Axel Oxenstierna – orsaken till att coronakrisen hanteras annorlunda i Sverige än i övriga Europa?

Ju djupare kris det nya coranaviruset skapar ökar temperaturen i debatten huruvida Sveriges agerande är klokt eller förkastligt, dumdristigt eller bara dristigt. För att förklara det svenska agerandet används ofta historiska argument. Och återigen stiger Axel Oxenstierna, tillsammans med Gustav Vasa, fram som urfadern för det svenska. Axel Oxenstierna har hos både journalister och andra börjat förvandlas till någon slags allvetande och superkompetent sagofigur. Nu senast skriver Elisabeth Åsbrink i Dagens Nyheter om den svenska tilliten med rötter i Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas tidevarv. Det är en tillit Åsbrink ser som problematisk, eller rentutav som ett hot.

Åsbrink skriver 

Sverige skiljer sig från sina nordiska grannar genom sin långa tradition av stark centralstyrning. Vi har Gustav Vasa (och Axel Oxenstierna) att tacka för det. Grovt uttryckt är folk i det här landet vana vid att göra som myndigheterna säger.

Nog hade såväl Gustav Vasa som Axel Oxenstierna sina fingrar med i utvecklingen av Sverige till en i hög grad centralstyrd stat. Med hjälp av sin fogdar lyckades Gustav Vasa nå ut i varje vrå av riket för att rätt skattlägga befolkningen. Under början av 1600-talet, Oxenstiernas tid, förstärktes förvaltningen ytterligare genom länsstyrelser och en centralförvaltning organiserad efter kollegiala principer. Men frågan är vilken betydelse dessa halvmilleniegamla reformer har för svenskarnas tillit till Folkhälsomyndigheten och dess ansikte utåt i form av Anders Tegnell. De som inte hyste några högre tankar om Gustav Vasas försök till centralstyrning fick inte främst sin tillit till staten naggad i kanten. Snarare blev de som tvivlade ett huvud kortare. Den Vasatida staten grundade sitt styre inte primärt på tillit, även om den så kanske önskade, utan på en god bit tvång. Ett bemötande av coronakrisen som det franska, eller varför inte polska eller ungerska, där krisen blir till ett hjälpmedel att undertrycka politiska motståndare, hade nog varit mer i Gustav Vasas smak.

Axel Oxenstierna, fadern till allt svenskt? Bildkälla.

I mångt och mycket var läget likartat under Oxenstiernas tid. Mycket kunde nog dåtidens svenskar känna inför den överhet som då benämndes kronan, men långt ifrån alltid var det tillit. Dåtidens syn på tillit hos en befolkning kommer tydligt till uttryck i Gustav II Adolfs avskedstal till ständerna inför Sveriges intåg i trettioåriga kriget 1630 då han uppmanar prästerna att förmana och strängt uppmana sina åhörare, vars hjärtan de har i sitt våld och kan vrida hur de vill enligt kungen, att vara sin överhet trogna och göra som den säger. Det han vill att åhörarna, eller med andra ord majoriteten av befolkningen i form av bondehushållen, skulle var att ”utgöra sin plikter”, det vill säga betala skatt eller låta utskriva sig till soldater. Kungen var medveten att kriget skulle bli dyrt, att långt ifrån alla ville vara med och betala samt att alla till buds stående medel att få med sig befolkningen behövde användas. Otvetydligen var det så att kungen lyckades, med prästernas hjälp, att vrida böndernas hjärta rätt. Det fanns ett stöd och offervilja för kungen – men när han dog och Axel Oxenstierna fick fritt spelrum, hårdnade motståndet från böndernas sida.

För någon vecka sedan skrev Maciej Zaremba en artikel, som i mångt och mycket är Åsbrinks motsats, i vilken han hyllar den svenska tilliten till samhället och den svenske ämbetsmannen i sin kofta. Även hos Zaremba dyker Oxenstierna upp, denna gång som roten till den svenska särarten att inte tillåta ministerstyre. Tyvärr missar Zaremba att i det kollegiesystem som Oxenstierna var med att införa, en slags föregångare till dagens departement, under 1600-talet styrdes av män med plats i riksrådet, en dåtida motsvarighet till regeringen. Dessutom fungerade rådet som högsta domstol så alla enskilda rättsfall som överklagades dit avdömdes av, just det, rådet: dåtidens motsvarighet till våra ministrar. Den svenska traditionen att inte tillåta ministerstyre uppkom först vid 1800-talets mitt efter omfattande stridigheter och politisk dragkamp mellan riksdag och regering.[1] Linjerna från 1600-talet är sällan så raka som vi tror.  

Axel Oxenstierna får således både bära hundhuvudet och äras för att ha fört in Sverige på ett spår som lett till att dagens coronakris hanteras på ett lite annat sätt än i många andra länder. Men om tilliten inte kommer från Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas centralstyrda statsprojekt, varifrån kommer den då?

En institution som äldre tiders svenskar tycks ha haft tilltro för var rättssystemet. Forskare som Eva Österberg och Maria Ågren har pekat på att man i Sverige, bland såväl hög som låg, hade en tillit till att domstolarna dömde rättvist. Därför använde man sig av dem. Rättens historia i Sverige är nära knuten till staten, men den är bitvis också skild från den samma. Många gånger var det kanske också så att det var staten, inte rättssystemet, som tjänade på att vara nära sammanknutna. Rätten hade en legitimitet och tilltro bland befolkningen som staten saknade. Kanske ska vi söka rötterna till tilltron till det svenska smittskyddet där.

En annan hypotes, som jag personligen tror har ett starkt förklaringsvärde, är att den svenska tilliten till samhället inte är så gammal. Långt in på 1900-talet var Sverige ett i europeisk jämförelse fattigt samhälle, präglat av stora ekonomiska klyftor. Det sena 1800-talet och 1900-talets första decennier karaktäriserades knappast av tillit till stat och överhet. Tecken på detta är den mycket omfattande amerikaemigrationen, men också den höga konfliktbenägenhet som rådde på den svenska arbetsmarknaden. Ekonomhistoriker Erik Bengtsson har pekat på att den svenska samförståndsandan och jämlikheten nog inte har särskilt djupa rötter utan söker dem i folkrörelsernas arbete under det sena 1800-talet. En demokrati och ett politiskt system med en bred folklig förankring och deltagande, vilket Bengtsson hävdar karaktäriserade stora delar av det svenska 1900-talet, är kanske förklaringen till varför svenskarna tycks visa tillit till Tegnell och inte till en regerings- eller statschef som förklarar krig mot viruset, eller kringskär demokratiska grundrättigheter i virusets namn. Helt klart är i alla falla att mycket lite talar för att det var Axel Oxenstierna som lade grunden till denna tillit. Och man kunde önska att journalister (och andra) skulle sluta använda Axel Oxenstierna för att föra fram sina egna åsikter iklädda historiskt legitimitet. 


[1] Om detta kan läsas här.

Vad vet vi egentligen om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser?

Det är i kriser, när beslut måste fattas snabbt, som kunskaper historia behövs som mest. Men kriser kan också blottlägga historieböckernas vita fläckar. Den här texten handlar om vad vi vet, och inte vet, om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser.

Medierna fylls av historiska jämförelser i dessa virustider. Alltifrån medeltidens digerdöd och 1800-talets koleraepidemier till mer sentida influensautbrott. Den vanligaste historiska analogin är förmodligen spanska sjukan, som anses ha orsakat fler dödsoffer än första världskriget när den spreds över världen 1918–19.

Jakten på historiska paralleller är inte förvånande. I ett läge när en smitta sprids med förbluffande hastighet och när ekonomin ser ut att befinna sig i fritt fall är det svårt att förlita sig på såväl teori och modern empiri. Historien kan hjälpa beslutsfattare av olika slag – statsministrar, statsepidemiologer, företagsledare och vanliga medborgare – att orientera sig.[1] Men även under mer normala omständigheter kan de historiska parallellerna vara viktiga. Vissa typer av händelser, såsom pandemier, är helt enkelt sällsynta. De senaste årens erfarenheter ger inte tillräcklig vägledning.

När ekonomerna Lars Jonung och Werner Roeger, för närmare 15 år sedan, publicerade en rapport om de potentiella makroekonomiska effekterna av en influensapandemi konstaterade de uppgiften var extremt svår eftersom ”världen inte upplevt en stor pandemi på senare tid”.[2] För att överhuvudtaget få några referensramar att grunda kvalificerade gissningar (”guesstimates”) om en pandemis makroekonomiska effekter behövde de titta på erfarenheter av farsoter i det förflutna, även om den medicinska teknologin då befann sig på en helt annan nivå. Deras rapport, som skrevs på uppdrag av EU-kommissionen, är ett intressant exempel på hur föreställningar och kunskap om det förflutna kan användas för att skapa framtidsscenarion, som i sin tur kan vägleda beslutsfattare.

Jonung och Roeger använde forskningsresultat om spanska sjukan för att konstruera ett ”pessimistiskt” huvudscenario. De räknar på att 30 procent av befolkningen insjuknade och att dödligheten bland dessa uppgick till 2,5 procent, något som skulle innebära en dödlighet på 7,5 per 1,000 invånare. Detta jämfördes med den dödlighet på 2,5 per 1,000 invånare som tidigare forskning om spanska sjukan kommit fram till. Vidare antog Jonung och Roeger att varje insjuknad individ stannade hemma från arbetet i tre veckor, betydligt längre än de tre till fem dagar som var genomsnittet för de som fick spanska sjukan. När det gäller pandemins varaktighet utgick Jonung och Roeger från att de största effekterna koncentrerades till ett kvartal, ett antagande baserat på ”past evidence”.

