Vem var egentligen Assar Lindbeck?

Det har nog inte undgått många att nationalekonomen Assar Lindbeck gick bort 28 augusti i år vid 90 års ålder. I många minnestexter har vi kunnat läsa om Lindbecks liv och gärning. Det här är inte en sådan text. Personen Assar är det rimligt att de som kände honom tecknar. Däremot är ”Assar” som ekonomiskt-historiskt fenomen intressant att vrida och vända på.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är studentdebatt_i_uppsala_1952.png
Assar Lindbeck (t h) flankerad av studentpolitiska motståndare i Uppsala 1952. Källa: Wikipedia.

Assar Lindbecks bortgång gick som ett sus genom det ekonomisk-politiska Sverige. Dagens Nyheter valde att publicera inte mindre än tre längre texter om Lindbeck. Lars Calmfors, Lena Andersson och Niklas Ekdal menade att hans insats för svensk ekonomisk-politisk debatt och nationalekonomisk forskning knappast kan överskattas. Ekdal gick så långt som att tacka Lindbeck för att Sverige idag är ett ekonomiskt stabilt land. Andra inlägg har gjorts av Nils Lundgren och Hans Tson Söderström, av Nationalekonomiska föreningens ordförande Magnus Henrekson och på ekonomibloggen Ekonomistas.

Det är uppenbart att Lindbeck gjorde ett mycket stort avtryck inom svensk nationalekonomisk forskning och i svensk offentlighet under lång tid. I den här texten kommer jag framför allt diskutera Ekdals och Anderssons inlägg eftersom de speglar en mer journalistisk syn på Assar Lindbeck som i mångt och mycket verkar färga en mer allmänt spridd historieskrivning om honom.

Denna syn kom bland annat fram hos journalisten Torbjörn Nilsson som i en krönika skrev om att Lindbecks tankar inte längre dominerar scenen som de en gång gjorde. Han tänkte då antagligen på den legendariska Lindbeckkommissionen från 1993. Kommissionen har, förutom motståndet mot löntagarfonder och hyresreglering samt platsen och ordförandeskapet i kommittén för Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (”Nobelpriset i ekonomi”), varit det som definierat synen på vetenskapsmannen och debattören Assar Lindbeck under senare decennier. Dessa teman återkommer även i de nationalekonomiska kollegornas minnestexter.

Lindbeckkommissionen är mest känd för sina förslag om självständig riksbank, inflationsmål, längre mandatperioder och en allmän skepsis mot partipolitiskt inflytande över den ekonomiska politiken. Den presenterades 1993 efter den djupa finanskris som Sverige gick igenom i början av nittiotalet och har sedan dess rört upp både kritiska och beundrande känslor beroende på politiska preferenser.

De aspekter av Assar Lindbeck som lyfts fram i Anderssons och Ekdals texter drar åt det mer beundrande hållet och ger intryck av en runda med de egna käpphästarna. Niklas Ekdal skriver om att Lindbeck analyserade alla samhällsproblem utan fördomar, att han satte gott omdöme före politiska irrfärder och att han tänkte alla sina tankar självständigt.

Skulle man ha frågat kollegan Villy Bergström (1938–2018) om detta hade han möjligen skakat på huvudet. Bergström och Lindbeck utkämpade en strid i Nationalekonomiska föreningen 1978 om huruvida nationalekonomer kunde anklagas för att komma med slutsatser som var mer baserade på egna värderingar än hämtade ur vetenskapliga studier. Bergström menade ja och gick så långt som att beskriva ämnet som en doktorsgrad i liberalism. Lindbeck svarade bestämt nej och gick ur föreningen. Vem som hade rätt får läsaren bedöma utifrån sin egen förståelse av världen. Men eventuellt är det Ekdals egna preferenser som lyser igenom när han beskriver Lindbeck. 

