Reduktionen och välfärdsstaten, eller då en liten tysthet spred sig i salen

Axel Oxenstierna lyfts gärna fram i samtidsdebatten. Mer sällan lyfts de personer som motverkade Oxenstiernas system. I denna text funderar Martin och Christopher på effekterna av privatiseringar och faran i att låta uppfattningen att några får skor sig på det allmänna bästa växa sig stark i opinionen, under 1600-talets andra hälft och i dag.

Frågan om privata eller offentliga utförare av samhällstjänster har ånyo blossat upp. Delvis är debatten sporrad av den utveckling vi sett inom skolans område under de senaste decennierna med ökad skiktning av elever och en ökande andel privata huvudmän. Likaså har Sveriges förmåga att under nuvarande pandemi värna om äldreboenden och sköta sjukvården bidragit till debatten. Och den senaste veckan har Telia hamnat i fokus. Oavsett vad man tycker om privatisering är det vanskligt för staten att välfärdssystemen drabbas av legitimitetsbrist, för vad ska vi annars med staten till? Som vanligt med historia är det här, dock, inget nytt. Den svenska staten genomgick en djup legitimitetskris redan på 1600-talet och oförmågan att lösa den resulterade i kungligt envälde och statlig konfiskering av egendom, Karl XI:s reduktion.

Privatiseringarnas motståndare varnar för att utvecklingen inom skolan snart inte är möjlig att rulla tillbaka, även om en framtida politisk majoritet skulle vilja det. Privatiseringarnas förespråkare talar istället om effektivare användning av resurser och om egenintresset – vinstutdelningar – som den ultimata drivkraften för såväl skolor, sjukvård som kemtvättar. Företaget Kry:s vd pratar om att rädda välfärden, inte att dra ned på privatiseringsambitionerna.

Det går helt klart att dra historiska paralleller här. Som historikerna Mats Hallenberg och Magnus Linnarsson visat i en rad studier, är frågan om privat eller offentligt långt ifrån ny. Många offentliga verksamheter, som till exempel tullen, har legat i privata händer under långa perioder.

Å andra sidan förväntades inte dåtidens stat sköta många av de funktioner som vi idag ser som det offentligas kärnuppgifter. De med pengar lät sina barn gå i privata skolor, lät sig vårdas av privata läkare och lät sina gamla tas om hand av privata sköterskor eller på privata vårdinrättningar. Staten reglerade verksamheterna och försökte sörja för de mindre bemedlade. Strävanden mot enhetlig skola och sjukvård ser vi först på bredare front under 1900-talet, till stora delar drivet av en vilja till jämlikhet och likvärdiga möjligheter för alla oavsett familjebakgrund.

Den privatisering som föranledde 1600-talets kris berörde något helt annat, nämligen jordinnehav och krig. I hela Europa och speciellt i ett så pass utpräglat agrart land som Sverige var jorden den viktigaste samhällsresursen. Jorden och dess avkastning utgjorde basen i ekonomin och dikterade tydligt takten, från sommarens eventuellt sinande spannmålslager till höstens överflöd. Betydelsen av reformationen under 1500-talet, då stora mängder jord överfördes från kyrkan till staten, kan inte underskattas. Kronans jordinnehav steg från fem procent till nästan en tredjedel av rikets jord. Kronan blev mycket rikare.

Samtidigt gav jorden låg avkastning, och i form naturaprodukter som spannmål, smör, skinn och liknande. Bara en liten del avsattes på marknaden. När den svenska staten från och med 1500-talets slut blev alltmer involverad i krig kring Östersjön uppstod problem. Det som behövdes för att bedriva krig var inte smör i Dalsland eller spannmål i Uppland utan kontanter i Tyskland eller varhelst kriget bedrevs. Dessutom var de svenska skatteinkomsterna alltför små, de räckte inte för att betala alla vapen och löner eller all proviant.

Två huvudsakliga lösningar på det här problemet växte fram under 1600-talet. För det första skulle staten släppa sitt fokus på skatteinkomster i natura för att i stället satsa på penninginkomster. Staten skulle stimulera handel och exportproduktion, ta ut tull, och bedriva krig. En del reformer är mer kända, som att valloner hämtades hit för att få i gång järnproduktionen. Andra är mindre kända, som att privata aktörer fick ta över stora delar av skatteuppbörden, det vill säga indrivandet av skatt. Det kan verka främmande för oss, Skatte- och Tullverket ligger nog långt ner på listan över statliga myndigheter som kan privatiseras. Men det var en tämligen vanlig europeisk företeelse att privata aktörer betalade staten för rätten att driva in skatter i ett visst område. Staten fick intäkter i mynt, och slapp hantera skatteuppbörden och försäljningen av naturaprodukterna.

