Har covid-19 infekterat en 250-årig tradition av öppenhet och offentlighet i den svenska förvaltningen?

Under våren och sommaren har det framkommit att såväl kommuner som statliga myndigheter har vägrat eller försvårat utlämning av information om deras verksamhet. Några av de mest uppmärksammade fallen gäller kommuner som inte velat ge ut information om hur covid-19 drabbat olika typer av äldreboenden samt att Tillväxtverket inte lämnat information om vilka företag som beviljats permitteringsstöd. I Dagens Nyheter intervjuas experter som uttrycker oro över att det tycks som att myndigheter blivit sämre på att upprätthålla offentlighetsprincipen på senare tid.[1] På vilken grund de påstår att efterlevnaden blivit sämre, förutom experternas känsla för att så är fallet, är något oklart. Ewa Stenberg drar det hela ett steg längre i en kommenterande text i anknytning till rapporteringen. Enligt henne är hanteringen inte bara problematisk i sig, den innebär dessutom att en 250 år gammal tradition av öppenhet satts på undantag. Det hon syftar på är att det i Sverige år 1766 infördes en tryckfrihetsförordning som bland annat inkluderade en offentlighetsprincip för offentliga handlingar. Den sägs också vara världens äldsta förordning i sitt slag, något som ofta lyfts fram i diskussioner om den svenska förvaltningen. Öppenheten ses som en del av en ”svensk modell”, som Stenberg uttrycker det.

Det finns definitivt starka skäl att slå vakt om offentlighetsprincipen. Som Stenberg och de intervjuade experterna poängterar utgör den en viktig grundsten i vårt demokratiska styrelseskick. Det finns dock två invändningar mot den bild som målas upp. För det första går det inte att tala om en 250 år gammal tradition av öppenhet, och för det andra har offentlighetsprincipen aldrig varit binär eller fixerad.

Om vi först tar oss an frågan om den historiska kontinuiteten är det alldeles korrekt att offentlighetsprincipen först inrättades för drygt 250 år sedan. Den kom till under frihetstiden och var ett svar på vad som sågs som en utbredd vanskötsel och misshushållning under hattarnas tid vid makten. Redan 1774, under Gustaf III, begränsades dock såväl yttrandefriheten som offentlighetsprincipen kraftigt. Efter hans död, och framförallt efter 1809, liberaliserades lagstiftningen igen. Någon obruten tradition av offentlighet som går tillbaka 250 år existerar således inte.

Bild: Av Tryckfrihetsförordningen1766 – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=57074441

När det gäller offentlighetsprincipens karaktär har den som sagt aldrig varit absolut, och den har hela tiden förändrats. Det har alltid gjorts inskränkningar i offentlighetsprincipen, särskilt när det gäller ärenden som är pågående eller där frågan är av känslig karaktär. Anledningen till det är att det offentliga har flera olika mål som ska uppfyllas men som stundtals kan stå i motsättning mot varandra. Öppenhet och insyn är viktiga aspekter, men det är också viktigt med exempelvis patienters personliga integritet eller att verksamhetens primära mål inte påverkas allt för mycket. Det har till exempel länge varit en trätopunkt i upphandlingssammanhang huruvida anbudshandlingar ska anses vara offentliga handlingar eller inte. Om transparens ses som viktigt så borde de vara offentliga, men från en affärsmässig synvinkel kan det vara mindre bra. Det kan leda till att företag drar sig för att göra affärer med offentliga myndigheter, vilket i sin tur kan leda till sämre upphandlingar. Journalistiken uppfyller en viktig roll i granskningen av myndigheters arbete, men det är inte säkert att det alltid är lämpligt att den granskningen sker inför det offentliga i realtid, eller att det ska vara upp till journalister att bestämma vilken information som ska offentliggöras vid vilken tidpunkt. Särskilt i krissituationer blir det ofta än mer tydligt att vissa principer krockar och medför att ansvariga personer måste välja vad de vill prioritera. Det i sig betyder inte att demokratin skulle vara i fara.

För att ytterligare komplicera saker och ting var det länge oklart vilka typer av dokument, men också vilka myndigheter som omfattades av offentlighetsprincipen. Det var till exempel inte förrän 1937 som det slogs fast att drätselkammares (motsvarande nuvarande kommunstyrelse) handlingar skulle vara offentliga, och inte ens efter det var det säkert att kommunerna följde lagstiftningen.[2] Vad som omfattats av offentlighetsprincipen och under vilka omständigheter har alltså aldrig varit helt fixerat. Som Nils Herlitz uttryckte det i samband med revideringen av Tryckfrihetsförordningen på 1930-talet måste lagstiftningen innebära en ”avvägning mellan intresset av en effektiv kontroll över den offentliga verksamheten – så karaktäristiskt för svensk offentlig rätt – och behovet av diskretion med hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen.”[3] Hur den avvägningen ser ut kan dock aldrig få ett färdigt svar utan måste hela tiden omprövas utifrån samtidens förutsättningar och behov. Personligen kan jag tycka att även om vissa typer av ageranden som tagits upp i samband med covid-19-krisen kan vara problematiska så är det ett betydligt större problem hur offentlighetsprincipen hanteras i skolfrågan. Det är närmast obegripligt att såväl skolornas betyg som deras existens (!) numera är hemligstämplade.[4] Det tycks mig vara något både kvalitativt nytt och en väg vi som samhälle inte är betjänta av att träda in på. Det verkar nu som att detta beror på hur vissa lagtexter tolkats av kammarrätten och SCB och det är möjligt att den utredning som pågår kommer leda till att informationen blir offentlig igen.[5] Att frågan ens har uppstått visar dock på hur vissa principer som vi förväntar oss att det offentliga ska efterleva kan komma att utmanas när privata aktörer bedriver myndighetsutövning, och att det inte verkar ha funnits någon större medvetenhet om den typen av konflikter när reformerna genomfördes. Huruvida det är bra eller dåligt med privata aktörer inom välfärden kan man ha olika åsikter om, men det minsta man kan begära är att vissa grundläggande principer kan upprätthållas.

För att knyta ihop det hela så är det missvisande att påstå att hanteringen av covid-19 skulle utgöra ett brott i en 250-årig tradition av öppenhet. Jag håller dock med om att det är viktigt att vi värnar offentlighetsprincipen och att det förs en debatt om hur den ska implementeras, men det är samtidigt viktigt att den debatten utgår från korrekta premisser. Hänvisningar till abstrakta och historiskt tvivelaktiga traditioner ger oss ingen större hjälp det i sammanhanget.


[1] https://www.dn.se/nyheter/sverige/kritik-mot-att-smittspridning-och-miljardstod-hemlighalls/

[2] Ericsson 2019, ss. 103, 120.

[3] Herlitz, Nils, 1938, ”Allmänna handlingars offentlighet”, Förvaltningsrättslig tidskrift, (2), s. 85–104, s. 85.

[4] https://www.svt.se/nyheter/ny-dom-uppgifter-om-skolresultat-pa-friskolor-sekretessbelagda; https://skolvarlden.se/artiklar/skolverket-hemligstamplar-vilka-skolor-som-finns-i-sverige

[5] https://www.svd.se/fria-skolvalet-paverkas–uppgifter-blir-hemliga

Sommarlov och lästips

Nu går vi på sommarlov och återkommer någon gång i september. Det har varit ett väldigt roligt första halvår med mycket mer respons och besökare än vi vågat drömma om. Tack alla ni som läst, spridit och diskuterat, här eller annanstans på internet.

För den som känner abstinens länkar jag till våra tre populäraste inlägg:

Christopher Pihl om varför Zaremba och Åsbrink inte borde få använda sig av Gustav Vasa eller Axel Oxenstierna när de försöker förklara vår tid, någonsin igen.

Björn Holm om vansinnet i Riksarkivets nedskärningar och bildningsskymning

Undertecknad om att Drottning Kristina var lite mer komplicerad än vad feministpeppböcker för barn ger sken av.

Och fyra inlägg som förtjänar fler läsare:

Johan Ericsson om att vi vet förvånansvärt lite om varför byggprojekt ofta blir så dyra.

Jacob Molinder om att förändringsfarten i dagens samhälle inte är så hög ändå.

Elisabeth Lindberg om att historieskrivningen om 90-talskrisen riskerar att leda oss fel i nuet.

Christopher Pihls uppgörelse med menskonsten och den stillsamma kyrkogården.

Fortsätt håll avståndet och ha en fortsatt trevlig sommar. / Redaktionen genom Martin Almbjär.

Hur skriver man nyliberalismens historia?

Det har utbrutit en smal debatt kring professor Jenny Anderssons forskningsprojekt Nyliberalism i Norden[1]. I en lång essä[2] publicerad i tidskriften Respons tidigare i år presenterade Andersson det första utkastet till forskningsöversikt och utgångspunkter i det sexåriga projektet som finansieras av Riksbankens jubileumsfond. Denna essä verkar ha skapat stora frågetecken hos företrädare för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro som i två inlägg ifrågasätter projektets premisser.

Kritiken går i huvudsak ut på att den forskning Andersson presenterar är för politiserad och står för långt från den svenska nyliberalismens verkliga historia. Andersson å sin sida svarade att det kanske är dags att forskarutbildade historiker och inte tankesmedjor tar sig an uppgiften att reda ut historieskrivningen. Frågan är om forskning och tankesmedjor kan samexistera inom detta omstridda samhällsområde? 

Anderssons essä fick Janerik Larsson och Caspian Rehbinder, båda knutna till tankesmedjan Timbro, att i varsitt inlägg förkasta respektive förundra sig över nyliberalismprojektet[3]. Rehbinder kritiserar bl.a. Anderssons användning av internationell forskning kring nyliberalism med att den inte säger särskilt mycket om svenska förhållanden. Larsson går betydligt längre och kallar projektets utgångspunkter för ”häxjakt”.

