Axel Oxenstierna – orsaken till att coronakrisen hanteras annorlunda i Sverige än i övriga Europa?

Ju djupare kris det nya coranaviruset skapar ökar temperaturen i debatten huruvida Sveriges agerande är klokt eller förkastligt, dumdristigt eller bara dristigt. För att förklara det svenska agerandet används ofta historiska argument. Och återigen stiger Axel Oxenstierna, tillsammans med Gustav Vasa, fram som urfadern för det svenska. Axel Oxenstierna har hos både journalister och andra börjat förvandlas till någon slags allvetande och superkompetent sagofigur. Nu senast skriver Elisabeth Åsbrink i Dagens Nyheter om den svenska tilliten med rötter i Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas tidevarv. Det är en tillit Åsbrink ser som problematisk, eller rentutav som ett hot.

Åsbrink skriver 

Sverige skiljer sig från sina nordiska grannar genom sin långa tradition av stark centralstyrning. Vi har Gustav Vasa (och Axel Oxenstierna) att tacka för det. Grovt uttryckt är folk i det här landet vana vid att göra som myndigheterna säger.

Nog hade såväl Gustav Vasa som Axel Oxenstierna sina fingrar med i utvecklingen av Sverige till en i hög grad centralstyrd stat. Med hjälp av sin fogdar lyckades Gustav Vasa nå ut i varje vrå av riket för att rätt skattlägga befolkningen. Under början av 1600-talet, Oxenstiernas tid, förstärktes förvaltningen ytterligare genom länsstyrelser och en centralförvaltning organiserad efter kollegiala principer. Men frågan är vilken betydelse dessa halvmilleniegamla reformer har för svenskarnas tillit till Folkhälsomyndigheten och dess ansikte utåt i form av Anders Tegnell. De som inte hyste några högre tankar om Gustav Vasas försök till centralstyrning fick inte främst sin tillit till staten naggad i kanten. Snarare blev de som tvivlade ett huvud kortare. Den Vasatida staten grundade sitt styre inte primärt på tillit, även om den så kanske önskade, utan på en god bit tvång. Ett bemötande av coronakrisen som det franska, eller varför inte polska eller ungerska, där krisen blir till ett hjälpmedel att undertrycka politiska motståndare, hade nog varit mer i Gustav Vasas smak.

Axel Oxenstierna, fadern till allt svenskt? Bildkälla.

I mångt och mycket var läget likartat under Oxenstiernas tid. Mycket kunde nog dåtidens svenskar känna inför den överhet som då benämndes kronan, men långt ifrån alltid var det tillit. Dåtidens syn på tillit hos en befolkning kommer tydligt till uttryck i Gustav II Adolfs avskedstal till ständerna inför Sveriges intåg i trettioåriga kriget 1630 då han uppmanar prästerna att förmana och strängt uppmana sina åhörare, vars hjärtan de har i sitt våld och kan vrida hur de vill enligt kungen, att vara sin överhet trogna och göra som den säger. Det han vill att åhörarna, eller med andra ord majoriteten av befolkningen i form av bondehushållen, skulle var att ”utgöra sin plikter”, det vill säga betala skatt eller låta utskriva sig till soldater. Kungen var medveten att kriget skulle bli dyrt, att långt ifrån alla ville vara med och betala samt att alla till buds stående medel att få med sig befolkningen behövde användas. Otvetydligen var det så att kungen lyckades, med prästernas hjälp, att vrida böndernas hjärta rätt. Det fanns ett stöd och offervilja för kungen – men när han dog och Axel Oxenstierna fick fritt spelrum, hårdnade motståndet från böndernas sida.

För någon vecka sedan skrev Maciej Zaremba en artikel, som i mångt och mycket är Åsbrinks motsats, i vilken han hyllar den svenska tilliten till samhället och den svenske ämbetsmannen i sin kofta. Även hos Zaremba dyker Oxenstierna upp, denna gång som roten till den svenska särarten att inte tillåta ministerstyre. Tyvärr missar Zaremba att i det kollegiesystem som Oxenstierna var med att införa, en slags föregångare till dagens departement, under 1600-talet styrdes av män med plats i riksrådet, en dåtida motsvarighet till regeringen. Dessutom fungerade rådet som högsta domstol så alla enskilda rättsfall som överklagades dit avdömdes av, just det, rådet: dåtidens motsvarighet till våra ministrar. Den svenska traditionen att inte tillåta ministerstyre uppkom först vid 1800-talets mitt efter omfattande stridigheter och politisk dragkamp mellan riksdag och regering.[1] Linjerna från 1600-talet är sällan så raka som vi tror.  

