Vad döljer sig bakom 90-talskrisens historieskrivning?

Det sägs ibland att man löser en kris först när det kommer en ny kris. Först i ett nytt skede dras lärdomar från föregående händelser. Problemet är bara att det nya skeendet kanske inte alls liknar det gamla. Den ekonomiska krisen i början 1990-talet i Sverige (”90-talskrisen”) är ett sådant skeende där misstag staplades på misstag. Antagligen för att de politiska slutsatser som drogs hade sina rötter i något helt annat än i den ekonomiska verkligheten.

Har man studerat 90-talskrisen kan man tycka att allt redan är skrivet i ämnet. Carl Bildts ”den enda vägen”, Lindbeckkommissionen och Göran Perssons budgetsanering. Vad mer finns att veta? Alla som var med är intervjuade hundra gånger om. Debattböcker och utredningar finns i mängder. Låt oss bara lägga alltihop till handlingarna nu.

Men när snart 30 år sedan har gått sedan själva krisen ägde rum inträder snarare en ny fas: den där det är dags att utvärdera en tidsperiod som faktiskt går mot sitt slut. Tidskriften Respons chefredaktör Kay Glans skrev detsamma om den era som ibland kallas den nyliberala epoken. Det är först när en epok är förbi som man kan börja förstå den.

I samma nummer av Respons gör ekonomhistorikern Jenny Andersson en exposé över sitt nya forskningsprojekt Nyliberalism i Norden. Hennes i min mening mest intressanta tankespår är komplexiteten i hur liberaliseringar gått till under perioden sedan 70-talets oljekriser fram till nu. Både partier till vänster och höger har ägnat sig åt privatiseringar och marknadiseringsreformer. Det är inte nödvändigtvis så enkelt som att näringslivets intresseorganisationer öste pengar över Timbro och på den vägen övertalade majoriteten att bli nyliberaler.

På samma sätt präglar efterverkningarna av 90-talskrisen många stora politikområden i Sverige idag. Besparingskraven i offentlig sektor som aldrig upphör, inflationsmålet och Riksbankens ställning som självständig från politiska beslut. Det finanspolitiska ramverket som har ett utgiftstak och ett överskottsmål som leder till att, om inga politiska beslut fattas om något annat, de offentliga utgifterna minskar automatiskt. Det är ur den mekanismen det så kallade ”reformutrymmet” uppstår – ett hopkok från finansdepartementet som låter betydligt trevligare än det är. Alltihop härrör från krisåren. Även om idéerna fanns redan tidigare så blev krisen en katalysator för att genomföra dem i full skala. 

Just av den här anledningen är det angeläget att dyka djupare i tänkandet kring krisförloppet och decennierna innan som ledde fram till den här omdaningen av svensk ekonomisk politik. Genomgripande samhällsförändringar i närtid behöver granskas noga av historiker eftersom det inte sällan är de inblandade aktörerna själva som är de första att dominera historieskrivningen.

Ett av de mest anmärkningsvärda resultaten av 90-talskrisen är att förändringen inte blev slutet för de politiker och ekonomiska experter som under 80-talet initierade en del milt sagt misslyckade reformer. Få karriärer gick upp i rök av på grund av den gigantiska fastighetsbubblan som avregleringarna av banksektorn skapat . Få huvuden rullade som en konsekvens av det hårdnackade motståndet mot att införa en rörlig växelkurs. En åtgärd som hade kunnat minska trycket att öka arbetslösheten för att sänka kostnadsläget gentemot omvärlden. Snarare tvärtom.

Det är förstås lätt att vara efterklok, men man undrar ändå varför vissa tolkningar av samtiden sätter sig så hårt hos politiker, tjänstemän och samhällsdebatterande akademiker (nationalekonomer i det här fallet). Var får de idéerna från och varför förmår man inte frigöra sig ifrån dem? Det verkar i mångt och mycket finnas en klyfta mellan hur den ekonomiska verkligheten ser ut och tolkningen av hur verkligheten borde se ut. Där finns antagligen olika historieskrivningar i bakgrunden som aktörer använder sig av för att tolka sin samtid.

