en bra bit ned på listan, men inte det fattigaste landet. Och om vi breddar synen på levnadsstandard till att också inbegripa det som fångas genom att titta på genomsnittliga längder, spädbarnsdödlighet eller ett bredare index över människlig välfärd, framstår Sverige tvärtom som ett av de mer välmående i Europa, och till och med världen. Givet allt detta, hur kommer det sig att bilden av Sverige som ett historiskt sett fattigt land ändå är så stark?

Listan kan säkert göras lång, men jag skulle vilja peka på två saker. För det första tror jag att den stora Amerikaemigrationen har haft betydelse för historieskrivningen. Tillsammans med Norge var Sverige det land där störst andel av befolkningen emigrerade. Mellan 1860 och 1920 flyttade nästan en tredjedel av befolkningen. Det är en naturlig tankefigur att svenskarna övergav fattigdomen i hemlandet för att söka lyckan i Amerika. Det man likväl ska komma ihåg är att den ekonomiska vinsten av att emigrera främst styrdes av den relativa spännvidden mellan Sverige och USA, som vid den här tiden var det rikaste landet i världen. Det kunde därför ha lönat sig väl för svenskarna att emigrera, trots att förhållandena här hemma var relativt goda i ett europeiskt perspektiv. Det fanns såklart också flera andra skäl att utvandra än de rent ekonomiska. Politisk och religiös frihet kunde vara anledningar i sig. Dessutom visar forskningen att den transatlantiska emigrationen från ett land förutsatte en viss grad av ekonomisk standard för att den över huvud taget skulle ta fart. Det var förenat med ganska stora kostnader att ta steget över till det nya landet. I länder som var för fattiga fanns inte resurser nog att finansiera resan.[4]

Ett annat tema av betydelse för bilden är sannolikt den stora politiska och ekonomiska ojämlikheten i Sverige i slutet av 1800-talet. Även om det är svårt att jämföra den ekonomiska fördelningen så långt tillbaka i tiden så tyder det mesta på att Sverige i många avseenden var minst lika ojämlikt som andra länder.[5] Ekonomhistorikern Erik Bengtsson har också visat på det svenska politiska systemets konservatism. I Storbritannien och Tyskland, för att inte säga våra grannländer Norge och Danmark, utsträcktes rösträtten till en betydligt större andel av de vuxna männen. I Sverige viktades rösträtten efter inkomst och förmögenhet, och företag hade rösträtt i kommunerna. På vissa platser kunde ett enskilt företag ha egen majoritet. Den politiska ojämlikheten reflekterades också i statens klasskaraktär, där högre poster dominerades av adeln och de statliga utgifterna lades på försvaret.[6]  

Intressant nog har både den politiska vänstern och högern sina egna skäl för att överdramatisera hur fattigt Sverige var i slutet av 1800-talet. För vänstern är det förknippat med berättelsen om landets resa från fattigt och orättvist samhälle till modern välfärdsstat: ”från mörkret stiga vi mot ljuset” som strofen ljuder i arbetarrörelsens hymn. För högern handlar det istället om att lyfta fram betydelsen av de reformer som genomfördes inte minst på 1860-talet under den liberale finansministern August Gripenstedt. Före näringsfriheten och frihandeln var Sverige urfattigt och underutvecklat, men de liberala reformerna släppte loss den underliggande skaparkraften hos de undertryckta svenskarna.[7]  

Men oavsett hur starka dessa föreställningar är finns det ingen anledning för oss historiker eller andra att okritiskt föra dem vidare. Bättre då att försöka teckna en så rättvisande bild som möjligt av det svenska samhället i det förflutna, och söka skildra historiska levnadsförhållanden i alla dess komplexa dimensioner.  

Litteratur som refereras i texten

Abouharb, M. R., & Kimball, A. L. (2007). A new dataset on infant mortality rates, 1816—2002. Journal of Peace Research, 44(6), 743-754.

Bengtsson, E. (2019). The swedish sonderweg in question: democratization and inequality in comparative perspective, c. 1750–1920. Past & Present, 244(1), 123-161.

Bengtsson, E. (2020). Världens jämlikaste land? Lund: Arkiv förlag.

Bengtsson, E., Missiaia, A., Olsson, M., & Svensson, P. (2018). Wealth inequality in Sweden, 1750–1900. The Economic History Review, 71(3), 772-794.

Bolt, J., & Van Zanden, J. L. (2014). The M addison P roject: collaborative research on historical national accounts. The Economic history review, 67(3), 627-651.

Ericsson, J., & Molinder, J. (2020). Economic Growth and the Development of Real Wages: Swedish Construction Workers’ Wages in Comparative Perspective, 1831–1900. The Journal of Economic History80(3), 813-852.

Hatton, T.J. & Williamson, J.G. (1998). The age of mass migration: causes and economic impact. New York: Oxford University Press.

Lindberg (2005) I fattiga omständigheter: Fattigvårdens former och understödstagare i Skellefteå socken under 1800-talet

O’Rourke, K. H., & Williamson, J. G. (1995). Open economy forces and late nineteenth century Swedish catch-up. A quantitative accounting. Scandinavian Economic History Review43(2), 171-203.

Prados de la Escosura, L. (2015). World human development: 1870–2007. Review of Income and Wealth, 61(2), 220-247.

Roine, J., & Waldenström, D. (2008). The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden, 1903–2004. Journal of public economics, 92(1-2), 366-387.

Sandberg, L. G. (1979). The case of the impoverished sophisticate: human capital and Swedish economic growth before World War I. Journal of Economic History, 225-241.


[1] Sandberg skriver i artikeln: ”From being one of the very poorest countries in Europe in the middle of the nineteenth century, Sweden has been transformed into the richest (s. 225).”. Se också Södersten, B [1997], ”Inledning: svensk ekonomi inför år 2000”, i Södersten, Bo (red.) Marknad och politik, SNS förlag, Stockholm, för en liknande argumentation.

[2] Se tidigare inlägg här på Den arga historikern om detta.

[3] Data kommer från Abouharb, M. R., & Kimball, A. L. (2007). A new dataset on infant mortality rates, 1816—2002. Journal of Peace Research, 44(6), 743-754.

