Därför är historia på TV så dålig (och hur den kan bli bra igen).

Jag, har fått nog! Historikern är arg på riktigt (men framförallt ledsen). Varför är det så få inom TV som tror på historiens inneboende förmåga att intressera? För att lugna mina nerver letar jag upp några produktioner från en tid då såväl historien som tittarna togs på allvar.

Det var en gång ett land där historia togs på allvar och inte var en sublimeringsyta för nutidsmänniskors prins- eller prinsessedrömmar. Det var en gång en tid då de som visste något fick tala till punkt, utan att störas av Erik Haags  skallrande tekoppar.[1] Det fanns en gång en vilja bland de som producerade TV att historien skulle förmedla något, ge en insikt, skapa en förståelse. I vissa fall till och med leda till en insikt hos tv-tittaren att det land hen levde i inte skapats av en slump, att den demokrati hen tog för givet inte hade skapats utan kamp, och att en människas berättelse kan spegla något djupt mänskligt men samtidigt något historiskt specifikt. Men framför allt, man hade en tilltro till tittaren.   

Den senaste månadens tittarstormande runt SVT:s beslut att lägga ned succén ”Det sitter i väggarna” visar att människor vill se och höra på berättelser om människor i det förflutna. SVT:s programstrateger hade missbedömt situationen. I ängslig oro över att locka unga tittare fick gammalt mög som byggnadsvård och vanligt folk förr stryka på foten. Hos SVT:s konkurrenter, TV4, görs ett försök att ”blåsa liv” i historien genom att berätta historien om en rad väl valda svenska drottningar. Det blir flärd, det blir sex (med och utan drottningar), det blir historier om ett fåtal kvinnor från det förflutna. Och inte minst blir det stela iscensättningar, och i allra bästa fall även lite teaterrök. För det vet vi ju alla att dimman låg tung förr. Men som redan påpekats av andra tycks det ha blivit ett platt fall.

Ett bevis för att historia inte måste tryfferas med starka kvinnor, sex och rök står ”Det sitter i väggarna” men också en del av de senaste årens populärvetenskapliga litterära succéer. I Magnus Västerbros Svälten ges stor platd åt de som led offer för de senaste hungeråren i Sverige, 1867-1869. Berättelsen om pojken Nils Petter Wallgren från Vallen i Västerbotten, var tragiska levnadsöde inleder boken, bygger intressant nog på en TV-film från 1970-talet. Uppgifter från filmen återkommer på fler ställen i boken och Västerbro skriver om dess inflytande i en fotnot. Programmet hette ”Ett satans år” och var gjort av Olle Häger och Hans Villius.[2] Att en tv-film från 1977 genererar ekon tre decennier senare måste ses som ett gott betyg åt dess skapare.

I dessa dagar då vi utifrån TV4:s program om drottningar och tittarstormen mot SVT tycks sätta igång en diskussion om historia på TV skulle jag vilja lyfta fram just Häger och Villius. Vad som fanns hos Häger och Villius i deras bästa stunder, förutom Villius mycket karaktäristiska röst, var en förmåga att se människan i historien och en tilltro till människors förmåga att ta till sig deras berättelser. Opiumstinna kungar eller skramlande tekoppar var inte ett måste för att få tittaren att sitta kvar. Detta gjorde att de vågade sig på att basera ett program om 1600-talets Sverige på en mycket teoritung doktorsavhandling i historia om byn Andersvattnet i Västerbottens inland. Program saknar slagfält med skriande hästar, kanonmuller och krutrök. Den så vanliga berättelsen om  krigarkungar som närmar sig klotets perfekta form och adelsmän hungriga på lyx nyanseras genom andersvattningarna Sakarias, Gunilla och Jöns. Men den som sett Häger och Villius tolkning av Jan Lindegrens studie av hur människorna i byn drabbades av krigen glömmer det aldrig.[3]

Som allra starkast var nog dock Villius och Häger i mötet med människor och deras förmåga att göra dessa människors upplevelser till historia. I denna genre når de når de samma nivå som Svetlana Aleksijevitj. Enskilda minnen blir till en historiens kör. I tv-serien Hundra svenska år som producerades inför millennieskiftet excellerar de i detta sätt att berätta. En hundraårig kvinna mins hur hon rev trasor till sårade japanska soldater under ryss-japanska kriget 1905. En annan berättar hur hennes far sa åt henne att rösta som han i riksdagsvalet 1921, vilket ger välbehövlig nyans till bilden av demokratin som fix och färdig vid tjugotalets början. En tredje är Astrid Söderberg i Kramfors som ännu efter sexti år faller i gråt när hon tänker på Bergström som blev liggande kvar i backen vid Lunde 1931. Men det är inte bara vanligt folks minnen som blir till historia i Häger och Villius händer. Lennart Bernadottes minnesbilder från det förrevolutionära Kreml, en trädgårdsmästares minnen av kronprins Gustaf Adolfs aga av prins Bertil, eller en rätt kommenterad filmsnutt där Gustav V kastar kottar på den blivande drottning Astrid av Nederländerna. Här befinner vi oss långt från schablonbilden av kungligheter. Istället står vi där mitt i historien, mitt i människors drömmar, lidanden och lustar. Historien får inte ett, utan många ansikten.

Invändningar kan resas mot mitt sätt att kontrastera nutidens infotainment med dåtidens folkupplysning i en tid med två tv-kanaler och ett i övrigt begränsat skärmutbud. Men det finns mycket som talar för Häger och Villius berättande idag. Västerbros bok är ett belägg, protesterna mot nedläggandet av ”Det sitter i väggarna” ett annat. Vänder vi oss utanför Sveriges gränser ser vi hur en Cambridgeprofessor i pensionsåldern, Mary Beard, röner stora framgångar genom att berätta om de antika civilisationerna, utan tekoppsskrammel och med mycket källtolkningar och historisk råhet. Eller varför inte den amerikanska tv-serien The Vietnam War som gett oss en bild av kriget och dess vardag som få andra kunnat genom sina inträngande intervjuer och djupa letande i arkiv. Blickar vi dessutom utanför dokumentär- eller infotainmentgenren så har vi inom film och tv-serier sett en återgång till det långsamma berättandet och en tilltro till publiken. Varför detta inte skulle vara möjligt även inom svenska historiska produktioner är för mig en gåta. Ge oss tittare riktiga människor, inte ännu ett själlöst skådespel i lånad rekvisita.   


[1] Ca 46 minuter in i programmet för den som vill se: https://www.youtube.com/watch?v=44jklYEK8Gk

[2] För den som vill fördjupa sig i Häger och Villius rekommenderas David Ludvigssons The Historian-Filmmaker’s Dilemma: Historical Documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius

[3] Ca 36 minuter in i programmet: https://www.oppetarkiv.se/video/1418493/1000-ar-pa-2-timmar-avsnitt-1-av-2

De apatiska barnen och historikerna

Svaret på frågan om hur det egentligen ligger till med de så kallade apatiska flyktingbarnen i Sverige fortsätter att gäcka samtiden. Samtidigt framstår förekomsten av apatiska barn i debatten som tämligen avgränsat till just dagens Sverige. Dock har ingen, så vitt jag kan bedöma, gjort en systematisk historisk undersökning. Vi historiker har en viktig uppgift att fullgöra för att vi som samhälle ska komma till roten med den här frågan. Men låt oss först börja från början.

För den som mot förmodan missat hela grejen med apatiska barn har detta hänt: en stigande mängd barn vars familjer fastnat i asylprocesser uppvisade och uppvisar depression, uppgivenhet och viljelöshet. Apati. Vid det här laget rör det sig om runt 1000 fall totalt sett. Fenomenet började under 2000-talet debatteras i media. Debatten kulminerade i viss mån med Gellert Tamas program i Uppdrag Granskning, ”Spelet om de apatiska barnen”, och hans bok De Apatiska, som utkom 2006 respektive 2009.  Tamas menade sig inte ha hittat något belägg för simulation eller manipulation. Hösten 2019 flammade debatten upp igen. Då släppte Filters Ola Sandstigs reportage ”Ohörda Rop”, och i år boken De apatiska barnen och samhället som svek[1]. Sandstig hittade just det som Tamas menade inte fanns: två före detta apatiska barn som tvingats simulera av sina föräldrar. I boken tillkommer fler före detta apatiska barn och ögonvittnesskildringar från andra inblandade. Även om Tamas inte kan klandras för att inte ha rest till framtiden och pratat med de numera vuxna barnen, kan han lastas för att för att ha vinklat sitt reportage.

Sandstigs reportage löser emellertid inte problemet. Det kvarstår så vitt jag kan bedöma två frågor som är oerhört viktiga att besvara: 1, Hur stor andel av de apatiska barnen simulerar? 2, om nu fenomenet är begränsat till Sverige de senast 20–30 åren, går det verkligen att sjunka ner i det djupt apatiska tillstånd som dessa barn uppvisar? Den första frågan kan jag verkligen inte svara på och dessutom verkar det för mig som att den andra frågan är viktigare, till och med utslagsgivande. Om den andra frågan kan besvaras med ett nej är svaret på den första frågan givet.

Karl Sallin, läkare och doktorand vid Centrum för forsknings- och bioetik, Uppsala universitet, är en av dem som nyligen drivit tesen att de apatiska barnen är unika, begränsade till vår samtid och till Sverige. Enligt Sallins artikel i Kvartal är de apatiska barnen offer för en kultursjukdom, och en sådan sjukdom får fäste i ”en särskild kontext under en viss period.”  Det vill säga, vid sidan av de som simulerar sjukdom finns det en okänd andel som på riktigt tror sig vara sjuka, där ”psykiskt illabefinnande kan ta sig kroppsliga uttryck.” De har drabbats av ett omedvetet men likväl självgenererat sjukdomstillstånd som dessutom ”smittar” till andra personer, exempelvis via mediarapportering. Spridningen tar verklig fart när kultursjukdomen börjar behandlas som en ”riktig sjukdom”. En kultursjukdom sprider för att den har fördelar, som till exempel den uppmärksamhet den drabbade får eller den identitet som står att finna i sjukdomen. I fallet med de apatiska barnen låg också ett uppehållstillstånd i potten. Med andra ord, de som drabbas av en kultursjukdom kan inte rå för sitt tillstånd men har likväl skapat det själva. Deras sjukdom är ett uttryck för någon typ av psykiskt problem, inte ett fysiskt.

Sallins text i Kvartal bygger så vitt jag kan bedöma på en forskningsartikel han skrivit tillsammans med tre andra forskare. Där driver Sallin och hans medförfattare samma tes men med en ack så viktig skillnad. Uppgivenhetssyndromet inte är ett unikt fenomen eftersom det finns historiska belägg. Det är skalan, spridningen, som är unik. Det verkar alltså ha skett en glidning hos Sallin, från att antalet är unikt till att förekomsten är unik. Oavsett var Sallin står nu är det Sallin et al 2016 som har rätt, åtminstone i en aspekt. Historiska belägg finns.

Ett historiskt exempel på hur liknande symtom drabbat barn, ja till och med grupper av barn, finns i den tyska journalisten Gitta Serenys bok Tyskt trauma, kapitel 3. Där beskriver hon hur hon jobbade med återplaceringen av barn som stulits från sina familjer av nazisterna i ockuperade länder på grund av sin ”rasmässiga” förträfflighet, och placerats i tyska familjer. När kriget var över skulle barnen tillbaka. För de barn som saknade minnen av sina biologiska föräldrar betydde det att de skulle lämna sina föräldrar för att bo hos främlingar som pratade ett språk de inte behärskade.

Barn i ett så kallat DP-läger (läger för displaced persons), Schauenstein 1946. Källa.

Sereny var en av dem som fick uppgiften att leta upp dessa kidnappade barn. Hon berättar om två barn hon hittade hos en bondefamilj i Bayern, Johann och Marie, båda i sexårsåldern. Båda hade ljust hår, Maries i flätor. Båda pratade tyska med bred bayersk dialekt. Föräldrarna hade förlorat sin dotter i en trafikolycka 1938. Deras son dog i Stalingrad. När de ansökt om adoption hade de fått förklaringen att barnen var tyska och att deras föräldrar omkommit. Det var de inte, Johann och Marie föddes i Łódź och kidnappades vid födseln.

Sereny träffade barnen igen på ett barncenter i Bayern, där de var placerade i väntan på hemtransporten. ”Maries fruktansvärda apati skakade mig i grunden. Marie satt uppkrupen på en stol med slutna ögon, genomskinliga ögonlock och tummen i handen … Personalen försökte trösta mig genom att säga att de tyvärr bara var alltför vana vid den här reaktionen från barn som skildes från sina tyska hem [min kursivering].” Medan Johann var utåtagerande och aggressiv hade Marie ”börjat väta i sägen och bara åt ur flaska … helt slutat prata och hade tagit sin tillflykt till småbarnsbeteende.” Sereny matade Marie med flaska medan flickan ”bara låg där med slutna ögon och lealös kropp. Den enda rörelsen var hennes läppar som sög och halsen som svalde.”

