Hemmajobb nu och då: dammiga skrivbord och vad som sker när de dammas

I denna coronavirusets tid har arbetet flyttat hem för många. Istället för åtta timmar i kontorsmiljö blir ett dammigt skrivbord och en pinnstol från köket ny arbetsplats. Vad som räknas som arbete, vem som utför vilket arbete och under vilka förutsättningar det sker är helt centrala frågor för hur vi förstår historisk utveckling, och det påverkar också hur vi betraktar och belönar arbete idag. En ny situation ställer nya frågor, och en sådan som dyker upp är hur man ska skilja på arbete och fritid när arbetet flyttar hem. När och hur ska hemmakontoret städas? Kan man damma som en mikropaus framför datorn, eller ska man strikt skilja på (löne)arbete och fritid? Och hur kan städning som är så arbetsamt inte vara arbete utan fritid? I ett hem utförs en mängd arbete som vanligen inte kallas arbete utan fritid, och när lönearbetet flyttar in i samma sfär sätts arbetet i ny belysning.

Den som har ett lönearbete där arbetsuppgifterna liknar de arbetsamma fritidssysselsättningar som görs efter arbetet – att laga mat, städa, ge omsorg – kan inte utföra sitt lönearbete i det egna hemmet. Även detta blir extra tydligt i den sociala distanseringens tid, då endast innehavare av verkligt viktiga arbeten rekommenderas att utnyttja kollektivtrafiken och röra sig i samhället. Det är dessa som står först i kö för att testa sig för sjukdomen på allas läppar, eftersom de är så oundgängliga i sitt arbete. Men det är någonting som skaver i hur denna oundgänglighet värderas. En snabb blick på lönestatistiken för Sverige av idag visar att lägst lön har de bokstavligen livsviktiga yrkena som städare, grönsaksplockare och timvikarier i hemtjänsten, medan högst lön ges till dem som befinner sig längst bort från det dagliga livets upprätthållande, till exempel människor som hanterar abstrakta värden på börsen.

Advokat vid sitt skrivbord, konstnär Adriaen van Ostade, 1664. Källa: Digitalt museum.

För det arbete som gör människor redo för en ny arbetsdag, vare sig det är som städare eller direktör, ges ingen lön alls. Inom forskningsfältet social reproduktionsteori utgår man från frågan: om arbetare producerar allt värde i samhället, vem producerar då arbetaren?[1] Det innebär en bredare analys av arbetsrelationer, så att också det arbete som reproducerar eller upprätthåller livet, oavsett om det utförs betalt eller obetalt, inkluderas. Till vardags tänker nog de flesta på försörjning som de inkomster man får för lönearbete, studier eller genom olika transfereringar såsom sjukpenning eller barnbidrag. Men dessa pengar (eller oftare siffror som uppenbarar sig på ett digitalt bankkonto) kan som bekant inte ätas, utan måste omvandlas till någonstans att bo, någonting att äta, kläder att ha på sig – processer som involverar en hel del arbete. Det innebär att de allra flesta människors försörjning lika gärna kan sägas bestå av en kombination av lönearbete och obetalt arbete.

Dessa frågor teoretiserades intensivt på 1970-talet av marxistiska feminister som inte sällan befann sig med en fot i akademin och en fot i feministisk aktivism. En rörelse som försökte ta frågan om det reproduktiva arbetet på allvar var den som både teoretiserade kring och propagerade för att obetalt hemarbete skulle avlönas – ”Wages for housework”. Förespråkarna menade att även i hemmet skapades bytesvärden, det vill säga den marxistiska termen för produktion av sådant som ska säljas. Inte minst innebär hemarbetet att reproducera arbetskraften, eller annorlunda uttryckt: varan arbetskraft produceras.[2]

Att städa på en arbetsplats för en lön, kallas tveklöst för arbete. Men att städa sitt hemmakontor kan vara en paus från arbete och därmed en fritidssysselsättning. Denna uppdelning är förstås inte naturgiven, utan har förändrats över tid. Uppdelningen mellan produktivt och reproduktivt arbete i en förindustriell ekonomi, eller snarare det gagnlösa i en sådan uppdelning, är ämnet för en nyligen publicerad artikel av den brittiska historikern Jane Whittle. I den presenterar hon olika sätt på vilka historiker, ekonomer och samhällsvetare förstått de överlappande kategorierna kvinnors arbete och reproduktivt arbete.[3]

I ett tidigmodernt eller förindustriellt samhälle gick en större del av tiden åt till arbete som syftade till direkt reproduktion av livet – fler människor ägnade mer av sin tid åt att skapa det som behövdes för att äta, bo och klä sig. Det brukar översiktligt sägas att i förindustriell tid skedde både produktion och konsumtion inom hushållets ram. I och med industrialiseringen flyttade produktionen till andra arbetsorganisationer, såsom fabriker, medan konsumtionen fortfarande organiserades i hushållen. Men i vissa avseenden var det precis tvärtom i det förindustriella hushållet, där fler delar av reproduktionen utfördes som lönearbete. Pigor och drängar fick lön för att ingå i ett hushåll och arbeta med de flesta av de sysslor som reproducerade detta hushåll. Faktum är att drängar och pigor inte sällan utgjorde en kommersialiserad motsvarighet till en make eller maka, till exempel en änka eller änkling anställde ofta tjänstefolk av motsatt kön för att utföra de arbetsuppgifter som maken/makan tidigare gjort – om något ett tydligt exempel på att förindustriellt hushållsarbete tillmättes ett ekonomiskt värde. Att tillverka produkter fysiskt på plats i hushållet, kunde också göras i olika ekonomiska relationer samtidigt. Smör som skulle konsumeras i hushållet, säljas för kontantinkomster, användas som betalning i lokala ekonomiska relationer eller betalas i skatt utfördes i samma konkreta arbetsprocess, med både betald och obetald arbetskraft. ”Hushållsarbete” är kort sagt ingen historisk konstant, och det är ingen självklarhet att vissa sysslor räknas in i samhällets ekonomi medan andra hamnar i kategorin fritid.

Whittle menar dessutom att arbetsrelationer idag har färgat forskningen om förindustriellt arbete och osynliggjort betydelsen av kvinnors arbete. Redan Adam Smith och Karl Marx, förklarade hushållsarbete som improduktivt, en rest från ett gammalt samhälle och oviktigt för att förstå ekonomisk utveckling. Genom att ”hushållsarbete” sammanblandas med reproduktivt arbete och kvinnors arbete, har kvinnors bidrag till ekonomisk utveckling undervärderats. Trots att många ekonomisk-historiska studier på senare tid börjat ta med även kvinnors arbete i sina beräkningar, utgår många av dem från en modern uppdelning mellan produktivt och reproduktivt arbete, menar Whittle. Ett exempel som hon tar upp är den inflytelserika teorin om ”flitens revolution” av Jan de Vries. Hans slutsats att kvinnor ökade sitt marknadsarbete före industrialiseringen har bidragit till att kvinnors arbete blivit en del av förklaringen till ekonomisk förändring, men lider enligt Whittle samtidigt av problemet att den förutsätter att det arbete kvinnor gjorde tidigare inte var en del av ”ekonomin”.

Även social reproduktionsteori har samma nutidsfokus enligt Whittle, där obetalt arbete förläggs till en annan sfär, utanför ekonomin, trots att det är helt centralt för försörjning. Naturligtvis är det mycket stor skillnad i arbetsinsats på att gå från ett får till en färdig ulltröja, jämfört med att ha pengar i handen, ta sig till affären och köpa en tröja – men arbetet har inte försvunnit. Det är heller inget problem som bara rör studier av förindustriella hushåll – undervärderingen av kvinnors arbete och produktion för självförsörjning, särskilt i det mindre industrialiserade globala Syd, är i högsta grad ett problem också idag.[4]

Historisk forskning handlar om kontinuitet och förändring, om mönster och avvikelser i historisk utveckling. Det handlar om att förstå nutiden genom kunskap om dåtiden – men minst lika mycket om att förstå dåtiden genom nutiden. Nya situationer, nya sätt att leva sina liv, kommer också att generera nya historiska frågeställningar. Att ”arbeta hemifrån” är långtifrån ett nytt fenomen, och om vi nu får svårare att skilja på arbete och fritid, hem och arbetsplats, kan det också leda till en omvärdering av förgivettagna uppdelningar.

