Varför gillar ingen doktrinhistoria?

Det är något med doktrinhistoria som skaver. Doktrinhistoria är forskning om ekonomiska teorier och skolbildningar i historisk kontext. Det borde vara i allra högsta grad relevant i en tid där nationalekonomer på självaste amerikanska centralbanken ifrågasätter sina egna teorier. Om det är någon gång historiekunniga teoretiker ska stiga fram är det nu. Ändå lyser svensk doktrinhistoria med sin frånvaro i diskussionen. 

Under det senaste Ekonomisk-historiska mötet, där ekonomihistoriker från hela Europa fanns på plats i Göteborg 7–9 oktober i år, var det skralt med doktrinhistoriska sessioner. Jag presenterade en artikel som möjligen kan sorteras in i detta ämnesområde. Den överskuggande tanken varje gång någon har lagt märke till att det eventuellt handlar om doktrinhistoria har dock varit: ”nej, inte det mossiga området!”. Samtidigt är det förvånande. Vad är roligare än att grotta ner sig i ekonomiskt tänkande? Vi har ett helt Nobelpris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, vars pristagare idag i allra högsta grad är morgondagens doktrinhistoria. 

Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia vid min heminstitution i Uppsala, har precis kommit ut med en bok om Eli Heckscher. Heckscher grundade ämnet ekonomisk historia i Sverige och råkade i en känd dispyt med sin lärjunge Bertil Ohlin kring keynesianism och statligt inflytande över ekonomin. När de fortfarande var vänner hann de dock formulera ett av de mest kända svenska bidragen till den nationalekonomiska vetenskapen – den så kallade Heckscher-Ohlinmodellen över internationell handel. Heckschers tankar och idéer borde väl i högsta grad vara doktrinhistoria. Men som jag har förstått det vill Hasselberg inte att boken ska ingå där, utan väljer hellre termen ”ekonomisk idéhistoria”. 

Trots att det borde vara relevant att ägna sig åt doktrinhistoria begriper jag ändå den obekväma känslan. Den svenska forskning jag har stött på har mest varit befolkat av gubbar som skriver om andra gubbar som de beundrar hejdlöst mycket. Den lämnar ofta mycket i övrigt att önska. Så vad gör man när man börjar glida in på ett område som känns mindre roligt att befinna sig i? Man börjar helt enkelt se sig om efter nya vinklar. 

Bertil Ohlin och Eli Heckscher. Bildkälla: Wikipedia (här och här).

I svensk doktrinhistoria verkar skildringarna dessutom, på något mystiskt sätt, sluta med Stockholmsskolan på 1930-talet och dess keynesianska idéer (se till exempel Lars Jonungs antologi Swedish Economic Thought där flera svenska ekonomihistoriker också bidrar). Efter 1930 har det tydligt inte hänt särskilt mycket i den ekonomiska tankevärlden för att det ska vara värt att nedteckna. 

Och har det beskrivits och analyserats är det oklart om det räknas som doktrinhistoria (till exempel Avner Offers och Gabriel Söderbergs The Nobel Factor om ekonomipriset). Har någon till exempel gått i närkamp med Paul Samuelson, efterkrigstidens mest kända nationalekonom, och den neoklassiska syntesens påverkan på svenska nationalekonomer aktiva från 1950-talet och framåt? Inte vad jag vet. 

Det bara antas att keynesianism rådde fram till att Milton Friedmans monetaristiska teser tog över på 1980-talet (Kan vi ens vara helt säkra på att de gjorde det mer än en kort tid? Är det inte snarare Joseph Schumpeters kreativa förstörelse som då gillades av många ekonomer?). Doktrinhistoriskt skulle jag säga att det saknas grund för det påståendet. Man skulle till och med kunna tala om flera keynesianismer under tiden från 1930-talet fram tills nu. Men inget av detta finns mig veterligen närmare studerat inom svensk doktrinhistoria.

Vi har också klyftan mellan teoretisk nationalekonomi och praktisk ekonomisk politik. Den senare utvecklade sina egna verktyg då välfärdsstater skulle byggas upp, och där Rehn-Meidnermodellen är ett känt exempel från Sverige. De verktygen behöver också få en plats i den doktrinhistoriska forskningen. Tiden mellan 1930 och 1980 är trots allt märkligt outforskad.

Doktrinhistoria i Sverige förtjänar bättre än att gå i en evig loop mellan Adam Smith och John Maynard Keynes. Den behöver gå vidare. Det vore också hälsosamt att i viss mån släppa på personfixeringen och börja i andra typer av frågor än vem som var upphovsmakare till vilken teori. Man kan till exempel hämta inspiration internationellt där doktrinhistoria, eller history of economic thought, är ett livaktigt forskningsområde.[1]

Just nu tittar jag på förändringar i 1970-talets stabiliseringspolitik och funderar på vilka ekonomiska idéer som finns närvarande där. Kan de inordnas i existerande ekonomiska skolor eller är de hemmagjorda recept från någon avdelning på finansdepartementet? Där kan jag trots allt se att doktrinhistoria är till stor hjälp. Utifrån nationalekonomins starka ställning i moderna samhällen är det ekonomiska tänkandet är ofta särskilt relevant i tider av osäkerhet. Är samhället i kris brukar ofta de ekonomiska teorierna också vara det.

Doktrinhistoria är ett forskningsområde som behöver skaka av sig sitt mossiga rykte. Till skillnad från Heckschers, Keynes och Ohlins tid finns idag enormt många ekonomiskt skolade människor som arbetar i olika sektorer av samhället. Ekonomiskt tänkande genomsyrar inte minst politiskt beslutsfattande. Insikten om att det finns mycket mer att upptäcka kan vara precis vad doktrinhistoria behöver.    


[1] Se till exempel Quinn Slobodians bok Globalists – The End of Empire and the Birth of Neoliberalism (Harvard University Press, 2018) och Alessandro Roncaglias The Age of Fragmentation – A History of Contemporary Economic Thought (Cambridge University Press, 2019).

Att göra historia på TV: ett anspråkslöst förslag

För ganska exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om varför historiker alltid blir arga när det är historia på tv. Lämpligt nog kan jag nu följa upp det inlägget med egna erfarenheter från att ha varit med i tv-programmet Min historiske pojkvän.

Det var naturligtvis roligt att arbeta med Min historiske pojkvän. Det är alltid kul att testa på nya saker och min tidigare erfarenhet av tv-världen var högst begränsad. Lite fascinerande det här att få en stylist som talar om vad man ska ha på sig, att få håret uppsatt och bli ordentligt sminkad. De studenter som tror att de kommer att få möta den prydliga tv-historikern på föreläsningar och annat har tyvärr en ordentlig besvikelse framför sig.

En sak jag gillade var att tv-serien inte tog sig själv på allvar men den tog historia på stort allvar. Det har funnits ett genuint intresse att verkligen förstå vad som skiljer (och förenar) då och nu. Upplägget med en som reser i tiden (oklart hur) och inte riktigt begriper vad som händer är också bra, eftersom det då blir självklart att man frågar om vad som pågår. Finns det något mer tröttande än så kallade ”as you know, Bob” i filmer och böcker? Dvs att någon berättar självklarheter för någon annan i filmen/boken för att förklara historiska skeenden för tittaren/läsaren.

Jag fick dessutom komma in redan på ett tidigt stadium och har fått vara bollplank under manusskrivandet. Det man kunnat önska var att någon historiskt kunnig varit med även på själva iscensättningen. Det finns småsaker som kunde ha blivit så mycket bättre om någon bara hastigt viskat ”Man kan inte storma riksdagshuset på 1700-talet, det fanns nämligen inget”, ”Den värdsliga domstolen kan inte ge skilsmässa, det gör domkapitlet” och ”Kan inte Sofia Magdalena få åtminstone lite danskt uttal”. Men man kan inte få allt. Och jag tycker nog (men är å andra sidan partisk) att det blev rätt roligt. Petra Mede är kul, de har hittat fantastiska skådisar till pojkvännerna, regissören Anna Granath har gjort ett kanonjobb och jag trivs bra som besserwisser. 

En del av den kritik som Christopher Pihl och jag lyft fram här på Den arga historikern kan dock appliceras även på Min historiske pojkvän. Framför allt detta att historia alltid levereras inslaget i skojsigheter. Missförstå mig rätt. Jag tycker givetvis att historia kan göras underhållande så länge man tar historia på allvar och det här blev som sagt rätt kul. Men mångfald är också bra. Så vilket tv-bolag i Sverige blir först med att göra historia för vuxna?

SVT har annonserat en satsning som kallas Historien om Sverige där man uppger sig har varit i kontakt med ”ett drygt hundratal av Sveriges främsta historiker och arkeologer” vilket låter lovande – om det inte var för det där lilla ordet ”främsta” som reser fler frågor än svar. Hur och vem är det som utser Sveriges främsta historiker och arkeologer? Vilka kvalifikationer avgör? Är det mängden publicerad forskning? Innovativa forskningsprojekt? Eller handlar det mer om historiker och arkeologer som är kända utanför de snävaste kretsarna? (Tips till alla som ska göra historisk tv: skippa ordet ”främsta”. Vi är nöjda med att ni anlitar utbildade historiker och arkeologer och det är bara tramsigt att tala om främsta.) Det kan naturligtvis bli hur bra som helst, men jag misstänker att även det programmet kommer att linda in färdigstöpt historia i motljus och utklädda statister.

Så ett litet förslag. Varför inte satsa på ett slags talkshow som pendang till serien? Ett program där en kunnig programledare diskuterar en historisk företeelse med några historiker (etnologer, arkeologer, konstvetare etc etc) som har koll på just den specifika företeelsen? Ett program där man lämnar den stora berättelsen, grottar ner sig i enskildheter och låter olika perspektiv ta plats. Ett program där programledaren är så insatt i historia och den historievetenskapliga forskningen att även andra historiker än the usual suspects får komma till tals. Ett program som visar på bredden hos den svenska historieforskningen och där man med fördel även kan lyfta fram annat än den svenska historien. Det pågår spännande och högkvalitativ forskning på så mycket mer, som till exempel globalhistoria där Sverige sätts in i ett större sammanhang, och på antikens historia, där det i Sverige finns flera internationellt erkända forskare. En bra förebild är Bildningspodden.