Axel Oxenstierna får således både bära hundhuvudet och äras för att ha fört in Sverige på ett spår som lett till att dagens coronakris hanteras på ett lite annat sätt än i många andra länder. Men om tilliten inte kommer från Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas centralstyrda statsprojekt, varifrån kommer den då?

En institution som äldre tiders svenskar tycks ha haft tilltro för var rättssystemet. Forskare som Eva Österberg och Maria Ågren har pekat på att man i Sverige, bland såväl hög som låg, hade en tillit till att domstolarna dömde rättvist. Därför använde man sig av dem. Rättens historia i Sverige är nära knuten till staten, men den är bitvis också skild från den samma. Många gånger var det kanske också så att det var staten, inte rättssystemet, som tjänade på att vara nära sammanknutna. Rätten hade en legitimitet och tilltro bland befolkningen som staten saknade. Kanske ska vi söka rötterna till tilltron till det svenska smittskyddet där.

En annan hypotes, som jag personligen tror har ett starkt förklaringsvärde, är att den svenska tilliten till samhället inte är så gammal. Långt in på 1900-talet var Sverige ett i europeisk jämförelse fattigt samhälle, präglat av stora ekonomiska klyftor. Det sena 1800-talet och 1900-talets första decennier karaktäriserades knappast av tillit till stat och överhet. Tecken på detta är den mycket omfattande amerikaemigrationen, men också den höga konfliktbenägenhet som rådde på den svenska arbetsmarknaden. Ekonomhistoriker Erik Bengtsson har pekat på att den svenska samförståndsandan och jämlikheten nog inte har särskilt djupa rötter utan söker dem i folkrörelsernas arbete under det sena 1800-talet. En demokrati och ett politiskt system med en bred folklig förankring och deltagande, vilket Bengtsson hävdar karaktäriserade stora delar av det svenska 1900-talet, är kanske förklaringen till varför svenskarna tycks visa tillit till Tegnell och inte till en regerings- eller statschef som förklarar krig mot viruset, eller kringskär demokratiska grundrättigheter i virusets namn. Helt klart är i alla falla att mycket lite talar för att det var Axel Oxenstierna som lade grunden till denna tillit. Och man kunde önska att journalister (och andra) skulle sluta använda Axel Oxenstierna för att föra fram sina egna åsikter iklädda historiskt legitimitet. 


[1] Om detta kan läsas här.

Folket, en gammal rikskansler eller en upplyst despoti? Till klimatfrågans lösning.

Resultaten från klimatmötet i Madrid gör ingen som tagit människans påverkan på klimatet på allvar glad. Det blir allt tydligare att starka krafter drar åt håll som inte är förenliga med de lösningar som den naturvetenskapliga forskningen förespråkar för att åtminstone kunna bromsa uppvärmningen. Visserligen är klimatförändringarna en naturvetenskaplig fråga i sig; men det är tydligt att det är samhälleliga faktorer – ekonomi, politik, levnadsmönster – som styr vår förmåga att kunna begränsa utsläppen av växthusgaser. 

Under det senaste året har svenska humanister med historiska perspektiv gett sig in i debatten om hur klimatfrågan kan lösas. Bland annat har det föreslagits att vi ska se till historien för att lära hur vi ska hantera och fördela begränsade resurser. Klimatfrågan är en variant av ett klassiskt problem; det så kallade allmänningarnas dilemma. Hur kommer det sig att gemensamma resurser inte utnyttjades allt för hårt av enskilda individer? Varför hugger inte jag som ägare av en gård i en by, och därmed också delägare i byns allmänning, ned all skog på allmänningen och säljer det som virke? Det som är bäst för individen – att tjäna pengar på att hugga ned all skog, beta av gemensamma betesmarker alltför hårt med mina djur – är inte alltid det bästa för kollektivet.