Ta nu en paus och damma lite – det sätter dig i förbindelse med att du är en kropp med fysiska behov, ger dig nya perspektiv på hur vi är människor i kroppar som smutsar ner, och kan till och med leda till nya historiska frågeställningar!

Carolina Uppenberg, postdoktor Ekonomisk-historiska institutionen, Lunds universitet.


[1] Tithi Bhattacharya (2017) “Introduction: mapping social reproduction theory” i Social reproduction theory. Remapping class, recentering oppression, red. Tithi Bhattacharya (London: Pluto press) s. 1-20, citat s. 1 “If workers’ labor produces all the wealth in society, who then produces the worker?”.

[2] Silvia Federici (2012) Revolution at point zero: housework, reproduction, and feminist struggle (New York: Autonomedia).

[3] Jane Whittle (2019) “A critique of approaches to ‘domestic work’: women, work and the pre-industrial economy”, Past & Present vol. 243, issue 1, s. 35–70, https://doi.org/10.1093/pastj/gtz002.

[4] Carmen Teeple Hopkins (2017) ”Mostly work, little play: social reproduction, migration, and paid domestic work in Montreal” i Social reproduction theory: remapping class, recentering oppression, red. Tithi Bhattacharya (London: Pluto Press) s. 131-147.

Den sista pesten i Sverige

De har stått i min bokhylla rätt länge och den globala pandemin med covid-19 aktualiserade en läsning av historikern och läkaren Bodil E. B. Perssons böcker om den sista gången som pesten spreds i Sverige under tidigt 1700-tal. Jag syftar dels på hennes avhandling Pestens gåta. Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne (2001), dels på fortsättningen Gud verkar med naturliga medel. Pestens härjningar i Skåne 17101713 (2006). Perssons resultat och slutsatser kan vara intressanta att relatera till och jämföra med dagens situation för att få ett historiskt perspektiv: Vilka övergripande likheter och skillnader finns med hanterandet av en annan högvirulent mikroorganism i den epok som föregick vår industriella modernitet?

Jämfört med dagens förhållanden när ett virus, som covid-19, kan få global spridning på några veckor är det påtagligt hur långsam spridningen av pesten var under den tidigmoderna epoken. (Den globala spridningen av covid-19 kan förslagsvis följas genom WHO:s ”Situation reports”: https://www.who.int/emergencies/diseases/novel-coronavirus-2019/situation-reports) Den pestvåg som drabbade Norden 1710–1713 hade sitt ursprung på Balkan ett decennium tidigare. Den nådde Krakow 1706, Warszawa 1707 och Danzig 1709. Därefter spreds den vidare längs med sydöstra Östersjökusten till Baltikum och Norden. En förändring från senmedeltiden i Europa var emellertid att kontroller och karantäner blev alltmer effektiva vilket medförde att spridningen mellan olika samhällen successivt minskade. Framför allt från mitten av 1600-talet går det att se mer glest spridda pestdrabbade socknar. Tidigare hade pesten spridits på breda fronter med hög dödlighet, men från mitten av seklet spreds epidemierna inte över lika stora områden och de hade en tendens att ebba ut fortare.

I Sverige började statens mer förebyggande åtgärder med Johan III som 1577 gav ut en karantänsförordning riktad mot främst skepp från infekterade orter. År 1620 förbjöds all seglats från sjukdomsdrabbade områden till svenska hamnar och 1638 infördes dödsstraff för dem som bröt mot isoleringsreglerna. Karantänssystemets utveckling kan vara orsaken till att det svenska fastlandet inte drabbades av de epidemier som slog mot Gotland 1662, i Holland och England 1664–1665 och Tyskland 1680.

Denna utveckling från spridda åtgärder under 1500-talet till mer samordnade i form av en systematisk smittskyddspolitik kan förklaras med att statens kraftigt ökade administrativa förmåga under 1600-talet. Karantäner och landkordonger, avspärrningar, blev alltmer koordinerade och genomgripande samtidigt som brott mot förordningarna belades med allt hårdare straff. Bodil Persson hävdar att de valda metoderna, gränskontroller och militära försvarsstrategier, bar den centrala administrationens prägel inriktade mot en fiende som skulle motas bort från det egna territoriet, ett språkbruk och ett handlande som även känns igen från pågående pandemi

Men varför, om Sverige så framgångsrikt undvikt pesten, gick det då inte 1710? I södra Östersjöregionen går det i början av 1700-talet att se ett informationsutbyte där Lübeck var en viktig nod. År 1709 var det också därifrån som nyheten om pesten i Danzig vidareförmedlades till Köpenhamn, Karlskrona och sannolikt också guvernementet i Malmö. Samarbetet försvårades emellertid av kriget då danska kronan försökte att återerövra Skånelandskapen från hösten 1709 till och med den danska arméns förlust vid Helsingborg senvintern 1710. Samtliga år från 1709 till 1713 i Skåne kan för övrigt betraktas som mer eller mindre krisår orsakade av i tur och ordning missväxt, koppor, fältsjuka och pest.

Slaget vid Helsingborg 28 februari 1710. Källa.

Den skånska guvernanten, Magnus Stenbock, hade en smittskyddspolitik som bestod av tre åtgärder: landkordong, sjökarantän och sundhetspass som skulle visa att innehavaren frisk. Landkordongen var främst inriktad på långväga resenärer på de stora vägarna och lätt att kringgå för lokalbefolkning genom skogsstigar och mindre vägar. Sjökarantänen fungerade dåligt främst västerut genom danska strandhugg och illegala kontakter över Öresund mellan allmogen och flyktingströmmar. Sundhetspassen åsidosattes ofta i praktiken av myndigheterna av tvingande nödvändighet, ekonomiska intressen eller av missförstånd. Förutom denna grovmaskighet i bevakningslinjen bidrog, enligt Persson, den långsamma informationsspridningen samt omsorgen om krigsmakten till bevakningslinjens svagheter. Ifråga om omsorgen om krigsmakten konstaterar Persson att det som var förbjudet för vanligt folk kunde anbefallas för armén och tvärtom. Författaren ger exempel på hur bönderna som bodde i en smittad by inte fick lov att ge sig iväg därifrån medan soldaterna som vaktade den däremot kunde befallas att lämna den drabbade byn för en annan, frisk, by – varpå de riskerade att ta med sig smittan.

Karantänssystemet och kontrollerna av de resande gav myndigheterna utmärkta möjligheter att övervaka och begränsa sina undersåtar samtidigt som vissa personer undantogs från reglerna. Tiggare och lösdrivare fick sina liv än mer kringskurna, ökända tyska legoknektar stoppades liksom spannmålsuppköpare från Blekinge. Vintern 1712 skulle två nya infanteriregementen sättas upp i Skåne och många unga drängar gjorde vad de kunde för att hålla sig undan. För myndigheterna kom pestkontrollerna då väl till pass. Samtidigt som till exempel den polske kungen Stanislaus Leszcynski, som huserade i Skåne, och dignitärer med anknytning till honom fritt kunde passera bevakningslinjerna. Vidare undantogs militärer och bönder som reste i kronans ärenden. Allmogen kunde emellertid också utnyttja avspärrningarna för sina egna syften. Persson ger exempel på drängar som använde avspärrningarna för att undgå fogdar som ville ha arbetskraft till sina pestsmittade gods där arbetskraften reducerats.

