Att göra historia på TV: ett anspråkslöst förslag

För ganska exakt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om varför historiker alltid blir arga när det är historia på tv. Lämpligt nog kan jag nu följa upp det inlägget med egna erfarenheter från att ha varit med i tv-programmet Min historiske pojkvän.

Det var naturligtvis roligt att arbeta med Min historiske pojkvän. Det är alltid kul att testa på nya saker och min tidigare erfarenhet av tv-världen var högst begränsad. Lite fascinerande det här att få en stylist som talar om vad man ska ha på sig, att få håret uppsatt och bli ordentligt sminkad. De studenter som tror att de kommer att få möta den prydliga tv-historikern på föreläsningar och annat har tyvärr en ordentlig besvikelse framför sig.

En sak jag gillade var att tv-serien inte tog sig själv på allvar men den tog historia på stort allvar. Det har funnits ett genuint intresse att verkligen förstå vad som skiljer (och förenar) då och nu. Upplägget med en som reser i tiden (oklart hur) och inte riktigt begriper vad som händer är också bra, eftersom det då blir självklart att man frågar om vad som pågår. Finns det något mer tröttande än så kallade ”as you know, Bob” i filmer och böcker? Dvs att någon berättar självklarheter för någon annan i filmen/boken för att förklara historiska skeenden för tittaren/läsaren.

Jag fick dessutom komma in redan på ett tidigt stadium och har fått vara bollplank under manusskrivandet. Det man kunnat önska var att någon historiskt kunnig varit med även på själva iscensättningen. Det finns småsaker som kunde ha blivit så mycket bättre om någon bara hastigt viskat ”Man kan inte storma riksdagshuset på 1700-talet, det fanns nämligen inget”, ”Den värdsliga domstolen kan inte ge skilsmässa, det gör domkapitlet” och ”Kan inte Sofia Magdalena få åtminstone lite danskt uttal”. Men man kan inte få allt. Och jag tycker nog (men är å andra sidan partisk) att det blev rätt roligt. Petra Mede är kul, de har hittat fantastiska skådisar till pojkvännerna, regissören Anna Granath har gjort ett kanonjobb och jag trivs bra som besserwisser. 

En del av den kritik som Christopher Pihl och jag lyft fram här på Den arga historikern kan dock appliceras även på Min historiske pojkvän. Framför allt detta att historia alltid levereras inslaget i skojsigheter. Missförstå mig rätt. Jag tycker givetvis att historia kan göras underhållande så länge man tar historia på allvar och det här blev som sagt rätt kul. Men mångfald är också bra. Så vilket tv-bolag i Sverige blir först med att göra historia för vuxna?

SVT har annonserat en satsning som kallas Historien om Sverige där man uppger sig har varit i kontakt med ”ett drygt hundratal av Sveriges främsta historiker och arkeologer” vilket låter lovande – om det inte var för det där lilla ordet ”främsta” som reser fler frågor än svar. Hur och vem är det som utser Sveriges främsta historiker och arkeologer? Vilka kvalifikationer avgör? Är det mängden publicerad forskning? Innovativa forskningsprojekt? Eller handlar det mer om historiker och arkeologer som är kända utanför de snävaste kretsarna? (Tips till alla som ska göra historisk tv: skippa ordet ”främsta”. Vi är nöjda med att ni anlitar utbildade historiker och arkeologer och det är bara tramsigt att tala om främsta.) Det kan naturligtvis bli hur bra som helst, men jag misstänker att även det programmet kommer att linda in färdigstöpt historia i motljus och utklädda statister.

Så ett litet förslag. Varför inte satsa på ett slags talkshow som pendang till serien? Ett program där en kunnig programledare diskuterar en historisk företeelse med några historiker (etnologer, arkeologer, konstvetare etc etc) som har koll på just den specifika företeelsen? Ett program där man lämnar den stora berättelsen, grottar ner sig i enskildheter och låter olika perspektiv ta plats. Ett program där programledaren är så insatt i historia och den historievetenskapliga forskningen att även andra historiker än the usual suspects får komma till tals. Ett program som visar på bredden hos den svenska historieforskningen och där man med fördel även kan lyfta fram annat än den svenska historien. Det pågår spännande och högkvalitativ forskning på så mycket mer, som till exempel globalhistoria där Sverige sätts in i ett större sammanhang, och på antikens historia, där det i Sverige finns flera internationellt erkända forskare. En bra förebild är Bildningspodden.

Det finns ett otroligt stort intresse för historia och faktiskt också stora kunskaper i historia hos många svenskar. Sveriges befolkning är också relativt högutbildad och jag tror att det kan finnas en längtan hos många efter program om historia som är intellektuellt utmanande. Så kom igen SVT. Ta ert uppdrag som public service på allvar och ge oss mångfald!

Kan utländska påverkansoperationer stärka demokratin? Exemplet frihetstiden

I år uppmärksammas den svenska demokratin. För hundra år sedan gavs för första gången svenska kvinnor rätt att rösta i riksdagsvalen. Men som samtidigt lyfts fram under de senaste åren rörde det sig fortfarande om en begränsad rösträtt.

Det är dock inte bara detta hundraårsjubileum som kan få oss att reflektera kring demokrati och statsskick. För omkring 300 år sedan pågick ett febrilt politiskt arbete till följd av Karl XII:s död 1719. Under det tidiga 1720-talet genomfördes en rad författningsförändringar som innebar att Sverige kom ha den bredaste folkliga politiska representationen i Europa. Den arga historikern kommer därför under hösten att uppmärksamma Sveriges långa historia av folklig representation, men också den långa traditionen av inskränkningar av den samma. Först ut är Martin Almbjär som läst en ny artikel som vänder och vrider på betydelsen av utländsk påverkan på frihetstidens politiker. Nu som då var Ryssland en central aktör.

Johann Albrecht von Korff, rysk diplomat i Stockholm under frihetstiden. von Korff understödde det så kallade mösspartier vid 1740-talets riksdagar och bidrog därmed till en bredare politisk deltagande i Sverige enligt en ny artikel.

Jag vet inte om ni kommer ihåg det här men 2016 valdes Donald Trump till amerikansk president i ett val där Ryssland anklagades för att ha infiltrerat valrörelsen och påverkat resultatet. Även olika svenska aktörer har anklagats för att gå ryska statens ärenden, bland annat Svenska Freds och riksdagsmannen Hanif Bali. Utländsk infiltration av demokratiska val och inrikespolitiska debatter har de senaste åren seglat upp som en viktig säkerhetspolitisk fråga, där utländsk påverkan ses som negativt och destruktivt. I en nyligen publicerad artikel vänder Lundahistorikern Erik Bodensten dock helt på steken; utländsk påverkan hade en positiv effekt på den fördemokratiska utvecklingen i Sverige under frihetstiden.[1]

När Karl XII dog 1718 var många ganska less. Nu ville man inte ha en stark kung och skapade istället en konstitution där riksdagen kom att få en otroligt stark position. Denna period som varade 1719–1772 kallas för frihetstiden. Riksdagens fyra stånd (adel, präster, borgare och bönder) träffades ungefär vart tredje år och röstade om allt från utrikespolitik till fåravel. Ganska snabbt uppstod grupperingar eller partier som stred om makten. Dessa kallades mössor och hattar och stred framför allt om utrikespolitiken. Hattarna ville ha revansch på Ryssland med stöd av Frankrike, mössorna ville närma sig Ryssland och Storbritannien.

De utländska ambassadörerna i Stockholm la sig i kampen och stödde partierna med råd och framför allt pengar. Priserna på boende, bränsle och mat sköt i höjden varje gång riksdagen träffades. Adelsmännen fick bekosta sitt eget boende medan bönderna, borgarna och prästerna fick stöd hemifrån; men stöden räckte oftast inte till. Om folk åkte hem förlorade man omröstningar. Man behövde ha folk kvar i Stockholm och det var där de utländska ambassadörerna kom in i bilden. De var villiga att betala. Följaktligen bestod deras stöd inte av svarta portföljer fyllda med omärkta sedlar, utan av gratismiddagar, resetraktamenten, logi och dylikt.

Regelrätta pengagåvor däremot var sällsynta. När jag frågar Karin Sennefelt, professor i historia som forskat om frihetstidens riksdag, har hon ”inte hört talats om att reda pengar bytte händer.”[2] Men även om det förekom hade det varit otänkbart att göra som Hanif Bali gjorde i somras och ”på skämt” utlova pengar i belöning till den eller de som röstar på ett visst sätt. Maten, vinet, spriten, och rumshyran var en officiell hemlighet. Att tala öppet om det var politiskt självmord.

Det är oklart om stöden fick folk att ändra åsikter eller om pengarna gick till folk som redan tyckte på ett visst sätt. Inte heller kan man se en klart dominant part, partierna och ambassadörerna var ömsesidigt beroende. Om exempelvis den ryska ambassadören slutade stödja mössorna gav han med de ryssfientliga hattarna ett övertag.[3]

Forskningen om frihetstidens partier har framför allt handlat om utrikespolitiken. Samtidigt har den också visat att kampen mellan hattarna och mössorna drog in allt fler människor i en nationell politisk debatt, en debatt som tog ytterligare fart med 1766 års tryckfrihetsförordning. Aldrig tidigare hade så många människor varit involverade i det politiska samtalet. Mot slutet av frihetstiden ställdes krav på att adelns privilegier skulle avskaffas. Se där, Franska Revolutionens krav på jämlikhet 20 år tidigare.[4]

Ett brett politiskt deltagande och krav på social jämlikhet växte alltså fram under frihetstiden, mycket tack vare partierna. Och partierna, de växte fram med hjälp av pengar från de utländska ambassadörerna. Detta är forskningen mer eller mindre överens om. Men! Bodensten menar att man aldrig dragit den slutsatsen till sin spets, för det betyder ju faktiskt att det var ryska, franska, danska och engelska pengar som eldade på den utvecklingen.[5] En demokratisk utveckling!

Visst, man ska inte skönmåla. Politik var för män med en viss status eller egendom, resten ansågs politiskt inkompetenta.[6] Men det går ändå inte att bortse från frihetstiden hade kunnat leda till en brittisk eller amerikansk utveckling, eller norsk för den delen. Nu blev det inte så. Gustav III satte stopp för allt med sin statskupp 19 augusti 1772. Vad som hade kunnat bli får vi aldrig veta, men vi hade haft utländska påverkansoperationer att tacka för det.

Läs Erik Bodenstens artikel i Statsvetenskaplig tidskrift HÄR.


[1] Erik Bodensten, ”Korruption, utländsk påverkan och frihetstidens styrelseskick: En politisk historia”, Statsvetenskaplig tidskrift 123, nr 2 (2021): 335–64.

[2] Mail från Karin Sennefelt 6 juli 2021.

[3] De senaste ordentliga inläggen är tyvärr cirka 40 år gamla. Se Michael F. Metcalf, Russia, England and Swedish party politics 1762–1766: The interplay between great power diplomacy and domestic politics during Sweden’s Age of Liberty (Stockholm, 1977); och Bo Hammarlund, Politik utan partier: studier i Sveriges politiska liv 1726-1727 (Stockholm, 1985).

[4] Se exempelvis Jonas Nordin, Ett fattigt men fritt folk: Nationell och politisk självbild i Sverige från sen stormaktstid till slutet av frihetstiden (Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 2000); och Patrik Winton, Frihetstidens politiska praktik: Nätverk och offentlighet 1746–1766 (Uppsala, 2006) för mer om detta.

