När miljardärernas pengar inte bara lades på hög

I slutet av helgen cirkulerade en artikel från Financial Times i mitt Twitterflöde. I den kunde man läsa att miljardärer tjänat ohyggliga summor på bland annat de finansiella stimulanspaket som regeringar och centralbanker pumpat ut sedan 2020. Ska man tro artikelförfattaren går vi en perfekt storm till mötes om ingenting görs åt att allt större förmögenhetsökningar landar hos enskilda miljardärer. Näst efter Ryssland är Sverige det land där de allra rikaste individerna och deras familjer tjänat mest på pandemin. Jag som ändå skulle skriva något om Gunnar Sträng och hans investeringspolitik nappade direkt. Det finns en historisk parallell att dra här. 

Det är nästan omöjligt att inte hitta gemensamma drag mellan vår svajiga ekonomi idag, och den som var för 100 år sedan: finansiellt snabbväxande men känslig för störningar i världshandeln och med kronisk brist på inhemsk efterfrågan i många länder. Även då hade en pandemi härjat och dessutom ett världskrig. När de tog slut var den första stora frågan hur världen snabbt skulle kunna gå tillbaka till hur den var innan. När det blev uppenbart att det gamla normala inte längre existerade, förbyttes diskussionen till att handla om hur något nytt och bättre kunde byggas. 

Den historiska parallellen får därför börja i en omväg kring Arbetslöshetsutredningen som tillsattes av den liberala statsministern C.G. Ekman 1927. I bilagan, skriven av nationalekonomen och senare den folkpartistiske partiledaren, Bertil Ohlin, kom en uppmaning om att aktivera det kapital som lagts på hög av stater och rika individer under de osäkra tider som varit under 1920-talet. Han hade dessutom gett ut en skrift samma år med titeln Sätt igång produktionen (Ohlin var professor i Köpenhamn så titeln är egentligen Sæt produktionen i gang). Det Ohlin varnade för då har klara likheter med vad som nu riskerar att hända med alla pengar som miljardärer tjänat under pandemin, om ingenting görs. De fortsätter passivt att öka i värde utan att det omsätts till produktion eller sysselsättning. 

Ohlins bilaga blev färdig först 1934, och då var statsministern i stället socialdemokrat. Två år tidigare hade blivande finansministern Ernst Wigforss tangerat Ohlin i sin pamflett Har vi råd att arbeta?. Situationen var påtagligt annorlunda jämfört med 1927. Både importtullar och stimulanspaket hade då införts. I Sverige var Guldmyntfoten ett minne blott. Hur en liberal som Ekman (eller för den delen dåtidens frihandelsvänliga socialdemokrater) hade hanterat Ohlins slutsatser: att det kunde bli nödvändigt med begränsningar av kapitalflöden och frihandel för att öka sysselsättningen hemma i Sverige, hade varit intressant att veta mer om. Men tiden hann så att säga före Ohlin.  

Kapitalflödena begränsades: Både genom Ernst Wigforss allt högre arvsskattesatser och krigsregleringarna av kreditpolitiken från och med 1939. Wigforss var dessutom ideologiskt en mycket stark motståndare till att ”tjäna pengar på pengar”, det vi skulle kalla passivt ägande av finansiella tillgångar för att göra stora förmögenheter ännu större.[1]Arvsskatten var i hans ögon viktigare än kapitalskatten. 

Ohlin hade ju menat att pengar som inte användes inhemskt, eller som låg stilla i väntan på bättre väder, inte gjorde nytta om man ville minska arbetslösheten. I grannlandet Norge filade den framtida nobelpristagaren Ragnar Frisch på ett sätt att permanent få upp investeringsnivån i industrialiserade länder. Den situation som hade varit under 1920-talet dög inte. Det behövdes bostäder, vägar, järnvägar, elnät, vatten och värme till växande städer. Folk var i behov av arbeten att gå till. Produktionskapaciteten i industrin måste höjas så att all ny tillgänglig teknik kunde utnyttjas. Både statliga och privata medel krävdes för att uppnå detta. Det enda rimliga var att slå ihop finans- och penningpolitiken till en helhet som kunde agera för att höja investeringsnivån långsiktigt. 

Så, vad visar egentligen de massiva ökningarna av de allra rikaste individernas förmögenheter under pandemin? Jo, att det sannerligen inte är brist på kapital. Däremot är det brist på ändamål som möjliggör för kapitalet att flytta från börsen, och i stället riktas mot investeringar i reala tillgångar. I post-pandemins tidevarv kommer det bli ett allt större problem om kanaliseringen av kapital till produktiva investeringar inte kan ske på ett effektivt sätt. Den sociala oron ökar om arbetslöshet biter sig fast och de ekonomiska klyftorna blir större. Vi riskerar att bli fattigare som land om vi inte kan dra nytta av ny teknik och bättre infrastruktur. 

När Gunnar Sträng tillträdde som finansminister 1955 förefaller han ha haft Wigforss analys i bakhuvudet. Han behöll och utökade arvsbeskattningen. I den första långtidsutredningen som producerades av finansdepartementet under hans ledning, med titeln Balanserad expansion (1956:53), visades behovet av en långsiktig investeringspolitik. Nu fanns dessutom verktygen att genomföra den. 

Det handlade inte om att göra enskilda mindre satsningar. Det här var ett projekt som skulle löpa över flera årtionden och kanske ta ett par generationer att färdigställa. Därför var det så viktigt att man hade samhällets olika grupper med sig. I texten står:

Inom alla samhällsgrupper här i landet finner man en progressiv inställning i den meningen, att växande anspråk ställs på nationens resurser både vad gäller konsumtion och kapitalbildning; man kan lätt konstatera, att dessa anspråk totalt sett vida överstiger de möjligheter, som med någon grad av sannolikhet kan komma att realiseras. Denna progressiva inställning är en värdefull tillgång. Den är en av de säkraste garantierna för att de ekonomiska framstegen kommer att fortsätta (s. 17). 

Borta var den kristid som Ohlin skrev om i sin utredningsbilaga, men insikten fanns kvar om att kapital ska komma till produktiv användning, istället för att passivt förvaltas av stater eller enskilda individer. Det var ingen tvekan om att expansion skulle ske, utan som titeln anger, så handlade det om att balansera de olika behov och viljor som var för sig gjorde anspråk på de investeringar som skulle göras. Här grundlades det man kan kalla ”Strängberget”. En lång period av offentlig investeringsexpansion.  

”Strängberget” eller den långa perioden av expansiv investeringspolitik i Sverige. (Graf lånad från S-föreningen Reformisterna som i sin tur hämtat data från ekonomhistorikern Rodney Edvinsson och Statistiska Centralbyrån.)

Ska Sverige fortsätta att omfamna familjeförmögenheternas tillväxt och bli det nya Rockefeller-landet frågade sig artikelförfattaren i Financial Times. Det kan man undra. Idag är inställningen till expansion både i Sverige och i våra europeiska grannländer knappast progressiv så mycket som den är krispräglad. Frågan är när insikten kommer landa: att det gamla normala inte kommer tillbaka och vad det nya normala blir. Det tog drygt två årtionden under 1900-talets första hälft att förändra den allmänna inställningen till den ekonomiska politiken från krisartad till progressiv. Ett årtionde om vi räknar från andra världskrigets slut. Pessimismen i FT-artikeln till trots visar historien att stora förändringar kan inträffa på mycket kort tid. 


[1] Werin, Lars (red.), Från Räntereglering till inflationsnorm: Det finansiella systemet och

Riksbankens politik 1945–1990 (Stockholm, 1993).

Reduktionen och välfärdsstaten, eller då en liten tysthet spred sig i salen

Axel Oxenstierna lyfts gärna fram i samtidsdebatten. Mer sällan lyfts de personer som motverkade Oxenstiernas system. I denna text funderar Martin och Christopher på effekterna av privatiseringar och faran i att låta uppfattningen att några får skor sig på det allmänna bästa växa sig stark i opinionen, under 1600-talets andra hälft och i dag.

Frågan om privata eller offentliga utförare av samhällstjänster har ånyo blossat upp. Delvis är debatten sporrad av den utveckling vi sett inom skolans område under de senaste decennierna med ökad skiktning av elever och en ökande andel privata huvudmän. Likaså har Sveriges förmåga att under nuvarande pandemi värna om äldreboenden och sköta sjukvården bidragit till debatten. Och den senaste veckan har Telia hamnat i fokus. Oavsett vad man tycker om privatisering är det vanskligt för staten att välfärdssystemen drabbas av legitimitetsbrist, för vad ska vi annars med staten till? Som vanligt med historia är det här, dock, inget nytt. Den svenska staten genomgick en djup legitimitetskris redan på 1600-talet och oförmågan att lösa den resulterade i kungligt envälde och statlig konfiskering av egendom, Karl XI:s reduktion.

Privatiseringarnas motståndare varnar för att utvecklingen inom skolan snart inte är möjlig att rulla tillbaka, även om en framtida politisk majoritet skulle vilja det. Privatiseringarnas förespråkare talar istället om effektivare användning av resurser och om egenintresset – vinstutdelningar – som den ultimata drivkraften för såväl skolor, sjukvård som kemtvättar. Företaget Kry:s vd pratar om att rädda välfärden, inte att dra ned på privatiseringsambitionerna.

Det går helt klart att dra historiska paralleller här. Som historikerna Mats Hallenberg och Magnus Linnarsson visat i en rad studier, är frågan om privat eller offentligt långt ifrån ny. Många offentliga verksamheter, som till exempel tullen, har legat i privata händer under långa perioder.

Å andra sidan förväntades inte dåtidens stat sköta många av de funktioner som vi idag ser som det offentligas kärnuppgifter. De med pengar lät sina barn gå i privata skolor, lät sig vårdas av privata läkare och lät sina gamla tas om hand av privata sköterskor eller på privata vårdinrättningar. Staten reglerade verksamheterna och försökte sörja för de mindre bemedlade. Strävanden mot enhetlig skola och sjukvård ser vi först på bredare front under 1900-talet, till stora delar drivet av en vilja till jämlikhet och likvärdiga möjligheter för alla oavsett familjebakgrund.

Den privatisering som föranledde 1600-talets kris berörde något helt annat, nämligen jordinnehav och krig. I hela Europa och speciellt i ett så pass utpräglat agrart land som Sverige var jorden den viktigaste samhällsresursen. Jorden och dess avkastning utgjorde basen i ekonomin och dikterade tydligt takten, från sommarens eventuellt sinande spannmålslager till höstens överflöd. Betydelsen av reformationen under 1500-talet, då stora mängder jord överfördes från kyrkan till staten, kan inte underskattas. Kronans jordinnehav steg från fem procent till nästan en tredjedel av rikets jord. Kronan blev mycket rikare.

Samtidigt gav jorden låg avkastning, och i form naturaprodukter som spannmål, smör, skinn och liknande. Bara en liten del avsattes på marknaden. När den svenska staten från och med 1500-talets slut blev alltmer involverad i krig kring Östersjön uppstod problem. Det som behövdes för att bedriva krig var inte smör i Dalsland eller spannmål i Uppland utan kontanter i Tyskland eller varhelst kriget bedrevs. Dessutom var de svenska skatteinkomsterna alltför små, de räckte inte för att betala alla vapen och löner eller all proviant.

Två huvudsakliga lösningar på det här problemet växte fram under 1600-talet. För det första skulle staten släppa sitt fokus på skatteinkomster i natura för att i stället satsa på penninginkomster. Staten skulle stimulera handel och exportproduktion, ta ut tull, och bedriva krig. En del reformer är mer kända, som att valloner hämtades hit för att få i gång järnproduktionen. Andra är mindre kända, som att privata aktörer fick ta över stora delar av skatteuppbörden, det vill säga indrivandet av skatt. Det kan verka främmande för oss, Skatte- och Tullverket ligger nog långt ner på listan över statliga myndigheter som kan privatiseras. Men det var en tämligen vanlig europeisk företeelse att privata aktörer betalade staten för rätten att driva in skatter i ett visst område. Staten fick intäkter i mynt, och slapp hantera skatteuppbörden och försäljningen av naturaprodukterna.

För det andra började allt fler i ledande skikt anse att staten som aktör, vare sig som utförare eller producent, helt enkelt var ganska kass. Bergsbruk, jordbruk och annan typ av produktion sköttes bäst av privata aktörer. Det var de som kunde stimulera tillväxt, och därmed en svällande skattebas. Pengarna från försäljningarna och de ökade skatteintäkterna skulle dessutom finansiera nya landerövringar, vilket skulle öka kronans intäkter ytterligare. Och så vidare.