Åtminstone för mig framstår Serenys beskrivning som ett exempel på ett tillstånd som liknar det som drabbat barn i Sverige, fast för 74 år sedan, i Tyskland. Det vill säga inte nu och inte med barn från framför allt före detta Sovjetrepubliker eller Balkanhalvön. Och det verkar ha drabbat flera barn.

Samtidigt är detta ett anekdotiskt exempel. Det är också mina ena invändning mot Sallin et al, deras bevisföring är, i artikeln åtminstone, anekdotisk. Inget fel med anekdotiska exempel men ett mer systematiskt sökande borde kunna ge oss svar på om uppgivenhetssyndrom, och huruvida det höga antalet apatiska barn verkligen är unikt för samtidens Sverige. Det är möjligen rätt att det inte skett någon liknande epidemi av uppgivenhetssyndrom tidigare, men barnhemspersonalen verkade enligt Sereny vana vid beteendet.

För det andra, varför använde sig Sallin et al inte av historiker när det historiska argumentet är viktigt för dem (det vi upplever nu är unikt, det har inte hänt tidigare)? Man ska förvissa akta sig för att lägga diagnoser på folk som levde förr eftersom det lätt blir vanskligt, i synnerhet med psykiska diagnoser. Eftersom människors reaktion på olika psykiska och fysiska tillstånd är kulturbundet är det likaså vanskligt att leta efter en uppsättning med identiska symptom. Vid en historisk utblick blir det viktigt med tolkning av sammanhang och upplevelse. Det finns alltså en viss osäkerhet i detta men! Att leta efter historiska belägg för psykisk ohälsa är inte något kontroversiellt. Historia om sjukdomar och upplevelsen av sjukdom är ett stort och redan existerande fält.[2] Dock är jag osäker på om Sallin et al har den kompetensen.

Inte heller vore det första gången historien används i dispyter om kontroversiella diagnoser. Psykiatriprofessorn vid Harvard, Harrisson Pope, lanserade en tävling med 1000 dollar i potten där vem som helst fick inkomma med belägg för förträngda minnen från innan 1800-talet. Om det gick att hitta var det ett bevis för att förträngda minnen inte var något påhittat. Problemet med tävlingen var kriterierna. Pope, en profilerad skeptiker till förekomsten av förträngda minnen, skrev en triumferande artikel där han konstaterade att inga belägg inkommit. Det visade sig emellertid att han satt kriterierna så snävt att det i princip inte gick att hitta godkända belägg.

Jag är övertygad om att historiker har en viktig funktion att fylla i frågan om de apatiska barnen. Vi kan hitta, eller vederlägga, belägg på liknande symptom i historien och systematisera dem. Det är lätt att säga att det inte funnits något motsvarande dagens uppgivenhetssyndrom eller spridningen av uppgivenhet bland barn, om man inte tittat efter mer än anekdotiska belägg. Historiker borde involveras och utreda i vilka sammanhang som den djupa apatin uppstått, sammanhanget mellan kropp och socialt sammanhang, och i fall detta även tidigare drabbat grupper av människor, inte bara enskilda. Detta kommer förhoppningsvis öka våra möjligheter att förstå situationen vi befinner oss i nu.

Oavsett så visar Sandstigs granskning att vi inte kan lämna frågan om de apatiska barnen åt politikerna, journalisterna eller läkarna.


[1] För ett längre utdrag ur boken, läs här: https://kvartal.se/artiklar/samhallet-fortsatter-att-svika-de-drogade-apatiska-barnen/

[2] Se till exempel http://libris.kb.se/bib/9706006; http://libris.kb.se/bib/6145636; http://libris.kb.se/bib/12049226; eller http://libris.kb.se/bib/14697634.

Är den svenska modellen död nu igen?

I dagarna diskuteras Lagen om anställningsskydds (LAS) vara eller icke vara. Är en förändring av lagen ett existentiellt hot mot den svenska modellen? Nej, det fanns faktiskt en svensk modell också före det att lagen instiftades 1974. Det finns andra hot på himlen som i högre grad bör oroa de som värnar om den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det skriver vår gästskribent Olle Jansson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala Universitet.   

På natten till torsdag den första oktober 2020 kraschade förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter (LO, PTK, Svenskt Näringsliv) samman över frågan om en förändring av Lagen om anställningsskydd (LAS). I och med detta förväntas förslaget i en nyligen framlagd statlig offentlig utredning, kallad ”En moderniserad arbetsrätt” (SOU 2020:30) ligga till grund för ett framtida lagförslag för en reformering av lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Detta utfall har av flera uttolkare av tidens tecken, exempelvis av Ewa Stenberg på DN, som ”ett hot mot den svenska modellen”. Andra direkta reaktioner på de stora dagstidningarnas nätupplagor gick i samma tongångar. Lena Mellin på Aftonbladet menar i rubriken på sin kommentar morgonen efter att ”den svenska modellen har kraschat”. Göran Eriksson på SvD skriver att ”sammanbrottet i förhandlingarna om arbetsrätten betyder slutet för den svenska modellen” och att ”det här var natten då den svenska modellen dog”. Är den svenska modellen verkligen hotad, har den till och med dött? I denna text kommer jag att ge några spridda reflektioner kring lagen om anställningsskydd och dess betydelse för den svenska modellen.

Låt oss börja med vad som avses med den svenska modellen. Innebörden av begreppet är nämligen synnerligen glidande och svårfångat. I vissa fall avses just den svenska partsmodellen. Andra gånger så kan det vara det svenska välfärdsystemet som avses, ibland båda i någon slags symbios. Finansdepartementet släppte exempelvis för ett par år sedan en rapport kallad ”Den svenska modellen” där den beskrevs som ”en strategi för inkluderande tillväxt”. Numera tycks det också finnas en svensk modell i avseende på bekämpningen av pandemier. Det hela underlättas inte av att uttrycket ofta använts av politiker och andra beslutsfattare utan att det är så värst tydligt vad som avses. Både orden svensk och modell kan ju ha vagt positiva konnotationer som innebär att de flesta nog kan skriva under på att ”den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”, som det stor på Socialdemokratiska valaffischer för några år sedan.

Så, vad är då den svenska modellen i detta sammanhang, om man ska försöka sig på en något precisare precision och varför är ändring av LAS ett hot eller till och med en dödsdom? Ett försök till en definition av modellen är att arbetsmarknadens parter självständigt från staten förhandlar och genom kollektivavtal tillsammans reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det kan ju onekligen sägas att det var det parterna försökte göra och misslyckades med och nu hotar alltså lagstiftning; att staten genom lag reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det som skaver i denna skildring är dock att LAS redan finns och har funnits i nästan femtio år. Borde inte i så fall den svenska modellen egentligen dött 1973, då Riksdagen beslutade om den första versionen av LAS? Tydligen inte. Eller?

Det är nog bäst att vi går tillbaka till början för att försöka få lite rätsida över detta. Under andra hälften av 1800-talet liberaliserades Sverige i många avseenden. Många av de institutioner som reglerat förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare luckrades upp, såsom skråväsendets avskaffande genom Fabriks- och hantverksordningen av 1846 och full näringsfrihet genom 1864 års Näringsfrihetsförordning. På denna marknad med fria aktörer framträdde emellertid snart sammanslutningar som var intresserade av att i statens ställe reglera dessa förhållanden. Dessa var föregångarna till dagens parter på arbetsmarknaden och efter en tid började de sluta avtal med varandra. Rollfördelningen var vid denna tid emellertid inte tydlig, kollektivavtal som system och praxis inte utarbetade. Vad som fick och inte fick förhandlas om var inte hugget i sten. En fråga som särskilt oroade arbetsgivarna var kontrollen över arbetsprocessen och rätten att anställa och avskeda vem de ville. Som ett led i detta skrev SAF tidigt in en paragraf i sina stadgar och begärde att alla dess medlemmar fick med denna i sina kollektivavtal. Denna paragraf, kallad 23 men sedermera efter diverse stadgeändringar flyttad och döpt till paragraf 32, kom att ha en stor betydelse.

§ 23 började såhär: ”Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om dessa är oorganiserade eller ej.”

Denna formulering innebar alltså att det skulle stå arbetsgivaren helt fritt att anställa eller avskeda vem denne ville närsomhelst förutsatt att de respekterade de lagar som fanns om uppsägningstidens längd. I den så kallade decemberkompromissen 1906 kom LO att acceptera denna paragraf i avtalen i utbyte mot att arbetsgivarsidan å sin sida erkände arbetarnas rätt att organisera sig.  Arbetsgivarna ville dessutom gärna ha paragrafen upplyft till lag. En idé som arbetarrörelsen förstås var skeptisk till. Arbetarrörelsen var vid denna tid ofta överlag tämligen skeptiska eller i alla fall ambivalenta till laglig reglering av förhållanden på arbetsmarknaden av den enkla anledningen att de inte hade något större förtroende för vare sig regering eller domstolsväsendet. Under de första decennierna av 1900-talet motsatte LO och arbetarrörelsen inrättandet av det som 1928 blev Arbetsdomstolen (AD) med hänvisning till att de oberoende juristerna i domstolen skulle ställa sig på arbetsgivarnas sida. I viss mån fick arbetarrörelsen under AD:s första tid rätt, då ett antal domar kom att i princip ge § 23 status som lag.

Samtidigt har undersökningar av enskilda avtal och praxis visat att det i praktiken fanns många avsteg från principerna i paragrafen. Berit Bengtsson pekar i sin avhandling ”Kampen mot §23” på att många avtal innehöll avsteg från §23 med bindande principer för turordningsregler vid uppsägningar, vilket möjliggjordes genom den i paragrafen inledande formuleringen ”med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt”.[1] Det fanns alltså förutsättningar att avtalsvägen beskära motpartens fria rätt att avskeda folk efter eget kynne. Därtill fanns det mer informella principer vid varsel som inte alltid fanns i avtal men som ändå var något som arbetsgivarna rättade sig efter. Exempelvis att i hög grad följa den princip om sist in, först ut, som sedan kom att formuleras i LAS och som arbetsgivarsidan numera vill ha så många avsteg från som möjligt, eller att säga upp kvinnor och män utan försörjningsansvar före familjefäder.

På 1930-talet kom båda parter till slutsatsen att de ville undvika ytterligare inblandning av staten på arbetsmarknadens områden. Ett antal statliga utredningar och förslag som båda sidorna av olika skäl ogillade, inklusive ett utredningsförslag för en lag om anställningsavtal, ledde till att de ville förekomma snarare än förekommas. Även om tankar på att själva i så hög grad som möjligt reglera villkoren på arbetsmarknaden existerat bland företrädare från båda sidor var det lagstiftningshotet som underlättade för parterna att både få med sig motståndare och skeptiker och det egna leden och nå överenskommelser avtalsvägen istället för att förlita sig på lagstiftning. Detta ledde till Saltsjöbadsavtalet 1938. (Det ska dock sägas att det finns många olika tolkningar i tidigare forskning om hur Saltsjöbadsavtalet ska förstås.[2])

Utan att vilja utmåla relationerna mellan parterna under de följande årtiondena efter Saltsjöbadsavtalet i ett rosigt skimmer av samförstånd så var intresset för arbetsrättslig lagstiftning från båda håll svagt, för att inte säga direkt fientligt. Den svenska modellen som anger att arbetsmarknadens parter självständigt från staten förhandlar och genom kollektivavtal tillsammans reglerar villkoren på den svenska arbetsmarknaden hade i stort sett etablerats. Under flera år var det främst Folkpartiet som i Riksdagen yrkade för lagstiftning för ökat anställningsskydd. Sedan hände något. Intresset för lagstiftning ökade inom såväl LO som det vid makten sittande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Forskningen har inte helt enats om vems idé det var att nu börja med lag reglera det som i huvudsak avgjordes genom kollektivavtal. Den kanske vanligaste historieskrivningen, som inte minst brukats av försmådda arbetsgivarföreträdare, menar att det var LO som bröt mot den svenska modellen när de genom sitt inflytande på SAP lagstiftningsvägen försökte ta makten över arbetsmarknaden. En mer nyanserad tolkning var att idéerna om lagstiftning först uppstod inom och drevs av SAP men att ett till en början skeptiskt LO kom att byta fot. Efter den vilda strejken i Malmfälten och ett antal efterföljande vilda strejker medförde dessutom att LO och de centrala förbundsledningarna led av en legitimitetskris gentemot sina medlemmar.[3]

Oavsett vem som höll i revolvern så kom detta att ändra förhållandena på arbetsmarknaden och mellan arbetsmarknadens parter högst påtaglig. Christer Lundh skriver att ”till den svenska modellens upplösning har också bidragit att staten frångått sin neutrala och passiva position och allt mer kommit att ingripa i arbetsmarknadsfrågorna, till exempel genom inkomstpolitik och arbetsrättslig lagstiftning”.[4] LAS var en av dessa lagar.[5] Medbestämmandelagen (MBL) och Löntagarfonderna ett annat. Ett par borgerliga regeringar 1976–82 höll tillbaka detta förslag men det blev åter aktuellt med Socialdemokraternas återkomst till makten 1982. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dessa arbetsrättsliga strider. Att de inte kom överens denna gången heller är kanske inte så förvånande. Under tiden har denna lag blivit något av en grundbult i dagens svenska modell. Ur ett 1960-talspespektiv hade den förmodligen uppfattats som en onödig och främmande fågel.

