Varför gillar ingen doktrinhistoria?

Det är något med doktrinhistoria som skaver. Doktrinhistoria är forskning om ekonomiska teorier och skolbildningar i historisk kontext. Det borde vara i allra högsta grad relevant i en tid där nationalekonomer på självaste amerikanska centralbanken ifrågasätter sina egna teorier. Om det är någon gång historiekunniga teoretiker ska stiga fram är det nu. Ändå lyser svensk doktrinhistoria med sin frånvaro i diskussionen. 

Under det senaste Ekonomisk-historiska mötet, där ekonomihistoriker från hela Europa fanns på plats i Göteborg 7–9 oktober i år, var det skralt med doktrinhistoriska sessioner. Jag presenterade en artikel som möjligen kan sorteras in i detta ämnesområde. Den överskuggande tanken varje gång någon har lagt märke till att det eventuellt handlar om doktrinhistoria har dock varit: ”nej, inte det mossiga området!”. Samtidigt är det förvånande. Vad är roligare än att grotta ner sig i ekonomiskt tänkande? Vi har ett helt Nobelpris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, vars pristagare idag i allra högsta grad är morgondagens doktrinhistoria. 

Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia vid min heminstitution i Uppsala, har precis kommit ut med en bok om Eli Heckscher. Heckscher grundade ämnet ekonomisk historia i Sverige och råkade i en känd dispyt med sin lärjunge Bertil Ohlin kring keynesianism och statligt inflytande över ekonomin. När de fortfarande var vänner hann de dock formulera ett av de mest kända svenska bidragen till den nationalekonomiska vetenskapen – den så kallade Heckscher-Ohlinmodellen över internationell handel. Heckschers tankar och idéer borde väl i högsta grad vara doktrinhistoria. Men som jag har förstått det vill Hasselberg inte att boken ska ingå där, utan väljer hellre termen ”ekonomisk idéhistoria”. 

Trots att det borde vara relevant att ägna sig åt doktrinhistoria begriper jag ändå den obekväma känslan. Den svenska forskning jag har stött på har mest varit befolkat av gubbar som skriver om andra gubbar som de beundrar hejdlöst mycket. Den lämnar ofta mycket i övrigt att önska. Så vad gör man när man börjar glida in på ett område som känns mindre roligt att befinna sig i? Man börjar helt enkelt se sig om efter nya vinklar. 

Bertil Ohlin och Eli Heckscher. Bildkälla: Wikipedia (här och här).

I svensk doktrinhistoria verkar skildringarna dessutom, på något mystiskt sätt, sluta med Stockholmsskolan på 1930-talet och dess keynesianska idéer (se till exempel Lars Jonungs antologi Swedish Economic Thought där flera svenska ekonomihistoriker också bidrar). Efter 1930 har det tydligt inte hänt särskilt mycket i den ekonomiska tankevärlden för att det ska vara värt att nedteckna. 

Och har det beskrivits och analyserats är det oklart om det räknas som doktrinhistoria (till exempel Avner Offers och Gabriel Söderbergs The Nobel Factor om ekonomipriset). Har någon till exempel gått i närkamp med Paul Samuelson, efterkrigstidens mest kända nationalekonom, och den neoklassiska syntesens påverkan på svenska nationalekonomer aktiva från 1950-talet och framåt? Inte vad jag vet. 

Det bara antas att keynesianism rådde fram till att Milton Friedmans monetaristiska teser tog över på 1980-talet (Kan vi ens vara helt säkra på att de gjorde det mer än en kort tid? Är det inte snarare Joseph Schumpeters kreativa förstörelse som då gillades av många ekonomer?). Doktrinhistoriskt skulle jag säga att det saknas grund för det påståendet. Man skulle till och med kunna tala om flera keynesianismer under tiden från 1930-talet fram tills nu. Men inget av detta finns mig veterligen närmare studerat inom svensk doktrinhistoria.

Vi har också klyftan mellan teoretisk nationalekonomi och praktisk ekonomisk politik. Den senare utvecklade sina egna verktyg då välfärdsstater skulle byggas upp, och där Rehn-Meidnermodellen är ett känt exempel från Sverige. De verktygen behöver också få en plats i den doktrinhistoriska forskningen. Tiden mellan 1930 och 1980 är trots allt märkligt outforskad.