[5] Bodensten, ”Korruption, utländsk påverkan och frihetstidens styrelseskick”, 23–26.

[6] Se exempelvis Karin Sennefelt, Politikens hjärta: Medborgarskap, manlighet och plats i frihetstidens Stockholm (Stockholm, 2011).

Hyran, politiken och organisationerna

Socialdemokratisk valaffisch från 1946. Bild från Bengt Johansson: http://bengtjohansson.blogspot.com/

I det här inlägget diskuterar vår gästskribent, historikern Hannes Rolf, de senaste veckornas debatt om en förändring av hyressättningssystemet. Den svenska bostadsmarknaden har länge karaktäriserats av kollektiva förhandlingar och en stark organisering för både hyresgäster och fastighetsägare, ett system som växte fram under mellankrigstiden. Systemets förutsättningar har dock förändrats sedan 1990-talets omstöpning av bostadsmarknaden. Det nya förslaget skulle medföra ytterligare steg i den riktningen, och innebära en ändrad roll för hyresgäströrelsen.

OBS. Texten skrevs före dagens regeringskris.  

Politiken är en föränderlig sak, så även bostadspolitiken. Den svenska hyressättningsmodellen har under en lång tid utgått från att både hyresgästerna och fastighetsägarna har starka organisationer. Detta har kommit av den internationellt sett väldigt starka svenska hyresgäströrelsen vilken i sin tur har kommit av den starka ställning som både arbetarrörelsen och hyresboendet historiskt sett har haft i Sverige. När det nu verkar som om det kan bli socialdemokraternas uppgift att få igenom ett förslag som bryter med den ordning som man själva har varit högst delaktiga i att etablera så kan det vara på sin plats med en historisk återblick och kommentar. I skrivande stund är det fullt möjligt att den sittande regeringen kommer att falla långt innan något faktiskt förslag är presenterat, men bara det faktum att socialdemokratin har hamnat i det läge man befinner sig i är högst intressant i ett historiskt perspektiv.

Den nya utredningen gällande ”Fri hyressättning i nyproduktion”, vars betänkande (SOU 2021:50) presenterades den 4:e juni i år, kan vid en första anblick ses som bara ett ytterligare led i den liberalisering av bostadsmarknaden som pågått i flera decennier. Detta har skett parallellt med en utveckling där det offentligas aktiva roll och ägande på bostadsmarknaden har minskat. Men skulle ett förslag presenteras och genomföras, vilket det i och med januariöverenskommelsen finns starka skäl att tro att en ostörd regering faktiskt skulle göra, så innebär den något mer, nämligen en ganska ensidig maktförskjutning till nackdel för en till socialdemokratin närstående partsorganisation.

Justitie- och migrationsminister Morgan Johanssons digitala pressträff[1] i samband med mottagandet av utredningen var politiskt sett nästan mer intressant än själva betänkandet. Johansson ägnade sig åt en tjugo minuter lång brasklapp kring socialdemokratins aktiva roll i brottet med det system som man själva under 1900-talet hade byggt upp. Han menade i princip att lagändringen var ett pris som måste betalas för det som verkligen spelade roll i bostadspolitiken: investeringsstödet till nyproduktion av bostäder. De positiva punkter som Johansson lyfte var i huvudsak att systemet med förhandlade hyror i nyproduktion (s.k. presumtionshyror) skulle bestå och att hyrorna i det nya ”fritt hyressatta” beståndet inte i normalfall skulle höjas mer än KPI. Inte ens på hundra år skulle det nya systemet tränga ut det gamla, menade Johansson.

Själva kärnan i det hela, att hyran i vissa delar av beståndet ska sättas utanför förhandlingssystemet och att detta i sin tur ska öka nyproduktionen, argumenterade Johansson egentligen inte alls för. Fri hyressättning var helt enkelt ett jävla skit, men man hade ju baxat det ända dit. Även om det möjligtvis stämmer som justitie- och migrationsminister Morgan Johansson säger: att ett eventuellt förslag baserat på det betänkande som har presenteras inte kommer att få särskilt stora omedelbara konsekvenser, så innebär det att den generella bostadspolitiska modell som tidigare har kännetecknat Sverige och som redan är sargad av tidigare bostadspolitiska beslut kommer att få sig ytterligare ett par hugg. För att ta ett exempel: Om den till lägenhet ombyggda affärslokalen i markplan får en annan hyressättning än andra lägenheter i fastigheten så ökar det så klart benägenheten att argumentera för en allmän förändring. Dessutom är ju själva tanken att reformen ska leda till ett ökande av byggandet med olika modeller för olika delar av beståndet. Att genomföra en reform som man samtidigt försöker begränsa så mycket som möjligt är ju i sig intressant maktpolitik. Risken finns dock att om detta skulle fungera så skulle någon inom en inte alltför avlägsen framtid ha möjlighet att hävda att sådana hinder måste undanröjas för att den nya lagen ska få avsedd effekt.

Kanske faller nu den fria hyressättningen och även regeringen efter att Vänsterpartiet, som har svalt mycket under den här mandatperioden, till sist har fått nog. Men det är mycket möjligt att utredningen och frågan dyker upp igen. Att Sverigedemokraterna nu har tagit ställning för bruksvärdesmodellen kanske kan försvåra en mer omfattande avveckling, men klart är att om ett förslag likt det som nu orsakar så mycket politisk turbulens blir verklighet kommer en del av beståndet att ställas utanför de kollektiva förhandlingarna. Detta skulle innebära ett tydligt brott med den ordning på hyresmarknaden som började ta form under 1930-talet och sedan kom att etableras under den sista tredjedelen av 1900-talet: nämligen de kollektivt förhandlade hyrorna.

Bostadsfrågan är en politisk fråga som historiskt sett har kommit och gått i den politiska debatten. En underavdelning har varit hyresfrågan, som alltid har haft en viss särskild dynamik eftersom det så tydligt handlar om två parter, hyresgäst och hyresvärd, som givetvis har en del gemensamma intressen i frågan, men samtidigt en uppenbar intressekonflikt vad gäller t.ex. hyresvillkor och hyrans storlek.  Hyresboendet är i sig ett gammalt fenomen. Det förekom t.ex. i det antika Rom där bland andra många senatorer tjänade stora summor som hyresvärdar. Hyresboendets nutida utbredning i Europa skedde dock framför allt under 1800-talets urbanisering. Industrialiseringen innebar en massiv inflyttning till tätorter, och inte minst i de framväxande storstäderna ökade andelen som bodde i hyreslägenheter. Även om arbetarbostäder knutna till arbetsplatsen var vanliga i bruksorterna och även i viss mån i städerna så kom ett stort antal arbetare och andra att hyra sin bostad på den öppna marknaden.

Hyresförhållandet tycks dock inte ha varit friktionsfritt, varken i det gamla Rom eller i det sena 1800-talets Sverige. Vräkningar och nattliga flyttar strax innan hyran skulle betalas förekom och det hände att konflikter kring hyresboendet ledde till fysiska konfrontationer. Kollektivt hyresstrejkande tycks sporadiskt ha förekommit, och så tidigt som 1875 förekom i Sverige försök att organisera hyresgäster i en gemensam förening. Hyresgästföreningarna fanns med som återkommande projekt i städerna under folkrörelsernas tidigaste år, men det var inte förrän under mellankrigstiden som hyresgästernas organisationer blev ett bestående fenomen. En våg av nybildade hyresgästföreningar sköljde över hyresmarknaden under den korta hyresregleringsperioden som varade mellan 1917 och 1923. Lagen, som kom av världskrigets bostadskris, gällde inte hela beståndet men för första gången fanns besittningsskydd och hyresbegränsning på den svenska hyresmarknaden. Inte minst kom perioden att inspirera framtida bostadspolitiska krav. Under 1923 bildades Hyresgästernas Riksförbund, den organisation som skulle komma att samla de flesta hyresgästföreningar och som vi idag känner som Hyresgästföreningen. Utvecklingen i Sverige var knappast unik, runt om i Europa och i Amerika bildades under samma tid på många håll olika hyresgästorganisationer för att lyfta fram kollektiva intressen.

Medan Hyresgästernas Riksförbund i Sverige ägnade sig åt politiskt påverkansarbete med främsta syfte att åstadkomma en ny hyreslag med skyddande bestämmelser för hyresgästerna, skedde initiativ bland lokala hyresgästföreningar som drev lokalpolitiska frågor, ordnade sociala verksamheter och initierade olika kooperativa projekt. HSB växte fram som hyresgäströrelsens andra gren och även om förhållandet mellan hyresgäst- och HSB-föreningarna inte alltid var friktionsfritt så tjänade man mycket på varandras mobilisering och ekonomiska resurser. Successivt började även hyresgästföreningarna att direkt utmana fastighetsägarna, och för att stoppa vräkningar och hyreshöjningar initierade man kollektiva aktioner. Det man ägnade sig åt var bland annat hyresstrejker, blockader och massuppsägningar. Dessa hyreskonflikter blev särskilt omfattande i Göteborg under de så kallade hyressänkningsaktioner som påbörjades i början av 1930-talet och som pågick i stor skala fram till den så kallade Olskrokenkonflikten 1936–1937, som visserligen kan sägas ha vunnits av hyresgästorganisationerna men som ändå markerade slutet för den mer direkt offensiva perioden i hyresgäströrelsens historia.

Mellankrigstidens kollektiva hyreskonflikter innebar framför allt att ett partsförhållande etablerades på hyresmarknaden, där fastighetsägareföreningarna, som i många fall hade funnits sedan 1800-talets sista decennier, stöptes om till mer renodlade partsorganisationer. Successivt växte rutiner för halvformella förhandlingar och mer fastlagda förhandlingsordningar fram och både fastighets- och hyresgästföreningar kom att ställa allt större krav på rättning i leden och centraliserade förhandlingar. Inom hyresgäströrelsen var konflikten påtaglig mellan de som önskade lokalt inflytande och mobilisering och de som menade att en centralisering var nödvändig. Den konflikten har nog egentligen aldrig lösts utan den har istället dykt upp vid olika tillfällen i rörelsens historia, vilket inte minst har märkts under de senaste årens konflikter och inte minst vid uteslutningen av Hyresgästföreningens regionordförande i Västra Sverige.

