Vem var egentligen Assar Lindbeck?

Det har nog inte undgått många att nationalekonomen Assar Lindbeck gick bort 28 augusti i år vid 90 års ålder. I många minnestexter har vi kunnat läsa om Lindbecks liv och gärning. Det här är inte en sådan text. Personen Assar är det rimligt att de som kände honom tecknar. Däremot är ”Assar” som ekonomiskt-historiskt fenomen intressant att vrida och vända på.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är studentdebatt_i_uppsala_1952.png
Assar Lindbeck (t h) flankerad av studentpolitiska motståndare i Uppsala 1952. Källa: Wikipedia.

Assar Lindbecks bortgång gick som ett sus genom det ekonomisk-politiska Sverige. Dagens Nyheter valde att publicera inte mindre än tre längre texter om Lindbeck. Lars Calmfors, Lena Andersson och Niklas Ekdal menade att hans insats för svensk ekonomisk-politisk debatt och nationalekonomisk forskning knappast kan överskattas. Ekdal gick så långt som att tacka Lindbeck för att Sverige idag är ett ekonomiskt stabilt land. Andra inlägg har gjorts av Nils Lundgren och Hans Tson Söderström, av Nationalekonomiska föreningens ordförande Magnus Henrekson och på ekonomibloggen Ekonomistas.

Det är uppenbart att Lindbeck gjorde ett mycket stort avtryck inom svensk nationalekonomisk forskning och i svensk offentlighet under lång tid. I den här texten kommer jag framför allt diskutera Ekdals och Anderssons inlägg eftersom de speglar en mer journalistisk syn på Assar Lindbeck som i mångt och mycket verkar färga en mer allmänt spridd historieskrivning om honom.

Denna syn kom bland annat fram hos journalisten Torbjörn Nilsson som i en krönika skrev om att Lindbecks tankar inte längre dominerar scenen som de en gång gjorde. Han tänkte då antagligen på den legendariska Lindbeckkommissionen från 1993. Kommissionen har, förutom motståndet mot löntagarfonder och hyresreglering samt platsen och ordförandeskapet i kommittén för Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (”Nobelpriset i ekonomi”), varit det som definierat synen på vetenskapsmannen och debattören Assar Lindbeck under senare decennier. Dessa teman återkommer även i de nationalekonomiska kollegornas minnestexter.

Lindbeckkommissionen är mest känd för sina förslag om självständig riksbank, inflationsmål, längre mandatperioder och en allmän skepsis mot partipolitiskt inflytande över den ekonomiska politiken. Den presenterades 1993 efter den djupa finanskris som Sverige gick igenom i början av nittiotalet och har sedan dess rört upp både kritiska och beundrande känslor beroende på politiska preferenser.

De aspekter av Assar Lindbeck som lyfts fram i Anderssons och Ekdals texter drar åt det mer beundrande hållet och ger intryck av en runda med de egna käpphästarna. Niklas Ekdal skriver om att Lindbeck analyserade alla samhällsproblem utan fördomar, att han satte gott omdöme före politiska irrfärder och att han tänkte alla sina tankar självständigt.

Skulle man ha frågat kollegan Villy Bergström (1938–2018) om detta hade han möjligen skakat på huvudet. Bergström och Lindbeck utkämpade en strid i Nationalekonomiska föreningen 1978 om huruvida nationalekonomer kunde anklagas för att komma med slutsatser som var mer baserade på egna värderingar än hämtade ur vetenskapliga studier. Bergström menade ja och gick så långt som att beskriva ämnet som en doktorsgrad i liberalism. Lindbeck svarade bestämt nej och gick ur föreningen. Vem som hade rätt får läsaren bedöma utifrån sin egen förståelse av världen. Men eventuellt är det Ekdals egna preferenser som lyser igenom när han beskriver Lindbeck. 

Lena Andersson lyfter fram hyresregleringen som Assar Lindbeck länge försökte få bort. I mitten av sextiotalet försökte även socialdemokraterna avskaffa den. Men inte utifrån Anderssons rubrik om marknadsliberalism utan snarare för att bostadsmarknaden i och med miljonprogrammet bedömdes hamna i jämvikt. En marknad i jämvikt kan lättare avregleras än en i djup obalans. Reglering av en marknad behöver inte ha större ideologisk betydelse än att rätta till en marknad som inte stabiliserar sig själv utan alltför stora samhällskostnader.