För det andra började allt fler i ledande skikt anse att staten som aktör, vare sig som utförare eller producent, helt enkelt var ganska kass. Bergsbruk, jordbruk och annan typ av produktion sköttes bäst av privata aktörer. Det var de som kunde stimulera tillväxt, och därmed en svällande skattebas. Pengarna från försäljningarna och de ökade skatteintäkterna skulle dessutom finansiera nya landerövringar, vilket skulle öka kronans intäkter ytterligare. Och så vidare.

Riksrådet, dåtidens regering, var varma anhängare till privatiseringspolitiken. Medlemmar som Axel Oxenstierna och Per Brahe d.y. menade att det var problemfritt för staten att delegera vissa funktioner och göra sig av med jord. Bara de som var kvar i en medeltida naivitet kunde hävda att kronan kunde leva enbart av inkomster från sina gods. Världen hade förändrats sedan ”kungen satt på Håtuna”, de medeltida folkungarnas gamla gods i Uppland. Brahe, som tagit över många kronogods, menade att de börjat ge kronan en inkomst av 1 400 daler, mot blott 14 daler tidigare.

De mödosamt ihopsamlade kronojorden började alltså ges bort igen. Mot engångsbelopp hamnade jord och gårdar i privata händer. Många gånger hade man heller inget val. Krig är ett effektivt sätt att förvandla en stor förmögenhet till en liten. När freden var underskriven knackade kreditorer och officerare på dörren för att få betalt och om pengar saknades fick man betala med jord eller åtminstone framtida jordintäkter.

Denna ideologi och praktik medförde ett stort resursöverförande från kronan till privata adelsmän. År 1680 kontrollerad adeln två tredjedelar av avkastningen från all jord i riket. I många fall hade familjer i eller nära rådet – Oxenstierna, de la Gardie, Wrangel, Brahe – skaffat sig omfattande jordinnehav.

Men vid det laget hade marken börjat skaka under den gamla rådseliten. Vid 1600-talets mitt började allt fler röster höjas mot förda politik. Stora grupper i Sverige – främst bönder, men även en med tiden växande grupp borgare, präster och adelsmän, som inte fått del av kronans jord – såg statens förlorade kontroll över jorden som ett allt större problem. Kronans inkomster hade inte ökat utan minskat. Samtidigt växte adelspalats upp som svampar ur jorden. Många uppfattade det som att ett fåtal förmerade sig på det allmännas bekostnad. Man började prata om en så kallad reduktion, att ta tillbaka kronogodsen.

Samtidigt fortsatte den seglivade kampen mellan kungamakt och eliten inom adel och riksråd om kungens rätt att bestämma själv, en kamp som vid det laget pågått i flera hundra år och böljat fram och tillbaka. Riksrådet agerade förmyndarregering åt Karl XI fram till 1672 och hade vant sig vid ett stort inflytande medan den nye kungen ville bestämma mer själv.

Återigen utgjorde kriget en katalysator. Det Skånska kriget (1675–1679), vilket egentligen var en del av det Fransk-Nederländska kriget (1672–1678), hade gått så där. Tack vare framför allt Frankrikes hjälp vid förhandlingsbordet hade Sverige i stort sett bibehållit sina gränser, men man hade klarat sig med en hårsmån. Armén och flottan hade visat sig vara i riktigt dåligt skick och statens intäkter var otillräckliga. Detta var allvarligt. Den tidigmoderna statens huvudfunktion, dess existensberättigande, var att försvara riket.

Här såg Karl XI och hans rådgivare möjligheter att koppla samman försvarets behov, statens bristfälliga finanser, den förda jordpolitiken, och riksrådets inflytande. Samtidigt visste de att adeln inte skulle gå med på detta frivilligt. Ett tungt vägande argument mot återtagande av gods var att de hade donerats och sålts enligt gällande lagar. Ett återtagande skulle innebära att kronan bröt ingångna avtal och att kungen kunde bli anklagad för tyranni. Vid riksdagen 1680 använde därför Karl XI framgångsrikt kriget och ett uttalat hot mot rikets existens som tunga argument för att vrida politisk makt och ekonomiska resurser ur sina motståndares händer. Med hjälp av de ofrälse och adel utanför eliten infördes enväldet, rådets makt kvästes, donerad kronojord konfiskerades och adeln tvingades gå med på så kallade kontributioner. När det slutligen gick upp för adeln på riddarhuset vad som höll på att hända uppstod ”det som en liten tysthet på salen” enligt protokollet. En politisk strömkantring har sällan fångats mer pregnant.

