Att försvara misstag med feminism

Jag förstår inte hur Sofia Helin gör det men hon har lyckats med konststycket att inte bara vara med i en svajig tv-produktion om historia utan två! Först var hon programledare för TV4-produktionen Drottningarna som sändes under hösten och vars två första avsnitt fick hård kritik. Sen spelade hon norska prinsessan Märtha i den nordiska samproduktionen Atlantic Crossing, en serie som helt enkelt verkar ha hittat på att Märtha kraftigt påverkade den till synes ovillige amerikanske presidenten Roosevelt till att inträda i kriget och mer eller mindre kom på hans idé om Lend-Lease åt honom. Inget fel med att fantisera om historiska skeenden men precis som i Drottningarna verkar man här både ha velat äta kakan och ha den kvar genom att kalla serien ett drama baserat på ”verkliga händelser.” (Drottningarna var en så kallad dramadokumentär).

Huruvida kritiken stämmer eller inte vet jag inte, jag kan inte så mycket om prinsessan Märtha eller om Roosevelt. Det jag vet är att serien fått mycket kritik i Norge av fackhistoriker. Trond Norén Isaksen, norsk populärhistoriker som gett ut en biografi om prinsessan Märtha, har skrivit en upplysande understreckare i SvD. Samtidigt ska man komma ihåg att det lätt blir fel när man skriver historia. Att forska och skriva om historia är jättesvårt, försök exempelvis hitta en felfri avhandling i historia. Man måste också oftast förenkla om man inte bara vill rada upp fakta efter fakta efter fakta.

Det som stör mig är den slappa attityden i svaren till kritiken man fått och hur man försöker undkomma ibland svidande kritik genom att försöka framställa sig som om man vore i underläge. Eller om vi ska vara ärliga är det Sofia Helins kommentarer som är den huvudsakliga källan till tandagnisslan.

Vi kan börja med följande citat från en intervju med SvD: ”Drama är en tolkning av hur det är att vara människa, det måste vinna över hur det exakt var. Och Atlantic Crossing handlar för mig om att använda en historisk person för att ge ett annat perspektiv på historien.” Visst, genom att sluta fokusera på de sedvanliga kungarna och statsministrarna kan vi komma åt andra perspektiv på historien. Kvinno- och genushistoria är ett jättebra exempel på detta, där de forskare som gick i bräschen förhöll sig kritiskt till att historiker framför allt fokuserat på män och genom sitt nya fokus grävde fram ny kunskap. Men dessa historiker hittade ju inte på saker. Att hitta på saker är inte att ge ett nytt perspektiv på historien, det är att fantisera. En fantasi är en fantasi, oavsett om man gör ett kostymdrama av den eller inte.

Helin verkar också mena att seriens felaktigheter är en kvinnosaksgärning. Till SVT:s Kulturnyheterna skriver Helin att kritikerna ”skambelägger en berättelse om en kvinnas politiska gärning”. Nja. Kritikerna menar att man inte får hitta på och sen ha sanningsanspråk. Om man tar en kvinna och ljuger ihop saker om henne för att göra en bra tv-serie så har man ju faktiskt inte sett personen, man har bara använt henne för sitt eget syfte. Så här lagom till den internationella kvinnodagen kan det vara värt att påpeka att det är just detta som kallas för objektifiering. Jag tror det anses vara ganska ofeministiskt att objektifiera kvinnor.

Detta är heller inte första gången Helin tagit kvinnor som gisslan. När Drottningarna kritiserades var Helins respons att måla upp en bild av ”det ensamma, självutnämnda geniet på tronen med en attackerade (Sic!) ton mot ett kollektiv av 13 forskare som arbetar tillsammans. Problemet är att dessa forskare/experter inte hade något som helst inflytande över produktion. De intervjuades och fick inkomma med tips om vilka drottningar man skulle fokusera på men inte mer än så. Detta vet vi eftersom historikern Brita Planck frågade producenten. De faktiska forskare som var involverade var huvudsakligen kvinnor och det känns inte speciellt feministiskt att ta skydd bakom dem.[1]

Slutligen förklarar Helin för SvD att ”Det är en del av vår kultur att skildra makten. Och en del av att ha makten är att man får tåla att bli skildrad”. Och visst, det är sant att en bra historiker vågar granska inflytelserika människor med ett kritiskt öga. Citatet kan också vara ryckt ur sitt sammanhang. Problemet, som jag ser det, är ändå att Sofia Helin får det att framstå som att hon utsatt prinsessan Märtha för en kritisk granskning. Men när man glorifierar makten, när man överdriver hur inflytelserik eller mäktig en makthavare var, eller när man hittar på stordåd, då börjar man komma farligt nära propaganda. När Kim Jung-Il påstod att han slog fem hole-in-ones på sin första golfrunda är det förvisso en skildring av makten men det finns väl ändå olika slags skildringar? Samtidigt är det inte så förvånande att Atlantic Crossing då i vissa fall verkar ligga närmre en nordkoreansk propagandafilm än ett historiedrama med en sådan förenklande attityd från en av huvudrollsinnehavarna.

Prinsessan Märtha, precis som drottning Kristina, är värda att intressera sig för på grund av vilka de var, inte för vilka vi skulle vilja att de var. Det är den mest feministiska gärningen man kan göra som historiker enligt mig.


[1] Två av forskarna har dock försvarat serien och sin medverkan: https://www.svd.se/hall-dig-till-fakta-dick-harrison.

Martin Almbjär, forskare Historiska institutionen Uppsala universitet