Det finns ett otroligt stort intresse för historia och faktiskt också stora kunskaper i historia hos många svenskar. Sveriges befolkning är också relativt högutbildad och jag tror att det kan finnas en längtan hos många efter program om historia som är intellektuellt utmanande. Så kom igen SVT. Ta ert uppdrag som public service på allvar och ge oss mångfald!

Kan utländska påverkansoperationer stärka demokratin? Exemplet frihetstiden

I år uppmärksammas den svenska demokratin. För hundra år sedan gavs för första gången svenska kvinnor rätt att rösta i riksdagsvalen. Men som samtidigt lyfts fram under de senaste åren rörde det sig fortfarande om en begränsad rösträtt.

Det är dock inte bara detta hundraårsjubileum som kan få oss att reflektera kring demokrati och statsskick. För omkring 300 år sedan pågick ett febrilt politiskt arbete till följd av Karl XII:s död 1719. Under det tidiga 1720-talet genomfördes en rad författningsförändringar som innebar att Sverige kom ha den bredaste folkliga politiska representationen i Europa. Den arga historikern kommer därför under hösten att uppmärksamma Sveriges långa historia av folklig representation, men också den långa traditionen av inskränkningar av den samma. Först ut är Martin Almbjär som läst en ny artikel som vänder och vrider på betydelsen av utländsk påverkan på frihetstidens politiker. Nu som då var Ryssland en central aktör.

Johann Albrecht von Korff, rysk diplomat i Stockholm under frihetstiden. von Korff understödde det så kallade mösspartier vid 1740-talets riksdagar och bidrog därmed till en bredare politisk deltagande i Sverige enligt en ny artikel.

Jag vet inte om ni kommer ihåg det här men 2016 valdes Donald Trump till amerikansk president i ett val där Ryssland anklagades för att ha infiltrerat valrörelsen och påverkat resultatet. Även olika svenska aktörer har anklagats för att gå ryska statens ärenden, bland annat Svenska Freds och riksdagsmannen Hanif Bali. Utländsk infiltration av demokratiska val och inrikespolitiska debatter har de senaste åren seglat upp som en viktig säkerhetspolitisk fråga, där utländsk påverkan ses som negativt och destruktivt. I en nyligen publicerad artikel vänder Lundahistorikern Erik Bodensten dock helt på steken; utländsk påverkan hade en positiv effekt på den fördemokratiska utvecklingen i Sverige under frihetstiden.[1]

När Karl XII dog 1718 var många ganska less. Nu ville man inte ha en stark kung och skapade istället en konstitution där riksdagen kom att få en otroligt stark position. Denna period som varade 1719–1772 kallas för frihetstiden. Riksdagens fyra stånd (adel, präster, borgare och bönder) träffades ungefär vart tredje år och röstade om allt från utrikespolitik till fåravel. Ganska snabbt uppstod grupperingar eller partier som stred om makten. Dessa kallades mössor och hattar och stred framför allt om utrikespolitiken. Hattarna ville ha revansch på Ryssland med stöd av Frankrike, mössorna ville närma sig Ryssland och Storbritannien.

De utländska ambassadörerna i Stockholm la sig i kampen och stödde partierna med råd och framför allt pengar. Priserna på boende, bränsle och mat sköt i höjden varje gång riksdagen träffades. Adelsmännen fick bekosta sitt eget boende medan bönderna, borgarna och prästerna fick stöd hemifrån; men stöden räckte oftast inte till. Om folk åkte hem förlorade man omröstningar. Man behövde ha folk kvar i Stockholm och det var där de utländska ambassadörerna kom in i bilden. De var villiga att betala. Följaktligen bestod deras stöd inte av svarta portföljer fyllda med omärkta sedlar, utan av gratismiddagar, resetraktamenten, logi och dylikt.

Regelrätta pengagåvor däremot var sällsynta. När jag frågar Karin Sennefelt, professor i historia som forskat om frihetstidens riksdag, har hon ”inte hört talats om att reda pengar bytte händer.”[2] Men även om det förekom hade det varit otänkbart att göra som Hanif Bali gjorde i somras och ”på skämt” utlova pengar i belöning till den eller de som röstar på ett visst sätt. Maten, vinet, spriten, och rumshyran var en officiell hemlighet. Att tala öppet om det var politiskt självmord.

Det är oklart om stöden fick folk att ändra åsikter eller om pengarna gick till folk som redan tyckte på ett visst sätt. Inte heller kan man se en klart dominant part, partierna och ambassadörerna var ömsesidigt beroende. Om exempelvis den ryska ambassadören slutade stödja mössorna gav han med de ryssfientliga hattarna ett övertag.[3]

Forskningen om frihetstidens partier har framför allt handlat om utrikespolitiken. Samtidigt har den också visat att kampen mellan hattarna och mössorna drog in allt fler människor i en nationell politisk debatt, en debatt som tog ytterligare fart med 1766 års tryckfrihetsförordning. Aldrig tidigare hade så många människor varit involverade i det politiska samtalet. Mot slutet av frihetstiden ställdes krav på att adelns privilegier skulle avskaffas. Se där, Franska Revolutionens krav på jämlikhet 20 år tidigare.[4]

Ett brett politiskt deltagande och krav på social jämlikhet växte alltså fram under frihetstiden, mycket tack vare partierna. Och partierna, de växte fram med hjälp av pengar från de utländska ambassadörerna. Detta är forskningen mer eller mindre överens om. Men! Bodensten menar att man aldrig dragit den slutsatsen till sin spets, för det betyder ju faktiskt att det var ryska, franska, danska och engelska pengar som eldade på den utvecklingen.[5] En demokratisk utveckling!

Visst, man ska inte skönmåla. Politik var för män med en viss status eller egendom, resten ansågs politiskt inkompetenta.[6] Men det går ändå inte att bortse från frihetstiden hade kunnat leda till en brittisk eller amerikansk utveckling, eller norsk för den delen. Nu blev det inte så. Gustav III satte stopp för allt med sin statskupp 19 augusti 1772. Vad som hade kunnat bli får vi aldrig veta, men vi hade haft utländska påverkansoperationer att tacka för det.

Läs Erik Bodenstens artikel i Statsvetenskaplig tidskrift HÄR.


[1] Erik Bodensten, ”Korruption, utländsk påverkan och frihetstidens styrelseskick: En politisk historia”, Statsvetenskaplig tidskrift 123, nr 2 (2021): 335–64.

[2] Mail från Karin Sennefelt 6 juli 2021.

[3] De senaste ordentliga inläggen är tyvärr cirka 40 år gamla. Se Michael F. Metcalf, Russia, England and Swedish party politics 1762–1766: The interplay between great power diplomacy and domestic politics during Sweden’s Age of Liberty (Stockholm, 1977); och Bo Hammarlund, Politik utan partier: studier i Sveriges politiska liv 1726-1727 (Stockholm, 1985).

[4] Se exempelvis Jonas Nordin, Ett fattigt men fritt folk: Nationell och politisk självbild i Sverige från sen stormaktstid till slutet av frihetstiden (Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 2000); och Patrik Winton, Frihetstidens politiska praktik: Nätverk och offentlighet 1746–1766 (Uppsala, 2006) för mer om detta.

[5] Bodensten, ”Korruption, utländsk påverkan och frihetstidens styrelseskick”, 23–26.

[6] Se exempelvis Karin Sennefelt, Politikens hjärta: Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm (Stockholm, 2011).

Nej Gunnar Hökmark, skolvalet är ingen folkrörelse

Förra veckan i ett replikskifte om friskolor på DN beskrev Gunnar Hökmark, före detta moderat parlamentariker och numera friskolelobbyist, skolvalet och friskolor som ”en av vår tids främsta folkrörelser.” Det stör mig. Jättemycket. Man kan argumentera för och emot friskolor. Vad jag själv tycker om bristen på legitimitet som dagens välfärds- och skolsystem eventuellt lider av har jag redan satt på pränt. Men att kalla skolvalet för folkrörelse är på gränsen till perverst. 

Folkrörelser är en viktig del av Sveriges moderna historia. Från och med 1800-talet började folk från alla samhällsklasser sluta sig samman i olika typer av föreningar med olika mål, oftast för att förbättra samhället på något vis. De klassiska är väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Idrottsrörelsen och motståndet mot kärnkraft kan räknas som två moderna. Fridays for future verkade vara på väg att bli en folkrörelse för ungdomar åtminstone, sen kom pandemin. Storlekarna på rörelserna var ofta imponerande. IOGT hade 227 000 medlemmar 1910, vuxna och barn.[1]

Jag är medveten om att ordet folkrörelse kan hänvisa till något som många personer helt enkelt gör. Att spara i aktier har kallats för en folkrörelse även fast de flesta som äger aktier inte är med i någon aktieförening. Men om vi är på den nivån kan vi lika gärna urvattna ordet helt och säga att biobesök, fredagstacos, mobilsurfande på bussen, och en massa andra saker som många gör är folkrörelser. Det vore, faktiskt, ganska löjligt. Och det är ju inte därför Hökmark beskriver skolvalet som en folkrörelse, det är ju för att frammana bilden av ett stort kollektiv av människor i rörelse till stöd för skolvalet.

Ett exempel på folkrörelse, Lutherska Missionsföreningen i Obbola 1904, okänd fotograf. Källa.

Att välja skola för sina barn skiljer sig dessutom från biobesök eller fredagstacos då det är något man måste förhålla sig till, något man mer eller mindre behöver delta i vare sig man vill eller inte. Ungefär som att ha bankkonto eller skor. Du måste inte ha något av dem, men försök klara dig utan dem.