Oavsett om det är rätt eller fel rätt att privatisera finns vissa viktiga, och slående, likheter mellan 1600-talets jordpolitik och de svenska välfärdsprivatiseringarna i modern tid.  Staten utmålades då som nu som en dålig utförare medan privata dito anses kunna förvalta och förmera medel av olika slag på ett mycket effektivare sätt.

Då som nu led privatiseringssystemet av legitimitetsbrist. Ett tydligt problem var och är den oklara kopplingen mellan privata vinster och samhällsvinster. Då sa motståndarna att kronans intäkter hade minskat, inte ökat, och nu säger man att välfärden inte blir märkbart bättre skött, kanske till och med sämre i vissa fall. Om det är uppfattningen är det inte konstigt att de privata vinsterna sticker i ögonen

Vidare finns och fanns det starka kopplingar mellan politiker som hade makten över besluten om privatiseringar och de som gynnades ekonomiskt av privatiseringsbeslut. Då hette de De la Gardie och Wrangel, idag pratar vi om ofta transnationella företag som tillhandahåller välfärdstjänster och gärna anställer före detta politiker; om de inte redan ägs av politiker. Precis då som nu finns det inget direkt olagligt med något av detta, men det uppfattas ändå som korrumperat på ett mer allmänt plan. Och slutligen tjänar historien ständigt som slagträ. Brahe pekade på medeltiden som avskräckande exempel, dagens försvarare av privatiserad välfärd talar om DDR-Sverige

Samtidigt finns det viktiga skillnader, den främsta är den stora mängden människor som direkt påverkas av privatiseringarna och stödjer dem. Dagens försvarare av privatiseringar är inte bara utförarna själva, där ingår även föräldrar som vill välja, eller välja bort skolor till sina barn, vårdtagare och välfärdsarbetare som inte vill jobba för offentlig sektor samt inte minst aktieägare och bolagsledningar. Karl XI behövde inte förhålla sig till något av det, hans främsta motståndare var en grupp inhemska adelsmän i tydlig demografisk minoritet.

Men det går inte att bortse från att det finns en djup och avgörande likhet mellan 1600-talets situation och nu. En faktor med vars hjälp Karl XI och hans närmsta förmådde att omkullkasta hela det politiska systemet och skapa sitt militariserade envälde. Nämligen frågan om varför staten ens finns, och vad vi ska med den till om den inte kan göra det den utfäst sig att göra. Då var det rikets försvar. Dåtidens kungars starkaste argument för att rättfärdiga utskrivningar av soldater och skatter var kriget och att fienden behövde hållas stången. Detta höll alla med om. Ingen ville ha krig och krig var det ofta. Bättre där än här.

Styrkan i moderna samhällen – eller ekonomier – ligger inte på samma sätt i krigsmaktens slagkraft. Försvarsförmågan finns kvar som faktor men Internationell konkurrenskraft mäts lika ofta, om inte oftare, i vårdköer, patientnöjdhet, reservlager, PISA-resultat och innovationsindex. Men också i förmågan att bekämpa skogsbränder och pandemier. Om inte tidigare så har ett år av pandemi visat oss att sjuk- och hälsovård bär på potential att såväl avsätta politiker som omforma politiska spelregler. En framtida reduktion hänger därför inte lika samman med en militär förlust eller seger utan i föreställningar om statens oförmåga att spela sin välfärdsroll i människors liv. Likt i en pandemi. Man ska inte underskatta styrkan i den politiska handlingskraft som går att ösa ur en upplevd kris.

Martin Almbjär

Christopher Pihl

Axel Oxenstierna for dummies

Nu när spridningen av coronaviruset tagit fart igen har även debatten om den svenska förvaltningsmodellen, Folkhälsomyndighetens makt och regeringens ansvar blossat upp. Vi befinner oss med andra ord återigen i en situation där risken är överhängande för att någon kommer att försöka förklara Sveriges situation med Axel Oxenstierna och de förvaltningsreformer han genomförde under 1600-talets första halva.