Riksrådet, dåtidens regering, var varma anhängare till privatiseringspolitiken. Medlemmar som Axel Oxenstierna och Per Brahe d.y. menade att det var problemfritt för staten att delegera vissa funktioner och göra sig av med jord. Bara de som var kvar i en medeltida naivitet kunde hävda att kronan kunde leva enbart av inkomster från sina gods. Världen hade förändrats sedan ”kungen satt på Håtuna”, de medeltida folkungarnas gamla gods i Uppland. Brahe, som tagit över många kronogods, menade att de börjat ge kronan en inkomst av 1 400 daler, mot blott 14 daler tidigare.

De mödosamt ihopsamlade kronojorden började alltså ges bort igen. Mot engångsbelopp hamnade jord och gårdar i privata händer. Många gånger hade man heller inget val. Krig är ett effektivt sätt att förvandla en stor förmögenhet till en liten. När freden var underskriven knackade kreditorer och officerare på dörren för att få betalt och om pengar saknades fick man betala med jord eller åtminstone framtida jordintäkter.

Denna ideologi och praktik medförde ett stort resursöverförande från kronan till privata adelsmän. År 1680 kontrollerad adeln två tredjedelar av avkastningen från all jord i riket. I många fall hade familjer i eller nära rådet – Oxenstierna, de la Gardie, Wrangel, Brahe – skaffat sig omfattande jordinnehav.

Men vid det laget hade marken börjat skaka under den gamla rådseliten. Vid 1600-talets mitt började allt fler röster höjas mot förda politik. Stora grupper i Sverige – främst bönder, men även en med tiden växande grupp borgare, präster och adelsmän, som inte fått del av kronans jord – såg statens förlorade kontroll över jorden som ett allt större problem. Kronans inkomster hade inte ökat utan minskat. Samtidigt växte adelspalats upp som svampar ur jorden. Många uppfattade det som att ett fåtal förmerade sig på det allmännas bekostnad. Man började prata om en så kallad reduktion, att ta tillbaka kronogodsen.

Samtidigt fortsatte den seglivade kampen mellan kungamakt och eliten inom adel och riksråd om kungens rätt att bestämma själv, en kamp som vid det laget pågått i flera hundra år och böljat fram och tillbaka. Riksrådet agerade förmyndarregering åt Karl XI fram till 1672 och hade vant sig vid ett stort inflytande medan den nye kungen ville bestämma mer själv.

Återigen utgjorde kriget en katalysator. Det Skånska kriget (1675–1679), vilket egentligen var en del av det Fransk-Nederländska kriget (1672–1678), hade gått så där. Tack vare framför allt Frankrikes hjälp vid förhandlingsbordet hade Sverige i stort sett bibehållit sina gränser, men man hade klarat sig med en hårsmån. Armén och flottan hade visat sig vara i riktigt dåligt skick och statens intäkter var otillräckliga. Detta var allvarligt. Den tidigmoderna statens huvudfunktion, dess existensberättigande, var att försvara riket.

Här såg Karl XI och hans rådgivare möjligheter att koppla samman försvarets behov, statens bristfälliga finanser, den förda jordpolitiken, och riksrådets inflytande. Samtidigt visste de att adeln inte skulle gå med på detta frivilligt. Ett tungt vägande argument mot återtagande av gods var att de hade donerats och sålts enligt gällande lagar. Ett återtagande skulle innebära att kronan bröt ingångna avtal och att kungen kunde bli anklagad för tyranni. Vid riksdagen 1680 använde därför Karl XI framgångsrikt kriget och ett uttalat hot mot rikets existens som tunga argument för att vrida politisk makt och ekonomiska resurser ur sina motståndares händer. Med hjälp av de ofrälse och adel utanför eliten infördes enväldet, rådets makt kvästes, donerad kronojord konfiskerades och adeln tvingades gå med på så kallade kontributioner. När det slutligen gick upp för adeln på riddarhuset vad som höll på att hända uppstod ”det som en liten tysthet på salen” enligt protokollet. En politisk strömkantring har sällan fångats mer pregnant.

Oavsett om det är rätt eller fel rätt att privatisera finns vissa viktiga, och slående, likheter mellan 1600-talets jordpolitik och de svenska välfärdsprivatiseringarna i modern tid.  Staten utmålades då som nu som en dålig utförare medan privata dito anses kunna förvalta och förmera medel av olika slag på ett mycket effektivare sätt.

Då som nu led privatiseringssystemet av legitimitetsbrist. Ett tydligt problem var och är den oklara kopplingen mellan privata vinster och samhällsvinster. Då sa motståndarna att kronans intäkter hade minskat, inte ökat, och nu säger man att välfärden inte blir märkbart bättre skött, kanske till och med sämre i vissa fall. Om det är uppfattningen är det inte konstigt att de privata vinsterna sticker i ögonen

Vidare finns och fanns det starka kopplingar mellan politiker som hade makten över besluten om privatiseringar och de som gynnades ekonomiskt av privatiseringsbeslut. Då hette de De la Gardie och Wrangel, idag pratar vi om ofta transnationella företag som tillhandahåller välfärdstjänster och gärna anställer före detta politiker; om de inte redan ägs av politiker. Precis då som nu finns det inget direkt olagligt med något av detta, men det uppfattas ändå som korrumperat på ett mer allmänt plan. Och slutligen tjänar historien ständigt som slagträ. Brahe pekade på medeltiden som avskräckande exempel, dagens försvarare av privatiserad välfärd talar om DDR-Sverige

Samtidigt finns det viktiga skillnader, den främsta är den stora mängden människor som direkt påverkas av privatiseringarna och stödjer dem. Dagens försvarare av privatiseringar är inte bara utförarna själva, där ingår även föräldrar som vill välja, eller välja bort skolor till sina barn, vårdtagare och välfärdsarbetare som inte vill jobba för offentlig sektor samt inte minst aktieägare och bolagsledningar. Karl XI behövde inte förhålla sig till något av det, hans främsta motståndare var en grupp inhemska adelsmän i tydlig demografisk minoritet.

Men det går inte att bortse från att det finns en djup och avgörande likhet mellan 1600-talets situation och nu. En faktor med vars hjälp Karl XI och hans närmsta förmådde att omkullkasta hela det politiska systemet och skapa sitt militariserade envälde. Nämligen frågan om varför staten ens finns, och vad vi ska med den till om den inte kan göra det den utfäst sig att göra. Då var det rikets försvar. Dåtidens kungars starkaste argument för att rättfärdiga utskrivningar av soldater och skatter var kriget och att fienden behövde hållas stången. Detta höll alla med om. Ingen ville ha krig och krig var det ofta. Bättre där än här.

Styrkan i moderna samhällen – eller ekonomier – ligger inte på samma sätt i krigsmaktens slagkraft. Försvarsförmågan finns kvar som faktor men Internationell konkurrenskraft mäts lika ofta, om inte oftare, i vårdköer, patientnöjdhet, reservlager, PISA-resultat och innovationsindex. Men också i förmågan att bekämpa skogsbränder och pandemier. Om inte tidigare så har ett år av pandemi visat oss att sjuk- och hälsovård bär på potential att såväl avsätta politiker som omforma politiska spelregler. En framtida reduktion hänger därför inte lika samman med en militär förlust eller seger utan i föreställningar om statens oförmåga att spela sin välfärdsroll i människors liv. Likt i en pandemi. Man ska inte underskatta styrkan i den politiska handlingskraft som går att ösa ur en upplevd kris.

Martin Almbjär

Christopher Pihl

Arkivens öppettider under pandemin – beslut med konsekvenser för framtida forskning?

En av faktorerna som fick oss att starta den här bloggen var de neddragningar, bland annat i form av kortare öppettider, som aviserades inom Riksarkivet under hösten 2019. Utvecklingen inom samma myndighet under rådande pandemi har återigen aktualiserat det faktum att många av oss historiker är helt beroende av arkiven för vårt arbete. Dessutom är Riksarkivet vårt gemensamma minne som alla medborgare kan kräva att ha en god tillgänglighet till.

Sedan månader tillbaka är myndigheten Riksarkivets läsesalar endast öppna en timme om dagen, tre dagar i veckan. Det är tydligt att man från myndighetens sida egentligen vill ha stängt. På dess hemsida kan man bland annat läsa:

”Även om läsesalarna håller öppet ber vi alla att om möjligt undvika att besöka oss.”

”Öppethållandet är till för att du ska kunna ta del av allmänna handlingar som du behöver omedelbar tillgång till, och som inte är tillgängliga på annat sätt.”

Det är i allra högsta grad tydligt att man inte vill ha några forskare där. En timmes öppettid, och endast möjlighet att göra beställningar av material dagen före besöket gör att man som arkivbesökare måste veta exakt vad man är ute efter. Detta gör att forskningsprojekt som befinner sig i sin inledningsfas, eller med behov av att gå igenom stora mängder material eller material spridda bland olika arkivbildare, blir i princip omöjliga att genomföra i nuläget. Det som på sin höjd går att göra är mindre, koncentrerade studier av ett begränsat arkivmaterial. 

En uppmaning i pandemitider med långtgående konsekvenser. (Foto E. Pihl)

Extra besvärlig är situationen för studenter, doktorander och forskare med tidsbegränsade anställningar som inte har möjlighet att vänta ut pandemin till dess att Riksarkivet återgår till sina gamla öppettider. Risken är att forskningen i allt högre grad kommer att riktas mot material som med arkivets egna ord ”är tillgängliga på annat sätt”. Denna risk var påtaglig redan före pandemin. I Historisk Tidskrift 2020:3 varnade ett antal företrädare för arkiv- och universitetssektorn för ett allt för ensidigt fokus på digitalisering: ”dagens mycket begränsade urval av tillgängliga handlingar via en skärm koncentrerar forskningen på ett bekymmersamt sätt”. I nuläget är ca två procent av arkivets 80 mil handlingar tillgängliga digitalt.

Nu tänker nog många att det är väl bra att Riksarkivet tar sitt ansvar och inte håller öppet. Men för många studenter och forskare inom historia och andra ämnen som använder sig av arkiven innebär det att deras arbete stannar upp, eller måste riktas om. För många historiker är arkiven en lika väsentlig del av verksamheten som kemistens labb. Och än märkligare blir Riksarkivets beslut att så drastiskt kringskära tillgängligheten när man beaktar det faktum att andra, för oss historiker mycket viktiga, institutioner är öppna. Stockholms stadsarkiv håller öppet fem dagar i veckan. På fredagar är öppettiden kortast, då har man öppet i endast fyra timmar – en timme längre än Riksarkivets sammanlagda öppettid under veckan. På universitetsbiblioteket i Uppsala håller specialläsesalen – där den som vill läsa äldre tryck och handskrifter måste sitta – öppet fyra timmar om dagen. Kungliga biblioteket har även det öppet, minst sex timmar om dagen, dock för förbokade besök. Bara för att nämna några exempel.  

Varför Riksarkivet – Sveriges största arkiv – inte kan kosta på sig att hålla öppet mer än tre timmar i veckan är besynnerligt. Ur ett smittskyddsperspektiv torde väl generösa öppettider och luftig möblering vara ett bättre sätt då det kan sprida ut besökarna över dagen eller veckan. Eller varför inte ta efter KB:s praktik med förbokade besök för dem som behöver vara en längre tid i arkivet? Risken är att stängningen kommer att begränsa forskningen genom att permanent få forskare att välja bort material från Riksarkivet, eller material som inte finns digitaliserat. (Långt ifrån allt material kommer att vara elektroniskt tillgängligt inom en nära, eller ens avlägsen, framtid.) Detta skulle kunna förstärka den onda cirkel av argument som handlat om att minskande besöksantal och ökad satsning på digitala arkiv motiverade försämrade öppettider. Man kan hoppas att de mycket snålt tilltagna öppettiderna under pandemin inte kan kopplas till de neddragningar av öppettider och blåögda tilltro till digitaliseringens möjligheter som vi såg under 2019, men fan tro’t.

Christopher Pihl

Vad i herrans namn är egentligen fideikommiss?!

Brita Planck, historiker, och för tillfället delaktig i ett stort forskningsprojekt om fideikomisser rätar ut frågetecknen.

Finns det något mögligare än fideikommiss? Själva ordet andas feodalism. Det får en att tänka på  Jane Austens skildringar från tidigt 1800-tal eller tv-serien Downton Abbey, som just kretsade kring arvsbekymren för en greve med tre döttrar och ingen son. Konstigt nog är det i princip bara i Sverige – världens modernaste land – som företeelsen fortfarande finns kvar, något som aktualiserats genom en serie artiklar i Dagens Nyheter. Artiklarna fick ”fideikommiss” att trenda på Twitter, och att många undrade vad sjuttsingen fideikommiss egentligen är visar sökhistoriken från Wikipedia.

Debatten kring fideikommis är dock full av föreställningar som inte alltid speglar den historiska verkligheten. Inte heller Björn af Kleen, som skrivit artiklarna i DN och även en bok om fideikommiss, tycks ha full koll, utan påstår i DN:s podd att fideikommiss innebär att ”egendomen ska bevaras som en enhet och vandra mellan släktens manliga händer, från far till son”. Och i DN:s rapportering har fideikomiss gjorts till en jämställdhetsfråga.