En nationalekonom som dessutom själv var aktör i krisförloppet på 90-talet är Lars Jonung. Han refererar ofta bakåt i historien och verkar hämta sina idéer dels från 1920-talets guldmyntfot och dels efterkrigstidens växelkurssamarbete inom det så kallade Bretton Woods-systemet. Det skulle kunna vara en ledtråd till varför till exempel fasta växelkurser tolkades som en så viktig del i svensk ekonomisk politik under hela 1900-talet och varför man Riksbanken till slut ansåg sig behöva sätta en 500-procentig ränta 1992 för att försvara den. Jonung lär inte vara den enda som hämtat inspiration från förr även om han kanske är mest transparent med det.

Riksbankens kontor. Källa.

Det här ter sig ju märkligt för oss idag när fasta växelkurser är något ytterst få någonsin tänker på. Ibland rapporterar media att kronan är lågt värderad, vilket gör det dyrt att åka utomlands på semester men lönsamt att sälja svenska varor och tjänster till våra grannländer. Det är beror på att kronans kurs är rörlig. Har man en fast växelkurs är anpassningen av kostnaden för våra varor och tjänster på världsmarknaden gentemot vad andra är beredda att betala inte automatisk. Jämför med euroländerna där alla medlemmar har samma växelkurs oavsett hur priser och löner i ett enskilt land egentligen ligger till.

Innan 1992 hade Sverige inte haft rörlig växelkurs sedan 1931. Det fanns uppenbart inte på kartan i början av 90-talet att göra ett liknande experiment som man gjorde då när guldmyntfoten övergavs. Däremot kan de inblandade aktörerna inte säga att alternativet inte var en möjlighet – 1987 gjorde amerikanska ekonomer från Brookings Institution (ungefär motsvarighet till svenska SNS) en utredning om svensk ekonomi från ett utifrånperspektiv och föreslog att Sverige skulle införa en rörlig växelkurs för att slippa en oacceptabelt hög arbetslöshet. Utredningen föll platt.

2004 kom statsvetaren Johannes Lindvall med sin avhandling The Politics of Purpose: Swedish Macroeconomic Policy After the Golden Age (Göteborgs universitet) som handlar om just 90-talskrisen. Lindvall menar att krishanteringen i början av 90-talet inte kan klassas som ”normal” politik utan är en typ av förändring där hela den politiska verktygslådan i praktiken byts ut. Om det var meningen att det skulle ske eller inte är dock mer oklart. För vilka aktörer i någon form av ansvarsposition kommer i efterhand erkänna att de inte hade en aning om vad som pågick?

Det intressanta med att börja lyfta blicken från själva krisförloppet och börja söka rötterna till aktörernas tänkande och agerande längre bakåt är att förklaringarna blir mer mångfacetterade och på det sättet faktiskt också mer realistiska.

Socialdemokraterna har till exempel under decennier långt innan 90-talskrisen haft i sig att sunda statsfinanser är ett mantra att leva efter (statsvetaren Per Löwdin skriver bl.a. om det i sin avhandling Det dukade bordet). Men vad man lagt in i begreppet har antagligen varierat kraftigt över tid. På 1980- och 1990-talen pågick skarpa ideologiska strider inom arbetarrörelsen som en ny linje om individualism och valfrihet på marknader gick segrande ur.

Exemplet visar att tolkningar av samtiden är mer komplexa än de kan verka vid en första anblick. Marknadsliberalism kan blandas med gamla dogmer till en ny berättelse som egentligen bara delvis är ny. Ofta måste ett dramatiskt skeende berättigas i efterhand eftersom politiker och andra beslutsfattare ytterst sällan kan erkänna att de faktiskt har ändrat åsikt. Det är då den egna historieskrivningen blir så viktig. Exempelvis menade nationalekonomen Assar Lindbeck att han nog visste precis vad som skulle hända i början av 90-talet men att han inte ville säga något offentligt med risk för att skapa panik. Om det stämmer överens med verkligheten är en helt annan fråga.

Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia, Uppsala universitet