En omständighet i den pågående coronapandemin är att åtgärderna försinkades genom att kinesiska staten försökte att tysta ned varningar för det smittsamma viruset. Även i det tidiga 1700-talets Sverige var medgivandet att pesten hade anlänt, enligt Persson, föremål för heta diskussioner och språkliga hårklyverier bland både anhöriga och de lokala myndigheterna. Att från myndigheternas sida erkänna att pest utbrutit innebar ett omfattande ansvar. Bakom dessa kontroverser skymtar följaktligen en stark social press på sakkunniga eftersom den som ställde diagnosen kunde bli impopulär och allmänt otrevligt bemött. Tveksamheten låg också i pestens natur. Det finns flera olika varianter av farsoten, och många av symtomen var allmänna och gemensamma med andra sjukdomar. Exempelvis var många av pestepidemierna i varierande utsträckning en blandning av pest och fältsjuka, något som Persson huvudsakligen identifierar som epidemisk lusburen fläcktyfus. Det som till slut avgjorde kontroverserna var ofta epidemins vidare spridning med ett snabbt stigande antal dödsfall. Från myndigheternas sida var motivet till att undvika en uttalad pestdiagnos att man inte ville oroa befolkningen, skada handeln och skydda tillförseln av livsmedel från den omgivande landsbygden.

Ett exempel på denna senfärdighet att erkänna sjukdomen och dess konsekvenser står att finna i Ystad, på tidigt 1700-tal Skånes nästa största stad efter Malmö, med drygt 1800 invånare. In i det längsta ägnade sig magistraten åt önsketänkande och väntade med att sätta in motåtgärder. Det dröjde mer än två månader från pestens ankomst till staden innan portarna stängdes och kontakten med den omgivande landsbygden bröts. Detta skedde dessutom på guvernörens initiativ och inte stadens. Att magistraten försommaren 1712 svarade undvikande på guvernörens frågor om hälsoläget i staden och att den in i det längsta väntade med att förklara staden smittad är, enligt Persson, en välkänd reaktion som ständigt återkommer i pestens historia och som bidrog till smittspridningen. Det är enligt Persson en tänkbar förklaring till varför just området runt Ystad, dit stadens mäktiga köpmän hade många ärenden, drabbades så intensivt sensommaren 1712. När stadsportarna väl stängdes var pesten spridd i de omgivande landsbygdssocknarna. Parallellerna är tydliga med utvecklingen i den italienska staden Bergamo under våren 2020.

De anhöriga hade i sin tur också intresse av att vilseleda sakkunniga – såsom fältläkare, pestdoktorer och fältskärer – och dölja de verkliga förhållandena. Motivet var att de avlidna i pesten inte fick begravas traditionellt på kyrkogården, utan grävas ner utanför kyrkogården utan tillhörande ceremoni. Att grävas ner utanför kyrkogården var förknippat med att obotligt och för evigt bli prisgiven av djävulen. Det var ett öde som annars bara drabbade grova brottslingar, avrättade och självmördare där några förmildrande omständigheter inte hade kunnat identifieras.

Slutligen noterar jag att myndigheterna i vissa fall även i vår samtid initierar välgörenhet i coronabekämpningen, precis som myndigheter gjorde 1710. Den 14 april i år kom nyheten att Region Stockholm möjliggör för pengadonationer. Privatpersoner och företag kan skänka pengar till regionen i en speciell gåvofond riktad till covid-19. Beslutet togs av en bred politisk majoritet. Finansregionrådet Iréne Svenonius meddelade på presskonferensen att pengarna i första hand ska gå till inköp av utrustning, inventarier eller läkemedel.

Även i den epidemiska tiden vid pesten utbrott 1710 behövdes det mycket pengar. Slaget vid Poltava 1709 blev ett stort nederlag och alla tillgängliga offentliga resurser i Sverige slukades av kriget. Guvernören över Skåne, Magnus Stenbock, fick meddelat att han inte kunde räkna med någon finansiell hjälp från kungliga rådet i Stockholm. I december 1710 föreslog han därför biskopen en kollekt. Primärt var den avsedd för de fattigas behov. Syftet med insamlingen försköts emellertid från de fattigas nödtorft till att finansiera framtida kostnader för medikamenter, sjukvaktare, dödbärare, med mera. Det blev emellertid inga stora summor som kom in genom pestkollekterna.

Med andra ord präglades Sveriges pesthantering på 1710-talet av många olika problem, trots lång erfarenhet. Trots en betydligt mer precis medicinsk vetenskap, med bakteriologins genombrott under 1800-talet, och tillgång till avancerad teknologi av allehanda slag kan myndigheter på 2000-talet fortfarande bara delvis skydda sina befolkningar mot nya pandemier. I fallet med Skåne 1710–1713 är emellertid en av Perssons slutsatser i Pestens gåta att även om dödligheten lokalt kunde vara omfattande – som i främst Malmös fall – blev aldrig ödeläggelsen så omfattande som efter de senmedeltida epidemierna. Därtill var mortaliteten alltför begränsad. Gårdarna som blivit öde återbefolkades också relativt snabbt. Incitamentet till återhämtningen låg i granngårdar som inte drabbats, i byn och socknen lika väl som hos gårdarnas överlevare.

Fredrik Holmqvist, fil.dr i historia, författare till avhandlingen Populärhistoriens tjusning och kraft. Peter Englund och Herman Lindqvist i svensk historiekultur 1988–1995

Bilden av det slösaktiga Sydeuropa – coronakrisens enda konstant?

Det har väl inte undgått någon att det ekonomiska läget är ett hett tema i den offentliga debatten sedan knappt två månader tillbaka. Snabbt räknat (vilket kan innebära att en del inlägg missats av undertecknad) har svenska nationalekonomer och ekonomhistoriker gjort ett 40-tal debattinlägg i dagspress, poddar och på bloggar kring ekonomi kopplat till coronakrisen den senaste månaden. Det är strax över ett inlägg om dagen. Ett återkommande tema är om Sverige är i en bättre position att stimulera ekonomin jämfört med andra europeiska länder tack vare en låg statsskuld. Återigen kommer stereotyperna om det sparsamma Nordeuropa kontra det slösaktiga Sydeuropa fram.

Regeringen framhåller gärna att Sveriges utgångsläge är bättre än de flestas. Samma tanke lyftes även i ett specialavsnitt av mediehuset Kvartals podd Veckopanelen där de positiva sidorna med finansiell sparsamhet lyftes fram gång på gång. Mest talande är kanske citatet från ekonomiprofessorn Magnus Henrekson om ”spänningarna mellan de här som har skött sig i Nordeuropa och de här som inte sköter sig i Sydeuropa.”

Det är ett eko av hur t.ex. Nederländernas finansminister Wopke Hoekstra resonerat kring att EU-kommissionen borde utreda varför Sydeuropas länder inte på egen hand kan satsa sig ur krisen. De borde ha skött sig bättre menade Hoekstra. Portugals premiärminister kallade resonemanget ”motbjudande”.

Financial Times beskriver det som att det kanske är passande att det tagit bibliska proportioner på en katastrof för att den ”kalvinistiska doktrinen” skulle släppas av de nordeuropeiska länderna. ”Schwarze Null” – inga underskott – som sparpolitiken kallas i Tyskland är nämligen på väg att överges i spåren av coronakrisen. Skribenten Jamie Powell anspelar på Jean Calvin, den schweiziske kyrkofadern som på 1500-talet ännu tydligare än Martin Luther tog avstånd från katolicismen. Hårt arbete och sparsamhet var ett sätt att ära Gud. Den lyx som Katolska kyrkan ägande sig åt stod i vägen. Kalvinismen har haft ett väldigt inflytande över kulturutvecklingen i bl.a. – hör och häpna – Nederländerna och västra delarna av Tyskland. Även den svenska frikyrkorörelsen tog intryck.

Vad har 1500-talets kyrkohistoria med dagens ekonomiska debatt att göra? Mer än man kan tro. Inte minst om man vill förstå de moraliska övertoner som ofta läggs på debatten om statsskulder och budgetunderskott. De här skillnaderna i mentalitet hade naturligtvis spelat ganska liten roll om det inte vore så att de ska samsas inte bara i en gemensam inre marknad utan dessutom, som i fallet med Tyskland, Nederländerna, Italien, Spanien och Portugal för att nämna några, i en valutaunion.