Eftersom jag precis inlett ett forskningsprojekt tillsammans med historikern Martin Dackling (Lund) och ekonomiskhistorikern Göran Ulväng (Uppsala) och fenomenet uppenbarligen väcker intresse, tänkte jag här göra en liten utredning kring vad fideikommiss är och dess historia i Sverige.

Att fideikommiss ska gå till äldste son, det vill säga det som kallas primogenitur, är sannolikt den vanligaste missuppfattningen när det gäller fideikommiss. Det är den undantagslöst vanligaste konstruktionen, men krävs inte för att något ska vara fideikommiss. Fideikommiss ska i första hand förstås som ett enarvingesystem. Det vill säga att egendomen hålls ihop genom att en arvinge får ta över hela egendomen. Vem som får ärva bestämmer stiftaren. Det fanns fideikommiss som skulle gå till äldsta dottern, som Trestena i Västergötland, och det fanns fideikommiss som kunde ärvas av både döttrar och söner, som Råbelöv i Skåne.

Fideikommissbildandets historia i Sverige var relativt kort. Fideikommiss som idé slog rot i Sverige under 1600-talet, då den svenska adeln genom till exempel trettioåriga kriget kommit i kontakt med företeelsen på kontinenten. De första fideikommissen (som Gustaf Adolf Lewenhaupts 1660 och Hans Kristoffer von Königsmarcks 1682) stötte emellertid på patrull inför den orubbliga svenska arvsrätten. Enligt denna skulle samtliga barn ärva, dock skulle söners arv vara dubbelt så stort som döttrarnas (utom i borgarståndet där alla barn ärvde lika). Maria Wrangel, gift med Hans Kristoffer von Königsmarcks son, drev ärendet ända upp i kungliga rådet, där man efter viss tveksamhet ändå fann att fideikommissinstitutet kunde förenas med den svenska rättsordningen. År 1686 infördes därför en ny testamenteslag som tydliggjorde rätten att ”till sin familjs heder och konservation” bilda fideikommiss. En viktig begränsning var dock att fideikommiss enbart kunde bildas av köpt jord, inte ärvd. Den senare skulle delas mellan alla arvingar.

Trots att lagen 1686 att tillåta fideikommiss senare erkändes i den nya lag som infördes 1734, tycks det finnas fler ärenden som dragits inför rätta. Detta är naturligtvis mumma för historiker.  En viktig del av vårt forskningsprojekt är att helt enkelt identifiera vilka fideikommiss som har funnits. Det har aldrig existerat några register över fideikommiss och det är först på 1870-talet man yrvaket började fundera på hur utbrett fideikommissväsendet egentligen var i Sverige. Det kan alltså finnas betydligt fler fideikommiss än vad vi känner till just nu. Som exempel kan nämnas att jag studsade till när jag i ett helt annat ärende i Västergötlands museums arkiv hittade handlingar rörande en ordinär bondgård där denna angavs vara fideikommiss. Helt oblygt passar jag därför på att skicka ut en efterlysning: om du känner till något fideikommiss som inte finns med i Nils Segerstråles Svenska fideikommiss , hör av dig!

År 1810 förbjöds bildandet av nya jordfideikommiss, vilket innebär att fideikommisstiftandet i princip enbart var en 1700-talsföreteelse i Sverige.  Min del i forskningsprojektet innefattar bland annat att gå igenom fideikommissbreven, det vill säga de testamenten där fideikommisset instiftas. Dessa utgör en fascinerande inblick i 1700-talets värld eftersom de ofta är synnerligen utförliga. Det finns inte sällan mer eller mindre uttalade motiveringar till varför man instiftar fideikommiss. Christina Piper, Sveriges okrönta drottning när det gäller fideikommisstiftande, skrev inte rakt ut i sitt testamente att hon bildar fideikommiss för att skydda egendomen från sina klåpare till svärsöner, men det framgår av formuleringarna. Fredrik Trolle stiftade varsitt fideikommiss för sina tre döttrar men inget för sonen Arvid, eftersom denne dels hade ett modersarv att vänta, dels hade slagit sig in på den borgerliga banan att bli historiker.

Cristina Piper, målning av David Klöcker Ehrenstrahl

Det kanske roligaste fideikommissbrevet för mig personligen är det som gäller Petersborg i Skåne. Fideikommisstiftaren Märta Magdalena Lorich inledde sitt testamente med en lång harang om hur otroligt besviken hon var på sina olydiga dotterdöttrar Märtha Rebecka och Anna Catharina Planck och att de minsann inte skulle få ärva någonting. I stället gjorde hon ett fideikommiss som skulle tillfalla sonen Haqvin Bager. Förutom det underhållande i att mina släktingar gick miste om ett arv, kan nämnas att just Haqvin Bager var 1700-talets kanske främste rättshaverist, eller ”processlysten patriot” som han benämns på Wikipedia. Petersborg sätter också fingret på en annan sak, nämligen att fideikommiss inte var en enbart adlig angelägenhet. Flera fideikommiss är stiftade av borgare. Det kanske mest kända exemplet är västgötska Koberg, som gjordes till fideikommiss av Ostindiska kompaniets direktör Niklas Sahlgren.

Västgötska Koberg, fideikomiss instiftat av Niklas Sahglren.

Slående i fideikommissbreven är också hur utförligt man redogör för hur de syskon som inte tillträder fideikommisset ska kompenseras. I vissa fall handlar det bara om första generationen, men i andra fall gäller det samtliga ättlingar. Det kan alltså än idag finnas de som får en årlig summa från ett fideikommiss såsom varande ättlingar till något syskon till den förste fideikommissarien. Slutsatsen man kan dra av detta är att fideikommiss handlade om att hålla ihop egendom, inte om att göra någon arvlös (med exemplet Petersborg ovan som undantaget som bekräftar regeln). Likaså finns det ofta skrivningar om att änka ska sitta kvar under sin livstid. Det har lett till att fideikommiss med en stark primogenitur ändå har drivits av kvinnor under långa tider. Ett bra exempel på detta är Johannishus i Blekinge.

Det som framförallt utmärker det svenska fideikommissväsendet är den långa avvecklingen. Stiftandet av fideikommiss förbjöds som sagt 1810, men det är först 1963 som en avvecklingslag finns på plats. Detta efter flera utredningar under 1900-talet. Enligt avvecklingslagen ska upplösningen ske först vid följande arvskifte, vilket gör att det alltså fortfarande finns några fideikommiss kvar. Varför avvecklingsprocessen varit så seg i Sverige hör till min kollega Martin Dacklings del i projektet att utreda och i en artikel i tidskriften Respons resonerar han kring några aspekter.

Fideikommiss är en högst marginell företeelse, men den otidsenliga orättvisa de manifesterar sticker onekligen i ögonen. Helt uppenbart är det en fråga som väcker intresse av flera skäl. Dagens diskussion innehåller dock ofta felaktiga föreställningar. Och orättvisan, den uppfattades redan när fideikomissien uppstod.

Brita Planck, historiker.

Att försvara misstag med feminism

Jag förstår inte hur Sofia Helin gör det men hon har lyckats med konststycket att inte bara vara med i en svajig tv-produktion om historia utan två! Först var hon programledare för TV4-produktionen Drottningarna som sändes under hösten och vars två första avsnitt fick hård kritik. Sen spelade hon norska prinsessan Märtha i den nordiska samproduktionen Atlantic Crossing, en serie som helt enkelt verkar ha hittat på att Märtha kraftigt påverkade den till synes ovillige amerikanske presidenten Roosevelt till att inträda i kriget och mer eller mindre kom på hans idé om Lend-Lease åt honom. Inget fel med att fantisera om historiska skeenden men precis som i Drottningarna verkar man här både ha velat äta kakan och ha den kvar genom att kalla serien ett drama baserat på ”verkliga händelser.” (Drottningarna var en så kallad dramadokumentär).

Huruvida kritiken stämmer eller inte vet jag inte, jag kan inte så mycket om prinsessan Märtha eller om Roosevelt. Det jag vet är att serien fått mycket kritik i Norge av fackhistoriker. Trond Norén Isaksen, norsk populärhistoriker som gett ut en biografi om prinsessan Märtha, har skrivit en upplysande understreckare i SvD. Samtidigt ska man komma ihåg att det lätt blir fel när man skriver historia. Att forska och skriva om historia är jättesvårt, försök exempelvis hitta en felfri avhandling i historia. Man måste också oftast förenkla om man inte bara vill rada upp fakta efter fakta efter fakta.

Det som stör mig är den slappa attityden i svaren till kritiken man fått och hur man försöker undkomma ibland svidande kritik genom att försöka framställa sig som om man vore i underläge. Eller om vi ska vara ärliga är det Sofia Helins kommentarer som är den huvudsakliga källan till tandagnisslan.

Vi kan börja med följande citat från en intervju med SvD: ”Drama är en tolkning av hur det är att vara människa, det måste vinna över hur det exakt var. Och Atlantic Crossing handlar för mig om att använda en historisk person för att ge ett annat perspektiv på historien.” Visst, genom att sluta fokusera på de sedvanliga kungarna och statsministrarna kan vi komma åt andra perspektiv på historien. Kvinno- och genushistoria är ett jättebra exempel på detta, där de forskare som gick i bräschen förhöll sig kritiskt till att historiker framför allt fokuserat på män och genom sitt nya fokus grävde fram ny kunskap. Men dessa historiker hittade ju inte på saker. Att hitta på saker är inte att ge ett nytt perspektiv på historien, det är att fantisera. En fantasi är en fantasi, oavsett om man gör ett kostymdrama av den eller inte.

Helin verkar också mena att seriens felaktigheter är en kvinnosaksgärning. Till SVT:s Kulturnyheterna skriver Helin att kritikerna ”skambelägger en berättelse om en kvinnas politiska gärning”. Nja. Kritikerna menar att man inte får hitta på och sen ha sanningsanspråk. Om man tar en kvinna och ljuger ihop saker om henne för att göra en bra tv-serie så har man ju faktiskt inte sett personen, man har bara använt henne för sitt eget syfte. Så här lagom till den internationella kvinnodagen kan det vara värt att påpeka att det är just detta som kallas för objektifiering. Jag tror det anses vara ganska ofeministiskt att objektifiera kvinnor.

Detta är heller inte första gången Helin tagit kvinnor som gisslan. När Drottningarna kritiserades var Helins respons att måla upp en bild av ”det ensamma, självutnämnda geniet på tronen med en attackerade (Sic!) ton mot ett kollektiv av 13 forskare som arbetar tillsammans. Problemet är att dessa forskare/experter inte hade något som helst inflytande över produktion. De intervjuades och fick inkomma med tips om vilka drottningar man skulle fokusera på men inte mer än så. Detta vet vi eftersom historikern Brita Planck frågade producenten. De faktiska forskare som var involverade var huvudsakligen kvinnor och det känns inte speciellt feministiskt att ta skydd bakom dem.[1]

Slutligen förklarar Helin för SvD att ”Det är en del av vår kultur att skildra makten. Och en del av att ha makten är att man får tåla att bli skildrad”. Och visst, det är sant att en bra historiker vågar granska inflytelserika människor med ett kritiskt öga. Citatet kan också vara ryckt ur sitt sammanhang. Problemet, som jag ser det, är ändå att Sofia Helin får det att framstå som att hon utsatt prinsessan Märtha för en kritisk granskning. Men när man glorifierar makten, när man överdriver hur inflytelserik eller mäktig en makthavare var, eller när man hittar på stordåd, då börjar man komma farligt nära propaganda. När Kim Jung-Il påstod att han slog fem hole-in-ones på sin första golfrunda är det förvisso en skildring av makten men det finns väl ändå olika slags skildringar? Samtidigt är det inte så förvånande att Atlantic Crossing då i vissa fall verkar ligga närmre en nordkoreansk propagandafilm än ett historiedrama med en sådan förenklande attityd från en av huvudrollsinnehavarna.

Prinsessan Märtha, precis som drottning Kristina, är värda att intressera sig för på grund av vilka de var, inte för vilka vi skulle vilja att de var. Det är den mest feministiska gärningen man kan göra som historiker enligt mig.


[1] Två av forskarna har dock försvarat serien och sin medverkan: https://www.svd.se/hall-dig-till-fakta-dick-harrison.

Martin Almbjär, forskare Historiska institutionen Uppsala universitet

Myten om det fredsskadade Sverige

Sverige har haft fred under väldigt lång tid, det går inte att förneka. Sedan konventionen i Moss 1814 har Sverige inte varit inblandat i krig som krigförande part.[1] Det har snart gått 217 år sen vi befann oss i väpnad konflikt och 222 år sedan vi senast invaderades. Det är något som vi som nation ska vara glada för. Men har det också skadat oss på något sätt? Har freden fått oss att ta saker för givet som andra folk inte gör, just för att de har traumatiska krigsupplevelser från den moderna historien i bagaget? Har freden kanske till och med förklenat oss?