Mot slutet av 1930-talet avtog de kollektiva konflikterna och i 1939 års hyreslag antogs det att hyresgästernas organisationer nu var så pass starka att hyresmarknadens organisationer själva skulle kunna göra upp om förhållandena. Dessutom räknade man med att statens ökade intresse för bostadsproduktion skulle förbättra hyresgästernas ställning ytterligare. Hyresgäströrelsens politiska krav på besittningsskydd och hyrestak hörsammades inte, utan istället tycktes man vara på väg mot en lösning av Saltsjöbadsmodell, d.v.s. utan direkt statlig inblandning. Emellertid kom det andra världskriget i vägen och 1942 tillkom en hyresreglering som, likt regleringarna på många andra varor, var tänkt att vara tillfällig. Den kom dock att bestå i flera decennier. Ett direkt besittningsskydd infördes och även ett system för hyreskontroll där partsorganisationerna fick platser som representanter i lokala hyresnämnder och den centrala tillsynsmyndigheten Statens Hyresråd. Som statsvetaren Bo Bengtsson har påpekat så innebar detta att partsorganisationerna, även om de inte förde regelrätta förhandlingar, hade täta kontakter och möjligheter till de facto förhandlingar och överenskommelser. Det system med bruksvärdeshyra och kollektiva förhandlingar som från 1968 kom att ersätta hyresregleringen utarbetades också i relativt samförstånd mellan fastighetsägarnas och hyresgästernas organisationer.[2]

Samtidigt hade också bostadsmarknaden förändrats. Det statliga och kommunala engagemanget i bostadsbyggandet ökade massivt och en stor kommunal produktion av allmännyttiga hyreslägenheter tog fart, samtidigt som även bostadsrätter och villor ökade i antal. Flera ”rörelseanknutna” organisationer som HSB, Riksbyggen, Byggnads och BPA var direkt involverade i produktionen. Man bör alltså, med tanke på Morgan Johanssons uttalade prioriteringar, minnas att Hyresgästföreningen varken har varit eller är den enda bostadsorganisationen med kopplingar till socialdemokratin och att man även här historiskt har behövt väga olika intressen mot varandra. Hyresgästernas organiserade inflytande var ett verktyg, ett annat var byggandet och dessa fick man dessutom väga mot sysselsättningen och konjunkturpolitiken. Intressant nog gav Johansson under den tidigare nämnda pressträffen uttryck för en förhoppning att de allmännyttiga bolagen, som var de som en gång började att kollektivt förhandla hyran med hyresgästföreningarna, skulle komma att fortsätta göra detta även i sin nyproduktion.

Statens avtagande inblandning i bostadsproduktionen från 1990-talet förändrade givetvis spelplanen, och likt många av arbetarrörelsens organisationer har Hyresgästföreningen ofta fått inta en defensiv position. Man har dock lyckats upprätthålla ett, inte minst i internationellt perspektiv, anmärkningsvärt högt antal medlemmar och ett starkt inflytande. Förmodligen skulle man, även om de kollektiva förhandlingarna på sikt avskaffades i hela beståndet, kunna leva kvar som en konsumentorganisation som företrädde hyresgästerna i individuella förhandlingar och tvister. En ”ökad efterfrågan från hyresgäster angående biträde i de enskilda hyresförhandlingarna” står också med i konsekvensbeskrivningen i det tidigare nämnda betänkandet.[3] Ett system där hyreshöjningar och hyressänkningar ska prövas individuellt utifrån skiftande hyresnivåer kan mycket väl komma att inbjuda till sådana.

Det som står på spel är istället på sikt Hyresgästföreningens roll som förhandlande partsorganisation, kanske särskilt vad gäller det växande privatägda beståndet. Här måste man minnas att det normala under de flesta av de år då hyresgästföreningarna först växte fram var ”individuella förhandlingar” om hyresvillkor och hyra där hyresgästerna ofta förhandlade bort en del av de få lagliga skydd som de hade. De kollektiva förhandlingarna kom till av att hyresgästerna, på ett väldigt lokalt och direkt sätt, gick samman och direkt krävde ett kollektivt inflytande genom sina hyresgästföreningar. Detta förändrade hyresförhållandet och innebar en maktförskjutning som senare politiska reformer utgick ifrån. Men detta skedde också under en period när arbetarrörelsen som helhet, särskilt i Sverige, var på frammarsch, vilket knappast kan sägas om dagens läge. Om politiskt spel eller rörelsemobilisering kan stoppa förslaget och/eller framtida förslag i samma riktning återstår att se, men klart är att den som vill förstå dagens hyresmarknad bör se till historien. Det finns också all anledning för historiker att i högre grad än vad som hittills har varit fallet göra just det.

Hannes Rolf,

Historiker vid Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala Universitet

Referenser och lästips

Baheru, Haymanot. Hyressättning – Prisets reglering vid bostadshyra. Jure, Stockholm 2020

Bengtsson, Bo. Sverige – kommunal allmännytta och korporativa särintressenur Bengtsson,

Bo (red.). Varför så olika? Nordisk bostadspolitik i jämförande historiskt ljus. Égalité, Malmö 2013, s.119–194

Hobsbawm, Eric. ”Labour in the Great City” ur New Left Review, 1987

Ivarsson, Michael & Tengling, Ulla. Ett hem i folkhemmet – berättelsen om en levande folkrörelse. Hyresgästernas Riksförbund, Stockholm 1988

Nylander, Ola. Svensk Bostad 1850–2000. Studentlitteratur, Lund 2013

Rolf, Hannes. En fackförening för hemmen: Kollektiv mobilisering, hyresgästorganisering och maktkamp på hyresmarknaden i Stockholm och Göteborg 1875–1942. Ersta Sköndal Bräcke högskola, Stockholm 2020

SOU 2021:50 Fri hyressättning vid nyproduktion av bostäder

Strömberg, Thord. ”Historien om bostadsmarknadens politisering. Socialdemokraterna och bostadsfrågan” ur Misgeld, Klaus; Molin, Karl & Åmark, Klas (red.), Socialdemokratins samhälle. SAP och Sverige under 100 år. Tiden, Stockholm 1989

Wallengren, Hans. Hyresvärlden – maktrelationer på hyresmarknaden i Malmö ca. 1880–1925. Mendocino, Ystad 1994


[1] https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2021/06/digital-presstraff-med-morgan-johansson/ (Hämtad 2021-06-11)

[2] Se Bengtsson, Bo. Sverige – kommunal allmännytta och korporativa särintressen, ur Bengtsson, Bo (red.). Varför så olika? Nordisk bostadspolitik i jämförande historiskt ljus. Égalité, Malmö 2013, s.119-194

[3] SOU 2021:50 s. 363

Att försvara misstag med feminism

Jag förstår inte hur Sofia Helin gör det men hon har lyckats med konststycket att inte bara vara med i en svajig tv-produktion om historia utan två! Först var hon programledare för TV4-produktionen Drottningarna som sändes under hösten och vars två första avsnitt fick hård kritik. Sen spelade hon norska prinsessan Märtha i den nordiska samproduktionen Atlantic Crossing, en serie som helt enkelt verkar ha hittat på att Märtha kraftigt påverkade den till synes ovillige amerikanske presidenten Roosevelt till att inträda i kriget och mer eller mindre kom på hans idé om Lend-Lease åt honom. Inget fel med att fantisera om historiska skeenden men precis som i Drottningarna verkar man här både ha velat äta kakan och ha den kvar genom att kalla serien ett drama baserat på ”verkliga händelser.” (Drottningarna var en så kallad dramadokumentär).

Huruvida kritiken stämmer eller inte vet jag inte, jag kan inte så mycket om prinsessan Märtha eller om Roosevelt. Det jag vet är att serien fått mycket kritik i Norge av fackhistoriker. Trond Norén Isaksen, norsk populärhistoriker som gett ut en biografi om prinsessan Märtha, har skrivit en upplysande understreckare i SvD. Samtidigt ska man komma ihåg att det lätt blir fel när man skriver historia. Att forska och skriva om historia är jättesvårt, försök exempelvis hitta en felfri avhandling i historia. Man måste också oftast förenkla om man inte bara vill rada upp fakta efter fakta efter fakta.

Det som stör mig är den slappa attityden i svaren till kritiken man fått och hur man försöker undkomma ibland svidande kritik genom att försöka framställa sig som om man vore i underläge. Eller om vi ska vara ärliga är det Sofia Helins kommentarer som är den huvudsakliga källan till tandagnisslan.

Vi kan börja med följande citat från en intervju med SvD: ”Drama är en tolkning av hur det är att vara människa, det måste vinna över hur det exakt var. Och Atlantic Crossing handlar för mig om att använda en historisk person för att ge ett annat perspektiv på historien.” Visst, genom att sluta fokusera på de sedvanliga kungarna och statsministrarna kan vi komma åt andra perspektiv på historien. Kvinno- och genushistoria är ett jättebra exempel på detta, där de forskare som gick i bräschen förhöll sig kritiskt till att historiker framför allt fokuserat på män och genom sitt nya fokus grävde fram ny kunskap. Men dessa historiker hittade ju inte på saker. Att hitta på saker är inte att ge ett nytt perspektiv på historien, det är att fantisera. En fantasi är en fantasi, oavsett om man gör ett kostymdrama av den eller inte.

Helin verkar också mena att seriens felaktigheter är en kvinnosaksgärning. Till SVT:s Kulturnyheterna skriver Helin att kritikerna ”skambelägger en berättelse om en kvinnas politiska gärning”. Nja. Kritikerna menar att man inte får hitta på och sen ha sanningsanspråk. Om man tar en kvinna och ljuger ihop saker om henne för att göra en bra tv-serie så har man ju faktiskt inte sett personen, man har bara använt henne för sitt eget syfte. Så här lagom till den internationella kvinnodagen kan det vara värt att påpeka att det är just detta som kallas för objektifiering. Jag tror det anses vara ganska ofeministiskt att objektifiera kvinnor.

Detta är heller inte första gången Helin tagit kvinnor som gisslan. När Drottningarna kritiserades var Helins respons att måla upp en bild av ”det ensamma, självutnämnda geniet på tronen med en attackerade (Sic!) ton mot ett kollektiv av 13 forskare som arbetar tillsammans. Problemet är att dessa forskare/experter inte hade något som helst inflytande över produktion. De intervjuades och fick inkomma med tips om vilka drottningar man skulle fokusera på men inte mer än så. Detta vet vi eftersom historikern Brita Planck frågade producenten. De faktiska forskare som var involverade var huvudsakligen kvinnor och det känns inte speciellt feministiskt att ta skydd bakom dem.[1]

Slutligen förklarar Helin för SvD att ”Det är en del av vår kultur att skildra makten. Och en del av att ha makten är att man får tåla att bli skildrad”. Och visst, det är sant att en bra historiker vågar granska inflytelserika människor med ett kritiskt öga. Citatet kan också vara ryckt ur sitt sammanhang. Problemet, som jag ser det, är ändå att Sofia Helin får det att framstå som att hon utsatt prinsessan Märtha för en kritisk granskning. Men när man glorifierar makten, när man överdriver hur inflytelserik eller mäktig en makthavare var, eller när man hittar på stordåd, då börjar man komma farligt nära propaganda. När Kim Jung-Il påstod att han slog fem hole-in-ones på sin första golfrunda är det förvisso en skildring av makten men det finns väl ändå olika slags skildringar? Samtidigt är det inte så förvånande att Atlantic Crossing då i vissa fall verkar ligga närmre en nordkoreansk propagandafilm än ett historiedrama med en sådan förenklande attityd från en av huvudrollsinnehavarna.

Prinsessan Märtha, precis som drottning Kristina, är värda att intressera sig för på grund av vilka de var, inte för vilka vi skulle vilja att de var. Det är den mest feministiska gärningen man kan göra som historiker enligt mig.


[1] Två av forskarna har dock försvarat serien och sin medverkan: https://www.svd.se/hall-dig-till-fakta-dick-harrison.

Martin Almbjär, forskare Historiska institutionen Uppsala universitet

Från krig till fred? Den svenska statens utveckling under 1700-talet

Från soldater till vetenskapsmän? Blev Sverige en fredsnation med Karl XII:s död? Patrik Winton tittar närmare på skillnaderna mellan det krigiska 1600-talet och det fredliga 1700-talet och kommer fram till att likheterna var många i denna tredje del i vår serie om svenska skapelsemyter.