Kan man kalla något man är överens att vara oense om för en grundbult? Trots en allt mer marknadsliberal inställning hos SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv), i alla fall utåt, och ett njuggt intresse för korporativistiska samhällslösningar, så har parterna fortsatt prata med varandra i en rad frågor. I många av dessa frågor är de också förvånansvärt överens. De har dock aldrig varit överens om LAS. Även om flera delar av lagen är möjlig att förhandla bort genom kollektivavtal (den är, som det heter, semi-dispositiv) och även om den delvis kommit att försvagas genom mindre ändringar under åren,[6] så framställer många fackliga företrädare påtvingade förslag om ändringar av denna lag (som alltså inte från början tillkommit genom ett avtal eller överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter) som ett existentiellt hot. Med risk för psykologiserande av de fackliga företrädarna så finns det ju nu inte någon fackligt aktiv som var aktiv innan LAS fanns och kan se att det fanns en svensk modell också då. Då de flesta av dem kanske inte ens var födda 1974 så framstår LAS som en högst naturlig del av hur den svenska modellen är och ska vara.

Är då detta ett existentiellt hot mot den svenska modellen? Jag är, vilket torde framgått vid det här laget, något skeptiskt till detta. Det är visserligen förmodligen så att genomdrivandet av lagförslaget i SOU 2020:30 försvagar den fackliga sidan, men maktförskjutningar mellan parterna sker ju hela tiden. Ett potentiellt mycket värre hot mot den svenska modellen utgörs av Ursula von der Leyen och den Europeiska kommissionens än så länge grumliga tankar kring ett direktiv om europeiska minimilöner. EU-lagstiftning på detta område befaras kunna innebära att EU-domstolen ges rätt att tolka hur direktivet implementeras. Erfarenheterna från Laval-domen efter Vaxholmskonfliken oroar. Mot detta förslag står emellertid parterna på den svenska arbetsmarknaden enade.

Så är på slutet kanske man enklast kan sammanfatta texten med att parafrasera bandarhövdingen Guran i serietidningen Fantomen angående just den vandrande vålnadens bortgång: ”Den svenska modellen är död, länge leve den svenska modellen!”

Olle Jansson, forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala Universitet.   

Refererad litteratur:

Bengtsson, Berit, Kampen mot §23, Facklig makt vid anställning och avsked i Sverige före 1940, Uppsala Studies in Economic History, 2006.

Calleman, Catharina, Turordning vid uppsägning, Skrifter från Rättsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, No 2, 1999.

Kjellberg, Anders, ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år”, i Strøby Jensen, Carsten & Kjellberg, Anders (red.), Arbejdsgivere i Norden: en sociologisk analyse af arbejdsgiverorganiseringen i Norge, Sverige, Finland og Danmark, Nordisk Ministerråd, 2001.

Lundh, Christer, Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850–2018, Tredje upplagan. Studentlitteratur, 2020.

Nycander, Svante, Makten över arbetsmarknaden. Andra upplagan. SNS Förlag, 2008

Åmark, Klas, ”Sammanhållning och intressepolitik”, i Misgeld, Klaus, Bergström, Villy, Åmark, Klas & Molin, Karl (red.), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Tiden, 1989.


[1] Bengtsson, Berit, Kampen mot §23. Facklig makt vid anställning och avsked i Sverige före 1940, Uppsala Studies in Economic History, 2006.

[2] Svante Nycander ägnar en hel del utrymme åt denna fråga, se särskilt kapitel 3 i Nycander, Svante, Makten över arbetsmarknaden. Andra upplagan. SNS Förlag, 2008.

[3] För lite olika uppfattningar i frågan, se exempelvis Åmark, Klas, ”Sammanhållning och intressepolitik”, i Misgeld, Klaus, Bergström, Villy, Åmark, Klas & Molin, Karl (red.), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Tiden, 1989; Kjellberg, Anders, ”Arbetsgivarstrategier i Sverige under 100 år”, i Strøby Jensen, Carsten & Kjellberg, Anders (red.), Arbejdsgivere i Norden: en sociologisk analyse af arbejdsgiverorganiseringen i Norge, Sverige, Finland og Danmark, Nordisk Ministerråd, 2001; samt Nycander, 2008.

[4] Lundh, Christer, Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden 1850–2018, Tredje upplagan. Studentlitteratur, 2020, citat från s. 266.

[5] Om turordningsreglernas framväxt och remisser om LAS, se kapitel två i Calleman, Catharina, Turordning vid uppsägning, Skrifter från Rättsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, No 2, 1999.

[6] Genom att ett ökat antal personer har visstidsanställningar och att arbetsgivare har funnit andra sätt att kringgå den.

Vem var egentligen Assar Lindbeck?

Det har nog inte undgått många att nationalekonomen Assar Lindbeck gick bort 28 augusti i år vid 90 års ålder. I många minnestexter har vi kunnat läsa om Lindbecks liv och gärning. Det här är inte en sådan text. Personen Assar är det rimligt att de som kände honom tecknar. Däremot är ”Assar” som ekonomiskt-historiskt fenomen intressant att vrida och vända på.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är studentdebatt_i_uppsala_1952.png
Assar Lindbeck (t h) flankerad av studentpolitiska motståndare i Uppsala 1952. Källa: Wikipedia.

Assar Lindbecks bortgång gick som ett sus genom det ekonomisk-politiska Sverige. Dagens Nyheter valde att publicera inte mindre än tre längre texter om Lindbeck. Lars Calmfors, Lena Andersson och Niklas Ekdal menade att hans insats för svensk ekonomisk-politisk debatt och nationalekonomisk forskning knappast kan överskattas. Ekdal gick så långt som att tacka Lindbeck för att Sverige idag är ett ekonomiskt stabilt land. Andra inlägg har gjorts av Nils Lundgren och Hans Tson Söderström, av Nationalekonomiska föreningens ordförande Magnus Henrekson och på ekonomibloggen Ekonomistas.

Det är uppenbart att Lindbeck gjorde ett mycket stort avtryck inom svensk nationalekonomisk forskning och i svensk offentlighet under lång tid. I den här texten kommer jag framför allt diskutera Ekdals och Anderssons inlägg eftersom de speglar en mer journalistisk syn på Assar Lindbeck som i mångt och mycket verkar färga en mer allmänt spridd historieskrivning om honom.

Denna syn kom bland annat fram hos journalisten Torbjörn Nilsson som i en krönika skrev om att Lindbecks tankar inte längre dominerar scenen som de en gång gjorde. Han tänkte då antagligen på den legendariska Lindbeckkommissionen från 1993. Kommissionen har, förutom motståndet mot löntagarfonder och hyresreglering samt platsen och ordförandeskapet i kommittén för Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (”Nobelpriset i ekonomi”), varit det som definierat synen på vetenskapsmannen och debattören Assar Lindbeck under senare decennier. Dessa teman återkommer även i de nationalekonomiska kollegornas minnestexter.

Lindbeckkommissionen är mest känd för sina förslag om självständig riksbank, inflationsmål, längre mandatperioder och en allmän skepsis mot partipolitiskt inflytande över den ekonomiska politiken. Den presenterades 1993 efter den djupa finanskris som Sverige gick igenom i början av nittiotalet och har sedan dess rört upp både kritiska och beundrande känslor beroende på politiska preferenser.

De aspekter av Assar Lindbeck som lyfts fram i Anderssons och Ekdals texter drar åt det mer beundrande hållet och ger intryck av en runda med de egna käpphästarna. Niklas Ekdal skriver om att Lindbeck analyserade alla samhällsproblem utan fördomar, att han satte gott omdöme före politiska irrfärder och att han tänkte alla sina tankar självständigt.

Skulle man ha frågat kollegan Villy Bergström (1938–2018) om detta hade han möjligen skakat på huvudet. Bergström och Lindbeck utkämpade en strid i Nationalekonomiska föreningen 1978 om huruvida nationalekonomer kunde anklagas för att komma med slutsatser som var mer baserade på egna värderingar än hämtade ur vetenskapliga studier. Bergström menade ja och gick så långt som att beskriva ämnet som en doktorsgrad i liberalism. Lindbeck svarade bestämt nej och gick ur föreningen. Vem som hade rätt får läsaren bedöma utifrån sin egen förståelse av världen. Men eventuellt är det Ekdals egna preferenser som lyser igenom när han beskriver Lindbeck. 

Lena Andersson lyfter fram hyresregleringen som Assar Lindbeck länge försökte få bort. I mitten av sextiotalet försökte även socialdemokraterna avskaffa den. Men inte utifrån Anderssons rubrik om marknadsliberalism utan snarare för att bostadsmarknaden i och med miljonprogrammet bedömdes hamna i jämvikt. En marknad i jämvikt kan lättare avregleras än en i djup obalans. Reglering av en marknad behöver inte ha större ideologisk betydelse än att rätta till en marknad som inte stabiliserar sig själv utan alltför stora samhällskostnader.

Avregleringen av hyresmarknaden blev aldrig av och minnet av det går idag ut på att socialdemokratin och Assar Lindbeck landade i olika slutsatser. De som gillar avregleringar åberopar Lindbeck, de andra gör motsatsen.

Det är förstås svårt att göra en nästan sextio år lång karriär rättvisa. Vi färgas alla av vår samtid och av de referensramar vi själva har. Min egen bild av Assar Lindbeck gör sig påmind i dagarna när jag går igenom gamla inlägg från Nationalekonomiska föreningen och tidskriften Ekonomisk debatt som Lindbeck grundade tillsammans med tidigare nämnda Nils Lundgren. Likt Torbjörn Nilssons analys har jag tänkt på Lindbeck som en representant för en dyster vetenskap som ständigt predikar att pengarna är slut. Men jag får min fördomar prövade.

I ett inlägg från 1973, i debatt om statsbudgeten med dåvarande finansminister Gunnar Sträng begär Assar ordet.

”Att se på budgetunderskottets storlek istället för på det samhällsekonomiska läget när man tar ställning till finanspolitiken är som när en berusad person går fram till en termometer och finner att den visar 24 och utropar: ’Åh fan, är det redan midnatt!’ Det är detta rop som vi nu hör i den finanspolitiska debatten.”

Han fortsatte sitt inlägg om att finansministerns oro för budgetunderskottet var helt och hållet missriktad. Det var samhällsekonomin som skulle balanseras, inte budgeten. Skatternas storlek handlar inte om att finansiera statens utgifter utan om att reglera efterfrågan i privat sektor. Staten kan i princip låna hur mycket den vill eftersom den har ensamrätt på att ge ut statsobligationer. Gränsen sätts av den kapacitet man har att använda resurserna. Infrastrukturen, arbetskraften och näringsstrukturen. Allt annat är ett stelt sätt att se på statsfinanserna.

Som den konservativa ekonomen Erik Dahmén sade i ett annat inlägg i samma debatt: att stirra sig blind på statsfinanserna är en spöklik återkomst av tankar som hörde hemma på 1920-talet.

Nu är det 2020-talet. Det stirras blint på statsfinanserna i alla ekonomitidningar, på finansdepartementet och i politiska debatter. Assar Lindbecks debattinlägg ovan liknar mer den typ av ekonomiska diskussioner som förs av ekonomer och andra akademiker som idag räknas stå långt utanför den politiska mittfåran.