[4] Detta har bland annat påpekats i det italienska fallet. Emigrationen från Italien kom igång ganska sent med nådde sen mycket höga nivåer. Det förklaras med att människor till en början helt enkelt var för fattiga för att finansiera överresan, trots att den ekonomiska vinsten var betydande. Se Hatton, T.J. & Williamson, J.G. (1998). The age of mass migration: causes and economic impact. New York: Oxford University Press.

[5] Fördelningen av förmögenheter var lika ojämn i Sverige som i Frankrike och Storbritannien vid 1800-talets utgång; Andelen av inkomsterna som tillföll den rikaste procenten var lika hög som i andra länder. Se Bengtsson, E., Missiaia, A., Olsson, M., & Svensson, P. (2018). Wealth inequality in Sweden, 1750–1900. The Economic History Review, 71(3), 772-794. och Roine, J., & Waldenström, D. (2008). The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden, 1903–2004. Journal of public economics, 92(1-2), 366-387. Om man däremot ser till fördelningen av inkomster för de som inte hörde till eliten så finns det indikationer på att ojämlikheten kan ha varit lägre i Sverige. Om man jämför svenska arbetarlöner i förhållande till BNP per capita så var de högre än de flesta andra länder runt sekelskiftet. Se t ex Ericsson, J., & Molinder, J. (2020). Economic Growth and the Development of Real Wages: Swedish Construction Workers’ Wages in Comparative Perspective, 1831–1900. The Journal of Economic History80(3), 813-852, och O’Rourke, K. H., & Williamson, J. G. (1995). Open economy forces and late nineteenth century Swedish catch-up. A quantitative accounting. Scandinavian Economic History Review43(2), 171-203.

[6] Se Bengtsson, E. (2020). Världens jämlikaste land? Lund: Arkiv förlag, och Bengtsson, E. (2019). The swedish sonderweg in question: democratization and inequality in comparative perspective, c. 1750–1920. Past & Present, 244(1), 123-161.

[7] Baksidestexten till Per T Ohlssons biografi över Gripenstedt ”100 år av tillväxt: Johan August Gripenstedt och den liberala revolutionen” utgiven på Timbro förlag anger t.ex. följande: ”Han förverkligade frihandeln, finansierade järnvägarna, avvecklade stånden och skråna och slog vakt om freden. Han förespråkade en pragmatisk “medelväg” i politiken och hävdade att det fattiga Sverige skulle bli ett av världens rikaste länder.”

Axel Oxenstierna for dummies

Nu när spridningen av coronaviruset tagit fart igen har även debatten om den svenska förvaltningsmodellen, Folkhälsomyndighetens makt och regeringens ansvar blossat upp. Vi befinner oss med andra ord återigen i en situation där risken är överhängande för att någon kommer att försöka förklara Sveriges situation med Axel Oxenstierna och de förvaltningsreformer han genomförde under 1600-talets första halva.

Det är minst sagt problematisk att göra den kopplingen, ändå försöker folk. Under våren gjordes flera försök att förklara Sveriges pandemihantering utifrån Axel Oxenstierna. Sommaren erbjöd oss alla lite lugn och ro men nu börjar det bli oroligt igen. Höstens första salva kom redan i oktober från den socialdemokratiska politikern Aida Hadzialic. Enligt Hadzialic grundlades vår förvaltningsmodell för 400 år sedan och den har tjänat oss bra, men nu behövs det reformer. Vår förvaltning är ”utdaterad”.

Axel Oxenstierna 1626, 43 år gammal och rikskansler sen 14 år tillbaka. Källa.

Sedan vi startat den här bloggen är nog Axel Oxenstierna den historiska person som förekommit oftast  i texterna. Något som åtminstone inte jag var beredd på. På vissa sätt verkar han i den offentliga debatten ha förvandlats till vår George Washington, en slags founding father som med vishet och skicklighet lade grunden till allt. Han har blivit en mytisk figur som kan åberopas lite när som helst, vars kapacitet inte kände eller känner några gränser. Enligt Gunnar Wetterberg hade han löst klimatfrågan.

Diskussioner med historiskt djup är så klart välkomna. Det är heller inte något fel med att undra hur Oxenstierna hanterat dagens värld. Tvärtom. Problemet är att mycket har hänt sedan Axel Oxenstierna traskade omkring i det kungliga kansliet. Oavsett om vår förvaltning behöver förändras eller inte, på grund av pandemin eller av någon annan anledning, är det inte den gamle rikskanslerns modell som behöver uppdateras. Den modellen har redan genomgått avsevärda och grundläggande förändringar.  

Tyvärr tror jag inte det kommer hindra människor. Därför har jag slängt ihop en liten guide: en Axel Oxenstierna for dummies om man så vill. Är du en skribent eller politiker av något slag som är sugen på att skriva något om Sveriges förvaltning och Axel Oxenstierna utan att läsa på? Häng med så ska jag förklara varför det inte är så klokt!