Med dessa antaganden på plats simulerade Jonung och Roeger vad som hände i en makroekonomisk modell av EU:s ekonomi vid en tänkt pandemi. Simuleringen skiljde på utbuds- och efterfrågeeffekter.  Utbudseffekterna var de som har att göra med att antalet arbetade timmar sjunker i och med att många insjuknar och dör, eller stannar hemma för att vårda anhöriga som insjuknar. Efterfrågeeffekterna utgjordes av minskad konsumtion, till följd av av olika åtgärder som vidtas för att begränsa smittspridningen, exempelvis inskränkningar av resande och möten.

Jonung och Roegers simuleringar visade att en pandemi som utbrutit första kvartalet 2006 skulle fått tämligen begränsade effekter på EU:s ekonomi. Istället för en tillväxt på 2,1 procent, som dåtidens prognoser visade, skulle tillväxten ha stannat på 0,5 procent. Återhämtningen skulle inledas redan det följande året, då tillväxten skulle bli snabbare än prognoserna. Så snart som pandemin ebbat ut, efter ungefär fyra månader, återkom folk till sina arbeten och återupptog sin konsumtion ungefär som tidigare. ”Detta anpassningsmönster är känt från tidigare pandemier”, påpekade Jonung och Roeger.

Återigen hänvisades till spanska sjukan, närmare bestämt en studie som visade att detaljhandeln i USA sjönk i november och december 1918 för att växa snabbt efter årsskiftet. Vad som verkar ha hänt var att amerikanerna sköt upp sin konsumtion några månader.

En liknande bild av en anpassningsbar ekonomi gavs av i annan empirisk studie som åberopades av Jonung och Roeger, en uppsats med rubriken ”The Economic Effects of the 1918 Influenza Epidemic” av Brainerd och Siegler.[3] Här användes den variation i dödlighet som observerats på delstatsnivå i USA för att studera spanska sjukans effekter på den ekonomiska tillväxten. Det visade sig att delstater med hög dödlighet upplevde snabbare tillväxt fram till 1920-talets slut jämfört med de delstater där dödligheten varit lägre.

I ett uttalande i Dagens Nyheter helt nyligen sammanfattade Jonung:

”Det vi slogs av när vi tittade på tidigare pandemier var elasticiteten, hur snabbt det återgick till det normala. Det är som om man trycker in ett finger i en ballong. När man tar bort det så fylls den ut igen […]”.

Nationalekonomer kritiseras ofta för sin historielöshet. I det här fallet är en sådan kritik knappast rättvis. För det första har Jonung har själv bedrivit en hel del ekonomisk-historisk forskning, inte minst sådan som har kopplingar till policyfrågor.[4] För det andra fanns inte någon omfattande forskning om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser när Jonung och Roeger gjorde sina simuleringar. Vid den aktuella tidpunkten framstår spanska sjukan rent av som en vit fläck i den ekonomiska historien.

I sin rapport kunde Jonung och Roeger referera till två empiriska studier. De ovan nämnda resultaten om detaljhandelns snabba återhämtning kom från en rapport framtagen på uppdrag av Kanadas finansdepartement.[5] Resultaten om tillväxten i olika amerikanska delstater hämtades från ett working paper som aldrig kom att publiceras.[6]

På senare år har det tillkommit en del forskning som direkt eller indirekt berör spanska sjukans ekonomiska konsekvenser. En studie som fokuserar på den amerikanska arbetsmarknaden bekräftar bilden av en snabb återhämtning efter epidemin.[7] Annan forskning pekar mot att effekterna kan ha varit mer långvariga än vad som antogs av Jonung och Roeger. En studie på svenska data visar att fler skrevs in i fattigvården i län som hade högre dödlighet i influensan, men att effekten blev tydlig först efter ett par år.[8] En studie av Sao Paolo i Brasilien visar att produktionen av jordbruksprodukter ännu på 1940-talet var lägre i de distrikt som drabbats hårdare av spanska sjukan.[9] Effekterna syns än idag, menar forskarna, i form av lägre testresultat på nationella prov. Det finns också några studier som jämför hur det gick för de som var i fosterstadiet under influensan, med dem som föddes tidigare och senare.[10] Här kan exempelvis nämnas en undersökning baserad på svenska befolkningsregister som visar på sämre hälsa senare i livet för de som föddes i spanska sjukans omedelbara efterdyningar.[11]

Trots denna nyare forskning finns många obesvarade frågor kring 1900-talets största demografiska katastrof, inte minst i ljuset av den nu pågående epidemin. Hur påverkade egentligen spanska sjukan konsumenterna? Går det att se några skillnader mellan länder och regioner som tillämpade mer eller mindre strikta regleringar för att hindra smittspridning? Finns det några kopplingar mellan influensan och den ekonomiska krisen i början av 1920-talet? Och hur påverkade egentligen Jonungs och Roegers rapport från 2006 beslutsfattare på olika nivåer, och vår egen ”krisberedskap”?

Tobias Karlsson, forskare i ekonomisk historia vid Lunds universitet


[1] Barry Eichengreen, ‘Economic History and Economic Policy’, The Journal of Economic History, 72.2 (2012), 289–307.

[2] Lars Jonung & Werner Roeger, The Macroeconomic Effects of a Pandemic in Europe – a Model-Based Assessment (Rochester, NY: Social Science Research Network, 1 June 2006).

[3] Elizabeth Brainerd & Mark V. Siegler, The Economic Effects of the 1918 Influenza Epidemic, CEPR Discussion Papers (C.E.P.R. Discussion Papers, February 2003).

[4] Se exempelvis Lars Jonung, ‘Ekonomiska kriser förr och nu’, i Ekonomisk Historia (Ekonomisk historia 1985, 1985), 77-83.

[5] James, S. & T. Sargent (2006), “The Economic Effects of an Influenza Pandemic”, Economic Analysis and Forecasting Division, Department of Finance, Canada, May 9. Denna rapport finns, vad jag kan se, inte tillgänglig på nätet. Den sistnämnde författaren är av allt att döma nobelpristagaren Thomas Sargent, som bl a forskar kring katastrofers ekonomiska betydelse.

[6] Ett problem för Brainerd och Siegler, och en sannolik anledning till att deras resultat inte publicerats, är att de saknar data på hur delstaterna hade utvecklats innan spanska sjukan. De får helt enkelt anta att epidemin slog närmast slumpmässigt mot olika delar av USA, ett antagande som inte stöds av senare forskning.

[7] Thomas A. Garrett, ‘War and Pestilence as Labor Market Shocks: U.s. Manufacturing Wage Growth 1914–1919’, Economic Inquiry, 47.4 (2009), 711–25.

[8] Martin Karlsson, Therese Nilsson, & Stefan Pichler, ‘The Impact of the 1918 Spanish Flu Epidemic on Economic Performance in Sweden: An Investigation into the Consequences of an Extraordinary Mortality Shock’, Journal of Health Economics, 36 (2014), 1–19.

[9] Amanda Guimbeau, Nidhiya Menon, & Aldo Musacchio, The Brazilian Bombshell? The Long-Term Impact of the 1918 Influenza Pandemic the South American Way (Rochester, NY: Social Science Research Network, 1 May 2019).

[10] Douglas Almond, ‘Is the 1918 Influenza Pandemic Over? Long‐Term Effects of In Utero Influenza Exposure in the Post‐1940 U.S. Population’, Journal of Political Economy, 114.4 (2006), 672–712.

[11] Jonas Helgertz och Tommy Bengtsson, ‘The Long-Lasting Influenza: The Impact of Fetal Stress During the 1918 Influenza Pandemic on Socioeconomic Attainment and Health in Sweden, 1968–2012’, Demography, 56.4 (2019), 1389–1425.

Smitta och säkerhet

Sedan de första rapporterna på nyårsafton har spridningen av coronaviruset (covid-19) troligen inte undgått någon. Den här texten behandlar inte vad viruset är, hur det sprids eller hur du skyddar dig mot det. Inte heller vill den övertyga dig om att du inte behöver oroa dig, eller att alla skyddsåtgärder är onödiga. Istället är syftet att diskutera vad den hotbild som målas upp får för konsekvenser, och hur detta relaterar till en stats hantering av en osäker framtid. Jag vill lyfta coronavirusets säkerhetisering.

Valet att tala om säkerhetisering snarare än säkerhet grundar sig i en vilja att rikta uppmärksamheten mot vad som händer när något påtalas vara en säkerhetsrisk. Det finns ständigt en mängd möjliga risker och hot som omger oss. Genom att rikta fokus mot någon eller några av dessa risker framtvingar politiker, media eller opinionsbildare handling: resurser sätts in, och möjliga sätt att kontrollera hotet diskuteras. Otaliga säkerhetsåtgärder, såsom provtagningar, reseförbud och besked om karantän, talar för att coronaviruset just nu är en av världens mest säkerhetiserade frågor. Antalet smittade nådde nyligen 125.000 individer (länk: https://www.who.int/news-room/detail/07-03-2020-who-statement-on-cases-of-covid-19-surpassing-100-000) i världen, allt fler länder förbjuder resor (länk: https://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-stoppar-flygresor-fran-europa/) och inför begränsningar på mötesfriheten (https://www.regeringen.se/artiklar/2020/03/forordning-om-forbud-mot-att-halla-allmanna-sammankomster-och-offentliga-tillstallningar/).