Ja! säger en del personer i den svenska offentligheten enligt en snabb googling. Den långvariga freden har fått oss att glömma hur krig fungerar, vi har blivit likt djur som inte behöver akta sig för rovdjur och därför tappat viktiga överlevnadsegenskaper, vi tar freden för given och förstår inte, naiva som vi är, att vi behöver ett starkt försvar. Och egentligen är detta en ganska gammal tanke som förs fram av de som vill ha ett starkare försvar, om Sverige som förskonat och därmed förslappat.

Något enligt mig nytt märktes under våren 2020. Några debattörer menade att vår pandemihantering kunde spåras tillbaka till den långa freden. Elisabeth Åsbrink kontrasterade Sveriges Coronahantering med de striktare åtgärderna i våra nordiska grannländer som alla varit invaderade eller ockuperade i modern tid. De har erfarenhet av nationella katastrofer som kan drabba alla, det har inte vi. Svenskar tror inte ont om världen och den svenska tilliten skulle kunna förstås som passivitet, åldersförakt och lathet. Som rubriken till hennes text lyder så visar Coronakrisen att Sverige är ”fredsskadat”. Göran Rosenberg återkom även han till den långa freden. Sverige gjorde enligt Rosenberg ett unikt vägval jämfört med resten av världen i sin pandemihantering, ett val som innebar att vi offrade de äldre för att inte störa övriga befolkningen och ekonomin. Varför? Jo, för att vi har haft fred i 200 år, därför har vi inte upplevt ”existentiella konflikter där liv ställts mot liv.”[2]

Utifrån ett historiskt perspektiv finns det flera invändningar man kan göra mot bilden av det av fred passiviserade Sverige och svenskarna. Den allra första är vad man menar med Sverige och svenskar? Enligt SCB bor strax över 2 miljoner människor i Sverige idag som är födda i utlandet och en hel del av dessa kom hit på grund av krig. Den svenska befolkningen är med andra ord proppfull med människor som antingen själva flytt hit på grund av krig eller som har föräldrar som gjorde det. Man får anta att de som ser Sverige som fredsförslappat menar att alla dessa människor antingen är motståndare till den svenska smittskyddsplanen, eller inte har inflytande över den. Något som inte är speciellt troligt.

Sen är det viktigt att klargöra att Sveriges fredliga historia inte varit naturgiven. Under 1800-talet var det vid flera tillfällen nära att smälla till. Under Krimkriget fanns planer på att angripa Ryssland med hjälp av Storbritannien och Frankrike och krigsrustningar pågick vid uppbrottet med Norge 1905. Få verkar heller förstå hur nära det var att Sverige ingrep på Danmarks sida i det andra dansk-tyska kriget 1864, då Preussen erövrade dåvarande södra Danmark. Karl XV hade lovat militärt stöd men backade då hans förslag saknade politiskt stöd. Sveriges långa fredsperiod hade med andra ord kunnat vara mycket kortare. Den förmenta passiviseringen av svenskarna verkar alltså inte ha inträffat under 1800-talet att döma av Sveriges utrikespolitik.

Kung Karl XV ca 1865, ett år efter det andra dansk-tyska kriget. Källa.

Inte heller passar bilden av ett fredsförslappat Sverige in på det tidiga 1900-talet. Enligt den amerikanske historikern Arnold Barton präglades diskussionen om Sveriges framtid i början av 1900-talet snarare av spänningen mellan två typer av aktivistisk nationalism, en återblickande och chauvinistisk som ville återbygga Sveriges stormaktsposition, och en mer inåtblickande och samarbetspräglad nationalism, där Sveriges styrka låg i de egna resurserna och den egna naturen. Gustav V:s borggårdstal till stöd för militär upprustning och unghögerns strävan efter Sveriges inträde i första världskriget på Tysklands sida utgör två exempel på den förra typen av nationalism.

Jag förstår inte heller bilden av Sveriges upplevelser under andra världskriget som en självklar vattendelare jämfört med resten av Skandinavien. Att vi, som inte blev invaderade, skulle ha tagit med oss lärdomen att allting ordnar sig. Till exempel brukade Helge Jung, Sveriges överbefälhavare 1944–1951, fråga politiker och beslutsfattare när de trodde att tredje världskriget skulle bryta ut. Inte om. När. De mest optimistiska brukade enligt Jung förlägga kriget tio år in i framtiden. Jung själv trodde det låg runt hörnet. Den som hade förutspått cirka 75 år av relativ fred mellan stormakterna hade nog blivit betraktad som lite knäpp.

Därför är det inte förvånade att Sveriges agerande efter andra världskriget visade en stark medvetenhet om fredens skörhet. Sveriges försvar rustades upp rejält, Sverige var engagerat i FN och skickade fredsbevarande trupper, vi hade ett egenproducerat flygvapen, allmän mönstring in till början av 2000-talet och så vidare. Som man kan läsa om i idéhistorikern Peter Bennesveds färska avhandling, tog sig vår krigsberedskap även konkreta uttryck i den fredliga infrastrukturen. Sverige är bland de länder som byggt flest skyddsrum per capita (själv spelade jag innebandy och pingis i ett under hela mellanstadiet). Likaså hade Sverige en av de relativt största civilförsvarsorganisationerna, i skarp konkurrens med Schweiz som också förde en neutral tillvaro i supermakternas skuggor. Även om Bennesved menar nämligen att allt detta var lite av slump ska man heller inte glömma att Sverige hade ett eget kärnvapenprogram fram till 1972, ur vilket våra åldrade kärnkraftverk är sprungna. Inte heller bör man glömma de stora utrymningsövningar som ägde rum i Sverige under efterkrigstiden. 23 april 1961 deltog ungefär 30 000 stockholmare i en sådan övning och evakuerades från stadskärnan.

Officiell skyddsrumsskylt, Sverige slog världsrekord i skyddsrumsbyggande under efterkrigstiden. Källa.

Slutligen stör jag mig faktiskt på tesen om att Sverige inte genomgått någon ”existentiell” kris bara för att vi inte har varit med i krig. Dels var det länge sedan som krig slutade vara så pass små att de inte påverkade det omgivande samhället. En lektor i historia sa en gång till mig att han brukade ha en diskussionsövning med sina grundkursstudenter om Sveriges agerande under andra världskriget. Gjorde Sverige rätt eller fel? Studenternas svar brukade variera beroende på hur han ramade in frågan. Om han framhävde Nazismens grymheter och att Sveriges agerande förlängde kriget var klanderfaktorn högre. Den sjönk däremot om han framhävde den försörjningskris och råvarubrist som drabbade Sverige under första världskrigets isolering, och hur man ville undvika den under andra världskriget. Även om svenska män inte slaktades vid fronten likt tyskar eller fransmän präglades Sverige av matbrist och kravaller. Omvärlden gav ett föga hoppingivande intryck för vän av ordningen. Tsaren störtades, revolt utbröt i Tyskland, inbördeskrig rasade i Finland. Jag har svårt att se att detta lämnade svenskarna opåverkade.

Även om krig fortsätter vara något som vi som nation måste förhålla oss till, har efterkrigstiden faktiskt i lika hög grad präglats av problem som inte går att lösa inom den egna nationen eller som går att undvika genom neutralitet eller alliansfrihet. Jag tänker här på kärnkraftsfrågan, kärnvapnens förstörelsekraft, klimatförändringarna och miljöfrågor[3] generellt. Dessa är också djupt existentiella frågor där alla drabbas urskillningslöst och här har Sverige och en stor del av befolkningen visat engagemang, långt ifrån Åsbrinks bild av ett förslappat folk som inte bryr sig om vad som händer utanför gränserna, som beter sig ”som om världen stannar” där. Personligen vet jag inte hur mycket regnskog jag planterat genom åren, både genom projekt i skolan och genom privata donationer. Om det gjort någon nytta är en annan fråga.

Mitt syfte är inte att försvara Sveriges ära. Huruvida Sverige eller dess befolkning agerat rätt eller fel i något historiskt skede är oviktigt. Det som provocerat fram min text är historieförvrängning. Åsbrink, Rosenberg och alla andra som pratar om det fredsskadade Sverige är faktiskt skyldiga en förklaring. Hur kan de bortse från alla svenskar som finns här idag på grund av krig annorstädes, eller den komplexa historia som framträder om man blickar bortom 90-talets nedrustningar? Hur kan de dessutom helt bortse från exempelvis antikärnkraftsrörelsen eller miljörörelsen i sin bild av Sveriges förmenta fredsförslappning? Dessa rörelser (och andra liknande) är primärt drivna av ett existentiellt engagemang, en strävan efter att själv få leva sitt liv i fred, få dö gammal efter ett meningsfullt liv, och detsamma för ens nära och kära. Eller duger bara militärparader på nationaldagen som belägg för att man bryr sig?

Martin Almbjär, FD, forskare vid Historiska institutionen, Uppsala universitet.


[1] Frågan om hur man ska se på Sveriges inblandning i Afghanistan lämnar jag därhän.

[2] Se även detta klipp med ekonomen Kjell A Nordström https://www.tv4.se/klipp/va/13308870/kjell-a-nordstrom-sverige-ar-fredsskadat

[3] Se David Larsson Heidenblads nyutkomna bok om miljöfrågornas historia i Sverige: https://nordicacademicpress.se/product/den-grona-vandningen/

Från krig till fred? Den svenska statens utveckling under 1700-talet

Från soldater till vetenskapsmän? Blev Sverige en fredsnation med Karl XII:s död? Patrik Winton tittar närmare på skillnaderna mellan det krigiska 1600-talet och det fredliga 1700-talet och kommer fram till att likheterna var många i denna tredje del i vår serie om svenska skapelsemyter.

Den 30 november 1718 avled Karl XII. Hans död och den efterföljande politiska förändringen har tillmätts en stor betydelse i både akademisk forskning och populärhistoria. Den har setts som slutet på en lång period av krig, expansion och statsbildning, och början på en tid av fred och intern uppodling. Hur detta skifte egentligen påverkade statens förmåga att agera i samhället har inte riktigt undersökts, men det finns ett tydligt antagande i forskningen om att krig inte längre drev på samhällsutvecklingen under 1700-talet. Det existerar dock många bevis för att en sådan tolkning är felaktig. Krigen fortsatte att påverka samhället och även om statsformeringen, det vill säga etablerandet av organisationer och arbetssätt i syfte att utöva makt både inom och utom riket, delvis tog nya former fortsatte den under hela 1700-talet.

De flesta historiker är överens om att en starkare svensk stat där centralmaktens inflytande över sådana saker som domstolar, skatteuppbörd och de militära stridskrafterna blev tydligare under 1500- och 1600-talet. Samtidigt drog den svenska statsledningen med kungen i spetsen in det svenska riket i långa krig mot Danmark, Polen, Ryssland och flera tyska stater. Krigen ledde fram till att det växte fram en svensk stormakt med besittningar i Baltikum och norra Tyskland, men också att Blekinge, Halland och Skåne, som tidigare hade ingått i det danska riket, införlivades i det svenska. Dessutom gjordes det koloniala etableringsförsök i såväl Afrika som Amerika.

Historiker har debatterat drivkrafterna bakom denna utveckling där interna förklaringar, som till exempel den politiska relationen mellan kungamakt och adel, har ställts mot externa förklaringar som ser konkurrensen mellan stater om territorier och handel som avgörande. Det har också förts livliga diskussioner om de politiska förhållandena inom det svenska riket där vissa forskare har betonat hur kung, råd och ämbetsmän drev fram en starkare stat som kunde ta in skatter och mobilisera trupper trots motstånd från framförallt bönderna, medan andra har hävdat att statens makt var begränsad och att statsmakten därför var tvungen att ständigt förhandla med olika grupper, inklusive bönderna, för att få igenom olika förslag.[1]

En sak som dessa diskussioner och kontroverser har gemensamt är att de alla tar avstamp i situationen på 1600-talet. Det finns ett antagande inom forskningen att den politiska inriktningen förändrades i början av 1700-talet, vilket successivt ska ha lett till en omvandling av relationen mellan staten och invånarna. Denna förändring kopplas i regel samman med vad som ofta kallas den svenska stormaktens fall i början av 1720-talet då Sverige fick överge sina baltiska provinser. Det vanliga är att undergången kopplas till Karl XII:s regeringsperiod och ibland till och med till specifika händelser, som slaget vid Poltava 1709 eller skottet vid Fredrikstens fästning 1718 då Karl XII avled. Sådana tolkningar betonar hur kungen och hans regim försökte försvara stormakten från de många angreppen från bland andra Danmark och Ryssland. Men att riket till slut, trots stora ansträngningar, inte hade resurser att hålla emot anstormningen. Framförallt framväxten av Ryssland som europeisk stormakt med dess omfattande resurser gjorde det omöjligt för Sverige att upprätthålla väldet kring Östersjön och det fanns inte heller någon i den svenska statsledningen som var intresserad av att fortsätta driva kriget. När Karl XII dog 1718 gick Sverige därför in i en helt ny period som var fredligare och där de flesta ledande politiker accepterade att spela en mer begränsad roll bland Europas stater. Krig ersattes med intern uppodling med järnbruk och manufakturer, vetenskap med Carl von Linné i spetsen och långväga handel. Införandet av ett nytt politiskt system där riksdagen hade en avgörande roll och kungamakten begränsades, signalerade också ett brott med 1600-talet och skapade nya möjligheter för politiskt deltagande.[2]

Slutet på Sverige som krigisk nation? Gustaf Cederströms 1800-talsbild av en stormakts undergång. Källa.