  • Nej, Axel Oxenstierna hade inte förstått förbudet mot ministerstyre . Under Axel Oxenstiernas tid satt alla statliga kollegiechefer i riksrådet. Riksrådet bestod av dessa, ytterligare adelsmän och kungen. De utgjorde tillsammans Sveriges regering. Att riksrådet och kungen skulle fälla avgörandet i enskilda fall, inte bara stifta lagar och verkställa beslut, var självklart. Det var en väsentlig del av kungens och rådets uppgifter och de gjorde det hundratals gånger varje år. Till exempel kunde vem som helst som var missnöjd med ett myndighetsbeslut vända sig till regeringen för prövning.
  • Nej, Axel Oxenstierna hade heller inte förstått varför varken kungen eller regeringsmedlemmar satt med i Högsta domstolen. Kungen och rådet utgjorde motsvarigheten till landets högsta domstol fram till 1789. Kungen var även källan som makten, rättvisan och lagen strömmade från, inte folket, och det var egentligen bara kungen som kunde anses helt stå över världslig småsinthet, partiskhet och egenintresse. Självklart fick andra också utöva domsmakt men kungen behövde finnas högst upp i pyramiden för att garantera systemets legitimitet.
  • Nej, hans definition av kompetens hade inte riktigt rimmat med vår. Oxenstierna byggde inte bara upp en för sin tid effektiv förvaltning, han fyllde den också med släktingar och andra skyddslingar. Visst, han var skicklig på att sätta kompetenta personer på viktiga poster men han såg alltid till att hjälpa de sina. Utomstående knöt han till sig genom att bekosta resor och utbildning. De blev hans ”klienter” som det hette på den tiden, och kunde sedan tryggt placeras på en myndighetspost som en del av ett större nätverk uppbyggt kring lojalitet. Att kalla nätverket för klan vore inte helt missvisande.
  • Nej, han hade nog inte förstått det här med allmän rösträtt. Det går inte att komma undan att dagens Sverige är en demokrati där alla svenskar får rösta om vem som ska få styra staten, oberoende av inkomst eller social status. Många viktiga poster i vår förvaltning är ockuperade av människor som sitter där baserat på popularitet. Så var det inte på 1600-talet. Oxenstierna skulle minst sagt ha haft svårt att acceptera att folket får värdera kandidaters meriter. Åtminstone den stora massan.
  • Ja, det är inte osannolikt att han hade privatiserat skatteverket, tullverket eller kronofogdemyndigheten. På riktigt. Mitt intryck är att Axel Oxenstierna alltid får stå som representant för en ordnad stat som kompetent skötte sina egna kärnuppgifter. Oxenstierna skulle emellertid ha haft full förståelse för principen bakom dagens privatiseringar. Under Gustav II Adolfs tid sköttes stora delar av skatteuppbörden av privata aktörer som betalade staten för rättigheten att uppbära skatt. Mellanskillnaden behöll de. Likaså argumenterade Oxenstierna och hans gelikar för att adeln var bättre på att förvalta jord än staten, och den svenska stormaktens arméer befolkades till stor del av inhyrda utländska soldater och befäl.

Så här skulle vi kunna fortsätta. Grundläggande element och regler i vår förvaltningsmodell har tillkommit eller ändrats efter Oxenstiernas tid, och det som vi ser som nymodigheter är sådant han var bekant med. Jag kan förstå lockelsen med Axel Oxenstierna. Han var kompetent och inflytelserik, hans förvaltningssystem kopierades av grannstaterna. Jämförelser ska självklart få göras och det finns flera likheter mellan dåtidens och dagens förvaltning. Många kollegier finns kvar, till exempel Kammarkollegiet och hovrätterna.

Likväl är skillnaderna stora och avgörande. Med andra ord, tänk gärna efter några gånger innan du använder Axel Oxenstierna som förklaring för något som är bra, dåligt eller typiskt med dagens förvaltning. Som historiker tycker jag att det är jättekul och positivt att historiska argument används i samhällsdebatten men det är ju alltid en fördel om man vet vad man pratar om.

So long Scandia

Svensk historisk forskning drabbas av ytterligare ett dråpslag, bara ett år Riksarkivets drastiska nedskärningar av sina öppettider. Vetenskapsrådets dom är nämligen här, den anrika och viktiga tidskriften Scandia får inget finansiellt stöd (så kallat tidskriftsbidrag). ”Utan stöd går tidskriften under”, säger chefredaktören Svante Norrhem till mig när jag ringer honom för att beklaga. Tidskriften, som grundades 1928, är en av de två huvudsakliga publikationerna för ny historieforskning på svenska och går nu en osäker framtid till mötes.

Det är sorgligt, frustrerande och snålt. Till att börja med är det Vetenskapsrådet självt som i högsta grad bidragit till Scandias underskott. Scandia måste nämligen, likt alla andra vetenskapliga tidskrifter med stöd, publicera sitt innehåll online utan betalvägg. Svensk forskning är finansierad av svenska skattebetalare och dessa ska inte behöva betala igen för att läsa den forskning de bekostat. Det låter ju rimligt om man inte tänker på att tidskrifternas huvudsakliga finansieringsmöjlighet utöver statligt stöd är prenumerationer. Men varför ska man som läsare betala för prenumerationer när innehållet finns gratis online?

Vetenskapsrådet har alltså slagit undan benen för tidskriften finansiellt, och kommer nu inte heller täcka upp det underskott de själva skapat. Bravo!

Det är tyvärr också redan så att svenska skattebetalare betalar dubbelt för svensk forskning. De svenska universitetsbiblioteken lägger årligen hundratals miljoner på prenumerationer av vetenskapliga tidskrifter som innehåller svensk forskning, både ny och gammal. I ett mail från Camilla Hertil Lindelöw på Kungliga Biblioteket får jag veta att svenska skattebetalare 2018 slantade upp någonstans mellan 318 och 393 miljoner, beroende på hur man vill räkna. Globalt sett är det en miljardindustri, där företag som Wiley, Elsevier och Taylor & Francis tjänar grova pengar.

I jämförelse med dessa miljarder och hundratals miljoner sökte Scandia ca en miljon kronor för att hålla igång verksamheten i tre år till. Att Scandia inte kan få motsvarande cirka 333 000 kronor om året verkar i sammanhanget småsint. Speciellt när man läser Vetenskapsrådets utlåtande om Scandia: tidskriften ”fyller viktiga funktioner för historieämnet”, tillför historieämnet ”förnyelse”, och det vetenskapliga innehållet håller ”högsta kvalitet.”

Men varför ska du som läser det här bry dig? Du är ju inte historiker och du har aldrig läst Scandia och inte kommer du göra det heller. Som David Larsson Heidenblad redan påpekat så fyller tidskrifterna inte heller samma funktion idag som de gjorde när Scandia grundades. Idag finns många andra kanaler, exempelvis den här.

Jag hade kunnat försöka övertyga dig genom att säga något om att historia är en viktig vetenskap men orkar och vill faktiskt inte ta den diskussionen. Det slutar alltid på något magiskt sätt med att humaniora ställs mot cancerforskning, som om valet står mellan att bota prostatacancer eller veta mer om Karl IX:s relation till högadeln. Historisk forskning ställs aldrig mot exempelvis de forskare i Umeå som fick statliga pengar för att hjälpa skidåkare att utbyta kunskap om skidvalla. Eller de forskare (också i Umeå) som var med och tog fram bakteriekulturen i Verum Hälsofil. Konstigt va?