Det är minst sagt problematisk att göra den kopplingen, ändå försöker folk. Under våren gjordes flera försök att förklara Sveriges pandemihantering utifrån Axel Oxenstierna. Sommaren erbjöd oss alla lite lugn och ro men nu börjar det bli oroligt igen. Höstens första salva kom redan i oktober från den socialdemokratiska politikern Aida Hadzialic. Enligt Hadzialic grundlades vår förvaltningsmodell för 400 år sedan och den har tjänat oss bra, men nu behövs det reformer. Vår förvaltning är ”utdaterad”.

Axel Oxenstierna 1626, 43 år gammal och rikskansler sen 14 år tillbaka. Källa.

Sedan vi startat den här bloggen är nog Axel Oxenstierna den historiska person som förekommit oftast  i texterna. Något som åtminstone inte jag var beredd på. På vissa sätt verkar han i den offentliga debatten ha förvandlats till vår George Washington, en slags founding father som med vishet och skicklighet lade grunden till allt. Han har blivit en mytisk figur som kan åberopas lite när som helst, vars kapacitet inte kände eller känner några gränser. Enligt Gunnar Wetterberg hade han löst klimatfrågan.

Diskussioner med historiskt djup är så klart välkomna. Det är heller inte något fel med att undra hur Oxenstierna hanterat dagens värld. Tvärtom. Problemet är att mycket har hänt sedan Axel Oxenstierna traskade omkring i det kungliga kansliet. Oavsett om vår förvaltning behöver förändras eller inte, på grund av pandemin eller av någon annan anledning, är det inte den gamle rikskanslerns modell som behöver uppdateras. Den modellen har redan genomgått avsevärda och grundläggande förändringar.  

Tyvärr tror jag inte det kommer hindra människor. Därför har jag slängt ihop en liten guide: en Axel Oxenstierna for dummies om man så vill. Är du en skribent eller politiker av något slag som är sugen på att skriva något om Sveriges förvaltning och Axel Oxenstierna utan att läsa på? Häng med så ska jag förklara varför det inte är så klokt!

  • Nej, Axel Oxenstierna hade inte förstått förbudet mot ministerstyre . Under Axel Oxenstiernas tid satt alla statliga kollegiechefer i riksrådet. Riksrådet bestod av dessa, ytterligare adelsmän och kungen. De utgjorde tillsammans Sveriges regering. Att riksrådet och kungen skulle fälla avgörandet i enskilda fall, inte bara stifta lagar och verkställa beslut, var självklart. Det var en väsentlig del av kungens och rådets uppgifter och de gjorde det hundratals gånger varje år. Till exempel kunde vem som helst som var missnöjd med ett myndighetsbeslut vända sig till regeringen för prövning.
  • Nej, Axel Oxenstierna hade heller inte förstått varför varken kungen eller regeringsmedlemmar satt med i Högsta domstolen. Kungen och rådet utgjorde motsvarigheten till landets högsta domstol fram till 1789. Kungen var även källan som makten, rättvisan och lagen strömmade från, inte folket, och det var egentligen bara kungen som kunde anses helt stå över världslig småsinthet, partiskhet och egenintresse. Självklart fick andra också utöva domsmakt men kungen behövde finnas högst upp i pyramiden för att garantera systemets legitimitet.
  • Nej, hans definition av kompetens hade inte riktigt rimmat med vår. Oxenstierna byggde inte bara upp en för sin tid effektiv förvaltning, han fyllde den också med släktingar och andra skyddslingar. Visst, han var skicklig på att sätta kompetenta personer på viktiga poster men han såg alltid till att hjälpa de sina. Utomstående knöt han till sig genom att bekosta resor och utbildning. De blev hans ”klienter” som det hette på den tiden, och kunde sedan tryggt placeras på en myndighetspost som en del av ett större nätverk uppbyggt kring lojalitet. Att kalla nätverket för klan vore inte helt missvisande.
  • Nej, han hade nog inte förstått det här med allmän rösträtt. Det går inte att komma undan att dagens Sverige är en demokrati där alla svenskar får rösta om vem som ska få styra staten, oberoende av inkomst eller social status. Många viktiga poster i vår förvaltning är ockuperade av människor som sitter där baserat på popularitet. Så var det inte på 1600-talet. Oxenstierna skulle minst sagt ha haft svårt att acceptera att folket får värdera kandidaters meriter. Åtminstone den stora massan.
  • Ja, det är inte osannolikt att han hade privatiserat skatteverket, tullverket eller kronofogdemyndigheten. På riktigt. Mitt intryck är att Axel Oxenstierna alltid får stå som representant för en ordnad stat som kompetent skötte sina egna kärnuppgifter. Oxenstierna skulle emellertid ha haft full förståelse för principen bakom dagens privatiseringar. Under Gustav II Adolfs tid sköttes stora delar av skatteuppbörden av privata aktörer som betalade staten för rättigheten att uppbära skatt. Mellanskillnaden behöll de. Likaså argumenterade Oxenstierna och hans gelikar för att adeln var bättre på att förvalta jord än staten, och den svenska stormaktens arméer befolkades till stor del av inhyrda utländska soldater och befäl.