Det visar å enda sidan Lindbecks verkliga bredd. Men å andra sidan hur lätt det är att rättfärdiga sina egna ståndpunkter genom att hänvisa till någon som räknas som en auktoritet. Jag gör det själv i denna text för att visa hur svårt det kan vara att få grepp om en aktör i ett längre historiskt perspektiv. Lindbeck liksom andra akademiker hade förstås många olika åsikter under sitt liv. Det han uttryckte på sjuttiotalet fanns inte med i resonemangen på nittiotalet. Det betyder inte att det som sagts tidigare blivit mindre sant eller relevant.

Man ska inte heller glömma bort att det första priset till Alfred Nobels minne som delades ut 1969, när priskommittén leddes av nationalekonomiprofessorn (och fram till 1967 folkpartiledaren) Bertil Ohlin, gick till en ekonom vid namn Ragnar Frisch. Frisch hade gjort det till sin specialitet att räkna på central planering av ekonomin. Det är nyttigt att få sina fördomar prövade. Ekdal och Andersson kunde testa det.

Om den svenska jämlikhetens ursprung: Recension av Erik Bengtssons ”Världens jämlikaste land?”

I dagarna släpptes boken ”Världens jämlikaste land?”, skriven av ekonomhistorikern Erik Bengtsson vid Lunds universitet. Syftet med boken är att utröna hur det kom sig att Sverige blev det land i världen med lägst ojämlikhet under andra halvan av 1900-talet. Det är onekligen en ambitiös uppgift Bengtsson tar sig an, särskilt med tanke på att han inte bara, eller ens framförallt, presenterar sin egen förklaring till fenomenet, utan för att han vinnlägger sig om att grundligt försöka slå håll på en alternativ tolkningsmodell som fått stort genomslag på senare år. Denna modell förknippas kanske mest med Lars Trägårdh och Henrik Berggren, som i boken ”Är svensken människa?” förde fram tesen att Sverige karaktäriseras av en unik kombination av individualistiska värderingar och en omfattande välfärdsstat. Denna till synes paradoxala hållning, som Trägårdh och Berggren kallar statsindividualism, har enligt dem sina rötter i tidigmodern tid. Baserat på framförallt Eva Österbergs forskning menar de att det i Sverige länge funnits en ”förhandlingskultur”. Istället för att tillgripa våld valde bönderna att föra sin kamp genom officiellt sanktionerade kanaler som riksdag och ting. Även om det inte var fråga om någon demokrati fanns det ändå en ömsesidighet mellan krona och undersåtar. På så sätt byggdes tillit till staten, något som sedan utgjorde grunden till välfärdsstaten. Bengtsson menar att det här är en variant på ett tema som fått stor spridning både inom historieforskningen och samhällsdebatten i stort. Han sammanfattar det som ”Sverige framställs som ett land med en lång historia av folkstyre, och därmed också mildare samhällskonflikter och mera samförståndskultur än vad andra länder haft” (s. 16). Det här är en tolkning Bengtsson vänder sig emot och som en stor del av boken går ut på att motbevisa.

Boken består av sex kapitel. ”Idén om en jämlik bondedriven och fredlig historia”, som han med inspiration från historikern Mary Hilson kallar ”svenskarnas nationalmyt”, tillägnas de två första empiriska kapitlen, och ungefär hälften av boken. Bengtsson tar här ett långt och brett perspektiv. Kapitel två behandlar perioden 1750–1850 och kapitel tre perioden 1850–1917. Förutom att han alltså behandlar nästan 170 års utveckling inkluderar han en analys av politik, ekonomi och ideologi, allt på drygt 80 sidor. Det breda anslaget är en av bokens styrkor, men öppnar också upp för kritik, något jag kommer komma tillbaka till. I de två resterande empiriska kapitlen behandlas åren efter 1917 och där presenteras först Bengtssons egen förklaring till den moderna svenska jämlikheten och därefter följer en diskussion om effekterna av välfärdsstaten under efterkrigstiden samt dess eventuella fall de senaste decennierna. Jag kommer huvudsakligen att uppehålla mig vid kapitel 1–4 eftersom det är i dessa som bokens syfte huvudsakligen behandlas och det är också främst där Bengtssons bidrag till den historiografiska debatten återfinns.

I boken tar sig Bengtsson således an två uppgifter. För det första vill han visa att den svenska jämlikheten inte kan förklaras med en djupt rotad historisk tradition av jämlika bönder. För det andra vill han belägga att den historiska jämlikheten istället tvärtom är sprungen ur en ovanligt stark politisk och ekonomisk ojämlikhet, som i sin tur banade väg för en brett förankrad folkrörelse som kunde föra en omfördelande politik och på så sätt skapa jämlikhet. Jag kommer först att granska hur väl han lyckas med båda dessa ansatser och sedan föra en bredare diskussion om hur vi kan förstå bokens bidrag till den historiska forskningen.

De två första kapitlen behandlar vad Bengtsson något okonventionellt kallar för ”den gamla regimen”. Vanligtvis brukar den gamla regimens fall förläggas till slutet av 1700-talet och hänger samman med att den franska revolutionen sägs ha satt punkt för l’ancien régime. Genom att kategorisera även 1800-talet, och början av 1900-talet för den delen, som en del av den gamla regimen vill Bengtsson betona att den största förändringen skedde i samband med rösträttens genombrott. Detta grepp har sina poänger, särskilt i en svensk kontext. Visserligen kan man argumentera för att exempelvis statsvälvningen 1809 utgjorde en viktig vändpunkt, eller att 1800-talets näringslivs- och förvaltningsreformer innebar ett relativt tydligt brott med en äldre samhällsmodell. Utifrån Bengtssons perspektiv, med ekonomisk och politisk jämlikhet i fokus, är hans val dock inte alls opassande.

I det andra kapitlet, som behandlar perioden 1750–1850, är syftet att ge en motbild till ”bondefokuserade historiska narrativ” där det är ”de självägande bönderna som står i fokus” (s. 53). Istället för att främst diskutera motsättningen mellan adel, bönder och kronan fokuserar han på adeln, frälsebönder och andra icke-ägande kategorier människor, så som tjänstefolk. Bengtsson behandlar bland annat olika gruppers privilegier och skyldigheter, lagstiftning som reglerade tjänstefolkets anställning och fördelningen av resurser i samhället. I vissa avseenden är resonemanget klart övertygande. Bengtsson anför här bland annat statistik som han producerat i andra sammanhang tillsammans med kollegor: att Sverige inte var ekonomiskt jämställt råder inga tvivel om. Även om det såklart finns problem med metoden som används, analyser av bouppteckningar, finns det inga skäl att tro att de problemen skulle vara så stora att de övergripande resultaten blir felaktiga. Stundtals är formuleringarna kanske något väl skarpa, men överlag framstår det som en rimlig karaktärisering av perioden. Även om det på flera sätt är ett klokt val att lägga större vikt vid de egendomslösa så saknar jag en mer utförlig diskussion om de jordägande bönderna. De flesta som inkluderat bondeståndet i sina förklaringsmodeller är medvetna om att inte alla som bodde på landsbygden var fria och självägande. Jag är inte helt övertygad om att han genom att välja att fokusera på de som inte var det lyckas ogiltigförklara idéerna om böndernas betydelse för den svenska utvecklingen.

Inte heller efter 1850 finner Bengtsson några belägg för att Sverige skulle ha varit särskilt jämlikt, varken ekonomiskt, politiskt eller socialt. Tvärtom verkar ojämlikheten istället på många sätt ha växt ytterligare. Förmögenhetsojämlikheten ökade, och inkomstojämlikheten, mätt som andelen av nationalinkomsten som tillföll de rikaste, var hög i internationell och historisk jämförelse. På den politiska arenan ledde inte ståndsriksdagens avskaffande till en demokratisering. Tvåkammarriksdagen var istället extremt exkluderande med en första kammare som var ovanligt konservativ kombinerat med en graderad rösträtt baserad på inkomst och förmögenhet och som gjorde att bara en liten minoritet i praktiken hade rösträtt. Detta avspeglades också i politiken. Näringslivsreformer genomfördes visserligen, men det fanns många repressiva drag kvar. Bengtsson beskriver det som att ”ekonomisk makt (pengar) gav politisk makt, och de använde sin politiska makt till att befästa sin ekonomiska makt” (s. 88). Som exempel anges bland annat hur socialistiska agitatorer övervakades och fängslades.

Även för denna period visar Bengtsson på ett övertygande vis att Sverige inte var ovanligt jämlikt. Återigen går det dock att komma med vissa invändningar mot framställningen. Bengtsson lyfter fram skillnader i längd på 1800-talet där värnpliktiga vars fäder var grovarbetare var kortare än de vars fäder var tjänstemän. Söner till större jordägare var längre än söner till lantarbetare. På 1900-talet fanns fortfarande en skillnad, men den hade minskat. Bengtsson går sedan vidare till att jämföra Sverige så som det såg ut under 1800-talets första hälft med resultat från andra länder från olika perioder under 1800-talet och visar att Sverige inte stack ut som ovanligt jämlikt. Att skillnaderna minskade under 1900-talet tolkar Bengtsson som ett resultat av ”den kombination av ökad jämlikhet i inkomster och resurser som vi vet skedde vid 1900-talets mitt jämfört med 1800-talet.” (s. 68). Det är en intressant iakttagelse, men också problematisk. Statistiken är hämtad från ekonomhistorikern Stefan Öbergs forskning, och om man granskar den tabell varifrån Bengtsson tar sin data ser man att den kohort som föddes 1861–1910, det vill säga innan välfärdsstaten, för flera grupper uppvisar mindre sociala skillnader i längd än senare kohorter.[1] Läsaren skulle också kunna vara intresserad att veta att medellängden på 1830-talet var högre i Sverige än i Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Spanien och att den i Sverige ökade mer än i alla dessa länder, undantaget Nederländerna, fram till åtminstone 1910-talet vilket också ligger i linje med att arbetare såg en ganska kraftig reallöneutveckling under 1800-talet.[2] När Bengtsson skriver att politiken gick ut på att gynna de rika så har han inte fel, det var säkerligen syftet. Om man däremot jämför med hur det ser ut i dagens USA är det påtagligt hur den ekonomiska tillväxten, trots elitens ansträngningar, också till viss del kom arbetarklassen till del. Vad det beror på är inte helt klart, men det tyder på att det inte bara är omfördelande politik, vilket man får intrycket av att Bengtsson menar, som har betydelse för hur samhällets tillgångar fördelas, utan också andra faktorer som till exempel migration och globalisering.

Så hur menar då Bengtsson att vi ska förstå hur det kom sig att Sverige blev världens mest jämlika land? Inte var det på grund av att Sverige sedan tidigare var ovanligt jämlikt i alla fall. Jag kan inte på det här utrymmet göra argumentet full rättvisa, men i korthet går hans tolkning något paradoxalt ut på att det var den höga graden av ojämlikhet under 1800-talet som utgjorde grunden till att Sverige kom att bli så jämlikt. Förklaringen är politisk. Eftersom en så stor del av befolkningen var exkluderad från den politiska arenan framkom en ”bred och folklig koalition av ”småfolk” som inkluderade arbetare och lägre medelklass, med demokratisering och brett progressiva målsättningar gemensamt” (s. 108). Elitdominansen genererade alltså en motreaktion i form av folkrörelserna, och ur folkrörelserna växte en ovanligt stark arbetarrörelse fram. Arbetarrörelsen kunde sedan dra nytta av ”den kompetenta staten” – som till skillnad från jämlikheten hade en lång tradition enligt Bengtsson – för att genomföra sina reformer, och socialliberaler som bildade allians med arbetarna i rösträttsfrågan (s. 151).

Är det då ett övertygande resonemang? Mitt svar måste bli nja. Bengtsson jämför utvecklingen i Sverige med den ibland annat England och i Tyskland, där rösträtten utvidgades betydligt tidigare än i Sverige. Det innebar också att arbetarrörelsen utgjorde ett tydligare hot under 1800-talet i dessa länder än i Sverige. I Tyskland, och även i USA, hanterades detta hot med en ganska hög grad av repression gentemot arbetarrörelsen men också genom röstfusk. I England var de konservativa tidigt tvungna att försöka locka röster från arbetarna och anpassade sig därför på ett sätt som inte skedde i Sverige. När industrisamhället började slå igenom i Sverige var de konservativa därför dåligt förberedda och förmådde inte utgöra ett alternativ för arbetare. Problemet med den här förklaringen uppstår om vi inkluderar Danmark och Norge i analysen. Bengtsson lyfter vid några tillfällen fram att Norge under 1800-talet på flera olika sätt var mer jämlikt än Sverige, åtminstone politiskt. En betydligt större andel av befolkningen hade under 1800-talet rösträtt i både Norge och Danmark. Trots det blev Arbeiderpartiet i Norge och Socialdemokratiet i Danmark väl så dominanta. Det är svårt att få ihop med Bengtssons förklaringsmodell. Det är lite synd att Bengtsson inte riktigt löper den komparativa linan ut, det hade behövts för att övertyga åtminstone mig. Det är också intressant att Bengtsson hänvisar till att Sverige länge haft en kompetent förvaltning. Stödet i forskningen för det skulle jag vilja påstå är betydligt svagare än många nog vill tro, och jag har inte sett att någon egentligen tagit ett allvarligt grepp om frågan ur långt perspektiv och med rigorösa metoder. Möjligen faller Bengtsson själv här i fällan att luta sig mot en av våra så kallade nationalmyter.

