En fråga av största vikt – kärnkraft som svaret på allt

Bildkälla: E.ON Kernkraft GmbH, CC BY-SA 3.0.

Kristoffer Ekberg, historiker vid Chalmers tekniska högskola skriver här ett gästinlägg om kärnkraftsfrågan.

För ungefär ett årtionde sedan var det inte ovanligt att läsa i tidningar att klimatförändringar bara var ett påhitt eller inte motiverade några åtgärder.[1] Idag är det allt svårare att förfäkta den åsikten. Men klimatpolitiken har svårt att röra sig bortom en diskussion som mest innehåller standardsvar. Inte sällan landar dessa i att vi antingen inte behöver agera alls på hemmaplan eller så söks lösningen i enskilda teknologiska lösningar.  

Ett svar som ingår i standarddebatten är att kärnkraften löser allt. Klimatfrågan debatterades flitigt i och med förslaget på utfasningen av kärnkraften i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. En bibehållen kärnkraftsproduktion sågs av bland annat moderaten Gunnar Hökmark som en garant för att möta klimatförändringarna.  Ett annat förslag som återkommit är att satsa på åtgärder utanför Sverige där man enligt förespråkarna får mer valuta för pengarna, en fråga som exempelvis återkom under en partiledardebatt i SVT under hösten 2021. Åtgärderna är fast i ett dödläge. Hur vi pratar om klimatförändringarna och vilka åtgärder som anses giltiga eller rimliga är dock som så mycket annat beroende av historiska inramningar. 

I en nyligen publicerad artikel försöker jag och min kollega Martin Hultman undersöka hur ledande politiker och experter ansåg att klimatfrågan skulle hanteras, då den först kom upp på den politiska agendan under 1970-talet. 

Under 1960-talet blev eller gjordes miljöfrågorna internationella, eller rentav globala, som också David Larsson Heidenblad nyligen skrivit om i sin bok Den gröna vändningen. Miljön och dess utarmning började betraktas som en viktig del för människors och samhällens välmående. Med hoten om överbefolkning och förgiftning ökade oron huruvida samhällets välstånd skulle gå att säkra i framtiden. 

I diskussionen om säkerhet och globala miljöhot kom den begynnande klimatvetenskapen att aktivt användas av det socialdemokratiska partiet i Sverige och dess allierade. Framför allt i ljuset av oljekrisen 1973. Vid denna tidpunkt hade Bert Bolin – som skulle komma att bli IPCC:s förste ordförande— redan under flera år forskat och varit med att koordinera klimatforskare från hela världen. Bolins kunskap och kontakter skulle under 1973–1975 komma bli centrala i SAP:s försök att möta det framväxande kärnkraftsmotståndet. 

Sveriges kärnkraftsprogram var långt fortskridet med reaktorn Oskarshamn 1 i drift 1972, och med flera reaktorer planerade. Samtidigt var Sveriges energisystem vid 1970-talets början starkt beroende av importerad olja och man gjorde aktiva försök till att säkra tillgången på denna centrala energikälla genom halvstatliga bolag som Oljeprospektering AB och Petroswede AB. När oljekrisen slog till åren 1973–1974 var alltså kärnkraftsutbyggnaden i full fart och oljan på väg att fasas ut i delar av energisystemet. 

För att möta kärnkraftsmotståndet kom Bolins kunskap väl till pass. Kritikernas hotande visioner om kärnkraftshaveri eller atombomber kunde kontras med en lika omfattande katastrof i form av klimatförändringar. I en idag spridd bild till en artikel från 1974 syns en allvarlig Palme varna för kommande klimatförändring och i energipropositionens inledning 1975 återkommer varningen då Palme i sitt anförande skriver: ”Ökade mängder koldioxid i luftlagren kan enligt vissa forskare ge klimatförändringar, som med tiden skulle kunna få katastrofala konsekvenser för våra levnadsbetingelser.”  I interna strategimaterial pekas klimatkunskapen speciellt ut som ett sätt att komma åt centerledaren Torbjörn Fälldin och hans kärnkraftsmotstånd genom att peka på effekterna av en fortsatt oljeutvinning. 