Den 30 november 1718 avled Karl XII. Hans död och den efterföljande politiska förändringen har tillmätts en stor betydelse i både akademisk forskning och populärhistoria. Den har setts som slutet på en lång period av krig, expansion och statsbildning, och början på en tid av fred och intern uppodling. Hur detta skifte egentligen påverkade statens förmåga att agera i samhället har inte riktigt undersökts, men det finns ett tydligt antagande i forskningen om att krig inte längre drev på samhällsutvecklingen under 1700-talet. Det existerar dock många bevis för att en sådan tolkning är felaktig. Krigen fortsatte att påverka samhället och även om statsformeringen, det vill säga etablerandet av organisationer och arbetssätt i syfte att utöva makt både inom och utom riket, delvis tog nya former fortsatte den under hela 1700-talet.

De flesta historiker är överens om att en starkare svensk stat där centralmaktens inflytande över sådana saker som domstolar, skatteuppbörd och de militära stridskrafterna blev tydligare under 1500- och 1600-talet. Samtidigt drog den svenska statsledningen med kungen i spetsen in det svenska riket i långa krig mot Danmark, Polen, Ryssland och flera tyska stater. Krigen ledde fram till att det växte fram en svensk stormakt med besittningar i Baltikum och norra Tyskland, men också att Blekinge, Halland och Skåne, som tidigare hade ingått i det danska riket, införlivades i det svenska. Dessutom gjordes det koloniala etableringsförsök i såväl Afrika som Amerika.

Historiker har debatterat drivkrafterna bakom denna utveckling där interna förklaringar, som till exempel den politiska relationen mellan kungamakt och adel, har ställts mot externa förklaringar som ser konkurrensen mellan stater om territorier och handel som avgörande. Det har också förts livliga diskussioner om de politiska förhållandena inom det svenska riket där vissa forskare har betonat hur kung, råd och ämbetsmän drev fram en starkare stat som kunde ta in skatter och mobilisera trupper trots motstånd från framförallt bönderna, medan andra har hävdat att statens makt var begränsad och att statsmakten därför var tvungen att ständigt förhandla med olika grupper, inklusive bönderna, för att få igenom olika förslag.[1]

En sak som dessa diskussioner och kontroverser har gemensamt är att de alla tar avstamp i situationen på 1600-talet. Det finns ett antagande inom forskningen att den politiska inriktningen förändrades i början av 1700-talet, vilket successivt ska ha lett till en omvandling av relationen mellan staten och invånarna. Denna förändring kopplas i regel samman med vad som ofta kallas den svenska stormaktens fall i början av 1720-talet då Sverige fick överge sina baltiska provinser. Det vanliga är att undergången kopplas till Karl XII:s regeringsperiod och ibland till och med till specifika händelser, som slaget vid Poltava 1709 eller skottet vid Fredrikstens fästning 1718 då Karl XII avled. Sådana tolkningar betonar hur kungen och hans regim försökte försvara stormakten från de många angreppen från bland andra Danmark och Ryssland. Men att riket till slut, trots stora ansträngningar, inte hade resurser att hålla emot anstormningen. Framförallt framväxten av Ryssland som europeisk stormakt med dess omfattande resurser gjorde det omöjligt för Sverige att upprätthålla väldet kring Östersjön och det fanns inte heller någon i den svenska statsledningen som var intresserad av att fortsätta driva kriget. När Karl XII dog 1718 gick Sverige därför in i en helt ny period som var fredligare och där de flesta ledande politiker accepterade att spela en mer begränsad roll bland Europas stater. Krig ersattes med intern uppodling med järnbruk och manufakturer, vetenskap med Carl von Linné i spetsen och långväga handel. Införandet av ett nytt politiskt system där riksdagen hade en avgörande roll och kungamakten begränsades, signalerade också ett brott med 1600-talet och skapade nya möjligheter för politiskt deltagande.[2]

Slutet på Sverige som krigisk nation? Gustaf Cederströms 1800-talsbild av en stormakts undergång. Källa.

Enligt dessa tolkningar utgör således 1718 ett centralt brott i Sveriges utveckling. Det har gjort att de flesta översiktsverk över tidigmodern tid har åren i början av 1700-talet som en brytpunkt. I till exempel Norstedts stora verk över Sveriges historia, som Dick Harrisson var huvudredaktör för, rör ett band utvecklingen under perioden 1600–1721. För att tydliggöra vad bandet handlar nämns bland annat följande nyckelord på framsidan: ”stormaktskrigen”, ”Östersjöväldets uppgång och fall”, ”militärstaten”, ”envåldshärskarna” och ”svenska kolonier”. Nästa band, som behandlar situationen 1721–1830, har helt andra nyckelord på framsidan: ”ostindiefarare”, ”naturaliekabinett”, ”upplysning”, ”fred” och ”tryckfrihet”. Brytpunkten kring 1720 har också gjort att forskningen om i synnerhet politiska omständigheter antingen har fokuserat på före eller efter 1718. Med andra ord finns det få studier som har studerat politiska förhandlingar under både karolinsk tid och frihetstid eller exempelvis resursmobilisering under perioden 1650–1750.[3]

En konsekvens av denna betoning av en historisk brytpunkt omkring år 1720 har varit att historiker antingen har ignorerat eller har haft svårt att förklara varför Sverige inledde ett krig mot Ryssland 1741 och varför man gick med i en koalition mot Preussen 1757. Trots att dessa krig var del av stora europeiska konflikter med globala kopplingar, nämligen det österriska tronföljdskriget (1740–1748) och sjuårskriget (1756–1763), har de i svensk historieskrivning oftast kallats för ”hattarnas krig” och ”pommerska kriget” i syfte att tona ned deras betydelse och passa in dem i tolkningsramen av ett icke-krigande Sverige efter 1718.[4]

Istället för att fokusera på strukturella interna och externa förhållanden, vilket har varit vanligt när 1600-talets krig har undersökts, har forskarna i regel förklarat krigen på 1740- och 1760-talet med att orealistiska idéer om revanschism fick inflytande vid riksdagen och i rådet. Om utvecklingen under 1600-talet har tolkats som att krigen drevs på av en expansionistisk stat med en statsledning som arbetade systematiskt med att skaffa fram resurser både inom och utom landet, har krigen efter 1721 snarare beskrivits som små och illa planerade, där interna och tillfälliga politiska omständigheter och tryck från i synnerhet Frankrike tvingade fram militär aktivitet. Det ska inte heller ha hänt särskilt mycket med statsapparaten under 1700-talet till följd av krigen. De centrala ämbetsverken, de indelta regementena och de lokala förvaltningsorganen med sina landshövdingar och fogdar fortsatte på sätt som hade etablerats under 1600-talet. Det som möjligen hände var att kapaciteten att agera, i synnerhet militärt, försämrades, vilket de misslyckade krigen bekräftade.[5]

Även om den resursmobilisering som skedde i synnerhet under de sista åren av Karl XII:s regeringsperiod inte hade förekommit tidigare och inte heller skulle återupprepas, och svenska arméer inte härjade runt i Polen och Tyskland under andra hälften av 1700-talet, är det tydligt att den svenska staten upprätthöll en betydande armé och flotta som kostade stora summor.[6] Det byggdes också nya fästningsanläggningar, framförallt Sveaborg utanför Helsingfors, och det skapades en ny skärgårdsflotta.[7] Staten stödde även kommersiell expansion i Asien och Medelhavet, och man sökte aktivt efter en koloni i Karibien för att få del av den växande handeln med slavar och socker.[8]

Fästningen Sveaborg och en skärgårdsfregatt av typen Pojama. De lätta skärgårdsfregatterna var viktiga för den framväxande skärgårdsflottan under 1700-talet. Adolf Geete 1760. Källa

Vidare utvecklades nya administrativa sätt att mobilisera och använda resurser. Genom att upprätta en central så kallad utredningskommission inför och under krigen, med ämbetsmän från civil och militär förvaltning samt handelsmän som kände till de internationella marknaderna för varor som efterfrågades av krigsmakten, kunde uppköp och distribution av varor effektiveras och olika byråkratiska hinder undvikas. Utredningskommissionerna hade också tillgång till resurser, som till exempel lån från Riksbanken och utländska subsidier, som de använde för att betala för varorna. Därmed ökade förmågan att agera på marknaden och tiden som leverantörerna fick vänta på betalning minskades, vilket stärkte statens trovärdighet.[9]

Dessa exempel visar att tolkningar som bortser från krig, militära omständigheter och expansionism under 1700-talet är problematiska. Det var inte 1721 som den fredliga småstaten föddes. Den svenska staten fortsatte nämligen även efter 1721 att planera för och att delta i krig. Även om deras omfattning var mindre än tidigare var de dock fortfarande väldigt resurskrävande. Soldaterna och officerarna skulle ha mat och utrustning, och örlogsskeppen och fästningarna skulle underhållas. Krigens finansiering påverkade många människor genom att staten använde finansiella instrument, som till exempel banksedlar, som nådde i princip alla invånare och som påverkade värdet på den svenska valutan på internationella kreditmarknader. Under 1760-talet inleddes sedan en ny period, som pågick fram till 1802, då den svenska staten på ett systematiskt sätt började låna pengar på internationella kreditmarknader i framförallt Amsterdam och Genua för att bland annat hantera konsekvenserna av den stora sedelutgivningen som skapats av krigens behov.[10]

Den ökade betydelse som krediten fick för statens verksamhet och statens olika lösningar för att hantera dess konsekvenser skapade en ny politisk situation under 1700-talet med konflikter mellan grupper som anammade denna utveckling och andra grupper som var kritiska till den nya situationen. Även om det var omdebatterat, utgjorde kreditens organisering ett område under 1700-talet där statens kapacitet och verksamhet expanderade.

Många handelshus i Sveriges städer blev involverade i krigen genom att leverera varor, som exempelvis kött, fläsk, ärter och spannmål till krigsmakten. Det handlade om stora volymer som genererade omfattande intäkter. Dessa varor köptes upp på den internationella marknaden. Med andra ord kunde köttet soldaterna och sjömännen åt komma från Kurland, fläsket från Holstein och rågen från Polen. För att klara av dessa uppköp använde handelsmän i till exempel Stockholm sina kontakter i Danzig, Königsberg och Flensburg. Därmed drogs otaliga handelsmän runt om i Östersjön, men också i städer som Amsterdam och Hamburg, in i den svenska statens krigsaktiviteter. Den svenska krigsmaktens efterfrågan på varor upprätthöll därmed, med hjälp av kredit, nära band mellan staten och internationella handelsnätverk. Det är följaktligen fel att tro att den svenska krigsmakten bara levde på lokala resurser som genererades inom indelningsverket.

Dessa länkar mellan staten och internationell handel fanns både under det stora nordiska kriget och efter 1721. Det skedde således inte något stort brott 1718–1719, utan praktiker kring uppköp och leveranser som hade etablerats tidigare fortsatte efter Karl XII:s död. Även om efterfrågan gick ned under fredstid upphörde inte de etablerade relationerna att fungera, och de kunskaper som hade förvärvats under tidigare krig kunde användas vid senare konflikter. Det här resonemanget kan illustreras med hjälp av det faktum att många av de personer som var involverade i stora nordiska kriget – officerare, ämbetsmän eller handelsmän – fortsatte med sin verksamhet efter 1718 och använde sina erfarenheter och resurser vid kriget 1741. Två personer kan här lyftas fram. Den första är Peter Drufva, som arbetade med olika uppgifter i kammarkollegium i Stockholm i början av 1700-talet innan han blev överkrigskommissarie vid Stockholms fältstat 1714. Därmed var han ansvarig för uppköp av varor till krigsmakten i den delen av landet. Efter kriget återvände han till kammarkollegium, men 1741 blev han ledamot av utredningskommissionen för att återigen arbeta med uppköp av varor till krigsmakten. Den andra är Johan Clason, som började sin bana som hökare i Stockholm innan han via ett framgångsrikt gifte, blev grosshandlare, redare och bruksägare. Clason ordnade med leveranser till den svenska krigsmakten under såväl stora nordiska kriget som kriget 1741.

