Nedskärningarna på Riksarkivet

Historikeryrkets fundament: ett arkiv. Källa.

Vad är ett arkiv? Ordet spårar sina djupaste rötter till gammalgrekiskans arkhē, vilket betyder ”början, ursprung, första plats”. Senare tillkom även bibetydelsen ”regering, makt, imperium”, och Aristoteles skulle använda samma term för att beskriva sitt ”urämne”. Mot denna fond blir det lätt att förstå varför Riksarkivet institutionaliserades av just Axel Oxenstierna, urfadern framför andra till den svenska statsapparaten.

Riksens archivum, som det hette, var naturligtvis inte öppet för alla. Men med seklernas gång och framväxten av ett allt öppnare samhälle stod arkivet kvar; det växte, fick syskon och kusiner och avlade egna barn. NAD, vår nationella databas för arkiv, omfattar nu över 180 institutioner. De källor som samlats där vittnar inte minst om en frigörelseprocess som gjort kunskap till en självklar, allmän egendom. I arkiven vilar förutsättningarna för vår självförståelse och demokrati.

År 2019 tycks denna självförståelse dock inte vara någon prioritet. Minst 15 % av de anställda på Riksarkivet ska nu bort; öppettiderna ska kortas till högst 30 och minst 20 timmar i veckan. Det är en begränsning på en fjärdedel i bästa fall, och i värsta fall halveras den tid som står arkivforskarna till förfogande.

Vi professionella historiker har åtminstone fem skäl att förfasas över utvecklingen. Beslutet tar ingen hänsyn till

–      Att riksarkivet är en livsviktig artär för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. För många forskare är arkivet praktiskt taget halva arbetsplatsen. Att regeringen skulle gå in och kapa tillgången till centrala naturvetenskapliga laboratorium på motsvarande sätt är svårt att föreställa sig;

–      Att en kortning av öppettiderna helt står i strid med Riksarkivets målsättning att tillgången ska vara ”säker, enkel och snabb”. Hur stort detta problem är blir tydligt när man begrundar att de flesta forskare inte bor på de orter där arkiven ligger;

–      Att kostnaderna i praktiken enbart skyfflas runt mellan departementen. Universiteten får betala för kulturdepartementets besparingar. För forskarna innebär fler och längre arkivresor också saftigare hotellnotor, fler tågbiljetter och minskad tid till annat;

–      Att begränsad tillgänglighet resulterar i att forskarna i allt större grad börjar ställa in sig på det material som faktiskt finns till hands. Tyvärr är bara en liten del av Riksarkivet digitaliserat, och så lär det förbli. I förlängningen blir arkivberoende discipliner alltmer verklighetsfrånvända och vinklade;

–      Att det leder till ännu sämre forskning, och detta i ett läge där våra forskare redan citeras mer sällan än motparter från jämförbara länder. Sverigebilden utomlands skadas.

Ändå är det inte en djärv förutsägelse att det här bara är ett första steg i utdragen, plågsam nedmontering.

Men vem bryr sig, egentligen? De flesta svenskar har aldrig satt sin fot på ett arkiv. Visserligen är deras historiesyn helt beroende av det rotande, bläddrande, kopierande, tydande och begrundande som arkivforskning innebär.

Frågan är dock om det spelar någon roll. Även om historiker i bästa fall når slutsatser som helt omformar vår förståelse av samtiden, såsom Thomas Pikettys rafflande bok om kapitalackumulering, har vi förvånansvärt lite att komma med när vi ska peka på vår egen relevans. Premissen att vi behöver historia för att utveckla vår självförståelse, och då även sådan historia som inte är på modet, låter klyschig och nästan förlegad. I diskussioner om forskning är det knappast humaniora som väcker intresse. Det är som om vi har fått nog! Med tiden upprepas väl ändå bara redan kända mönster? Dels finns det en tendens att betrakta historisk kunskap som en fix enhet, något som inte måste hållas levande. På andra sidan spektrumet ter sig historien lika formbar som en våt lerklump. Hur som helst kan nog algoritmer, big data och artificiell intelligens klargöra det vi inte redan vet om oss själva.

Naturvetenskap är en annan sak.