Avregleringen av hyresmarknaden blev aldrig av och minnet av det går idag ut på att socialdemokratin och Assar Lindbeck landade i olika slutsatser. De som gillar avregleringar åberopar Lindbeck, de andra gör motsatsen.

Det är förstås svårt att göra en nästan sextio år lång karriär rättvisa. Vi färgas alla av vår samtid och av de referensramar vi själva har. Min egen bild av Assar Lindbeck gör sig påmind i dagarna när jag går igenom gamla inlägg från Nationalekonomiska föreningen och tidskriften Ekonomisk debatt som Lindbeck grundade tillsammans med tidigare nämnda Nils Lundgren. Likt Torbjörn Nilssons analys har jag tänkt på Lindbeck som en representant för en dyster vetenskap som ständigt predikar att pengarna är slut. Men jag får min fördomar prövade.

I ett inlägg från 1973, i debatt om statsbudgeten med dåvarande finansminister Gunnar Sträng begär Assar ordet.

”Att se på budgetunderskottets storlek istället för på det samhällsekonomiska läget när man tar ställning till finanspolitiken är som när en berusad person går fram till en termometer och finner att den visar 24 och utropar: ’Åh fan, är det redan midnatt!’ Det är detta rop som vi nu hör i den finanspolitiska debatten.”

Han fortsatte sitt inlägg om att finansministerns oro för budgetunderskottet var helt och hållet missriktad. Det var samhällsekonomin som skulle balanseras, inte budgeten. Skatternas storlek handlar inte om att finansiera statens utgifter utan om att reglera efterfrågan i privat sektor. Staten kan i princip låna hur mycket den vill eftersom den har ensamrätt på att ge ut statsobligationer. Gränsen sätts av den kapacitet man har att använda resurserna. Infrastrukturen, arbetskraften och näringsstrukturen. Allt annat är ett stelt sätt att se på statsfinanserna.

Som den konservativa ekonomen Erik Dahmén sade i ett annat inlägg i samma debatt: att stirra sig blind på statsfinanserna är en spöklik återkomst av tankar som hörde hemma på 1920-talet.

Nu är det 2020-talet. Det stirras blint på statsfinanserna i alla ekonomitidningar, på finansdepartementet och i politiska debatter. Assar Lindbecks debattinlägg ovan liknar mer den typ av ekonomiska diskussioner som förs av ekonomer och andra akademiker som idag räknas stå långt utanför den politiska mittfåran.

Det visar å enda sidan Lindbecks verkliga bredd. Men å andra sidan hur lätt det är att rättfärdiga sina egna ståndpunkter genom att hänvisa till någon som räknas som en auktoritet. Jag gör det själv i denna text för att visa hur svårt det kan vara att få grepp om en aktör i ett längre historiskt perspektiv. Lindbeck liksom andra akademiker hade förstås många olika åsikter under sitt liv. Det han uttryckte på sjuttiotalet fanns inte med i resonemangen på nittiotalet. Det betyder inte att det som sagts tidigare blivit mindre sant eller relevant.

Man ska inte heller glömma bort att det första priset till Alfred Nobels minne som delades ut 1969, när priskommittén leddes av nationalekonomiprofessorn (och fram till 1967 folkpartiledaren) Bertil Ohlin, gick till en ekonom vid namn Ragnar Frisch. Frisch hade gjort det till sin specialitet att räkna på central planering av ekonomin. Det är nyttigt att få sina fördomar prövade. Ekdal och Andersson kunde testa det.

Bilden av det slösaktiga Sydeuropa – coronakrisens enda konstant?

Det har väl inte undgått någon att det ekonomiska läget är ett hett tema i den offentliga debatten sedan knappt två månader tillbaka. Snabbt räknat (vilket kan innebära att en del inlägg missats av undertecknad) har svenska nationalekonomer och ekonomhistoriker gjort ett 40-tal debattinlägg i dagspress, poddar och på bloggar kring ekonomi kopplat till coronakrisen den senaste månaden. Det är strax över ett inlägg om dagen. Ett återkommande tema är om Sverige är i en bättre position att stimulera ekonomin jämfört med andra europeiska länder tack vare en låg statsskuld. Återigen kommer stereotyperna om det sparsamma Nordeuropa kontra det slösaktiga Sydeuropa fram.