Ett viktigt kännetecken för folkrörelser är att de bygger på frivillighet och att de allra oftast utgör en reaktion mot något som uppfattas som fel i samhället och en vilja att förbättra det. Nykterhetsrörelsen startades som en reaktion mot drickandet, väckelserörelsen som en reaktion på svenska kyrkans tillkortakommanden, arbetarrörelsen för lyfta arbetarna ur en utsatt position genom facklig kamp och utbildning. Och även om det inte finns ett socialt problem att bekämpa var och är folkrörelserna kollektiva rörelser där man gör saker tillsammans.

Skolvalet däremot handlar att var och en ska göra det bästa valet för sitt eget barn, oavsett hur det går för andra barn. Om skolvalet verkligen hade varit en folkrörelse hade det handlat om hur kollektiv av föräldrar över hela landet gick ihop och förbättrade sina lokala skolor. Såna fall saknas visserligen inte, men för de allra flesta handlar inte skolvalet om det. De skolor som ses som dåliga väljs bort. Skolvalet äger dessutom rum max en gång om året, folkrörelser byggs upp genom regelbundna aktiviteter och skapad gemenskap. Möten, demonstrationer, studiecirklar, friluftsaktiviteter, träningar, matcher.

Sist men inte minst är en viktigt kännetecken för folkrörelser att medlemmarna tar tag i det upplevda problemet själva. Arbetarrörelsen handlade inte om att arbetarna var och en skulle välja mellan olika företag som bäst kunde ta hand om arbetarnas rättigheter. De startade egna föreningar eller företag, skaffade egna lokaler. Liksom godtemplarna, liksom baptisterna, liksom fredsrörelsen, och så vidare. De flesta elever som går på friskola däremnot konsumerar en utbildningsvara som tillhandahålls av ett privat företag som utger sig för att vara bäst på utbildning.

Här, tycker jag, ligger själva kärnan. Folkrörelser handlade och handlar om engagemang och delaktighet. Flera historiker menar att de stora folkrörelserna är en viktig förklaring till Sveriges demokratiska 1900-talshistoria. I rörelserna tränades folk i kollektiv, fredlig organisering. Som historikern Sven Lundkvist beskrivit fick medlemmarna i folkrörelserna lära sig att ”skriva protokoll, sköta en ordförandeklubba och att foga sig i ett majoritetsbeslut.”[2] Deras medlemmar organiserade sig och tog sig in lokala församlingar och riksdag.[3] Cirka två tredjedelar av riksdagsledamöterna 1917 var nykterister.[4]

Det går självklart att problematisera den här harmoniska och konfliktfria bilden av folkrörelserna, vilket historiker också gjort. Folkrörelserna utmanade inte de rådande politiska strukturerna utan inlemmade sina medlemmar i dem. Vissa idéer lyftes fram, andra utestängdes.[5] Deras politiska betydelse och deras funktion som demokratiskolor är dock svår att förneka.

Folkrörelser har alltså spelat och spelar en viktig och konstruktiv roll i det svenska moderna samhället. Ordet i sig har en positiv klang och det är just därför Hökmark vill koppla samman skolval och friskolor med vår bild av folkrörelser. Utifrån ett historiskt perspektiv blir Hökmarks sammankoppling dock felaktig och djupt missvisande.


[1] Samuel Edquist, Nyktra svenskar: Godtemplarrörelsen och den nationella identiteten 1879–1918, Uppsala 2001, 19.

[2] Sven Lundkvist, Folkrörelserna i det svenska samhället 1850–1920, Stockholm 1977, s. 223.

[3] Ingrid Åberg, Förening och politik: Folkrörelsernas politiska aktivitet i Gävle under 1880-talet (Uppsala, 1975).

[4] Lundkvist 1977, 222.

[5] Se exempelvis Anne Berg, ‘En demokratisk revolution: De tidiga arbetarorganisationerna och formandet av demokrater från 1840-tal till 1880-tal’, i Berg, Larsson, Michaëlsson, Westberg, och Åkerlund, red., Utbildningens revolutioner: Till studiet av utbildningshistorisk förändring, 61–93 (Uppsala, 2017); Anne Berg, ‘Disciplinens politiska funktion: Den tidiga arbetarrörelsens sanktionssystem och medborgarskapandet, ca 1845–1885’, Historisk Tidskrift, 140:1 (2020), pp. 66–93.

Hyran, politiken och organisationerna

Socialdemokratisk valaffisch från 1946. Bild från Bengt Johansson: http://bengtjohansson.blogspot.com/

I det här inlägget diskuterar vår gästskribent, historikern Hannes Rolf, de senaste veckornas debatt om en förändring av hyressättningssystemet. Den svenska bostadsmarknaden har länge karaktäriserats av kollektiva förhandlingar och en stark organisering för både hyresgäster och fastighetsägare, ett system som växte fram under mellankrigstiden. Systemets förutsättningar har dock förändrats sedan 1990-talets omstöpning av bostadsmarknaden. Det nya förslaget skulle medföra ytterligare steg i den riktningen, och innebära en ändrad roll för hyresgäströrelsen.

OBS. Texten skrevs före dagens regeringskris.  

Politiken är en föränderlig sak, så även bostadspolitiken. Den svenska hyressättningsmodellen har under en lång tid utgått från att både hyresgästerna och fastighetsägarna har starka organisationer. Detta har kommit av den internationellt sett väldigt starka svenska hyresgäströrelsen vilken i sin tur har kommit av den starka ställning som både arbetarrörelsen och hyresboendet historiskt sett har haft i Sverige. När det nu verkar som om det kan bli socialdemokraternas uppgift att få igenom ett förslag som bryter med den ordning som man själva har varit högst delaktiga i att etablera så kan det vara på sin plats med en historisk återblick och kommentar. I skrivande stund är det fullt möjligt att den sittande regeringen kommer att falla långt innan något faktiskt förslag är presenterat, men bara det faktum att socialdemokratin har hamnat i det läge man befinner sig i är högst intressant i ett historiskt perspektiv.

Den nya utredningen gällande ”Fri hyressättning i nyproduktion”, vars betänkande (SOU 2021:50) presenterades den 4:e juni i år, kan vid en första anblick ses som bara ett ytterligare led i den liberalisering av bostadsmarknaden som pågått i flera decennier. Detta har skett parallellt med en utveckling där det offentligas aktiva roll och ägande på bostadsmarknaden har minskat. Men skulle ett förslag presenteras och genomföras, vilket det i och med januariöverenskommelsen finns starka skäl att tro att en ostörd regering faktiskt skulle göra, så innebär den något mer, nämligen en ganska ensidig maktförskjutning till nackdel för en till socialdemokratin närstående partsorganisation.

Justitie- och migrationsminister Morgan Johanssons digitala pressträff[1] i samband med mottagandet av utredningen var politiskt sett nästan mer intressant än själva betänkandet. Johansson ägnade sig åt en tjugo minuter lång brasklapp kring socialdemokratins aktiva roll i brottet med det system som man själva under 1900-talet hade byggt upp. Han menade i princip att lagändringen var ett pris som måste betalas för det som verkligen spelade roll i bostadspolitiken: investeringsstödet till nyproduktion av bostäder. De positiva punkter som Johansson lyfte var i huvudsak att systemet med förhandlade hyror i nyproduktion (s.k. presumtionshyror) skulle bestå och att hyrorna i det nya ”fritt hyressatta” beståndet inte i normalfall skulle höjas mer än KPI. Inte ens på hundra år skulle det nya systemet tränga ut det gamla, menade Johansson.

Själva kärnan i det hela, att hyran i vissa delar av beståndet ska sättas utanför förhandlingssystemet och att detta i sin tur ska öka nyproduktionen, argumenterade Johansson egentligen inte alls för. Fri hyressättning var helt enkelt ett jävla skit, men man hade ju baxat det ända dit. Även om det möjligtvis stämmer som justitie- och migrationsminister Morgan Johansson säger: att ett eventuellt förslag baserat på det betänkande som har presenteras inte kommer att få särskilt stora omedelbara konsekvenser, så innebär det att den generella bostadspolitiska modell som tidigare har kännetecknat Sverige och som redan är sargad av tidigare bostadspolitiska beslut kommer att få sig ytterligare ett par hugg. För att ta ett exempel: Om den till lägenhet ombyggda affärslokalen i markplan får en annan hyressättning än andra lägenheter i fastigheten så ökar det så klart benägenheten att argumentera för en allmän förändring. Dessutom är ju själva tanken att reformen ska leda till ett ökande av byggandet med olika modeller för olika delar av beståndet. Att genomföra en reform som man samtidigt försöker begränsa så mycket som möjligt är ju i sig intressant maktpolitik. Risken finns dock att om detta skulle fungera så skulle någon inom en inte alltför avlägsen framtid ha möjlighet att hävda att sådana hinder måste undanröjas för att den nya lagen ska få avsedd effekt.

Kanske faller nu den fria hyressättningen och även regeringen efter att Vänsterpartiet, som har svalt mycket under den här mandatperioden, till sist har fått nog. Men det är mycket möjligt att utredningen och frågan dyker upp igen. Att Sverigedemokraterna nu har tagit ställning för bruksvärdesmodellen kanske kan försvåra en mer omfattande avveckling, men klart är att om ett förslag likt det som nu orsakar så mycket politisk turbulens blir verklighet kommer en del av beståndet att ställas utanför de kollektiva förhandlingarna. Detta skulle innebära ett tydligt brott med den ordning på hyresmarknaden som började ta form under 1930-talet och sedan kom att etableras under den sista tredjedelen av 1900-talet: nämligen de kollektivt förhandlade hyrorna.