Lena Andersson lyfter fram hyresregleringen som Assar Lindbeck länge försökte få bort. I mitten av sextiotalet försökte även socialdemokraterna avskaffa den. Men inte utifrån Anderssons rubrik om marknadsliberalism utan snarare för att bostadsmarknaden i och med miljonprogrammet bedömdes hamna i jämvikt. En marknad i jämvikt kan lättare avregleras än en i djup obalans. Reglering av en marknad behöver inte ha större ideologisk betydelse än att rätta till en marknad som inte stabiliserar sig själv utan alltför stora samhällskostnader.

Avregleringen av hyresmarknaden blev aldrig av och minnet av det går idag ut på att socialdemokratin och Assar Lindbeck landade i olika slutsatser. De som gillar avregleringar åberopar Lindbeck, de andra gör motsatsen.

Det är förstås svårt att göra en nästan sextio år lång karriär rättvisa. Vi färgas alla av vår samtid och av de referensramar vi själva har. Min egen bild av Assar Lindbeck gör sig påmind i dagarna när jag går igenom gamla inlägg från Nationalekonomiska föreningen och tidskriften Ekonomisk debatt som Lindbeck grundade tillsammans med tidigare nämnda Nils Lundgren. Likt Torbjörn Nilssons analys har jag tänkt på Lindbeck som en representant för en dyster vetenskap som ständigt predikar att pengarna är slut. Men jag får min fördomar prövade.

I ett inlägg från 1973, i debatt om statsbudgeten med dåvarande finansminister Gunnar Sträng begär Assar ordet.

”Att se på budgetunderskottets storlek istället för på det samhällsekonomiska läget när man tar ställning till finanspolitiken är som när en berusad person går fram till en termometer och finner att den visar 24 och utropar: ’Åh fan, är det redan midnatt!’ Det är detta rop som vi nu hör i den finanspolitiska debatten.”

Han fortsatte sitt inlägg om att finansministerns oro för budgetunderskottet var helt och hållet missriktad. Det var samhällsekonomin som skulle balanseras, inte budgeten. Skatternas storlek handlar inte om att finansiera statens utgifter utan om att reglera efterfrågan i privat sektor. Staten kan i princip låna hur mycket den vill eftersom den har ensamrätt på att ge ut statsobligationer. Gränsen sätts av den kapacitet man har att använda resurserna. Infrastrukturen, arbetskraften och näringsstrukturen. Allt annat är ett stelt sätt att se på statsfinanserna.

Som den konservativa ekonomen Erik Dahmén sade i ett annat inlägg i samma debatt: att stirra sig blind på statsfinanserna är en spöklik återkomst av tankar som hörde hemma på 1920-talet.

Nu är det 2020-talet. Det stirras blint på statsfinanserna i alla ekonomitidningar, på finansdepartementet och i politiska debatter. Assar Lindbecks debattinlägg ovan liknar mer den typ av ekonomiska diskussioner som förs av ekonomer och andra akademiker som idag räknas stå långt utanför den politiska mittfåran.

Det visar å enda sidan Lindbecks verkliga bredd. Men å andra sidan hur lätt det är att rättfärdiga sina egna ståndpunkter genom att hänvisa till någon som räknas som en auktoritet. Jag gör det själv i denna text för att visa hur svårt det kan vara att få grepp om en aktör i ett längre historiskt perspektiv. Lindbeck liksom andra akademiker hade förstås många olika åsikter under sitt liv. Det han uttryckte på sjuttiotalet fanns inte med i resonemangen på nittiotalet. Det betyder inte att det som sagts tidigare blivit mindre sant eller relevant.

Man ska inte heller glömma bort att det första priset till Alfred Nobels minne som delades ut 1969, när priskommittén leddes av nationalekonomiprofessorn (och fram till 1967 folkpartiledaren) Bertil Ohlin, gick till en ekonom vid namn Ragnar Frisch. Frisch hade gjort det till sin specialitet att räkna på central planering av ekonomin. Det är nyttigt att få sina fördomar prövade. Ekdal och Andersson kunde testa det.

Vad döljer sig bakom 90-talskrisens historieskrivning?