Att en fråga säkerhetiseras är inte nödvändigtvis dåligt. Grundidén handlar ju om att skydda oss från något som vi upplever som hotfullt, och genom att uttala hotet högt gör vi andra uppmärksamma på det och skapar förutsättningar för att hantera hotet. Men säkerhetiseringen kan också ge problem. För det första medför den att andra möjliga risker hamnar utanför sökljuset. Genom att lyfta fram något som ett hot osynliggör vi alltså andra möjliga hotbilder. Krig och kränkningar av mänskliga rättigheter ryms för tillfället inte på scenen.

Information om det nya coronaviruset i Köpenhamns tunnelbana. FOTO Johannes Ljungberg.

För det andra så innebär säkerhetisering att något eller någon blir betecknad som hot, medan någon annan definieras som den som hotas. Sådana benämningar är aldrig oproblematiska. Vad gäller coronautbrottet framstår i förstone själva viruset som hotet, och människorna som de hotade. Men riktigt så enkel är inte frågan. De motåtgärder som sätts in riktas inte enbart mot själva viruset, utan också mot de människor som eventuellt bär på smittan. Därmed inkluderas de som omges av kontroller i hotbilden. Smittade människor blir ett hot mot friska; potentiellt smittade blir ett potentiellt hot.

Säkerhetisering tenderar att drabba vissa grupper värre än andra. I det här fallet vittnar många asiater om en våg av främlingsfientlighet [länk: https://time.com/5797836/coronavirus-racism-stereotypes-attacks/); de utsätts för våld och hot. Viruset bryr sig dock inte om nationalitet. Snarare är det påtagligt att smittan sprids på grund av de resmönster som finns i världen idag. Från Kina har utbrottet först och främst spridits till västvärlden: USA och Europa tillhör de mest drabbade områdena. Corona har spridits längs handels- och turistvägar, med dem som på grund av arbete eller hög inkomst haft möjlighet att resa över stora delar av världen.[1] Ändå är det inte höginkomsttagare som utsätts för allmänhetens säkerhetisering.

Ett tredje problem med säkerhetisering är risken för autoimmunisering. Passande nog är begreppet taget från läkarvetenskapen: det uppstår när antikroppar som ska hantera ett angrepp mot kroppen istället angriper den egna vävnaden. När begreppet överförs till diskussionen om säkerhetisering avser det fall när de motåtgärder som sätts in för att hantera det angivna hotet i själva verket förvärrar situationen. Gällande coronaviruset inkommer nu rapporter om att munskydd säljer slut runt om i världen, vilket lett till brist (länk: https://edition.cnn.com/2020/02/29/health/coronavirus-mask-hysteria-us-trnd/index.html) för bland annat sjukvårdspersonal.[2] Andra rapporter visar på problem med tillgång till mat, på grund av risk för smittspridning men också högra priser (länk: https://www.bbc.com/news/business-51305566) och hamstring (länk: https://www.bbc.com/news/business-51769184) av människor som väntar sig det värsta. Medan dessa beteenden möjligen mildrar den individuella hotbilden, bidrar de till den gemensamma, då andra drabbade riskerar att bli utan såväl näring som skydd och därmed riskerar att sprida sjukdomen vidare.

Sammantaget utgöra coronautbrottet ett utmärkt exempel på ett säkerhetiseringsdilemma: det finns mycket att vinna på att påtala viruset som ett säkerhetshot (länk: https://www.who.int/news-room/q-a-detail/q-a-coronaviruses), men samtidigt medför det också höga risker.

Vad kan en historiker bidra med till denna debatt? Det är rimligt att påstå att stater alltid har säkerhetiserat hot; behovet av att skydda såväl ledning som befolkning är grundläggande för statens varande. Vad som säkerhetiseras, och hur, förändras dock över tid. Utifrån ett historiskt perspektiv framgår således vad som är nytt i dagens debatt, och vilka mönster som känns igen.

En återkommande lösning på upplevda hot är att försöka motverka spridning. Så hanterade den svenska staten uppror under 1600-talet: överheten lade locket på och förbjöd sina ämbetsmän att föra information vidare, eftersom den riskerade att nå bönder som kunde inspireras därav. Risken för spridning liknades vid löpeldar eller smittohärdar.[3] Även sjukdomar resulterade i karantänområden och begränsningar i människors frihet och rörlighet: gudstjänster kortades ner och områden spärrades av.[4] På så sätt känns säkerhetiseringen av virusutbrottet i våra dagar igen, även om tillgången till en större kontrollapparat och fler resurser gör att omfånget av säkerhetiseringen och hastigheten med vilken den sprids har ökat.

Tidsaspekten är dock en av de aspekter som har förändrats mest från då till nu. Även om också de tidigmoderna staterna utförde förebyggande insatser, inleddes en mer omfattande säkerhetisering först efter att hotet egentligen inte längre var hot utan verklighet: insatser mot pesten gjordes efter att den inträffat, och upprors omfång begränsades efter att de brutit ut. I våra dagar genomförs säkerhetisering istället vid tidigast möjliga tillfälle, till den grad att såväl forskare som politiker talar om preventiva åtgärder – preemptive strikes. Syftet är att bemöta inte enbart hot, utan också potentiella hot.

Framtiden innehåller ofrånkomligen potentiella hotbilder, som kännetecknas av att vi har bristfällig information om hur trovärdiga de egentligen är. Det finns två lösningar på en sådan situation: antingen väntar vi tills vi har mer information att utgå från, eller också agerar vi för att säkerställa att det potentiella hotet realiseras. Medan tidigmoderna stater förespråkade den första hållningen, tenderar dagens stater att anbefalla den andra. Inte nog med det: dagens stater avkrävs ansvar från sina medborgare ifall de misslyckas med att förebygga potentiella hot. Därmed tycks vi gå mot ett allt mer säkerhetiserat samhälle, där beredskapsnivån ständigt hålls hög.

En eskalerande situation är en sak; återigen, det kan finnas fog för att identifiera hotbilder. Men det är också nödvändigt att fundera över hur situationen ska kunna deskalera. En ansvarsfull säkerhetisering förutsätter möjligheter till (och jag ber om ursäkt för det onekligen otympliga ordet) desäkerhetisering (desecuritization), inte enbart av coronaviruset utan också av andra hotbilder. En sådan plan lyser ännu med sin frånvaro.

Därtill behöver riskerna med säkerhetiseringen hanteras. Vilka andra hotbilder ignorerar vi? Vem betecknas som hot, och hur påverkar det dem? Hur motverkar vi autoimmunisering? Frågorna är centrala, inte enbart i pågående utbrott, utan även för framtida hanteringar av hotbilder. Framför allt behöver vi diskutera på vems villkor en säkerhetisering sker.

Sari Nauman, forskare i historia vid Göteborgs universitet


[1] Se WHO:s rapportering kring covid-19-virusets spridning på https://experience.arcgis.com/experience/685d0ace521648f8a5beeeee1b9125cd (besökt 2020-03-10). Se även Expressens redogörelse för smittvägarna i Sverige: https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-alla-svenskar-som-smittats-av-coronaviruset/ (besökt 2020-03-10).

[2] För liknande händelser i Sverige, se https://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-sager-nej-nar-italien-ber-om-hjalp-med-munskydd/ (besökt 2020-03-10).

[3] Miriam Rönnqvist, ”Smittande oro: Revoltenerfahrung som katalysator för den svenska överhetens retorik och taktik i mötet med uppror underifrån under 1600-talet”, i Trond Bjerkås & Knut Dørum (red.), Eneveldet før undergangen: Politisk kultur i Norge 1660–1814 (Oslo 2017).

[4] Uppsala domkapitels protokoll, vol. 18; Bodil Persson, Pestens gåta: Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne (Lund, 2001).

Vad döljer sig bakom 90-talskrisens historieskrivning?

Det sägs ibland att man löser en kris först när det kommer en ny kris. Först i ett nytt skede dras lärdomar från föregående händelser. Problemet är bara att det nya skeendet kanske inte alls liknar det gamla. Den ekonomiska krisen i början 1990-talet i Sverige (”90-talskrisen”) är ett sådant skeende där misstag staplades på misstag. Antagligen för att de politiska slutsatser som drogs hade sina rötter i något helt annat än i den ekonomiska verkligheten.

Har man studerat 90-talskrisen kan man tycka att allt redan är skrivet i ämnet. Carl Bildts ”den enda vägen”, Lindbeckkommissionen och Göran Perssons budgetsanering. Vad mer finns att veta? Alla som var med är intervjuade hundra gånger om. Debattböcker och utredningar finns i mängder. Låt oss bara lägga alltihop till handlingarna nu.

Men när snart 30 år sedan har gått sedan själva krisen ägde rum inträder snarare en ny fas: den där det är dags att utvärdera en tidsperiod som faktiskt går mot sitt slut. Tidskriften Respons chefredaktör Kay Glans skrev detsamma om den era som ibland kallas den nyliberala epoken. Det är först när en epok är förbi som man kan börja förstå den.

I samma nummer av Respons gör ekonomhistorikern Jenny Andersson en exposé över sitt nya forskningsprojekt Nyliberalism i Norden. Hennes i min mening mest intressanta tankespår är komplexiteten i hur liberaliseringar gått till under perioden sedan 70-talets oljekriser fram till nu. Både partier till vänster och höger har ägnat sig åt privatiseringar och marknadiseringsreformer. Det är inte nödvändigtvis så enkelt som att näringslivets intresseorganisationer öste pengar över Timbro och på den vägen övertalade majoriteten att bli nyliberaler.