Regeringen framhåller gärna att Sveriges utgångsläge är bättre än de flestas. Samma tanke lyftes även i ett specialavsnitt av mediehuset Kvartals podd Veckopanelen där de positiva sidorna med finansiell sparsamhet lyftes fram gång på gång. Mest talande är kanske citatet från ekonomiprofessorn Magnus Henrekson om ”spänningarna mellan de här som har skött sig i Nordeuropa och de här som inte sköter sig i Sydeuropa.”

Det är ett eko av hur t.ex. Nederländernas finansminister Wopke Hoekstra resonerat kring att EU-kommissionen borde utreda varför Sydeuropas länder inte på egen hand kan satsa sig ur krisen. De borde ha skött sig bättre menade Hoekstra. Portugals premiärminister kallade resonemanget ”motbjudande”.

Financial Times beskriver det som att det kanske är passande att det tagit bibliska proportioner på en katastrof för att den ”kalvinistiska doktrinen” skulle släppas av de nordeuropeiska länderna. ”Schwarze Null” – inga underskott – som sparpolitiken kallas i Tyskland är nämligen på väg att överges i spåren av coronakrisen. Skribenten Jamie Powell anspelar på Jean Calvin, den schweiziske kyrkofadern som på 1500-talet ännu tydligare än Martin Luther tog avstånd från katolicismen. Hårt arbete och sparsamhet var ett sätt att ära Gud. Den lyx som Katolska kyrkan ägande sig åt stod i vägen. Kalvinismen har haft ett väldigt inflytande över kulturutvecklingen i bl.a. – hör och häpna – Nederländerna och västra delarna av Tyskland. Även den svenska frikyrkorörelsen tog intryck.

Vad har 1500-talets kyrkohistoria med dagens ekonomiska debatt att göra? Mer än man kan tro. Inte minst om man vill förstå de moraliska övertoner som ofta läggs på debatten om statsskulder och budgetunderskott. De här skillnaderna i mentalitet hade naturligtvis spelat ganska liten roll om det inte vore så att de ska samsas inte bara i en gemensam inre marknad utan dessutom, som i fallet med Tyskland, Nederländerna, Italien, Spanien och Portugal för att nämna några, i en valutaunion.

Problemet är att dagens eurosamarbete och de mentala föreställningar som verkar leva vidare i det nordeuropeiska sättet att se på sina samarbetsländer i Sydeuropa inte har så mycket att göra med den ekonomiska verkligheten som den föreställda. Det sistnämnda sitter däremot djupt. Så ska man nog se på skillnaden mellan Nord och Syd. Retoriken mot Syd har svag empirisk grund och verkar i första hand vara riktad till en hemmaopinion för att stärka vissa politiska poänger.

Philipp Heimberger som är forskare på österrikiska tankesmedjan Wiener Institut für Internationale Wirtschaftsvergleiche, har gjort en genomgång av den italienska ekonomin sedan inträdet i eurosamarbetet 1999 fram till nu. Ett enda år sedan 1999 har den italienska statsbudgeten gått med underskott, det var 2009 och då uppgick det till 0,9 procent av BNP, vilket är jämförbart med de siffror svenska finansministrar stolt visar upp (2009 var det svenska budgetunderskottet också 0,9 procent med en statsskuld på ca 40 procent, återkommer till detta). Grafen nedan visar samtidigt att både Tyskland och Nederländerna haft betydligt större svängningar i sina respektive budgetsaldon under 20 år. Först 2016 har t.ex. Nederländerna ett bättre saldo än Italien. Det tyska underskottet innan eurointrädet kan nog i stort sett förklaras av kostnaderna för återföreningen mellan Öst- och Västtyskland.

En bild som visar text, karta

Automatiskt genererad beskrivning

Källa: AMECO (2019). Hämtad från Philipp Heimberger.