Jag hade också kunnat försöka utveckla mina tankar kring publiceringar, hur ineffektivt det system vi har nu är, och hur det leder till en vetenskapsproduktion som ingen har någon nytta av förutom ett fåtal företag. Med andra ord, en stor överproduktion av kunskap finansierat med statliga medel. Det finns en bra story här som borde kunna engagera och uppröra folk även utanför akademien, men den klarar inte jag av att skriva.

Istället ska jag pröva något helt annat: Var man än befinner sig på den politiska skalan kommer man inte undan att historia är ett identitetsbärande och kulturbärande ämne. Historiker finansierade av svenska skattepengar finns framför allt till för svenskarnas skull. Vi forskar för er. Tack vare oss vet ni mer om hur saker och ting har varit, var ni kommer ifrån, och varför saker och ting är som de är nu. Vi har gjort det här i många år och i flera generationer. Vi är väldigt duktiga på det. Minst lika viktigt är att det är vi som står i vägen för alla charlataner där ute som skarvar och hittar på. Som i värsta fall hittar på för att motivera ideologi och politik i nuet, som använder historien som ursäkt istället för inspiration. 

Vår forskning är inte som fysikernas eller ingenjörernas. Man behöver inte förstå deras resultat för att ha nytta av tillämpningen. Mobilen ringer och rymdraketen lyfter ändå. Tillämpningen av vår forskning däremot finns i våra texter. Man läser dem, lär sig något, gör något av den kunskapen. För att en så stor del allmänheten som möjligt ska kunna ta del av den måste vi kunna skriva på svenska. Inte jämt, inte alla, men ändå. Om vi bara kan publicera oss i internationella tidskrifter på engelska kommer vår forskning inte läsas av lika många utanför akademien, ett större tillgänglighetshinder än betalväggar.

Om vi dessutom bara skriver i internationella tidskrifter eller för internationell publik riskerar många viktiga ämnen som rör svensk historia lämnas därhän för att de anses perifera. Alla historiker verksamma i Sverige ska och kan inte forska om Sverige, men som kollektiv är vi närmast skyldiga att göra det. Med riksarkivets neddragningar har våra möjligheter att göra det reducerats, skärs antalet kommunikationskanaler ner blir det ännu värre. Alla ämnen passar inte i populärhistoriska sammanhang, långt ifrån, men de är inte mindre viktiga för det. Med Scandia är det dubbelt synd med tanke på dess nordiska fokus.

Utan svenskspråkiga, vetenskapliga kanaler blir vi irrelevanta. Vi kommer inte bli sämre forskare eller akademiker, men vi kommer bli sämre historiker.[1]


[1] Det ska påpekas att Scandia inte är den enda tidskrift som nekats stöd av VR. Den här texten hade lika gärna kunnat skrivas om en annan tidskrift av nödvändig betydelse för en annan vetenskaplig disciplin. Jag är emellertid historiker. Så det så.

Varför blir historiker alltid arga när det är historia på TV?

Om någon för bara några veckor sedan sagt att höstens kulturbråk skulle handla om huruvida Erik XIV var galen eller inte hade jag nog skrattat högt (och trott att jag hamnat i himmelriket). Men det här är ju 2020, året som hela tiden överträffar sig själv. Det handlar förstås om TV4:s satsning Drottningarna, som såväl recenserats som kommenterats av Den arga historikern.

Det hela började med att Katarina Harrison Lindbergh gick i taket över avsnittet om Karin Månsdotter. Därefter skrev hennes man Dick Harrison en debattartikel i Svenska Dagbladet vilket föranledde radioprogrammet Medierna att ta upp det hela som en historiebeef. Där gick givetvis TV4 i försvarsställning och förkunnade att man anlitat ”Sveriges bästa historiker” i arbetet. Det föranledde i sin tur en hel del höjda ögonbryn, särskilt hos historiker som inte anlitats. Vilka är egentligen Sveriges bästa historiker? Och hur vet TV4 vilka de är?  Finns det en rankinglista? Och hur tar man sig i så fall upp på den?

Skämt åsido, serien Drottningarna är bara ännu en historiesatsning som får historiker att bli arga, eller varför inte ”rasande” för att anspela på en känd populärhistoriker som sällan finner nåd i professionella historikers ögon. Låt oss rekapitulera några av dessa tidigare incidenter.

Den kanske allvarligaste stod SVT-produktionen ”Kvinnorna på fröken Frimans tid” för. Den var synnerligen välresearchad och gav verkligen fog för att Sveriges främsta historiker inom området var delaktiga i produktionen. De delade generöst med sig av sina kunskaper, ställde upp på intervjuer och visade runt på intressanta platser. Döm deras förvåning när de inte gavs något erkännande alls när tv-programmet sändes. I stället gavs intrycket att det var programledaren som reste land och rike runt och hittade spännande uppgifter i arkiv. Inte ens i de oändliga eftertexterna, där alla som någon gång bryggt en kopp kaffe på en inspelning verkar stå med, listade man de historiker som bidragit med forskningen som möjliggjort produktionen.

Detta orsakade med rätta ett ramaskri bland historiker och hanterades osedvanligt klumpigt av SVT och produktionsbolaget. I stället för att omedelbart pudla och ge historikerna erkännande, höll man tjurigt fast vid att man minsann bedrivit research själva. Förutom det för en akademiker djupt oetiska i att framställa någon annans forskning som sin egen, finns det också en risk att den typen av agerande ökar forskares misstro mot media. I förlängningen dör viljan att bidra, något som påpekades av forskningskommunikatören Evelina Lindén. Antikvetaren Ida Östenberg bidrog med konkreta förslag för hur humanistisk forskning kan beredas plats i samhällsdiskussionen. Tyvärr har få av dem, vad det verkar, vunnit något gehör.