På samma sätt som personer fortsatte sin verksamhet kan man också se hur finansieringssätten fortsatte på liknande sätt över tid. Under Karl XII:s sista regeringsår introducerades så kallade mynttecken, vilka under 1800-talet började kallas för nödmynt, som betalningsmedel i Sverige. Dessa var lätta mynt gjorda i koppar vars värde var satta till en daler silvermynt. Värdet hade ingenting med kopparinnehållet i dem att göra, och de var inte heller inväxlingsbara till silver eller guld. Efter Karl XII:s död skrev man ned värdet på dessa mynt, men idéerna om att man kunde öka mängden betalningsmedel för att betala för kriget levde kvar.[11] Istället för att använda mynt brukades papperssedlar som gavs ut av Riksbanken. Försök med liknande sedlar hade gjorts redan vid mitten av 1600-talet av Stockholm Banco. Banksedlar spelade en viktig roll när kriget 1741 skulle finansieras. Under 1740-talet utvecklades det en pappersmyntfot som innebar att mängden sedlar i cirkulation inte hade något att göra med de reserver av metall som banken hade tillgång till i sina valv. De monetära principerna 1718 och 1741 var följaktligen de samma, även om de exakta formerna skilde sig åt.

Sammanfattningsvis innebär detta resonemang att den övergång från ett system fokuserat på krig och expansion till ett som präglades av mer fredligare förhållanden och intern uppodling som tidigare forskning har hävdat skedde i samband med Karl XII:s död är problematisk. Även om omfattningen av krigen efter 1721 var mindre, blev Sverige involverad i de internationella konflikterna på olika sätt. I synnerhet krigsfinansieringen och leveranserna av varor till krigsmakten påverkade samhället och de politiska konflikterna. Genom att betona kontinuiteterna från andra hälften av 1600-talet till 1700-talets mitt kan vi tydliggöra att statsformeringen fortsatte även efter 1721 och att 1700-talets stat framförallt blev bättre på att utnyttja och hantera den kredit som var nödvändig för att kunna agera inom riket och för att bedriva krig.

Patrik Winton, docent, lektor i historia, Örebro universitet.


[1] Här kan man till exempel jämföra Jan Lindegren, ”Det danska och svenska resurssystemet i komparation”, i Per Sörlin (red.), Mellan två statssystem (Umeå 1995) och Mats Hallenberg & Johan Holm, Man ur huse: hur krig, upplopp och förhandlingar påverkade svensk statsbildning under tidigmodern tid (Lund 2016).

[2] Se till exempel Olle Larsson, Stormaktens sista krig: Sverige och stora nordiska kriget (Lund 2009) och Nils Erik Villstrand, Sveriges historia 1600–1721 (Stockholm 2011), s. 215–233 och 518–523.

[3] Ett undantag är här Svante Norrhems bok Subsidier: svenska krig och franska pengar 1631–1796 (Lund 2019).

[4] Det är symptomatiskt att det saknas en modern översikt över kriget 1741–43. Niklas Tengberg skrev en översikt 1857–1860 i två delar, Bidrag till historien om Sveriges krig med Ryssland åren 1741–1743 (Lund 1857–1860). Det förhåller sig på ett liknande sätt när det gäller sjuårskriget där Teofron Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget 1757–1762 (Stockholm 1915) är en av få studier.

[5] Se till exempel Martin Melkersson, Staten, ordningen och friheten: en studie av den styrande elitens syn på statens roll mellan stormaktstiden och 1800-talet (Uppsala, 1997), s. 48–50 och Jan Glete, ”The Swedish Fiscal-Military State in Transition and Decline, 1650–1815”, i Rafael Torres Sánchez (red.), War, State and Development. Fiscal-Military States in the Eighteenth Century (Pamplona 2007), s. 98.

[6] Att krigsmakten fortsatte att kosta stora summor betonas av Gunnar Artéus, Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige (Stockholm 1982).

[7] Oscar Nikula, Svenska skärgårdsflottan 1756–1791 (Helsingfors 1933); Sofia Gustafsson, Leverantörer och profitörer: Olika geografiska områdens och sociala gruppers handel med fästningsbygget Sveaborg under den första byggnadsperioden 1748–1756 (Helsingfors 2015).

[8] Se till exempel Leos Müller, Sveriges första globala århundrade: en 1700-talshistoria (Stockholm 2018).

[9] Patrik Winton, ”War, Resources and Morality: Sweden 1740–1770”, i Anne Dubet & Joël Félix (red.), The War Within: Private Interests and the Fiscal State in Early-Modern Europe (Cham 2018).

[10] Patrik Winton, ”Den globaliserande svenska staten: Lån, kursoperationer och internationella handelsnätverk runt 1770”, Scandia, vol. 82, nr. 2 (2017).

[11] Se Peter Ericsson & Patrik Winton, ”The rise and fall of a new credit system: Transnational financial experiments and domestic power struggles in Sweden, 1710–1720”, i Stefano Condorelli & Daniel Menning (red.), Boom, Bust, and Beyond: New Perspectives on the 1720 Stock Market Bubble (Oldenbourg 2019).

Axel Oxenstierna for dummies

Nu när spridningen av coronaviruset tagit fart igen har även debatten om den svenska förvaltningsmodellen, Folkhälsomyndighetens makt och regeringens ansvar blossat upp. Vi befinner oss med andra ord återigen i en situation där risken är överhängande för att någon kommer att försöka förklara Sveriges situation med Axel Oxenstierna och de förvaltningsreformer han genomförde under 1600-talets första halva.

Det är minst sagt problematisk att göra den kopplingen, ändå försöker folk. Under våren gjordes flera försök att förklara Sveriges pandemihantering utifrån Axel Oxenstierna. Sommaren erbjöd oss alla lite lugn och ro men nu börjar det bli oroligt igen. Höstens första salva kom redan i oktober från den socialdemokratiska politikern Aida Hadzialic. Enligt Hadzialic grundlades vår förvaltningsmodell för 400 år sedan och den har tjänat oss bra, men nu behövs det reformer. Vår förvaltning är ”utdaterad”.

Axel Oxenstierna 1626, 43 år gammal och rikskansler sen 14 år tillbaka. Källa.

Sedan vi startat den här bloggen är nog Axel Oxenstierna den historiska person som förekommit oftast  i texterna. Något som åtminstone inte jag var beredd på. På vissa sätt verkar han i den offentliga debatten ha förvandlats till vår George Washington, en slags founding father som med vishet och skicklighet lade grunden till allt. Han har blivit en mytisk figur som kan åberopas lite när som helst, vars kapacitet inte kände eller känner några gränser. Enligt Gunnar Wetterberg hade han löst klimatfrågan.

Diskussioner med historiskt djup är så klart välkomna. Det är heller inte något fel med att undra hur Oxenstierna hanterat dagens värld. Tvärtom. Problemet är att mycket har hänt sedan Axel Oxenstierna traskade omkring i det kungliga kansliet. Oavsett om vår förvaltning behöver förändras eller inte, på grund av pandemin eller av någon annan anledning, är det inte den gamle rikskanslerns modell som behöver uppdateras. Den modellen har redan genomgått avsevärda och grundläggande förändringar.  

Tyvärr tror jag inte det kommer hindra människor. Därför har jag slängt ihop en liten guide: en Axel Oxenstierna for dummies om man så vill. Är du en skribent eller politiker av något slag som är sugen på att skriva något om Sveriges förvaltning och Axel Oxenstierna utan att läsa på? Häng med så ska jag förklara varför det inte är så klokt!

  • Nej, Axel Oxenstierna hade inte förstått förbudet mot ministerstyre . Under Axel Oxenstiernas tid satt alla statliga kollegiechefer i riksrådet. Riksrådet bestod av dessa, ytterligare adelsmän och kungen. De utgjorde tillsammans Sveriges regering. Att riksrådet och kungen skulle fälla avgörandet i enskilda fall, inte bara stifta lagar och verkställa beslut, var självklart. Det var en väsentlig del av kungens och rådets uppgifter och de gjorde det hundratals gånger varje år. Till exempel kunde vem som helst som var missnöjd med ett myndighetsbeslut vända sig till regeringen för prövning.
  • Nej, Axel Oxenstierna hade heller inte förstått varför varken kungen eller regeringsmedlemmar satt med i Högsta domstolen. Kungen och rådet utgjorde motsvarigheten till landets högsta domstol fram till 1789. Kungen var även källan som makten, rättvisan och lagen strömmade från, inte folket, och det var egentligen bara kungen som kunde anses helt stå över världslig småsinthet, partiskhet och egenintresse. Självklart fick andra också utöva domsmakt men kungen behövde finnas högst upp i pyramiden för att garantera systemets legitimitet.
  • Nej, hans definition av kompetens hade inte riktigt rimmat med vår. Oxenstierna byggde inte bara upp en för sin tid effektiv förvaltning, han fyllde den också med släktingar och andra skyddslingar. Visst, han var skicklig på att sätta kompetenta personer på viktiga poster men han såg alltid till att hjälpa de sina. Utomstående knöt han till sig genom att bekosta resor och utbildning. De blev hans ”klienter” som det hette på den tiden, och kunde sedan tryggt placeras på en myndighetspost som en del av ett större nätverk uppbyggt kring lojalitet. Att kalla nätverket för klan vore inte helt missvisande.
  • Nej, han hade nog inte förstått det här med allmän rösträtt. Det går inte att komma undan att dagens Sverige är en demokrati där alla svenskar får rösta om vem som ska få styra staten, oberoende av inkomst eller social status. Många viktiga poster i vår förvaltning är ockuperade av människor som sitter där baserat på popularitet. Så var det inte på 1600-talet. Oxenstierna skulle minst sagt ha haft svårt att acceptera att folket får värdera kandidaters meriter. Åtminstone den stora massan.
  • Ja, det är inte osannolikt att han hade privatiserat skatteverket, tullverket eller kronofogdemyndigheten. På riktigt. Mitt intryck är att Axel Oxenstierna alltid får stå som representant för en ordnad stat som kompetent skötte sina egna kärnuppgifter. Oxenstierna skulle emellertid ha haft full förståelse för principen bakom dagens privatiseringar. Under Gustav II Adolfs tid sköttes stora delar av skatteuppbörden av privata aktörer som betalade staten för rättigheten att uppbära skatt. Mellanskillnaden behöll de. Likaså argumenterade Oxenstierna och hans gelikar för att adeln var bättre på att förvalta jord än staten, och den svenska stormaktens arméer befolkades till stor del av inhyrda utländska soldater och befäl.

Så här skulle vi kunna fortsätta. Grundläggande element och regler i vår förvaltningsmodell har tillkommit eller ändrats efter Oxenstiernas tid, och det som vi ser som nymodigheter är sådant han var bekant med. Jag kan förstå lockelsen med Axel Oxenstierna. Han var kompetent och inflytelserik, hans förvaltningssystem kopierades av grannstaterna. Jämförelser ska självklart få göras och det finns flera likheter mellan dåtidens och dagens förvaltning. Många kollegier finns kvar, till exempel Kammarkollegiet och hovrätterna.

