Den sista pesten i Sverige

De har stått i min bokhylla rätt länge och den globala pandemin med covid-19 aktualiserade en läsning av historikern och läkaren Bodil E. B. Perssons böcker om den sista gången som pesten spreds i Sverige under tidigt 1700-tal. Jag syftar dels på hennes avhandling Pestens gåta. Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne (2001), dels på fortsättningen Gud verkar med naturliga medel. Pestens härjningar i Skåne 17101713 (2006). Perssons resultat och slutsatser kan vara intressanta att relatera till och jämföra med dagens situation för att få ett historiskt perspektiv: Vilka övergripande likheter och skillnader finns med hanterandet av en annan högvirulent mikroorganism i den epok som föregick vår industriella modernitet?

Jämfört med dagens förhållanden när ett virus, som covid-19, kan få global spridning på några veckor är det påtagligt hur långsam spridningen av pesten var under den tidigmoderna epoken. (Den globala spridningen av covid-19 kan förslagsvis följas genom WHO:s ”Situation reports”: https://www.who.int/emergencies/diseases/novel-coronavirus-2019/situation-reports) Den pestvåg som drabbade Norden 1710–1713 hade sitt ursprung på Balkan ett decennium tidigare. Den nådde Krakow 1706, Warszawa 1707 och Danzig 1709. Därefter spreds den vidare längs med sydöstra Östersjökusten till Baltikum och Norden. En förändring från senmedeltiden i Europa var emellertid att kontroller och karantäner blev alltmer effektiva vilket medförde att spridningen mellan olika samhällen successivt minskade. Framför allt från mitten av 1600-talet går det att se mer glest spridda pestdrabbade socknar. Tidigare hade pesten spridits på breda fronter med hög dödlighet, men från mitten av seklet spreds epidemierna inte över lika stora områden och de hade en tendens att ebba ut fortare.

I Sverige började statens mer förebyggande åtgärder med Johan III som 1577 gav ut en karantänsförordning riktad mot främst skepp från infekterade orter. År 1620 förbjöds all seglats från sjukdomsdrabbade områden till svenska hamnar och 1638 infördes dödsstraff för dem som bröt mot isoleringsreglerna. Karantänssystemets utveckling kan vara orsaken till att det svenska fastlandet inte drabbades av de epidemier som slog mot Gotland 1662, i Holland och England 1664–1665 och Tyskland 1680.

Denna utveckling från spridda åtgärder under 1500-talet till mer samordnade i form av en systematisk smittskyddspolitik kan förklaras med att statens kraftigt ökade administrativa förmåga under 1600-talet. Karantäner och landkordonger, avspärrningar, blev alltmer koordinerade och genomgripande samtidigt som brott mot förordningarna belades med allt hårdare straff. Bodil Persson hävdar att de valda metoderna, gränskontroller och militära försvarsstrategier, bar den centrala administrationens prägel inriktade mot en fiende som skulle motas bort från det egna territoriet, ett språkbruk och ett handlande som även känns igen från pågående pandemi

Men varför, om Sverige så framgångsrikt undvikt pesten, gick det då inte 1710? I södra Östersjöregionen går det i början av 1700-talet att se ett informationsutbyte där Lübeck var en viktig nod. År 1709 var det också därifrån som nyheten om pesten i Danzig vidareförmedlades till Köpenhamn, Karlskrona och sannolikt också guvernementet i Malmö. Samarbetet försvårades emellertid av kriget då danska kronan försökte att återerövra Skånelandskapen från hösten 1709 till och med den danska arméns förlust vid Helsingborg senvintern 1710. Samtliga år från 1709 till 1713 i Skåne kan för övrigt betraktas som mer eller mindre krisår orsakade av i tur och ordning missväxt, koppor, fältsjuka och pest.

Slaget vid Helsingborg 28 februari 1710. Källa.

Den skånska guvernanten, Magnus Stenbock, hade en smittskyddspolitik som bestod av tre åtgärder: landkordong, sjökarantän och sundhetspass som skulle visa att innehavaren frisk. Landkordongen var främst inriktad på långväga resenärer på de stora vägarna och lätt att kringgå för lokalbefolkning genom skogsstigar och mindre vägar. Sjökarantänen fungerade dåligt främst västerut genom danska strandhugg och illegala kontakter över Öresund mellan allmogen och flyktingströmmar. Sundhetspassen åsidosattes ofta i praktiken av myndigheterna av tvingande nödvändighet, ekonomiska intressen eller av missförstånd. Förutom denna grovmaskighet i bevakningslinjen bidrog, enligt Persson, den långsamma informationsspridningen samt omsorgen om krigsmakten till bevakningslinjens svagheter. Ifråga om omsorgen om krigsmakten konstaterar Persson att det som var förbjudet för vanligt folk kunde anbefallas för armén och tvärtom. Författaren ger exempel på hur bönderna som bodde i en smittad by inte fick lov att ge sig iväg därifrån medan soldaterna som vaktade den däremot kunde befallas att lämna den drabbade byn för en annan, frisk, by – varpå de riskerade att ta med sig smittan.

Karantänssystemet och kontrollerna av de resande gav myndigheterna utmärkta möjligheter att övervaka och begränsa sina undersåtar samtidigt som vissa personer undantogs från reglerna. Tiggare och lösdrivare fick sina liv än mer kringskurna, ökända tyska legoknektar stoppades liksom spannmålsuppköpare från Blekinge. Vintern 1712 skulle två nya infanteriregementen sättas upp i Skåne och många unga drängar gjorde vad de kunde för att hålla sig undan. För myndigheterna kom pestkontrollerna då väl till pass. Samtidigt som till exempel den polske kungen Stanislaus Leszcynski, som huserade i Skåne, och dignitärer med anknytning till honom fritt kunde passera bevakningslinjerna. Vidare undantogs militärer och bönder som reste i kronans ärenden. Allmogen kunde emellertid också utnyttja avspärrningarna för sina egna syften. Persson ger exempel på drängar som använde avspärrningarna för att undgå fogdar som ville ha arbetskraft till sina pestsmittade gods där arbetskraften reducerats.