Doktrinhistoria i Sverige förtjänar bättre än att gå i en evig loop mellan Adam Smith och John Maynard Keynes. Den behöver gå vidare. Det vore också hälsosamt att i viss mån släppa på personfixeringen och börja i andra typer av frågor än vem som var upphovsmakare till vilken teori. Man kan till exempel hämta inspiration internationellt där doktrinhistoria, eller history of economic thought, är ett livaktigt forskningsområde.[1]

Just nu tittar jag på förändringar i 1970-talets stabiliseringspolitik och funderar på vilka ekonomiska idéer som finns närvarande där. Kan de inordnas i existerande ekonomiska skolor eller är de hemmagjorda recept från någon avdelning på finansdepartementet? Där kan jag trots allt se att doktrinhistoria är till stor hjälp. Utifrån nationalekonomins starka ställning i moderna samhällen är det ekonomiska tänkandet är ofta särskilt relevant i tider av osäkerhet. Är samhället i kris brukar ofta de ekonomiska teorierna också vara det.

Doktrinhistoria är ett forskningsområde som behöver skaka av sig sitt mossiga rykte. Till skillnad från Heckschers, Keynes och Ohlins tid finns idag enormt många ekonomiskt skolade människor som arbetar i olika sektorer av samhället. Ekonomiskt tänkande genomsyrar inte minst politiskt beslutsfattande. Insikten om att det finns mycket mer att upptäcka kan vara precis vad doktrinhistoria behöver.    


[1] Se till exempel Quinn Slobodians bok Globalists – The End of Empire and the Birth of Neoliberalism (Harvard University Press, 2018) och Alessandro Roncaglias The Age of Fragmentation – A History of Contemporary Economic Thought (Cambridge University Press, 2019).

Vem var egentligen Assar Lindbeck?

Det har nog inte undgått många att nationalekonomen Assar Lindbeck gick bort 28 augusti i år vid 90 års ålder. I många minnestexter har vi kunnat läsa om Lindbecks liv och gärning. Det här är inte en sådan text. Personen Assar är det rimligt att de som kände honom tecknar. Däremot är ”Assar” som ekonomiskt-historiskt fenomen intressant att vrida och vända på.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är studentdebatt_i_uppsala_1952.png
Assar Lindbeck (t h) flankerad av studentpolitiska motståndare i Uppsala 1952. Källa: Wikipedia.

Assar Lindbecks bortgång gick som ett sus genom det ekonomisk-politiska Sverige. Dagens Nyheter valde att publicera inte mindre än tre längre texter om Lindbeck. Lars Calmfors, Lena Andersson och Niklas Ekdal menade att hans insats för svensk ekonomisk-politisk debatt och nationalekonomisk forskning knappast kan överskattas. Ekdal gick så långt som att tacka Lindbeck för att Sverige idag är ett ekonomiskt stabilt land. Andra inlägg har gjorts av Nils Lundgren och Hans Tson Söderström, av Nationalekonomiska föreningens ordförande Magnus Henrekson och på ekonomibloggen Ekonomistas.

Det är uppenbart att Lindbeck gjorde ett mycket stort avtryck inom svensk nationalekonomisk forskning och i svensk offentlighet under lång tid. I den här texten kommer jag framför allt diskutera Ekdals och Anderssons inlägg eftersom de speglar en mer journalistisk syn på Assar Lindbeck som i mångt och mycket verkar färga en mer allmänt spridd historieskrivning om honom.

Denna syn kom bland annat fram hos journalisten Torbjörn Nilsson som i en krönika skrev om att Lindbecks tankar inte längre dominerar scenen som de en gång gjorde. Han tänkte då antagligen på den legendariska Lindbeckkommissionen från 1993. Kommissionen har, förutom motståndet mot löntagarfonder och hyresreglering samt platsen och ordförandeskapet i kommittén för Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (”Nobelpriset i ekonomi”), varit det som definierat synen på vetenskapsmannen och debattören Assar Lindbeck under senare decennier. Dessa teman återkommer även i de nationalekonomiska kollegornas minnestexter.

Lindbeckkommissionen är mest känd för sina förslag om självständig riksbank, inflationsmål, längre mandatperioder och en allmän skepsis mot partipolitiskt inflytande över den ekonomiska politiken. Den presenterades 1993 efter den djupa finanskris som Sverige gick igenom i början av nittiotalet och har sedan dess rört upp både kritiska och beundrande känslor beroende på politiska preferenser.

De aspekter av Assar Lindbeck som lyfts fram i Anderssons och Ekdals texter drar åt det mer beundrande hållet och ger intryck av en runda med de egna käpphästarna. Niklas Ekdal skriver om att Lindbeck analyserade alla samhällsproblem utan fördomar, att han satte gott omdöme före politiska irrfärder och att han tänkte alla sina tankar självständigt.