Det sägs ibland att man löser en kris först när det kommer en ny kris. Först i ett nytt skede dras lärdomar från föregående händelser. Problemet är bara att det nya skeendet kanske inte alls liknar det gamla. Den ekonomiska krisen i början 1990-talet i Sverige (”90-talskrisen”) är ett sådant skeende där misstag staplades på misstag. Antagligen för att de politiska slutsatser som drogs hade sina rötter i något helt annat än i den ekonomiska verkligheten.

Har man studerat 90-talskrisen kan man tycka att allt redan är skrivet i ämnet. Carl Bildts ”den enda vägen”, Lindbeckkommissionen och Göran Perssons budgetsanering. Vad mer finns att veta? Alla som var med är intervjuade hundra gånger om. Debattböcker och utredningar finns i mängder. Låt oss bara lägga alltihop till handlingarna nu.

Men när snart 30 år sedan har gått sedan själva krisen ägde rum inträder snarare en ny fas: den där det är dags att utvärdera en tidsperiod som faktiskt går mot sitt slut. Tidskriften Respons chefredaktör Kay Glans skrev detsamma om den era som ibland kallas den nyliberala epoken. Det är först när en epok är förbi som man kan börja förstå den.

I samma nummer av Respons gör ekonomhistorikern Jenny Andersson en exposé över sitt nya forskningsprojekt Nyliberalism i Norden. Hennes i min mening mest intressanta tankespår är komplexiteten i hur liberaliseringar gått till under perioden sedan 70-talets oljekriser fram till nu. Både partier till vänster och höger har ägnat sig åt privatiseringar och marknadiseringsreformer. Det är inte nödvändigtvis så enkelt som att näringslivets intresseorganisationer öste pengar över Timbro och på den vägen övertalade majoriteten att bli nyliberaler.

På samma sätt präglar efterverkningarna av 90-talskrisen många stora politikområden i Sverige idag. Besparingskraven i offentlig sektor som aldrig upphör, inflationsmålet och Riksbankens ställning som självständig från politiska beslut. Det finanspolitiska ramverket som har ett utgiftstak och ett överskottsmål som leder till att, om inga politiska beslut fattas om något annat, de offentliga utgifterna minskar automatiskt. Det är ur den mekanismen det så kallade ”reformutrymmet” uppstår – ett hopkok från finansdepartementet som låter betydligt trevligare än det är. Alltihop härrör från krisåren. Även om idéerna fanns redan tidigare så blev krisen en katalysator för att genomföra dem i full skala. 

Just av den här anledningen är det angeläget att dyka djupare i tänkandet kring krisförloppet och decennierna innan som ledde fram till den här omdaningen av svensk ekonomisk politik. Genomgripande samhällsförändringar i närtid behöver granskas noga av historiker eftersom det inte sällan är de inblandade aktörerna själva som är de första att dominera historieskrivningen.

Ett av de mest anmärkningsvärda resultaten av 90-talskrisen är att förändringen inte blev slutet för de politiker och ekonomiska experter som under 80-talet initierade en del milt sagt misslyckade reformer. Få karriärer gick upp i rök av på grund av den gigantiska fastighetsbubblan som avregleringarna av banksektorn skapat . Få huvuden rullade som en konsekvens av det hårdnackade motståndet mot att införa en rörlig växelkurs. En åtgärd som hade kunnat minska trycket att öka arbetslösheten för att sänka kostnadsläget gentemot omvärlden. Snarare tvärtom.

Det är förstås lätt att vara efterklok, men man undrar ändå varför vissa tolkningar av samtiden sätter sig så hårt hos politiker, tjänstemän och samhällsdebatterande akademiker (nationalekonomer i det här fallet). Var får de idéerna från och varför förmår man inte frigöra sig ifrån dem? Det verkar i mångt och mycket finnas en klyfta mellan hur den ekonomiska verkligheten ser ut och tolkningen av hur verkligheten borde se ut. Där finns antagligen olika historieskrivningar i bakgrunden som aktörer använder sig av för att tolka sin samtid.