Francis Fukuyama publicerade i början av nittiotalet en kontroversiell bok om historiens slut. Tiden har gett honom fel angående den liberala demokratins triumf; det fria samhället är under attack. Men det finns oroväckande tecken på att Fukuyama hade rätt på ett sätt han inte menade. Att en bildningsskymning lägger sig över vårt land är tydligt. Riksarkivet är inte ensamt. Grammofonarkivet varslar, likaså Arbetarrörelsens arkivBiblioteken och historieundervisningen i skolan går på knäna.

Hur ser det ut om tjugo år om vi låter denna utveckling fortsätta, eller rentav eskalera? Barnen lär sig lite eller inget om historia i skolan. När de blir äldre och av någon outgrundlig anledning vill fördjupa sig går de ut på nätet eller kanske till och med besöker ett bibliotek, om de nu hittar något som fortfarande håller öppet. Forskningen de läser är irrelevant på grund av otillgängliga eller dåligt skötta arkiv.

Så stoppar vi tiden, en nedskärning i taget. Och arkiven, som restes i Sveriges begynnelse, förfaller till en slutpunkt.

Björn Holm, doktorand i historia vid Uppsala universitet

Att lyssna på folket – suppliker, petitioner och e-förslag

E-petitioner, eller e-förslag, är något som ofta förs fram som ett medel till att överbrygga avståndet mellan folket och dess folkvalda och för att göra demokratin mer tillgänglig. En petition är en förfrågan eller begäran som i det här fallet riktas mot demokratiska institutioner. Här i Sverige är petitioner på tapeten och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) har till och med gett ut en längre broschyr som heter E-förslag, steg för steg. I min grannkommun Knivsta har medborgarna tillgång till det så kallade Knivstaförslaget. I många andra länder finns det till och med möjlighet att lämna petitioner till parlamenten eller statschefen, som i Storbritannien respektive USA. I USA skyddas petitionsrätten till och med av grundlagen. Här i Sverige framställs emellertid e-petitioner, e-förslag eller medborgarförslag som en innovationnågot nytt. Ingenting skulle kunna vara mer felaktigt, i Sverige finns en lång och numera återupptagen tradition av att vända sig direkt till sina makthavare, oftast till kungen och kungens representanter men också till riksdagen. Genom att diskutera fenomenet tänkte jag visa på problemen med att (åter)införa petitioner, åtminstone om målet är att skaka liv i demokratin.

Att gå till kungs med en så kallad supplik, eller böneskrift, stod öppet för var och en i Sverige. Hög som låg, man som kvinna, ung som gammal, hade möjligheten att få sin begäran granskad av rikets högsta makthavare. Den här rätten grundade sig i olika idéer och principer om en personlig relation till kungen, om kungen som lagens yttersta väktare, och om kungen som upprätthållare av en slags rimlig rättvisa. Och det låter ju bra. Problemet för oss i dagens samhälle är hur regelstyrt och formaliserat allting är. Lagtexter och paragrafer minskar å ena sidan, förhoppningsvis,  risken för korruption bland våra folkvalda men skapar å andra sidan ett formaliserat avstånd. Ministerstyre är som bekant olagligt i Sverige medan det var självklart att drottning Kristina, Karl XI eller Gustav III skulle lägga sig i enskilda angelägenheter. Bättre då att ha det som i det 1600- eller 1700-talets Sverige där det alltid fanns en direktkanal. Eller?

Nja. Till att börja med blev denna direktkanal över tid ganska så reglerad. Både kung och riksdag upplevde sig emellanåt översvämmade av suppliker och formaliserade därmed supplikerna i syfte att minska antalet. I formaliseringen ingick en etablerad myndighetshierarki, där folk överklagade sig uppåt i systemet, från lokala myndigheter via de regionala upp hela vägen till centralmakten. Visserligen betydde inte upprepad lagstiftning att folk brydde sig om att följa de nya reglerna. Svenska makthavare klagade över antalet supplikanter så väl i början av 1600-talet som i slutet av 1700-talet. Men de som insisterade och bröt mot reglerna kunde drabbas av höga böter och hårda straff. För att inte tala om de som utan tillräckliga belägg anklagade en kronans ämbetsman för felaktigheter eller de som skrev suppliker kollektivt (med vissa undantag), det var majestätsbrott som bestraffades med döden[1].