Talande i debatten om det tudelade hotet med den framtida energiförsörjningen var att alternativa energikällor eller andra åtgärder som kunde minska behovet av olja exkluderades från diskussionen. Forskningsgrupper som Centrum för tvärvetenskap ignorerades eller sågs som tillbakablickande mot det samhälle som funnits innan det moderna Sverige växte fram. Diskussionen blev med andra ord blind för den underliggande föreställning som underbyggde densamma: samhället kunde endast blomstra med hjälp av ett stort överskott av energi. Föreställningen är inte konstig med tanke på Sveriges beroende av sin exportinriktade och energislukande industri vid denna tid. Kort sagt etablerades en idé om att kärnkraften var nödvändig för att klimatförändringarna skulle kunna hindras samtidigt som samhällsutvecklingen fortgick. 

Allteftersom kärnkraftsmotståndet vann mark kom dock klimatfrågan att föra en tynande närvaro i den svenska energidebatten. I utredningar och diskussioner under det sena 1970-talet förflyttades frågan bort från den nationella energipolitiken till en global arena där fokus låg på totala utsläpp av växthusgaser snarare än användandet av koldioxidgenererande energi. Samtidigt förflyttades frågan från det omedelbara nuet. Bolin hade redan 1975 argumenterat för att Sverige där och då borde anpassa energipolitiken till hotet om klimatförändringar. Men i en passage ur SOU 1978:17 talades istället om en begränsning av totala utsläpp på lång sikt. 

Under åren som följde förlorade klimatfrågan politisk relevans i den nationella kontexten. I stället gjordes en satsning på kolkraft genom den av Statens Vattenfallsverk ledda utredningen Kol-Hälsa-Miljö, vilken undersökte möjligheten att minska miljöpåverkan från det smutsiga kolet. Det liknar senare diskussioner om rent kol. Koldioxiden var dock inte möjlig att bli av med vid kolförbränning och bristen på diskussion om klimatet påpekades av SMHI i sitt remissvar på utredningens slutrapport från 1983. 

Hur ska man då förstå denna episod då klimatfrågan först fördes fram och sedan försvann i den svenska energipolitiken? För det första visar det hur vetenskap aktivt kunde användas trots stor osäkerhet om slutsatserna. Om vi ser på debatten kring klimatförändringar idag så har de senaste 30 åren präglats av diskussioner om att vi behöver mer kunskap för att agera. Socialdemokraternas och Olof Palmes agerande ställer detta på ända och visar att om kunskapen ligger i linje med en inslagen väg och är strategiskt användbar kan den användas trots, eller kanske till och med tack vare, osäkerheten. 

För det andra visar episoden på en inramning av klimatfrågan som har fortsatt att leva kvar i svensk politisk debatt. Klimatåtgärder bortom el- och värmesystemet har svårt att slå igenom. I stället framställs ofta kärnkraft som den enda klimatåtgärd som behövs av de som oavsett klimatförändringar vill se mer kärnkraft. Och om inte den vägen är framkomlig lyfts i stället att Sveriges agerande är obetydligt och att det vi bör fokusera på är insatser för att minska de totala utsläppen på global nivå. 

Hur vi pratar om klimatförändringar och möjliga åtgärder är som allt annat beroende av historiska faktorer. Hur frågan först landade i svensk politik ramar på många sätt fortfarande in vad som ses som möjligt, rimligt och realistiskt. Genom att synliggöra dessa inramningar och självklara svar kan vi förhoppningsvis få syn på vad som lämnas utanför och därmed bredda debatten. 


[1] Se exempelvis Lars Bern i SvD den 18 november 2008 eller Per-Olof Eriksson i DI den 16 januari 2009.

Folket, en gammal rikskansler eller en upplyst despoti? Till klimatfrågans lösning.

Resultaten från klimatmötet i Madrid gör ingen som tagit människans påverkan på klimatet på allvar glad. Det blir allt tydligare att starka krafter drar åt håll som inte är förenliga med de lösningar som den naturvetenskapliga forskningen förespråkar för att åtminstone kunna bromsa uppvärmningen. Visserligen är klimatförändringarna en naturvetenskaplig fråga i sig; men det är tydligt att det är samhälleliga faktorer – ekonomi, politik, levnadsmönster – som styr vår förmåga att kunna begränsa utsläppen av växthusgaser. 