Likväl är skillnaderna stora och avgörande. Med andra ord, tänk gärna efter några gånger innan du använder Axel Oxenstierna som förklaring för något som är bra, dåligt eller typiskt med dagens förvaltning. Som historiker tycker jag att det är jättekul och positivt att historiska argument används i samhällsdebatten men det är ju alltid en fördel om man vet vad man pratar om.

So long Scandia

Svensk historisk forskning drabbas av ytterligare ett dråpslag, bara ett år Riksarkivets drastiska nedskärningar av sina öppettider. Vetenskapsrådets dom är nämligen här, den anrika och viktiga tidskriften Scandia får inget finansiellt stöd (så kallat tidskriftsbidrag). ”Utan stöd går tidskriften under”, säger chefredaktören Svante Norrhem till mig när jag ringer honom för att beklaga. Tidskriften, som grundades 1928, är en av de två huvudsakliga publikationerna för ny historieforskning på svenska och går nu en osäker framtid till mötes.

Det är sorgligt, frustrerande och snålt. Till att börja med är det Vetenskapsrådet självt som i högsta grad bidragit till Scandias underskott. Scandia måste nämligen, likt alla andra vetenskapliga tidskrifter med stöd, publicera sitt innehåll online utan betalvägg. Svensk forskning är finansierad av svenska skattebetalare och dessa ska inte behöva betala igen för att läsa den forskning de bekostat. Det låter ju rimligt om man inte tänker på att tidskrifternas huvudsakliga finansieringsmöjlighet utöver statligt stöd är prenumerationer. Men varför ska man som läsare betala för prenumerationer när innehållet finns gratis online?

Vetenskapsrådet har alltså slagit undan benen för tidskriften finansiellt, och kommer nu inte heller täcka upp det underskott de själva skapat. Bravo!

Det är tyvärr också redan så att svenska skattebetalare betalar dubbelt för svensk forskning. De svenska universitetsbiblioteken lägger årligen hundratals miljoner på prenumerationer av vetenskapliga tidskrifter som innehåller svensk forskning, både ny och gammal. I ett mail från Camilla Hertil Lindelöw på Kungliga Biblioteket får jag veta att svenska skattebetalare 2018 slantade upp någonstans mellan 318 och 393 miljoner, beroende på hur man vill räkna. Globalt sett är det en miljardindustri, där företag som Wiley, Elsevier och Taylor & Francis tjänar grova pengar.

I jämförelse med dessa miljarder och hundratals miljoner sökte Scandia ca en miljon kronor för att hålla igång verksamheten i tre år till. Att Scandia inte kan få motsvarande cirka 333 000 kronor om året verkar i sammanhanget småsint. Speciellt när man läser Vetenskapsrådets utlåtande om Scandia: tidskriften ”fyller viktiga funktioner för historieämnet”, tillför historieämnet ”förnyelse”, och det vetenskapliga innehållet håller ”högsta kvalitet.”

Men varför ska du som läser det här bry dig? Du är ju inte historiker och du har aldrig läst Scandia och inte kommer du göra det heller. Som David Larsson Heidenblad redan påpekat så fyller tidskrifterna inte heller samma funktion idag som de gjorde när Scandia grundades. Idag finns många andra kanaler, exempelvis den här.

Jag hade kunnat försöka övertyga dig genom att säga något om att historia är en viktig vetenskap men orkar och vill faktiskt inte ta den diskussionen. Det slutar alltid på något magiskt sätt med att humaniora ställs mot cancerforskning, som om valet står mellan att bota prostatacancer eller veta mer om Karl IX:s relation till högadeln. Historisk forskning ställs aldrig mot exempelvis de forskare i Umeå som fick statliga pengar för att hjälpa skidåkare att utbyta kunskap om skidvalla. Eller de forskare (också i Umeå) som var med och tog fram bakteriekulturen i Verum Hälsofil. Konstigt va?

Jag hade också kunnat försöka utveckla mina tankar kring publiceringar, hur ineffektivt det system vi har nu är, och hur det leder till en vetenskapsproduktion som ingen har någon nytta av förutom ett fåtal företag. Med andra ord, en stor överproduktion av kunskap finansierat med statliga medel. Det finns en bra story här som borde kunna engagera och uppröra folk även utanför akademien, men den klarar inte jag av att skriva.

Istället ska jag pröva något helt annat: Var man än befinner sig på den politiska skalan kommer man inte undan att historia är ett identitetsbärande och kulturbärande ämne. Historiker finansierade av svenska skattepengar finns framför allt till för svenskarnas skull. Vi forskar för er. Tack vare oss vet ni mer om hur saker och ting har varit, var ni kommer ifrån, och varför saker och ting är som de är nu. Vi har gjort det här i många år och i flera generationer. Vi är väldigt duktiga på det. Minst lika viktigt är att det är vi som står i vägen för alla charlataner där ute som skarvar och hittar på. Som i värsta fall hittar på för att motivera ideologi och politik i nuet, som använder historien som ursäkt istället för inspiration. 

Vår forskning är inte som fysikernas eller ingenjörernas. Man behöver inte förstå deras resultat för att ha nytta av tillämpningen. Mobilen ringer och rymdraketen lyfter ändå. Tillämpningen av vår forskning däremot finns i våra texter. Man läser dem, lär sig något, gör något av den kunskapen. För att en så stor del allmänheten som möjligt ska kunna ta del av den måste vi kunna skriva på svenska. Inte jämt, inte alla, men ändå. Om vi bara kan publicera oss i internationella tidskrifter på engelska kommer vår forskning inte läsas av lika många utanför akademien, ett större tillgänglighetshinder än betalväggar.

Om vi dessutom bara skriver i internationella tidskrifter eller för internationell publik riskerar många viktiga ämnen som rör svensk historia lämnas därhän för att de anses perifera. Alla historiker verksamma i Sverige ska och kan inte forska om Sverige, men som kollektiv är vi närmast skyldiga att göra det. Med riksarkivets neddragningar har våra möjligheter att göra det reducerats, skärs antalet kommunikationskanaler ner blir det ännu värre. Alla ämnen passar inte i populärhistoriska sammanhang, långt ifrån, men de är inte mindre viktiga för det. Med Scandia är det dubbelt synd med tanke på dess nordiska fokus.

Utan svenskspråkiga, vetenskapliga kanaler blir vi irrelevanta. Vi kommer inte bli sämre forskare eller akademiker, men vi kommer bli sämre historiker.[1]


[1] Det ska påpekas att Scandia inte är den enda tidskrift som nekats stöd av VR. Den här texten hade lika gärna kunnat skrivas om en annan tidskrift av nödvändig betydelse för en annan vetenskaplig disciplin. Jag är emellertid historiker. Så det så.

Varför blir historiker alltid arga när det är historia på TV?

Om någon för bara några veckor sedan sagt att höstens kulturbråk skulle handla om huruvida Erik XIV var galen eller inte hade jag nog skrattat högt (och trott att jag hamnat i himmelriket). Men det här är ju 2020, året som hela tiden överträffar sig själv. Det handlar förstås om TV4:s satsning Drottningarna, som såväl recenserats som kommenterats av Den arga historikern.

Det hela började med att Katarina Harrison Lindbergh gick i taket över avsnittet om Karin Månsdotter. Därefter skrev hennes man Dick Harrison en debattartikel i Svenska Dagbladet vilket föranledde radioprogrammet Medierna att ta upp det hela som en historiebeef. Där gick givetvis TV4 i försvarsställning och förkunnade att man anlitat ”Sveriges bästa historiker” i arbetet. Det föranledde i sin tur en hel del höjda ögonbryn, särskilt hos historiker som inte anlitats. Vilka är egentligen Sveriges bästa historiker? Och hur vet TV4 vilka de är?  Finns det en rankinglista? Och hur tar man sig i så fall upp på den?

Skämt åsido, serien Drottningarna är bara ännu en historiesatsning som får historiker att bli arga, eller varför inte ”rasande” för att anspela på en känd populärhistoriker som sällan finner nåd i professionella historikers ögon. Låt oss rekapitulera några av dessa tidigare incidenter.

Den kanske allvarligaste stod SVT-produktionen ”Kvinnorna på fröken Frimans tid” för. Den var synnerligen välresearchad och gav verkligen fog för att Sveriges främsta historiker inom området var delaktiga i produktionen. De delade generöst med sig av sina kunskaper, ställde upp på intervjuer och visade runt på intressanta platser. Döm deras förvåning när de inte gavs något erkännande alls när tv-programmet sändes. I stället gavs intrycket att det var programledaren som reste land och rike runt och hittade spännande uppgifter i arkiv. Inte ens i de oändliga eftertexterna, där alla som någon gång bryggt en kopp kaffe på en inspelning verkar stå med, listade man de historiker som bidragit med forskningen som möjliggjort produktionen.

Detta orsakade med rätta ett ramaskri bland historiker och hanterades osedvanligt klumpigt av SVT och produktionsbolaget. I stället för att omedelbart pudla och ge historikerna erkännande, höll man tjurigt fast vid att man minsann bedrivit research själva. Förutom det för en akademiker djupt oetiska i att framställa någon annans forskning som sin egen, finns det också en risk att den typen av agerande ökar forskares misstro mot media. I förlängningen dör viljan att bidra, något som påpekades av forskningskommunikatören Evelina Lindén. Antikvetaren Ida Östenberg bidrog med konkreta förslag för hur humanistisk forskning kan beredas plats i samhällsdiskussionen. Tyvärr har få av dem, vad det verkar, vunnit något gehör.

Det mest ironiska med hela Fröken Friman-fadäsen var givetvis att produktionens syfte var att sätta ljuset på vad kvinnor bidragit med i historien. Samtidigt ville man inte ge erkännande till de kvinnliga historiker som bidragit med det underlag som utgjorde förutsättningen för att ens kunna göra tv-programmet. Till slut kröp SVT till korset och redovisade vilka källor man hade utgått ifrån. Talande nog finns inte den sidan kvar, men jag tycker mig minnas att man demonstrativt, för att liksom visa hur orimligt det är att forskare ställer krav på att få erkännande, listade precis allt man konsulterat, från uppslagsverk där man slagit upp enstaka ord till avhandlingar som mer eller mindre utgjort själva fundamentet för dokumentären.

Nästa produktion att orsaka missnöjt knorrande bland historiker var Fråga Lund.  Här handlade det om att den enda som fick representera humaniora också var den ende utan doktorsexamen. Det är inte valet av just Gunnar Wetterberg som irriterar utan att det är ännu en bekräftelse av fördomen att vetenskap = naturvetenskap. Det är liksom självklart att fysiker, biologer, kemister och medicinare är forskare och gärna professorer medan den enda individ som får representera humaniora ”bara” behöver vara finurlig och kunnig gubbe.