Die Bittschrift av konstnären Adolph von Menzel, 1849. Målningen visar ett par som väntar på den annalkande kungen (i just det här fallet Fredrik den store av Preussen). Mannen håller en supplik i handen.

Man ska heller inte överdriva den sociala räckvidden bland supplikanterna. De studier som finns på det förmoderna Europa visar att en oproportionerlig del av supplikanterna, ofta majoriteten, kom från grupper i samhällets medel- och överskikt.[2] Visst, här finns många bönder och till och med en del människor från underklassen, men med tanke på att dessa grupper utgjorde över 90 % av befolkningen i Sverige vore det konstigt annars. Denna överrepresentation har även visats i studier av moderna petitionssystem. Med andra ord kan petitioner mycket väl öka interaktionen mellan folkvalda och folk, men riskerar att aktivera grupper som redan är politiskt delaktiga.

Petitioner kan också bidra till att individualisera strukturella problem och därmed oskadliggöra möjligheter till politisk mobilisering och förändring. Alltså tvärtemot vad förespråkarna för petitioner hävdar. Istället för att en regering åstadkommer kostsamma och tidskrävande strukturella reformer mot till exempel korruption inom offentlig sektor, låter man medborgarna rapportera enskilda fall av korruption genom e-förslag. Man kan därmed skaffa sig bra PR utan att egentligen göra något åt grundläggande problem som dålig ämbetsmannakontroll eller undermåliga lönevillkor. Just detta sätt att släta över korruption får sägas ha varit en av den svenska kronans paradgrenar under 1600– och 1700-talet.

Man kan också fråga sig vilka typer av frågor folk kommer använda petitionerna till. Av de suppliker som lämnades in till frihetstidens riksdag mellan 1719 och 1772 innehöll endast ett fåtal förslag av genomgripande karaktär. De allra flesta suppliker skrevs av individer och grupper som bad om saker för sig själva. Nu har detta visserligen mycket att göra med hur dåtidens politiska system såg ut, och som jag påpekade tidigare kunde kollektivt underskrivna suppliker leda till hårda straff. Men faktum kvarstår att supplikanterna i stor utsträckning accepterade rådande politiska och ekonomiska systemets villkor. Problemet som e-petitioner ska lösa är apatin inför ett tungrott politiskt system där det verkar hart omöjligt att åstadkomma förändring, då kan de inte vara systembekräftande. I ett reportage i Uppsalatidningen om det tidigare nämnda Knivstaförslaget lyfter kommunfullmäktiges ordförande Klas Bergström (M) fram förslag om hundrastplatser och trafik.[3] Visserligen är det inte oviktiga frågor, tvärtom, men högst okontroversiella. Och är det verkligen en upplevd maktlöshet i frågor som trafikbuller och hundrastning som skapar avstånd mellan folk och makthavare? Jag är inte säker.

Jag tror vidare att finns en risk att man överskattar den positiva kraft som ett petitionssystem kan generera. Det inte givet att en petition, inte ens en framgångsrik sådan, höjer folks förtroende för det politiska systemet. Claus Björn, dansk historiker som skrivit om livegna bönder i Danmark under 1700-talet, menar att de använde alla möjligheter som stod dem till buds, inklusive suppliker. Likväl ändrades inte deras uppfattning om att de befann sig i ett djupt orättvist samhälle, där korrupta och illasinnade ämbetsmän hindrade dem från att nå den gode kungen med sina klagomål. För de danska bönderna, enligt Björn, var världsbilden redan satt och möjligheten att skriva suppliker till de danska myndigheterna förändrade ingenting. Douglas Madsen, som studerat petitioner i Indien på 1960-talet, pratar likaså han om hur redan bildade uppfattningar kring statens förmåga att göra gott påverkade upplevelsen av att skriva petitioner. Statens legitimitet ökade inte nämnvärt hos de som skrev framgångsrika petitioner och legitimiteten sjönk tydligt hos de vars petitioner inte var framgångsrika. Den indiska staten var, med andra ord, inblandad i ett spel kring legitimitet där den i princip var dömd att förlora. Om vi i dagens samhälle har stora grupper människor med en skeptisk attityd till det politiska systemet finns det alltså risk för att det inte ändras bara för att de kan skriva petitioner. Även ökade möjligheter att nå våra representanter riskerar bara bekräfta attityderna. Dessutom visar forskning kring nutida petitioner att själva behandlingen av petitionen måste uppfattas som rättvis och legitim, för att petitionsförfattarens syn på det politiska systemet ska förbättras, oavsett utfall. Kan de politiker som redan brottas med legitimitetsproblem åstadkomma detta, oavsett hur de agerar?