Så här skulle vi kunna fortsätta. Grundläggande element och regler i vår förvaltningsmodell har tillkommit eller ändrats efter Oxenstiernas tid, och det som vi ser som nymodigheter är sådant han var bekant med. Jag kan förstå lockelsen med Axel Oxenstierna. Han var kompetent och inflytelserik, hans förvaltningssystem kopierades av grannstaterna. Jämförelser ska självklart få göras och det finns flera likheter mellan dåtidens och dagens förvaltning. Många kollegier finns kvar, till exempel Kammarkollegiet och hovrätterna.

Likväl är skillnaderna stora och avgörande. Med andra ord, tänk gärna efter några gånger innan du använder Axel Oxenstierna som förklaring för något som är bra, dåligt eller typiskt med dagens förvaltning. Som historiker tycker jag att det är jättekul och positivt att historiska argument används i samhällsdebatten men det är ju alltid en fördel om man vet vad man pratar om.

Axel Oxenstierna – orsaken till att coronakrisen hanteras annorlunda i Sverige än i övriga Europa?

Ju djupare kris det nya coranaviruset skapar ökar temperaturen i debatten huruvida Sveriges agerande är klokt eller förkastligt, dumdristigt eller bara dristigt. För att förklara det svenska agerandet används ofta historiska argument. Och återigen stiger Axel Oxenstierna, tillsammans med Gustav Vasa, fram som urfadern för det svenska. Axel Oxenstierna har hos både journalister och andra börjat förvandlas till någon slags allvetande och superkompetent sagofigur. Nu senast skriver Elisabeth Åsbrink i Dagens Nyheter om den svenska tilliten med rötter i Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas tidevarv. Det är en tillit Åsbrink ser som problematisk, eller rentutav som ett hot.

Åsbrink skriver 

Sverige skiljer sig från sina nordiska grannar genom sin långa tradition av stark centralstyrning. Vi har Gustav Vasa (och Axel Oxenstierna) att tacka för det. Grovt uttryckt är folk i det här landet vana vid att göra som myndigheterna säger.

Nog hade såväl Gustav Vasa som Axel Oxenstierna sina fingrar med i utvecklingen av Sverige till en i hög grad centralstyrd stat. Med hjälp av sin fogdar lyckades Gustav Vasa nå ut i varje vrå av riket för att rätt skattlägga befolkningen. Under början av 1600-talet, Oxenstiernas tid, förstärktes förvaltningen ytterligare genom länsstyrelser och en centralförvaltning organiserad efter kollegiala principer. Men frågan är vilken betydelse dessa halvmilleniegamla reformer har för svenskarnas tillit till Folkhälsomyndigheten och dess ansikte utåt i form av Anders Tegnell. De som inte hyste några högre tankar om Gustav Vasas försök till centralstyrning fick inte främst sin tillit till staten naggad i kanten. Snarare blev de som tvivlade ett huvud kortare. Den Vasatida staten grundade sitt styre inte primärt på tillit, även om den så kanske önskade, utan på en god bit tvång. Ett bemötande av coronakrisen som det franska, eller varför inte polska eller ungerska, där krisen blir till ett hjälpmedel att undertrycka politiska motståndare, hade nog varit mer i Gustav Vasas smak.

Axel Oxenstierna, fadern till allt svenskt? Bildkälla.

I mångt och mycket var läget likartat under Oxenstiernas tid. Mycket kunde nog dåtidens svenskar känna inför den överhet som då benämndes kronan, men långt ifrån alltid var det tillit. Dåtidens syn på tillit hos en befolkning kommer tydligt till uttryck i Gustav II Adolfs avskedstal till ständerna inför Sveriges intåg i trettioåriga kriget 1630 då han uppmanar prästerna att förmana och strängt uppmana sina åhörare, vars hjärtan de har i sitt våld och kan vrida hur de vill enligt kungen, att vara sin överhet trogna och göra som den säger. Det han vill att åhörarna, eller med andra ord majoriteten av befolkningen i form av bondehushållen, skulle var att ”utgöra sin plikter”, det vill säga betala skatt eller låta utskriva sig till soldater. Kungen var medveten att kriget skulle bli dyrt, att långt ifrån alla ville vara med och betala samt att alla till buds stående medel att få med sig befolkningen behövde användas. Otvetydligen var det så att kungen lyckades, med prästernas hjälp, att vrida böndernas hjärta rätt. Det fanns ett stöd och offervilja för kungen – men när han dog och Axel Oxenstierna fick fritt spelrum, hårdnade motståndet från böndernas sida.