Enligt dessa tolkningar utgör således 1718 ett centralt brott i Sveriges utveckling. Det har gjort att de flesta översiktsverk över tidigmodern tid har åren i början av 1700-talet som en brytpunkt. I till exempel Norstedts stora verk över Sveriges historia, som Dick Harrisson var huvudredaktör för, rör ett band utvecklingen under perioden 1600–1721. För att tydliggöra vad bandet handlar nämns bland annat följande nyckelord på framsidan: ”stormaktskrigen”, ”Östersjöväldets uppgång och fall”, ”militärstaten”, ”envåldshärskarna” och ”svenska kolonier”. Nästa band, som behandlar situationen 1721–1830, har helt andra nyckelord på framsidan: ”ostindiefarare”, ”naturaliekabinett”, ”upplysning”, ”fred” och ”tryckfrihet”. Brytpunkten kring 1720 har också gjort att forskningen om i synnerhet politiska omständigheter antingen har fokuserat på före eller efter 1718. Med andra ord finns det få studier som har studerat politiska förhandlingar under både karolinsk tid och frihetstid eller exempelvis resursmobilisering under perioden 1650–1750.[3]

En konsekvens av denna betoning av en historisk brytpunkt omkring år 1720 har varit att historiker antingen har ignorerat eller har haft svårt att förklara varför Sverige inledde ett krig mot Ryssland 1741 och varför man gick med i en koalition mot Preussen 1757. Trots att dessa krig var del av stora europeiska konflikter med globala kopplingar, nämligen det österriska tronföljdskriget (1740–1748) och sjuårskriget (1756–1763), har de i svensk historieskrivning oftast kallats för ”hattarnas krig” och ”pommerska kriget” i syfte att tona ned deras betydelse och passa in dem i tolkningsramen av ett icke-krigande Sverige efter 1718.[4]

Istället för att fokusera på strukturella interna och externa förhållanden, vilket har varit vanligt när 1600-talets krig har undersökts, har forskarna i regel förklarat krigen på 1740- och 1760-talet med att orealistiska idéer om revanschism fick inflytande vid riksdagen och i rådet. Om utvecklingen under 1600-talet har tolkats som att krigen drevs på av en expansionistisk stat med en statsledning som arbetade systematiskt med att skaffa fram resurser både inom och utom landet, har krigen efter 1721 snarare beskrivits som små och illa planerade, där interna och tillfälliga politiska omständigheter och tryck från i synnerhet Frankrike tvingade fram militär aktivitet. Det ska inte heller ha hänt särskilt mycket med statsapparaten under 1700-talet till följd av krigen. De centrala ämbetsverken, de indelta regementena och de lokala förvaltningsorganen med sina landshövdingar och fogdar fortsatte på sätt som hade etablerats under 1600-talet. Det som möjligen hände var att kapaciteten att agera, i synnerhet militärt, försämrades, vilket de misslyckade krigen bekräftade.[5]

Även om den resursmobilisering som skedde i synnerhet under de sista åren av Karl XII:s regeringsperiod inte hade förekommit tidigare och inte heller skulle återupprepas, och svenska arméer inte härjade runt i Polen och Tyskland under andra hälften av 1700-talet, är det tydligt att den svenska staten upprätthöll en betydande armé och flotta som kostade stora summor.[6] Det byggdes också nya fästningsanläggningar, framförallt Sveaborg utanför Helsingfors, och det skapades en ny skärgårdsflotta.[7] Staten stödde även kommersiell expansion i Asien och Medelhavet, och man sökte aktivt efter en koloni i Karibien för att få del av den växande handeln med slavar och socker.[8]

Fästningen Sveaborg och en skärgårdsfregatt av typen Pojama. De lätta skärgårdsfregatterna var viktiga för den framväxande skärgårdsflottan under 1700-talet. Adolf Geete 1760. Källa

Vidare utvecklades nya administrativa sätt att mobilisera och använda resurser. Genom att upprätta en central så kallad utredningskommission inför och under krigen, med ämbetsmän från civil och militär förvaltning samt handelsmän som kände till de internationella marknaderna för varor som efterfrågades av krigsmakten, kunde uppköp och distribution av varor effektiveras och olika byråkratiska hinder undvikas. Utredningskommissionerna hade också tillgång till resurser, som till exempel lån från Riksbanken och utländska subsidier, som de använde för att betala för varorna. Därmed ökade förmågan att agera på marknaden och tiden som leverantörerna fick vänta på betalning minskades, vilket stärkte statens trovärdighet.[9]

Dessa exempel visar att tolkningar som bortser från krig, militära omständigheter och expansionism under 1700-talet är problematiska. Det var inte 1721 som den fredliga småstaten föddes. Den svenska staten fortsatte nämligen även efter 1721 att planera för och att delta i krig. Även om deras omfattning var mindre än tidigare var de dock fortfarande väldigt resurskrävande. Soldaterna och officerarna skulle ha mat och utrustning, och örlogsskeppen och fästningarna skulle underhållas. Krigens finansiering påverkade många människor genom att staten använde finansiella instrument, som till exempel banksedlar, som nådde i princip alla invånare och som påverkade värdet på den svenska valutan på internationella kreditmarknader. Under 1760-talet inleddes sedan en ny period, som pågick fram till 1802, då den svenska staten på ett systematiskt sätt började låna pengar på internationella kreditmarknader i framförallt Amsterdam och Genua för att bland annat hantera konsekvenserna av den stora sedelutgivningen som skapats av krigens behov.[10]

Den ökade betydelse som krediten fick för statens verksamhet och statens olika lösningar för att hantera dess konsekvenser skapade en ny politisk situation under 1700-talet med konflikter mellan grupper som anammade denna utveckling och andra grupper som var kritiska till den nya situationen. Även om det var omdebatterat, utgjorde kreditens organisering ett område under 1700-talet där statens kapacitet och verksamhet expanderade.

Många handelshus i Sveriges städer blev involverade i krigen genom att leverera varor, som exempelvis kött, fläsk, ärter och spannmål till krigsmakten. Det handlade om stora volymer som genererade omfattande intäkter. Dessa varor köptes upp på den internationella marknaden. Med andra ord kunde köttet soldaterna och sjömännen åt komma från Kurland, fläsket från Holstein och rågen från Polen. För att klara av dessa uppköp använde handelsmän i till exempel Stockholm sina kontakter i Danzig, Königsberg och Flensburg. Därmed drogs otaliga handelsmän runt om i Östersjön, men också i städer som Amsterdam och Hamburg, in i den svenska statens krigsaktiviteter. Den svenska krigsmaktens efterfrågan på varor upprätthöll därmed, med hjälp av kredit, nära band mellan staten och internationella handelsnätverk. Det är följaktligen fel att tro att den svenska krigsmakten bara levde på lokala resurser som genererades inom indelningsverket.

Dessa länkar mellan staten och internationell handel fanns både under det stora nordiska kriget och efter 1721. Det skedde således inte något stort brott 1718–1719, utan praktiker kring uppköp och leveranser som hade etablerats tidigare fortsatte efter Karl XII:s död. Även om efterfrågan gick ned under fredstid upphörde inte de etablerade relationerna att fungera, och de kunskaper som hade förvärvats under tidigare krig kunde användas vid senare konflikter. Det här resonemanget kan illustreras med hjälp av det faktum att många av de personer som var involverade i stora nordiska kriget – officerare, ämbetsmän eller handelsmän – fortsatte med sin verksamhet efter 1718 och använde sina erfarenheter och resurser vid kriget 1741. Två personer kan här lyftas fram. Den första är Peter Drufva, som arbetade med olika uppgifter i kammarkollegium i Stockholm i början av 1700-talet innan han blev överkrigskommissarie vid Stockholms fältstat 1714. Därmed var han ansvarig för uppköp av varor till krigsmakten i den delen av landet. Efter kriget återvände han till kammarkollegium, men 1741 blev han ledamot av utredningskommissionen för att återigen arbeta med uppköp av varor till krigsmakten. Den andra är Johan Clason, som började sin bana som hökare i Stockholm innan han via ett framgångsrikt gifte, blev grosshandlare, redare och bruksägare. Clason ordnade med leveranser till den svenska krigsmakten under såväl stora nordiska kriget som kriget 1741.

På samma sätt som personer fortsatte sin verksamhet kan man också se hur finansieringssätten fortsatte på liknande sätt över tid. Under Karl XII:s sista regeringsår introducerades så kallade mynttecken, vilka under 1800-talet började kallas för nödmynt, som betalningsmedel i Sverige. Dessa var lätta mynt gjorda i koppar vars värde var satta till en daler silvermynt. Värdet hade ingenting med kopparinnehållet i dem att göra, och de var inte heller inväxlingsbara till silver eller guld. Efter Karl XII:s död skrev man ned värdet på dessa mynt, men idéerna om att man kunde öka mängden betalningsmedel för att betala för kriget levde kvar.[11] Istället för att använda mynt brukades papperssedlar som gavs ut av Riksbanken. Försök med liknande sedlar hade gjorts redan vid mitten av 1600-talet av Stockholm Banco. Banksedlar spelade en viktig roll när kriget 1741 skulle finansieras. Under 1740-talet utvecklades det en pappersmyntfot som innebar att mängden sedlar i cirkulation inte hade något att göra med de reserver av metall som banken hade tillgång till i sina valv. De monetära principerna 1718 och 1741 var följaktligen de samma, även om de exakta formerna skilde sig åt.

Sammanfattningsvis innebär detta resonemang att den övergång från ett system fokuserat på krig och expansion till ett som präglades av mer fredligare förhållanden och intern uppodling som tidigare forskning har hävdat skedde i samband med Karl XII:s död är problematisk. Även om omfattningen av krigen efter 1721 var mindre, blev Sverige involverad i de internationella konflikterna på olika sätt. I synnerhet krigsfinansieringen och leveranserna av varor till krigsmakten påverkade samhället och de politiska konflikterna. Genom att betona kontinuiteterna från andra hälften av 1600-talet till 1700-talets mitt kan vi tydliggöra att statsformeringen fortsatte även efter 1721 och att 1700-talets stat framförallt blev bättre på att utnyttja och hantera den kredit som var nödvändig för att kunna agera inom riket och för att bedriva krig.

Patrik Winton, docent, lektor i historia, Örebro universitet.


[1] Här kan man till exempel jämföra Jan Lindegren, ”Det danska och svenska resurssystemet i komparation”, i Per Sörlin (red.), Mellan två statssystem (Umeå 1995) och Mats Hallenberg & Johan Holm, Man ur huse: hur krig, upplopp och förhandlingar påverkade svensk statsbildning under tidigmodern tid (Lund 2016).

[2] Se till exempel Olle Larsson, Stormaktens sista krig: Sverige och stora nordiska kriget (Lund 2009) och Nils Erik Villstrand, Sveriges historia 1600–1721 (Stockholm 2011), s. 215–233 och 518–523.

[3] Ett undantag är här Svante Norrhems bok Subsidier: svenska krig och franska pengar 1631–1796 (Lund 2019).

[4] Det är symptomatiskt att det saknas en modern översikt över kriget 1741–43. Niklas Tengberg skrev en översikt 1857–1860 i två delar, Bidrag till historien om Sveriges krig med Ryssland åren 1741–1743 (Lund 1857–1860). Det förhåller sig på ett liknande sätt när det gäller sjuårskriget där Teofron Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget 1757–1762 (Stockholm 1915) är en av få studier.

[5] Se till exempel Martin Melkersson, Staten, ordningen och friheten: en studie av den styrande elitens syn på statens roll mellan stormaktstiden och 1800-talet (Uppsala, 1997), s. 48–50 och Jan Glete, ”The Swedish Fiscal-Military State in Transition and Decline, 1650–1815”, i Rafael Torres Sánchez (red.), War, State and Development. Fiscal-Military States in the Eighteenth Century (Pamplona 2007), s. 98.

[6] Att krigsmakten fortsatte att kosta stora summor betonas av Gunnar Artéus, Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige (Stockholm 1982).

[7] Oscar Nikula, Svenska skärgårdsflottan 1756–1791 (Helsingfors 1933); Sofia Gustafsson, Leverantörer och profitörer: Olika geografiska områdens och sociala gruppers handel med fästningsbygget Sveaborg under den första byggnadsperioden 1748–1756 (Helsingfors 2015).