På samma sätt präglar efterverkningarna av 90-talskrisen många stora politikområden i Sverige idag. Besparingskraven i offentlig sektor som aldrig upphör, inflationsmålet och Riksbankens ställning som självständig från politiska beslut. Det finanspolitiska ramverket som har ett utgiftstak och ett överskottsmål som leder till att, om inga politiska beslut fattas om något annat, de offentliga utgifterna minskar automatiskt. Det är ur den mekanismen det så kallade ”reformutrymmet” uppstår – ett hopkok från finansdepartementet som låter betydligt trevligare än det är. Alltihop härrör från krisåren. Även om idéerna fanns redan tidigare så blev krisen en katalysator för att genomföra dem i full skala. 

Just av den här anledningen är det angeläget att dyka djupare i tänkandet kring krisförloppet och decennierna innan som ledde fram till den här omdaningen av svensk ekonomisk politik. Genomgripande samhällsförändringar i närtid behöver granskas noga av historiker eftersom det inte sällan är de inblandade aktörerna själva som är de första att dominera historieskrivningen.

Ett av de mest anmärkningsvärda resultaten av 90-talskrisen är att förändringen inte blev slutet för de politiker och ekonomiska experter som under 80-talet initierade en del milt sagt misslyckade reformer. Få karriärer gick upp i rök av på grund av den gigantiska fastighetsbubblan som avregleringarna av banksektorn skapat . Få huvuden rullade som en konsekvens av det hårdnackade motståndet mot att införa en rörlig växelkurs. En åtgärd som hade kunnat minska trycket att öka arbetslösheten för att sänka kostnadsläget gentemot omvärlden. Snarare tvärtom.

Det är förstås lätt att vara efterklok, men man undrar ändå varför vissa tolkningar av samtiden sätter sig så hårt hos politiker, tjänstemän och samhällsdebatterande akademiker (nationalekonomer i det här fallet). Var får de idéerna från och varför förmår man inte frigöra sig ifrån dem? Det verkar i mångt och mycket finnas en klyfta mellan hur den ekonomiska verkligheten ser ut och tolkningen av hur verkligheten borde se ut. Där finns antagligen olika historieskrivningar i bakgrunden som aktörer använder sig av för att tolka sin samtid.

En nationalekonom som dessutom själv var aktör i krisförloppet på 90-talet är Lars Jonung. Han refererar ofta bakåt i historien och verkar hämta sina idéer dels från 1920-talets guldmyntfot och dels efterkrigstidens växelkurssamarbete inom det så kallade Bretton Woods-systemet. Det skulle kunna vara en ledtråd till varför till exempel fasta växelkurser tolkades som en så viktig del i svensk ekonomisk politik under hela 1900-talet och varför man Riksbanken till slut ansåg sig behöva sätta en 500-procentig ränta 1992 för att försvara den. Jonung lär inte vara den enda som hämtat inspiration från förr även om han kanske är mest transparent med det.

Riksbankens kontor. Källa.

Det här ter sig ju märkligt för oss idag när fasta växelkurser är något ytterst få någonsin tänker på. Ibland rapporterar media att kronan är lågt värderad, vilket gör det dyrt att åka utomlands på semester men lönsamt att sälja svenska varor och tjänster till våra grannländer. Det är beror på att kronans kurs är rörlig. Har man en fast växelkurs är anpassningen av kostnaden för våra varor och tjänster på världsmarknaden gentemot vad andra är beredda att betala inte automatisk. Jämför med euroländerna där alla medlemmar har samma växelkurs oavsett hur priser och löner i ett enskilt land egentligen ligger till.

Innan 1992 hade Sverige inte haft rörlig växelkurs sedan 1931. Det fanns uppenbart inte på kartan i början av 90-talet att göra ett liknande experiment som man gjorde då när guldmyntfoten övergavs. Däremot kan de inblandade aktörerna inte säga att alternativet inte var en möjlighet – 1987 gjorde amerikanska ekonomer från Brookings Institution (ungefär motsvarighet till svenska SNS) en utredning om svensk ekonomi från ett utifrånperspektiv och föreslog att Sverige skulle införa en rörlig växelkurs för att slippa en oacceptabelt hög arbetslöshet. Utredningen föll platt.

2004 kom statsvetaren Johannes Lindvall med sin avhandling The Politics of Purpose: Swedish Macroeconomic Policy After the Golden Age (Göteborgs universitet) som handlar om just 90-talskrisen. Lindvall menar att krishanteringen i början av 90-talet inte kan klassas som ”normal” politik utan är en typ av förändring där hela den politiska verktygslådan i praktiken byts ut. Om det var meningen att det skulle ske eller inte är dock mer oklart. För vilka aktörer i någon form av ansvarsposition kommer i efterhand erkänna att de inte hade en aning om vad som pågick?

Det intressanta med att börja lyfta blicken från själva krisförloppet och börja söka rötterna till aktörernas tänkande och agerande längre bakåt är att förklaringarna blir mer mångfacetterade och på det sättet faktiskt också mer realistiska.

Socialdemokraterna har till exempel under decennier långt innan 90-talskrisen haft i sig att sunda statsfinanser är ett mantra att leva efter (statsvetaren Per Löwdin skriver bl.a. om det i sin avhandling Det dukade bordet). Men vad man lagt in i begreppet har antagligen varierat kraftigt över tid. På 1980- och 1990-talen pågick skarpa ideologiska strider inom arbetarrörelsen som en ny linje om individualism och valfrihet på marknader gick segrande ur.

Exemplet visar att tolkningar av samtiden är mer komplexa än de kan verka vid en första anblick. Marknadsliberalism kan blandas med gamla dogmer till en ny berättelse som egentligen bara delvis är ny. Ofta måste ett dramatiskt skeende berättigas i efterhand eftersom politiker och andra beslutsfattare ytterst sällan kan erkänna att de faktiskt har ändrat åsikt. Det är då den egna historieskrivningen blir så viktig. Exempelvis menade nationalekonomen Assar Lindbeck att han nog visste precis vad som skulle hända i början av 90-talet men att han inte ville säga något offentligt med risk för att skapa panik. Om det stämmer överens med verkligheten är en helt annan fråga.

Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia, Uppsala universitet

Allting går att sälja med en mördande reklam – Livrustkammaren och de sociala medierna

Hur kan ett museum fyllt av föremål till gamla svenska kungar och drottningar bli en stjärna i sociala medier och bli till en förebild för pr-konsulter? Svaret tycks ligga i humor.

Jag fnissar till när jag ser Mauritz Armfeldts olika porträtt för Tinder, Instagram och Linkedin, eller en fredagsfin Karl X svischa förbi i flödet av bilreklam, skrikande politiker och söta katter. Avsändaren är Livrustkammaren och det är många som gillar deras inlägg på Facebook, Instagram och Twitter. Ser jag till vilka som delar och gillar deras inlägg i mitt eget flöde så är det såväl lärare, banktjänstemän och akademiska historiker. Äntligen, historia når ut! Äntligen, historia engagerar!

Enligt företrädare för Livrustkammaren, intervjuade i pr-konsulten Fredrik Pallins bok #gördetnu, är deras mål att vara en ”historiebästis” på nätet. Den historia som berättas i museet på Stockholms slott kan kännas svår, och man vill ”sänka trösklarna”. Genom sin aktivitet i sociala medier vill man visa att det är möjligt att ”prata om historia på ett annat sätt”. Språket känns igen i museets interna kommunikation där museets ser som sitt mål att ”beskriva det förflutna så att det känns!”. Samtidigt pekar man på sin plats i det moderna, demokratiska, Sverige:

Vår samtid är ett resultat av tidigare generationers handlande och erfarenheter. Historia visar att samhället ständigt förändras och att det går att påverka. Medvetenhet om detta är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Statens historiska museers vision är att historia ska inspirera människor att vara aktiva i samtiden för att forma framtiden.(Vi är statens historiska museer)

En dörr med alltför hög tröskel? Källa.

Onekligen är det ett imponerande arbete Livrustkammaren har bedrivit i sociala medier. Ett museum uppbyggt kring gamla svenska kungars och drottningars kläder, rustningar och vapen har lyckats få över 500 000 följare på Facebook och får ofta tusentals reaktioner på enskilda inlägg. De humoristiska inläggen varvas med informativa inlägg, t.ex. en bild på Gustav II Adolf och en kortare text om slaget vid Lützen den 6 november. Ibland fängslande, ofta lättsamt. Ser man till andra kulturarvsinstitutioner aktivitet i sociala medier, är det den senare typen av informativa inlägg som de flesta använder sig av. Men de är i sanningens namn ibland lite tråkiga, och kanske inte helt lockande, utom för dem som redan bär på ett intresse. De intervjuas inte heller i Pallins bok.

Hur påverkar närvaron i sociala medier det fysiska museet? I Pallins bok kan museet inte svara på det. Enligt Livrustkammaren kan ett ökat antal besökare kan lika gärna bero på införande av fritt inträde. Men för skratten och lajksen bara med sig positiva effekter? Kan man sälja historia på samma sätt som designmöbler eller VVS-tjänster (två andra exempel i Pallins bok)? Finns det inga risker, frågar jag mig när jag läser Pallins bok.

Efter att ha fnissat färdigt åt Armfeldts outfits och den fredagsfine Pfalzkungen infinner sig en känsla av olust. Samma känsla kröp fram efter ett inlägg den 23 januari i år i form av ett Facebookinlägg av Erik XIV med texten ”1 like och jag gör mig av med Sturarna”. Ett annat exempel dök upp inför jul. Axel Oxenstierna varnande då alla julmusikfanatiker: ”Gillar du att spela Last Christmas kan jag ordna en turné utomlands. Med armén. Som likgrävare. På livstid.” Visst är inläggen smålustiga och får säkert många att ur minnets djup fiska upp grundskolans historieundervisning om den galne kung Erik och svenska härtåg i Tyskland.