För någon vecka sedan skrev Maciej Zaremba en artikel, som i mångt och mycket är Åsbrinks motsats, i vilken han hyllar den svenska tilliten till samhället och den svenske ämbetsmannen i sin kofta. Även hos Zaremba dyker Oxenstierna upp, denna gång som roten till den svenska särarten att inte tillåta ministerstyre. Tyvärr missar Zaremba att i det kollegiesystem som Oxenstierna var med att införa, en slags föregångare till dagens departement, under 1600-talet styrdes av män med plats i riksrådet, en dåtida motsvarighet till regeringen. Dessutom fungerade rådet som högsta domstol så alla enskilda rättsfall som överklagades dit avdömdes av, just det, rådet: dåtidens motsvarighet till våra ministrar. Den svenska traditionen att inte tillåta ministerstyre uppkom först vid 1800-talets mitt efter omfattande stridigheter och politisk dragkamp mellan riksdag och regering.[1] Linjerna från 1600-talet är sällan så raka som vi tror.  

Axel Oxenstierna får således både bära hundhuvudet och äras för att ha fört in Sverige på ett spår som lett till att dagens coronakris hanteras på ett lite annat sätt än i många andra länder. Men om tilliten inte kommer från Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas centralstyrda statsprojekt, varifrån kommer den då?

En institution som äldre tiders svenskar tycks ha haft tilltro för var rättssystemet. Forskare som Eva Österberg och Maria Ågren har pekat på att man i Sverige, bland såväl hög som låg, hade en tillit till att domstolarna dömde rättvist. Därför använde man sig av dem. Rättens historia i Sverige är nära knuten till staten, men den är bitvis också skild från den samma. Många gånger var det kanske också så att det var staten, inte rättssystemet, som tjänade på att vara nära sammanknutna. Rätten hade en legitimitet och tilltro bland befolkningen som staten saknade. Kanske ska vi söka rötterna till tilltron till det svenska smittskyddet där.

En annan hypotes, som jag personligen tror har ett starkt förklaringsvärde, är att den svenska tilliten till samhället inte är så gammal. Långt in på 1900-talet var Sverige ett i europeisk jämförelse fattigt samhälle, präglat av stora ekonomiska klyftor. Det sena 1800-talet och 1900-talets första decennier karaktäriserades knappast av tillit till stat och överhet. Tecken på detta är den mycket omfattande amerikaemigrationen, men också den höga konfliktbenägenhet som rådde på den svenska arbetsmarknaden. Ekonomhistoriker Erik Bengtsson har pekat på att den svenska samförståndsandan och jämlikheten nog inte har särskilt djupa rötter utan söker dem i folkrörelsernas arbete under det sena 1800-talet. En demokrati och ett politiskt system med en bred folklig förankring och deltagande, vilket Bengtsson hävdar karaktäriserade stora delar av det svenska 1900-talet, är kanske förklaringen till varför svenskarna tycks visa tillit till Tegnell och inte till en regerings- eller statschef som förklarar krig mot viruset, eller kringskär demokratiska grundrättigheter i virusets namn. Helt klart är i alla falla att mycket lite talar för att det var Axel Oxenstierna som lade grunden till denna tillit. Och man kunde önska att journalister (och andra) skulle sluta använda Axel Oxenstierna för att föra fram sina egna åsikter iklädda historiskt legitimitet. 


[1] Om detta kan läsas här.

Folket, en gammal rikskansler eller en upplyst despoti? Till klimatfrågans lösning.

Resultaten från klimatmötet i Madrid gör ingen som tagit människans påverkan på klimatet på allvar glad. Det blir allt tydligare att starka krafter drar åt håll som inte är förenliga med de lösningar som den naturvetenskapliga forskningen förespråkar för att åtminstone kunna bromsa uppvärmningen. Visserligen är klimatförändringarna en naturvetenskaplig fråga i sig; men det är tydligt att det är samhälleliga faktorer – ekonomi, politik, levnadsmönster – som styr vår förmåga att kunna begränsa utsläppen av växthusgaser. 