En omständighet i den pågående coronapandemin är att åtgärderna försinkades genom att kinesiska staten försökte att tysta ned varningar för det smittsamma viruset. Även i det tidiga 1700-talets Sverige var medgivandet att pesten hade anlänt, enligt Persson, föremål för heta diskussioner och språkliga hårklyverier bland både anhöriga och de lokala myndigheterna. Att från myndigheternas sida erkänna att pest utbrutit innebar ett omfattande ansvar. Bakom dessa kontroverser skymtar följaktligen en stark social press på sakkunniga eftersom den som ställde diagnosen kunde bli impopulär och allmänt otrevligt bemött. Tveksamheten låg också i pestens natur. Det finns flera olika varianter av farsoten, och många av symtomen var allmänna och gemensamma med andra sjukdomar. Exempelvis var många av pestepidemierna i varierande utsträckning en blandning av pest och fältsjuka, något som Persson huvudsakligen identifierar som epidemisk lusburen fläcktyfus. Det som till slut avgjorde kontroverserna var ofta epidemins vidare spridning med ett snabbt stigande antal dödsfall. Från myndigheternas sida var motivet till att undvika en uttalad pestdiagnos att man inte ville oroa befolkningen, skada handeln och skydda tillförseln av livsmedel från den omgivande landsbygden.

Ett exempel på denna senfärdighet att erkänna sjukdomen och dess konsekvenser står att finna i Ystad, på tidigt 1700-tal Skånes nästa största stad efter Malmö, med drygt 1800 invånare. In i det längsta ägnade sig magistraten åt önsketänkande och väntade med att sätta in motåtgärder. Det dröjde mer än två månader från pestens ankomst till staden innan portarna stängdes och kontakten med den omgivande landsbygden bröts. Detta skedde dessutom på guvernörens initiativ och inte stadens. Att magistraten försommaren 1712 svarade undvikande på guvernörens frågor om hälsoläget i staden och att den in i det längsta väntade med att förklara staden smittad är, enligt Persson, en välkänd reaktion som ständigt återkommer i pestens historia och som bidrog till smittspridningen. Det är enligt Persson en tänkbar förklaring till varför just området runt Ystad, dit stadens mäktiga köpmän hade många ärenden, drabbades så intensivt sensommaren 1712. När stadsportarna väl stängdes var pesten spridd i de omgivande landsbygdssocknarna. Parallellerna är tydliga med utvecklingen i den italienska staden Bergamo under våren 2020.

De anhöriga hade i sin tur också intresse av att vilseleda sakkunniga – såsom fältläkare, pestdoktorer och fältskärer – och dölja de verkliga förhållandena. Motivet var att de avlidna i pesten inte fick begravas traditionellt på kyrkogården, utan grävas ner utanför kyrkogården utan tillhörande ceremoni. Att grävas ner utanför kyrkogården var förknippat med att obotligt och för evigt bli prisgiven av djävulen. Det var ett öde som annars bara drabbade grova brottslingar, avrättade och självmördare där några förmildrande omständigheter inte hade kunnat identifieras.

Slutligen noterar jag att myndigheterna i vissa fall även i vår samtid initierar välgörenhet i coronabekämpningen, precis som myndigheter gjorde 1710. Den 14 april i år kom nyheten att Region Stockholm möjliggör för pengadonationer. Privatpersoner och företag kan skänka pengar till regionen i en speciell gåvofond riktad till covid-19. Beslutet togs av en bred politisk majoritet. Finansregionrådet Iréne Svenonius meddelade på presskonferensen att pengarna i första hand ska gå till inköp av utrustning, inventarier eller läkemedel.

Även i den epidemiska tiden vid pesten utbrott 1710 behövdes det mycket pengar. Slaget vid Poltava 1709 blev ett stort nederlag och alla tillgängliga offentliga resurser i Sverige slukades av kriget. Guvernören över Skåne, Magnus Stenbock, fick meddelat att han inte kunde räkna med någon finansiell hjälp från kungliga rådet i Stockholm. I december 1710 föreslog han därför biskopen en kollekt. Primärt var den avsedd för de fattigas behov. Syftet med insamlingen försköts emellertid från de fattigas nödtorft till att finansiera framtida kostnader för medikamenter, sjukvaktare, dödbärare, med mera. Det blev emellertid inga stora summor som kom in genom pestkollekterna.

Med andra ord präglades Sveriges pesthantering på 1710-talet av många olika problem, trots lång erfarenhet. Trots en betydligt mer precis medicinsk vetenskap, med bakteriologins genombrott under 1800-talet, och tillgång till avancerad teknologi av allehanda slag kan myndigheter på 2000-talet fortfarande bara delvis skydda sina befolkningar mot nya pandemier. I fallet med Skåne 1710–1713 är emellertid en av Perssons slutsatser i Pestens gåta att även om dödligheten lokalt kunde vara omfattande – som i främst Malmös fall – blev aldrig ödeläggelsen så omfattande som efter de senmedeltida epidemierna. Därtill var mortaliteten alltför begränsad. Gårdarna som blivit öde återbefolkades också relativt snabbt. Incitamentet till återhämtningen låg i granngårdar som inte drabbats, i byn och socknen lika väl som hos gårdarnas överlevare.

Fredrik Holmqvist, fil.dr i historia, författare till avhandlingen Populärhistoriens tjusning och kraft. Peter Englund och Herman Lindqvist i svensk historiekultur 1988–1995