[8] Se till exempel Leos Müller, Sveriges första globala århundrade: en 1700-talshistoria (Stockholm 2018).

[9] Patrik Winton, ”War, Resources and Morality: Sweden 1740–1770”, i Anne Dubet & Joël Félix (red.), The War Within: Private Interests and the Fiscal State in Early-Modern Europe (Cham 2018).

[10] Patrik Winton, ”Den globaliserande svenska staten: Lån, kursoperationer och internationella handelsnätverk runt 1770”, Scandia, vol. 82, nr. 2 (2017).

[11] Se Peter Ericsson & Patrik Winton, ”The rise and fall of a new credit system: Transnational financial experiments and domestic power struggles in Sweden, 1710–1720”, i Stefano Condorelli & Daniel Menning (red.), Boom, Bust, and Beyond: New Perspectives on the 1720 Stock Market Bubble (Oldenbourg 2019).

Demokrati och ekonomisk tillväxt

Hur ser förhållandet egentligen ut mellan demokrati och ekonomisk tillväxt? I SvD skriver statsvetaren Anders Sundell att det är naturligt med ett visst mått av ekonomisk ojämlikhet i marknadsekonomier. Han menar dock att det föreligger en risk att den ekonomiska ojämlikheten blir så stor att det spiller över i politisk ojämlikhet vilket i sin tur leder till att ”både demokrati och ekonomi” stagnerar. Men hur ser förhållandet egentligen ut mellan politisk och ekonomisk jämlikhet? Sundell skriver förvisso i sin text att ”historien följer inga lagar” men verkar inte applicera det på sitt eget resonemang om ojämlikhet och tillväxt. Det är dessutom så att det inte finns några entydiga belägg för att politisk jämlikhet eller demokrati är bättre för ekonomisk tillväxt. Kina är väl kanske det tydligaste exemplet på det. Landet har haft världens högsta tillväxt de senaste decennierna samtidigt som det är långt ifrån en demokrati och har sett snabbt ökande ekonomisk ojämlikhet. Det finns också problem med Sundells resonemang om 1800-talets Sverige. Han skriver så här om det ojämna politiska systemet: 

”I slutet av 1800-talet var det få som fick rösta, och antalet röster var knutet till inkomst. Med ett sådant system är det givet att politiken kommer att gynna de redan besuttna. En politik för det allmänna bästa krävde en allmän rösträtt.”

Problemet med resonemanget är att både BNP per capita och arbetarlöner var bland de snabbast växande i världen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Den politik som bedrevs var inte heller någon som ensidigt gynnade eliten, även om de kanske framförallt drevs av egenintresse. Från mitten av 1800-talet ökade statsskulden i snabb takt. Till skillnad från tidigare perioder gick resurserna nu inte till att finansiera krig utan till investeringar. Järnvägarna är väl kanske det främsta exemplet som gynnade såväl eliten som stora delar av befolkningen. Samtidigt skedde också stora investeringar på kommunal nivå där det anlades bland annat skolor, gasverk, vattenledningar och hamnar. Det var alltså investeringar som förmodligen inte gjordes med den stora massans välbefinnande i åtanke, men som med stor sannolikhet hade en positiv effekt på tillväxten. Ekonomisk-historikerna Thor Berger och Jens Andersson har därtill funnit att orter i Sverige som hade högre politisk ojämlikhet också investerade mer pengar i det lokala skolväsendet. 

Syftet med den här texten är inte att säga att det är dåligt med politisk jämlikhet eller att ekonomisk ojämlikhet är bra för tillväxt. Det finns också goda skäl att vara orolig för utvecklingen med gigantiska monopolistiska företag – Google, Facebook och Amazon med flera – som Sundell varnar för. Förhållandet mellan politisk ojämlikhet, ekonomisk tillväxt och inkluderande politik är dock betydligt mer komplicerad än vad Sundell ger sken av. 

Myten om den svenska byråkratin

Det här är del två i serien om skapelsemyter på Den arga historikern. I den undersöker Johan Ericsson bilden av den svenska byråkratin och dess djupgående rötter. Vad har den egentligen för stöd i forskningen? Vad vet vi om den svenska förvaltningens utveckling?

”Krånglig svensk byråkrati” sätter käpparna i hjulet för en snabb vaccineringsprocess beklagar sig Leif GW Persson i Aftonbladet. ”Det är ju så här i det här landet, mellan ett politisk beslut och verkställande ska det passera 100 byråkrater som ska hållas på gott humör, det tar sån tid” menar han och att ”det behövs lite action för att vaccinera, det är vi nog sämst i världen på”.

Anledningen att jag tar upp det här är inte för att diskutera den svenska hanteringen av coronavaccineringen. Det som är intressant med uttalandet är att det ger uttryck för en ganska vanligt förekommande uppfattning – att det skulle vara något speciellt med den svenska byråkratin. I det här fallet rör det sig om en bild av att den svenska byråkratin skulle vara extra krånglig och besvärlig. Ibland ses istället den svenska byråkratin med positiva ögon, som ovanligt effektiv och opartisk. Det finns dessutom ofta en föreställning om att det är något som nästan sitter i folklynnet. Svenskar är ovanligt förtjusta i ordning och reda och att följa regler, verkar vissa mena. I en artikel från SvD från 2008 kan vi till exempel läsa ”att köa är ett svenskt fenomen, som nu går på export” och i Per T Ohlssons bok om Sveriges politiska historia får vi veta att revolutionen 1809 präglades av ”byråkratisk formalism”, något som gjorde att det därför rörde sig om en ”sannerligen svensk revolution”.[1]

Finns det då några belägg för att det är något speciellt med den svenska byråkratin och vad vet vi egentligen om dess historiska utvecklingen? I en recension av Erik Bengtssons bok ”Världens jämlikaste land?” har jag tidigare hävdat att uppfattningen om att det finns en lång svensk tradition av ovanligt kompetent förvaltning, eller stark ”state capacity”, inte har särskilt starkt stöd i forskningen och kanske snarare är vad som kan kallas en ”nationalmyt”. Jag skulle här vilja utveckla den tankegången.

Till att börja med går det att konstatera att nutida forskning indikerar att den svenska förvaltningen står sig ganska väl i ett internationellt perspektiv. I de flesta mätningar av vad vi kan kalla ”förvaltningens kvalitet” får Sverige höga betyg. Jämfört med andra länder med liknande nivåer av BNP-capita sticker Sverige emellertid inte ut särskilt mycket.[2]

Hur är det då med byråkratiskt krångel? OECD sammanställer regelbundet en lista över hur mycket byråkratiskt krångel någon som vill bedriva affärsverksamhet behöver hantera i olika länder. Där ligger Sverige på tionde plats. En annorlunda bild får man om man tittar på enskilda komponenter. När det gäller lätthet att starta företag är Sverige bara rankat 39:a, efter länder från alla möjliga håll i världen, bygglovsprocessen anses vara lättare i 30 andra länder och i 79 länder är det lättare att få kredit. Att registrera fastighetstransaktioner är dock relativt enkelt, bara åtta länder rankas högre på den punkten. Sverige verkar inte vara särskilt unikt i något avseende.

Men den historiska utvecklingen då? Kanske ser det annorlunda ut där? Med tanke på hur stor plats byråkratin upptar i den svenska självbilden skulle man kunna tänka sig att det också finns gott om historiska studier över förvaltningens utveckling och funktionssätt i vårt land. Så är dock inte fallet. Istället finns det påfallande få studier om den svenska förvaltningen, särskilt som berör perioden efter 1800 och som har ett längre tidsperspektiv. Studier som jämför med andra länder finns i stort sett inte.

Hur kommer det sig då att vi fått för oss att det skulle vara något speciellt med den svenska förvaltningen? Viktigast här är förmodligen utvecklingen under 1600- och 1700-talen. Behovet av resurser för att finansiera de dyra krigen ledde till att det gjordes inventeringar av rikets tillgångar. I ett internationellt perspektiv var detta knappast unikt och verkligen inte tidigt. I Kina hade man i flera sekel haft betydligt bättre koll på hur mycket som producerades och därmed kunde beskattas. I England lät Wilhelm Erövraren genomföra en typ av folkbokföring redan i slutet på 1000-talet.[3] Inte heller under 1600-talet var utvecklingen i Sverige särskilt unik. I såväl England som Frankrike gjordes försök att skatta landets resurser inom ramen för vad som då kallades för politisk aritmetik och som kan sägas vara en slags föregångare till vår dags BNP-beräkningar. 

Det som ändå gjorde att Sverige kan sägas sticka ut under perioden är att landet trots sina ganska begränsade resurser – befolkningsmässigt var Sverige inte ett särskilt stort land – lyckades stå sig väl mot starkare makter. Under den period som vanligen kallas Stormaktstiden kunde Sverige således utnyttja de resurser man hade på ett effektivt sätt. Stundtals var så mycket som 3,5 procent av den svenska befolkningen utskrivna. Det kan jämföras med Frankrike som nådde ett maximum på ungefär två procent under samma period.[4] För befolkningen, som fick bära den huvudsakliga bördan, var det knappast särskilt välkommet, men det tyder ändå på att staten var effektiv på genomdriva det den satt sig för. Det är visserligen svårt att sätta en precis gräns mellan vad som ska tillskrivas förvaltningens förmåga å ena sidan och politiska preferenser och personliga kvaliteter å andra sidan. Givetvis krävs en viss grad av resursmobilisering för att lyckas i krig, men det krävs också strategi och tur. Utan en effektiv förvaltning är det dock svårt att se att krigslyckan skulle ha varat särskilt länge. 

Under 1700-talet kunde den infrastruktur som byggts upp under 1600-talet användas för att vidareutveckla statens möjligheter att utöva kontroll över sin befolkning genom det så kallade Tabellverket. Nu skapades en unik förmåga att upprätta statistik över befolkningen och dess utveckling. Återigen var det fråga om en europagemensam trend, men Sverige var både ovanligt tidigt ute och informationen ovanligt detaljerad.[5] Befolkningsstatistiken är förmodligen det fenomen som oftast lyfts fram som exempel på Sveriges särart. De här utvecklingsdragen har också fått stor plats i historieskrivningen och kommit att påverka hur vi förstår det moderna Sverige. I våra försök att förklara vad vi uppfattar som speciellt i nutiden söker vi ofta oss ofta tillbaka till historien. I och med att till exempel befolkningsstatistiken ofta lyfts fram blir det lätt att se det som något typiskt för Sverige. Det finns dock flera problem här. För det första varade inte detta övertag särskilt länge och för det andra utgjorde det bara en del av förvaltningen.

Bild: Statistisk tabell med uppgifter om döpta och begravna i Garde socken på Gotland från 1751. Hämtad från: https://riksarkivet.se/statistiska-tabeller.

Till att börja med försämrades Tabellverket ganska snabbt efter inrättande år 1749. Man hade svårt att rekrytera personal och från 1770-talet blev inrapportering allt mer bristfällig. Det blev visserligen bättre från början av 1800-talet, men ganska snart började också andra länder att ta efter och glappet mellan Sverige och andra västländer minskade. Den grundläggande strukturen där kyrkan förde bok över sina församlingsmedlemmar låg dock fast. Därutöver är det inte riktigt klart vad det egentligen säger om kvalitén på den svenska förvaltningen i stort. 

Även om den svenska befolkningsstatistiken historiskt sett är av ovanligt bra kvalitet så är det tveksamt om det går att ta det som garant för att även annan typ av informationsinhämtning utmärkte sig. Levnadskostnadsundersökningarna är ett exempel. Under 1800-talet blev arbetarklassens förhållanden allt mer uppmärksammade. Det ledde till att det i många länder genomfördes statistiska undersökningar för att belysa befolkningens levnadsstandard. I länder som Frankrike, England, USA och Belgien användes hushållsbudgetundersökningar under 1800-talet där nya statistiska metoder utvecklades. Även detta var något som spred sig i ekonomiskt utvecklade länder. Den första större svenska undersökningen gjordes i Stockholm 1907–1908, tio år efter Belgien och Danmark och ungefär samtidigt som Tyskland och Finland. 

Regelbundna och representativa undersökningar började göras på 1950-talet. Nederländerna och Irland var först, de började 1951. I Sverige kom man igång 1958, efter även Österrike, Danmark, Storbritannien och Frankrike.[6] Att vara framstående inom en gren betyder således inte att man automatiskt också är det ens inom andra närstående grenar. Om vi lyfter blicken och tar in andra aspekter av förvaltningen finns det ännu större anledning att fråga sig hur vi ska förstå den svenska byråkratin.