Problemet är att dagens eurosamarbete och de mentala föreställningar som verkar leva vidare i det nordeuropeiska sättet att se på sina samarbetsländer i Sydeuropa inte har så mycket att göra med den ekonomiska verkligheten som den föreställda. Det sistnämnda sitter däremot djupt. Så ska man nog se på skillnaden mellan Nord och Syd. Retoriken mot Syd har svag empirisk grund och verkar i första hand vara riktad till en hemmaopinion för att stärka vissa politiska poänger.

Philipp Heimberger som är forskare på österrikiska tankesmedjan Wiener Institut für Internationale Wirtschaftsvergleiche, har gjort en genomgång av den italienska ekonomin sedan inträdet i eurosamarbetet 1999 fram till nu. Ett enda år sedan 1999 har den italienska statsbudgeten gått med underskott, det var 2009 och då uppgick det till 0,9 procent av BNP, vilket är jämförbart med de siffror svenska finansministrar stolt visar upp (2009 var det svenska budgetunderskottet också 0,9 procent med en statsskuld på ca 40 procent, återkommer till detta). Grafen nedan visar samtidigt att både Tyskland och Nederländerna haft betydligt större svängningar i sina respektive budgetsaldon under 20 år. Först 2016 har t.ex. Nederländerna ett bättre saldo än Italien. Det tyska underskottet innan eurointrädet kan nog i stort sett förklaras av kostnaderna för återföreningen mellan Öst- och Västtyskland.

En bild som visar text, karta

Automatiskt genererad beskrivning

Källa: AMECO (2019). Hämtad från Philipp Heimberger.

Den riktigt sorgliga berättelsen visas dock av siffrorna för BNP per capita i grafen nedan. År 1999 låg Italiens nivå ca 1000 euro över snittet för 12 euroländer. 20 år senare, precis innan coronakrisens början, hade nivån fallit till nästan 4000 euro under snittet. Dagens unga italienare har det markant sämre än sina föräldrar. Nästan två miljoner unga har emigrerat sedan 2008. Av de som stannar kvar bor en allt högre andel hos sina föräldrar (66 procent bland unga 18–34 år) och har inte råd att bilda familj, vilket är en orsak till den åldrande befolkningen. Det är en katastrofal trend, men inte p.g.a. för liten sparsamhet utan för stor.

En bild som visar karta, text

Automatiskt genererad beskrivning

Källa: Eurostat; Philipp Heimbergers beräkningar. Euro area average (EA-12) inkluderar följande länder: Österrike, Belgien, Tyskland, Spanien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal. Hämtad från Philipp Heimberger.

Sedan eurointrädet har Italien, som Heimberger skriver, varken kunnat hålla en nationellt anpassad penningpolitik eller växelkurs. EU:s hårda krav på åtstramning och restriktioner av finanspolitiken har också bakbundit de nationella politikerna i att kunna stimulera ekonomin. Ju mer den italienska ekonomin hålls tillbaka desto mer ökar skuldkvoten som nu stabiliserat sig på ca 130 procent av BNP.

Just statsskuldsnivån är också den springande punkten. Likt Sverige hade Italien med sig en betydande statsskuld från 1980- och 1990-talens valutaturbulenser. Dessa uppkom till stor del av obalanser i dåtidens europeiska växelkurssamarbete European Exchange Rate Mechanism (ERM). Framför allt kopplat till de höga räntor som Bundesbank höll för att inte släppa iväg inflationen trots att de offentliga utgifterna ökade i samband med den tyska återföreningen. Men till skillnad från Sverige, som släppte kronans anknytning till de europeiska valutorna 1992 och sedan dess har haft en flytande valuta, har Italien inte kunnat växa sig ur sin statsskuld med hjälp av en flexibel växelkurs.

Visst finns det här något väldigt självförhärligande i Nordeuropas sätt att se på Sydeuropa. Den svenska självgodheten kring statsfinansernas skick vet nästan inga gränser. Trots att regeringen sedan 2014 har stramat åt och inte låtit BNP-ökningarna fullt ut synas i mer resurser till regioner och kommuner, bättre katastrofberedskap eller större infrastrukturinvesteringar, utan istället valt att låta statsskulden minska i allt snabbare takt till en nivå långt under EU:s regler. Det har försatt Sverige i ett sämre beredskapsläge inför en pandemi än vi annars kunde ha haft. Av bl.a. kostnadsskäl monterades beredskapslagren av medicinsk utrustning ned under 1990- och det tidiga 2000-talet.  

Nordeuropeisk vän av ordning skulle kanske invända att problemet är just att den italienska ekonomin i grunden har så stora skavanker att den inte kan växa sig ur sin skuld. Niklas Ekdal menar på DN:s kultursida att ilskan mellan Nord och Syd handlar om att ”protestantiska länder inte vill betala katolska länders räkningar”. Då kanske man ska påminna sig om att det var italienska brandflygplan som hjälpte Sverige under sommaren 2018 när skogsbränder härjade i våra norra landsdelar. Sverige hade ju sparat in på sina egna.

Visst har Italien strukturella problem med bl.a. demografi och regionala klyftor. Men problemen förstärks snarare än hjälps av de obalanser som eurosamarbetet skapar. Tragiken är att även Sverige som inte är ett euroland underblåser föreställningen att obalanserna inte har något med saken att göra. Italien och de andra sydeuropeiska länderna har sig själva att skylla.

Ödmjukhet inför att den svenska positionen gynnas av att vi står precis bredvid eurosamarbetet och kan dra nytta av tysk köpkraft men samtidigt har vår egen valuta att ta upp lån i tycks inte existera i den ekonomiska debatten här. Kanske är det den där protestantiska självbilden som tittar fram när man minst anar det. Åtminstone verkar grundlig empiri väga lätt mot stereotypen av de slösaktiga katolikerna i södra Europa.

Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia, Uppsala universitet

Axel Oxenstierna – orsaken till att coronakrisen hanteras annorlunda i Sverige än i övriga Europa?

Ju djupare kris det nya coranaviruset skapar ökar temperaturen i debatten huruvida Sveriges agerande är klokt eller förkastligt, dumdristigt eller bara dristigt. För att förklara det svenska agerandet används ofta historiska argument. Och återigen stiger Axel Oxenstierna, tillsammans med Gustav Vasa, fram som urfadern för det svenska. Axel Oxenstierna har hos både journalister och andra börjat förvandlas till någon slags allvetande och superkompetent sagofigur. Nu senast skriver Elisabeth Åsbrink i Dagens Nyheter om den svenska tilliten med rötter i Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas tidevarv. Det är en tillit Åsbrink ser som problematisk, eller rentutav som ett hot.

Åsbrink skriver 

Sverige skiljer sig från sina nordiska grannar genom sin långa tradition av stark centralstyrning. Vi har Gustav Vasa (och Axel Oxenstierna) att tacka för det. Grovt uttryckt är folk i det här landet vana vid att göra som myndigheterna säger.

Nog hade såväl Gustav Vasa som Axel Oxenstierna sina fingrar med i utvecklingen av Sverige till en i hög grad centralstyrd stat. Med hjälp av sin fogdar lyckades Gustav Vasa nå ut i varje vrå av riket för att rätt skattlägga befolkningen. Under början av 1600-talet, Oxenstiernas tid, förstärktes förvaltningen ytterligare genom länsstyrelser och en centralförvaltning organiserad efter kollegiala principer. Men frågan är vilken betydelse dessa halvmilleniegamla reformer har för svenskarnas tillit till Folkhälsomyndigheten och dess ansikte utåt i form av Anders Tegnell. De som inte hyste några högre tankar om Gustav Vasas försök till centralstyrning fick inte främst sin tillit till staten naggad i kanten. Snarare blev de som tvivlade ett huvud kortare. Den Vasatida staten grundade sitt styre inte primärt på tillit, även om den så kanske önskade, utan på en god bit tvång. Ett bemötande av coronakrisen som det franska, eller varför inte polska eller ungerska, där krisen blir till ett hjälpmedel att undertrycka politiska motståndare, hade nog varit mer i Gustav Vasas smak.

Axel Oxenstierna, fadern till allt svenskt? Bildkälla.