Så hur ska vi då bedöma boken? Till att börja med vill jag ge Bengtsson en eloge för att han väljer att ta sig en viktig och intressant frågeställning med en inställning att vara både grundlig och tillgänglig. Boken är ganska kort, under 200 sidor, och språket är lättförståeligt. Det är tydligt att ambitionen är att nå utanför akademin, vilket visar sig inte minst i den debattartikel som publicerades i Dagens Nyheter, författad tillsammans med Daniel Suhonen, när boken lanserades. Om humaniora och samhällsvetenskap vill hävda att den fyller en viktig roll i samhället så måste den också synas i och interagera med samhället. Som jag pekade på tidigare kan emellertid kombinationen av en stor fråga och ett relativt litet och lättillgängligt format också innebära svårigheter. Jag misstänker att det delvis är på grund av detta som det stundtals blir lite väl svepande, både i hanteringen av tidigare forskning och i karakteriseringen av de olika perioderna. Det blir mest problematiskt när Bengtsson ska positionera sig gentemot den tidigare forskningen. Som han själv påpekar är det inte en enhetlig skolbildning han vänder sig emot. Tvärt om är det en lång rad olika forskare och samhällsdebattörer som på olika sätt använt sig av de fria bönderna och det lokala självstyret som förklaringsmodell. Hur de har gjort det skiljer sig ganska betydligt åt. Även om Bengtsson är medveten om det och tar upp det flera gånger så glider han ofta över i att tala om ”gängse berättelser” om Sverige. Den mångfald av röster som finns klumpas då ihop till en typ av berättelse om Sverige som Bengtsson argumenterar emot, en version av det hela som ligger nära den som framförts av företrädelsevis Lars Trägårdh. Skillnaderna mellan de olika varianterna är dock viktiga. Det är framförallt nämnde Trägårdh som för fram idén om att jämlikheten som sådan skulle vara grundad i någon form proto-demokrati och jämlik kultur. I exempelvis Eva Österbergs och Peter Aronssons forskning läggs istället fokus på en förhandlings- och samförståndskultur som låg till grund för en svensk modell. Det här är inte något som Bengtsson inte är medveten om och inte heller något han döljer. Tvärtom lyfter han fram att Österberg inte säger något om ekonomisk jämlikhet eller rösträtt och att hans tolkningsmodell inte nödvändigtvis ens står i motsats till hennes tolkning. Den nyanseringen försvinner dock ofta i den löpande framställningen. Det är med andra ord inte alltid tydligt på vilket sätt den empiri som åberopas är relevant. Den förklaring till den svenska jämlikheten som förts fram av Lars Trägårdh känns föga övertygande, där ger jag Bengtsson helt rätt. Andra modeller, som den om samförståndsanda eller vikten av att bönderna var representerade i riksdagen tycker jag inte att han riktigt kommer åt alternativt att han inte riktigt tar sig an. Bengtsson har förvisso rätt i att frälsebönderna ofta glöms bort, men det tar inte bort det faktum att bönderna var ovanligt väl representerade i riksdagen. På samma sätt är det sant att det inte bara var i Sverige som det fördes dialog mellan makten och bönderna, men de flesta som lyfter fram den aspekten påstår inte heller att det var unikt för Sverige, utan bara att det var en av flera aspekter som kan hjälpa till att förklara senare tiders utveckling. Bengtsson skriver själv att ”Några slags kulturella strömningar av egalitära värderingar kan ha varit en möjliggörande faktor i 1900-talets bygge, men inte tillräcklig” (s. 193, kursivering i original). Frågan är hur många som faktiskt menat att det var en tillräcklig förutsättning? Jag har inte sett någon som påstått det, och jag kan inte heller se att Bengtsson visar att någon gjort det. Frågan blir då istället hur det sett om det inte hade funnits den typen av kulturell förutsättning, hade det varit tillräckligt med tillräckligt stark ojämlikhet för att senare få stark jämlikhet?

Framställningen tenderar också att ge intrycket av att Bengtssons karaktärisering av den svenska historien är ovanlig. Han skriver att på s. 53 att ”I gängse berättelser om Sverige under perioden fokuseras det på de som äger.” Det stämmer förvisso för många böcker, men frågan är om det verkligen går att kalla det för den gängse historieskrivningen. Ett annat exempel är diskussionen om demokratiseringsprocessen i Sverige. Där skriver Bengtsson att den ”gängse” berättelsen om Sverige går ut på att demokratiseringen skedde ”tidigt, gradvis och harmoniskt”. Jag har dock svårt att se att det är särskilt vanligt att påstå att Sverige skulle ha demokratiserats ovanligt tidigt, även om det visserligen på sina håll förekommer skrivningar om proto-demokrati som han korrekt avfärdar som teleologiska. Rune Premfors, som är en av de som kritiseras i den text som Bengtsson hänvisar till, skriver att Sverige, och övriga norden för den delen, var tidiga jämfört med resten av världen men sena jämfört med Europa.[3] Per T. Ohlsson skriver i sin bok om svensk politik: “I sitt standardverk från 1960-talet om Sveriges historia, välkänt för en generation historiestudenter, konstaterade professor Sten Carlsson att reformen [övergången från ståndsriksdag till tvåkammarriksdag] framförallt gynnade aristokratin och välbeställda bönder. Ett skede då Storbritannien gjorde industriarbetarna parlamentariskt delaktiga och Danmark omfamnade den allmänna rösträtten fick Sverige en representationsreform ’varigenom de jordägande elementen tillförsäkrades ett inflytande, som inte längre ägde full täckning i den sociala verkligheten.’” [4] Jag skulle nog vilja påstå att den bild som Bengtsson förmedlar ligger närmre den gängse historieskrivningen än den bild som han avfärdar.

Snarare än att vända sig emot den gängse bilden av den svenska historien placerar Bengtsson in sig i en ganska lång historiografisk tradition som betonar förtryck och konflikt istället för samförstånd.[5] Han är till exempel långt ifrån först att kritisera såväl Trägårdh och Berggren som Österberg och Aronsson. Liknande poänger har gjorts av bland annat Glenn Svedin, Mary Hilson och Börje Harnesk och det finns också mycket marxistiskt inspirerad forskning, visserligen något ålderstigen numera, som också betonat klasskamp och ojämlikhet.[6] Jag hade nog önskat att det kunde göras lite mer explicit och att skrivningarna om ”gängse berättelser” slopats. Det förtar dock inte de förtjänster som boken har. Ambitionen att gå långt tillbaka i historien och dessutom erbjuda en egen förklaringsmodell framstår klart som nya bidrag till forskningen. Likaså uppskattar jag ansatsen att kombinera ekonomi, politik och ideologi i analysen. Förhoppningsvis kan Bengtssons modell också göra att någon blir tillräckligt provocerad för att själv ta sig an utmaningen att utveckla egna förklaringar, helst då med en ambitiöst komparativ ansats.

Slutligen får vi inte glömma att boken är en ideologisk och politisk inlaga i minst lika stor utsträckning som det är forskningsgärning. Det har jag personligen inga problem med. Bengtsson själv försöker knappast dölja att så är fallet, och även om han säkerligen kan anklagas för att stundtals vara något ensidig till fördel för socialdemokratin så anser jag inte att det på det hela påverkar framställningen på ett negativt sätt. Det är därtill oundvikligt att samhällsrelevant forskning på något sätt blir politiserad, oavsett forskarens egna intentioner. Historieskrivningen om den svenska jämlikheten utgör här ett intressant exempel, som Bengtsson, med inspiration av Åsa Linderborgs avhandling också diskuterar i sin bok. Idén om jämlikheten som ett svenskt arv togs tidigt upp av socialdemokraterna själva för att förankra sin politik och ge den en kontinuitet och legitimitet. På 2000-talet togs idén över av moderaterna, inspirerade av Trägårdhs tolkning. Om jämlikheten är en del av den svenska kulturen behövs inte socialdemokraterna och deras politik. Nu försöker alltså Bengtsson frikoppla jämlikheten från svenskheten för att göra socialdemokratisk politik relevant. Intressant nog har Bengtsson historieskrivning redan börjat approprieras av borgerliga skribenter för att proklamera att ”hög jämlikhet är en parentes i svensk historia. Sverige är ett borgerligt land.”[7] Jag misstänker att det inte riktigt var det budskapet Bengtsson hade tänkt sig att boken skulle förmedla.


[1] Öberg, Stefan. ‘Long-Term Changes of Socioeconomic Differences in Height among Young Adult Men in Southern Sweden, 1818–1968’, Economics and Human Biology, vol. 15/(2014).

[2] OECD 2014, s. 127, tabell 7.3.

[3] Premfors, Rune. Democratization in Scandinavia: The Case of Sweden. SCORE (Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor), 2003.

[4] Ohlsson, Per T., Svensk politik, Lund, 2019, s. 104.

[5] Villstrand, Nils Erik. ”Stormaktstidens politiska kultur”, i Jacob Christensson (red.), Signums svenska kulturhistoria. Stormaktstiden, 2005.

[6] Svedin, Glenn. ”Den svenska tillitens historiska vagga.” Statsvetenskaplig tidskrift 119.4 (2017); Hilson, Mary. ”A Consensual History?: The Historical Roots of the Swedish Model.”  i  Lars Edgren och Magnus Olofsson (red.), Political Outsiders in Swedish History, 1848-1932. Cambridge Scholars Publishing, 2009. 133-155; Harnesk, Börje, ‘Den svenska modellens tidigmoderna rötter?’, Historisk tidskrift, 122, (2002), s. 78-90. För marxistisk inspirerad historieskrivning se t. ex. Lindegren, Jan, Utskrivning och utsugning: produktion och reproduktion i Bygdeå 1620-1640, Uppsala, 1980; Isacson, Maths, Ekonomisk tillväxt och social differentiering 1680-1860: bondeklassen i By socken, Kopparbergs län, Uppsala, 1979.

[7] https://twitter.com/TorbjornNilsso/status/1301788865372532737

Har covid-19 infekterat en 250-årig tradition av öppenhet och offentlighet i den svenska förvaltningen?

Under våren och sommaren har det framkommit att såväl kommuner som statliga myndigheter har vägrat eller försvårat utlämning av information om deras verksamhet. Några av de mest uppmärksammade fallen gäller kommuner som inte velat ge ut information om hur covid-19 drabbat olika typer av äldreboenden samt att Tillväxtverket inte lämnat information om vilka företag som beviljats permitteringsstöd. I Dagens Nyheter intervjuas experter som uttrycker oro över att det tycks som att myndigheter blivit sämre på att upprätthålla offentlighetsprincipen på senare tid.[1] På vilken grund de påstår att efterlevnaden blivit sämre, förutom experternas känsla för att så är fallet, är något oklart. Ewa Stenberg drar det hela ett steg längre i en kommenterande text i anknytning till rapporteringen. Enligt henne är hanteringen inte bara problematisk i sig, den innebär dessutom att en 250 år gammal tradition av öppenhet satts på undantag. Det hon syftar på är att det i Sverige år 1766 infördes en tryckfrihetsförordning som bland annat inkluderade en offentlighetsprincip för offentliga handlingar. Den sägs också vara världens äldsta förordning i sitt slag, något som ofta lyfts fram i diskussioner om den svenska förvaltningen. Öppenheten ses som en del av en ”svensk modell”, som Stenberg uttrycker det.

Det finns definitivt starka skäl att slå vakt om offentlighetsprincipen. Som Stenberg och de intervjuade experterna poängterar utgör den en viktig grundsten i vårt demokratiska styrelseskick. Det finns dock två invändningar mot den bild som målas upp. För det första går det inte att tala om en 250 år gammal tradition av öppenhet, och för det andra har offentlighetsprincipen aldrig varit binär eller fixerad.

Om vi först tar oss an frågan om den historiska kontinuiteten är det alldeles korrekt att offentlighetsprincipen först inrättades för drygt 250 år sedan. Den kom till under frihetstiden och var ett svar på vad som sågs som en utbredd vanskötsel och misshushållning under hattarnas tid vid makten. Redan 1774, under Gustaf III, begränsades dock såväl yttrandefriheten som offentlighetsprincipen kraftigt. Efter hans död, och framförallt efter 1809, liberaliserades lagstiftningen igen. Någon obruten tradition av offentlighet som går tillbaka 250 år existerar således inte.