Bostadsfrågan är en politisk fråga som historiskt sett har kommit och gått i den politiska debatten. En underavdelning har varit hyresfrågan, som alltid har haft en viss särskild dynamik eftersom det så tydligt handlar om två parter, hyresgäst och hyresvärd, som givetvis har en del gemensamma intressen i frågan, men samtidigt en uppenbar intressekonflikt vad gäller t.ex. hyresvillkor och hyrans storlek.  Hyresboendet är i sig ett gammalt fenomen. Det förekom t.ex. i det antika Rom där bland andra många senatorer tjänade stora summor som hyresvärdar. Hyresboendets nutida utbredning i Europa skedde dock framför allt under 1800-talets urbanisering. Industrialiseringen innebar en massiv inflyttning till tätorter, och inte minst i de framväxande storstäderna ökade andelen som bodde i hyreslägenheter. Även om arbetarbostäder knutna till arbetsplatsen var vanliga i bruksorterna och även i viss mån i städerna så kom ett stort antal arbetare och andra att hyra sin bostad på den öppna marknaden.

Hyresförhållandet tycks dock inte ha varit friktionsfritt, varken i det gamla Rom eller i det sena 1800-talets Sverige. Vräkningar och nattliga flyttar strax innan hyran skulle betalas förekom och det hände att konflikter kring hyresboendet ledde till fysiska konfrontationer. Kollektivt hyresstrejkande tycks sporadiskt ha förekommit, och så tidigt som 1875 förekom i Sverige försök att organisera hyresgäster i en gemensam förening. Hyresgästföreningarna fanns med som återkommande projekt i städerna under folkrörelsernas tidigaste år, men det var inte förrän under mellankrigstiden som hyresgästernas organisationer blev ett bestående fenomen. En våg av nybildade hyresgästföreningar sköljde över hyresmarknaden under den korta hyresregleringsperioden som varade mellan 1917 och 1923. Lagen, som kom av världskrigets bostadskris, gällde inte hela beståndet men för första gången fanns besittningsskydd och hyresbegränsning på den svenska hyresmarknaden. Inte minst kom perioden att inspirera framtida bostadspolitiska krav. Under 1923 bildades Hyresgästernas Riksförbund, den organisation som skulle komma att samla de flesta hyresgästföreningar och som vi idag känner som Hyresgästföreningen. Utvecklingen i Sverige var knappast unik, runt om i Europa och i Amerika bildades under samma tid på många håll olika hyresgästorganisationer för att lyfta fram kollektiva intressen.

Medan Hyresgästernas Riksförbund i Sverige ägnade sig åt politiskt påverkansarbete med främsta syfte att åstadkomma en ny hyreslag med skyddande bestämmelser för hyresgästerna, skedde initiativ bland lokala hyresgästföreningar som drev lokalpolitiska frågor, ordnade sociala verksamheter och initierade olika kooperativa projekt. HSB växte fram som hyresgäströrelsens andra gren och även om förhållandet mellan hyresgäst- och HSB-föreningarna inte alltid var friktionsfritt så tjänade man mycket på varandras mobilisering och ekonomiska resurser. Successivt började även hyresgästföreningarna att direkt utmana fastighetsägarna, och för att stoppa vräkningar och hyreshöjningar initierade man kollektiva aktioner. Det man ägnade sig åt var bland annat hyresstrejker, blockader och massuppsägningar. Dessa hyreskonflikter blev särskilt omfattande i Göteborg under de så kallade hyressänkningsaktioner som påbörjades i början av 1930-talet och som pågick i stor skala fram till den så kallade Olskrokenkonflikten 1936–1937, som visserligen kan sägas ha vunnits av hyresgästorganisationerna men som ändå markerade slutet för den mer direkt offensiva perioden i hyresgäströrelsens historia.

Mellankrigstidens kollektiva hyreskonflikter innebar framför allt att ett partsförhållande etablerades på hyresmarknaden, där fastighetsägareföreningarna, som i många fall hade funnits sedan 1800-talets sista decennier, stöptes om till mer renodlade partsorganisationer. Successivt växte rutiner för halvformella förhandlingar och mer fastlagda förhandlingsordningar fram och både fastighets- och hyresgästföreningar kom att ställa allt större krav på rättning i leden och centraliserade förhandlingar. Inom hyresgäströrelsen var konflikten påtaglig mellan de som önskade lokalt inflytande och mobilisering och de som menade att en centralisering var nödvändig. Den konflikten har nog egentligen aldrig lösts utan den har istället dykt upp vid olika tillfällen i rörelsens historia, vilket inte minst har märkts under de senaste årens konflikter och inte minst vid uteslutningen av Hyresgästföreningens regionordförande i Västra Sverige.

Mot slutet av 1930-talet avtog de kollektiva konflikterna och i 1939 års hyreslag antogs det att hyresgästernas organisationer nu var så pass starka att hyresmarknadens organisationer själva skulle kunna göra upp om förhållandena. Dessutom räknade man med att statens ökade intresse för bostadsproduktion skulle förbättra hyresgästernas ställning ytterligare. Hyresgäströrelsens politiska krav på besittningsskydd och hyrestak hörsammades inte, utan istället tycktes man vara på väg mot en lösning av Saltsjöbadsmodell, d.v.s. utan direkt statlig inblandning. Emellertid kom det andra världskriget i vägen och 1942 tillkom en hyresreglering som, likt regleringarna på många andra varor, var tänkt att vara tillfällig. Den kom dock att bestå i flera decennier. Ett direkt besittningsskydd infördes och även ett system för hyreskontroll där partsorganisationerna fick platser som representanter i lokala hyresnämnder och den centrala tillsynsmyndigheten Statens Hyresråd. Som statsvetaren Bo Bengtsson har påpekat så innebar detta att partsorganisationerna, även om de inte förde regelrätta förhandlingar, hade täta kontakter och möjligheter till de facto förhandlingar och överenskommelser. Det system med bruksvärdeshyra och kollektiva förhandlingar som från 1968 kom att ersätta hyresregleringen utarbetades också i relativt samförstånd mellan fastighetsägarnas och hyresgästernas organisationer.[2]

Samtidigt hade också bostadsmarknaden förändrats. Det statliga och kommunala engagemanget i bostadsbyggandet ökade massivt och en stor kommunal produktion av allmännyttiga hyreslägenheter tog fart, samtidigt som även bostadsrätter och villor ökade i antal. Flera ”rörelseanknutna” organisationer som HSB, Riksbyggen, Byggnads och BPA var direkt involverade i produktionen. Man bör alltså, med tanke på Morgan Johanssons uttalade prioriteringar, minnas att Hyresgästföreningen varken har varit eller är den enda bostadsorganisationen med kopplingar till socialdemokratin och att man även här historiskt har behövt väga olika intressen mot varandra. Hyresgästernas organiserade inflytande var ett verktyg, ett annat var byggandet och dessa fick man dessutom väga mot sysselsättningen och konjunkturpolitiken. Intressant nog gav Johansson under den tidigare nämnda pressträffen uttryck för en förhoppning att de allmännyttiga bolagen, som var de som en gång började att kollektivt förhandla hyran med hyresgästföreningarna, skulle komma att fortsätta göra detta även i sin nyproduktion.

Statens avtagande inblandning i bostadsproduktionen från 1990-talet förändrade givetvis spelplanen, och likt många av arbetarrörelsens organisationer har Hyresgästföreningen ofta fått inta en defensiv position. Man har dock lyckats upprätthålla ett, inte minst i internationellt perspektiv, anmärkningsvärt högt antal medlemmar och ett starkt inflytande. Förmodligen skulle man, även om de kollektiva förhandlingarna på sikt avskaffades i hela beståndet, kunna leva kvar som en konsumentorganisation som företrädde hyresgästerna i individuella förhandlingar och tvister. En ”ökad efterfrågan från hyresgäster angående biträde i de enskilda hyresförhandlingarna” står också med i konsekvensbeskrivningen i det tidigare nämnda betänkandet.[3] Ett system där hyreshöjningar och hyressänkningar ska prövas individuellt utifrån skiftande hyresnivåer kan mycket väl komma att inbjuda till sådana.

Det som står på spel är istället på sikt Hyresgästföreningens roll som förhandlande partsorganisation, kanske särskilt vad gäller det växande privatägda beståndet. Här måste man minnas att det normala under de flesta av de år då hyresgästföreningarna först växte fram var ”individuella förhandlingar” om hyresvillkor och hyra där hyresgästerna ofta förhandlade bort en del av de få lagliga skydd som de hade. De kollektiva förhandlingarna kom till av att hyresgästerna, på ett väldigt lokalt och direkt sätt, gick samman och direkt krävde ett kollektivt inflytande genom sina hyresgästföreningar. Detta förändrade hyresförhållandet och innebar en maktförskjutning som senare politiska reformer utgick ifrån. Men detta skedde också under en period när arbetarrörelsen som helhet, särskilt i Sverige, var på frammarsch, vilket knappast kan sägas om dagens läge. Om politiskt spel eller rörelsemobilisering kan stoppa förslaget och/eller framtida förslag i samma riktning återstår att se, men klart är att den som vill förstå dagens hyresmarknad bör se till historien. Det finns också all anledning för historiker att i högre grad än vad som hittills har varit fallet göra just det.