Under det senaste året har svenska humanister med historiska perspektiv gett sig in i debatten om hur klimatfrågan kan lösas. Bland annat har det föreslagits att vi ska se till historien för att lära hur vi ska hantera och fördela begränsade resurser. Klimatfrågan är en variant av ett klassiskt problem; det så kallade allmänningarnas dilemma. Hur kommer det sig att gemensamma resurser inte utnyttjades allt för hårt av enskilda individer? Varför hugger inte jag som ägare av en gård i en by, och därmed också delägare i byns allmänning, ned all skog på allmänningen och säljer det som virke? Det som är bäst för individen – att tjäna pengar på att hugga ned all skog, beta av gemensamma betesmarker alltför hårt med mina djur – är inte alltid det bästa för kollektivet.

En klassisk lösning på problemet levererades av Ellinor Ostrom, 2009 års mottagare av Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, när hon kunde visa att om brukarna av allmänning tilläts reglera brukandet själva och hade sanktionsmöjligheter gentemot dem som bröt mot reglerna, kunde ett långsiktigt hållbart brukande av en allmän resurs skapas. Men skillnaden mellan en allmän nyttighet, brukad av en eller flera byar och klimatet är stor. Brukarna av en kollektiv nyttighet, likt de som studerats av Ostrom och andra, består av en begränsad grupp individer, ofta med ett gemensamt intresse av att bevara resursen och med en närhet till varandra vilket underlättade kommunikation och förhandlingar.

Problemet är likartat – hur ska en enskild individ, eller stat, förmås att begränsa sitt utnyttjande av en kollektiv resurs, en skogsmark, eller en planet – för att andra människor ska ha nytta av den i framtiden? Men situationen i Madrid skiljde sig också mycket från de allmänningar och andra kollektiva nyttigheter som Ostrom och hennes efterföljare studerat. När det gäller klimatet måste alla med. Det funkar inte att utesluta någon – denne kan ju fortsätta missbruka den kollektiva nyttigheten klimatet.

I slutet av sin levnad kom Ellinor Ostrom själv med förslag på hur, och framförallt på vilken politisk nivå klimatfrågan kan lösas, genom så kallad polycentrisk styrning. Begreppet syftar på ett arbetssätt där det inte finns en central styrning, utan en mängd aktörer enas gemensamt om mål och medel för att uppnå dess. Abstrakta beslutsprocesser långt ifrån människors vardag tenderar att ge beslut och beslutsfattare svag legitimitet enligt Ostrom. Hon argumenterar för att klimatarbetet måste beslutas, utföras och kontrolleras på många olika samhälleliga nivåer – inte enbart globalt – för att ge det legitimitet hos människor. Dock kvarstår problemet med att i dagens system kan politiska ledare blockera viktiga nationella och globala ansatser som är nödvändiga. Emellertid finns exempel där sammanslutningar mindre än staten – t.ex. delstater i USA eller enskilda städer – infört klimatåtgärder betydligt kraftfullare än de som införts på mer övergripande nivåer.

Men svårigheterna i att applicera lösningar på allmänningarnas dilemma på klimatfrågan har lett till att allt fler rop höjts om att de former för politikens utövande som har utvecklats i Västvärlden – demokrati – och i världen i stort efter andra världskriget – FN – inte längre fungerar. I DN propagerade Gunnar Wetterberg att den gamle rikskanslern Axel Oxenstierna kan fungera som en inspiratör för att hitta politiska lösningar i en svår tid. Tyvärr är inte Wetterberg särskild specifik på hur Oxenstierna skulle ha gått till väga, förutom att han skulle arbetat på såväl nationell som internationell nivå. Men ser vi lite närmare på Oxenstiernas statsmannaskap så hopar sig frågetecknen om han verkligen skulle vara rätt män.

Axel Oxenstierna, klimatkrisens räddare? Källa.

De som ska vara med och lösa klimatfrågan måste besitta en förmåga att se bortanför sin egen livstid och sina egna snäva politiska och ekonomiska intressen. Det förstnämnda var kanslern expert på. Men inte när det gällde hela Europas, eller ens hela Sveriges framtid, utan sin egen samhällsgrupps, och framförallt sin egen släkts. Nyligen rapporterade Institutet mot mutor att korruption av olika slag är ett stort hot mot ett hållbart samhälle. Och en hel del av vad Axel Oxenstierna ägnade sig åt hamnar farligt nära korruption. Efter det att den gode Axel möblerat om i riksrådet – en motsvarighet till dagens regering – efter Gustav II Adolfs död, uttryckte rådsmedlemmen Per Brahe (inte släkt med Oxenstierna) oro för hur riksdagen skulle se på det faktum att riksrådet och de högsta ämbetena i det svenska riket helt dominerades av människor tillhörande samma släkt, Oxenstierna. Axel Oxenstiernas agerande liknade mer det som försiggår i Vita huset under Donald J. Drumps presidentskap och inte ett sätt att bedriva politik som lämpar sig för att lösa klimatkrisen.