Det är ingen särskilt bra början om man vill ha en öppen diskussion kring vad svensk nyliberalism är och hur dess historia sett ut. En tanke som slagit mig är att Andersson i mångt och mycket har rätt i att det fortfarande i stor utsträckning är tankesmedjor och andra politiska aktörer som diskuterar och debatterar detta område offentligt. Svenska forskare verkar nästan ha dragit sig för att ge sig i kast med ämnet, vilket kanske kan förklara mängden internationell forskning även kring svenska förhållanden.

Knepigheterna kan bero på att själva ordet ”nyliberalism” verkar skapa getingbon både till höger och vänster i Sverige. Oavsett om man anser att vi aldrig har varit ett tillräckligt nyliberalt land eller att allt man ogillar i samhället kan stämplas som nyliberalism. Det finns ingen övergripande konsensus om vad nyliberalism är. Men ska diskussionen breddas till att omfatta även oberoende aktörer behöver ord som ”häxjakt” läggas undan.

Den andra tanken som slog mig av Rehbinders och Larssons respektive inlägg var hur aktuell statsvetaren Kristina Boréus avhandling Högervåg[4] från 1994 fortfarande är. I avhandlingen kan man läsa intressanta saker som att Timbros dåvarande vd Mats Johansson tyckte väldigt illa om begreppet nyliberalism. ”Liberalkonservatism” var en mer populär beteckning, något som också moderatledaren Gösta Bohman brukade och som hans nutida efterträdare Ulf Kristersson ofta refererar till. Ska man undersöka svensk nyliberalism behöver man förstå att själva begreppet i sig aldrig verkar ha varit särskilt omtyckt ens av sina anhängare.

Att begreppet nyliberalism var och fortfarande är omdiskuterat gör också att forskningen kring det försvåras. Alla premisser kan översättas till politiska ståndpunkter. Är man som forskare för kritisk kan det tolkas som att man för fram en vänsteragenda och motsatt om man uppfattas vara för välvilligt inställd. Ett besläktat begrepp, normpolitik[5], som jag undersöker i min avhandling, står inför en liknande utmaning. På 1980-talet används det någon enstaka gång i dagspressen av tankesmedjan Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) som var en av de aktörer som drev de normpolitiska reformerna hårdast. Men i början av följande decennium har det snarare förflyttats till att bli ett skällsord från vänsterhåll mot politiska motståndare. Efter det verkar ingen längre ha använt sig av normpolitik som ett neutralt begrepp.

Det problematiska med forskningen kring nyliberalism – och där ska jag ge Rehbinder rätt – är att väldigt mycket av den i vanlig ordning kommer från USA. Amerikanska och svenska förhållanden står långt ifrån varandra. Den amerikanska forskning som Andersson tar upp i sin essä är inte heller den enda som kan sägas täcka in området nyliberalism. Även om Assar Lindbeck verkar ha tagit med sig många av sina marknadsliberala idéer till Sverige från studier i USA finns de stora likheterna snarare i grannländerna, inte minst i den viktiga handelspartnern Tyskland[6].

Det tyska begreppet ordoliberalism ligger nära till hands. Västtysklands legendariska centralbankschef Karl Otto Pöhl var under 1980-talet en av huvudarkitekterna bakom denna strama ekonomiska politik. Han nekade till och med Sverige att knyta kronan till D-marken på grund av vår höga inflation. Vilket vår exportberoende ekonomi i efterhand kan dra en lättnadens suck över.

På senare år har Angela Merkel och hennes tidigare finansminister Wolfgang Schäuble gjort sig till främsta ambassadörer för en politik som kallas ”marknadsanpassad demokrati” (”marktkonforme Demokratie”). Denna kommer till uttryck inom stora delar av EU-samarbetets ekonomiska grundlagar, i politiken för att rädda euron under 2010-talet samt i den frivilliga åtstramningspolitik som både Tyskland och Sverige ålagt sig sedan 2000-talets början. Samtidigt har Merkel mig veterligen sällan kallats nyliberal av varken vänster eller höger i Sverige. Snarare har hon i olika omgångar omfamnats som politiker av skiftande politiska skäl. Så tvetydigt kan det vara. 

Foto: Wikipedia.

Vidare tar både Rehbinder och Larsson upp legitimiteten som ett av de starkaste skälen till att nyliberala reformer drevs fram. Det skulle ha funnits ett folkligt tryck för reform av välfärdsstaten på 1970- och 80-talen. Tittar man på SOM-institutets data över svenska folkets inställning till välfärdsstaten finns ett visst stöd för den uppfattningen[7]. Från mitten av 1980-talet tyckte en majoritet av de tillfrågade att det vore bra om storleken på offentlig sektor minskade. Denna inställning nådde sin topp 1990 och sjönk sedan drastiskt. Från 1993 och framåt har en majoritet tvärtom motsatt sig en minskning av offentlig sektor. Tittar man på partisympati är det numera bara moderatsympatisörer som har ett negativt balansmått när det gäller inställningen till storleken på offentlig sektor, men även det har minskat över tid.

Vad säger denna data? Det fanns ett missnöje på 1980-talet, exakt vad det berodde på är något svårtolkat, men det verkar ha varit tillfälligt och dog ut snabbt om man ska tro SOM-undersökningarna. Däremot fick den då pågående strukturomvandlingen av samhället som ibland kallas marknadisering (en process som t.ex. statsvetaren Torsten Svensson diskuterat och som accelererade efter att kreditmarknaderna avreglerades i mitten av 1980-talet[8]) långtgående politiska konsekvenser som vi idag bara börjat försöka förstå och hantera.

Marknadiseringen och den folkliga legitimiteten för denna omvandling av samhället är en diger forskningsuppgift att ta sig an. Att tankesmedjor som Timbro och dess motparter på vänstersidan har stora intressen av att ge sig in i debatten kring detta är inte konstigt och inte heller något problem. En pluralism av perspektiv bidrar tvärtom till att dra fram fler sidor av en viss samhällsutveckling i ljuset. Men för att det inte ska bli pajkastning krävs en transparens om premisserna. Som man frågar får man svar och historieskrivning är väldigt beroende av just vilka frågor som ställs. Ett forskningsprojekt om nyliberalism kommer inte ställa samma frågor som en marknadsliberal eller en facklig tankesmedja.

Nyliberalismprojektets styrka i min mening är premissen att inte se den marknadiseringsprocess som pågått globalt sedan 1970-talet som varken ett renodlat politiskt vänster- eller högerfenomen. Förändringsprocessen är så mycket större än att det går att koka ner till något särskilt parti eller någon enskild tankesmedja. Det betyder dock inte att det inte funnits politiska aktörer som sett denna utveckling som önskvärd och velat förstärka den.

Där kan man som historiker snegla lite avundsjukt på bl.a. sociologen Michel Callon och hans teorier om hur marknader görs. Politiska aktörer är i det perspektivet avgörande för att driva på skapandet av marknader på olika områden. Nyliberalism kan utifrån det förstås som den politiska idén att ju fler marknader det finns på så många områden som möjligt desto bättre blir samhället. Det konkreta reformprojektet blir då att skapa dessa marknader – inklusive för offentliga tjänster – och statens uppgift blir att säkerställa marknadernas funktionssätt. Det är något väsensskilt från t.ex. socialdemokratins grundtanke om en stat som skyddar den enskilde skyddas från marknadskrafternas negativa konsekvenser. I det ena hörnet alltså rätten att skapa marknader, i det andra skyddet från marknaderna.

Man kan tycka att det är lite för tidigt att börja kritisera ett projekt som precis har påbörjats och som innan pandemin bröt ut hade hunnit ha en enda workshop tillsammans. Men all forskning måste naturligtvis tåla kritik i slutändan. Så länge de inblandade forskarna har fått en ärlig chans att påbörja sitt arbete ordentligt. Om Larsson och Rehbinder ger sig till tåls kommer de nog kunna diskutera en mängd intressanta forskningsresultat inom ett par år. Det viktiga är att diskussionen om svensk nyliberalisms historia inte stoppas av sura miner innan den ens har börjat.


[1] För transparensens skull ska jag nämna att min huvudhandledare är en av dessa forskare men att mitt pågående avhandlingsarbete inte är knutet till projektet.

[2] Jenny Andersson, ”Drivkrafter bakom nyliberaliseringen kom från många olika håll”, Respons 1/2020, http://tidskriftenrespons.se/artikel/drivkrafterna-bakom-nyliberaliseringen-kom-fran-manga-olika-hall/.

[3] Janerik Larsson, ”Mer häxjakt än forskning”, Smedjan 15 mars 2020, https://timbro.se/smedjan/mer-haxjakt-an-forskning/; Caspian Rehbinder, ”Caspian Rehbinder och Jenny Andersson debatterar forskningsprojekt om nyliberalisering”, Respons 3/2020, http://tidskriftenrespons.se/artikel/caspian-rehbinder-och-jenny-andersson-debatterar-forskningsprojekt-om-nyliberalisering/.

[4] Kristina Boréus, Högervåg: Nyliberalism och kampen om språket i svensk offentlig debatt 1969–1989, Tidens förlag, 1994.

[5] Till normpolitik kan man hänvisa sådant som inflationsmål överordnat full sysselsättning, överskottsmål i statens finanser och självständig centralbank.

[6] Vivien Schmidt & Mark Thatcher, Resilient liberalism in Europe’s political economy, Cambridge University Press, 2013.