En klassisk lösning på problemet levererades av Ellinor Ostrom, 2009 års mottagare av Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, när hon kunde visa att om brukarna av allmänning tilläts reglera brukandet själva och hade sanktionsmöjligheter gentemot dem som bröt mot reglerna, kunde ett långsiktigt hållbart brukande av en allmän resurs skapas. Men skillnaden mellan en allmän nyttighet, brukad av en eller flera byar och klimatet är stor. Brukarna av en kollektiv nyttighet, likt de som studerats av Ostrom och andra, består av en begränsad grupp individer, ofta med ett gemensamt intresse av att bevara resursen och med en närhet till varandra vilket underlättade kommunikation och förhandlingar.

Problemet är likartat – hur ska en enskild individ, eller stat, förmås att begränsa sitt utnyttjande av en kollektiv resurs, en skogsmark, eller en planet – för att andra människor ska ha nytta av den i framtiden? Men situationen i Madrid skiljde sig också mycket från de allmänningar och andra kollektiva nyttigheter som Ostrom och hennes efterföljare studerat. När det gäller klimatet måste alla med. Det funkar inte att utesluta någon – denne kan ju fortsätta missbruka den kollektiva nyttigheten klimatet.

I slutet av sin levnad kom Ellinor Ostrom själv med förslag på hur, och framförallt på vilken politisk nivå klimatfrågan kan lösas, genom så kallad polycentrisk styrning. Begreppet syftar på ett arbetssätt där det inte finns en central styrning, utan en mängd aktörer enas gemensamt om mål och medel för att uppnå dess. Abstrakta beslutsprocesser långt ifrån människors vardag tenderar att ge beslut och beslutsfattare svag legitimitet enligt Ostrom. Hon argumenterar för att klimatarbetet måste beslutas, utföras och kontrolleras på många olika samhälleliga nivåer – inte enbart globalt – för att ge det legitimitet hos människor. Dock kvarstår problemet med att i dagens system kan politiska ledare blockera viktiga nationella och globala ansatser som är nödvändiga. Emellertid finns exempel där sammanslutningar mindre än staten – t.ex. delstater i USA eller enskilda städer – infört klimatåtgärder betydligt kraftfullare än de som införts på mer övergripande nivåer.

Men svårigheterna i att applicera lösningar på allmänningarnas dilemma på klimatfrågan har lett till att allt fler rop höjts om att de former för politikens utövande som har utvecklats i Västvärlden – demokrati – och i världen i stort efter andra världskriget – FN – inte längre fungerar. I DN propagerade Gunnar Wetterberg att den gamle rikskanslern Axel Oxenstierna kan fungera som en inspiratör för att hitta politiska lösningar i en svår tid. Tyvärr är inte Wetterberg särskild specifik på hur Oxenstierna skulle ha gått till väga, förutom att han skulle arbetat på såväl nationell som internationell nivå. Men ser vi lite närmare på Oxenstiernas statsmannaskap så hopar sig frågetecknen om han verkligen skulle vara rätt män.

Axel Oxenstierna, klimatkrisens räddare? Källa.

De som ska vara med och lösa klimatfrågan måste besitta en förmåga att se bortanför sin egen livstid och sina egna snäva politiska och ekonomiska intressen. Det förstnämnda var kanslern expert på. Men inte när det gällde hela Europas, eller ens hela Sveriges framtid, utan sin egen samhällsgrupps, och framförallt sin egen släkts. Nyligen rapporterade Institutet mot mutor att korruption av olika slag är ett stort hot mot ett hållbart samhälle. Och en hel del av vad Axel Oxenstierna ägnade sig åt hamnar farligt nära korruption. Efter det att den gode Axel möblerat om i riksrådet – en motsvarighet till dagens regering – efter Gustav II Adolfs död, uttryckte rådsmedlemmen Per Brahe (inte släkt med Oxenstierna) oro för hur riksdagen skulle se på det faktum att riksrådet och de högsta ämbetena i det svenska riket helt dominerades av människor tillhörande samma släkt, Oxenstierna. Axel Oxenstiernas agerande liknade mer det som försiggår i Vita huset under Donald J. Drumps presidentskap och inte ett sätt att bedriva politik som lämpar sig för att lösa klimatkrisen.