I mångt och mycket var läget likartat under Oxenstiernas tid. Mycket kunde nog dåtidens svenskar känna inför den överhet som då benämndes kronan, men långt ifrån alltid var det tillit. Dåtidens syn på tillit hos en befolkning kommer tydligt till uttryck i Gustav II Adolfs avskedstal till ständerna inför Sveriges intåg i trettioåriga kriget 1630 då han uppmanar prästerna att förmana och strängt uppmana sina åhörare, vars hjärtan de har i sitt våld och kan vrida hur de vill enligt kungen, att vara sin överhet trogna och göra som den säger. Det han vill att åhörarna, eller med andra ord majoriteten av befolkningen i form av bondehushållen, skulle var att ”utgöra sin plikter”, det vill säga betala skatt eller låta utskriva sig till soldater. Kungen var medveten att kriget skulle bli dyrt, att långt ifrån alla ville vara med och betala samt att alla till buds stående medel att få med sig befolkningen behövde användas. Otvetydligen var det så att kungen lyckades, med prästernas hjälp, att vrida böndernas hjärta rätt. Det fanns ett stöd och offervilja för kungen – men när han dog och Axel Oxenstierna fick fritt spelrum, hårdnade motståndet från böndernas sida.

För någon vecka sedan skrev Maciej Zaremba en artikel, som i mångt och mycket är Åsbrinks motsats, i vilken han hyllar den svenska tilliten till samhället och den svenske ämbetsmannen i sin kofta. Även hos Zaremba dyker Oxenstierna upp, denna gång som roten till den svenska särarten att inte tillåta ministerstyre. Tyvärr missar Zaremba att i det kollegiesystem som Oxenstierna var med att införa, en slags föregångare till dagens departement, under 1600-talet styrdes av män med plats i riksrådet, en dåtida motsvarighet till regeringen. Dessutom fungerade rådet som högsta domstol så alla enskilda rättsfall som överklagades dit avdömdes av, just det, rådet: dåtidens motsvarighet till våra ministrar. Den svenska traditionen att inte tillåta ministerstyre uppkom först vid 1800-talets mitt efter omfattande stridigheter och politisk dragkamp mellan riksdag och regering.[1] Linjerna från 1600-talet är sällan så raka som vi tror.  

Axel Oxenstierna får således både bära hundhuvudet och äras för att ha fört in Sverige på ett spår som lett till att dagens coronakris hanteras på ett lite annat sätt än i många andra länder. Men om tilliten inte kommer från Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas centralstyrda statsprojekt, varifrån kommer den då?

En institution som äldre tiders svenskar tycks ha haft tilltro för var rättssystemet. Forskare som Eva Österberg och Maria Ågren har pekat på att man i Sverige, bland såväl hög som låg, hade en tillit till att domstolarna dömde rättvist. Därför använde man sig av dem. Rättens historia i Sverige är nära knuten till staten, men den är bitvis också skild från den samma. Många gånger var det kanske också så att det var staten, inte rättssystemet, som tjänade på att vara nära sammanknutna. Rätten hade en legitimitet och tilltro bland befolkningen som staten saknade. Kanske ska vi söka rötterna till tilltron till det svenska smittskyddet där.

En annan hypotes, som jag personligen tror har ett starkt förklaringsvärde, är att den svenska tilliten till samhället inte är så gammal. Långt in på 1900-talet var Sverige ett i europeisk jämförelse fattigt samhälle, präglat av stora ekonomiska klyftor. Det sena 1800-talet och 1900-talets första decennier karaktäriserades knappast av tillit till stat och överhet. Tecken på detta är den mycket omfattande amerikaemigrationen, men också den höga konfliktbenägenhet som rådde på den svenska arbetsmarknaden. Ekonomhistoriker Erik Bengtsson har pekat på att den svenska samförståndsandan och jämlikheten nog inte har särskilt djupa rötter utan söker dem i folkrörelsernas arbete under det sena 1800-talet. En demokrati och ett politiskt system med en bred folklig förankring och deltagande, vilket Bengtsson hävdar karaktäriserade stora delar av det svenska 1900-talet, är kanske förklaringen till varför svenskarna tycks visa tillit till Tegnell och inte till en regerings- eller statschef som förklarar krig mot viruset, eller kringskär demokratiska grundrättigheter i virusets namn. Helt klart är i alla falla att mycket lite talar för att det var Axel Oxenstierna som lade grunden till denna tillit. Och man kunde önska att journalister (och andra) skulle sluta använda Axel Oxenstierna för att föra fram sina egna åsikter iklädda historiskt legitimitet. 


[1] Om detta kan läsas här.

Vad vet vi egentligen om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser?

Det är i kriser, när beslut måste fattas snabbt, som kunskaper historia behövs som mest. Men kriser kan också blottlägga historieböckernas vita fläckar. Den här texten handlar om vad vi vet, och inte vet, om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser.

Medierna fylls av historiska jämförelser i dessa virustider. Alltifrån medeltidens digerdöd och 1800-talets koleraepidemier till mer sentida influensautbrott. Den vanligaste historiska analogin är förmodligen spanska sjukan, som anses ha orsakat fler dödsoffer än första världskriget när den spreds över världen 1918–19.

Jakten på historiska paralleller är inte förvånande. I ett läge när en smitta sprids med förbluffande hastighet och när ekonomin ser ut att befinna sig i fritt fall är det svårt att förlita sig på såväl teori och modern empiri. Historien kan hjälpa beslutsfattare av olika slag – statsministrar, statsepidemiologer, företagsledare och vanliga medborgare – att orientera sig.[1] Men även under mer normala omständigheter kan de historiska parallellerna vara viktiga. Vissa typer av händelser, såsom pandemier, är helt enkelt sällsynta. De senaste årens erfarenheter ger inte tillräcklig vägledning.

När ekonomerna Lars Jonung och Werner Roeger, för närmare 15 år sedan, publicerade en rapport om de potentiella makroekonomiska effekterna av en influensapandemi konstaterade de uppgiften var extremt svår eftersom ”världen inte upplevt en stor pandemi på senare tid”.[2] För att överhuvudtaget få några referensramar att grunda kvalificerade gissningar (”guesstimates”) om en pandemis makroekonomiska effekter behövde de titta på erfarenheter av farsoter i det förflutna, även om den medicinska teknologin då befann sig på en helt annan nivå. Deras rapport, som skrevs på uppdrag av EU-kommissionen, är ett intressant exempel på hur föreställningar och kunskap om det förflutna kan användas för att skapa framtidsscenarion, som i sin tur kan vägleda beslutsfattare.

Jonung och Roeger använde forskningsresultat om spanska sjukan för att konstruera ett ”pessimistiskt” huvudscenario. De räknar på att 30 procent av befolkningen insjuknade och att dödligheten bland dessa uppgick till 2,5 procent, något som skulle innebära en dödlighet på 7,5 per 1,000 invånare. Detta jämfördes med den dödlighet på 2,5 per 1,000 invånare som tidigare forskning om spanska sjukan kommit fram till. Vidare antog Jonung och Roeger att varje insjuknad individ stannade hemma från arbetet i tre veckor, betydligt längre än de tre till fem dagar som var genomsnittet för de som fick spanska sjukan. När det gäller pandemins varaktighet utgick Jonung och Roeger från att de största effekterna koncentrerades till ett kvartal, ett antagande baserat på ”past evidence”.

Med dessa antaganden på plats simulerade Jonung och Roeger vad som hände i en makroekonomisk modell av EU:s ekonomi vid en tänkt pandemi. Simuleringen skiljde på utbuds- och efterfrågeeffekter.  Utbudseffekterna var de som har att göra med att antalet arbetade timmar sjunker i och med att många insjuknar och dör, eller stannar hemma för att vårda anhöriga som insjuknar. Efterfrågeeffekterna utgjordes av minskad konsumtion, till följd av av olika åtgärder som vidtas för att begränsa smittspridningen, exempelvis inskränkningar av resande och möten.