Men genom inlägg som de om Axel Oxenstierna och Erik XIV fjärmar sig Livrustkammaren från de faktiska personer och händelser man anspelar på. För vilka andra politiska mord skojar statliga museer om? Eller för den delen de över 500 000 döda svenskar som var en del av den svenska krigserfarenheten på kontinenten? Låt oss leka med tanken att Forum för levande historia lade ut fingerade tweets av Stalin från Moskvarättegångarnas tid, eller uppmanade följare som gillar julmusik att följa med på en tur till Ukraina under 1940-talets början. Omöjligt.

Givetvis haltar jämförelsen, en viktig komponent i detta är tidsaspekten. Tiden mellan de döda Sturarna på Uppsala slott och oss är så lång att några direkt känsloband inte finns kvar. Till skillnad från 1930- och 1940-talets fasor, som än bärs i minnet av de som var med, eller deras barn. Men där finns mer – i berättelsen om Sverige spelar Vasatidens brödrastrider och lejonet från Norden och hans kansler centrala delar just som berättelser. De har kastat loss från verklighetens hamn och seglar fritt bland de stora berättelserna, fiktiva som verkliga. För vad skiljer Erik XIV i Livrustkammarens version från Shakespeares Hamlet, eller R. R. Martins Jamie Lanister?  

I sin ambition att stimulera till reflektion och sänka trösklarna riskerar kopplingen till det faktiska förflutna att helt försvinna. Livrustkammarens personal får inte glömma att det förvaltar minnet av människor en gång varit lika levande som dem själva. Och inte minst att de människor som man förvaltar resterna av hade andra människors öden i sina händer – i en tid långt från det demokratiska Sverige vi idag lever. För vad är Livrustkammaren om inte ett museum över makt och maktens ofta guldglänsande, fysiska manifestation? Tar man orden om att vara en ”historiebästis” på allvar borde man inte heller fly att tala om det svåra – för det är väl det man har en bästis till?

Wolodarski och historiens dom

När det går motigt politiskt är det lätt att hoppas på eftervärldens dom. Peter Wolodarski gör det åtminstone. Såna förhoppningar är, dock, ganska så fåfänga.

”Historiens dom kommer bli hård mot Trump” lyder rubriken till Peter Wolodarskis söndagskrönika den 2 februari. Mycket troligt är det en blinkning till Olof Palmes jultal från 1972. I det menade Palme att domen över de ansvariga för USA:s bombningar i Vietnam skulle komma att bli lika hård som den över tredje rikets bödlar. Wolodarski ondgör sig i den över att Trump inte fälls i riksrätten trots att graverande uppgifter framkommit, bland annat att presidentens egen försvarsadvokat medgett att presidenten ägnat sig åt påtryckningar för egen vinning, om än i det allmänna intresset. Inte heller ska nya vittnen kallas. Men nu finns det mesta ”nedskrivet, svart på vitt … Eftervärlden har en klar bild av maktmissbruket, korruptionen och det maffialiknande beteendet. För den som är intresserad av sanning går det att komma nära den. Historiens dom kommer Trump inte undan.”

Jag förstår Wolodarski, och egentligen vem som helst med liknande upplevelser. Speciellt vid motgångar som skaver mot ens kärnvärderingar, vilka de än må vara, är det lätt att hoppas på slutgiltig seger av mer bestående slag. Om än inte i det här livet. När allt lugnat ner sig, folk satt sig ner, läst igenom handlingarna och funderat, kommer de att utbrista ”vad i h*****e tänkte de med!?”. För en liberal som Wolodariski finns det ju dessutom en väldigt tydlig förebild i Torgny Segerstedt som var den starkaste rösten i den lilla minoritet av pressröster som motsatte sig Sveriges förhållande till Nazityskland under andra världskriget. Då upplevdes han av många som jobbig, nu är han närmast helgonförklarad och hans namn pryder gator och byggnader landet runt.

Man ska dock inte hoppas på för mycket. Oftast kommer inte eftervärldens dom. Ta till exempel Gustav Vasa som krossade sina fiender en efter en och säkerligen skulle betraktas som en tyrann i modern tid. De av hans fiender som överlevde i landsflykt och som hoppades och trodde på eftervärldens dom skulle ha blivit besvikna. Om de vaknat upp under nationalromantikens era hade de sett hur svenska skolbarn fick läsa om[1] landsfadern Gustav Vasa och hans roliga äventyr i Dalarna. Ännu värre hade det kanske varit under 90-talet. Då hade de fått uppleva hur Herman Lindqvist på bästa sändningstid[2] högläste Gustav Vasas bitska brev till stackars fogdar och andra för att Gustav Vasa formulerade sig så roligt. Även om Lindqvist också problematiserade Gustav Vasas politik så kan man sätta det i perspektiv: Hur hade kubanska politiska dissidenter reagerat om någon högläste hotbrev från Castro för skojs skull?

Dessutom bygger Wolodarskis förhoppningar på att det är Trumps värderingar som tydligt förlorar i slutändan, som exempelvis skedde med nazismen efter andra världskriget. Detta är långt ifrån säkert. Om 100 år är det kanske tvärtom liberaler som Wolodarski som väcker allmän avsky för sina värderingar och sitt agerande. Och om ytterligare 100 år kanske Trump dyrkas som en landsfader. Med andra ord är det inte nog med att man inte kan bestämma vilka värderingar en eftervärld ska ha, det finns flera uppsättningar av eftervärlden. Torgny Segerstedt har hög status nu, men någon gång i framtiden kan det komma ett dekret uppifrån som innebär att alla monument, gator och byggnader som bär hans namn ska rivas eller byta namn.

Och allvarligt talat har det hänt mycket dåligt i historien, vi har inte möjlighet att döma allt. Hur ofta begråter vi offren till Gustav Vasas son, Karl IX, som om möjligt var en ännu mer hänsynslös maktspelare än sin pappa. Eller alla de som dog i tyska Magdeburg när katolska armén plundrade staden 1631 och hade ihjäl 20 000 av 25 000 invånare? Eller de tiotusentals tyska bönder som slaktades när de gjorde uppror mot sina furstar 1524­ till 1526? För att återvända till Gustav Vasas landsflyktiga fiender så hade kanske den värsta chocken varit att folk idag helt enkelt inte vet vilka de är. Vet du vilka Johannes Magnus, Olaus Magnus eller Wulf Gyler var? Eller, för att ta ett annat exempel, varför så många gator och platser runt om i Sveriges städer är döpta efter von Döbeln? Glömska kanske är den värsta domen. Åtminstone är det nog så för Trump.

Står hoppet då till oss historiker? Nja! Visst, när alla andra rusar in i framtiden med guldfiskminne det är vi som blickar bakåt och ser till att folk blir ihågkomna. Trump kan andas ut. Likväl är det för det första omöjligt att säga vad historiker kommer pyssla med om 100 år och vilka normer som kommer forma vårt yrke. Eller om det ens kommer finnas historiker.

Och även om framtidens historievetenskap är likadan som dagens, är historiker för det andra oftast inte så intresserade av att moralisera. Vi är mer intresserade av att förstå. Hur tänkte Trump? Varför fick Trump ett sådant genomslag? Vad kan Trump säga oss om sin tids politiska normer och värderingar? Hur såg Trumps relation ut till redan etablerade respektive nya intressegrupper? Hur manifesterade Trump sin status? Och så vidare, och så vidare. En vetenskaplig studie som värderade Trump i moraliska termer vore inte omöjlig men tämligen svår att ro i land, och framför allt, inte så intressant. Inte för mig i alla fall.

Med andra ord, historiens dom är en mysig snuttefilt men ingenting att hoppas på. Folk kan lika gärna hylla det som vi fördömer idag, eller helt enkelt inte bry sig. Detta vet Wolodarski så klart, men något måste man ta till när samtiden känns motbjudande. Om man vill förändra något får man börja med nuet och hoppas på det bästa när det gäller eftervärlden.


[1] Indoktrinerade hade nog de sagt.

[2] Man hade behövt förklara för dem att detta motsvarade en kombination av den bästa predikstolen och det bästa marknadsståndet, på en gång.

Förändringens fart

Att den ekonomiska omvandlingen går i allt snabbare takt är en vanlig uppfattning. Men ser vi bakåt i historien så visar det sig inte vara så enkelt. Vid en första anblick kan det framstå som en befogad tanke. Teknologiska landvinningar inom artificiell intelligens, autonoma fordon och bioteknik spås snart medföra en omvandling av samhället utan motstycke. Profetian ger vid handen att tekniken kommer att utsätta allt större grupper för risken att deras jobb automatiseras eller försvinner iväg till andra länder.[i] Det finns också en oro för vilka konsekvenser det får för samhället i stort, att traditionella band bryts upp och människor inte längre känner igen sig. Framväxten av nya populistiska rörelser har också kopplats samman med teknologins destruktiva inverkan.[ii]

Denna bild kontrasterar emellertid bjärt mot den scenario som målas upp av de två amerikanska ekonomerna Robert Gordon och Tyler Cowen.[iii] De menar att vi snarare befinner oss i något som kan karakteriseras som en långsiktig ekonomisk stagnation (secular eller great stagnation). Sedan 1970-talet har den ekonomiska tillväxten, mätt som ökningen i producerat värde per arbetad timme, varit betydligt långsammare än vad den var under det sekel som föregick 1970-talet, både i USA och i Västeuropa. En av deras huvudpoänger är att vi lätt invaggas i tron att den utveckling vi sett de senaste åren, främst på informationsteknologin område, också speglar utvecklingen på ett bredare plan. Sanningen är att framåtskridandet för datorer och internet visserligen varit snabb och omstöpt vissa delar av näringslivet, men informationsteknologins betydelse för hela ekonomin har varit begränsad. Faktum är att den teknologiska utvecklingen inte har påverkat människors vardagsliv på samma sätt som den gjorde under perioden från det sena 1800-talet till omkring 1970, den tidsrymd som ekonom-historiker brukar hänvisa till som den andra industriella revolutionen.