Hannes Rolf,

Historiker vid Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala Universitet

Referenser och lästips

Baheru, Haymanot. Hyressättning – Prisets reglering vid bostadshyra. Jure, Stockholm 2020

Bengtsson, Bo. Sverige – kommunal allmännytta och korporativa särintressenur Bengtsson,

Bo (red.). Varför så olika? Nordisk bostadspolitik i jämförande historiskt ljus. Égalité, Malmö 2013, s.119–194

Hobsbawm, Eric. ”Labour in the Great City” ur New Left Review, 1987

Ivarsson, Michael & Tengling, Ulla. Ett hem i folkhemmet – berättelsen om en levande folkrörelse. Hyresgästernas Riksförbund, Stockholm 1988

Nylander, Ola. Svensk Bostad 1850–2000. Studentlitteratur, Lund 2013

Rolf, Hannes. En fackförening för hemmen: Kollektiv mobilisering, hyresgästorganisering och maktkamp på hyresmarknaden i Stockholm och Göteborg 1875–1942. Ersta Sköndal Bräcke högskola, Stockholm 2020

SOU 2021:50 Fri hyressättning vid nyproduktion av bostäder

Strömberg, Thord. ”Historien om bostadsmarknadens politisering. Socialdemokraterna och bostadsfrågan” ur Misgeld, Klaus; Molin, Karl & Åmark, Klas (red.), Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 100 år. Tiden, Stockholm 1989

Wallengren, Hans. Hyresvärlden – maktrelationer på hyresmarknaden i Malmö ca. 1880–1925. Mendocino, Ystad 1994


[1] https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/06/digital-presstraff-med-morgan-johansson/ (Hämtad 2021-06-11)

[2] Se Bengtsson, Bo. Sverige – kommunal allmännytta och korporativa särintressen, ur Bengtsson, Bo (red.). Varför så olika? Nordisk bostadspolitik i jämförande historiskt ljus. Égalité, Malmö 2013, s.119-194

[3] SOU 2021:50 s. 363

När miljardärernas pengar inte bara lades på hög

I slutet av helgen cirkulerade en artikel från Financial Times i mitt Twitterflöde. I den kunde man läsa att miljardärer tjänat ohyggliga summor på bland annat de finansiella stimulanspaket som regeringar och centralbanker pumpat ut sedan 2020. Ska man tro artikelförfattaren går vi en perfekt storm till mötes om ingenting görs åt att allt större förmögenhetsökningar landar hos enskilda miljardärer. Näst efter Ryssland är Sverige det land där de allra rikaste individerna och deras familjer tjänat mest på pandemin. Jag som ändå skulle skriva något om Gunnar Sträng och hans investeringspolitik nappade direkt. Det finns en historisk parallell att dra här. 

Det är nästan omöjligt att inte hitta gemensamma drag mellan vår svajiga ekonomi idag, och den som var för 100 år sedan: finansiellt snabbväxande men känslig för störningar i världshandeln och med kronisk brist på inhemsk efterfrågan i många länder. Även då hade en pandemi härjat och dessutom ett världskrig. När de tog slut var den första stora frågan hur världen snabbt skulle kunna gå tillbaka till hur den var innan. När det blev uppenbart att det gamla normala inte längre existerade, förbyttes diskussionen till att handla om hur något nytt och bättre kunde byggas. 

Den historiska parallellen får därför börja i en omväg kring Arbetslöshetsutredningen som tillsattes av den liberala statsministern C.G. Ekman 1927. I bilagan, skriven av nationalekonomen och senare den folkpartistiske partiledaren, Bertil Ohlin, kom en uppmaning om att aktivera det kapital som lagts på hög av stater och rika individer under de osäkra tider som varit under 1920-talet. Han hade dessutom gett ut en skrift samma år med titeln Sätt igång produktionen (Ohlin var professor i Köpenhamn så titeln är egentligen Sæt produktionen i gang). Det Ohlin varnade för då har klara likheter med vad som nu riskerar att hända med alla pengar som miljardärer tjänat under pandemin, om ingenting görs. De fortsätter passivt att öka i värde utan att det omsätts till produktion eller sysselsättning. 

Ohlins bilaga blev färdig först 1934, och då var statsministern i stället socialdemokrat. Två år tidigare hade blivande finansministern Ernst Wigforss tangerat Ohlin i sin pamflett Har vi råd att arbeta?. Situationen var påtagligt annorlunda jämfört med 1927. Både importtullar och stimulanspaket hade då införts. I Sverige var Guldmyntfoten ett minne blott. Hur en liberal som Ekman (eller för den delen dåtidens frihandelsvänliga socialdemokrater) hade hanterat Ohlins slutsatser: att det kunde bli nödvändigt med begränsningar av kapitalflöden och frihandel för att öka sysselsättningen hemma i Sverige, hade varit intressant att veta mer om. Men tiden hann så att säga före Ohlin.  

Kapitalflödena begränsades: Både genom Ernst Wigforss allt högre arvsskattesatser och krigsregleringarna av kreditpolitiken från och med 1939. Wigforss var dessutom ideologiskt en mycket stark motståndare till att ”tjäna pengar på pengar”, det vi skulle kalla passivt ägande av finansiella tillgångar för att göra stora förmögenheter ännu större.[1]Arvsskatten var i hans ögon viktigare än kapitalskatten. 

Ohlin hade ju menat att pengar som inte användes inhemskt, eller som låg stilla i väntan på bättre väder, inte gjorde nytta om man ville minska arbetslösheten. I grannlandet Norge filade den framtida nobelpristagaren Ragnar Frisch på ett sätt att permanent få upp investeringsnivån i industrialiserade länder. Den situation som hade varit under 1920-talet dög inte. Det behövdes bostäder, vägar, järnvägar, elnät, vatten och värme till växande städer. Folk var i behov av arbeten att gå till. Produktionskapaciteten i industrin måste höjas så att all ny tillgänglig teknik kunde utnyttjas. Både statliga och privata medel krävdes för att uppnå detta. Det enda rimliga var att slå ihop finans- och penningpolitiken till en helhet som kunde agera för att höja investeringsnivån långsiktigt. 

Så, vad visar egentligen de massiva ökningarna av de allra rikaste individernas förmögenheter under pandemin? Jo, att det sannerligen inte är brist på kapital. Däremot är det brist på ändamål som möjliggör för kapitalet att flytta från börsen, och i stället riktas mot investeringar i reala tillgångar. I post-pandemins tidevarv kommer det bli ett allt större problem om kanaliseringen av kapital till produktiva investeringar inte kan ske på ett effektivt sätt. Den sociala oron ökar om arbetslöshet biter sig fast och de ekonomiska klyftorna blir större. Vi riskerar att bli fattigare som land om vi inte kan dra nytta av ny teknik och bättre infrastruktur. 

När Gunnar Sträng tillträdde som finansminister 1955 förefaller han ha haft Wigforss analys i bakhuvudet. Han behöll och utökade arvsbeskattningen. I den första långtidsutredningen som producerades av finansdepartementet under hans ledning, med titeln Balanserad expansion (1956:53), visades behovet av en långsiktig investeringspolitik. Nu fanns dessutom verktygen att genomföra den. 

Det handlade inte om att göra enskilda mindre satsningar. Det här var ett projekt som skulle löpa över flera årtionden och kanske ta ett par generationer att färdigställa. Därför var det så viktigt att man hade samhällets olika grupper med sig. I texten står:

Inom alla samhällsgrupper här i landet finner man en progressiv inställning i den meningen, att växande anspråk ställs på nationens resurser både vad gäller konsumtion och kapitalbildning; man kan lätt konstatera, att dessa anspråk totalt sett vida överstiger de möjligheter, som med någon grad av sannolikhet kan komma att realiseras. Denna progressiva inställning är en värdefull tillgång. Den är en av de säkraste garantierna för att de ekonomiska framstegen kommer att fortsätta (s. 17). 

Borta var den kristid som Ohlin skrev om i sin utredningsbilaga, men insikten fanns kvar om att kapital ska komma till produktiv användning, istället för att passivt förvaltas av stater eller enskilda individer. Det var ingen tvekan om att expansion skulle ske, utan som titeln anger, så handlade det om att balansera de olika behov och viljor som var för sig gjorde anspråk på de investeringar som skulle göras. Här grundlades det man kan kalla ”Strängberget”. En lång period av offentlig investeringsexpansion.  

”Strängberget” eller den långa perioden av expansiv investeringspolitik i Sverige. (Graf lånad från S-föreningen Reformisterna som i sin tur hämtat data från ekonomhistorikern Rodney Edvinsson och Statistiska Centralbyrån.)

Ska Sverige fortsätta att omfamna familjeförmögenheternas tillväxt och bli det nya Rockefeller-landet frågade sig artikelförfattaren i Financial Times. Det kan man undra. Idag är inställningen till expansion både i Sverige och i våra europeiska grannländer knappast progressiv så mycket som den är krispräglad. Frågan är när insikten kommer landa: att det gamla normala inte kommer tillbaka och vad det nya normala blir. Det tog drygt två årtionden under 1900-talets första hälft att förändra den allmänna inställningen till den ekonomiska politiken från krisartad till progressiv. Ett årtionde om vi räknar från andra världskrigets slut. Pessimismen i FT-artikeln till trots visar historien att stora förändringar kan inträffa på mycket kort tid. 


[1] Werin, Lars (red.), Från Räntereglering till inflationsnorm: Det finansiella systemet och

Riksbankens politik 1945–1990 (Stockholm, 1993).

Reduktionen och välfärdsstaten, eller då en liten tysthet spred sig i salen

Axel Oxenstierna lyfts gärna fram i samtidsdebatten. Mer sällan lyfts de personer som motverkade Oxenstiernas system. I denna text funderar Martin och Christopher på effekterna av privatiseringar och faran i att låta uppfattningen att några får skor sig på det allmänna bästa växa sig stark i opinionen, under 1600-talets andra hälft och i dag.

Frågan om privata eller offentliga utförare av samhällstjänster har ånyo blossat upp. Delvis är debatten sporrad av den utveckling vi sett inom skolans område under de senaste decennierna med ökad skiktning av elever och en ökande andel privata huvudmän. Likaså har Sveriges förmåga att under nuvarande pandemi värna om äldreboenden och sköta sjukvården bidragit till debatten. Och den senaste veckan har Telia hamnat i fokus. Oavsett vad man tycker om privatisering är det vanskligt för staten att välfärdssystemen drabbas av legitimitetsbrist, för vad ska vi annars med staten till? Som vanligt med historia är det här, dock, inget nytt. Den svenska staten genomgick en djup legitimitetskris redan på 1600-talet och oförmågan att lösa den resulterade i kungligt envälde och statlig konfiskering av egendom, Karl XI:s reduktion.