Ett av de kanske mest radikala förslagen på hur klimatfrågan ska kunna lösas har lanserats av Torbjörn Tännsjö. Det är dessutom ett förslag där historien kan bistå med hjälp. Enligt Tännsjö är det endast en global upplyst despoti den enda form av styre som kan lösa klimatfrågan i den fart som den behövs. Planeten kan helt enkelt inte vänta på att världens ledare ska kunna enas. Lösningen är att ett globalt maktövertagande av ett icke-demokratiskt organ – helst FN:s generalförsamling. I Tännsjös drömscenario skulle generalförsamlingen inleda arbetet med att omställa världens resursutnyttjande för att sedan transformera om sig till en global demokratisk regering. Genom sin bakgrund, och sitt arbete för jordens räddning, skulle den ha en legitimitet som skulle innebära att dess beslut och despoti respekterades. Idén är mer än djärv, men enligt Tännsjö en av få tänkbara lösningar. Tännsjös förslag har dock mötts av massiv kritik från samhällsvetare som bedömt det som orealistiskt och fel ände att börja i – vi har inte tid att ändra de politiska systemen innan vi tar itu med klimatfrågan.

Det finns inga direkta historiska paralleller till en lösning likt Tännsjös, men kanske inte heller problem och det är även däri relevansen i Tännsjös förslag ligger enligt mig. Ett centralt problem är att de typer av lösningar som klimatutmaningen kräver ytterst sällan har behövts införas av några regeringar, i synnerhet inte demokratiskt valda. Vad många är eniga om är att en klimatomställning måste innebära att människor i västvärlden måste acceptera vad som i deras ögon innebär försämringar av levnadsvillkor – mindre kött, mindre resande, mindre shopping och mer kostnader för energiomställningar eller kompensationer för områden drabbade av klimatförändringar. I svensk historia finns ett antal situationer där genomgripande förändringar av detta slag drivits, eller har försökts att drivas igenom. Till exempel den allmänna och lika rösträttens införande innebar att tidigare inflytelserika grupper tappade makt. Ett annat drastiskt exempel är Karl XI:s tillbakatagande av en stor mängd gods från adeln under det sena 1600-talet, den så kallade reduktionen.

Gustav III inleder statskuppen 1772, ett första steg mot det gustavianska enväldet och en upplyst despoti. Källa

Likt Tännsjös lösning skedde omfördelningen av resurser under 1680-talet samtidigt med en maktkoncentration till kungens hand. Det var emellertid en process som understöddes av betydande delar av samhället: bönder, borgare och de delar av adeln som inte fått del av de stora godsdonationerna under 1600-talet. Även införandet av det så kallade gustavianska enväldet under 1700-talets slut, då Gustav III tog över en stor del av makten från riksdagen – där bönder, borgare, präster och adel var representerade – stöddes av grupper som såg sig mer gynnade av en absolut kung än av en riksdag dominerad av andra grupper än sin egen. På ett liknande sätt argumenterar Tännsjö för att det finns stora grupper av människor i världen idag som skulle kunna se de uppenbara fördelarna för klimatet och framtiden som en despoti i formen av FN:s generalförsamling skulle kunna vara. Ett problem utifrån ett historiskt perspektiv är att despotiska regimer ytterst sällan lämnat ifrån sig makten. Som den engelske historikern Lord Acton uttryckt det: ”makt korrumperar; absolut makt korrumperar absolut”. Det envälde som infördes av Karl XI slutade med ett skott i tinningen på hans son, den lika enväldige Karl XII. Gustav III:s envälde slutade inte lika dramatiskt, hans son, Gustav IV Adolf, avsattes i en statskupp 1809.

Ostrom och Tännsjö presenterar två ytterst skilda lösningar på hur en effektiv klimatpolitik skulle kunna implementeras. Båda dras med svagheter, men utövar också i sin relativa enkelhet en lockelse. För vi vet vad som bör göras. Men det är i hur det ska göras problemet ligger. Historien kan inte ge några lösningar – men den kan hjälpa till i att identifiera var de potentiella problemen ligger.