Det mest ironiska med hela Fröken Friman-fadäsen var givetvis att produktionens syfte var att sätta ljuset på vad kvinnor bidragit med i historien. Samtidigt ville man inte ge erkännande till de kvinnliga historiker som bidragit med det underlag som utgjorde förutsättningen för att ens kunna göra tv-programmet. Till slut kröp SVT till korset och redovisade vilka källor man hade utgått ifrån. Talande nog finns inte den sidan kvar, men jag tycker mig minnas att man demonstrativt, för att liksom visa hur orimligt det är att forskare ställer krav på att få erkännande, listade precis allt man konsulterat, från uppslagsverk där man slagit upp enstaka ord till avhandlingar som mer eller mindre utgjort själva fundamentet för dokumentären.

Nästa produktion att orsaka missnöjt knorrande bland historiker var Fråga Lund.  Här handlade det om att den enda som fick representera humaniora också var den ende utan doktorsexamen. Det är inte valet av just Gunnar Wetterberg som irriterar utan att det är ännu en bekräftelse av fördomen att vetenskap = naturvetenskap. Det är liksom självklart att fysiker, biologer, kemister och medicinare är forskare och gärna professorer medan den enda individ som får representera humaniora ”bara” behöver vara finurlig och kunnig gubbe.

Så här kan vi fortsätta. Tv får för sig att göra program om svensk historia och de svenska historikerna blir missnöjda. Gnölet möts inte sällan av varianter på ”Ta inte allt så allvarligt! Det viktiga är väl att vi väcker intresse för historia”. Det är nog där vi inte håller med. Jonas Nordin skrev en gång en understreckare om att historielöshet är bättre än dålig historia, en text som ofta är rolig att diskutera med historiestudenter. Så långt är jag kanske inte beredd att gå, men jag begriper inte varför det skulle finnas ett motsatsförhållande mellan god historia och underhållande historia. Personligen skulle jag förstås tycka att ett gäng historiker som diskuterade källor till Erik XIV:s tid och gick igenom deras olika brister och förtjänster vore episk underhållning. Jag kan också begripa att alla inte lider av samma historienörderi som jag och att dramatiseringar liksom vackra kläder och miljöer ger liv åt historien. Men det borde finnas något mellanting mellan diskuterande dammiga historiker, och plagiat och felaktigheter.

Kommen så här långt blev jag nyfiken på hur det ser ut på andra sidan, det vill säga hos produktionsbolaget, och hade turen att få tag i Christian Arnet, ”Drottningarnas” upphovsman och producent. Han ställde generöst upp och berättade för mig hur man arbetar när man gör den här typen av tv-produktioner. Glädjande var att produktionen tilläts utvecklas efter hand, och där man från början tänkt sig att de anlitade experterna skulle få höras ganska lite valde man att ge dem ett större utrymme. Också glädjande var att man ansträngt sig för att hitta och ge utrymme åt andra än de historiker som syns (och hörs) i alla andra historieprogram.

Mindre glädjande var hur manusprocessen gått till. Där hade man inledningsvis kontaktat historiker med flera för att få tips om vilka drottningar man borde fokusera på och varför just de var intressanta.  Man valde dock att inte involvera de så kallade experterna (det vill säga de man rådgjort med och som också medverkar i programmet – det rör sig om en varierad skara) i själva manusarbetet, även om man fört en kontinuerlig dialog med dessa. Arnet påpekade dock att man vid andra produktioner haft experter med även under själva manusarbetet, men att det inte hade blivit så här, mest av praktiska skäl.

Sammanfattningsvis handlar det om att historikers kunnande inte tas på allvar. Forskning som tagit flera år att genomföra jämställs med den research som görs inför produktionen och det är viktigare att den som representerar historievetenskapen är rätt castad och passar in i våra stereotypa bilder av humanister än att denne är forskare. Och även i produktioner som Historieätarna där historiker och deras kunskap har en framskjuten position, måste detta ändå lindas in i flams och trams.

Och det kanske tråkigaste av allt: det historiska hantverket lyser helt med sin frånvaro. Tittarna presenteras för en färdigstöpt historia och får aldrig någon inblick i forskningsprocessen. En illustration av detta är onekligen just TV4:s Drottningarna som bjuder på flera bakom kulissen-filmer där man får inblick i hur produktionen arbetat med bland annat rekvisita och kostymer.  Här kunde man kanske även ha kostat på några minuter på det omfattande arbete som bokstavligen utförs bakom kulisserna. Ytterligare ett exempel på detta är den bland många (även historiker) uppskattade SVT-produktionen Det sitter i väggarna  där man i detalj får följa byggvårdsarbetet medan arkivsökandet verkar gå kolossalt geschwint. (Ledtråd: det gör det sällan.)

Avslutningsvis hoppas och tror jag på en fortsatt dialog. Historieintresset är stort bland allmänheten, det märks tydligt när jag är ute och föreläser i landet. Det finns dessutom mängder av skickliga historiker och spännande historisk forskning i Sverige. De har också förväntningar på sig att utföra tredje uppgiften. Allt vi kräver är lite respekt och att medieproducenter förstår skillnaden mellan förenkling och förfalskning.

Brita Planck

(Påpekande: Det här är alltså ingen recension av tv-programmen, utan syftet är att diskutera hur historia förmedlas i tv och reflektera kring varför det så ofta orsakar vrede bland historiker.)

Hur många berättelser tål Karin Månsdotter?

Tv4:s Drottningarna är ett exempel på dålig populärhistoria. Katarina Harrisson Lindbergh (och Dick Harrisson) gör helt rätt när de påpekar detta. Men varför blir det så dåligt och vad är bra populärhistoria egentligen?

TV seriens ambitioner verkar lovande: ” Sveriges drottningar har i århundraden stått gömda bakom sina kungar. Nu lyfter TV4 och CMore fram dem i ljuset.” Det låter onekligen väldigt spännande. TV4 vill alltså bjuda på ” en storslagen serie om åtta svenska drottningars liv och öden. Via praktfulla rekonstruktioner fylls avsnitten av maktintriger och förbjuden kärlek, passion och pantsatta kronjuveler samt svek, svartsjuka och statskupper.” Den första delen handlar om Karin Månsdotter.