Två genomgripande teknologier karaktäriserade den andra industriella revolutionen. Elektriciteten innebar att hem och fabriker kunde förses med ljus, värme och motorer. I förlängningen ledde det till en djupgående och vittförgrenad omställning av arbetet i jordbruket och på fabrikerna. Förbränningsmotorn lade grunden till en förändring av transporterna. Varor kunde fraktas direkt mellan producent och mottagare utan avlastning vid järnvägsstationer och hamnar. Människor kunde bosätta sig i förorter på långt avstånd från arbetet i centrum. Under perioden fram till 1970-talet byggde en strid ström av nya uppfinningar på den grund som lagts av dessa två landvinningar: rinnande vatten, kylskåp, TV, motorvägar, flygtransporter och stormarknader förändrade människors vardag.

Vi föreställer oss ofta att samhället var mer statiskt förr i tiden, att människor idag byter jobb och flyttar in till städerna i en allt högre takt. Men det är mer komplicerat än så. Låt oss börja med frågan om den regionala omflyttningen. Visst växer storstäderna mycket snabbt idag, men det förklaras i stor utsträckning av att migranter till Sverige föredrar att bosätta sig där, inte att människor flyttar från landsbygden in till städerna.[iv] Jämför det med det sena 1800-talets unga svenskar. Under en trettioårsperiod flyttade 18 procent från ett liv på landsbygden in till någon av de växande städerna. Detsamma kan sägas om flyttningarna mellan landets olika delar. Ekonomisk-historisk forskning har visat att arbetare flyttade dit lönerna och arbetsmöjligheterna var som störst. År 1900 var till exempel över 15 procent av landets befolkning födda i ett annat län än där de var bosatta. Mellan 1860 och 1920 emigrerade dessutom nästan en tredjedel av befolkningen till USA, var femte av dessa kom också tillbaka med nya intryck från andra sidan atlanten.[v]

Hur är det då med den ekonomiska omvandlingen? Det är visserligen svårt att jämföra 1800-talets arbetsmarknad med dagens. Men en enkel indikator på hur snabbt förändringen sker är hur sysselsättningen i olika sektorer förskjuts mellan två tidpunkter. Omställningen mätt på detta sätt gick som snabbast under efterkrigstiden, men har efter 1970-talet avtagit i intensitet.[vi] 

Den förändring i sociala omständigheter som en människa genomlevde under en livstid i mitten av den andra industriella revolutionen var därför med sannolikhet mer omvälvande än den som den moderna människan upplever idag. Förmodligen var miljöombytet i att gå från småbrukare eller statare till textilarbetare större än skiftet från kontorsbiträde till managementkonsult.  Faktum är att för en person från 1950-talet skulle ett modernt hem inte förefalla särdeles annorlunda. Visst har det skett mindre förbättringar, och vissa saker har kommit fler till del. Men elspis, rinnande vatten, TV och personbil fanns redan för 60 år sedan. Jämför det med om en person som levde på 1890-talet fick uppleva ett hem från 1950-talet.

Trots de förändringar som informationsteknologin medfört, har den på intet sätt lett till samma genomgripande förändring av vårt vardagsliv som tidigare generationer upplevt. Robert Gordon har illustrerat detta genom att ställa den provokativa frågan: Om du var tvungen att välja mellan att ha tillgång till vattentoalett eller din smartphone, vad skulle du då välja?   


[i] OCED har bland annat i en arbetsrapport bedömt att automatiseringen kan komma att påverka nästan hälften av alla jobb.

[ii] Frey mfl visar tex i en studie att i områden i USA där robotiseringen fått en större inverkan på sysselsättningen ökade stödet för Donald Trump i valet 2016.

[iii] Både Tyler Cowen och Robert Gordon har skrivit böcker på temat.

[iv] Statistiska centralbyrån har skrivit en bra sammanfattning.

[v] Siffran för andelen som flyttade från landsbygd till stad bygger på män som observeras i både 1880- och 1910 års folkräkning. Eftersom de bytte efternamn vid giftermål kan inte kvinnor enkelt följas på samma sätt, men där var andelen som migrerade till städerna ännu högre.

Det finns numera en rad ekonomisk-historiska studier kring drivkrafterna bakom den regional migrationen i Sverige i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Christer Lundh har skrivit mycket på ämnet, bland annat en bra översiktsartikel.

För närvarande pågår också ett forskningsprojekt på ekonomisk-historiska institutionen vid Lunds Universitet som studerar de som återvände efter att ha emigrerat till USA.

[vi] Se Andersson och Lindmark (2008) för en analys av strukturomvandlingen i Sverige sedan 1850-talet.

Den arga historikern läser arkivutredningen, eller digitaliseringens möjligheter och faror

”Förstår du hur gammalt materialet är?”

Frågan ställdes till mig av en arkivarie vid Riksarkivet i början av min forskarkarriär. Arkivarien ville förmodligen uppmana till försiktighet med materialet, men jag minns fortfarande min häpnad. Jag forskade då om de människor som arbetade för den tidiga Vasatidens växande svenska stat och hade beställt fram en räkenskapshandling från 1500-talets mitt. Jag minns inte vad jag svarade, förmodligen mumlade jag något om att jag var doktorand i historia och att handlingen inte fanns på mikrofilm.

Jag tänker på frågan jag fick som ung forskare när jag läser arkivutredningens betänkande SOU 2019:58, Härifrån till evigheten. En långsiktig arkivpolitik för förvaltning och kulturarv,som släpptes lagom till julhelgen. Tendenser i samtiden gör mig orolig för att de riktigt långa perspektiven riskerar att tonas ned på bekostnad av effektiviseringssträvanden och tilltro till ny teknik. Kommer historikerna om femhundra år att ha något källmaterial från vår tid att studera? Kommer arkivarierna ha något att värna? Men glädjande ger utredningen också exempel på att det finns besinnande krafter.

En utmaning för framtidens arkivväsende är att en stor del av det material som idag produceras av myndigheter och organisationer är digitalt. Detta samtidigt som de statliga arkiven upplever krav på att det äldre analoga materialet – oftast hand- eller maskinskrivet på papper – ska överföras till digitala format.

Det finns goda orsaker till nutidens starka fokus på digitalisering. Ett ord som används i dessa sammanhang är ”informationsdigitalisering”, vilket betyder att information överförs från ett analogt till digitalt format. Sker det i stor omfattning talas om massdigitalisering. Ibland talas även om digitisering för att beskriva överföringen av information från ett analogt till ett digitalt medium. I det sammanhanget reserveras ordet digitalisering för att beskriva den mer övergripande samhälleliga process där allt mer information är digital och hanteras av datorer.

Informationsdigitalisering har en stor potential att stärka historisk forskning. Ett exempel på det är forskningsprojektet Gender and Work i Uppsala under Maria Ågrens ledning. Tack vara den digitala teknikens möjligheter kan spridda och svårfunna belägg för hur människor försörjde sig i praktiken samlas in och bearbetas på ett sätt som inte vore tänkbart för några decennier sedan. Uppgifter om försörjning – särskilt kvinnors, barns, men också många mäns – finns inte samlat i någon enskild källa. I till exempel rättegångshandlingar finns bland uppgifter om jordköp, arv och slagsmål spridda notiser om vad människor gjorde för att försörja sig. Gender and Work-projektet har gett oss en ny bild av hur människor i äldre tid arbetade, men också hur människor och samhällen var organiserade.

Men det är inte bara forskningen som kan gagnas av den digitala revolution som vi lever i. ”Kulturarv kan i någon mening återbördas och användas i såväl lokala som mer internationella berättelser” skrev regeringen i sin kulturarvsproposition 2016. Varken i egenskap som forskare eller medborgare ska vi behöva fysiskt ta oss till Stockholm, Vadstena eller Östersund för att ta del av det gemensamma kulturarvet som finns inom Riksarkivet. En tanke mycket god och välmenande.

Men jag menar att det också finns risker med denna utveckling. Under hösten har Riksarkivet haft ett upprop (Vill du vara med och rädda kulturarvet?) som ställer talet om informationsdigitalisering i ett tankeväckande perspektiv. Arkivet söker efter uppspelningsutrustning för medieformat som var relativt vanliga under 1900-talets andra hälft, som rullband eller disketter av olika slag, då man i flera fall antingen saknar utrustning, eller har problem att finna reservdelar.