Privatiseringarnas motståndare varnar för att utvecklingen inom skolan snart inte är möjlig att rulla tillbaka, även om en framtida politisk majoritet skulle vilja det. Privatiseringarnas förespråkare talar istället om effektivare användning av resurser och om egenintresset – vinstutdelningar – som den ultimata drivkraften för såväl skolor, sjukvård som kemtvättar. Företaget Kry:s vd pratar om att rädda välfärden, inte att dra ned på privatiseringsambitionerna.

Det går helt klart att dra historiska paralleller här. Som historikerna Mats Hallenberg och Magnus Linnarsson visat i en rad studier, är frågan om privat eller offentligt långt ifrån ny. Många offentliga verksamheter, som till exempel tullen, har legat i privata händer under långa perioder.

Å andra sidan förväntades inte dåtidens stat sköta många av de funktioner som vi idag ser som det offentligas kärnuppgifter. De med pengar lät sina barn gå i privata skolor, lät sig vårdas av privata läkare och lät sina gamla tas om hand av privata sköterskor eller på privata vårdinrättningar. Staten reglerade verksamheterna och försökte sörja för de mindre bemedlade. Strävanden mot enhetlig skola och sjukvård ser vi först på bredare front under 1900-talet, till stora delar drivet av en vilja till jämlikhet och likvärdiga möjligheter för alla oavsett familjebakgrund.

Den privatisering som föranledde 1600-talets kris berörde något helt annat, nämligen jordinnehav och krig. I hela Europa och speciellt i ett så pass utpräglat agrart land som Sverige var jorden den viktigaste samhällsresursen. Jorden och dess avkastning utgjorde basen i ekonomin och dikterade tydligt takten, från sommarens eventuellt sinande spannmålslager till höstens överflöd. Betydelsen av reformationen under 1500-talet, då stora mängder jord överfördes från kyrkan till staten, kan inte underskattas. Kronans jordinnehav steg från fem procent till nästan en tredjedel av rikets jord. Kronan blev mycket rikare.

Samtidigt gav jorden låg avkastning, och i form naturaprodukter som spannmål, smör, skinn och liknande. Bara en liten del avsattes på marknaden. När den svenska staten från och med 1500-talets slut blev alltmer involverad i krig kring Östersjön uppstod problem. Det som behövdes för att bedriva krig var inte smör i Dalsland eller spannmål i Uppland utan kontanter i Tyskland eller varhelst kriget bedrevs. Dessutom var de svenska skatteinkomsterna alltför små, de räckte inte för att betala alla vapen och löner eller all proviant.

Två huvudsakliga lösningar på det här problemet växte fram under 1600-talet. För det första skulle staten släppa sitt fokus på skatteinkomster i natura för att i stället satsa på penninginkomster. Staten skulle stimulera handel och exportproduktion, ta ut tull, och bedriva krig. En del reformer är mer kända, som att valloner hämtades hit för att få i gång järnproduktionen. Andra är mindre kända, som att privata aktörer fick ta över stora delar av skatteuppbörden, det vill säga indrivandet av skatt. Det kan verka främmande för oss, Skatte- och Tullverket ligger nog långt ner på listan över statliga myndigheter som kan privatiseras. Men det var en tämligen vanlig europeisk företeelse att privata aktörer betalade staten för rätten att driva in skatter i ett visst område. Staten fick intäkter i mynt, och slapp hantera skatteuppbörden och försäljningen av naturaprodukterna.

För det andra började allt fler i ledande skikt anse att staten som aktör, vare sig som utförare eller producent, helt enkelt var ganska kass. Bergsbruk, jordbruk och annan typ av produktion sköttes bäst av privata aktörer. Det var de som kunde stimulera tillväxt, och därmed en svällande skattebas. Pengarna från försäljningarna och de ökade skatteintäkterna skulle dessutom finansiera nya landerövringar, vilket skulle öka kronans intäkter ytterligare. Och så vidare.

Riksrådet, dåtidens regering, var varma anhängare till privatiseringspolitiken. Medlemmar som Axel Oxenstierna och Per Brahe d.y. menade att det var problemfritt för staten att delegera vissa funktioner och göra sig av med jord. Bara de som var kvar i en medeltida naivitet kunde hävda att kronan kunde leva enbart av inkomster från sina gods. Världen hade förändrats sedan ”kungen satt på Håtuna”, de medeltida folkungarnas gamla gods i Uppland. Brahe, som tagit över många kronogods, menade att de börjat ge kronan en inkomst av 1 400 daler, mot blott 14 daler tidigare.

De mödosamt ihopsamlade kronojorden började alltså ges bort igen. Mot engångsbelopp hamnade jord och gårdar i privata händer. Många gånger hade man heller inget val. Krig är ett effektivt sätt att förvandla en stor förmögenhet till en liten. När freden var underskriven knackade kreditorer och officerare på dörren för att få betalt och om pengar saknades fick man betala med jord eller åtminstone framtida jordintäkter.

Denna ideologi och praktik medförde ett stort resursöverförande från kronan till privata adelsmän. År 1680 kontrollerad adeln två tredjedelar av avkastningen från all jord i riket. I många fall hade familjer i eller nära rådet – Oxenstierna, de la Gardie, Wrangel, Brahe – skaffat sig omfattande jordinnehav.

Men vid det laget hade marken börjat skaka under den gamla rådseliten. Vid 1600-talets mitt började allt fler röster höjas mot förda politik. Stora grupper i Sverige – främst bönder, men även en med tiden växande grupp borgare, präster och adelsmän, som inte fått del av kronans jord – såg statens förlorade kontroll över jorden som ett allt större problem. Kronans inkomster hade inte ökat utan minskat. Samtidigt växte adelspalats upp som svampar ur jorden. Många uppfattade det som att ett fåtal förmerade sig på det allmännas bekostnad. Man började prata om en så kallad reduktion, att ta tillbaka kronogodsen.

Samtidigt fortsatte den seglivade kampen mellan kungamakt och eliten inom adel och riksråd om kungens rätt att bestämma själv, en kamp som vid det laget pågått i flera hundra år och böljat fram och tillbaka. Riksrådet agerade förmyndarregering åt Karl XI fram till 1672 och hade vant sig vid ett stort inflytande medan den nye kungen ville bestämma mer själv.

Återigen utgjorde kriget en katalysator. Det Skånska kriget (1675–1679), vilket egentligen var en del av det Fransk-Nederländska kriget (1672–1678), hade gått så där. Tack vare framför allt Frankrikes hjälp vid förhandlingsbordet hade Sverige i stort sett bibehållit sina gränser, men man hade klarat sig med en hårsmån. Armén och flottan hade visat sig vara i riktigt dåligt skick och statens intäkter var otillräckliga. Detta var allvarligt. Den tidigmoderna statens huvudfunktion, dess existensberättigande, var att försvara riket.

Här såg Karl XI och hans rådgivare möjligheter att koppla samman försvarets behov, statens bristfälliga finanser, den förda jordpolitiken, och riksrådets inflytande. Samtidigt visste de att adeln inte skulle gå med på detta frivilligt. Ett tungt vägande argument mot återtagande av gods var att de hade donerats och sålts enligt gällande lagar. Ett återtagande skulle innebära att kronan bröt ingångna avtal och att kungen kunde bli anklagad för tyranni. Vid riksdagen 1680 använde därför Karl XI framgångsrikt kriget och ett uttalat hot mot rikets existens som tunga argument för att vrida politisk makt och ekonomiska resurser ur sina motståndares händer. Med hjälp av de ofrälse och adel utanför eliten infördes enväldet, rådets makt kvästes, donerad kronojord konfiskerades och adeln tvingades gå med på så kallade kontributioner. När det slutligen gick upp för adeln på riddarhuset vad som höll på att hända uppstod ”det som en liten tysthet på salen” enligt protokollet. En politisk strömkantring har sällan fångats mer pregnant.

Oavsett om det är rätt eller fel rätt att privatisera finns vissa viktiga, och slående, likheter mellan 1600-talets jordpolitik och de svenska välfärdsprivatiseringarna i modern tid.  Staten utmålades då som nu som en dålig utförare medan privata dito anses kunna förvalta och förmera medel av olika slag på ett mycket effektivare sätt.

Då som nu led privatiseringssystemet av legitimitetsbrist. Ett tydligt problem var och är den oklara kopplingen mellan privata vinster och samhällsvinster. Då sa motståndarna att kronans intäkter hade minskat, inte ökat, och nu säger man att välfärden inte blir märkbart bättre skött, kanske till och med sämre i vissa fall. Om det är uppfattningen är det inte konstigt att de privata vinsterna sticker i ögonen

Vidare finns och fanns det starka kopplingar mellan politiker som hade makten över besluten om privatiseringar och de som gynnades ekonomiskt av privatiseringsbeslut. Då hette de De la Gardie och Wrangel, idag pratar vi om ofta transnationella företag som tillhandahåller välfärdstjänster och gärna anställer före detta politiker; om de inte redan ägs av politiker. Precis då som nu finns det inget direkt olagligt med något av detta, men det uppfattas ändå som korrumperat på ett mer allmänt plan. Och slutligen tjänar historien ständigt som slagträ. Brahe pekade på medeltiden som avskräckande exempel, dagens försvarare av privatiserad välfärd talar om DDR-Sverige

Samtidigt finns det viktiga skillnader, den främsta är den stora mängden människor som direkt påverkas av privatiseringarna och stödjer dem. Dagens försvarare av privatiseringar är inte bara utförarna själva, där ingår även föräldrar som vill välja, eller välja bort skolor till sina barn, vårdtagare och välfärdsarbetare som inte vill jobba för offentlig sektor samt inte minst aktieägare och bolagsledningar. Karl XI behövde inte förhålla sig till något av det, hans främsta motståndare var en grupp inhemska adelsmän i tydlig demografisk minoritet.