Under det senaste året har svenska humanister med historiska perspektiv gett sig in i debatten om hur klimatfrågan kan lösas. Bland annat har det föreslagits att vi ska se till historien för att lära hur vi ska hantera och fördela begränsade resurser. Klimatfrågan är en variant av ett klassiskt problem; det så kallade allmänningarnas dilemma. Hur kommer det sig att gemensamma resurser inte utnyttjades allt för hårt av enskilda individer? Varför hugger inte jag som ägare av en gård i en by, och därmed också delägare i byns allmänning, ned all skog på allmänningen och säljer det som virke? Det som är bäst för individen – att tjäna pengar på att hugga ned all skog, beta av gemensamma betesmarker alltför hårt med mina djur – är inte alltid det bästa för kollektivet.

En klassisk lösning på problemet levererades av Ellinor Ostrom, 2009 års mottagare av Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, när hon kunde visa att om brukarna av allmänning tilläts reglera brukandet själva och hade sanktionsmöjligheter gentemot dem som bröt mot reglerna, kunde ett långsiktigt hållbart brukande av en allmän resurs skapas. Men skillnaden mellan en allmän nyttighet, brukad av en eller flera byar och klimatet är stor. Brukarna av en kollektiv nyttighet, likt de som studerats av Ostrom och andra, består av en begränsad grupp individer, ofta med ett gemensamt intresse av att bevara resursen och med en närhet till varandra vilket underlättade kommunikation och förhandlingar.

Problemet är likartat – hur ska en enskild individ, eller stat, förmås att begränsa sitt utnyttjande av en kollektiv resurs, en skogsmark, eller en planet – för att andra människor ska ha nytta av den i framtiden? Men situationen i Madrid skiljde sig också mycket från de allmänningar och andra kollektiva nyttigheter som Ostrom och hennes efterföljare studerat. När det gäller klimatet måste alla med. Det funkar inte att utesluta någon – denne kan ju fortsätta missbruka den kollektiva nyttigheten klimatet.

I slutet av sin levnad kom Ellinor Ostrom själv med förslag på hur, och framförallt på vilken politisk nivå klimatfrågan kan lösas, genom så kallad polycentrisk styrning. Begreppet syftar på ett arbetssätt där det inte finns en central styrning, utan en mängd aktörer enas gemensamt om mål och medel för att uppnå dess. Abstrakta beslutsprocesser långt ifrån människors vardag tenderar att ge beslut och beslutsfattare svag legitimitet enligt Ostrom. Hon argumenterar för att klimatarbetet måste beslutas, utföras och kontrolleras på många olika samhälleliga nivåer – inte enbart globalt – för att ge det legitimitet hos människor. Dock kvarstår problemet med att i dagens system kan politiska ledare blockera viktiga nationella och globala ansatser som är nödvändiga. Emellertid finns exempel där sammanslutningar mindre än staten – t.ex. delstater i USA eller enskilda städer – infört klimatåtgärder betydligt kraftfullare än de som införts på mer övergripande nivåer.

Men svårigheterna i att applicera lösningar på allmänningarnas dilemma på klimatfrågan har lett till att allt fler rop höjts om att de former för politikens utövande som har utvecklats i Västvärlden – demokrati – och i världen i stort efter andra världskriget – FN – inte längre fungerar. I DN propagerade Gunnar Wetterberg att den gamle rikskanslern Axel Oxenstierna kan fungera som en inspiratör för att hitta politiska lösningar i en svår tid. Tyvärr är inte Wetterberg särskild specifik på hur Oxenstierna skulle ha gått till väga, förutom att han skulle arbetat på såväl nationell som internationell nivå. Men ser vi lite närmare på Oxenstiernas statsmannaskap så hopar sig frågetecknen om han verkligen skulle vara rätt män.

Axel Oxenstierna, klimatkrisens räddare? Källa.

De som ska vara med och lösa klimatfrågan måste besitta en förmåga att se bortanför sin egen livstid och sina egna snäva politiska och ekonomiska intressen. Det förstnämnda var kanslern expert på. Men inte när det gällde hela Europas, eller ens hela Sveriges framtid, utan sin egen samhällsgrupps, och framförallt sin egen släkts. Nyligen rapporterade Institutet mot mutor att korruption av olika slag är ett stort hot mot ett hållbart samhälle. Och en hel del av vad Axel Oxenstierna ägnade sig åt hamnar farligt nära korruption. Efter det att den gode Axel möblerat om i riksrådet – en motsvarighet till dagens regering – efter Gustav II Adolfs död, uttryckte rådsmedlemmen Per Brahe (inte släkt med Oxenstierna) oro för hur riksdagen skulle se på det faktum att riksrådet och de högsta ämbetena i det svenska riket helt dominerades av människor tillhörande samma släkt, Oxenstierna. Axel Oxenstiernas agerande liknade mer det som försiggår i Vita huset under Donald J. Drumps presidentskap och inte ett sätt att bedriva politik som lämpar sig för att lösa klimatkrisen.