Den riktigt sorgliga berättelsen visas dock av siffrorna för BNP per capita i grafen nedan. År 1999 låg Italiens nivå ca 1000 euro över snittet för 12 euroländer. 20 år senare, precis innan coronakrisens början, hade nivån fallit till nästan 4000 euro under snittet. Dagens unga italienare har det markant sämre än sina föräldrar. Nästan två miljoner unga har emigrerat sedan 2008. Av de som stannar kvar bor en allt högre andel hos sina föräldrar (66 procent bland unga 18–34 år) och har inte råd att bilda familj, vilket är en orsak till den åldrande befolkningen. Det är en katastrofal trend, men inte p.g.a. för liten sparsamhet utan för stor.

En bild som visar karta, text

Automatiskt genererad beskrivning

Källa: Eurostat; Philipp Heimbergers beräkningar. Euro area average (EA-12) inkluderar följande länder: Österrike, Belgien, Tyskland, Spanien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal. Hämtad från Philipp Heimberger.

Sedan eurointrädet har Italien, som Heimberger skriver, varken kunnat hålla en nationellt anpassad penningpolitik eller växelkurs. EU:s hårda krav på åtstramning och restriktioner av finanspolitiken har också bakbundit de nationella politikerna i att kunna stimulera ekonomin. Ju mer den italienska ekonomin hålls tillbaka desto mer ökar skuldkvoten som nu stabiliserat sig på ca 130 procent av BNP.

Just statsskuldsnivån är också den springande punkten. Likt Sverige hade Italien med sig en betydande statsskuld från 1980- och 1990-talens valutaturbulenser. Dessa uppkom till stor del av obalanser i dåtidens europeiska växelkurssamarbete European Exchange Rate Mechanism (ERM). Framför allt kopplat till de höga räntor som Bundesbank höll för att inte släppa iväg inflationen trots att de offentliga utgifterna ökade i samband med den tyska återföreningen. Men till skillnad från Sverige, som släppte kronans anknytning till de europeiska valutorna 1992 och sedan dess har haft en flytande valuta, har Italien inte kunnat växa sig ur sin statsskuld med hjälp av en flexibel växelkurs.

Visst finns det här något väldigt självförhärligande i Nordeuropas sätt att se på Sydeuropa. Den svenska självgodheten kring statsfinansernas skick vet nästan inga gränser. Trots att regeringen sedan 2014 har stramat åt och inte låtit BNP-ökningarna fullt ut synas i mer resurser till regioner och kommuner, bättre katastrofberedskap eller större infrastrukturinvesteringar, utan istället valt att låta statsskulden minska i allt snabbare takt till en nivå långt under EU:s regler. Det har försatt Sverige i ett sämre beredskapsläge inför en pandemi än vi annars kunde ha haft. Av bl.a. kostnadsskäl monterades beredskapslagren av medicinsk utrustning ned under 1990- och det tidiga 2000-talet.  

Nordeuropeisk vän av ordning skulle kanske invända att problemet är just att den italienska ekonomin i grunden har så stora skavanker att den inte kan växa sig ur sin skuld. Niklas Ekdal menar på DN:s kultursida att ilskan mellan Nord och Syd handlar om att ”protestantiska länder inte vill betala katolska länders räkningar”. Då kanske man ska påminna sig om att det var italienska brandflygplan som hjälpte Sverige under sommaren 2018 när skogsbränder härjade i våra norra landsdelar. Sverige hade ju sparat in på sina egna.

Visst har Italien strukturella problem med bl.a. demografi och regionala klyftor. Men problemen förstärks snarare än hjälps av de obalanser som eurosamarbetet skapar. Tragiken är att även Sverige som inte är ett euroland underblåser föreställningen att obalanserna inte har något med saken att göra. Italien och de andra sydeuropeiska länderna har sig själva att skylla.

Ödmjukhet inför att den svenska positionen gynnas av att vi står precis bredvid eurosamarbetet och kan dra nytta av tysk köpkraft men samtidigt har vår egen valuta att ta upp lån i tycks inte existera i den ekonomiska debatten här. Kanske är det den där protestantiska självbilden som tittar fram när man minst anar det. Åtminstone verkar grundlig empiri väga lätt mot stereotypen av de slösaktiga katolikerna i södra Europa.

Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia, Uppsala universitet