Uppropet borde stämma till eftertanke. För vad är det som säger att man inte stöter på samma problem i framtiden som man idag brottas med gällande floppydisks, trasiga rullbandsspelare och gammal programvara? Som väl är berörs detta i Arkivutredningen som poängterar att det finns ett behov att säkerställa kompetens och infrastruktur för att möta kommande teknikskiften. (Arkivutredningen s. 536)

Disketter – en gång en möjlighet, nu ett problem. Källa

Flera av dem som lämnat synpunkter på Arkivutredningens rapport från projekt på Riksarkivet ifrågasätter nyttan av en generell massdigitalisering och menar att informationsdigitalisering inte får blir ett självändamål. [—] Att hantera och förvara digitalt material medför en ökad men svåruppskattad kostnad för e-förvaltning över tid. (Arkivutredningen s. 538)

Massdigitaliseringens lockelser blir förståeliga om man ser till mängden material i Riksarkivet. Det rör sig om ca 80 hyllmil pappershandlingar och till detta ska läggas ytterligare 20 mil hos kommuner och statliga myndigheter. Mycket papper blir det. I dagsläget är omkring fem procent av detta material digitaliserat. Inom delar av arkivsektorn finns en stor tilltro till informationsdigitaliseringens förtjänster. I sitt underlag till utredningen skriver Riksarkivet att digitalisering ”leder till effektivitet, rättssäkerhet och stor nytta för många inblandade över tid.” (Arkivutredningen s. 541)

Men för vilka inblandade över tid? De som sparar på gammal utrustning, eller de som i framtiden kommer att jobba med att säkerställa informationsöverföring vid teknikskiften? Min handling från 1560 har ingen behövt överföra från ett medium till ett annat på 450 år. Det som behövs för att läsa den är ett mänskligt öga.

Räkenskap från 1565 över löner till de anställda på Gripsholms slott. Analogt material i Riksarkivet. Foto författaren.

Digitalisering av ett analogt material, med följande destruktion av det senare innebär också att originalet försvinner. I en tankeväckande text har överbibliotekarien vid Uppsala universitet Lars Burman skrivit om vad som händer vid digitalisering

Men något händer i mediakonverteringen. Det mesta av informationen följer med, men åtskilligt går också förlorat. En bok talar inte enbart genom texten, utan också genom sin utformning. Det går utmärkt att köpa kläder per postorder, men vill man pröva passform och känna på kvaliteten är besöket i butiken effektivare.

I Finland, som besökts av Arkivutredningen, har utvecklingen gått än längre. Där ska inget analogt material föras över från statsförvaltningen till de centrala statliga arkiven. Allt ska digitaliseras och det mesta av pappersmaterialet destrueras. (Arkivutredningen s. 542) Här börjar jag som historiker, med höstens upprop från det svenska Riksarkivet i minne, bli lite svettig i min läsning, särskilt som jag ett antal hundra sidor tidigare i utredningen läst att ett huvudargument för massdigitalisering är ”som effektiviseringsåtgärd för att möjliggöra gallring av pappershandlingar.” (s. 178) samt att ”Representanter från arkivsektorn menar att det på sikt inte kan vara rimligt att bevara samma information i två uppsättningar, dels de digitala handlingarna dels de analoga förlagorna som har digitaliserats.” (s. 138) I nuläget rör detta handlingar producerade i samtiden, men vad säger att det kommer att stanna där? Jag hyser ingen oro för 1500-talshandlingarna, men från senare tider finns material som skulle kunna hamna i riskzonen.

Givetvis är jag medveten om att gallringar görs, och har gjorts i arkiven, men en alltför blind tro på digitalisering till stora kostnader invaggar i alla fall mig inte i någon trygghet. Företrädare för flera arkiv ger i utredningen uttryck för att de ekonomiska kostnaderna för digitalisering är svåröverskådliga. Dessutom befinner sig många arkiv i en redan pressad ekonomisk situation.

Informationsdigitalisering leder kortsiktigt till ökade kostnader för själva digitaliseringen och på längre sikt till ökade kostnader för lagring och migrering av det digitaliserade materialet. Samtidigt kvarstår i regel också kostnaderna för förvaringen av det analoga materialet för lång tid framöver. (s. 177)

Risken är, i en värld med knappa resurser, att andra delar av arkivens verksamhet kommer att få minskade resurser när allt mer läggs på digitalisering och vård av det digitala materialet. Och även ett digitalt material kan bara förstås om det finns människor – arkivarier – med djupa kunskaper om materialets bakgrund och hur det står i samband med andra material. Oroväckande är att utredningen pekar på att arkivarier ofta hamnat i bakgrunden och inte tillåtits bidra med sin kompetens, till exempel långtids- och demokratiperspektiv, i olika typer av informationshanteringsprojekt. (s. 136, 171–174)

Det finns egentligen inget som säger att arkivsektorn själv ska stå för all digitalisering. Sedan länge är forskningen van att skapa sina egna digitala databaser – ofta genom att enskilda forskare fotar arkiven. Det finns dessutom en marknad och privata aktörer för digitalisering av arkivhandlingar. Det kanske mest kända aktören är ArkivDigital som stadigt expanderat och även anlitas av den vetenskapliga forskningen för digitaliseringsuppdrag. En stor del av det material som använts i forskningsprojektet Gender and Work kommer från just ArkivDigital. Det finns således inget som tvingar arkivsektorn att själva stå för digitaliseringen. Det som det finns en efterfrågan på tycks marknadens krafter se till att digitalisera. 

Historiska erfarenheter och ett längre tidsperspektiv manar till eftertänksamhet. Som väl är kommer en sådan eftertänksamhet fram i delar av Arkivutredningen när den pekar på digitaliseringens kostnader i nuet och i framtiden. Onekligen innebär digitalisering stora möjligheter för såväl arkivsektorn själv som för forskningen. Men min önskan är att en framtida forskarstuderande år 2520 inte behöver hålla till godo med handlingen från 1565 för att material från senare tider för länge sedan har sköljts bort i en digitaliseringsvåg.

Kyrkogården – ett historiskt minne och den kritiska konstens motsats?

I en krönika i Expressen ondgör sig Jennifer Wegerup över att för lite resurser läggs på att vårda Sveriges kyrkogårdar, och framförallt dess gravstenar. Hon skriver om kyrkogården som en av de få fridfulla platser i det moderna samhället. Det är också en plats där vi kan möta historien i form av gravstenarnas inskriptioner. Enligt Wegerup blir det därmed historielöst att ta bort gamla stenar och att inte vårda dem som står kvar. Istället för att lägga resurser på vad Wegerup kallar ”menskonst” – eller med ett annat ord samhällskritisk konst – borde mer resurser läggas på att vårda Sveriges kyrkogårdar.

Det är tydligt att Wegerup inte läst Göteborgshistorikern Göran Malmstedts bok Bondetro och kyrkoro från 2002. Hade hon det att hon vetat att den tysta, välordnade och folktomma kyrkogården är en förhållandevis modern företeelse. Den stammar inte från vikingatidens ättehögar eller 1500-talets reformation. Den är en produkt av en lång kamp mellan kyrka och befolkning i vilken folket länge lyckades stå emot kyrkans försök att skapa en fridfull plats av kyrkorum och kyrkogård.

På äldre tiders kyrkogårdar betade kor och bökade grisar. De sistnämnda skapade problem då de drog upp ben från gravarna. Kyrkogårdarnas stora plana ytor var också utmärkta att bleka linnetyg på eller att använda som dansbana eller marknadsplats. Under 1700-talet var det inte ovanligt att kyrkomuren innehöll marknadsstånd som hyrdes ut. Detta gillades inte av kyrkan, men Malmstedt kan med största tydlighet visa att folket inte höll med. Snarare tycks det ha rått ett samförstånd att kyrkogårdarna var en lämplig plats för dans, linblekning och kreaturshållning – kyrkans krav på fridfullhet hörsammades inte.

Någon sentimentalitet över att gamla gravplatser återanvändes eller glömdes fanns inte heller. På många håll byggdes så kallade benhus för de ben som grävts upp när nya gravar grävts, eller när grisarna bökat. Långt ifrån alla hädangångna förärades ens en gravsten. Malmstedt konstaterar att det var ”säkerligen sällsynt med gravstenar som utmärkte var de enskilda individerna var begravda” (Malmstedt s. 63). Vanligare var minnesmärken av trä, vilka inte stod alltför länge innan de ruttnade och föll.

Kyrkans mål om en lugn helighet kom att uppnås först under 1800- och 1900-talen. En viktig orsak till detta är att de dödas vilorum kom att flyttas bort från de levande. Under 1800- och 1900-talen anlades allt oftare separat begravningsplatser i städernas utkanter – lång bort från församlingskyrkan och långt bort från dansande par och bökande svin. De senare började dessutom att bli en allt sällsyntare syn. Begravningsplatsen blev därmed till en stilla plats av samma orsaker som skogen – ingen hade anledning att vara där.

Skogskyrkogården i Stockholm, invigd 1920. Till vänster i bild skymtar ännu ett kännetecken för den moderna kyrkogården, krematoriet. Till höger ser vi Almhöjden, en plats för meditation och stilla kontemplation. Källa.

Jag vill inte på något sätt frånta Wegerup hennes sakrala upplevelse av kyrkogården. Jag dras själv till tystnaden och lugnet som finns där. Och inte minst uppskattar jag, likt Wegerup, att gå och läsa på stenarna och påminnas om lykttändare, garvarmästare och hustrur vars liv för länge sedan tagit slut. Men det kan också vara givande att tänka på att såväl en tyst och högtidlig gudstjänst som en stilla kyrkogård är ”en nymodighet, som dock senare av många kom att uppfattas som själva urtypen för kyrkolivets utformning i äldre tid” (Malmstedt s. 196). Intressant nog blir den fridfulla kyrkogården därmed inte mycket äldre än den samhällskritiska konst, med rötter som vindlar sig tillbaka till åtminstone 1800-talets realister, som Wegerup ställer den emot.