Bild: Av Tryckfrihetsförordningen1766 – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=57074441

När det gäller offentlighetsprincipens karaktär har den som sagt aldrig varit absolut, och den har hela tiden förändrats. Det har alltid gjorts inskränkningar i offentlighetsprincipen, särskilt när det gäller ärenden som är pågående eller där frågan är av känslig karaktär. Anledningen till det är att det offentliga har flera olika mål som ska uppfyllas men som stundtals kan stå i motsättning mot varandra. Öppenhet och insyn är viktiga aspekter, men det är också viktigt med exempelvis patienters personliga integritet eller att verksamhetens primära mål inte påverkas allt för mycket. Det har till exempel länge varit en trätopunkt i upphandlingssammanhang huruvida anbudshandlingar ska anses vara offentliga handlingar eller inte. Om transparens ses som viktigt så borde de vara offentliga, men från en affärsmässig synvinkel kan det vara mindre bra. Det kan leda till att företag drar sig för att göra affärer med offentliga myndigheter, vilket i sin tur kan leda till sämre upphandlingar. Journalistiken uppfyller en viktig roll i granskningen av myndigheters arbete, men det är inte säkert att det alltid är lämpligt att den granskningen sker inför det offentliga i realtid, eller att det ska vara upp till journalister att bestämma vilken information som ska offentliggöras vid vilken tidpunkt. Särskilt i krissituationer blir det ofta än mer tydligt att vissa principer krockar och medför att ansvariga personer måste välja vad de vill prioritera. Det i sig betyder inte att demokratin skulle vara i fara.

För att ytterligare komplicera saker och ting var det länge oklart vilka typer av dokument, men också vilka myndigheter som omfattades av offentlighetsprincipen. Det var till exempel inte förrän 1937 som det slogs fast att drätselkammares (motsvarande nuvarande kommunstyrelse) handlingar skulle vara offentliga, och inte ens efter det var det säkert att kommunerna följde lagstiftningen.[2] Vad som omfattats av offentlighetsprincipen och under vilka omständigheter har alltså aldrig varit helt fixerat. Som Nils Herlitz uttryckte det i samband med revideringen av Tryckfrihetsförordningen på 1930-talet måste lagstiftningen innebära en ”avvägning mellan intresset av en effektiv kontroll över den offentliga verksamheten – så karaktäristiskt för svensk offentlig rätt – och behovet av diskretion med hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen.”[3] Hur den avvägningen ser ut kan dock aldrig få ett färdigt svar utan måste hela tiden omprövas utifrån samtidens förutsättningar och behov. Personligen kan jag tycka att även om vissa typer av ageranden som tagits upp i samband med covid-19-krisen kan vara problematiska så är det ett betydligt större problem hur offentlighetsprincipen hanteras i skolfrågan. Det är närmast obegripligt att såväl skolornas betyg som deras existens (!) numera är hemligstämplade.[4] Det tycks mig vara något både kvalitativt nytt och en väg vi som samhälle inte är betjänta av att träda in på. Det verkar nu som att detta beror på hur vissa lagtexter tolkats av kammarrätten och SCB och det är möjligt att den utredning som pågår kommer leda till att informationen blir offentlig igen.[5] Att frågan ens har uppstått visar dock på hur vissa principer som vi förväntar oss att det offentliga ska efterleva kan komma att utmanas när privata aktörer bedriver myndighetsutövning, och att det inte verkar ha funnits någon större medvetenhet om den typen av konflikter när reformerna genomfördes. Huruvida det är bra eller dåligt med privata aktörer inom välfärden kan man ha olika åsikter om, men det minsta man kan begära är att vissa grundläggande principer kan upprätthållas.

För att knyta ihop det hela så är det missvisande att påstå att hanteringen av covid-19 skulle utgöra ett brott i en 250-årig tradition av öppenhet. Jag håller dock med om att det är viktigt att vi värnar offentlighetsprincipen och att det förs en debatt om hur den ska implementeras, men det är samtidigt viktigt att den debatten utgår från korrekta premisser. Hänvisningar till abstrakta och historiskt tvivelaktiga traditioner ger oss ingen större hjälp det i sammanhanget.


[1] https://www.dn.se/nyheter/sverige/kritik-mot-att-smittspridning-och-miljardstod-hemlighalls/

[2] Ericsson 2019, ss. 103, 120.

[3] Herlitz, Nils, 1938, ”Allmänna handlingars offentlighet”, Förvaltningsrättslig tidskrift, (2), s. 85–104, s. 85.

[4] https://www.svt.se/nyheter/ny-dom-uppgifter-om-skolresultat-pa-friskolor-sekretessbelagda; https://skolvarlden.se/artiklar/skolverket-hemligstamplar-vilka-skolor-som-finns-i-sverige

[5] https://www.svd.se/fria-skolvalet-paverkas–uppgifter-blir-hemliga

Sommarlov och lästips

Nu går vi på sommarlov och återkommer någon gång i september. Det har varit ett väldigt roligt första halvår med mycket mer respons och besökare än vi vågat drömma om. Tack alla ni som läst, spridit och diskuterat, här eller annanstans på internet.

För den som känner abstinens länkar jag till våra tre populäraste inlägg:

Christopher Pihl om varför Zaremba och Åsbrink inte borde få använda sig av Gustav Vasa eller Axel Oxenstierna när de försöker förklara vår tid, någonsin igen.

Björn Holm om vansinnet i Riksarkivets nedskärningar och bildningsskymning

Undertecknad om att Drottning Kristina var lite mer komplicerad än vad feministpeppböcker för barn ger sken av.

Och fyra inlägg som förtjänar fler läsare:

Johan Ericsson om att vi vet förvånansvärt lite om varför byggprojekt ofta blir så dyra.

Jacob Molinder om att förändringsfarten i dagens samhälle inte är så hög ändå.

Elisabeth Lindberg om att historieskrivningen om 90-talskrisen riskerar att leda oss fel i nuet.

Christopher Pihls uppgörelse med menskonsten och den stillsamma kyrkogården.

Fortsätt håll avståndet och ha en fortsatt trevlig sommar. / Redaktionen genom Martin Almbjär.

Hur skriver man nyliberalismens historia?

Det har utbrutit en smal debatt kring professor Jenny Anderssons forskningsprojekt Nyliberalism i Norden[1]. I en lång essä[2] publicerad i tidskriften Respons tidigare i år presenterade Andersson det första utkastet till forskningsöversikt och utgångspunkter i det sexåriga projektet som finansieras av Riksbankens jubileumsfond. Denna essä verkar ha skapat stora frågetecken hos företrädare för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro som i två inlägg ifrågasätter projektets premisser.

Kritiken går i huvudsak ut på att den forskning Andersson presenterar är för politiserad och står för långt från den svenska nyliberalismens verkliga historia. Andersson å sin sida svarade att det kanske är dags att forskarutbildade historiker och inte tankesmedjor tar sig an uppgiften att reda ut historieskrivningen. Frågan är om forskning och tankesmedjor kan samexistera inom detta omstridda samhällsområde? 

Anderssons essä fick Janerik Larsson och Caspian Rehbinder, båda knutna till tankesmedjan Timbro, att i varsitt inlägg förkasta respektive förundra sig över nyliberalismprojektet[3]. Rehbinder kritiserar bl.a. Anderssons användning av internationell forskning kring nyliberalism med att den inte säger särskilt mycket om svenska förhållanden. Larsson går betydligt längre och kallar projektets utgångspunkter för ”häxjakt”.

Det är ingen särskilt bra början om man vill ha en öppen diskussion kring vad svensk nyliberalism är och hur dess historia sett ut. En tanke som slagit mig är att Andersson i mångt och mycket har rätt i att det fortfarande i stor utsträckning är tankesmedjor och andra politiska aktörer som diskuterar och debatterar detta område offentligt. Svenska forskare verkar nästan ha dragit sig för att ge sig i kast med ämnet, vilket kanske kan förklara mängden internationell forskning även kring svenska förhållanden.

Knepigheterna kan bero på att själva ordet ”nyliberalism” verkar skapa getingbon både till höger och vänster i Sverige. Oavsett om man anser att vi aldrig har varit ett tillräckligt nyliberalt land eller att allt man ogillar i samhället kan stämplas som nyliberalism. Det finns ingen övergripande konsensus om vad nyliberalism är. Men ska diskussionen breddas till att omfatta även oberoende aktörer behöver ord som ”häxjakt” läggas undan.

Den andra tanken som slog mig av Rehbinders och Larssons respektive inlägg var hur aktuell statsvetaren Kristina Boréus avhandling Högervåg[4] från 1994 fortfarande är. I avhandlingen kan man läsa intressanta saker som att Timbros dåvarande vd Mats Johansson tyckte väldigt illa om begreppet nyliberalism. ”Liberalkonservatism” var en mer populär beteckning, något som också moderatledaren Gösta Bohman brukade och som hans nutida efterträdare Ulf Kristersson ofta refererar till. Ska man undersöka svensk nyliberalism behöver man förstå att själva begreppet i sig aldrig verkar ha varit särskilt omtyckt ens av sina anhängare.

Att begreppet nyliberalism var och fortfarande är omdiskuterat gör också att forskningen kring det försvåras. Alla premisser kan översättas till politiska ståndpunkter. Är man som forskare för kritisk kan det tolkas som att man för fram en vänsteragenda och motsatt om man uppfattas vara för välvilligt inställd. Ett besläktat begrepp, normpolitik[5], som jag undersöker i min avhandling, står inför en liknande utmaning. På 1980-talet används det någon enstaka gång i dagspressen av tankesmedjan Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) som var en av de aktörer som drev de normpolitiska reformerna hårdast. Men i början av följande decennium har det snarare förflyttats till att bli ett skällsord från vänsterhåll mot politiska motståndare. Efter det verkar ingen längre ha använt sig av normpolitik som ett neutralt begrepp.

Det problematiska med forskningen kring nyliberalism – och där ska jag ge Rehbinder rätt – är att väldigt mycket av den i vanlig ordning kommer från USA. Amerikanska och svenska förhållanden står långt ifrån varandra. Den amerikanska forskning som Andersson tar upp i sin essä är inte heller den enda som kan sägas täcka in området nyliberalism. Även om Assar Lindbeck verkar ha tagit med sig många av sina marknadsliberala idéer till Sverige från studier i USA finns de stora likheterna snarare i grannländerna, inte minst i den viktiga handelspartnern Tyskland[6].

Det tyska begreppet ordoliberalism ligger nära till hands. Västtysklands legendariska centralbankschef Karl Otto Pöhl var under 1980-talet en av huvudarkitekterna bakom denna strama ekonomiska politik. Han nekade till och med Sverige att knyta kronan till D-marken på grund av vår höga inflation. Vilket vår exportberoende ekonomi i efterhand kan dra en lättnadens suck över.

På senare år har Angela Merkel och hennes tidigare finansminister Wolfgang Schäuble gjort sig till främsta ambassadörer för en politik som kallas ”marknadsanpassad demokrati” (”marktkonforme Demokratie”). Denna kommer till uttryck inom stora delar av EU-samarbetets ekonomiska grundlagar, i politiken för att rädda euron under 2010-talet samt i den frivilliga åtstramningspolitik som både Tyskland och Sverige ålagt sig sedan 2000-talets början. Samtidigt har Merkel mig veterligen sällan kallats nyliberal av varken vänster eller höger i Sverige. Snarare har hon i olika omgångar omfamnats som politiker av skiftande politiska skäl. Så tvetydigt kan det vara. 

Foto: Wikipedia.

Vidare tar både Rehbinder och Larsson upp legitimiteten som ett av de starkaste skälen till att nyliberala reformer drevs fram. Det skulle ha funnits ett folkligt tryck för reform av välfärdsstaten på 1970- och 80-talen. Tittar man på SOM-institutets data över svenska folkets inställning till välfärdsstaten finns ett visst stöd för den uppfattningen[7]. Från mitten av 1980-talet tyckte en majoritet av de tillfrågade att det vore bra om storleken på offentlig sektor minskade. Denna inställning nådde sin topp 1990 och sjönk sedan drastiskt. Från 1993 och framåt har en majoritet tvärtom motsatt sig en minskning av offentlig sektor. Tittar man på partisympati är det numera bara moderatsympatisörer som har ett negativt balansmått när det gäller inställningen till storleken på offentlig sektor, men även det har minskat över tid.