Karin Månsdotters liv var helt exceptionellt i svensk historia, om detta råder inget tvivel. Hon var hålldamen från enkla omständigheter som tills slut blev gift med kungen och krönt drottning av Sverige.  Ett så skandalöst politiskt drag av Erik XIV att det förmodligen utgjorde droppen som fick bägaren att rinna över och snart efter Karins kröning blev Erik störtad av sina bröder och den svenska högadeln. Karin har lämnat ganska lite källmaterial efter sig och hon framträder tydligast i Eriks dagböcker och brev. Eriks och Karins förhållande verkar ha varit innerligt och kärleksfullt vilket så klart kan ha bidragit till Eriks fatala beslut men bakgrunden till Karins upphöjelse måste ändå menas vara att Eriks olika frierier vid Europas furstehov hade gått om intet. Erik hade misslyckats med att säkra en riktig kunglig allians och på så sätt stärka sin position på tronen. Slutligen valde han att helt ge upp sin utrikespolitiska ambition och gifte sig i hemlighet med Karin för att legitimera sonen Gustav.  Giftermålet offentliggjordes och Karin kröntes till drottning vid en ceremoni som båda Eriks bröder bojkottade. Mindre än ett år senare var Erik störtad. Karin spenderade sedan flera år med Erik i ”kungligt förvar” men skiljdes från honom 1573 och fördes till Åbo. När Erik avlidit behandlades hon tämligen väl av sin svåger, likaså hennes dotter. Sonen Gustav skildes däremot från sin familj och skickades till Polen. Han fick ett tragiskt öde och hölls på långt avstånd från tronen. Karin levde ett ganska långt och välbeställt liv efter Eriks död.

Karin livsresa var givetvis mycket ovanlig men när vi ska lyfta kvinnor med glömda roller i den svenska politiska historien så undrar jag varför man vill välja just Karin? Hon utövade ett mycket litet inflytande på politiken så vitt man kan se i källorna och det verkar även som att hon utövade ett mycket litet inflytande över sitt eget liv. Hon banade inte väg för någon annan och världen förändrades inte på grund av henne i någon skönjbar mån. Karin påverkade historien enbart genom sin roll som Eriks frilla som han, mot alla sociala regler, gifte sig med. Möjligen till priset av sin tron. Det är väl just det som lockar? Den romantiska berättelsen om kungen som förlorade allt för kärleken till den blida Karin av folket.

Katarina Harrisson Lindbergh skriver på sin blogg om flera av de flagranta faktafel som programmet om Karin gör sig skyldig till. Påhittade mord på tjänare, feldaterade giftermål, anekdoten om den galna flykten från Uppsala efter Sturemorden etcetera. Värst är enligt Harrisson Lindberg ändå det kompletta karaktärsmordet på Erik som dokumentären begår. Han beskrivs som en paranoid, våldsam och galen narkoman med få försonande drag. Den bild vi får av Erik är, enligt Harrisson Lindbergh, helt hämtad från hans bröders propaganda. Det är ett påstående som tål att nyanseras. Johans propaganda mot Erik använde sig inte av Eriks vansinne i någon hög grad. Däremot anklagade Johan Erik för att fegt gömma sig bakom sin sjukdom när det passade hans egna syften. Den historiska bilden av Erik är mycket riktigt starkt färgad av Johans och Karls propaganda men i tiden för resningen mot Erik 1568 var deras budskap att Erik var ond, inte galen. Den som talade utförligast om Eriks mentala ohälsa är Erik själv.

Att kungen led av melankoli, tillfällig sinnesförvirring och liknande problem är något som Erik själv talade öppet om. Han gick till och med så långt att han i ett nedtecknat tal, ett manifest, förklarade sin sjukdom för sina undersåtar och bad om deras förståelse. Denna text skulle kunna tolkas som sjukdomsinsikt från Eriks sida och ytterligare stödja bilden av sinnessjukdom som han egna dagboksanteckningar ger. Det är så hans främsta moderna historieskrivare Ingvar Andersson har tolkat saken. Men det finns andra tolkningar. Den svenska retorikens nestor Kurt Johannesson har istället menat att Eriks bekännelser bär formen av ett skickligt utfört försvarstal som hämtat från Quintillianus antika lärobok i ämnet, knappast något som en galning skulle kunna prestera och inte heller en säker källa till Eriks sinnestillstånd.[1] Det är alltså inte så enkelt att säga något definitivt om Eriks mentala hälsa.

Den bild av Erik som Drottningarna målar upp är alltså en blandning av Eriks fienders bild av honom som feg, våldsam och misstänksam, en riktig tyrann och Erik egen bild av sig själv som en man plågad av melankoli och svårmod i en pressad situation. Detta är dock en parantes. Katarina Harrisson Lindbergh har i stort helt rätt i att TV4 produktionen bakom Drottningarna gjort ett svagt arbete i sin research. Så svagt att man undrar om de ens försökt.

Genom en serie dramatiseringar får vi följa Karins liv från hennes påstådda barndom som tiggare, vilken jag aldrig sett nämnas förut inte ens i David Lindéns egen biografi över Karin. Lindén är annars den som förklarar att om man var föräldralös i Stockholm, som Karin var, så tiggde man. Karin hade anställning när hon först dyker upp i källorna och hon hade också släktingar i livet åtminstone på moderns sida vilket talar mot tiggeriets trovärdighet.

Karin Månsdotters och Erik XIV:s historia har alltid fascinerat. I detta fall historiemålaren Georg von Rosen 1871. Georg von Rosen: Erik XIV..NM 1154

Det var Gert Kantor som introducerade Karin till hovet och hans hustru fick ett par dagar senare en vacker present av kungen som tack för den lyckade introduktionen. Maria Gustavsdotter kommenterar detta med att likställa det med trafficking.  Ännu en obefogad märklig övertolkning. Vid hovet mötte hon Erik XIV, blev hans älskarinna och så småningom hans hustru och krönt drottning. Dramatiseringarna saknar repliker men den vansinnige Erik kan höras stöna ordlöst eller grymta våldsamt efter behov. Utöver dessa tvivelaktiga påståenden är produktionen rörig.