[7] Lennart Nilsson, ”Starkt stöd för välfärdsstaten”, i Annika Bergström & Henrik Oscarsson (red.) Mittfåra & marginal, Göteborgs universitet: SOM-institutet, https://som.gu.se/digitalAssets/1487/1487689_281-294-lennart-nilsson—v–lf–rdsstaten.pdf.

[8] Torsten Svensson, ”Globalisation, Marketisation and Power: The Swedish Case of Institutional Change”, Scandinavian Political Studies 3/2002.

Måste det bli så dyrt? Ett inlägg om byggkostnader och den svenska förvaltningen

Sedan knappt en månad är ombyggnationen av Studenternas IP i Uppsala är färdig. Enligt SVT:s rapportering landade de slutgiltiga kostnaderna på drygt 600 miljoner kronor, vilket är 100 miljoner kronor, eller tjugo procent, mer än beräknat.[1] Utfallet är inte särskilt uppiggande men heller inte särskilt förvånande. Om någon skulle be dig nämna ett byggprojekt som pågått de senaste åren skulle det med största sannolikhet vara ett projekt som drogs med överkostnader. Ombyggnationerna av Akademiska sjukhuset i Uppsala, av Slussen i Stockholm och bygget av Nya Karolinska sjukhuset i Solna är bara några exempel. Problemet förefaller inte heller vara nytt. Nya Karolinska är inte det första sjukhuset i Stockholmsregionen som blivit betydligt dyrare än beräknat. När Huddinge sjukhus byggdes på 1960-talet ökade kostnaderna från beräknade 600 miljoner till drygt 1,2 miljarder kronor.[2] Det verkar nästan som att det är någon slags naturlag att byggprojekt blir dyrare än beräknat. I forskningen är problemet med kostnadsöverskridanden också väl belagt. Ofta saknas dock ett historiskt perspektiv, vilket gör att slutsatserna riskerar att bli förvanskade och att det blir svårt att dra lärdomar från tidigare erfarenheter. I det här inlägget kommer jag att diskutera uppblåsta byggnotor ur ett längre perspektiv och sedan använda exemplet för att visa hur bristen på historiska studier om den svenska förvaltningen gör att det är svårt att dra några slutsatser om vad som fungerar bra och dåligt med dagens system, något som är problem inte bara när det gäller byggkostnader utan för förvaltningsfrågor i stort.

De många exemplen på byggprojekt som blivit dyrare än förväntat väcker en del frågor. Är det helt enkelt så att offentlig sektor inte är särskilt kompetent som byggbeställare? Det kan vara frestande att utifrån rapporteringen i media dra den slutsatsen. Problemet är bara att en sådan slutsats skulle vara baserad på ett skevt urval av fall. De projekt som rapporteras om i media är förmodligen inte särskilt representativa utan utgörs av de största och mest kostsamma projekten. För att få en korrekt bild av byggandet krävs ett annat urval.

Någon systematisk insamling av kostnadsöverskridanden vid offentliga byggprojekt verkar dock inte göras. Upphandlingsmyndigheten publicerar årlig statistik om offentlig upphandling, men inkluderar inte sådana uppgifter. Det närmsta jag hittat är enskilda studier om exempelvis infrastrukturprojekt. I Lundberg et al konstateras att vägprojekt i Sverige mellan 1997 och 2009 i genomsnitt hade kostnadsöverskridanden på 11,1 procent medan järnvägsprojekt låg på 21,1 procent.[3] Det verkar alltså som att det finns en viss grund för att påstå att det finns systematiska problem med kostnadsöverskridanden. Studien visar också att problemet i stor utsträckning är ett internationellt fenomen. I en sammanställning av studier från olika länder och världsdelar framgår att mellan 50 och 100 procent av de undersökta projekten blev dyrare än beräknat. Hur stora skillnaderna mellan beräknade faktiska kostnader det blev skiljde sig dock, både beroende på vilket land det rörde sig och vilken typ av projekt. Sverige stod sig dock relativt väl i denna studie.

Det förefaller således vara något av en konstant att kostnadsramarna för offentliga byggprojekt spricker. En variant på det teman har utforskats av den danske samhällsvetaren Bent Flyvbjerg som under många år tillsammans med en stor grupp forskare studerat vad de kallar för ”megaprojekt”.[4] Dessa projekt är stora och ofta är det offentliga organisationer som står som beställare. En ytterligare faktor är att projekten inte bara är stora och dyra, de har dessutom ofta en tydlig symbolisk laddning. Flyvbjerg et al menar att det sistnämnda också är en viktig anledning till att projekten tenderar att bli för dyra. Genom att underskatta kostnaderna är det lättare att få grönt ljus för att sätta igång, och när man väl börjat bygga är det svårt att neka extra medel när det visar sig att kostnaderna blir för höga. Flyvbjerg et al har dessutom visat att stora projekt tenderar att dras med överkostnader och att resultaten står sig över en lång tidsperiod och i många olika länder. I och med att de bara inkluderar stora projekt i sin studie säger det dock inget om hur ofta mindre projekt blir dyrare än beräknat. Lundbergs et al studie visar tvärtom att för svenska väg- och järnvägsprojekt var det de små projekten som hade de procentuellt sett största kostnadsöverskridandena. Det verkar alltså som att både stora och små projekt blir dyrare än beräknat.

Betyder det här att det finns något inneboende i hur offentlig sektor fungerar som gör att byggnadskostnaderna skenar? Även om det finns indikationer på det i forskningen så finns inte några riktig starka belägg för det. När det gäller Flyvbjergs studie visar de mycket riktigt att problemet funnits under en lång tidsperiod. De har å andra sidan fokus på stora projekt, och det skulle kunna vara så att de faktiskt oftare blev dyrare än mindre projekt, och att Lundbergs et al studie inte är särskilt representativ. De studier som Nilsson et al hänvisar till är också från 1990-talet och framåt. Kanske är det ett relativt nytt fenomen?

I min avhandling har jag studerat byggupphandlingen i Uppsala kommun mellan 1870 och 1975.[5] Där fokuserar jag visserligen på husbyggnader och inte på infrastrukturprojekt, men resultaten kan ändå vara av visst intresse i sammanhanget. Diagrammet nedan visar så kallade boxplots för fyra delperioder. Boxplots visar hur fördelningen av observationer av en variabel ser ut baserat på beräkningar av vad som kallas kvartiler. En kvartil motsvarar en fjärdedel av alla observationer. Kvartil ett visar fjärdedelen av observationer med lägst värden, kvartil två fjärdedelen över kvartil ett upp till mitten av alla observationer, och så vidare. Värdet på observationerna i det här fallet visar den procentuella skillnaden mellan den beräknade kostnaden för projektet och den faktiska kostnaden. Det innebär att strecket som går mitt igenom lådan markerar medianen: Hälften av alla byggprojekt för respektive tidsperiod hade ett kostnadsöverskridande som var högre än värdet som markeras av det vita strecket. Lådornas överkant visar den tredje kvartilen, eller medianen för datasetets övre hälft och underkanten den första kvartilen. Diagrammet visar att under de två första perioderna, det vill säga mellan 1870 och 1945, hade mer än hälften av byggprojekten i Uppsala kostnadsöverskridanden.[6] För de två senare perioderna, 1946 till 1975, är medianen istället nästan precis noll. Det betyder att lika många projekt blev dyrare än beräknat som blev billigare än beräknat. Det betyder också resultaten går emot den forskningen som refererats. Det måste inte bli för dyrt.

Källa: Ericsson (2019)

Även dessa resultat medför såklart begränsade möjligheter till slutsatser. Det rör sig trots allt bara om en kommun och det är därför svårt att veta vad denna utveckling beror på. Var det något specifikt som kommunen gjorde eller var det sättet som byggmarknaden under perioden fungerade som gjorde att kostnaderna inte drog iväg? Åren efter andra världskriget präglades av ökat byggande, industrialisering av byggbranschen och att kommunernas organisation växte och omstrukturerades. Det är dock intressant att notera att det trots den kraftiga efterfrågeökningen, och trots att det stundtals var hög inflation, inte uppstod problem med systematiska överkostnader. Det är således knappast någon naturlag att offentliga byggprojekt blir dyrare än beräknat. Kostnadsöverskridanden är inte heller det enda som är av betydelse. Den totala kostnaden och kvalitén på byggnaderna är naturligtvis också viktiga, om inte viktigare.

Trots det kanske det ändå kan finnas en poäng i att titta närmare på hur det offentliga byggandet tidigare har fungerat. Både offentlig sektor och marknaden har visserligen förändrats mycket. Kommunerna är större, mer professionaliserade och mer regelstyrda. På byggmarknaden har utvecklingen har gått mot mer komplicerade kontraktstyper samtidigt som de stora företagen är mer dominerande. Hur påverkar sådana saker hur byggupphandlingen fungerar? Dessa förändringar gör det svårt att dra några lätta lärdomar från förr, men meningsfulla jämförelser torde ändå vara möjliga. Forskningen om hur den offentliga förvaltningen fungerade under 1900-talet är dock inte särskilt omfattande. Det är därför svårt att veta vad som egentligen skiljer dagens system från hur det fungerade tidigare, förutom vissa mer lättidentifierade strukturella förändringar. Som jämförelse kan t ex debatten om New Public Management (NPM) nämnas. Det mesta av forskningen kring NPM har ett påfallande kort perspektiv, vilket försvårar möjligheterna att identifiera vilka aspekter av hur dagens system fungerar som faktiskt är konsekvens av NPM och vilka delar som har betydligt djupare rötter. Det finns många delar av den svenska förvaltningens 1900-talshistoria som säkerligen skulle kunna erbjuda såväl positiva som avskräckande exempel. Det vore synd om vi inte kunde göra mer för att ta vara på dessa lärdomar, och här har sannerligen vi historiker en möjlighet att fylla en viktig lucka.