Folket, en gammal rikskansler eller en upplyst despoti? Till klimatfrågans lösning.

Resultaten från klimatmötet i Madrid gör ingen som tagit människans påverkan på klimatet på allvar glad. Det blir allt tydligare att starka krafter drar åt håll som inte är förenliga med de lösningar som den naturvetenskapliga forskningen förespråkar för att åtminstone kunna bromsa uppvärmningen. Visserligen är klimatförändringarna en naturvetenskaplig fråga i sig; men det är tydligt att det är samhälleliga faktorer – ekonomi, politik, levnadsmönster – som styr vår förmåga att kunna begränsa utsläppen av växthusgaser. 

Under det senaste året har svenska humanister med historiska perspektiv gett sig in i debatten om hur klimatfrågan kan lösas. Bland annat har det föreslagits att vi ska se till historien för att lära hur vi ska hantera och fördela begränsade resurser. Klimatfrågan är en variant av ett klassiskt problem; det så kallade allmänningarnas dilemma. Hur kommer det sig att gemensamma resurser inte utnyttjades allt för hårt av enskilda individer? Varför hugger inte jag som ägare av en gård i en by, och därmed också delägare i byns allmänning, ned all skog på allmänningen och säljer det som virke? Det som är bäst för individen – att tjäna pengar på att hugga ned all skog, beta av gemensamma betesmarker alltför hårt med mina djur – är inte alltid det bästa för kollektivet.

En klassisk lösning på problemet levererades av Ellinor Ostrom, 2009 års mottagare av Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, när hon kunde visa att om brukarna av allmänning tilläts reglera brukandet själva och hade sanktionsmöjligheter gentemot dem som bröt mot reglerna, kunde ett långsiktigt hållbart brukande av en allmän resurs skapas. Men skillnaden mellan en allmän nyttighet, brukad av en eller flera byar och klimatet är stor. Brukarna av en kollektiv nyttighet, likt de som studerats av Ostrom och andra, består av en begränsad grupp individer, ofta med ett gemensamt intresse av att bevara resursen och med en närhet till varandra vilket underlättade kommunikation och förhandlingar.

Problemet är likartat – hur ska en enskild individ, eller stat, förmås att begränsa sitt utnyttjande av en kollektiv resurs, en skogsmark, eller en planet – för att andra människor ska ha nytta av den i framtiden? Men situationen i Madrid skiljde sig också mycket från de allmänningar och andra kollektiva nyttigheter som Ostrom och hennes efterföljare studerat. När det gäller klimatet måste alla med. Det funkar inte att utesluta någon – denne kan ju fortsätta missbruka den kollektiva nyttigheten klimatet.

I slutet av sin levnad kom Ellinor Ostrom själv med förslag på hur, och framförallt på vilken politisk nivå klimatfrågan kan lösas, genom så kallad polycentrisk styrning. Begreppet syftar på ett arbetssätt där det inte finns en central styrning, utan en mängd aktörer enas gemensamt om mål och medel för att uppnå dess. Abstrakta beslutsprocesser långt ifrån människors vardag tenderar att ge beslut och beslutsfattare svag legitimitet enligt Ostrom. Hon argumenterar för att klimatarbetet måste beslutas, utföras och kontrolleras på många olika samhälleliga nivåer – inte enbart globalt – för att ge det legitimitet hos människor. Dock kvarstår problemet med att i dagens system kan politiska ledare blockera viktiga nationella och globala ansatser som är nödvändiga. Emellertid finns exempel där sammanslutningar mindre än staten – t.ex. delstater i USA eller enskilda städer – infört klimatåtgärder betydligt kraftfullare än de som införts på mer övergripande nivåer.

Men svårigheterna i att applicera lösningar på allmänningarnas dilemma på klimatfrågan har lett till att allt fler rop höjts om att de former för politikens utövande som har utvecklats i Västvärlden – demokrati – och i världen i stort efter andra världskriget – FN – inte längre fungerar. I DN propagerade Gunnar Wetterberg att den gamle rikskanslern Axel Oxenstierna kan fungera som en inspiratör för att hitta politiska lösningar i en svår tid. Tyvärr är inte Wetterberg särskild specifik på hur Oxenstierna skulle ha gått till väga, förutom att han skulle arbetat på såväl nationell som internationell nivå. Men ser vi lite närmare på Oxenstiernas statsmannaskap så hopar sig frågetecknen om han verkligen skulle vara rätt män.

Axel Oxenstierna, klimatkrisens räddare? Källa.

De som ska vara med och lösa klimatfrågan måste besitta en förmåga att se bortanför sin egen livstid och sina egna snäva politiska och ekonomiska intressen. Det förstnämnda var kanslern expert på. Men inte när det gällde hela Europas, eller ens hela Sveriges framtid, utan sin egen samhällsgrupps, och framförallt sin egen släkts. Nyligen rapporterade Institutet mot mutor att korruption av olika slag är ett stort hot mot ett hållbart samhälle. Och en hel del av vad Axel Oxenstierna ägnade sig åt hamnar farligt nära korruption. Efter det att den gode Axel möblerat om i riksrådet – en motsvarighet till dagens regering – efter Gustav II Adolfs död, uttryckte rådsmedlemmen Per Brahe (inte släkt med Oxenstierna) oro för hur riksdagen skulle se på det faktum att riksrådet och de högsta ämbetena i det svenska riket helt dominerades av människor tillhörande samma släkt, Oxenstierna. Axel Oxenstiernas agerande liknade mer det som försiggår i Vita huset under Donald J. Drumps presidentskap och inte ett sätt att bedriva politik som lämpar sig för att lösa klimatkrisen.

Ett av de kanske mest radikala förslagen på hur klimatfrågan ska kunna lösas har lanserats av Torbjörn Tännsjö. Det är dessutom ett förslag där historien kan bistå med hjälp. Enligt Tännsjö är det endast en global upplyst despoti den enda form av styre som kan lösa klimatfrågan i den fart som den behövs. Planeten kan helt enkelt inte vänta på att världens ledare ska kunna enas. Lösningen är att ett globalt maktövertagande av ett icke-demokratiskt organ – helst FN:s generalförsamling. I Tännsjös drömscenario skulle generalförsamlingen inleda arbetet med att omställa världens resursutnyttjande för att sedan transformera om sig till en global demokratisk regering. Genom sin bakgrund, och sitt arbete för jordens räddning, skulle den ha en legitimitet som skulle innebära att dess beslut och despoti respekterades. Idén är mer än djärv, men enligt Tännsjö en av få tänkbara lösningar. Tännsjös förslag har dock mötts av massiv kritik från samhällsvetare som bedömt det som orealistiskt och fel ände att börja i – vi har inte tid att ändra de politiska systemen innan vi tar itu med klimatfrågan.

Det finns inga direkta historiska paralleller till en lösning likt Tännsjös, men kanske inte heller problem och det är även däri relevansen i Tännsjös förslag ligger enligt mig. Ett centralt problem är att de typer av lösningar som klimatutmaningen kräver ytterst sällan har behövts införas av några regeringar, i synnerhet inte demokratiskt valda. Vad många är eniga om är att en klimatomställning måste innebära att människor i västvärlden måste acceptera vad som i deras ögon innebär försämringar av levnadsvillkor – mindre kött, mindre resande, mindre shopping och mer kostnader för energiomställningar eller kompensationer för områden drabbade av klimatförändringar. I svensk historia finns ett antal situationer där genomgripande förändringar av detta slag drivits, eller har försökts att drivas igenom. Till exempel den allmänna och lika rösträttens införande innebar att tidigare inflytelserika grupper tappade makt. Ett annat drastiskt exempel är Karl XI:s tillbakatagande av en stor mängd gods från adeln under det sena 1600-talet, den så kallade reduktionen.

Gustav III inleder statskuppen 1772, ett första steg mot det gustavianska enväldet och en upplyst despoti. Källa

Likt Tännsjös lösning skedde omfördelningen av resurser under 1680-talet samtidigt med en maktkoncentration till kungens hand. Det var emellertid en process som understöddes av betydande delar av samhället: bönder, borgare och de delar av adeln som inte fått del av de stora godsdonationerna under 1600-talet. Även införandet av det så kallade gustavianska enväldet under 1700-talets slut, då Gustav III tog över en stor del av makten från riksdagen – där bönder, borgare, präster och adel var representerade – stöddes av grupper som såg sig mer gynnade av en absolut kung än av en riksdag dominerad av andra grupper än sin egen. På ett liknande sätt argumenterar Tännsjö för att det finns stora grupper av människor i världen idag som skulle kunna se de uppenbara fördelarna för klimatet och framtiden som en despoti i formen av FN:s generalförsamling skulle kunna vara. Ett problem utifrån ett historiskt perspektiv är att despotiska regimer ytterst sällan lämnat ifrån sig makten. Som den engelske historikern Lord Acton uttryckt det: ”makt korrumperar; absolut makt korrumperar absolut”. Det envälde som infördes av Karl XI slutade med ett skott i tinningen på hans son, den lika enväldige Karl XII. Gustav III:s envälde slutade inte lika dramatiskt, hans son, Gustav IV Adolf, avsattes i en statskupp 1809.

Ostrom och Tännsjö presenterar två ytterst skilda lösningar på hur en effektiv klimatpolitik skulle kunna implementeras. Båda dras med svagheter, men utövar också i sin relativa enkelhet en lockelse. För vi vet vad som bör göras. Men det är i hur det ska göras problemet ligger. Historien kan inte ge några lösningar – men den kan hjälpa till i att identifiera var de potentiella problemen ligger.