Det finns med andra ord stor risk att vi överskattar e-petitionernas möjligheter, vilket också statsvetaren Magnus Adenskog påpekat. Vi kan helt enkelt inte förvänta oss att det nuvarande systemet kommer att bli drastiskt mer legitimt bara för att vi tillfogar ett par (gamla) innovationer utan att ändra systemets centrala karaktär. Å andra sidan kanske vi inte behöver göra något, åtminstone inte om målet är konservativ stabilitet. Politiska system, till exempel 1600 och 1700-talets svenska politiska system, har genom historien haft en tendens att överleva långsiktigt trots hastiga omvälvningar och trots att de åtminstone periodvis upplevde ganska svag legitimitet bland rikets befolkning.

[1] För en sammanställning av forskningsläget kring detta, se Martin Almbjär, The Voice of the People? Supplications to the Swedish Diet in the Age of Liberty, 1719–1772, Umeå 2016, kapitel 3.

[2] Se en översikt av forskningsläget i Almbjär, The voice of the people?, s. 9–16, 214–215.

[3] Helena Darlöf ”Plats för smått och stort i kommunens nya tjänst”, i Uppsalatidningen, 4 april 2019.

Bloggens mål

Vi är några historiker som är frustrerade för att vi saknar en röst med ett historiskt djup i samtidsdebatten. Historien är inte ett garnityr som kan plockas fram vid högtidliga tillfällen – endast relevant för kultursidor – eller en rekvisitagarderob för att ikläda i samtiden grundade ståndpunkter en historisk dräkt. Historia handlar inte om att bara visa hur det var och skapa kontrast till nuet genom att peka på hur annorlunda folk var förr i tiden. Historia handlar framförallt om att förstå människor.

Torgny Lindgrens Pölsan 2002

Samtidigt är vi minst lika frustrerade över att akademiskt skolade historiker i mångt och mycket är frånvarande från samhällsdebatten. Likaså över att de, när de väl deltar, påfallande ofta pratar om humanioras existensberättigande istället för att helt enkelt demonstrera den.  Det verkar ibland som att historiker hellre pratar om sin kompetens än gör något av den. Vi upplever att de trevar efter samhällsrelevans i onödan.

Därför bestämde vi oss för att ta saken i egna händer och starta ett forum för samhällsdebatt för historiker. Med inspiration från EkonomistasThe Many-Headed Monster, och History & Policy kommer den här sidan låta historiker kommentera sam- och dåtiden. Här kommer vi att skriva om dagsaktuella frågor i ett dåtidsperspektiv och dåtidsaktuella frågor i ett dagsperspektiv, granska rent felaktigt eller tvivelaktigt användande av historia i samtidsdebatten, och presentera forskning eller spännande källmaterial. Det finns sedan tidigare vällovliga försök att sprida historisk forskning men tyngdpunkten ligger allt som oftast på bildning. I vårt tycke saknas det ett forum med den huvudsakliga ambitionen att låta historiker delta i den samtida debatten.

Bloggen drivs kollektivt av en grupp forskare verksamma inom historia och ekonomisk historia, vi skriver en kärna av inläggen. Den långsiktiga ambitionen är att majoriteten av inläggen ska vara gästinlägg från forskare utanför redaktionen. Vi söker därför aktivt efter, och tar tacksamt emot förslag på, gästinlägg från doktorander eller disputerade forskare som sysslar med historisk forskning i bred bemärkelse. Är du intresserad? Hör av dig till oss på denargahistorikern@gmail.com. Texterna ska vara av det kortare formatet och får driva max en eller två teser. Du står för innehållet i texten och har rättigheter till de bilder du eventuellt vill använda. Vi har inte möjlighet att ge skribenter någon ersättning.