Ett av de kanske mest radikala förslagen på hur klimatfrågan ska kunna lösas har lanserats av Torbjörn Tännsjö. Det är dessutom ett förslag där historien kan bistå med hjälp. Enligt Tännsjö är det endast en global upplyst despoti den enda form av styre som kan lösa klimatfrågan i den fart som den behövs. Planeten kan helt enkelt inte vänta på att världens ledare ska kunna enas. Lösningen är att ett globalt maktövertagande av ett icke-demokratiskt organ – helst FN:s generalförsamling. I Tännsjös drömscenario skulle generalförsamlingen inleda arbetet med att omställa världens resursutnyttjande för att sedan transformera om sig till en global demokratisk regering. Genom sin bakgrund, och sitt arbete för jordens räddning, skulle den ha en legitimitet som skulle innebära att dess beslut och despoti respekterades. Idén är mer än djärv, men enligt Tännsjö en av få tänkbara lösningar. Tännsjös förslag har dock mötts av massiv kritik från samhällsvetare som bedömt det som orealistiskt och fel ände att börja i – vi har inte tid att ändra de politiska systemen innan vi tar itu med klimatfrågan.

Det finns inga direkta historiska paralleller till en lösning likt Tännsjös, men kanske inte heller problem och det är även däri relevansen i Tännsjös förslag ligger enligt mig. Ett centralt problem är att de typer av lösningar som klimatutmaningen kräver ytterst sällan har behövts införas av några regeringar, i synnerhet inte demokratiskt valda. Vad många är eniga om är att en klimatomställning måste innebära att människor i västvärlden måste acceptera vad som i deras ögon innebär försämringar av levnadsvillkor – mindre kött, mindre resande, mindre shopping och mer kostnader för energiomställningar eller kompensationer för områden drabbade av klimatförändringar. I svensk historia finns ett antal situationer där genomgripande förändringar av detta slag drivits, eller har försökts att drivas igenom. Till exempel den allmänna och lika rösträttens införande innebar att tidigare inflytelserika grupper tappade makt. Ett annat drastiskt exempel är Karl XI:s tillbakatagande av en stor mängd gods från adeln under det sena 1600-talet, den så kallade reduktionen.

Gustav III inleder statskuppen 1772, ett första steg mot det gustavianska enväldet och en upplyst despoti. Källa

Likt Tännsjös lösning skedde omfördelningen av resurser under 1680-talet samtidigt med en maktkoncentration till kungens hand. Det var emellertid en process som understöddes av betydande delar av samhället: bönder, borgare och de delar av adeln som inte fått del av de stora godsdonationerna under 1600-talet. Även införandet av det så kallade gustavianska enväldet under 1700-talets slut, då Gustav III tog över en stor del av makten från riksdagen – där bönder, borgare, präster och adel var representerade – stöddes av grupper som såg sig mer gynnade av en absolut kung än av en riksdag dominerad av andra grupper än sin egen. På ett liknande sätt argumenterar Tännsjö för att det finns stora grupper av människor i världen idag som skulle kunna se de uppenbara fördelarna för klimatet och framtiden som en despoti i formen av FN:s generalförsamling skulle kunna vara. Ett problem utifrån ett historiskt perspektiv är att despotiska regimer ytterst sällan lämnat ifrån sig makten. Som den engelske historikern Lord Acton uttryckt det: ”makt korrumperar; absolut makt korrumperar absolut”. Det envälde som infördes av Karl XI slutade med ett skott i tinningen på hans son, den lika enväldige Karl XII. Gustav III:s envälde slutade inte lika dramatiskt, hans son, Gustav IV Adolf, avsattes i en statskupp 1809.

Ostrom och Tännsjö presenterar två ytterst skilda lösningar på hur en effektiv klimatpolitik skulle kunna implementeras. Båda dras med svagheter, men utövar också i sin relativa enkelhet en lockelse. För vi vet vad som bör göras. Men det är i hur det ska göras problemet ligger. Historien kan inte ge några lösningar – men den kan hjälpa till i att identifiera var de potentiella problemen ligger.