Men det går inte att bortse från att det finns en djup och avgörande likhet mellan 1600-talets situation och nu. En faktor med vars hjälp Karl XI och hans närmsta förmådde att omkullkasta hela det politiska systemet och skapa sitt militariserade envälde. Nämligen frågan om varför staten ens finns, och vad vi ska med den till om den inte kan göra det den utfäst sig att göra. Då var det rikets försvar. Dåtidens kungars starkaste argument för att rättfärdiga utskrivningar av soldater och skatter var kriget och att fienden behövde hållas stången. Detta höll alla med om. Ingen ville ha krig och krig var det ofta. Bättre där än här.

Styrkan i moderna samhällen – eller ekonomier – ligger inte på samma sätt i krigsmaktens slagkraft. Försvarsförmågan finns kvar som faktor men Internationell konkurrenskraft mäts lika ofta, om inte oftare, i vårdköer, patientnöjdhet, reservlager, PISA-resultat och innovationsindex. Men också i förmågan att bekämpa skogsbränder och pandemier. Om inte tidigare så har ett år av pandemi visat oss att sjuk- och hälsovård bär på potential att såväl avsätta politiker som omforma politiska spelregler. En framtida reduktion hänger därför inte lika samman med en militär förlust eller seger utan i föreställningar om statens oförmåga att spela sin välfärdsroll i människors liv. Likt i en pandemi. Man ska inte underskatta styrkan i den politiska handlingskraft som går att ösa ur en upplevd kris.

Martin Almbjär

Christopher Pihl

Arkivens öppettider under pandemin – beslut med konsekvenser för framtida forskning?

En av faktorerna som fick oss att starta den här bloggen var de neddragningar, bland annat i form av kortare öppettider, som aviserades inom Riksarkivet under hösten 2019. Utvecklingen inom samma myndighet under rådande pandemi har återigen aktualiserat det faktum att många av oss historiker är helt beroende av arkiven för vårt arbete. Dessutom är Riksarkivet vårt gemensamma minne som alla medborgare kan kräva att ha en god tillgänglighet till.

Sedan månader tillbaka är myndigheten Riksarkivets läsesalar endast öppna en timme om dagen, tre dagar i veckan. Det är tydligt att man från myndighetens sida egentligen vill ha stängt. På dess hemsida kan man bland annat läsa:

”Även om läsesalarna håller öppet ber vi alla att om möjligt undvika att besöka oss.”

”Öppethållandet är till för att du ska kunna ta del av allmänna handlingar som du behöver omedelbar tillgång till, och som inte är tillgängliga på annat sätt.”

Det är i allra högsta grad tydligt att man inte vill ha några forskare där. En timmes öppettid, och endast möjlighet att göra beställningar av material dagen före besöket gör att man som arkivbesökare måste veta exakt vad man är ute efter. Detta gör att forskningsprojekt som befinner sig i sin inledningsfas, eller med behov av att gå igenom stora mängder material eller material spridda bland olika arkivbildare, blir i princip omöjliga att genomföra i nuläget. Det som på sin höjd går att göra är mindre, koncentrerade studier av ett begränsat arkivmaterial. 

En uppmaning i pandemitider med långtgående konsekvenser. (Foto E. Pihl)

Extra besvärlig är situationen för studenter, doktorander och forskare med tidsbegränsade anställningar som inte har möjlighet att vänta ut pandemin till dess att Riksarkivet återgår till sina gamla öppettider. Risken är att forskningen i allt högre grad kommer att riktas mot material som med arkivets egna ord ”är tillgängliga på annat sätt”. Denna risk var påtaglig redan före pandemin. I Historisk Tidskrift 2020:3 varnade ett antal företrädare för arkiv- och universitetssektorn för ett allt för ensidigt fokus på digitalisering: ”dagens mycket begränsade urval av tillgängliga handlingar via en skärm koncentrerar forskningen på ett bekymmersamt sätt”. I nuläget är ca två procent av arkivets 80 mil handlingar tillgängliga digitalt.

Nu tänker nog många att det är väl bra att Riksarkivet tar sitt ansvar och inte håller öppet. Men för många studenter och forskare inom historia och andra ämnen som använder sig av arkiven innebär det att deras arbete stannar upp, eller måste riktas om. För många historiker är arkiven en lika väsentlig del av verksamheten som kemistens labb. Och än märkligare blir Riksarkivets beslut att så drastiskt kringskära tillgängligheten när man beaktar det faktum att andra, för oss historiker mycket viktiga, institutioner är öppna. Stockholms stadsarkiv håller öppet fem dagar i veckan. På fredagar är öppettiden kortast, då har man öppet i endast fyra timmar – en timme längre än Riksarkivets sammanlagda öppettid under veckan. På universitetsbiblioteket i Uppsala håller specialläsesalen – där den som vill läsa äldre tryck och handskrifter måste sitta – öppet fyra timmar om dagen. Kungliga biblioteket har även det öppet, minst sex timmar om dagen, dock för förbokade besök. Bara för att nämna några exempel.  

Varför Riksarkivet – Sveriges största arkiv – inte kan kosta på sig att hålla öppet mer än tre timmar i veckan är besynnerligt. Ur ett smittskyddsperspektiv torde väl generösa öppettider och luftig möblering vara ett bättre sätt då det kan sprida ut besökarna över dagen eller veckan. Eller varför inte ta efter KB:s praktik med förbokade besök för dem som behöver vara en längre tid i arkivet? Risken är att stängningen kommer att begränsa forskningen genom att permanent få forskare att välja bort material från Riksarkivet, eller material som inte finns digitaliserat. (Långt ifrån allt material kommer att vara elektroniskt tillgängligt inom en nära, eller ens avlägsen, framtid.) Detta skulle kunna förstärka den onda cirkel av argument som handlat om att minskande besöksantal och ökad satsning på digitala arkiv motiverade försämrade öppettider. Man kan hoppas att de mycket snålt tilltagna öppettiderna under pandemin inte kan kopplas till de neddragningar av öppettider och blåögda tilltro till digitaliseringens möjligheter som vi såg under 2019, men fan tro’t.

Christopher Pihl

Vad i herrans namn är egentligen fideikommiss?!

Brita Planck, historiker, och för tillfället delaktig i ett stort forskningsprojekt om fideikomisser rätar ut frågetecknen.

Finns det något mögligare än fideikommiss? Själva ordet andas feodalism. Det får en att tänka på  Jane Austens skildringar från tidigt 1800-tal eller tv-serien Downton Abbey, som just kretsade kring arvsbekymren för en greve med tre döttrar och ingen son. Konstigt nog är det i princip bara i Sverige – världens modernaste land – som företeelsen fortfarande finns kvar, något som aktualiserats genom en serie artiklar i Dagens Nyheter. Artiklarna fick ”fideikommiss” att trenda på Twitter, och att många undrade vad sjuttsingen fideikommiss egentligen är visar sökhistoriken från Wikipedia.

Debatten kring fideikommis är dock full av föreställningar som inte alltid speglar den historiska verkligheten. Inte heller Björn af Kleen, som skrivit artiklarna i DN och även en bok om fideikommiss, tycks ha full koll, utan påstår i DN:s podd att fideikommiss innebär att ”egendomen ska bevaras som en enhet och vandra mellan släktens manliga händer, från far till son”. Och i DN:s rapportering har fideikomiss gjorts till en jämställdhetsfråga.

Eftersom jag precis inlett ett forskningsprojekt tillsammans med historikern Martin Dackling (Lund) och ekonomiskhistorikern Göran Ulväng (Uppsala) och fenomenet uppenbarligen väcker intresse, tänkte jag här göra en liten utredning kring vad fideikommiss är och dess historia i Sverige.

Att fideikommiss ska gå till äldste son, det vill säga det som kallas primogenitur, är sannolikt den vanligaste missuppfattningen när det gäller fideikommiss. Det är den undantagslöst vanligaste konstruktionen, men krävs inte för att något ska vara fideikommiss. Fideikommiss ska i första hand förstås som ett enarvingesystem. Det vill säga att egendomen hålls ihop genom att en arvinge får ta över hela egendomen. Vem som får ärva bestämmer stiftaren. Det fanns fideikommiss som skulle gå till äldsta dottern, som Trestena i Västergötland, och det fanns fideikommiss som kunde ärvas av både döttrar och söner, som Råbelöv i Skåne.

Fideikommissbildandets historia i Sverige var relativt kort. Fideikommiss som idé slog rot i Sverige under 1600-talet, då den svenska adeln genom till exempel trettioåriga kriget kommit i kontakt med företeelsen på kontinenten. De första fideikommissen (som Gustaf Adolf Lewenhaupts 1660 och Hans Kristoffer von Königsmarcks 1682) stötte emellertid på patrull inför den orubbliga svenska arvsrätten. Enligt denna skulle samtliga barn ärva, dock skulle söners arv vara dubbelt så stort som döttrarnas (utom i borgarståndet där alla barn ärvde lika). Maria Wrangel, gift med Hans Kristoffer von Königsmarcks son, drev ärendet ända upp i kungliga rådet, där man efter viss tveksamhet ändå fann att fideikommissinstitutet kunde förenas med den svenska rättsordningen. År 1686 infördes därför en ny testamenteslag som tydliggjorde rätten att ”till sin familjs heder och konservation” bilda fideikommiss. En viktig begränsning var dock att fideikommiss enbart kunde bildas av köpt jord, inte ärvd. Den senare skulle delas mellan alla arvingar.