Så här kan vi fortsätta. Tv får för sig att göra program om svensk historia och de svenska historikerna blir missnöjda. Gnölet möts inte sällan av varianter på ”Ta inte allt så allvarligt! Det viktiga är väl att vi väcker intresse för historia”. Det är nog där vi inte håller med. Jonas Nordin skrev en gång en understreckare om att historielöshet är bättre än dålig historia, en text som ofta är rolig att diskutera med historiestudenter. Så långt är jag kanske inte beredd att gå, men jag begriper inte varför det skulle finnas ett motsatsförhållande mellan god historia och underhållande historia. Personligen skulle jag förstås tycka att ett gäng historiker som diskuterade källor till Erik XIV:s tid och gick igenom deras olika brister och förtjänster vore episk underhållning. Jag kan också begripa att alla inte lider av samma historienörderi som jag och att dramatiseringar liksom vackra kläder och miljöer ger liv åt historien. Men det borde finnas något mellanting mellan diskuterande dammiga historiker, och plagiat och felaktigheter.

Kommen så här långt blev jag nyfiken på hur det ser ut på andra sidan, det vill säga hos produktionsbolaget, och hade turen att få tag i Christian Arnet, ”Drottningarnas” upphovsman och producent. Han ställde generöst upp och berättade för mig hur man arbetar när man gör den här typen av tv-produktioner. Glädjande var att produktionen tilläts utvecklas efter hand, och där man från början tänkt sig att de anlitade experterna skulle få höras ganska lite valde man att ge dem ett större utrymme. Också glädjande var att man ansträngt sig för att hitta och ge utrymme åt andra än de historiker som syns (och hörs) i alla andra historieprogram.

Mindre glädjande var hur manusprocessen gått till. Där hade man inledningsvis kontaktat historiker med flera för att få tips om vilka drottningar man borde fokusera på och varför just de var intressanta.  Man valde dock att inte involvera de så kallade experterna (det vill säga de man rådgjort med och som också medverkar i programmet – det rör sig om en varierad skara) i själva manusarbetet, även om man fört en kontinuerlig dialog med dessa. Arnet påpekade dock att man vid andra produktioner haft experter med även under själva manusarbetet, men att det inte hade blivit så här, mest av praktiska skäl.

Sammanfattningsvis handlar det om att historikers kunnande inte tas på allvar. Forskning som tagit flera år att genomföra jämställs med den research som görs inför produktionen och det är viktigare att den som representerar historievetenskapen är rätt castad och passar in i våra stereotypa bilder av humanister än att denne är forskare. Och även i produktioner som Historieätarna där historiker och deras kunskap har en framskjuten position, måste detta ändå lindas in i flams och trams.

Och det kanske tråkigaste av allt: det historiska hantverket lyser helt med sin frånvaro. Tittarna presenteras för en färdigstöpt historia och får aldrig någon inblick i forskningsprocessen. En illustration av detta är onekligen just TV4:s Drottningarna som bjuder på flera bakom kulissen-filmer där man får inblick i hur produktionen arbetat med bland annat rekvisita och kostymer.  Här kunde man kanske även ha kostat på några minuter på det omfattande arbete som bokstavligen utförs bakom kulisserna. Ytterligare ett exempel på detta är den bland många (även historiker) uppskattade SVT-produktionen Det sitter i väggarna  där man i detalj får följa byggvårdsarbetet medan arkivsökandet verkar gå kolossalt geschwint. (Ledtråd: det gör det sällan.)

Avslutningsvis hoppas och tror jag på en fortsatt dialog. Historieintresset är stort bland allmänheten, det märks tydligt när jag är ute och föreläser i landet. Det finns dessutom mängder av skickliga historiker och spännande historisk forskning i Sverige. De har också förväntningar på sig att utföra tredje uppgiften. Allt vi kräver är lite respekt och att medieproducenter förstår skillnaden mellan förenkling och förfalskning.

Brita Planck

(Påpekande: Det här är alltså ingen recension av tv-programmen, utan syftet är att diskutera hur historia förmedlas i tv och reflektera kring varför det så ofta orsakar vrede bland historiker.)

Hur många berättelser tål Karin Månsdotter?

Tv4:s Drottningarna är ett exempel på dålig populärhistoria. Katarina Harrisson Lindbergh (och Dick Harrisson) gör helt rätt när de påpekar detta. Men varför blir det så dåligt och vad är bra populärhistoria egentligen?

TV seriens ambitioner verkar lovande: ” Sveriges drottningar har i århundraden stått gömda bakom sina kungar. Nu lyfter TV4 och CMore fram dem i ljuset.” Det låter onekligen väldigt spännande. TV4 vill alltså bjuda på ” en storslagen serie om åtta svenska drottningars liv och öden. Via praktfulla rekonstruktioner fylls avsnitten av maktintriger och förbjuden kärlek, passion och pantsatta kronjuveler samt svek, svartsjuka och statskupper.” Den första delen handlar om Karin Månsdotter.

Karin Månsdotters liv var helt exceptionellt i svensk historia, om detta råder inget tvivel. Hon var hålldamen från enkla omständigheter som tills slut blev gift med kungen och krönt drottning av Sverige.  Ett så skandalöst politiskt drag av Erik XIV att det förmodligen utgjorde droppen som fick bägaren att rinna över och snart efter Karins kröning blev Erik störtad av sina bröder och den svenska högadeln. Karin har lämnat ganska lite källmaterial efter sig och hon framträder tydligast i Eriks dagböcker och brev. Eriks och Karins förhållande verkar ha varit innerligt och kärleksfullt vilket så klart kan ha bidragit till Eriks fatala beslut men bakgrunden till Karins upphöjelse måste ändå menas vara att Eriks olika frierier vid Europas furstehov hade gått om intet. Erik hade misslyckats med att säkra en riktig kunglig allians och på så sätt stärka sin position på tronen. Slutligen valde han att helt ge upp sin utrikespolitiska ambition och gifte sig i hemlighet med Karin för att legitimera sonen Gustav.  Giftermålet offentliggjordes och Karin kröntes till drottning vid en ceremoni som båda Eriks bröder bojkottade. Mindre än ett år senare var Erik störtad. Karin spenderade sedan flera år med Erik i ”kungligt förvar” men skiljdes från honom 1573 och fördes till Åbo. När Erik avlidit behandlades hon tämligen väl av sin svåger, likaså hennes dotter. Sonen Gustav skildes däremot från sin familj och skickades till Polen. Han fick ett tragiskt öde och hölls på långt avstånd från tronen. Karin levde ett ganska långt och välbeställt liv efter Eriks död.

Karin livsresa var givetvis mycket ovanlig men när vi ska lyfta kvinnor med glömda roller i den svenska politiska historien så undrar jag varför man vill välja just Karin? Hon utövade ett mycket litet inflytande på politiken så vitt man kan se i källorna och det verkar även som att hon utövade ett mycket litet inflytande över sitt eget liv. Hon banade inte väg för någon annan och världen förändrades inte på grund av henne i någon skönjbar mån. Karin påverkade historien enbart genom sin roll som Eriks frilla som han, mot alla sociala regler, gifte sig med. Möjligen till priset av sin tron. Det är väl just det som lockar? Den romantiska berättelsen om kungen som förlorade allt för kärleken till den blida Karin av folket.

Katarina Harrisson Lindbergh skriver på sin blogg om flera av de flagranta faktafel som programmet om Karin gör sig skyldig till. Påhittade mord på tjänare, feldaterade giftermål, anekdoten om den galna flykten från Uppsala efter Sturemorden etcetera. Värst är enligt Harrisson Lindberg ändå det kompletta karaktärsmordet på Erik som dokumentären begår. Han beskrivs som en paranoid, våldsam och galen narkoman med få försonande drag. Den bild vi får av Erik är, enligt Harrisson Lindbergh, helt hämtad från hans bröders propaganda. Det är ett påstående som tål att nyanseras. Johans propaganda mot Erik använde sig inte av Eriks vansinne i någon hög grad. Däremot anklagade Johan Erik för att fegt gömma sig bakom sin sjukdom när det passade hans egna syften. Den historiska bilden av Erik är mycket riktigt starkt färgad av Johans och Karls propaganda men i tiden för resningen mot Erik 1568 var deras budskap att Erik var ond, inte galen. Den som talade utförligast om Eriks mentala ohälsa är Erik själv.

Att kungen led av melankoli, tillfällig sinnesförvirring och liknande problem är något som Erik själv talade öppet om. Han gick till och med så långt att han i ett nedtecknat tal, ett manifest, förklarade sin sjukdom för sina undersåtar och bad om deras förståelse. Denna text skulle kunna tolkas som sjukdomsinsikt från Eriks sida och ytterligare stödja bilden av sinnessjukdom som han egna dagboksanteckningar ger. Det är så hans främsta moderna historieskrivare Ingvar Andersson har tolkat saken. Men det finns andra tolkningar. Den svenska retorikens nestor Kurt Johannesson har istället menat att Eriks bekännelser bär formen av ett skickligt utfört försvarstal som hämtat från Quintillianus antika lärobok i ämnet, knappast något som en galning skulle kunna prestera och inte heller en säker källa till Eriks sinnestillstånd.[1] Det är alltså inte så enkelt att säga något definitivt om Eriks mentala hälsa.

Den bild av Erik som Drottningarna målar upp är alltså en blandning av Eriks fienders bild av honom som feg, våldsam och misstänksam, en riktig tyrann och Erik egen bild av sig själv som en man plågad av melankoli och svårmod i en pressad situation. Detta är dock en parantes. Katarina Harrisson Lindbergh har i stort helt rätt i att TV4 produktionen bakom Drottningarna gjort ett svagt arbete i sin research. Så svagt att man undrar om de ens försökt.

Genom en serie dramatiseringar får vi följa Karins liv från hennes påstådda barndom som tiggare, vilken jag aldrig sett nämnas förut inte ens i David Lindéns egen biografi över Karin. Lindén är annars den som förklarar att om man var föräldralös i Stockholm, som Karin var, så tiggde man. Karin hade anställning när hon först dyker upp i källorna och hon hade också släktingar i livet åtminstone på moderns sida vilket talar mot tiggeriets trovärdighet.

Karin Månsdotters och Erik XIV:s historia har alltid fascinerat. I detta fall historiemålaren Georg von Rosen 1871. Georg von Rosen: Erik XIV..NM 1154

Det var Gert Kantor som introducerade Karin till hovet och hans hustru fick ett par dagar senare en vacker present av kungen som tack för den lyckade introduktionen. Maria Gustavsdotter kommenterar detta med att likställa det med trafficking.  Ännu en obefogad märklig övertolkning. Vid hovet mötte hon Erik XIV, blev hans älskarinna och så småningom hans hustru och krönt drottning. Dramatiseringarna saknar repliker men den vansinnige Erik kan höras stöna ordlöst eller grymta våldsamt efter behov. Utöver dessa tvivelaktiga påståenden är produktionen rörig.

Programmet leds av Sofia Hellin som i moderna kläder vandrar genom scenerna som en elegant lite nyfiken äldre släkting som besöker ett lajv. Till sin hjälp har programledaren tre författare som alla skrivit om Karin och hennes liv på olika sätt och rörigheten beror på hur man använder dem. Den enda fackhistoriker som syns i rutan är Karin Tegenborg Falkdalen. Hon är disputerad idéhistoriker med ett utvecklat specialintresse för kvinnorna kring och på den svenska tronen och känns som ett självklart val för den här typen av produktion. David Lindén har också han studerat historia men verkar mestadels som journalist och populärhistorisk skribent med lättlästa böcker om Karin Månsdotter och andra historiska kändisar i bagaget. Den tredje författaren är Maria Gustavsdotter som även hon skrivit om Karin Månsdotter men då i helt skönlitterär form. Dessa tre röster får tillsammans med programledaren guida tittaren genom Karins liv. En stor anledning till att resultatet av produktionen blir så svagt och förvirrat är just det sätt på viket man använt programmets olika röster.