Ett exempel på det är hur det under 1700-talet förefaller ha varit vanligt med så kallade sinekurer, det vill säga att personer blev anställda och fick lön utan att för den sakens skull nödvändigtvis göra särskilt mycket. Bellman är den kanske mest kända innehavaren av den sådan under perioden. Förutom att vissa med hjälp av sina personliga kontakter kunde ha turen att få en stadig inkomst utan något egentligt krav på motprestation så jobbade många för staten utan i stort sett någon ersättning alls. Dessa så kallade extra ordinarie tjänster var vanligt förekommande långt in på 1800-talet.[7]Innehavarna hade inte någon fast anställning och knappt någon lön. Det ledde också till att det förmodligen var vanligt att sitta på flera sådana tjänster samtidigt. Rolf Adamsson skriver i sin bok om pressen och offentlighetsprincipen under 1800-talet – förutom att något sammanhållet forskningsläge om den offentliga förvaltningen inte står att finna – att ”det är lätt att prestera en riktigt elak skiss av kvaliteten i offentligt beslutsfattande och statlig förvaltning under den avsedda sengustavianska perioden.” Han skriver vidare att:

Överblicken över rikets samlade finanser var förbehållen en ringa flock av toppadministratörer. Att använda uttrycket ’rikets samlade finanser’ antyder en homogenitet som helt saknades. Det fanns en kompakt kärna som i princip var motståndskraftig mot förändringar sedan slutet av 1600-talet. På kamerala verk sysslade en del specialister med enskilda skattläggningsfrågor som ibland hade hundraåriga anor. I en del fall förmådde man inte bemästra vad som kanske borde kallas partiella statsbankrutter.[8]

Knappast idealtypen av en effektiv förvaltning. Exemplet pekar också mot en annan viktig poäng. I takt med att omvärlden utvecklas krävs ofta också att förvaltningen utvecklas. Det som var effektivt på 1600-talet var kanske inte den bästa lösningen för 1800-talet. Om staten var ovanligt bra på att extrahera resurser i form av bland annat skatter under 1600-talet så kan knappast detsamma sägas om 1800-talets Sverige. I slutet av 1700-talet var de jordägande böndernas makt relativ stark. De lyckades få igenom att skatten på land fixerades till ett fast belopp. När inflationen sedan blev hög betydde det att det reala skattetrycket sjönk och det blev svårare för staten att driva in de resurser som behövdes. En stor del av skatterna betalades dessutom fram till 1860-talet i natura. I och med att den statliga förvaltningen i allt större utsträckning koncentrerades till Stockholm under 1800-talet betydde det att staten blev aktiv som part på exempelvis spannmålsmarknaden för att kunna omvandla naturainkomsterna till reda pengar. Det som från början var en ganska effektiv lösning innebar nu en hel del extrajobb.[9]

Det här betyder nu inte att jag menar att den svenska förvaltningen var ovanligt dålig. Problem med nepotism och korruption var vanligt i det tidigmoderna Europa. Kanske var Sverige relativt förskonat i jämförelse med exempelvis Frankrike. Adamson poängterar också att det fanns många delar av förvaltningen som fungerade smidigt och bra, exempelvis statistiken om järnproduktionen. Poängen är snarare att det inte tagits något samlat grepp om hur förvaltningen faktiskt fungerade och systematiska jämförelse med andra länder finns inte heller. Med tanke på att vissa delar av förvaltningen verkar ha fungerat ganska bra medan andra fungerade ganska dåligt blir det dessutom vanskligt att lyfta ut enskilda lyckade, eller misslyckade, exempel för att påvisa generella drag. 

Liknande poänger kan göras för utvecklingen under senare delen av 1800-talet och under 1900-talet. Det finns forskning som visar på övergripande institutionella utvecklingsdrag och det finns studier som hanterat specifika ämbetsverk. Hur väl förvaltningen fungerat vet vi mindre om. Det är dock rimligt att tro att olika grenar på olika sätt och olika väl. Den tekniska utvecklingen gjorde att nya ämbetsverk inrättades. Dessa befolkades inte av jurister som tidigare varit vanligt utan istället av tekniskt utbildade tjänstemän. Deras kompetenser och deras verksamhetsområden gjorde att de fick andra förhållningsregler. Tekniskt inriktade myndigheter behövde till exempel inte följa de upphandlingsförordningar som fanns i samma utsträckning som traditionella myndigheter. Här var det mindre viktigt vilka procedurer som följdes och mer viktigt vilket utfallet blev. 

En annan viktig komponent som är en del av den offentliga förvaltningen men som ofta behandlas lite styvmoderligt är kommunerna. När de skapas i början på 1860-talet ansågs de utgöra en viktig motvikt till den centrala byråkratin. Istället för tjänstemän var det lekmän som styrde. Kommunerna hade få anställda och istället skötte politikerna själva större delen av förvaltningen. Smidighet och anpassningsförmåga var ledord här.[10] De formella reglerna de hade att förhålla sig till var få. De var alltså explicit utformade för att inte betungas av ”byråkratisk formalism”. Vad innebär det för hur vi ska förstå den svenska förvaltningen och i förlängningen också bilden av svensken som ovanligt formbunden?

För att försöka knyta ihop säcken är min poäng att det, på grund av att det saknas så pass mycket forskning om förvaltningen i nuläget, går att prata om myten om den svenska byråkratin. Det betyder inte att jag menar att bilden som finns nödvändigtvis är falsk, men den är inte heller egentligen baserad på särskilt starka empiriska grunder. På mer principiella grunder kan vi fråga oss om det verkligen är hjälpsamt att prata om en typisk svensk förvaltning. Både den historiska föränderligheten och mångfalden av myndigheter gör att det finns risk att den typen av karaktäristik skymmer mer än den belyser. Såväl överdrivna vrångbilder som obefogat förhärligande riskerar att göra mer skada än nytta. Om vi till exempel börjar leva på gamla meriter, som dessutom kanske inte ens stämmer särskilt väl, finns en påtaglig risk för hybris och att vi avfärdar viktiga lärdomar från andra länder. Finns det inte en påtaglig risk att arbetet med att utveckla en fungerande byråkrati blir lidande om man tror att den byråkratiska instinkten är mer eller mindre medfödd? Samtidigt finns det såklart ingen anledning att överdriva de problem som förekommer. Det förefaller tvivelaktigt att Sverige skulle vara unikt byråkratiskt. I USA är exempelvis DMV, Department of Motor Vehicles, ökänt för onödig och krånglig byråkrati. Huruvida det stämmer eller inte är mindre viktigt i sammanhanget. Och inte heller är det väl troligt att Sverige är mästare i köande. Fråga bara nästa britt du träffar på om vilket land som älskar köer mest. Föga förvånande anser jag att det behövs mer forskning om den svenska förvaltningen, gärna med jämförande perspektiv. Syftet är här inte att försöka identifiera något typiskt svenskt, utan snarare att hitta skillnader och likheter och vad som kan förklara dem. I bästa fall kan vi också dra lärdomar som vi kan ha nytta av i utvecklingen av framtidens förvaltning(ar).


[1] Ohlsson, Per T., Svensk politik, 2019, s. 55.

[2] Vaccaro, Andrea. ”Measures of State Capacity: Same Same, but Different?”, 2020. I den engelska litteraturen används begreppet ”state capacity” som inte har någon riktigt bra motsvarighet på svenska. Det är i strikt mening inte exakt samma sak som förvaltningens kvalitet utan snarare statens förmåga att få saker gjorda.

[3] Se t. ex. Stasavage, David. The Decline and Rise of Democracy: A Global History from Antiquity to Today, 2020.

[4] Lindegren, Jan. ”Men, money and means”, i Philippe Contamine (red.), War and Competition between States, 2000. 

[5] Sköld, Peter. ”The birth of population statistics in Sweden.” The History of the Family 9.1 (2004): 5-21.

[6] Gazeley, Ian, Rose Holmes, and Andrew Newell. ”The Household Budget Survey in Western Europe, 1795–1965”, 2018.

[7] Nilsson, Torbjörn. ”Staten och den oavsättlige ämbetsmannen—ett komplicerat förhållande.” Statsvetenskaplig tidskrift 102.2 (1999).

[8] Adamson, Rolf. Reformivriga tidningar och svårflörtad överhet: Stockholmspressen och den högre förvaltningen under 1820-talet. 2014, s. 25.

[9] Schön, Lennart, ”The Rise of the Fiscal State in Sweden 1800–1914”, i Cardoso, José Luís och Pedro Lains. Paying for the liberal state: the rise of public finance in nineteenth century Europe, 2009.

[10] Andersson, Hans. G., ”Kommunalideologin”, i Wallin, G., Andersson, H. G. & Andrén, N. (red.), Kommunerna i förvandling, 1973.

Hur fattigt var Fattigsverige?

Dagens svenska samhälle är byggt på berättelser om det förflutna, vi kan kalla dem skapelsemyter. Under pandemin har detta blivit tydligt då den svenska förvaltningsmodellen med rötter i 1600-talet har kommit att ges som förklaring till landets pandemihantering. Under vintern kommer Den arga historikern att ta upp ett antal av dessa skapelsemyter. Först ut är Jakob Molinder som tittar närmare på idén om Fattigsverige. Var det misären som drev svenskar att emigrera till Amerika? Hur stort var armodet före Gripenstedt liberala reformer och arbetarrörelsens organiserade kamp?

Berättelsen om nationen som under loppet av några generationer gick från ett påvert och eländigt land till ett modernt välfärdssamhälle finns som en stark underström i svensk historieskrivning. I sin avhandling om fattigvårdens former och understödstagare i Skellefteå under 1800-talet citerar Elisabet Lindberg dåvarande statsministern Göran Perssons nyårstal från 1999:

”Vårt land har under seklet vuxit från det gamla Fattigsverige till en modern välfärdsstat präglad av socialt och internationellt ansvarstagande. Dagens aktiva generationer känner stor tacksamhet mot de generationer som varit med och byggt landet (s. 13). ”

Lindberg beskriver hur begreppet Fattigsverige har kommit att bli ett etablerat sätt att beskriva 1800-talets och det tidiga 1900-talets svenska samhälle. I både politisk retorik och  gängse språkbruk har det blivit en självklar metafor. Hon menar också att även om uttrycket ofta används som om betydelsen vore självklar, så definieras det väldigt sällan vad som faktiskt avses. Det har istället blivit en allmän term för att beskriva ett gement samhälle, karaktäriserat av armod och misär.

Nära förbundet med idén om det gamla Sverige som ett fattigsamhälle är narrativet om vårt lands ekonomiska utveckling. Det anges ofta att Sverige gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste under en hundraårsperiod. Ekonomhistorikern Lars G Sandberg har t.ex. i en inflytelserik tolkning av Sveriges ekonomiska tillväxt beskrivit landet vid 1800-talets mitt som en ”Impoverished Sophisticate” (min kursivering). Med det menade han att landet, trots att det var mycket fattigt, hade en välutvecklad statlig byråkrati.[1]   

Men hur fattigt var egentligen Sverige i slutet av 1800-talet? Det är naturligtvis en mycket mångbottnad fråga, som rymmer inte bara ovissheten om hur det faktiskt stod till med folkets materiella levnadsvillkor utan också mer svårfångade psykologiska aspekter av människors liv. Men med tanke på hur stark den mentala bilden av Fattigsverige är kan det vara intressant att titta lite närmare på hur det faktiskt stod till. Vilket resultatet blir beror förstås också på med vad man jämför. Få skulle förneka förekomsten av en stor materiell förbättring sedan 1800-talet.[2] Men en mer rättvis jämförelse är att granska hur Sverige stod sig i jämförelse med andra länder vid samma tid. Ger det skäl för epitetet Fattigsverige?

En vanligt förekommande metod för att ta mått på historiska ekonomier är att jämföra nivåer av BNP per capita. BNP fångar värdet av alla varor och tjänster som produceras i ett land. Den totala summan divideras därefter med storleken på befolkningen för att få ett mått på hur mycket ekonomiska resurser som är tillgängliga per person. 

Från 1860-talet och framåt finns det för första gången skattningar för ett större antal länder. Hur rikt var Sverige vid den tiden? Den vänstra panelen i figuren nedan visar BNP per capita i de europeiska länder för vilka det finns statistiska uppskattningar. Länderna är placerade i ordning efter deras ekonomiska ställning. Det rikaste landet Storbritannien först, och det allra fattigaste, Albanien, sist.

Som framgår av bilden låg Sverige en bra bit ned på den listan. Närmare bestämt på plats 13, mellan Spanien och Grekland, och strax efter Norge. Avståndet till ledaren Storbritannien var stort. Sveriges BNP per capita var inte ens hälften så hög. Men samtidigt som figuren inte visar på något stort svenskt framsteg vid den här tiden, ger den inte heller direkt skäl till påståendet om Sverige som Europas fattigaste land. Ett antal länder hade lägre BNP per capita. Till det ska läggas att det också saknas ett antal länder i jämförelsen, bland annat stora delar av Östeuropa och Balkan.