Programmet leds av Sofia Hellin som i moderna kläder vandrar genom scenerna som en elegant lite nyfiken äldre släkting som besöker ett lajv. Till sin hjälp har programledaren tre författare som alla skrivit om Karin och hennes liv på olika sätt och rörigheten beror på hur man använder dem. Den enda fackhistoriker som syns i rutan är Karin Tegenborg Falkdalen. Hon är disputerad idéhistoriker med ett utvecklat specialintresse för kvinnorna kring och på den svenska tronen och känns som ett självklart val för den här typen av produktion. David Lindén har också han studerat historia men verkar mestadels som journalist och populärhistorisk skribent med lättlästa böcker om Karin Månsdotter och andra historiska kändisar i bagaget. Den tredje författaren är Maria Gustavsdotter som även hon skrivit om Karin Månsdotter men då i helt skönlitterär form. Dessa tre röster får tillsammans med programledaren guida tittaren genom Karins liv. En stor anledning till att resultatet av produktionen blir så svagt och förvirrat är just det sätt på viket man använt programmets olika röster.

Karin Tegenborg Falkdalen används minst av de tre experterna. Hennes inlägg är i regel kortare och mindre dramatiska. Till exempel berättar hon att Karin i sin roll som barnflicka och hovdam fick lära sig att sy, brodera och läsa samt att man kan tänka sig att hon nog snappade upp del om hur hovet fungerade i allmänhet. Vi kan som historiker svårligen veta om detta stämmer men det är svårt att komma med riktiga invändningar mot så pass rimliga antaganden.  David Lindén fyller på i det här segmentet och berättar att Karin hade förmågan att komma ihåg något som sagts bara hon hört det en enda gång. Hon var alltså ytterst smart eller någon sorts minneskonstnär. Ett påstående som är mycket svårt att belägga.

Karin Tegenborg Falkdalen används alltså för att etablera relativt okontroversiella påståenden som tex att Erik hade älskarinnor eller frillor och att det var socialt accepterat så länge relationerna avslutades innan kungen gifte sig så småningom. Maria Gustavsdotter däremot låtar oss veta att Karin var den yngsta av kungens frillor och sexuellt oerfaren och att detta, av någon anledning, var ett villkor för kungens sexuella intresse. Karin Tegenborg Falkdalen menar att den Erik som Karin mötte var en stilig och atletisk man i vackra kläder medan David Lindén utnämner honom till ”Europas sexigaste monark” och Maria Gustavsdotter beskriver honom som ”en gyllene man med ett mörker inom sig.” Dessa är bara några få exempel.  En svårighet med att få någon ordning på vilken typ av historia den här produktionen vill berätta är just att så många märkliga påstående görs på så kort tid. De värsta av dessa har Katarina Harrisson Lindbergh redan avverkat men påståenden som att Erik kontrollerade allt i sin bror Johans liv och att bröderna hatade varandra från 7 års ålder får hänga i luften okommenterade. Vid sidan av Eriks påstådda opiummissbruk verkar det nästan småsint att ta upp dem.

Vad är då problemet? Ska man inte fylla i lite och ta ut svängarna när man gör populärhistoria? Jovisst får man det. Man får också, tycker jag, spekulera en smula över hur saker skulle kunna tänkas ha varit och fylla i luckorna i våra historiska kunskaper med väl valda gissningar. Problemet som uppstår i avsnittet om Karin Månsdotter är att man inte har bestämt sig för vilken nivå av fiktionalisering man vill använda. I ena ytterkanten på skalan ligger Karin Tegenborg Falkdalen som utifrån kända historiska företeelser och källor vågar sig på tämligen okontroversiella och rimliga påståenden. En bit närmare den rena fiktionen finns David Lindén som gör påståenden om Eriks psykiska hälsa. Tankar som inte är orimliga men absolut inte belagda. På andra sida skalan har vi Maria Gustavsdotter som i stunder verkar helt och hållet kanalisera sin egen romanfigur Karin när hon tvärsäkert uttalar sig om hur den historiska Karin känner eller tycker. Mitt intryck av hennes medverkan är att hon uttalar sig konsekvent om sin egen roman och personerna i den. Inte om några historiska personer.

Alla dessa sätt att göra berättelser av historien har så klart ett värde men de använder olika nivåer av fiktionalisering avpassade för olika historiska genrer med olika konventioner och syften. Resultatet av att blanda dessa till en berättelse blir att det inte finns någon överenskommelse med tittaren om vilken grad av fiktion Drottningarna använder sig av. Är det folkbildande populärhistoria med bas i forskningen men framställt på ett lättillgängligt sätt? Är det spännande episoder tagna ur vårt historiska förråd av berättelser och introducerade för en annars historiskt okunnig publik som vi tänker oss ska bli intresserade och vilja vet mer (en sorts ”gateway drug” till den svenska historien)? Eller är det romantisk historisk fiktion om en ung kvinna som faller för en mäktig men farlig man? Alla dessa sätt att berätta om historia har sina fördelar och nackdelar. Jag gillar personligen många olika sorters historier men jag föredrar att få vet vilken grad av dramatisering eller fiktion jag serveras. Annars blir det som Tv4:s Drottningar.

John Edman Ansell, doktorand i historia, Uppsala universitet

Litteratur

Andersson, Ingvar, 1993, Erik XIV  5., rev. uppl., Stockholm.

Johannesson, Kurt, 1969, ”Retorik och propaganda vid det äldre Vasahovet”, Lychnos.

*Texter har uppdaterats 27/10-2020 med namnkorrigeringar.


[1] Andersson 1993, s. 180–189; Johannesson 1969, s. 42–44.

Därför är historia på TV så dålig (och hur den kan bli bra igen).

Jag, har fått nog! Historikern är arg på riktigt (men framförallt ledsen). Varför är det så få inom TV som tror på historiens inneboende förmåga att intressera? För att lugna mina nerver letar jag upp några produktioner från en tid då såväl historien som tittarna togs på allvar.

Det var en gång ett land där historia togs på allvar och inte var en sublimeringsyta för nutidsmänniskors prins- eller prinsessedrömmar. Det var en gång en tid då de som visste något fick tala till punkt, utan att störas av Erik Haags  skallrande tekoppar.[1] Det fanns en gång en vilja bland de som producerade TV att historien skulle förmedla något, ge en insikt, skapa en förståelse. I vissa fall till och med leda till en insikt hos tv-tittaren att det land hen levde i inte skapats av en slump, att den demokrati hen tog för givet inte hade skapats utan kamp, och att en människas berättelse kan spegla något djupt mänskligt men samtidigt något historiskt specifikt. Men framför allt, man hade en tilltro till tittaren.   