[1] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/smyginvigning-av-studenternas-100-miljoner-dyrare-an-beraknat

[2] Ericsson 2019, s. 182.

[3] Lundberg et al 2011.

[4] Flyvbjerg et al 2005.

[5] Ericsson 2019.

[6] Perioderna är olika långa av skäl som redovisas i avhandlingen.

Den påhittade Drottning Kristina

Såhär i statyrivartider vill jag också vara arg. Men medan statyerna som faller runt om i västvärlden faller för att de representerar värderingar som anses förkastliga idag, vill jag ondgöra mig över folk i nutiden som felaktigt framhåller historiska personer som förebilder. Som framställer dem som innehavare av våra värderingar men i en annan tid. Två före detta miljöpartister tycker till exempel att det vore en bra idé att resa en staty över heliga Birgitta istället för krigarkungar. Saker och ting skulle på något sätt bli bättre av en staty av en hallucinerande 1300-talskvinna som spred rykten om att den svenska kungen var homosexuell och att drottningen mördade barn. Men nej, istället tänker jag hacka på de som gjort Drottning Kristina (1626–1689) till någon slags feministisk förebild.

Närmare bestämt dyker hon upp i den flora av uppbyggliga feministiska minibiografier för barn som blivit en grej de senaste åren, till exempel Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor av Elenna Favilli och Francesca Cavallo. På en eller ett par sidor skildras kvinnor ur historien och nutiden som levt häftiga liv. Genom att lära sig om dessa kvinnor ska unga tjejer uppmuntras att leva sitt liv som de själva vill och trotsa inskränkande normer. ”Tänk om prinssessan inte gifte sig med prinsen, utan istället valde att bli astronaut?” som reklamen för Godnattsagor… lyder.

I sig finns det inget problem med den här typen av böcker, att folk lär sig historia är bara av godo. Men då ska de lära sig just historia. Man ska hålla sig till fakta, inte utelämna delar eller rycka personer ur sitt sammanhang för att kunna skapa en skev eller rentav falsk förebild. Det kan verka småsint att hacka på böcker för barn men det är ju just autenciteten som är viktig här, annars hade man lika gärna kunnat skriva boken ”100 påhittade kvinnor som trotsade varenda norm”. Förutom Godnattsagor för Rebelltjejer 2, har jag läst Banbrytande Badassbrudar: 52 kvinnor som förändrade världen av Mackenzi Lee, Lev som du vill: Tio svenska kvinnor visar vägen av Birgitta Ohlsson samt Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka och modiga kvinnor av Colette van Luik och Anna Nordlund.[1]

Det ska också sägas att Drottning Kristina är en spännande person och att hon levde ett häftigt liv. Hon föddes som enda barn till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Sverige och uppfostrades efter sin faders död till att ta över tronen. Hon fick därmed en bildning och stimulans som inte många andra kvinnor fick på den här tiden. Hon började som tonåring delta i regeringens möten och myndigförklarades 1644 men abdikerade bara tio år senare. Kristina lämnade därefter Sverige och bosatte sig sedermera i Rom efter att ha konverterat till katolicismen på vägen. Hon försökte bli drottning av Polen och Neapel och levde ett liv omgiven av intellektuella och kulturpersonligheter. Efter sin död begravdes hon i Peterskyrkan i Rom. Jag har med andra ord full förståelse för att hon har uppnått en viss kultstatus men jag ställer mig skeptisk till hur hennes liv vinklas och förhärligas i dessa böcker.

Vi kan ju börja med det här att hon gick sin egen väg. Alla böcker tar upp att hon abdikerade och gav upp sin makt för att göra något annat av sitt liv, för att bli katolik. Det var ett egensinnigt beslut som säkert inte var lätt att fatta. Men hon gav inte direkt upp allt. Det ingen bok tar upp är att hon fick så kallade underhållsländer, bland annat Norrköping, Öland och Gotland och områden i Tyskland, som skulle ge henne intäkter att leva av resten av sitt liv. Det var ingen dålig inkomst, motsvarande ungefär 90 miljoner kronor om året.[2] Även om hennes underhåll i praktiken blev mycket mindre var det inte direkt så att hon klippte föräldrarnas kreditkort, flyttade in i en nedlusad etta i förorten och började försörja sig själv som servitris. Och inte heller lämnade hon dörren stängd för att återvända. Inte mindre än två gånger kom hon tillbaka för att se efter sina förläningar och förhandla upp sitt underhåll. En gång hotade hon med att göra comeback som drottning. Och som vi redan sett försökte hon bli drottning i Neapel och Polen. Jag ser liksom inte vad det är mina döttrar ska lära sig här, att både äta och vilja ha kvar kakan?

Drottning Kristina 1667. Källa.

Att hon inte ville gifta sig och skaffa barn framhålls också i flera av böckerna. Med andra ord, Kristina valde att satsa på sig själv istället för att stå hemma vid spisen med skrikande spädbarn. Att hon inte gifte sig är förståeligt, hade det funnits en man med i bilden hade han kunnat begränsa hennes inflytande rejält, ja till och med förskjutit henne till en sidoposition. Se hur det gick för Ulrika Eleonora den yngre. Men att hon skulle haft så värst mycket mer press på sig att gifta sig och skaffa barn än en kung utan levande syskon tror jag inte på. Alla kungar och drottningar hade som jobb att se till att ätten fortlevde. Inte minst för att om ätten dog ut fanns risk för både uppror och krig. Även om jag inte kan säga att Karl XII fick utstå lika mycket utstod han ändå samma typ av press som Kristina att gifta sig och skaffa barn. Hans val att leva singel har aldrig hyllats som egensinnigt, dock, eftersom han inte är drottning Kristina.

Ingen av böckerna problematiserar heller hennes maktposition på ett vettigt sätt. Hennes möjligheter att bete sig så som hon ville var nog större än de flesta andra kvinnor OCH män vid den här tiden, så länge det inte ledde till diplomatiska konflikter eller uppror kan man föreställa sig. Hon var drottning. Birgitta Ohlsson skriver till exempel under rubriken ”Lär av Kristina” att man ska hitta sin egen väg. Ja, men det blir ju mycket enklare om man är rik och mäktig. Under rubriken ”Lev som Kristina” skriver Ohlsson vidare att om man har mycket pengar och makt så är det lätt att glömma bort det och att man måste behandla andra respektfullt. Emellertid tror jag inte att drottning Kristina någonsin glömde bort att hon var drottning, sin anor eller sin position.

Rent ut sagt komiskt blir det när van Luik och Nordlund skriver att deras urval av kvinnor har gemensamt att ”de inte har accepterat att låta sig begränsas av ett samhälle där män har styrt och bestämt hur flickor och kvinnor ska vara.” Visst, det finns olika typer av makt. Även en regerande drottning måste följa eller förhålla sig till normer och regler som dikteras av andra än henne själv. Men drottning Kristina levde trots allt inte i ett samhälle styrt av män eftersom hon själv satt på tronen. Lika komiskt blir det att en drottning ens förekommer i en bok med titeln Rebelltjejer då Kristina inte gjorde ett jota för att förändra könsnormerna för någon annan, eller när Ohlson skriver att Kristina blev osams med ”mäktiga personer för att få igenom det hon tyckte var viktigt.” Ja, men hon var ännu mäktigare. Hon var inte en sekreterare som klättrade från beskedliga förhållanden till regeringspost och adelspalats. Det fanns förvisso flera sådana i Kristinas samtid men de tjänade henne.

I flera av böckerna omtalas Kristina som en fredsälskare eller åtminstone någon som föredrog att Sverige skulle bli känt för något annat än krig. Istället skulle Sverige nu klättra på kulturrankingen och hon bjöd in flera kända intellektuella och konstnärer. Problemet med det resonemanget är två: Enda anledningen till att Kristina kunde bjuda in alla dessa personer var att Sverige från och med Westfaliska freden 1648 fick sitta vid vuxenbordet i Europa. Det var med Sveriges nyvunna stormaktsstatus Kristina kunde locka till exempel Descartes till Stockholm. För det andra var Sveriges finanser körda i botten efter årtionden av krig. Sverige åtnjöt sex år av fred under Kristina men å andra sidan var alternativet inte realistiskt. Hur Kristinas regeringstid sett ut om hon tillträtt tronen med en statsbudget i balans får vi aldrig veta.

Sen var det detta med Kristinas sexualitet. I Svenska hjältinnor, på Kristinas uppslag, syns två kvinnor som kysser varandra medan Kristinas läggning i Rebelltjejer behandlas med ett ”det sägs”. Banbrytande badassbrudar går all in och menar att Kristina var ickebinär. Förvisso finns det ett visst stöd för att hon faktiskt skulle ha känt sig attraherad till kvinnor, men det finns lika goda bevis på att hon varit förälskad eller åtminstone förtjust i män. Dessa män, framför allt Magnus Gabriel de la Gardie och kardinalen Decio Azzolino, förekommer dock inte. Trots att de var viktiga för Kristina så har de helt försvunnit ur berättelsen om Kristina som ska förmedlas till våra döttrar.

Till sist ska Banbrytande badassbrudar ha ett hedersomnämnande. På engelska har boken undertiteln 52 forgotten women who changed the world och ja, jag vet inte vem som glömde bort Kristina. Det är lite som att jag, som inte är kemist, skulle gå förbi en tavla på det periodiska systemet och säga ”titta, nummer 73, Tantal! Det grundämnet pratar vi aldrig om, det har vi helt glömt bort”. Bara för att man själv inte kan något betyder det inte att andra glömt bort det. Och jag är nyfiken på vilket sätt Kristina förändrade världen. På sätt och viss förändrar vi alla världen, som regn som sakta men säkert gröper ur och omformar berg, men jag antar att det inte är det som avses här. Kristinas liv hade emellertid ingen effekt på några normer, hennes liv inspirerade inga protester, demonstrationer eller förändringar. Uppenbarligen glömde vi dessutom bort henne. Hon levde sitt liv, hon dog, och världen rullade vidare.