Trots att lagen 1686 att tillåta fideikommiss senare erkändes i den nya lag som infördes 1734, tycks det finnas fler ärenden som dragits inför rätta. Detta är naturligtvis mumma för historiker.  En viktig del av vårt forskningsprojekt är att helt enkelt identifiera vilka fideikommiss som har funnits. Det har aldrig existerat några register över fideikommiss och det är först på 1870-talet man yrvaket började fundera på hur utbrett fideikommissväsendet egentligen var i Sverige. Det kan alltså finnas betydligt fler fideikommiss än vad vi känner till just nu. Som exempel kan nämnas att jag studsade till när jag i ett helt annat ärende i Västergötlands museums arkiv hittade handlingar rörande en ordinär bondgård där denna angavs vara fideikommiss. Helt oblygt passar jag därför på att skicka ut en efterlysning: om du känner till något fideikommiss som inte finns med i Nils Segerstråles Svenska fideikommiss , hör av dig!

År 1810 förbjöds bildandet av nya jordfideikommiss, vilket innebär att fideikommisstiftandet i princip enbart var en 1700-talsföreteelse i Sverige.  Min del i forskningsprojektet innefattar bland annat att gå igenom fideikommissbreven, det vill säga de testamenten där fideikommisset instiftas. Dessa utgör en fascinerande inblick i 1700-talets värld eftersom de ofta är synnerligen utförliga. Det finns inte sällan mer eller mindre uttalade motiveringar till varför man instiftar fideikommiss. Christina Piper, Sveriges okrönta drottning när det gäller fideikommisstiftande, skrev inte rakt ut i sitt testamente att hon bildar fideikommiss för att skydda egendomen från sina klåpare till svärsöner, men det framgår av formuleringarna. Fredrik Trolle stiftade varsitt fideikommiss för sina tre döttrar men inget för sonen Arvid, eftersom denne dels hade ett modersarv att vänta, dels hade slagit sig in på den borgerliga banan att bli historiker.

Cristina Piper, målning av David Klöcker Ehrenstrahl

Det kanske roligaste fideikommissbrevet för mig personligen är det som gäller Petersborg i Skåne. Fideikommisstiftaren Märta Magdalena Lorich inledde sitt testamente med en lång harang om hur otroligt besviken hon var på sina olydiga dotterdöttrar Märtha Rebecka och Anna Catharina Planck och att de minsann inte skulle få ärva någonting. I stället gjorde hon ett fideikommiss som skulle tillfalla sonen Haqvin Bager. Förutom det underhållande i att mina släktingar gick miste om ett arv, kan nämnas att just Haqvin Bager var 1700-talets kanske främste rättshaverist, eller ”processlysten patriot” som han benämns på Wikipedia. Petersborg sätter också fingret på en annan sak, nämligen att fideikommiss inte var en enbart adlig angelägenhet. Flera fideikommiss är stiftade av borgare. Det kanske mest kända exemplet är västgötska Koberg, som gjordes till fideikommiss av Ostindiska kompaniets direktör Niklas Sahlgren.

Västgötska Koberg, fideikomiss instiftat av Niklas Sahglren.

Slående i fideikommissbreven är också hur utförligt man redogör för hur de syskon som inte tillträder fideikommisset ska kompenseras. I vissa fall handlar det bara om första generationen, men i andra fall gäller det samtliga ättlingar. Det kan alltså än idag finnas de som får en årlig summa från ett fideikommiss såsom varande ättlingar till något syskon till den förste fideikommissarien. Slutsatsen man kan dra av detta är att fideikommiss handlade om att hålla ihop egendom, inte om att göra någon arvlös (med exemplet Petersborg ovan som undantaget som bekräftar regeln). Likaså finns det ofta skrivningar om att änka ska sitta kvar under sin livstid. Det har lett till att fideikommiss med en stark primogenitur ändå har drivits av kvinnor under långa tider. Ett bra exempel på detta är Johannishus i Blekinge.

Det som framförallt utmärker det svenska fideikommissväsendet är den långa avvecklingen. Stiftandet av fideikommiss förbjöds som sagt 1810, men det är först 1963 som en avvecklingslag finns på plats. Detta efter flera utredningar under 1900-talet. Enligt avvecklingslagen ska upplösningen ske först vid följande arvskifte, vilket gör att det alltså fortfarande finns några fideikommiss kvar. Varför avvecklingsprocessen varit så seg i Sverige hör till min kollega Martin Dacklings del i projektet att utreda och i en artikel i tidskriften Respons resonerar han kring några aspekter.

Fideikommiss är en högst marginell företeelse, men den otidsenliga orättvisa de manifesterar sticker onekligen i ögonen. Helt uppenbart är det en fråga som väcker intresse av flera skäl. Dagens diskussion innehåller dock ofta felaktiga föreställningar. Och orättvisan, den uppfattades redan när fideikomissien uppstod.

Brita Planck, historiker.

Att försvara misstag med feminism

Jag förstår inte hur Sofia Helin gör det men hon har lyckats med konststycket att inte bara vara med i en svajig tv-produktion om historia utan två! Först var hon programledare för TV4-produktionen Drottningarna som sändes under hösten och vars två första avsnitt fick hård kritik. Sen spelade hon norska prinsessan Märtha i den nordiska samproduktionen Atlantic Crossing, en serie som helt enkelt verkar ha hittat på att Märtha kraftigt påverkade den till synes ovillige amerikanske presidenten Roosevelt till att inträda i kriget och mer eller mindre kom på hans idé om Lend-Lease åt honom. Inget fel med att fantisera om historiska skeenden men precis som i Drottningarna verkar man här både ha velat äta kakan och ha den kvar genom att kalla serien ett drama baserat på ”verkliga händelser.” (Drottningarna var en så kallad dramadokumentär).

Huruvida kritiken stämmer eller inte vet jag inte, jag kan inte så mycket om prinsessan Märtha eller om Roosevelt. Det jag vet är att serien fått mycket kritik i Norge av fackhistoriker. Trond Norén Isaksen, norsk populärhistoriker som gett ut en biografi om prinsessan Märtha, har skrivit en upplysande understreckare i SvD. Samtidigt ska man komma ihåg att det lätt blir fel när man skriver historia. Att forska och skriva om historia är jättesvårt, försök exempelvis hitta en felfri avhandling i historia. Man måste också oftast förenkla om man inte bara vill rada upp fakta efter fakta efter fakta.

Det som stör mig är den slappa attityden i svaren till kritiken man fått och hur man försöker undkomma ibland svidande kritik genom att försöka framställa sig som om man vore i underläge. Eller om vi ska vara ärliga är det Sofia Helins kommentarer som är den huvudsakliga källan till tandagnisslan.

Vi kan börja med följande citat från en intervju med SvD: ”Drama är en tolkning av hur det är att vara människa, det måste vinna över hur det exakt var. Och Atlantic Crossing handlar för mig om att använda en historisk person för att ge ett annat perspektiv på historien.” Visst, genom att sluta fokusera på de sedvanliga kungarna och statsministrarna kan vi komma åt andra perspektiv på historien. Kvinno- och genushistoria är ett jättebra exempel på detta, där de forskare som gick i bräschen förhöll sig kritiskt till att historiker framför allt fokuserat på män och genom sitt nya fokus grävde fram ny kunskap. Men dessa historiker hittade ju inte på saker. Att hitta på saker är inte att ge ett nytt perspektiv på historien, det är att fantisera. En fantasi är en fantasi, oavsett om man gör ett kostymdrama av den eller inte.

Helin verkar också mena att seriens felaktigheter är en kvinnosaksgärning. Till SVT:s Kulturnyheterna skriver Helin att kritikerna ”skambelägger en berättelse om en kvinnas politiska gärning”. Nja. Kritikerna menar att man inte får hitta på och sen ha sanningsanspråk. Om man tar en kvinna och ljuger ihop saker om henne för att göra en bra tv-serie så har man ju faktiskt inte sett personen, man har bara använt henne för sitt eget syfte. Så här lagom till den internationella kvinnodagen kan det vara värt att påpeka att det är just detta som kallas för objektifiering. Jag tror det anses vara ganska ofeministiskt att objektifiera kvinnor.

Detta är heller inte första gången Helin tagit kvinnor som gisslan. När Drottningarna kritiserades var Helins respons att måla upp en bild av ”det ensamma, självutnämnda geniet på tronen med en attackerade (Sic!) ton mot ett kollektiv av 13 forskare som arbetar tillsammans. Problemet är att dessa forskare/experter inte hade något som helst inflytande över produktion. De intervjuades och fick inkomma med tips om vilka drottningar man skulle fokusera på men inte mer än så. Detta vet vi eftersom historikern Brita Planck frågade producenten. De faktiska forskare som var involverade var huvudsakligen kvinnor och det känns inte speciellt feministiskt att ta skydd bakom dem.[1]

Slutligen förklarar Helin för SvD att ”Det är en del av vår kultur att skildra makten. Och en del av att ha makten är att man får tåla att bli skildrad”. Och visst, det är sant att en bra historiker vågar granska inflytelserika människor med ett kritiskt öga. Citatet kan också vara ryckt ur sitt sammanhang. Problemet, som jag ser det, är ändå att Sofia Helin får det att framstå som att hon utsatt prinsessan Märtha för en kritisk granskning. Men när man glorifierar makten, när man överdriver hur inflytelserik eller mäktig en makthavare var, eller när man hittar på stordåd, då börjar man komma farligt nära propaganda. När Kim Jung-Il påstod att han slog fem hole-in-ones på sin första golfrunda är det förvisso en skildring av makten men det finns väl ändå olika slags skildringar? Samtidigt är det inte så förvånande att Atlantic Crossing då i vissa fall verkar ligga närmre en nordkoreansk propagandafilm än ett historiedrama med en sådan förenklande attityd från en av huvudrollsinnehavarna.

Prinsessan Märtha, precis som drottning Kristina, är värda att intressera sig för på grund av vilka de var, inte för vilka vi skulle vilja att de var. Det är den mest feministiska gärningen man kan göra som historiker enligt mig.


[1] Två av forskarna har dock försvarat serien och sin medverkan: https://www.svd.se/hall-dig-till-fakta-dick-harrison.

Martin Almbjär, forskare Historiska institutionen Uppsala universitet