Den senaste månadens tittarstormande runt SVT:s beslut att lägga ned succén ”Det sitter i väggarna” visar att människor vill se och höra på berättelser om människor i det förflutna. SVT:s programstrateger hade missbedömt situationen. I ängslig oro över att locka unga tittare fick gammalt mög som byggnadsvård och vanligt folk förr stryka på foten. Hos SVT:s konkurrenter, TV4, görs ett försök att ”blåsa liv” i historien genom att berätta historien om en rad väl valda svenska drottningar. Det blir flärd, det blir sex (med och utan drottningar), det blir historier om ett fåtal kvinnor från det förflutna. Och inte minst blir det stela iscensättningar, och i allra bästa fall även lite teaterrök. För det vet vi ju alla att dimman låg tung förr. Men som redan påpekats av andra tycks det ha blivit ett platt fall.

Ett bevis för att historia inte måste tryfferas med starka kvinnor, sex och rök står ”Det sitter i väggarna” men också en del av de senaste årens populärvetenskapliga litterära succéer. I Magnus Västerbros Svälten ges stor platd åt de som led offer för de senaste hungeråren i Sverige, 1867-1869. Berättelsen om pojken Nils Petter Wallgren från Vallen i Västerbotten, var tragiska levnadsöde inleder boken, bygger intressant nog på en TV-film från 1970-talet. Uppgifter från filmen återkommer på fler ställen i boken och Västerbro skriver om dess inflytande i en fotnot. Programmet hette ”Ett satans år” och var gjort av Olle Häger och Hans Villius.[2] Att en tv-film från 1977 genererar ekon tre decennier senare måste ses som ett gott betyg åt dess skapare.

I dessa dagar då vi utifrån TV4:s program om drottningar och tittarstormen mot SVT tycks sätta igång en diskussion om historia på TV skulle jag vilja lyfta fram just Häger och Villius. Vad som fanns hos Häger och Villius i deras bästa stunder, förutom Villius mycket karaktäristiska röst, var en förmåga att se människan i historien och en tilltro till människors förmåga att ta till sig deras berättelser. Opiumstinna kungar eller skramlande tekoppar var inte ett måste för att få tittaren att sitta kvar. Detta gjorde att de vågade sig på att basera ett program om 1600-talets Sverige på en mycket teoritung doktorsavhandling i historia om byn Andersvattnet i Västerbottens inland. Program saknar slagfält med skriande hästar, kanonmuller och krutrök. Den så vanliga berättelsen om  krigarkungar som närmar sig klotets perfekta form och adelsmän hungriga på lyx nyanseras genom andersvattningarna Sakarias, Gunilla och Jöns. Men den som sett Häger och Villius tolkning av Jan Lindegrens studie av hur människorna i byn drabbades av krigen glömmer det aldrig.[3]

Som allra starkast var nog dock Villius och Häger i mötet med människor och deras förmåga att göra dessa människors upplevelser till historia. I denna genre når de når de samma nivå som Svetlana Aleksijevitj. Enskilda minnen blir till en historiens kör. I tv-serien Hundra svenska år som producerades inför millennieskiftet excellerar de i detta sätt att berätta. En hundraårig kvinna mins hur hon rev trasor till sårade japanska soldater under ryss-japanska kriget 1905. En annan berättar hur hennes far sa åt henne att rösta som han i riksdagsvalet 1921, vilket ger välbehövlig nyans till bilden av demokratin som fix och färdig vid tjugotalets början. En tredje är Astrid Söderberg i Kramfors som ännu efter sexti år faller i gråt när hon tänker på Bergström som blev liggande kvar i backen vid Lunde 1931. Men det är inte bara vanligt folks minnen som blir till historia i Häger och Villius händer. Lennart Bernadottes minnesbilder från det förrevolutionära Kreml, en trädgårdsmästares minnen av kronprins Gustaf Adolfs aga av prins Bertil, eller en rätt kommenterad filmsnutt där Gustav V kastar kottar på den blivande drottning Astrid av Nederländerna. Här befinner vi oss långt från schablonbilden av kungligheter. Istället står vi där mitt i historien, mitt i människors drömmar, lidanden och lustar. Historien får inte ett, utan många ansikten.

Invändningar kan resas mot mitt sätt att kontrastera nutidens infotainment med dåtidens folkupplysning i en tid med två tv-kanaler och ett i övrigt begränsat skärmutbud. Men det finns mycket som talar för Häger och Villius berättande idag. Västerbros bok är ett belägg, protesterna mot nedläggandet av ”Det sitter i väggarna” ett annat. Vänder vi oss utanför Sveriges gränser ser vi hur en Cambridgeprofessor i pensionsåldern, Mary Beard, röner stora framgångar genom att berätta om de antika civilisationerna, utan tekoppsskrammel och med mycket källtolkningar och historisk råhet. Eller varför inte den amerikanska tv-serien The Vietnam War som gett oss en bild av kriget och dess vardag som få andra kunnat genom sina inträngande intervjuer och djupa letande i arkiv. Blickar vi dessutom utanför dokumentär- eller infotainmentgenren så har vi inom film och tv-serier sett en återgång till det långsamma berättandet och en tilltro till publiken. Varför detta inte skulle vara möjligt även inom svenska historiska produktioner är för mig en gåta. Ge oss tittare riktiga människor, inte ännu ett själlöst skådespel i lånad rekvisita.   


[1] Ca 46 minuter in i programmet för den som vill se: https://www.youtube.com/watch?v=44jklYEK8Gk

[2] För den som vill fördjupa sig i Häger och Villius rekommenderas David Ludvigssons The Historian-Filmmaker’s Dilemma: Historical Documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius

[3] Ca 36 minuter in i programmet: https://www.oppetarkiv.se/video/1418493/1000-ar-pa-2-timmar-avsnitt-1-av-2