Sen kom de här författarna, mer än 350 år senare, och valde ut vissa bitar av hennes liv som inspirerande, som vore de hela hennes liv. Att hon genom sin position kunde leva friare och sedan levde på ett fett underhåll glömmer vi bort, liksom att hon var misogyn eller lät mörda en man. Och visst, allt inte kan finnas med i en minibiografi. Men om man ska använda riktiga personer liv (märk väl, inte deras tankar, inte deras prestationer, utan deras liv) på ett moraliserande sätt är det viktigt att inte förvränga eller förfalska. Likaså måste man kunna förklara att en drottning har andra förutsättningar än en bonddotter eller en slaktardotter. Makt och klass spelar roll. Sammanhang spelar roll. Om man som författarna till de här böckerna tar bort makt, klass och sammanhang blir resultatet snarare en seriefigur än en riktig person. Vilket inte är helt fel å andra sidan. Drottning Kristina är en lika realistisk förebild som Elsa i Frost eller Wonder Woman.


[1] För en annan typ av kritik av den här typen av böcker, se Linda Skugges recension av Lev som du vill; https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/4qewKV/nej-vagen-till-framgang-stavas-traggla

[2] Enligt Edvinssons och Söderbergs historiska valutakonverterare.

Vad fan är hög standard? Priser och levnadsnivå idag och igår

Det rådande läget i världsekonomin får många att oroa sig för hur deras personlig ekonomi ska påverkas. Kommer jag ha råd med de saker som jag vant mig vid? För att förstå utvecklingen av människors levnadsnivå, både idag och i historisk tid, lutar sig forskningen mot beräkningar av löner och inkomster i reala termer; Hur mycket mer eller mindre kan en person köpa av varor och tjänster idag jämfört med igår?

Alla uppskattningar av levnadsstandardens utveckling mellan två tidpunkter fordrar två ingångsvärden. För det första en uppskattning av personers inkomst så som den gällde vid respektive tillfälle. För det andra en värdering av hur den allmänna prisnivån förändrats under samma tidsrymd. Med andra ord: hur hög har inflationen varit? Om inkomsten i kronor räknat har gått upp men priset på de saker som en person konsumerar stigit ännu mer, då har levnadsstandarden i själva verket sjunkit. Men hur vet vi egentligen hur prisnivån har förändrats? Och vad menas egentligen med ”allmän” i detta sammanhang?

Idag beräknas prisnivån med hjälp av det som kallas KPI, eller konsumentprisindex. Det är en uppskattning av priserna på en uppsättning varor som köps och konsumeras av en tilltänkt genomsnittlig medborgare i Sverige. Ansvaret för att ta fram dessa siffror ligger hos Statistiska Centralbyrån (SCB). Så här ser till exempel varukorgen som de använder ut för år 2020:

HuvudgruppAndel
Livsmedel och alkoholfria drycker14%
Alkoholhaltiga drycker och tobak4%
Kläder och skor5%
Boende24%
Inventarier och hushållsvaror6%
Hälso- och sjukvård3%
Transport13%
Post och telekommunikationer4%
Rekreation och kultur12%
Utbildning0%
Restauranger och logi8%
Diverse varor och tjänster7%

SCB uppskattar fördelningen av konsumtionen på olika huvudgrupper genom att observera svenskarnas faktiska konsumtion under det gånga året. Inom varje huvudkategori gömmer sig i sin tur ett antal faktiska varor och tjänster. För att uppskatta hur den allmänna prisnivån förändrats mellan två tidsperioder följer SCB kostnaden för dessa varor, och de viktas ihop med hjälp av proportionerna i tabellen.  

Varukorgen är med andra ord tänkt att representera hur de flesta människors konsumtion ser ut. Men för vem ser fördelningen egentligen ut på exakt detta sätt? En nykterist lägger till exempel inte fyra procent av sin inkomst på alkohol och tobak. En rik person spenderar sannolikt en högre andel av sin inkomst på restaurangbesök och upplevelser och en låginkomsttagare lägger mer på livets nödtorft. Någon som bor på landsbygden spenderar oftast mer på transporter under det att en storstadsbo måste lägga en större andel av sina pengar på sin bostad.

Från detta följer att den utveckling av prisindex som räknas fram av SCB inte är en korrekt beskrivning av någon enskild persons faktiska levnadsomkostnader. När prisutvecklingen skiljer sig kraftigt åt mellan olika typer av varor blir den allmänna prisutvecklingen en ganska dålig indikator över levnadskostnaden för varje enskild person. I så måtto är den är endast en approximation. Ett konkret exempel kan vara bostadsprisutvecklingen. I Stockholm lägger en person i regel en större andel av sin inkomst på sin bostad, och denna post väger därmed tyngre i budgeten än vad den gör för den genomsnittlige svensken. Samtidigt har priserna på bostäder stigit mycket snabbare i huvudstaden än i landet som helhet. Båda ingångsvärdena, hur bostadsposten viktas i korgen och hur priserna utvecklas, blir därför missvisande.    

Mot bakgrund av de svårigheter som är förenade med att uppskatta levnadsnivåns förändring idag, är det inte förvånande att det har varit föremål för meningsutbyte också inom den historiska forskningen. Ett exempel på hur något så torrt som prisindex kan bli akademiskt sprängstoff är debatten om arbetarklassens levnadsstandard under den industriella revolutionen i Storbritannien, det som gått under namnet ”the real wage debate”. Redan Friedrich Engels i ”The Condition of the Working Class in England” från år 1845 pekade på frånvaron av reala förbättringar för arbetarklassen breda lager, trots en kraftig urbanisering och stegring av arbetsproduktiviteten under de närmast föregående årtiondena. Allt sedan dess har debatten fortgått mellan ”pessimister” och ”optimister”.

Ett vägskäl i debatten kom 1983 när Jeffrey Williamson och Peter Lindert publicerade en studie där de ansåg sig bestyrka optimisternas tolkning. Den menade att de reala lönerna visserligen låg stilla under tiden före 1820, men att de därefter gick att se en tydlig stegring år för år. Deras bevis härrörde från nya löneserier som kombinerades med ett nytt prisindex. Bland annat tog de fram nya serier över priset på bomull från exportstatistiken och nya data på bostadskostnader, det senare hämtat från uthyrningen av ett antal stugor i Trenham. De reviderade också om de respektive varornas vikt i varukorgen på ett sätt som de menade bättre representerade en arbetares konsumtion.

Williamson och Linderts slutsatser kritiserades snart i en artikel av Nicholas Crafts. Han menade att andelen av konsumtionen som lades på kläder överskattats. Författarna kritiserades också för att ha använt exportpriset på bomull för att skatta prisutvecklingen på kläder, vilket lett till det underförstådda antagandet att människor endast konsumerade bomullsplagg. Något som inte var i överenstämmelse med verkligheten. Det visade sig att deras mer optimistiska bild till stor utsträckning drevs av detta antagande.

Den stora murbräckan mot Williamson och Linderts resultatet kom emellertid något senare. Charles Feinstein publicerade år 1998 en artikel som bestyrkte pessimisternas tolkning av förloppet. Han viktade om korgen på ett annorlunda sätt, och lät tyngden för bomullskläder vis-a-vi plagg tillverkade av ull och linne stiga i takt med hur den faktiska konsumtionen av dessa varor framskred. Han uppdaterade också serien över bostadskostnader. Även om de levnadsstandarden faktiskt steg något mellan 1780 och 1850 också med Feinsteins index, så var ökningen i de reala lönerna bara hälften så hög som tillväxten av BNP per capita under samma period.

Gregory Clark publicerade 2005 ytterligare en serie över reala löner, denna gång under en mycket lång tidsperiod: från 1209 till 2004. Han menade att Feinstein hade fel, och att löner i själva verket steg kraftigt under 1800-talet. Clarks slutsats kom som ett resultat av två faktum: 1) att hans serie över levnadsomkostnader steg långsammare och 2) att de reala lönerna i hans fall var lägre före år 1800 än vad som var fallet i Feinsteins serie, trots att slutpunkten i de två fallen var liknande, vilket på så sätt orsakade en starkare ökning i Clarks serie.

År 2007 kom Robert Allen ut med text som försökte balansera mellan Feinstein och Clark. Allen visade att skillnaden mellan det två kunde hänföras i lika delar till hur olika varor viktades och till utvecklingen av priserna på de ingående varorna. Från de två prisserierna tog Allen fram en egen serie som han menade var en förbättrad syntes av de två. Han ansåg att Clark underskattat hur stor andel av inkomsten som lades på kolhydrater, 27 procent i Clarks fall och 39 procent i Feinsteins index. Han accepterade å andra sidan flera av den förras nya prisserier som en förbättring. Allens nya index hamnade betydligt närmre Feinsteins än Clarks, och bekräftade därmed en pessimistisk tolkning av den industriella revolutionens inverkan på den brittiska arbetaklassens levnadsstandard. Nya inlägg i debatten har anlänt med jämna mellanrum, så det sista ordet är säkerligen inte sagt.

Ett annat tema inom den historiska levnadsstandardforskningen har varit att förstå skillnader i reala löner mellan länder. Denna diskussion tog ett språngsteg med en artikel av Robert Allen från 2001 där han jämförde löner för byggnadsarbetare i ett antal europeiska storstäder under en period från medeltiden till första världskriget.