Ett av de kanske mest radikala förslagen på hur klimatfrågan ska kunna lösas har lanserats av Torbjörn Tännsjö. Det är dessutom ett förslag där historien kan bistå med hjälp. Enligt Tännsjö är det endast en global upplyst despoti den enda form av styre som kan lösa klimatfrågan i den fart som den behövs. Planeten kan helt enkelt inte vänta på att världens ledare ska kunna enas. Lösningen är att ett globalt maktövertagande av ett icke-demokratiskt organ – helst FN:s generalförsamling. I Tännsjös drömscenario skulle generalförsamlingen inleda arbetet med att omställa världens resursutnyttjande för att sedan transformera om sig till en global demokratisk regering. Genom sin bakgrund, och sitt arbete för jordens räddning, skulle den ha en legitimitet som skulle innebära att dess beslut och despoti respekterades. Idén är mer än djärv, men enligt Tännsjö en av få tänkbara lösningar. Tännsjös förslag har dock mötts av massiv kritik från samhällsvetare som bedömt det som orealistiskt och fel ände att börja i – vi har inte tid att ändra de politiska systemen innan vi tar itu med klimatfrågan.

Det finns inga direkta historiska paralleller till en lösning likt Tännsjös, men kanske inte heller problem och det är även däri relevansen i Tännsjös förslag ligger enligt mig. Ett centralt problem är att de typer av lösningar som klimatutmaningen kräver ytterst sällan har behövts införas av några regeringar, i synnerhet inte demokratiskt valda. Vad många är eniga om är att en klimatomställning måste innebära att människor i västvärlden måste acceptera vad som i deras ögon innebär försämringar av levnadsvillkor – mindre kött, mindre resande, mindre shopping och mer kostnader för energiomställningar eller kompensationer för områden drabbade av klimatförändringar. I svensk historia finns ett antal situationer där genomgripande förändringar av detta slag drivits, eller har försökts att drivas igenom. Till exempel den allmänna och lika rösträttens införande innebar att tidigare inflytelserika grupper tappade makt. Ett annat drastiskt exempel är Karl XI:s tillbakatagande av en stor mängd gods från adeln under det sena 1600-talet, den så kallade reduktionen.

Gustav III inleder statskuppen 1772, ett första steg mot det gustavianska enväldet och en upplyst despoti. Källa

Likt Tännsjös lösning skedde omfördelningen av resurser under 1680-talet samtidigt med en maktkoncentration till kungens hand. Det var emellertid en process som understöddes av betydande delar av samhället: bönder, borgare och de delar av adeln som inte fått del av de stora godsdonationerna under 1600-talet. Även införandet av det så kallade gustavianska enväldet under 1700-talets slut, då Gustav III tog över en stor del av makten från riksdagen – där bönder, borgare, präster och adel var representerade – stöddes av grupper som såg sig mer gynnade av en absolut kung än av en riksdag dominerad av andra grupper än sin egen. På ett liknande sätt argumenterar Tännsjö för att det finns stora grupper av människor i världen idag som skulle kunna se de uppenbara fördelarna för klimatet och framtiden som en despoti i formen av FN:s generalförsamling skulle kunna vara. Ett problem utifrån ett historiskt perspektiv är att despotiska regimer ytterst sällan lämnat ifrån sig makten. Som den engelske historikern Lord Acton uttryckt det: ”makt korrumperar; absolut makt korrumperar absolut”. Det envälde som infördes av Karl XI slutade med ett skott i tinningen på hans son, den lika enväldige Karl XII. Gustav III:s envälde slutade inte lika dramatiskt, hans son, Gustav IV Adolf, avsattes i en statskupp 1809.

Ostrom och Tännsjö presenterar två ytterst skilda lösningar på hur en effektiv klimatpolitik skulle kunna implementeras. Båda dras med svagheter, men utövar också i sin relativa enkelhet en lockelse. För vi vet vad som bör göras. Men det är i hur det ska göras problemet ligger. Historien kan inte ge några lösningar – men den kan hjälpa till i att identifiera var de potentiella problemen ligger.