Vad säger denna data? Det fanns ett missnöje på 1980-talet, exakt vad det berodde på är något svårtolkat, men det verkar ha varit tillfälligt och dog ut snabbt om man ska tro SOM-undersökningarna. Däremot fick den då pågående strukturomvandlingen av samhället som ibland kallas marknadisering (en process som t.ex. statsvetaren Torsten Svensson diskuterat och som accelererade efter att kreditmarknaderna avreglerades i mitten av 1980-talet[8]) långtgående politiska konsekvenser som vi idag bara börjat försöka förstå och hantera.

Marknadiseringen och den folkliga legitimiteten för denna omvandling av samhället är en diger forskningsuppgift att ta sig an. Att tankesmedjor som Timbro och dess motparter på vänstersidan har stora intressen av att ge sig in i debatten kring detta är inte konstigt och inte heller något problem. En pluralism av perspektiv bidrar tvärtom till att dra fram fler sidor av en viss samhällsutveckling i ljuset. Men för att det inte ska bli pajkastning krävs en transparens om premisserna. Som man frågar får man svar och historieskrivning är väldigt beroende av just vilka frågor som ställs. Ett forskningsprojekt om nyliberalism kommer inte ställa samma frågor som en marknadsliberal eller en facklig tankesmedja.

Nyliberalismprojektets styrka i min mening är premissen att inte se den marknadiseringsprocess som pågått globalt sedan 1970-talet som varken ett renodlat politiskt vänster- eller högerfenomen. Förändringsprocessen är så mycket större än att det går att koka ner till något särskilt parti eller någon enskild tankesmedja. Det betyder dock inte att det inte funnits politiska aktörer som sett denna utveckling som önskvärd och velat förstärka den.

Där kan man som historiker snegla lite avundsjukt på bl.a. sociologen Michel Callon och hans teorier om hur marknader görs. Politiska aktörer är i det perspektivet avgörande för att driva på skapandet av marknader på olika områden. Nyliberalism kan utifrån det förstås som den politiska idén att ju fler marknader det finns på så många områden som möjligt desto bättre blir samhället. Det konkreta reformprojektet blir då att skapa dessa marknader – inklusive för offentliga tjänster – och statens uppgift blir att säkerställa marknadernas funktionssätt. Det är något väsensskilt från t.ex. socialdemokratins grundtanke om en stat som skyddar den enskilde skyddas från marknadskrafternas negativa konsekvenser. I det ena hörnet alltså rätten att skapa marknader, i det andra skyddet från marknaderna.

Man kan tycka att det är lite för tidigt att börja kritisera ett projekt som precis har påbörjats och som innan pandemin bröt ut hade hunnit ha en enda workshop tillsammans. Men all forskning måste naturligtvis tåla kritik i slutändan. Så länge de inblandade forskarna har fått en ärlig chans att påbörja sitt arbete ordentligt. Om Larsson och Rehbinder ger sig till tåls kommer de nog kunna diskutera en mängd intressanta forskningsresultat inom ett par år. Det viktiga är att diskussionen om svensk nyliberalisms historia inte stoppas av sura miner innan den ens har börjat.


[1] För transparensens skull ska jag nämna att min huvudhandledare är en av dessa forskare men att mitt pågående avhandlingsarbete inte är knutet till projektet.

[2] Jenny Andersson, ”Drivkrafter bakom nyliberaliseringen kom från många olika håll”, Respons 1/2020, http://tidskriftenrespons.se/artikel/drivkrafterna-bakom-nyliberaliseringen-kom-fran-manga-olika-hall/.

[3] Janerik Larsson, ”Mer häxjakt än forskning”, Smedjan 15 mars 2020, https://timbro.se/smedjan/mer-haxjakt-an-forskning/; Caspian Rehbinder, ”Caspian Rehbinder och Jenny Andersson debatterar forskningsprojekt om nyliberalisering”, Respons 3/2020, http://tidskriftenrespons.se/artikel/caspian-rehbinder-och-jenny-andersson-debatterar-forskningsprojekt-om-nyliberalisering/.

[4] Kristina Boréus, Högervåg: Nyliberalism och kampen om språket i svensk offentlig debatt 1969–1989, Tidens förlag, 1994.

[5] Till normpolitik kan man hänvisa sådant som inflationsmål överordnat full sysselsättning, överskottsmål i statens finanser och självständig centralbank.

[6] Vivien Schmidt & Mark Thatcher, Resilient liberalism in Europe’s political economy, Cambridge University Press, 2013.

[7] Lennart Nilsson, ”Starkt stöd för välfärdsstaten”, i Annika Bergström & Henrik Oscarsson (red.) Mittfåra & marginal, Göteborgs universitet: SOM-institutet, https://som.gu.se/digitalAssets/1487/1487689_281-294-lennart-nilsson—v–lf–rdsstaten.pdf.

[8] Torsten Svensson, ”Globalisation, Marketisation and Power: The Swedish Case of Institutional Change”, Scandinavian Political Studies 3/2002.

Måste det bli så dyrt? Ett inlägg om byggkostnader och den svenska förvaltningen

Sedan knappt en månad är ombyggnationen av Studenternas IP i Uppsala är färdig. Enligt SVT:s rapportering landade de slutgiltiga kostnaderna på drygt 600 miljoner kronor, vilket är 100 miljoner kronor, eller tjugo procent, mer än beräknat.[1] Utfallet är inte särskilt uppiggande men heller inte särskilt förvånande. Om någon skulle be dig nämna ett byggprojekt som pågått de senaste åren skulle det med största sannolikhet vara ett projekt som drogs med överkostnader. Ombyggnationerna av Akademiska sjukhuset i Uppsala, av Slussen i Stockholm och bygget av Nya Karolinska sjukhuset i Solna är bara några exempel. Problemet förefaller inte heller vara nytt. Nya Karolinska är inte det första sjukhuset i Stockholmsregionen som blivit betydligt dyrare än beräknat. När Huddinge sjukhus byggdes på 1960-talet ökade kostnaderna från beräknade 600 miljoner till drygt 1,2 miljarder kronor.[2] Det verkar nästan som att det är någon slags naturlag att byggprojekt blir dyrare än beräknat. I forskningen är problemet med kostnadsöverskridanden också väl belagt. Ofta saknas dock ett historiskt perspektiv, vilket gör att slutsatserna riskerar att bli förvanskade och att det blir svårt att dra lärdomar från tidigare erfarenheter. I det här inlägget kommer jag att diskutera uppblåsta byggnotor ur ett längre perspektiv och sedan använda exemplet för att visa hur bristen på historiska studier om den svenska förvaltningen gör att det är svårt att dra några slutsatser om vad som fungerar bra och dåligt med dagens system, något som är problem inte bara när det gäller byggkostnader utan för förvaltningsfrågor i stort.

De många exemplen på byggprojekt som blivit dyrare än förväntat väcker en del frågor. Är det helt enkelt så att offentlig sektor inte är särskilt kompetent som byggbeställare? Det kan vara frestande att utifrån rapporteringen i media dra den slutsatsen. Problemet är bara att en sådan slutsats skulle vara baserad på ett skevt urval av fall. De projekt som rapporteras om i media är förmodligen inte särskilt representativa utan utgörs av de största och mest kostsamma projekten. För att få en korrekt bild av byggandet krävs ett annat urval.

Någon systematisk insamling av kostnadsöverskridanden vid offentliga byggprojekt verkar dock inte göras. Upphandlingsmyndigheten publicerar årlig statistik om offentlig upphandling, men inkluderar inte sådana uppgifter. Det närmsta jag hittat är enskilda studier om exempelvis infrastrukturprojekt. I Lundberg et al konstateras att vägprojekt i Sverige mellan 1997 och 2009 i genomsnitt hade kostnadsöverskridanden på 11,1 procent medan järnvägsprojekt låg på 21,1 procent.[3] Det verkar alltså som att det finns en viss grund för att påstå att det finns systematiska problem med kostnadsöverskridanden. Studien visar också att problemet i stor utsträckning är ett internationellt fenomen. I en sammanställning av studier från olika länder och världsdelar framgår att mellan 50 och 100 procent av de undersökta projekten blev dyrare än beräknat. Hur stora skillnaderna mellan beräknade faktiska kostnader det blev skiljde sig dock, både beroende på vilket land det rörde sig och vilken typ av projekt. Sverige stod sig dock relativt väl i denna studie.

Det förefaller således vara något av en konstant att kostnadsramarna för offentliga byggprojekt spricker. En variant på det teman har utforskats av den danske samhällsvetaren Bent Flyvbjerg som under många år tillsammans med en stor grupp forskare studerat vad de kallar för ”megaprojekt”.[4] Dessa projekt är stora och ofta är det offentliga organisationer som står som beställare. En ytterligare faktor är att projekten inte bara är stora och dyra, de har dessutom ofta en tydlig symbolisk laddning. Flyvbjerg et al menar att det sistnämnda också är en viktig anledning till att projekten tenderar att bli för dyra. Genom att underskatta kostnaderna är det lättare att få grönt ljus för att sätta igång, och när man väl börjat bygga är det svårt att neka extra medel när det visar sig att kostnaderna blir för höga. Flyvbjerg et al har dessutom visat att stora projekt tenderar att dras med överkostnader och att resultaten står sig över en lång tidsperiod och i många olika länder. I och med att de bara inkluderar stora projekt i sin studie säger det dock inget om hur ofta mindre projekt blir dyrare än beräknat. Lundbergs et al studie visar tvärtom att för svenska väg- och järnvägsprojekt var det de små projekten som hade de procentuellt sett största kostnadsöverskridandena. Det verkar alltså som att både stora och små projekt blir dyrare än beräknat.

Betyder det här att det finns något inneboende i hur offentlig sektor fungerar som gör att byggnadskostnaderna skenar? Även om det finns indikationer på det i forskningen så finns inte några riktig starka belägg för det. När det gäller Flyvbjergs studie visar de mycket riktigt att problemet funnits under en lång tidsperiod. De har å andra sidan fokus på stora projekt, och det skulle kunna vara så att de faktiskt oftare blev dyrare än mindre projekt, och att Lundbergs et al studie inte är särskilt representativ. De studier som Nilsson et al hänvisar till är också från 1990-talet och framåt. Kanske är det ett relativt nytt fenomen?

I min avhandling har jag studerat byggupphandlingen i Uppsala kommun mellan 1870 och 1975.[5] Där fokuserar jag visserligen på husbyggnader och inte på infrastrukturprojekt, men resultaten kan ändå vara av visst intresse i sammanhanget. Diagrammet nedan visar så kallade boxplots för fyra delperioder. Boxplots visar hur fördelningen av observationer av en variabel ser ut baserat på beräkningar av vad som kallas kvartiler. En kvartil motsvarar en fjärdedel av alla observationer. Kvartil ett visar fjärdedelen av observationer med lägst värden, kvartil två fjärdedelen över kvartil ett upp till mitten av alla observationer, och så vidare. Värdet på observationerna i det här fallet visar den procentuella skillnaden mellan den beräknade kostnaden för projektet och den faktiska kostnaden. Det innebär att strecket som går mitt igenom lådan markerar medianen: Hälften av alla byggprojekt för respektive tidsperiod hade ett kostnadsöverskridande som var högre än värdet som markeras av det vita strecket. Lådornas överkant visar den tredje kvartilen, eller medianen för datasetets övre hälft och underkanten den första kvartilen. Diagrammet visar att under de två första perioderna, det vill säga mellan 1870 och 1945, hade mer än hälften av byggprojekten i Uppsala kostnadsöverskridanden.[6] För de två senare perioderna, 1946 till 1975, är medianen istället nästan precis noll. Det betyder att lika många projekt blev dyrare än beräknat som blev billigare än beräknat. Det betyder också resultaten går emot den forskningen som refererats. Det måste inte bli för dyrt.

Källa: Ericsson (2019)

Även dessa resultat medför såklart begränsade möjligheter till slutsatser. Det rör sig trots allt bara om en kommun och det är därför svårt att veta vad denna utveckling beror på. Var det något specifikt som kommunen gjorde eller var det sättet som byggmarknaden under perioden fungerade som gjorde att kostnaderna inte drog iväg? Åren efter andra världskriget präglades av ökat byggande, industrialisering av byggbranschen och att kommunernas organisation växte och omstrukturerades. Det är dock intressant att notera att det trots den kraftiga efterfrågeökningen, och trots att det stundtals var hög inflation, inte uppstod problem med systematiska överkostnader. Det är således knappast någon naturlag att offentliga byggprojekt blir dyrare än beräknat. Kostnadsöverskridanden är inte heller det enda som är av betydelse. Den totala kostnaden och kvalitén på byggnaderna är naturligtvis också viktiga, om inte viktigare.