En nationalekonom som dessutom själv var aktör i krisförloppet på 90-talet är Lars Jonung. Han refererar ofta bakåt i historien och verkar hämta sina idéer dels från 1920-talets guldmyntfot och dels efterkrigstidens växelkurssamarbete inom det så kallade Bretton Woods-systemet. Det skulle kunna vara en ledtråd till varför till exempel fasta växelkurser tolkades som en så viktig del i svensk ekonomisk politik under hela 1900-talet och varför man Riksbanken till slut ansåg sig behöva sätta en 500-procentig ränta 1992 för att försvara den. Jonung lär inte vara den enda som hämtat inspiration från förr även om han kanske är mest transparent med det.

Riksbankens kontor. Källa.

Det här ter sig ju märkligt för oss idag när fasta växelkurser är något ytterst få någonsin tänker på. Ibland rapporterar media att kronan är lågt värderad, vilket gör det dyrt att åka utomlands på semester men lönsamt att sälja svenska varor och tjänster till våra grannländer. Det är beror på att kronans kurs är rörlig. Har man en fast växelkurs är anpassningen av kostnaden för våra varor och tjänster på världsmarknaden gentemot vad andra är beredda att betala inte automatisk. Jämför med euroländerna där alla medlemmar har samma växelkurs oavsett hur priser och löner i ett enskilt land egentligen ligger till.

Innan 1992 hade Sverige inte haft rörlig växelkurs sedan 1931. Det fanns uppenbart inte på kartan i början av 90-talet att göra ett liknande experiment som man gjorde då när guldmyntfoten övergavs. Däremot kan de inblandade aktörerna inte säga att alternativet inte var en möjlighet – 1987 gjorde amerikanska ekonomer från Brookings Institution (ungefär motsvarighet till svenska SNS) en utredning om svensk ekonomi från ett utifrånperspektiv och föreslog att Sverige skulle införa en rörlig växelkurs för att slippa en oacceptabelt hög arbetslöshet. Utredningen föll platt.

2004 kom statsvetaren Johannes Lindvall med sin avhandling The Politics of Purpose: Swedish Macroeconomic Policy After the Golden Age (Göteborgs universitet) som handlar om just 90-talskrisen. Lindvall menar att krishanteringen i början av 90-talet inte kan klassas som ”normal” politik utan är en typ av förändring där hela den politiska verktygslådan i praktiken byts ut. Om det var meningen att det skulle ske eller inte är dock mer oklart. För vilka aktörer i någon form av ansvarsposition kommer i efterhand erkänna att de inte hade en aning om vad som pågick?

Det intressanta med att börja lyfta blicken från själva krisförloppet och börja söka rötterna till aktörernas tänkande och agerande längre bakåt är att förklaringarna blir mer mångfacetterade och på det sättet faktiskt också mer realistiska.

Socialdemokraterna har till exempel under decennier långt innan 90-talskrisen haft i sig att sunda statsfinanser är ett mantra att leva efter (statsvetaren Per Löwdin skriver bl.a. om det i sin avhandling Det dukade bordet). Men vad man lagt in i begreppet har antagligen varierat kraftigt över tid. På 1980- och 1990-talen pågick skarpa ideologiska strider inom arbetarrörelsen som en ny linje om individualism och valfrihet på marknader gick segrande ur.

Exemplet visar att tolkningar av samtiden är mer komplexa än de kan verka vid en första anblick. Marknadsliberalism kan blandas med gamla dogmer till en ny berättelse som egentligen bara delvis är ny. Ofta måste ett dramatiskt skeende berättigas i efterhand eftersom politiker och andra beslutsfattare ytterst sällan kan erkänna att de faktiskt har ändrat åsikt. Det är då den egna historieskrivningen blir så viktig. Exempelvis menade nationalekonomen Assar Lindbeck att han nog visste precis vad som skulle hända i början av 90-talet men att han inte ville säga något offentligt med risk för att skapa panik. Om det stämmer överens med verkligheten är en helt annan fråga.

Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia, Uppsala universitet