BNP per capita och genomsnittliga länger i Europeiska länder kring år 1860.
Källa: BNP per capita från Bolt and Van Zanden (2014) och längder från Clio Infra: https://clio-infra.eu/Indicators/Height.

Men det finns också avigsidor med BNP per capita som mätare av levnadsstandard. För det första ställer måttet väldigt höga krav på tillgång till statistik över produktion och konsumtion, något som inte alltid är det lättaste att frambringa för samhällen på 1800-talet. Av den anledningen är det också många länder som saknar historiska serier, och resultaten för de som finns omgärdas av stora osäkerheter. Det finns också andra, mer konceptuella problem. BNP per capita är endast ett indirekt mått på det vi vanligtvis lägger i begreppet materiell välfärd, där tanken är att om samhället blir rikare i termer av BNP per capita så har människor också råd att köpa bättre mat och lägga mer pengar på sjukvård. 

Men det finns alternativa sätt att uppmäta levnadsnivå på. Ett mätinstrument som kan vara att föredra om vi är intresserade av hur människor hade det ställt är att undersöka befolkningens kroppslängd. Inom forskningen har kroppslig längd kommit att bli ett vanligt förekommande mått på materiell standard i historiska samhällen och det finns flera anledningar till det. En individs längd i vuxen ålder är starkt kopplat till hur näringsrik dieten är. Längden avspeglar också i vilken mån en person utsatts för olika sjukdomar, särskilt under spädbarnstiden, och blir på så sätt ett mått på hälsa i allmänt.

Kunskap om genomsnittlig längd kommer i de flesta fallen från inskrivningen av soldater. I arméer som byggde på värnplikt togs rekryter ut från hela befolkningen och materialet speglar därför förhållandet för breda befolkningslager. Eftersom information om längder i regel är lättare att samla in och bearbeta finns också beräkningar för ett större antal länder än vad som är fallet med BNP per capita.

Den högra panelen i figuren visar hur Sverige stod sig jämfört med andra europeiska länder kring 1860 när vi ser till genomsnittlig längd. Läget ser då ganska annorlunda ut. Tillsammans med norrmännen var svenskarna de längsta i hela Europa, före både britter, holländare och tyskar. Faktum är att det skilde nästan tre centimeter i genomsnittlig längd mellan Sverige och Storbritannien – Europas rikaste land mätt i BNP per capita.Sett från detta perspektiv förefaller det därför som att svenskarna hade tillgång till bättre näring och var friskare än invånarna i de flesta andra länder. Att invånarna i Sverige hade relativt god hälsa bekräftas också om vi studerar spädbarnsdödligheten vid ungefär samma tid. Bland alla länder i världen med tillgänglig statistik, var spädbarnsdödligheten lägst i Sverige och Danmark med ca 140 döda per tusen. Lägre än i Storbritannien, USA och Frankrike, och mer än hälften av nivån i det som senare skulle bli Tyskland.[3]

BNP per capita å ena sidan, och genomsnittlig längd å den andra, ger med andra ord ganska olika bild av Sveriges relativa ställning. Men finns det något bredare mått som försöker fånga flera aspekter samtidigt? Som ett genmäle till upplevda begränsningar i BNP-måttet när det kommer till att mäta människors välfärd har FN konstruerat det så kallade ”Human Development Index” (HDI). Indexet har som målsättning att fånga en bredare definition av mänskligt välbefinnande. Det inbegriper tre beståndsdelar: 1) ekonomisk ställning, mätt som BNP per capita, 2) hälsa, beräknat med förväntad medellivslängd, och 3) utbildning, uppskattat med antalet skolår. De tre komponenterna viktas sedan ihop till ett summeringsmått som gör det möjligt att jämföra länder med varandra men också att följa ett enskilt lands förändring över tid.   

Även om FN:s egna beräkningar av HDI endast omspänner de senaste 40 åren eller så, har det gjorts ett antal försök att skatta indexet också för historiska samhällen. Den senaste och mest omfattande uträkningen kommer från Prados de la Escosura vid Carlos III-universitet i Madrid. För det tidigaste året i hans beräkningar, 1870, hamnar Sverige på sjunde plats av totalt 103 länder, slagna i Europa endast av Norge, Danmark och Schweiz. Sverige presterar bättre än både Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Utifrån de olika mått på levnadsstandard som jag diskuterat här framstår alltså inte Sverige under andra halvan av 1800-talet som ett utpräglat fattigt land i jämförelse med andra europeiska länder vid samma tidpunkt. I termer av BNP per capita var Sverige visserligen en bra bit ned på listan, men inte det fattigaste landet. Och om vi breddar synen på levnadsstandard till att också inbegripa det som fångas genom att titta på genomsnittliga längder, spädbarnsdödlighet eller ett bredare index över människlig välfärd, framstår Sverige tvärtom som ett av de mer välmående i Europa, och till och med världen. Givet allt detta, hur kommer det sig att bilden av Sverige som ett historiskt sett fattigt land ändå är så stark?

Listan kan säkert göras lång, men jag skulle vilja peka på två saker. För det första tror jag att den stora Amerikaemigrationen har haft betydelse för historieskrivningen. Tillsammans med Norge var Sverige det land där störst andel av befolkningen emigrerade. Mellan 1860 och 1920 flyttade nästan en tredjedel av befolkningen. Det är en naturlig tankefigur att svenskarna övergav fattigdomen i hemlandet för att söka lyckan i Amerika. Det man likväl ska komma ihåg är att den ekonomiska vinsten av att emigrera främst styrdes av den relativa spännvidden mellan Sverige och USA, som vid den här tiden var det rikaste landet i världen. Det kunde därför ha lönat sig väl för svenskarna att emigrera, trots att förhållandena här hemma var relativt goda i ett europeiskt perspektiv. Det fanns såklart också flera andra skäl att utvandra än de rent ekonomiska. Politisk och religiös frihet kunde vara anledningar i sig. Dessutom visar forskningen att den transatlantiska emigrationen från ett land förutsatte en viss grad av ekonomisk standard för att den över huvud taget skulle ta fart. Det var förenat med ganska stora kostnader att ta steget över till det nya landet. I länder som var för fattiga fanns inte resurser nog att finansiera resan.[4]

Ett annat tema av betydelse för bilden är sannolikt den stora politiska och ekonomiska ojämlikheten i Sverige i slutet av 1800-talet. Även om det är svårt att jämföra den ekonomiska fördelningen så långt tillbaka i tiden så tyder det mesta på att Sverige i många avseenden var minst lika ojämlikt som andra länder.[5] Ekonomhistorikern Erik Bengtsson har också visat på det svenska politiska systemets konservatism. I Storbritannien och Tyskland, för att inte säga våra grannländer Norge och Danmark, utsträcktes rösträtten till en betydligt större andel av de vuxna männen. I Sverige viktades rösträtten efter inkomst och förmögenhet, och företag hade rösträtt i kommunerna. På vissa platser kunde ett enskilt företag ha egen majoritet. Den politiska ojämlikheten reflekterades också i statens klasskaraktär, där högre poster dominerades av adeln och de statliga utgifterna lades på försvaret.[6]  

Intressant nog har både den politiska vänstern och högern sina egna skäl för att överdramatisera hur fattigt Sverige var i slutet av 1800-talet. För vänstern är det förknippat med berättelsen om landets resa från fattigt och orättvist samhälle till modern välfärdsstat: ”från mörkret stiga vi mot ljuset” som strofen ljuder i arbetarrörelsens hymn. För högern handlar det istället om att lyfta fram betydelsen av de reformer som genomfördes inte minst på 1860-talet under den liberale finansministern August Gripenstedt. Före näringsfriheten och frihandeln var Sverige urfattigt och underutvecklat, men de liberala reformerna släppte loss den underliggande skaparkraften hos de undertryckta svenskarna.[7]  

Men oavsett hur starka dessa föreställningar är finns det ingen anledning för oss historiker eller andra att okritiskt föra dem vidare. Bättre då att försöka teckna en så rättvisande bild som möjligt av det svenska samhället i det förflutna, och söka skildra historiska levnadsförhållanden i alla dess komplexa dimensioner.  

Litteratur som refereras i texten

Abouharb, M. R., & Kimball, A. L. (2007). A new dataset on infant mortality rates, 1816—2002. Journal of Peace Research, 44(6), 743-754.

Bengtsson, E. (2019). The swedish sonderweg in question: democratization and inequality in comparative perspective, c. 1750–1920. Past & Present, 244(1), 123-161.

Bengtsson, E. (2020). Världens jämlikaste land? Lund: Arkiv förlag.

Bengtsson, E., Missiaia, A., Olsson, M., & Svensson, P. (2018). Wealth inequality in Sweden, 1750–1900. The Economic History Review, 71(3), 772-794.

Bolt, J., & Van Zanden, J. L. (2014). The M addison P roject: collaborative research on historical national accounts. The Economic history review, 67(3), 627-651.

Ericsson, J., & Molinder, J. (2020). Economic Growth and the Development of Real Wages: Swedish Construction Workers’ Wages in Comparative Perspective, 1831–1900. The Journal of Economic History80(3), 813-852.

Hatton, T.J. & Williamson, J.G. (1998). The age of mass migration: causes and economic impact. New York: Oxford University Press.

Lindberg (2005) I fattiga omständigheter: Fattigvårdens former och understödstagare i Skellefteå socken under 1800-talet

O’Rourke, K. H., & Williamson, J. G. (1995). Open economy forces and late nineteenth century Swedish catch-up. A quantitative accounting. Scandinavian Economic History Review43(2), 171-203.

Prados de la Escosura, L. (2015). World human development: 1870–2007. Review of Income and Wealth, 61(2), 220-247.

Roine, J., & Waldenström, D. (2008). The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden, 1903–2004. Journal of public economics, 92(1-2), 366-387.

Sandberg, L. G. (1979). The case of the impoverished sophisticate: human capital and Swedish economic growth before World War I. Journal of Economic History, 225-241.


[1] Sandberg skriver i artikeln: ”From being one of the very poorest countries in Europe in the middle of the nineteenth century, Sweden has been transformed into the richest (s. 225).”. Se också Södersten, B [1997], ”Inledning: svensk ekonomi inför år 2000”, i Södersten, Bo (red.) Marknad och politik, SNS förlag, Stockholm, för en liknande argumentation.

[2] Se tidigare inlägg här på Den arga historikern om detta.

[3] Data kommer från Abouharb, M. R., & Kimball, A. L. (2007). A new dataset on infant mortality rates, 1816—2002. Journal of Peace Research, 44(6), 743-754.

[4] Detta har bland annat påpekats i det italienska fallet. Emigrationen från Italien kom igång ganska sent med nådde sen mycket höga nivåer. Det förklaras med att människor till en början helt enkelt var för fattiga för att finansiera överresan, trots att den ekonomiska vinsten var betydande. Se Hatton, T.J. & Williamson, J.G. (1998). The age of mass migration: causes and economic impact. New York: Oxford University Press.

[5] Fördelningen av förmögenheter var lika ojämn i Sverige som i Frankrike och Storbritannien vid 1800-talets utgång; Andelen av inkomsterna som tillföll den rikaste procenten var lika hög som i andra länder. Se Bengtsson, E., Missiaia, A., Olsson, M., & Svensson, P. (2018). Wealth inequality in Sweden, 1750–1900. The Economic History Review, 71(3), 772-794. och Roine, J., & Waldenström, D. (2008). The evolution of top incomes in an egalitarian society: Sweden, 1903–2004. Journal of public economics, 92(1-2), 366-387. Om man däremot ser till fördelningen av inkomster för de som inte hörde till eliten så finns det indikationer på att ojämlikheten kan ha varit lägre i Sverige. Om man jämför svenska arbetarlöner i förhållande till BNP per capita så var de högre än de flesta andra länder runt sekelskiftet. Se t ex Ericsson, J., & Molinder, J. (2020). Economic Growth and the Development of Real Wages: Swedish Construction Workers’ Wages in Comparative Perspective, 1831–1900. The Journal of Economic History80(3), 813-852, och O’Rourke, K. H., & Williamson, J. G. (1995). Open economy forces and late nineteenth century Swedish catch-up. A quantitative accounting. Scandinavian Economic History Review43(2), 171-203.

[6] Se Bengtsson, E. (2020). Världens jämlikaste land? Lund: Arkiv förlag, och Bengtsson, E. (2019). The swedish sonderweg in question: democratization and inequality in comparative perspective, c. 1750–1920. Past & Present, 244(1), 123-161.

[7] Baksidestexten till Per T Ohlssons biografi över Gripenstedt ”100 år av tillväxt: Johan August Gripenstedt och den liberala revolutionen” utgiven på Timbro förlag anger t.ex. följande: ”Han förverkligade frihandeln, finansierade järnvägarna, avvecklade stånden och skråna och slog vakt om freden. Han förespråkade en pragmatisk “medelväg” i politiken och hävdade att det fattiga Sverige skulle bli ett av världens rikaste länder.”