Jonung och Roegers simuleringar visade att en pandemi som utbrutit första kvartalet 2006 skulle fått tämligen begränsade effekter på EU:s ekonomi. Istället för en tillväxt på 2,1 procent, som dåtidens prognoser visade, skulle tillväxten ha stannat på 0,5 procent. Återhämtningen skulle inledas redan det följande året, då tillväxten skulle bli snabbare än prognoserna. Så snart som pandemin ebbat ut, efter ungefär fyra månader, återkom folk till sina arbeten och återupptog sin konsumtion ungefär som tidigare. ”Detta anpassningsmönster är känt från tidigare pandemier”, påpekade Jonung och Roeger.

Återigen hänvisades till spanska sjukan, närmare bestämt en studie som visade att detaljhandeln i USA sjönk i november och december 1918 för att växa snabbt efter årsskiftet. Vad som verkar ha hänt var att amerikanerna sköt upp sin konsumtion några månader.

En liknande bild av en anpassningsbar ekonomi gavs av i annan empirisk studie som åberopades av Jonung och Roeger, en uppsats med rubriken ”The Economic Effects of the 1918 Influenza Epidemic” av Brainerd och Siegler.[3] Här användes den variation i dödlighet som observerats på delstatsnivå i USA för att studera spanska sjukans effekter på den ekonomiska tillväxten. Det visade sig att delstater med hög dödlighet upplevde snabbare tillväxt fram till 1920-talets slut jämfört med de delstater där dödligheten varit lägre.

I ett uttalande i Dagens Nyheter helt nyligen sammanfattade Jonung:

”Det vi slogs av när vi tittade på tidigare pandemier var elasticiteten, hur snabbt det återgick till det normala. Det är som om man trycker in ett finger i en ballong. När man tar bort det så fylls den ut igen […]”.

Nationalekonomer kritiseras ofta för sin historielöshet. I det här fallet är en sådan kritik knappast rättvis. För det första har Jonung har själv bedrivit en hel del ekonomisk-historisk forskning, inte minst sådan som har kopplingar till policyfrågor.[4] För det andra fanns inte någon omfattande forskning om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser när Jonung och Roeger gjorde sina simuleringar. Vid den aktuella tidpunkten framstår spanska sjukan rent av som en vit fläck i den ekonomiska historien.

I sin rapport kunde Jonung och Roeger referera till två empiriska studier. De ovan nämnda resultaten om detaljhandelns snabba återhämtning kom från en rapport framtagen på uppdrag av Kanadas finansdepartement.[5] Resultaten om tillväxten i olika amerikanska delstater hämtades från ett working paper som aldrig kom att publiceras.[6]

På senare år har det tillkommit en del forskning som direkt eller indirekt berör spanska sjukans ekonomiska konsekvenser. En studie som fokuserar på den amerikanska arbetsmarknaden bekräftar bilden av en snabb återhämtning efter epidemin.[7] Annan forskning pekar mot att effekterna kan ha varit mer långvariga än vad som antogs av Jonung och Roeger. En studie på svenska data visar att fler skrevs in i fattigvården i län som hade högre dödlighet i influensan, men att effekten blev tydlig först efter ett par år.[8] En studie av Sao Paolo i Brasilien visar att produktionen av jordbruksprodukter ännu på 1940-talet var lägre i de distrikt som drabbats hårdare av spanska sjukan.[9] Effekterna syns än idag, menar forskarna, i form av lägre testresultat på nationella prov. Det finns också några studier som jämför hur det gick för de som var i fosterstadiet under influensan, med dem som föddes tidigare och senare.[10] Här kan exempelvis nämnas en undersökning baserad på svenska befolkningsregister som visar på sämre hälsa senare i livet för de som föddes i spanska sjukans omedelbara efterdyningar.[11]

Trots denna nyare forskning finns många obesvarade frågor kring 1900-talets största demografiska katastrof, inte minst i ljuset av den nu pågående epidemin. Hur påverkade egentligen spanska sjukan konsumenterna? Går det att se några skillnader mellan länder och regioner som tillämpade mer eller mindre strikta regleringar för att hindra smittspridning? Finns det några kopplingar mellan influensan och den ekonomiska krisen i början av 1920-talet? Och hur påverkade egentligen Jonungs och Roegers rapport från 2006 beslutsfattare på olika nivåer, och vår egen ”krisberedskap”?

Tobias Karlsson, forskare i ekonomisk historia vid Lunds universitet


[1] Barry Eichengreen, ‘Economic History and Economic Policy’, The Journal of Economic History, 72.2 (2012), 289–307.

[2] Lars Jonung & Werner Roeger, The Macroeconomic Effects of a Pandemic in Europe – a Model-Based Assessment (Rochester, NY: Social Science Research Network, 1 June 2006).

[3] Elizabeth Brainerd & Mark V. Siegler, The Economic Effects of the 1918 Influenza Epidemic, CEPR Discussion Papers (C.E.P.R. Discussion Papers, February 2003).

[4] Se exempelvis Lars Jonung, ‘Ekonomiska kriser förr och nu’, i Ekonomisk Historia (Ekonomisk historia 1985, 1985), 77-83.

[5] James, S. & T. Sargent (2006), “The Economic Effects of an Influenza Pandemic”, Economic Analysis and Forecasting Division, Department of Finance, Canada, May 9. Denna rapport finns, vad jag kan se, inte tillgänglig på nätet. Den sistnämnde författaren är av allt att döma nobelpristagaren Thomas Sargent, som bl a forskar kring katastrofers ekonomiska betydelse.

[6] Ett problem för Brainerd och Siegler, och en sannolik anledning till att deras resultat inte publicerats, är att de saknar data på hur delstaterna hade utvecklats innan spanska sjukan. De får helt enkelt anta att epidemin slog närmast slumpmässigt mot olika delar av USA, ett antagande som inte stöds av senare forskning.

[7] Thomas A. Garrett, ‘War and Pestilence as Labor Market Shocks: U.s. Manufacturing Wage Growth 1914–1919’, Economic Inquiry, 47.4 (2009), 711–25.

[8] Martin Karlsson, Therese Nilsson, & Stefan Pichler, ‘The Impact of the 1918 Spanish Flu Epidemic on Economic Performance in Sweden: An Investigation into the Consequences of an Extraordinary Mortality Shock’, Journal of Health Economics, 36 (2014), 1–19.

[9] Amanda Guimbeau, Nidhiya Menon, & Aldo Musacchio, The Brazilian Bombshell? The Long-Term Impact of the 1918 Influenza Pandemic the South American Way (Rochester, NY: Social Science Research Network, 1 May 2019).

[10] Douglas Almond, ‘Is the 1918 Influenza Pandemic Over? Long‐Term Effects of In Utero Influenza Exposure in the Post‐1940 U.S. Population’, Journal of Political Economy, 114.4 (2006), 672–712.

[11] Jonas Helgertz och Tommy Bengtsson, ‘The Long-Lasting Influenza: The Impact of Fetal Stress During the 1918 Influenza Pandemic on Socioeconomic Attainment and Health in Sweden, 1968–2012’, Demography, 56.4 (2019), 1389–1425.

Smitta och säkerhet

Sedan de första rapporterna på nyårsafton har spridningen av coronaviruset (covid-19) troligen inte undgått någon. Den här texten behandlar inte vad viruset är, hur det sprids eller hur du skyddar dig mot det. Inte heller vill den övertyga dig om att du inte behöver oroa dig, eller att alla skyddsåtgärder är onödiga. Istället är syftet att diskutera vad den hotbild som målas upp får för konsekvenser, och hur detta relaterar till en stats hantering av en osäker framtid. Jag vill lyfta coronavirusets säkerhetisering.

Valet att tala om säkerhetisering snarare än säkerhet grundar sig i en vilja att rikta uppmärksamheten mot vad som händer när något påtalas vara en säkerhetsrisk. Det finns ständigt en mängd möjliga risker och hot som omger oss. Genom att rikta fokus mot någon eller några av dessa risker framtvingar politiker, media eller opinionsbildare handling: resurser sätts in, och möjliga sätt att kontrollera hotet diskuteras. Otaliga säkerhetsåtgärder, såsom provtagningar, reseförbud och besked om karantän, talar för att coronaviruset just nu är en av världens mest säkerhetiserade frågor. Antalet smittade nådde nyligen 125.000 individer (länk: https://www.who.int/news-room/detail/07-03-2020-who-statement-on-cases-of-covid-19-surpassing-100-000) i världen, allt fler länder förbjuder resor (länk: https://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-stoppar-flygresor-fran-europa/) och inför begränsningar på mötesfriheten (https://www.regeringen.se/artiklar/2020/03/forordning-om-forbud-mot-att-halla-allmanna-sammankomster-och-offentliga-tillstallningar/).