Skulle man ha frågat kollegan Villy Bergström (1938–2018) om detta hade han möjligen skakat på huvudet. Bergström och Lindbeck utkämpade en strid i Nationalekonomiska föreningen 1978 om huruvida nationalekonomer kunde anklagas för att komma med slutsatser som var mer baserade på egna värderingar än hämtade ur vetenskapliga studier. Bergström menade ja och gick så långt som att beskriva ämnet som en doktorsgrad i liberalism. Lindbeck svarade bestämt nej och gick ur föreningen. Vem som hade rätt får läsaren bedöma utifrån sin egen förståelse av världen. Men eventuellt är det Ekdals egna preferenser som lyser igenom när han beskriver Lindbeck. 

Lena Andersson lyfter fram hyresregleringen som Assar Lindbeck länge försökte få bort. I mitten av sextiotalet försökte även socialdemokraterna avskaffa den. Men inte utifrån Anderssons rubrik om marknadsliberalism utan snarare för att bostadsmarknaden i och med miljonprogrammet bedömdes hamna i jämvikt. En marknad i jämvikt kan lättare avregleras än en i djup obalans. Reglering av en marknad behöver inte ha större ideologisk betydelse än att rätta till en marknad som inte stabiliserar sig själv utan alltför stora samhällskostnader.

Avregleringen av hyresmarknaden blev aldrig av och minnet av det går idag ut på att socialdemokratin och Assar Lindbeck landade i olika slutsatser. De som gillar avregleringar åberopar Lindbeck, de andra gör motsatsen.

Det är förstås svårt att göra en nästan sextio år lång karriär rättvisa. Vi färgas alla av vår samtid och av de referensramar vi själva har. Min egen bild av Assar Lindbeck gör sig påmind i dagarna när jag går igenom gamla inlägg från Nationalekonomiska föreningen och tidskriften Ekonomisk debatt som Lindbeck grundade tillsammans med tidigare nämnda Nils Lundgren. Likt Torbjörn Nilssons analys har jag tänkt på Lindbeck som en representant för en dyster vetenskap som ständigt predikar att pengarna är slut. Men jag får min fördomar prövade.

I ett inlägg från 1973, i debatt om statsbudgeten med dåvarande finansminister Gunnar Sträng begär Assar ordet.

”Att se på budgetunderskottets storlek istället för på det samhällsekonomiska läget när man tar ställning till finanspolitiken är som när en berusad person går fram till en termometer och finner att den visar 24 och utropar: ’Åh fan, är det redan midnatt!’ Det är detta rop som vi nu hör i den finanspolitiska debatten.”

Han fortsatte sitt inlägg om att finansministerns oro för budgetunderskottet var helt och hållet missriktad. Det var samhällsekonomin som skulle balanseras, inte budgeten. Skatternas storlek handlar inte om att finansiera statens utgifter utan om att reglera efterfrågan i privat sektor. Staten kan i princip låna hur mycket den vill eftersom den har ensamrätt på att ge ut statsobligationer. Gränsen sätts av den kapacitet man har att använda resurserna. Infrastrukturen, arbetskraften och näringsstrukturen. Allt annat är ett stelt sätt att se på statsfinanserna.

Som den konservativa ekonomen Erik Dahmén sade i ett annat inlägg i samma debatt: att stirra sig blind på statsfinanserna är en spöklik återkomst av tankar som hörde hemma på 1920-talet.

Nu är det 2020-talet. Det stirras blint på statsfinanserna i alla ekonomitidningar, på finansdepartementet och i politiska debatter. Assar Lindbecks debattinlägg ovan liknar mer den typ av ekonomiska diskussioner som förs av ekonomer och andra akademiker som idag räknas stå långt utanför den politiska mittfåran.

Det visar å enda sidan Lindbecks verkliga bredd. Men å andra sidan hur lätt det är att rättfärdiga sina egna ståndpunkter genom att hänvisa till någon som räknas som en auktoritet. Jag gör det själv i denna text för att visa hur svårt det kan vara att få grepp om en aktör i ett längre historiskt perspektiv. Lindbeck liksom andra akademiker hade förstås många olika åsikter under sitt liv. Det han uttryckte på sjuttiotalet fanns inte med i resonemangen på nittiotalet. Det betyder inte att det som sagts tidigare blivit mindre sant eller relevant.

Man ska inte heller glömma bort att det första priset till Alfred Nobels minne som delades ut 1969, när priskommittén leddes av nationalekonomiprofessorn (och fram till 1967 folkpartiledaren) Bertil Ohlin, gick till en ekonom vid namn Ragnar Frisch. Frisch hade gjort det till sin specialitet att räkna på central planering av ekonomin. Det är nyttigt att få sina fördomar prövade. Ekdal och Andersson kunde testa det.