Utöver det nya i att jämföra en grupp av arbetare som existerat i nästa alla länder och tider, och för vilka arbetsvillkoren dessutom var likartade överallt, var den stora nydaningen i Allens arbete att ta fram en metodik för att jämföra levnadsomkostnader på olika platser. Istället för att uttrycka förändringen av reallönerna i termer av ett index utvecklade Allen något som han kallade för en välfärdskvot (welfare ratio). Denna kvot uttrycker hur många varukorgar en arbetare i en viss stad vid en viss tidpunkt hade råd att konsumera. Han presenterade två varianter. En varukorg som var förenad med vad en person var i behov av att konsumera för att överhuvudtaget överleva, som på så sätt reflekterade ett existensminimum (subsistance basket). Och en korg som reflekterade den typ av konsumtion som en person eftersträvade om det kunde begagna sig mer än bara livets nödtorft. Allen kallade den för en varukorg förenad med respektabel konsumtion (respectability basket). Innehållet i de två korgarna återfinns i tabellen nedan.   

ExistensminimumRespektabel konsumtion
Kilo bröd182
Kilo spannmål170
Kilo ärtor2034
Kilo kött526
Liter öl182
Kg ost och smör310,4
Antal ägg52
Kilo tvål1,32,6
Meter linnetyg35
Kilo levande ljus1,32,6
Liter lampolja1,32,6
Bränsle (miljoner BTU)25
Hyra5% utöver övriga kostnader5% utöver övriga kostnader

Allen menade att en person som hade råd med en respektabel konsumtion främst konsumerade färdigt bröd som de köpte på marknaden, och att de åt mer animalier och drack mer öl än de som fick nöja sig med ett existensminimum. Allen antog vidare att en manlig arbetare jobbade 250 dagar om året och försörjde en familj med hustru och två minderåriga barn.

Allens beräkningar på basis av dessa antaganden visade att det skedde en divergens inom Europa under århundradena efter digerdöden. I östra och södra Europa föll reallönerna stadigt nedåt och träffade botten kring år 1800. I nordvästra Europa, i det här fallet representerat av London och Antwerpen, bibehölls däremot lönerna på en hög nivå. Allen har i andra arbeten pekat på de höga reallönerna i Storbritannien som en anledning till att mekaniseringen av fabriksproduktionen startade just där och då, och i förlängningen varför den industriella revolutionen ägde rum.

Alltsedan publiceringen av Allens studie har debatten fortgått om de antaganden som ligger bakom hans slutsatser. Jane Humphries har till exempel påpekat att Allens korgar i stort sett endast innehåller råvaror. Men för att uppnå en respektabel konsumtion krävs också att dessa varor förädlas inom hushållet. Hon har därför gett sig i kast med att värdera det arbete som hemmafruarna lade ned genom att ta mått på marknadspriset för husrum och mat vid tillfällen då detta sålts på en marknad. Slutsatsen är att Allen underskattat kostnaden för att upprätthålla en respektabel konsumtionsnivå och förringat hushållet och kvinnornas betydelse för att uppnå en levnadsstandard av högre mått.

Ett annat problem är att varorna och deras kvantiteter inte förändras över tid i Allens korgar. Det är enkelt att tänka sig varför detta skapar problem. I takt med att priserna förändras på olika varor påverkar det med all sannolikhet också hur människor väljer att prioritera mellan olika typer av konsumtion. Den relativa prisutvecklingen inverkar med andra ord också på korgens komposition. Ett exempel på när detta kan har betydelse är fallet med potatisens intåg i den europeiska dieten. Thor Berger har till exempel visat att om potatisen tas med vid beräkningen av Allens varukorg förändras bilden av levnadsstandardens utveckling i Sverige under första halvan av 1800-talet.[1]

Utmaningen i att uppskatta levnadsstandardens utveckling är egentligen inte annorlunda idag och för historisk tid. Samma problem kvarstår för dagens statistiker, trots tillgången till en uppsjö data på både priser och konsumtion. Anledningen är den att svårigheten i att skatta prisutvecklingen egentligen inte är en fråga om mer och bättre information, det är ett konceptuellt problem som härrör ur det faktum att alla varukorgar i själva verket endast är en approximation av verkligheten.[2] Oavsett om problemet ligger i att skatta den industriella revolutionens inverkan på arbetarklassens levnadsstandard eller hur Covid-19-pandemin påverkar dagens människor, kvarstår därför samma svårighet.

 

Verk som refereras i texten:

Berger, T. (2019). Adopting a new technology: potatoes and population growth in the periphery. The Economic History Review72(3), 869-896.

Clark, G. (2005). The condition of the working class in England, 1209–2004. Journal of Political Economy113(6), 1307-1340.

Gary, K. (2017). Constructing equality?: Women’s wages for physical labor, 1550-1759 (No. 158). Lund University, Department of Economic History.

Lindert, P. H., & Williamson, J. G. (1983). English workers’ living standards during the industrial revolution: a new look. The Economic History Review, 36(1), 1-25.

Crafts, N. F. (1985). English workers’ real wages during the industrial revolution: some remaining problems. The Journal of Economic History45(1), 139-144.

Lindert, P. H., & Williamson, J. G. (1985). English Workers’ Real Wages: Reply to Crafts. The Journal of Economic History45(1), 145-153.

Feinstein, C. H. (1998). Pessimism perpetuated: real wages and the standard of living in Britain during and after the industrial revolution. The Journal of Economic History58(3), 625-658.

Allen, R. C. (2001). The great divergence in European wages and prices from the Middle Ages to the First World War. Explorations in economic history38(4), 411-447.

Allen, R. C. (2007). Pessimism Preserved: Real Wages in the British Industrial Revolution. Working Paper. University of Oxford, Discussion paper series.


[1] Se Berger (2019). Kathryn Gary har också visat att för Sveriges del bör en del av köttkonsumtionen bytas ut mot saltad fisk (Gary, 2019).      

[2] På ekonomisk-historiska institutionen vid Stockholms Universitet bedrivs för tillfället ett projekt som bland annat studerar hur kvalitetsförändringar av varor påverkar beräkningen av inflation.   

Släkten är värst?

För några dagar sedan kom ett genombrott i Sveriges näst största polisutredning. En man anhölls misstänkt för det så kallade dubbelmordet i Linköping hösten 2004. Några timmar senare erkände han. Dagen därpå avslutade för övrigt Sveriges största polisutredning – om Palmemordet – dock utan att formellt kunna binda någon misstänkt till brottet. Bakom bägge dessa fall ligger åratals av idogt polisarbete, men en avgörande pusselbit skiljer: i Linköpingsfallet kunde polisen säkra DNA-spår. Vägen till gåtans lösning gick därefter via en professionell släktforskare, som med hjälp av dels DNA-register upprättade av släktforskare, dels gammal hederlig kyrkobokföring, kunde arbeta sig först bakåt i släktleden och sedan successivt framåt till mördaren.

Historiskt källmaterial i form av kyrkobokföring har funnits i många hundra år, möjligheten att analysera DNA bara några decennier. Det revolutionerande ligger dock i kombinationen. Mördaren ringades inte in genom DNA från hans närmaste familj, utan från mer avlägsna och släktforskningsintresserade anförvanter. Succén till trots är det långtifrån oproblematiskt att i polisiära sammanhang använda DNA insamlat för ett helt annat syfte, vilket Karin Bojs tydligt visar i en krönika i DN. Gränsdragningarna bir komplicerade. Hur grova brott krävs exempelvis för att få genomföra sökningar? Krävs tillstånd från den som sänt in sitt DNA till registret? Bojs sätter emellertid också fingret på en annan punkt: om ett grovt brott begås, borde inte jag som ansvarskännande medborgare försöka bidra till dess lösning även om den skyldige visar sig vara min egen släkting? I Forskning och framsteg beskrevs för en tid sedan just detta som ”ett etiskt dilemma: den som laddar upp sin information kan bidra till att en släkting hamnar i fängelse”. Vid sidan om den rent etiska diskussionen om vad som får göras med insamlad genetik, rymmer denna fråga också perspektiv på, och frågor om, släktskap. Vad är egentligen släkt och vilka förväntningar förväntas individen leva upp till gentemot sina släktingar?

Dödbok från 1800-talets början, en del av kyrkobokföringen. Källa.

Här finns skäl att urskilja olika släktbegrepp med olika grunder. Grovt kan skiljas mellan en biologiskt grundad indelning och en kulturell. Den biologiska släkten är den som DNA-släktforskningen idag kan kartlägga. Den kulturella definitionen är mindre definitiv. Historisk forskning har också visat hur denna definition varierat: vad som vid olika tillfällen och i skilda samhällen räknats som släkt är inte självklart. Det har haft betydelse i särskilt två reproduktiva aspekter: äktenskap och arv. För den mänskliga reproduktionen har det givetvis varit av vikt att veta vem man är släkt med. Historiskt sett har giftermål mellan släktingar varit förbjudet (och är det fortfarande i stora delar av världen). I 1600- och 1700-talens Sverige kunde sexuella förbindelser inom så kallade förbjudna led få ödesdigra följder. I sin avhandling om förbjudna relationer ger Bonnie Clementsson flera sådana exempel. En förbindelse mellan en man och hans hustrus halvsyster på den västgötska landsbygden i början av 1700-talet ledde till att båda avrättades. Det kan i detta och liknande fall noteras att släktskap inte var begränsat till blodsband, det skapades också genom äktenskapliga allianser. Släkt var kombinationen av blodsband och giftermål. En given konsekvens blev att släktbegreppet kunde bli mycket omfattande.