Trots det kanske det ändå kan finnas en poäng i att titta närmare på hur det offentliga byggandet tidigare har fungerat. Både offentlig sektor och marknaden har visserligen förändrats mycket. Kommunerna är större, mer professionaliserade och mer regelstyrda. På byggmarknaden har utvecklingen har gått mot mer komplicerade kontraktstyper samtidigt som de stora företagen är mer dominerande. Hur påverkar sådana saker hur byggupphandlingen fungerar? Dessa förändringar gör det svårt att dra några lätta lärdomar från förr, men meningsfulla jämförelser torde ändå vara möjliga. Forskningen om hur den offentliga förvaltningen fungerade under 1900-talet är dock inte särskilt omfattande. Det är därför svårt att veta vad som egentligen skiljer dagens system från hur det fungerade tidigare, förutom vissa mer lättidentifierade strukturella förändringar. Som jämförelse kan t ex debatten om New Public Management (NPM) nämnas. Det mesta av forskningen kring NPM har ett påfallande kort perspektiv, vilket försvårar möjligheterna att identifiera vilka aspekter av hur dagens system fungerar som faktiskt är konsekvens av NPM och vilka delar som har betydligt djupare rötter. Det finns många delar av den svenska förvaltningens 1900-talshistoria som säkerligen skulle kunna erbjuda såväl positiva som avskräckande exempel. Det vore synd om vi inte kunde göra mer för att ta vara på dessa lärdomar, och här har sannerligen vi historiker en möjlighet att fylla en viktig lucka.


[1] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/smyginvigning-av-studenternas-100-miljoner-dyrare-an-beraknat

[2] Ericsson 2019, s. 182.

[3] Lundberg et al 2011.

[4] Flyvbjerg et al 2005.

[5] Ericsson 2019.

[6] Perioderna är olika långa av skäl som redovisas i avhandlingen.

Den påhittade Drottning Kristina

Såhär i statyrivartider vill jag också vara arg. Men medan statyerna som faller runt om i västvärlden faller för att de representerar värderingar som anses förkastliga idag, vill jag ondgöra mig över folk i nutiden som felaktigt framhåller historiska personer som förebilder. Som framställer dem som innehavare av våra värderingar men i en annan tid. Två före detta miljöpartister tycker till exempel att det vore en bra idé att resa en staty över heliga Birgitta istället för krigarkungar. Saker och ting skulle på något sätt bli bättre av en staty av en hallucinerande 1300-talskvinna som spred rykten om att den svenska kungen var homosexuell och att drottningen mördade barn. Men nej, istället tänker jag hacka på de som gjort Drottning Kristina (1626–1689) till någon slags feministisk förebild.

Närmare bestämt dyker hon upp i den flora av uppbyggliga feministiska minibiografier för barn som blivit en grej de senaste åren, till exempel Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor av Elenna Favilli och Francesca Cavallo. På en eller ett par sidor skildras kvinnor ur historien och nutiden som levt häftiga liv. Genom att lära sig om dessa kvinnor ska unga tjejer uppmuntras att leva sitt liv som de själva vill och trotsa inskränkande normer. ”Tänk om prinssessan inte gifte sig med prinsen, utan istället valde att bli astronaut?” som reklamen för Godnattsagor… lyder.

I sig finns det inget problem med den här typen av böcker, att folk lär sig historia är bara av godo. Men då ska de lära sig just historia. Man ska hålla sig till fakta, inte utelämna delar eller rycka personer ur sitt sammanhang för att kunna skapa en skev eller rentav falsk förebild. Det kan verka småsint att hacka på böcker för barn men det är ju just autenciteten som är viktig här, annars hade man lika gärna kunnat skriva boken ”100 påhittade kvinnor som trotsade varenda norm”. Förutom Godnattsagor för Rebelltjejer 2, har jag läst Banbrytande Badassbrudar: 52 kvinnor som förändrade världen av Mackenzi Lee, Lev som du vill: Tio svenska kvinnor visar vägen av Birgitta Ohlsson samt Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka och modiga kvinnor av Colette van Luik och Anna Nordlund.[1]

Det ska också sägas att Drottning Kristina är en spännande person och att hon levde ett häftigt liv. Hon föddes som enda barn till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Sverige och uppfostrades efter sin faders död till att ta över tronen. Hon fick därmed en bildning och stimulans som inte många andra kvinnor fick på den här tiden. Hon började som tonåring delta i regeringens möten och myndigförklarades 1644 men abdikerade bara tio år senare. Kristina lämnade därefter Sverige och bosatte sig sedermera i Rom efter att ha konverterat till katolicismen på vägen. Hon försökte bli drottning av Polen och Neapel och levde ett liv omgiven av intellektuella och kulturpersonligheter. Efter sin död begravdes hon i Peterskyrkan i Rom. Jag har med andra ord full förståelse för att hon har uppnått en viss kultstatus men jag ställer mig skeptisk till hur hennes liv vinklas och förhärligas i dessa böcker.

Vi kan ju börja med det här att hon gick sin egen väg. Alla böcker tar upp att hon abdikerade och gav upp sin makt för att göra något annat av sitt liv, för att bli katolik. Det var ett egensinnigt beslut som säkert inte var lätt att fatta. Men hon gav inte direkt upp allt. Det ingen bok tar upp är att hon fick så kallade underhållsländer, bland annat Norrköping, Öland och Gotland och områden i Tyskland, som skulle ge henne intäkter att leva av resten av sitt liv. Det var ingen dålig inkomst, motsvarande ungefär 90 miljoner kronor om året.[2] Även om hennes underhåll i praktiken blev mycket mindre var det inte direkt så att hon klippte föräldrarnas kreditkort, flyttade in i en nedlusad etta i förorten och började försörja sig själv som servitris. Och inte heller lämnade hon dörren stängd för att återvända. Inte mindre än två gånger kom hon tillbaka för att se efter sina förläningar och förhandla upp sitt underhåll. En gång hotade hon med att göra comeback som drottning. Och som vi redan sett försökte hon bli drottning i Neapel och Polen. Jag ser liksom inte vad det är mina döttrar ska lära sig här, att både äta och vilja ha kvar kakan?

Drottning Kristina 1667. Källa.

Att hon inte ville gifta sig och skaffa barn framhålls också i flera av böckerna. Med andra ord, Kristina valde att satsa på sig själv istället för att stå hemma vid spisen med skrikande spädbarn. Att hon inte gifte sig är förståeligt, hade det funnits en man med i bilden hade han kunnat begränsa hennes inflytande rejält, ja till och med förskjutit henne till en sidoposition. Se hur det gick för Ulrika Eleonora den yngre. Men att hon skulle haft så värst mycket mer press på sig att gifta sig och skaffa barn än en kung utan levande syskon tror jag inte på. Alla kungar och drottningar hade som jobb att se till att ätten fortlevde. Inte minst för att om ätten dog ut fanns risk för både uppror och krig. Även om jag inte kan säga att Karl XII fick utstå lika mycket utstod han ändå samma typ av press som Kristina att gifta sig och skaffa barn. Hans val att leva singel har aldrig hyllats som egensinnigt, dock, eftersom han inte är drottning Kristina.

Ingen av böckerna problematiserar heller hennes maktposition på ett vettigt sätt. Hennes möjligheter att bete sig så som hon ville var nog större än de flesta andra kvinnor OCH män vid den här tiden, så länge det inte ledde till diplomatiska konflikter eller uppror kan man föreställa sig. Hon var drottning. Birgitta Ohlsson skriver till exempel under rubriken ”Lär av Kristina” att man ska hitta sin egen väg. Ja, men det blir ju mycket enklare om man är rik och mäktig. Under rubriken ”Lev som Kristina” skriver Ohlsson vidare att om man har mycket pengar och makt så är det lätt att glömma bort det och att man måste behandla andra respektfullt. Emellertid tror jag inte att drottning Kristina någonsin glömde bort att hon var drottning, sin anor eller sin position.

Rent ut sagt komiskt blir det när van Luik och Nordlund skriver att deras urval av kvinnor har gemensamt att ”de inte har accepterat att låta sig begränsas av ett samhälle där män har styrt och bestämt hur flickor och kvinnor ska vara.” Visst, det finns olika typer av makt. Även en regerande drottning måste följa eller förhålla sig till normer och regler som dikteras av andra än henne själv. Men drottning Kristina levde trots allt inte i ett samhälle styrt av män eftersom hon själv satt på tronen. Lika komiskt blir det att en drottning ens förekommer i en bok med titeln Rebelltjejer då Kristina inte gjorde ett jota för att förändra könsnormerna för någon annan, eller när Ohlson skriver att Kristina blev osams med ”mäktiga personer för att få igenom det hon tyckte var viktigt.” Ja, men hon var ännu mäktigare. Hon var inte en sekreterare som klättrade från beskedliga förhållanden till regeringspost och adelspalats. Det fanns förvisso flera sådana i Kristinas samtid men de tjänade henne.

I flera av böckerna omtalas Kristina som en fredsälskare eller åtminstone någon som föredrog att Sverige skulle bli känt för något annat än krig. Istället skulle Sverige nu klättra på kulturrankingen och hon bjöd in flera kända intellektuella och konstnärer. Problemet med det resonemanget är två: Enda anledningen till att Kristina kunde bjuda in alla dessa personer var att Sverige från och med Westfaliska freden 1648 fick sitta vid vuxenbordet i Europa. Det var med Sveriges nyvunna stormaktsstatus Kristina kunde locka till exempel Descartes till Stockholm. För det andra var Sveriges finanser körda i botten efter årtionden av krig. Sverige åtnjöt sex år av fred under Kristina men å andra sidan var alternativet inte realistiskt. Hur Kristinas regeringstid sett ut om hon tillträtt tronen med en statsbudget i balans får vi aldrig veta.

Sen var det detta med Kristinas sexualitet. I Svenska hjältinnor, på Kristinas uppslag, syns två kvinnor som kysser varandra medan Kristinas läggning i Rebelltjejer behandlas med ett ”det sägs”. Banbrytande badassbrudar går all in och menar att Kristina var ickebinär. Förvisso finns det ett visst stöd för att hon faktiskt skulle ha känt sig attraherad till kvinnor, men det finns lika goda bevis på att hon varit förälskad eller åtminstone förtjust i män. Dessa män, framför allt Magnus Gabriel de la Gardie och kardinalen Decio Azzolino, förekommer dock inte. Trots att de var viktiga för Kristina så har de helt försvunnit ur berättelsen om Kristina som ska förmedlas till våra döttrar.

Till sist ska Banbrytande badassbrudar ha ett hedersomnämnande. På engelska har boken undertiteln 52 forgotten women who changed the world och ja, jag vet inte vem som glömde bort Kristina. Det är lite som att jag, som inte är kemist, skulle gå förbi en tavla på det periodiska systemet och säga ”titta, nummer 73, Tantal! Det grundämnet pratar vi aldrig om, det har vi helt glömt bort”. Bara för att man själv inte kan något betyder det inte att andra glömt bort det. Och jag är nyfiken på vilket sätt Kristina förändrade världen. På sätt och viss förändrar vi alla världen, som regn som sakta men säkert gröper ur och omformar berg, men jag antar att det inte är det som avses här. Kristinas liv hade emellertid ingen effekt på några normer, hennes liv inspirerade inga protester, demonstrationer eller förändringar. Uppenbarligen glömde vi dessutom bort henne. Hon levde sitt liv, hon dog, och världen rullade vidare.

Sen kom de här författarna, mer än 350 år senare, och valde ut vissa bitar av hennes liv som inspirerande, som vore de hela hennes liv. Att hon genom sin position kunde leva friare och sedan levde på ett fett underhåll glömmer vi bort, liksom att hon var misogyn eller lät mörda en man. Och visst, allt inte kan finnas med i en minibiografi. Men om man ska använda riktiga personer liv (märk väl, inte deras tankar, inte deras prestationer, utan deras liv) på ett moraliserande sätt är det viktigt att inte förvränga eller förfalska. Likaså måste man kunna förklara att en drottning har andra förutsättningar än en bonddotter eller en slaktardotter. Makt och klass spelar roll. Sammanhang spelar roll. Om man som författarna till de här böckerna tar bort makt, klass och sammanhang blir resultatet snarare en seriefigur än en riktig person. Vilket inte är helt fel å andra sidan. Drottning Kristina är en lika realistisk förebild som Elsa i Frost eller Wonder Woman.


[1] För en annan typ av kritik av den här typen av böcker, se Linda Skugges recension av Lev som du vill; https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/4qewKV/nej-vagen-till-framgang-stavas-traggla

[2] Enligt Edvinssons och Söderbergs historiska valutakonverterare.