Att en fråga säkerhetiseras är inte nödvändigtvis dåligt. Grundidén handlar ju om att skydda oss från något som vi upplever som hotfullt, och genom att uttala hotet högt gör vi andra uppmärksamma på det och skapar förutsättningar för att hantera hotet. Men säkerhetiseringen kan också ge problem. För det första medför den att andra möjliga risker hamnar utanför sökljuset. Genom att lyfta fram något som ett hot osynliggör vi alltså andra möjliga hotbilder. Krig och kränkningar av mänskliga rättigheter ryms för tillfället inte på scenen.

Information om det nya coronaviruset i Köpenhamns tunnelbana. FOTO Johannes Ljungberg.

För det andra så innebär säkerhetisering att något eller någon blir betecknad som hot, medan någon annan definieras som den som hotas. Sådana benämningar är aldrig oproblematiska. Vad gäller coronautbrottet framstår i förstone själva viruset som hotet, och människorna som de hotade. Men riktigt så enkel är inte frågan. De motåtgärder som sätts in riktas inte enbart mot själva viruset, utan också mot de människor som eventuellt bär på smittan. Därmed inkluderas de som omges av kontroller i hotbilden. Smittade människor blir ett hot mot friska; potentiellt smittade blir ett potentiellt hot.

Säkerhetisering tenderar att drabba vissa grupper värre än andra. I det här fallet vittnar många asiater om en våg av främlingsfientlighet [länk: https://time.com/5797836/coronavirus-racism-stereotypes-attacks/); de utsätts för våld och hot. Viruset bryr sig dock inte om nationalitet. Snarare är det påtagligt att smittan sprids på grund av de resmönster som finns i världen idag. Från Kina har utbrottet först och främst spridits till västvärlden: USA och Europa tillhör de mest drabbade områdena. Corona har spridits längs handels- och turistvägar, med dem som på grund av arbete eller hög inkomst haft möjlighet att resa över stora delar av världen.[1] Ändå är det inte höginkomsttagare som utsätts för allmänhetens säkerhetisering.

Ett tredje problem med säkerhetisering är risken för autoimmunisering. Passande nog är begreppet taget från läkarvetenskapen: det uppstår när antikroppar som ska hantera ett angrepp mot kroppen istället angriper den egna vävnaden. När begreppet överförs till diskussionen om säkerhetisering avser det fall när de motåtgärder som sätts in för att hantera det angivna hotet i själva verket förvärrar situationen. Gällande coronaviruset inkommer nu rapporter om att munskydd säljer slut runt om i världen, vilket lett till brist (länk: https://edition.cnn.com/2020/02/29/health/coronavirus-mask-hysteria-us-trnd/index.html) för bland annat sjukvårdspersonal.[2] Andra rapporter visar på problem med tillgång till mat, på grund av risk för smittspridning men också högra priser (länk: https://www.bbc.com/news/business-51305566) och hamstring (länk: https://www.bbc.com/news/business-51769184) av människor som väntar sig det värsta. Medan dessa beteenden möjligen mildrar den individuella hotbilden, bidrar de till den gemensamma, då andra drabbade riskerar att bli utan såväl näring som skydd och därmed riskerar att sprida sjukdomen vidare.

Sammantaget utgöra coronautbrottet ett utmärkt exempel på ett säkerhetiseringsdilemma: det finns mycket att vinna på att påtala viruset som ett säkerhetshot (länk: https://www.who.int/news-room/q-a-detail/q-a-coronaviruses), men samtidigt medför det också höga risker.

Vad kan en historiker bidra med till denna debatt? Det är rimligt att påstå att stater alltid har säkerhetiserat hot; behovet av att skydda såväl ledning som befolkning är grundläggande för statens varande. Vad som säkerhetiseras, och hur, förändras dock över tid. Utifrån ett historiskt perspektiv framgår således vad som är nytt i dagens debatt, och vilka mönster som känns igen.

En återkommande lösning på upplevda hot är att försöka motverka spridning. Så hanterade den svenska staten uppror under 1600-talet: överheten lade locket på och förbjöd sina ämbetsmän att föra information vidare, eftersom den riskerade att nå bönder som kunde inspireras därav. Risken för spridning liknades vid löpeldar eller smittohärdar.[3] Även sjukdomar resulterade i karantänområden och begränsningar i människors frihet och rörlighet: gudstjänster kortades ner och områden spärrades av.[4] På så sätt känns säkerhetiseringen av virusutbrottet i våra dagar igen, även om tillgången till en större kontrollapparat och fler resurser gör att omfånget av säkerhetiseringen och hastigheten med vilken den sprids har ökat.

Tidsaspekten är dock en av de aspekter som har förändrats mest från då till nu. Även om också de tidigmoderna staterna utförde förebyggande insatser, inleddes en mer omfattande säkerhetisering först efter att hotet egentligen inte längre var hot utan verklighet: insatser mot pesten gjordes efter att den inträffat, och upprors omfång begränsades efter att de brutit ut. I våra dagar genomförs säkerhetisering istället vid tidigast möjliga tillfälle, till den grad att såväl forskare som politiker talar om preventiva åtgärder – preemptive strikes. Syftet är att bemöta inte enbart hot, utan också potentiella hot.

Framtiden innehåller ofrånkomligen potentiella hotbilder, som kännetecknas av att vi har bristfällig information om hur trovärdiga de egentligen är. Det finns två lösningar på en sådan situation: antingen väntar vi tills vi har mer information att utgå från, eller också agerar vi för att säkerställa att det potentiella hotet realiseras. Medan tidigmoderna stater förespråkade den första hållningen, tenderar dagens stater att anbefalla den andra. Inte nog med det: dagens stater avkrävs ansvar från sina medborgare ifall de misslyckas med att förebygga potentiella hot. Därmed tycks vi gå mot ett allt mer säkerhetiserat samhälle, där beredskapsnivån ständigt hålls hög.

En eskalerande situation är en sak; återigen, det kan finnas fog för att identifiera hotbilder. Men det är också nödvändigt att fundera över hur situationen ska kunna deskalera. En ansvarsfull säkerhetisering förutsätter möjligheter till (och jag ber om ursäkt för det onekligen otympliga ordet) desäkerhetisering (desecuritization), inte enbart av coronaviruset utan också av andra hotbilder. En sådan plan lyser ännu med sin frånvaro.

Därtill behöver riskerna med säkerhetiseringen hanteras. Vilka andra hotbilder ignorerar vi? Vem betecknas som hot, och hur påverkar det dem? Hur motverkar vi autoimmunisering? Frågorna är centrala, inte enbart i pågående utbrott, utan även för framtida hanteringar av hotbilder. Framför allt behöver vi diskutera på vems villkor en säkerhetisering sker.

Sari Nauman, forskare i historia vid Göteborgs universitet


[1] Se WHO:s rapportering kring covid-19-virusets spridning på https://experience.arcgis.com/experience/685d0ace521648f8a5beeeee1b9125cd (besökt 2020-03-10). Se även Expressens redogörelse för smittvägarna i Sverige: https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-alla-svenskar-som-smittats-av-coronaviruset/ (besökt 2020-03-10).

[2] För liknande händelser i Sverige, se https://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-sager-nej-nar-italien-ber-om-hjalp-med-munskydd/ (besökt 2020-03-10).

[3] Miriam Rönnqvist, ”Smittande oro: Revoltenerfahrung som katalysator för den svenska överhetens retorik och taktik i mötet med uppror underifrån under 1600-talet”, i Trond Bjerkås & Knut Dørum (red.), Eneveldet før undergangen: Politisk kultur i Norge 1660–1814 (Oslo 2017).