Motsvarande förhållande gällde också den materiella reproduktionen. Arvsrätten kunde i det tidigmoderna samhället utsträckas hur långt som helst: släkten tog i princip aldrig slut. Det fanns inte på kartan att arv inte skulle kunna fördelas på grund av att den avlidne skulle sakna släktingar. Denna ständigt närvarande släkt kunde också ibland uppträda närmast som en kollektiv aktör, särskilt när det handlade om jordegendom. Christer Winberg, som undersökt jordtvister under 1600- och 1700-talen, visar hur domböckerna ideligen refererar till släktens ståndpunkt(er). Terminologin kunde variera – släkt kunde också omtalas som ätt, som arvingar eller som bördemän, varmed förstods den grupp anhöriga som hade rätt att genom bördsrätt återlösa jord som sålts från släkten. Med utgångspunkt i just bördsrätten understryker också Winberg hur vitt släktbegreppet uppfattades. När släktingar hävdade bördsrätt som grund för att återföra såld jord tillbaka ”till släkten” kunde släktskap upp till åtta led (det vi idag skulle kalla fyrmänningar) godtas utan diskussion.[1]

Äldre tiders släktbegrepp kunde med andra ord vara mycket utsträckt. Över tid har dock en märkbar inskärpning av släktbegreppet skett. Förbjudna led har fallit bort, bördsrätten begränsats. En viktig bakgrund var sannolikt det sena 1800-talets stora barnaskaror; tio syskon i en generation kunde ge mångdubbelt fler kusiner i nästa. Något motsägelsefullt smalnade således släktbegreppet av samtidigt som familjerna växte. När ärvdabalken skrevs om på 1920-talet gjordes en explicit bestämning av vilka släktingar som borde ha arvsrätt. Gränsen drogs då mellan syskonbarn, som behöll sin arvsrätt, och kusiner eller mer avlägsna släktingar, som miste sin. Saknades nära släktingar skulle kvarlåtenskapen istället tillfalla den samtidigt inrättade Allmänna arvsfonden. I den bakomliggande utredningen finns ett nyckelresonemang där släktskap delvis frikopplades från biologi. Släktskap skulle inte likställas med blodsband, utan på ”känslan av en på skyldskap grundad ekonomisk och social samhörighet”.[2] Underförstått i detta resonemang är att släkten inte ska förstås som en aldrig sinande grupp av anförvanter, utan som en förhållandevis begränsad skara med en stark känsla av samhörighet.

Svenska begrepp för släktskap. Källa.

Över tid har således släkt förändrat betydelse. Även om de flesta av oss kan räkna upp sina kusiner är det få som har koll på sina tremänningar. Betoningen av det subjektiva – den upplevda samhörigheten – gör också att släktskap kan uppfattas som ännu mer begränsat. Släkt har, inte minst i släktforskningen, ofta blivit liktydigt med linjer bakåt, till våra anfädrar och anmödrar. Detta kan också ses i relation till att det moderna Sverige ofta beskrivs som ett samhälle där samtida familje- och släktrelationer spelar en mycket begränsad roll. Henrik Berggren och Lars Trägårdh har hävdat att den svenska välfärdsstaten kännetecknas av en slags allians mellan stat och individ, vilket förmått skapa ett socialt och ekonomiskt oberoende gentemot andra människor.[3] Över tid har vi svenskar lösgjort oss från olika former av ömsesidigt beroende och kunnat bygga ett starkt individualistiskt samhälle. Vi behöver inte ta hänsyn till andra än oss själva.

DNA-analyser av släktskap står därför i kontrast till den skisserade utvecklingen. Med hjälp av modern forskning synliggörs våra relationer till idag levande individer, som vi biologiskt sett är besläktade med men ofta inte ens känner till. Detta skapar nya frågor om vad släktskap är och jag tror det är i det ljuset som det etiska dilemmat med DNA-register bör förstås. Om vi vant oss vid att förstå släkt som en grupp vi ska känna samhörighet med, skapar det plötsligt visualiserbara biologiska släktskapet nya frågeställningar. Ska vi känna samhörighet med alla som delar vår genetiska uppsättning? Bör vi känna en moralisk skyldighet gentemot släktingar vi kanske inte ens känner till? I takt med att våra släktnätverk kan fixeras alltmer finmaskigt är det inte orimligt att tänka sig att släktbegreppet står inför en omprövning – kanske blir det mer utsträckt igen?

Martin Dackling, docent och biträdande lektor i historia, Lunds universitet.


[1] Christer Winberg: Grenverket: studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier, Institutet för rättshistorisk forskning, Stockholm, 1985.

[2] Lagberedningen: Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken 2 Förslag till lag om arv m.m., Stockholm, 1925, s. 106.

[3] Henrik Berggren & Lars Trägårdh: Är svensken människa?: gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts, Stockholm, 2015.

Hemmajobb nu och då: dammiga skrivbord och vad som sker när de dammas

I denna coronavirusets tid har arbetet flyttat hem för många. Istället för åtta timmar i kontorsmiljö blir ett dammigt skrivbord och en pinnstol från köket ny arbetsplats. Vad som räknas som arbete, vem som utför vilket arbete och under vilka förutsättningar det sker är helt centrala frågor för hur vi förstår historisk utveckling, och det påverkar också hur vi betraktar och belönar arbete idag. En ny situation ställer nya frågor, och en sådan som dyker upp är hur man ska skilja på arbete och fritid när arbetet flyttar hem. När och hur ska hemmakontoret städas? Kan man damma som en mikropaus framför datorn, eller ska man strikt skilja på (löne)arbete och fritid? Och hur kan städning som är så arbetsamt inte vara arbete utan fritid? I ett hem utförs en mängd arbete som vanligen inte kallas arbete utan fritid, och när lönearbetet flyttar in i samma sfär sätts arbetet i ny belysning.

Den som har ett lönearbete där arbetsuppgifterna liknar de arbetsamma fritidssysselsättningar som görs efter arbetet – att laga mat, städa, ge omsorg – kan inte utföra sitt lönearbete i det egna hemmet. Även detta blir extra tydligt i den sociala distanseringens tid, då endast innehavare av verkligt viktiga arbeten rekommenderas att utnyttja kollektivtrafiken och röra sig i samhället. Det är dessa som står först i kö för att testa sig för sjukdomen på allas läppar, eftersom de är så oundgängliga i sitt arbete. Men det är någonting som skaver i hur denna oundgänglighet värderas. En snabb blick på lönestatistiken för Sverige av idag visar att lägst lön har de bokstavligen livsviktiga yrkena som städare, grönsaksplockare och timvikarier i hemtjänsten, medan högst lön ges till dem som befinner sig längst bort från det dagliga livets upprätthållande, till exempel människor som hanterar abstrakta värden på börsen.

Advokat vid sitt skrivbord, konstnär Adriaen van Ostade, 1664. Källa: Digitalt museum.

För det arbete som gör människor redo för en ny arbetsdag, vare sig det är som städare eller direktör, ges ingen lön alls. Inom forskningsfältet social reproduktionsteori utgår man från frågan: om arbetare producerar allt värde i samhället, vem producerar då arbetaren?[1] Det innebär en bredare analys av arbetsrelationer, så att också det arbete som reproducerar eller upprätthåller livet, oavsett om det utförs betalt eller obetalt, inkluderas. Till vardags tänker nog de flesta på försörjning som de inkomster man får för lönearbete, studier eller genom olika transfereringar såsom sjukpenning eller barnbidrag. Men dessa pengar (eller oftare siffror som uppenbarar sig på ett digitalt bankkonto) kan som bekant inte ätas, utan måste omvandlas till någonstans att bo, någonting att äta, kläder att ha på sig – processer som involverar en hel del arbete. Det innebär att de allra flesta människors försörjning lika gärna kan sägas bestå av en kombination av lönearbete och obetalt arbete.

Dessa frågor teoretiserades intensivt på 1970-talet av marxistiska feminister som inte sällan befann sig med en fot i akademin och en fot i feministisk aktivism. En rörelse som försökte ta frågan om det reproduktiva arbetet på allvar var den som både teoretiserade kring och propagerade för att obetalt hemarbete skulle avlönas – ”Wages for housework”. Förespråkarna menade att även i hemmet skapades bytesvärden, det vill säga den marxistiska termen för produktion av sådant som ska säljas. Inte minst innebär hemarbetet att reproducera arbetskraften, eller annorlunda uttryckt: varan arbetskraft produceras.[2]

Att städa på en arbetsplats för en lön, kallas tveklöst för arbete. Men att städa sitt hemmakontor kan vara en paus från arbete och därmed en fritidssysselsättning. Denna uppdelning är förstås inte naturgiven, utan har förändrats över tid. Uppdelningen mellan produktivt och reproduktivt arbete i en förindustriell ekonomi, eller snarare det gagnlösa i en sådan uppdelning, är ämnet för en nyligen publicerad artikel av den brittiska historikern Jane Whittle. I den presenterar hon olika sätt på vilka historiker, ekonomer och samhällsvetare förstått de överlappande kategorierna kvinnors arbete och reproduktivt arbete.[3]

I ett tidigmodernt eller förindustriellt samhälle gick en större del av tiden åt till arbete som syftade till direkt reproduktion av livet – fler människor ägnade mer av sin tid åt att skapa det som behövdes för att äta, bo och klä sig. Det brukar översiktligt sägas att i förindustriell tid skedde både produktion och konsumtion inom hushållets ram. I och med industrialiseringen flyttade produktionen till andra arbetsorganisationer, såsom fabriker, medan konsumtionen fortfarande organiserades i hushållen. Men i vissa avseenden var det precis tvärtom i det förindustriella hushållet, där fler delar av reproduktionen utfördes som lönearbete. Pigor och drängar fick lön för att ingå i ett hushåll och arbeta med de flesta av de sysslor som reproducerade detta hushåll. Faktum är att drängar och pigor inte sällan utgjorde en kommersialiserad motsvarighet till en make eller maka, till exempel en änka eller änkling anställde ofta tjänstefolk av motsatt kön för att utföra de arbetsuppgifter som maken/makan tidigare gjort – om något ett tydligt exempel på att förindustriellt hushållsarbete tillmättes ett ekonomiskt värde. Att tillverka produkter fysiskt på plats i hushållet, kunde också göras i olika ekonomiska relationer samtidigt. Smör som skulle konsumeras i hushållet, säljas för kontantinkomster, användas som betalning i lokala ekonomiska relationer eller betalas i skatt utfördes i samma konkreta arbetsprocess, med både betald och obetald arbetskraft. ”Hushållsarbete” är kort sagt ingen historisk konstant, och det är ingen självklarhet att vissa sysslor räknas in i samhällets ekonomi medan andra hamnar i kategorin fritid.