Karin Tegenborg Falkdalen används minst av de tre experterna. Hennes inlägg är i regel kortare och mindre dramatiska. Till exempel berättar hon att Karin i sin roll som barnflicka och hovdam fick lära sig att sy, brodera och läsa samt att man kan tänka sig att hon nog snappade upp del om hur hovet fungerade i allmänhet. Vi kan som historiker svårligen veta om detta stämmer men det är svårt att komma med riktiga invändningar mot så pass rimliga antaganden.  David Lindén fyller på i det här segmentet och berättar att Karin hade förmågan att komma ihåg något som sagts bara hon hört det en enda gång. Hon var alltså ytterst smart eller någon sorts minneskonstnär. Ett påstående som är mycket svårt att belägga.

Karin Tegenborg Falkdalen används alltså för att etablera relativt okontroversiella påståenden som tex att Erik hade älskarinnor eller frillor och att det var socialt accepterat så länge relationerna avslutades innan kungen gifte sig så småningom. Maria Gustavsdotter däremot låtar oss veta att Karin var den yngsta av kungens frillor och sexuellt oerfaren och att detta, av någon anledning, var ett villkor för kungens sexuella intresse. Karin Tegenborg Falkdalen menar att den Erik som Karin mötte var en stilig och atletisk man i vackra kläder medan David Lindén utnämner honom till ”Europas sexigaste monark” och Maria Gustavsdotter beskriver honom som ”en gyllene man med ett mörker inom sig.” Dessa är bara några få exempel.  En svårighet med att få någon ordning på vilken typ av historia den här produktionen vill berätta är just att så många märkliga påstående görs på så kort tid. De värsta av dessa har Katarina Harrisson Lindbergh redan avverkat men påståenden som att Erik kontrollerade allt i sin bror Johans liv och att bröderna hatade varandra från 7 års ålder får hänga i luften okommenterade. Vid sidan av Eriks påstådda opiummissbruk verkar det nästan småsint att ta upp dem.

Vad är då problemet? Ska man inte fylla i lite och ta ut svängarna när man gör populärhistoria? Jovisst får man det. Man får också, tycker jag, spekulera en smula över hur saker skulle kunna tänkas ha varit och fylla i luckorna i våra historiska kunskaper med väl valda gissningar. Problemet som uppstår i avsnittet om Karin Månsdotter är att man inte har bestämt sig för vilken nivå av fiktionalisering man vill använda. I ena ytterkanten på skalan ligger Karin Tegenborg Falkdalen som utifrån kända historiska företeelser och källor vågar sig på tämligen okontroversiella och rimliga påståenden. En bit närmare den rena fiktionen finns David Lindén som gör påståenden om Eriks psykiska hälsa. Tankar som inte är orimliga men absolut inte belagda. På andra sida skalan har vi Maria Gustavsdotter som i stunder verkar helt och hållet kanalisera sin egen romanfigur Karin när hon tvärsäkert uttalar sig om hur den historiska Karin känner eller tycker. Mitt intryck av hennes medverkan är att hon uttalar sig konsekvent om sin egen roman och personerna i den. Inte om några historiska personer.

Alla dessa sätt att göra berättelser av historien har så klart ett värde men de använder olika nivåer av fiktionalisering avpassade för olika historiska genrer med olika konventioner och syften. Resultatet av att blanda dessa till en berättelse blir att det inte finns någon överenskommelse med tittaren om vilken grad av fiktion Drottningarna använder sig av. Är det folkbildande populärhistoria med bas i forskningen men framställt på ett lättillgängligt sätt? Är det spännande episoder tagna ur vårt historiska förråd av berättelser och introducerade för en annars historiskt okunnig publik som vi tänker oss ska bli intresserade och vilja vet mer (en sorts ”gateway drug” till den svenska historien)? Eller är det romantisk historisk fiktion om en ung kvinna som faller för en mäktig men farlig man? Alla dessa sätt att berätta om historia har sina fördelar och nackdelar. Jag gillar personligen många olika sorters historier men jag föredrar att få vet vilken grad av dramatisering eller fiktion jag serveras. Annars blir det som Tv4:s Drottningar.

John Edman Ansell, doktorand i historia, Uppsala universitet

Litteratur

Andersson, Ingvar, 1993, Erik XIV  5., rev. uppl., Stockholm.

Johannesson, Kurt, 1969, ”Retorik och propaganda vid det äldre Vasahovet”, Lychnos.

*Texter har uppdaterats 27/10-2020 med namnkorrigeringar.


[1] Andersson 1993, s. 180–189; Johannesson 1969, s. 42–44.

Därför är historia på TV så dålig (och hur den kan bli bra igen).

Jag, har fått nog! Historikern är arg på riktigt (men framförallt ledsen). Varför är det så få inom TV som tror på historiens inneboende förmåga att intressera? För att lugna mina nerver letar jag upp några produktioner från en tid då såväl historien som tittarna togs på allvar.

Det var en gång ett land där historia togs på allvar och inte var en sublimeringsyta för nutidsmänniskors prins- eller prinsessedrömmar. Det var en gång en tid då de som visste något fick tala till punkt, utan att störas av Erik Haags  skallrande tekoppar.[1] Det fanns en gång en vilja bland de som producerade TV att historien skulle förmedla något, ge en insikt, skapa en förståelse. I vissa fall till och med leda till en insikt hos tv-tittaren att det land hen levde i inte skapats av en slump, att den demokrati hen tog för givet inte hade skapats utan kamp, och att en människas berättelse kan spegla något djupt mänskligt men samtidigt något historiskt specifikt. Men framför allt, man hade en tilltro till tittaren.   

Den senaste månadens tittarstormande runt SVT:s beslut att lägga ned succén ”Det sitter i väggarna” visar att människor vill se och höra på berättelser om människor i det förflutna. SVT:s programstrateger hade missbedömt situationen. I ängslig oro över att locka unga tittare fick gammalt mög som byggnadsvård och vanligt folk förr stryka på foten. Hos SVT:s konkurrenter, TV4, görs ett försök att ”blåsa liv” i historien genom att berätta historien om en rad väl valda svenska drottningar. Det blir flärd, det blir sex (med och utan drottningar), det blir historier om ett fåtal kvinnor från det förflutna. Och inte minst blir det stela iscensättningar, och i allra bästa fall även lite teaterrök. För det vet vi ju alla att dimman låg tung förr. Men som redan påpekats av andra tycks det ha blivit ett platt fall.

Ett bevis för att historia inte måste tryfferas med starka kvinnor, sex och rök står ”Det sitter i väggarna” men också en del av de senaste årens populärvetenskapliga litterära succéer. I Magnus Västerbros Svälten ges stor platd åt de som led offer för de senaste hungeråren i Sverige, 1867-1869. Berättelsen om pojken Nils Petter Wallgren från Vallen i Västerbotten, var tragiska levnadsöde inleder boken, bygger intressant nog på en TV-film från 1970-talet. Uppgifter från filmen återkommer på fler ställen i boken och Västerbro skriver om dess inflytande i en fotnot. Programmet hette ”Ett satans år” och var gjort av Olle Häger och Hans Villius.[2] Att en tv-film från 1977 genererar ekon tre decennier senare måste ses som ett gott betyg åt dess skapare.

I dessa dagar då vi utifrån TV4:s program om drottningar och tittarstormen mot SVT tycks sätta igång en diskussion om historia på TV skulle jag vilja lyfta fram just Häger och Villius. Vad som fanns hos Häger och Villius i deras bästa stunder, förutom Villius mycket karaktäristiska röst, var en förmåga att se människan i historien och en tilltro till människors förmåga att ta till sig deras berättelser. Opiumstinna kungar eller skramlande tekoppar var inte ett måste för att få tittaren att sitta kvar. Detta gjorde att de vågade sig på att basera ett program om 1600-talets Sverige på en mycket teoritung doktorsavhandling i historia om byn Andersvattnet i Västerbottens inland. Program saknar slagfält med skriande hästar, kanonmuller och krutrök. Den så vanliga berättelsen om  krigarkungar som närmar sig klotets perfekta form och adelsmän hungriga på lyx nyanseras genom andersvattningarna Sakarias, Gunilla och Jöns. Men den som sett Häger och Villius tolkning av Jan Lindegrens studie av hur människorna i byn drabbades av krigen glömmer det aldrig.[3]

Som allra starkast var nog dock Villius och Häger i mötet med människor och deras förmåga att göra dessa människors upplevelser till historia. I denna genre når de når de samma nivå som Svetlana Aleksijevitj. Enskilda minnen blir till en historiens kör. I tv-serien Hundra svenska år som producerades inför millennieskiftet excellerar de i detta sätt att berätta. En hundraårig kvinna mins hur hon rev trasor till sårade japanska soldater under ryss-japanska kriget 1905. En annan berättar hur hennes far sa åt henne att rösta som han i riksdagsvalet 1921, vilket ger välbehövlig nyans till bilden av demokratin som fix och färdig vid tjugotalets början. En tredje är Astrid Söderberg i Kramfors som ännu efter sexti år faller i gråt när hon tänker på Bergström som blev liggande kvar i backen vid Lunde 1931. Men det är inte bara vanligt folks minnen som blir till historia i Häger och Villius händer. Lennart Bernadottes minnesbilder från det förrevolutionära Kreml, en trädgårdsmästares minnen av kronprins Gustaf Adolfs aga av prins Bertil, eller en rätt kommenterad filmsnutt där Gustav V kastar kottar på den blivande drottning Astrid av Nederländerna. Här befinner vi oss långt från schablonbilden av kungligheter. Istället står vi där mitt i historien, mitt i människors drömmar, lidanden och lustar. Historien får inte ett, utan många ansikten.

Invändningar kan resas mot mitt sätt att kontrastera nutidens infotainment med dåtidens folkupplysning i en tid med två tv-kanaler och ett i övrigt begränsat skärmutbud. Men det finns mycket som talar för Häger och Villius berättande idag. Västerbros bok är ett belägg, protesterna mot nedläggandet av ”Det sitter i väggarna” ett annat. Vänder vi oss utanför Sveriges gränser ser vi hur en Cambridgeprofessor i pensionsåldern, Mary Beard, röner stora framgångar genom att berätta om de antika civilisationerna, utan tekoppsskrammel och med mycket källtolkningar och historisk råhet. Eller varför inte den amerikanska tv-serien The Vietnam War som gett oss en bild av kriget och dess vardag som få andra kunnat genom sina inträngande intervjuer och djupa letande i arkiv. Blickar vi dessutom utanför dokumentär- eller infotainmentgenren så har vi inom film och tv-serier sett en återgång till det långsamma berättandet och en tilltro till publiken. Varför detta inte skulle vara möjligt även inom svenska historiska produktioner är för mig en gåta. Ge oss tittare riktiga människor, inte ännu ett själlöst skådespel i lånad rekvisita.   


[1] Ca 46 minuter in i programmet för den som vill se: https://www.youtube.com/watch?v=44jklYEK8Gk

[2] För den som vill fördjupa sig i Häger och Villius rekommenderas David Ludvigssons The Historian-Filmmaker’s Dilemma: Historical Documentaries in Sweden in the Era of Häger and Villius

[3] Ca 36 minuter in i programmet: https://www.oppetarkiv.se/video/1418493/1000-ar-pa-2-timmar-avsnitt-1-av-2