[4] Uppsala domkapitels protokoll, vol. 18; Bodil Persson, Pestens gåta: Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne (Lund, 2001).

Vad döljer sig bakom 90-talskrisens historieskrivning?

Det sägs ibland att man löser en kris först när det kommer en ny kris. Först i ett nytt skede dras lärdomar från föregående händelser. Problemet är bara att det nya skeendet kanske inte alls liknar det gamla. Den ekonomiska krisen i början 1990-talet i Sverige (”90-talskrisen”) är ett sådant skeende där misstag staplades på misstag. Antagligen för att de politiska slutsatser som drogs hade sina rötter i något helt annat än i den ekonomiska verkligheten.

Har man studerat 90-talskrisen kan man tycka att allt redan är skrivet i ämnet. Carl Bildts ”den enda vägen”, Lindbeckkommissionen och Göran Perssons budgetsanering. Vad mer finns att veta? Alla som var med är intervjuade hundra gånger om. Debattböcker och utredningar finns i mängder. Låt oss bara lägga alltihop till handlingarna nu.

Men när snart 30 år sedan har gått sedan själva krisen ägde rum inträder snarare en ny fas: den där det är dags att utvärdera en tidsperiod som faktiskt går mot sitt slut. Tidskriften Respons chefredaktör Kay Glans skrev detsamma om den era som ibland kallas den nyliberala epoken. Det är först när en epok är förbi som man kan börja förstå den.

I samma nummer av Respons gör ekonomhistorikern Jenny Andersson en exposé över sitt nya forskningsprojekt Nyliberalism i Norden. Hennes i min mening mest intressanta tankespår är komplexiteten i hur liberaliseringar gått till under perioden sedan 70-talets oljekriser fram till nu. Både partier till vänster och höger har ägnat sig åt privatiseringar och marknadiseringsreformer. Det är inte nödvändigtvis så enkelt som att näringslivets intresseorganisationer öste pengar över Timbro och på den vägen övertalade majoriteten att bli nyliberaler.

På samma sätt präglar efterverkningarna av 90-talskrisen många stora politikområden i Sverige idag. Besparingskraven i offentlig sektor som aldrig upphör, inflationsmålet och Riksbankens ställning som självständig från politiska beslut. Det finanspolitiska ramverket som har ett utgiftstak och ett överskottsmål som leder till att, om inga politiska beslut fattas om något annat, de offentliga utgifterna minskar automatiskt. Det är ur den mekanismen det så kallade ”reformutrymmet” uppstår – ett hopkok från finansdepartementet som låter betydligt trevligare än det är. Alltihop härrör från krisåren. Även om idéerna fanns redan tidigare så blev krisen en katalysator för att genomföra dem i full skala. 

Just av den här anledningen är det angeläget att dyka djupare i tänkandet kring krisförloppet och decennierna innan som ledde fram till den här omdaningen av svensk ekonomisk politik. Genomgripande samhällsförändringar i närtid behöver granskas noga av historiker eftersom det inte sällan är de inblandade aktörerna själva som är de första att dominera historieskrivningen.

Ett av de mest anmärkningsvärda resultaten av 90-talskrisen är att förändringen inte blev slutet för de politiker och ekonomiska experter som under 80-talet initierade en del milt sagt misslyckade reformer. Få karriärer gick upp i rök av på grund av den gigantiska fastighetsbubblan som avregleringarna av banksektorn skapat . Få huvuden rullade som en konsekvens av det hårdnackade motståndet mot att införa en rörlig växelkurs. En åtgärd som hade kunnat minska trycket att öka arbetslösheten för att sänka kostnadsläget gentemot omvärlden. Snarare tvärtom.

Det är förstås lätt att vara efterklok, men man undrar ändå varför vissa tolkningar av samtiden sätter sig så hårt hos politiker, tjänstemän och samhällsdebatterande akademiker (nationalekonomer i det här fallet). Var får de idéerna från och varför förmår man inte frigöra sig ifrån dem? Det verkar i mångt och mycket finnas en klyfta mellan hur den ekonomiska verkligheten ser ut och tolkningen av hur verkligheten borde se ut. Där finns antagligen olika historieskrivningar i bakgrunden som aktörer använder sig av för att tolka sin samtid.

En nationalekonom som dessutom själv var aktör i krisförloppet på 90-talet är Lars Jonung. Han refererar ofta bakåt i historien och verkar hämta sina idéer dels från 1920-talets guldmyntfot och dels efterkrigstidens växelkurssamarbete inom det så kallade Bretton Woods-systemet. Det skulle kunna vara en ledtråd till varför till exempel fasta växelkurser tolkades som en så viktig del i svensk ekonomisk politik under hela 1900-talet och varför man Riksbanken till slut ansåg sig behöva sätta en 500-procentig ränta 1992 för att försvara den. Jonung lär inte vara den enda som hämtat inspiration från förr även om han kanske är mest transparent med det.

Riksbankens kontor. Källa.

Det här ter sig ju märkligt för oss idag när fasta växelkurser är något ytterst få någonsin tänker på. Ibland rapporterar media att kronan är lågt värderad, vilket gör det dyrt att åka utomlands på semester men lönsamt att sälja svenska varor och tjänster till våra grannländer. Det är beror på att kronans kurs är rörlig. Har man en fast växelkurs är anpassningen av kostnaden för våra varor och tjänster på världsmarknaden gentemot vad andra är beredda att betala inte automatisk. Jämför med euroländerna där alla medlemmar har samma växelkurs oavsett hur priser och löner i ett enskilt land egentligen ligger till.

Innan 1992 hade Sverige inte haft rörlig växelkurs sedan 1931. Det fanns uppenbart inte på kartan i början av 90-talet att göra ett liknande experiment som man gjorde då när guldmyntfoten övergavs. Däremot kan de inblandade aktörerna inte säga att alternativet inte var en möjlighet – 1987 gjorde amerikanska ekonomer från Brookings Institution (ungefär motsvarighet till svenska SNS) en utredning om svensk ekonomi från ett utifrånperspektiv och föreslog att Sverige skulle införa en rörlig växelkurs för att slippa en oacceptabelt hög arbetslöshet. Utredningen föll platt.

2004 kom statsvetaren Johannes Lindvall med sin avhandling The Politics of Purpose: Swedish Macroeconomic Policy After the Golden Age (Göteborgs universitet) som handlar om just 90-talskrisen. Lindvall menar att krishanteringen i början av 90-talet inte kan klassas som ”normal” politik utan är en typ av förändring där hela den politiska verktygslådan i praktiken byts ut. Om det var meningen att det skulle ske eller inte är dock mer oklart. För vilka aktörer i någon form av ansvarsposition kommer i efterhand erkänna att de inte hade en aning om vad som pågick?

Det intressanta med att börja lyfta blicken från själva krisförloppet och börja söka rötterna till aktörernas tänkande och agerande längre bakåt är att förklaringarna blir mer mångfacetterade och på det sättet faktiskt också mer realistiska.

Socialdemokraterna har till exempel under decennier långt innan 90-talskrisen haft i sig att sunda statsfinanser är ett mantra att leva efter (statsvetaren Per Löwdin skriver bl.a. om det i sin avhandling Det dukade bordet). Men vad man lagt in i begreppet har antagligen varierat kraftigt över tid. På 1980- och 1990-talen pågick skarpa ideologiska strider inom arbetarrörelsen som en ny linje om individualism och valfrihet på marknader gick segrande ur.

Exemplet visar att tolkningar av samtiden är mer komplexa än de kan verka vid en första anblick. Marknadsliberalism kan blandas med gamla dogmer till en ny berättelse som egentligen bara delvis är ny. Ofta måste ett dramatiskt skeende berättigas i efterhand eftersom politiker och andra beslutsfattare ytterst sällan kan erkänna att de faktiskt har ändrat åsikt. Det är då den egna historieskrivningen blir så viktig. Exempelvis menade nationalekonomen Assar Lindbeck att han nog visste precis vad som skulle hända i början av 90-talet men att han inte ville säga något offentligt med risk för att skapa panik. Om det stämmer överens med verkligheten är en helt annan fråga.

Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia, Uppsala universitet