Whittle menar dessutom att arbetsrelationer idag har färgat forskningen om förindustriellt arbete och osynliggjort betydelsen av kvinnors arbete. Redan Adam Smith och Karl Marx, förklarade hushållsarbete som improduktivt, en rest från ett gammalt samhälle och oviktigt för att förstå ekonomisk utveckling. Genom att ”hushållsarbete” sammanblandas med reproduktivt arbete och kvinnors arbete, har kvinnors bidrag till ekonomisk utveckling undervärderats. Trots att många ekonomisk-historiska studier på senare tid börjat ta med även kvinnors arbete i sina beräkningar, utgår många av dem från en modern uppdelning mellan produktivt och reproduktivt arbete, menar Whittle. Ett exempel som hon tar upp är den inflytelserika teorin om ”flitens revolution” av Jan de Vries. Hans slutsats att kvinnor ökade sitt marknadsarbete före industrialiseringen har bidragit till att kvinnors arbete blivit en del av förklaringen till ekonomisk förändring, men lider enligt Whittle samtidigt av problemet att den förutsätter att det arbete kvinnor gjorde tidigare inte var en del av ”ekonomin”.

Även social reproduktionsteori har samma nutidsfokus enligt Whittle, där obetalt arbete förläggs till en annan sfär, utanför ekonomin, trots att det är helt centralt för försörjning. Naturligtvis är det mycket stor skillnad i arbetsinsats på att gå från ett får till en färdig ulltröja, jämfört med att ha pengar i handen, ta sig till affären och köpa en tröja – men arbetet har inte försvunnit. Det är heller inget problem som bara rör studier av förindustriella hushåll – undervärderingen av kvinnors arbete och produktion för självförsörjning, särskilt i det mindre industrialiserade globala Syd, är i högsta grad ett problem också idag.[4]

Historisk forskning handlar om kontinuitet och förändring, om mönster och avvikelser i historisk utveckling. Det handlar om att förstå nutiden genom kunskap om dåtiden – men minst lika mycket om att förstå dåtiden genom nutiden. Nya situationer, nya sätt att leva sina liv, kommer också att generera nya historiska frågeställningar. Att ”arbeta hemifrån” är långtifrån ett nytt fenomen, och om vi nu får svårare att skilja på arbete och fritid, hem och arbetsplats, kan det också leda till en omvärdering av förgivettagna uppdelningar.

Ta nu en paus och damma lite – det sätter dig i förbindelse med att du är en kropp med fysiska behov, ger dig nya perspektiv på hur vi är människor i kroppar som smutsar ner, och kan till och med leda till nya historiska frågeställningar!

Carolina Uppenberg, postdoktor Ekonomisk-historiska institutionen, Lunds universitet.


[1] Tithi Bhattacharya (2017) “Introduction: mapping social reproduction theory” i Social reproduction theory. Remapping class, recentering oppression, red. Tithi Bhattacharya (London: Pluto press) s. 1-20, citat s. 1 “If workers’ labor produces all the wealth in society, who then produces the worker?”.

[2] Silvia Federici (2012) Revolution at point zero: housework, reproduction, and feminist struggle (New York: Autonomedia).

[3] Jane Whittle (2019) “A critique of approaches to ‘domestic work’: women, work and the pre-industrial economy”, Past & Present vol. 243, issue 1, s. 35–70, https://doi.org/10.1093/pastj/gtz002.

[4] Carmen Teeple Hopkins (2017) ”Mostly work, little play: social reproduction, migration, and paid domestic work in Montreal” i Social reproduction theory: remapping class, recentering oppression, red. Tithi Bhattacharya (London: Pluto Press) s. 131-147.

Den sista pesten i Sverige

De har stått i min bokhylla rätt länge och den globala pandemin med covid-19 aktualiserade en läsning av historikern och läkaren Bodil E. B. Perssons böcker om den sista gången som pesten spreds i Sverige under tidigt 1700-tal. Jag syftar dels på hennes avhandling Pestens gåta. Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne (2001), dels på fortsättningen Gud verkar med naturliga medel. Pestens härjningar i Skåne 17101713 (2006). Perssons resultat och slutsatser kan vara intressanta att relatera till och jämföra med dagens situation för att få ett historiskt perspektiv: Vilka övergripande likheter och skillnader finns med hanterandet av en annan högvirulent mikroorganism i den epok som föregick vår industriella modernitet?

Jämfört med dagens förhållanden när ett virus, som covid-19, kan få global spridning på några veckor är det påtagligt hur långsam spridningen av pesten var under den tidigmoderna epoken. (Den globala spridningen av covid-19 kan förslagsvis följas genom WHO:s ”Situation reports”: https://www.who.int/emergencies/diseases/novel-coronavirus-2019/situation-reports) Den pestvåg som drabbade Norden 1710–1713 hade sitt ursprung på Balkan ett decennium tidigare. Den nådde Krakow 1706, Warszawa 1707 och Danzig 1709. Därefter spreds den vidare längs med sydöstra Östersjökusten till Baltikum och Norden. En förändring från senmedeltiden i Europa var emellertid att kontroller och karantäner blev alltmer effektiva vilket medförde att spridningen mellan olika samhällen successivt minskade. Framför allt från mitten av 1600-talet går det att se mer glest spridda pestdrabbade socknar. Tidigare hade pesten spridits på breda fronter med hög dödlighet, men från mitten av seklet spreds epidemierna inte över lika stora områden och de hade en tendens att ebba ut fortare.

I Sverige började statens mer förebyggande åtgärder med Johan III som 1577 gav ut en karantänsförordning riktad mot främst skepp från infekterade orter. År 1620 förbjöds all seglats från sjukdomsdrabbade områden till svenska hamnar och 1638 infördes dödsstraff för dem som bröt mot isoleringsreglerna. Karantänssystemets utveckling kan vara orsaken till att det svenska fastlandet inte drabbades av de epidemier som slog mot Gotland 1662, i Holland och England 1664–1665 och Tyskland 1680.

Denna utveckling från spridda åtgärder under 1500-talet till mer samordnade i form av en systematisk smittskyddspolitik kan förklaras med att statens kraftigt ökade administrativa förmåga under 1600-talet. Karantäner och landkordonger, avspärrningar, blev alltmer koordinerade och genomgripande samtidigt som brott mot förordningarna belades med allt hårdare straff. Bodil Persson hävdar att de valda metoderna, gränskontroller och militära försvarsstrategier, bar den centrala administrationens prägel inriktade mot en fiende som skulle motas bort från det egna territoriet, ett språkbruk och ett handlande som även känns igen från pågående pandemi

Men varför, om Sverige så framgångsrikt undvikt pesten, gick det då inte 1710? I södra Östersjöregionen går det i början av 1700-talet att se ett informationsutbyte där Lübeck var en viktig nod. År 1709 var det också därifrån som nyheten om pesten i Danzig vidareförmedlades till Köpenhamn, Karlskrona och sannolikt också guvernementet i Malmö. Samarbetet försvårades emellertid av kriget då danska kronan försökte att återerövra Skånelandskapen från hösten 1709 till och med den danska arméns förlust vid Helsingborg senvintern 1710. Samtliga år från 1709 till 1713 i Skåne kan för övrigt betraktas som mer eller mindre krisår orsakade av i tur och ordning missväxt, koppor, fältsjuka och pest.

Slaget vid Helsingborg 28 februari 1710. Källa.

Den skånska guvernanten, Magnus Stenbock, hade en smittskyddspolitik som bestod av tre åtgärder: landkordong, sjökarantän och sundhetspass som skulle visa att innehavaren frisk. Landkordongen var främst inriktad på långväga resenärer på de stora vägarna och lätt att kringgå för lokalbefolkning genom skogsstigar och mindre vägar. Sjökarantänen fungerade dåligt främst västerut genom danska strandhugg och illegala kontakter över Öresund mellan allmogen och flyktingströmmar. Sundhetspassen åsidosattes ofta i praktiken av myndigheterna av tvingande nödvändighet, ekonomiska intressen eller av missförstånd. Förutom denna grovmaskighet i bevakningslinjen bidrog, enligt Persson, den långsamma informationsspridningen samt omsorgen om krigsmakten till bevakningslinjens svagheter. Ifråga om omsorgen om krigsmakten konstaterar Persson att det som var förbjudet för vanligt folk kunde anbefallas för armén och tvärtom. Författaren ger exempel på hur bönderna som bodde i en smittad by inte fick lov att ge sig iväg därifrån medan soldaterna som vaktade den däremot kunde befallas att lämna den drabbade byn för en annan, frisk, by – varpå de riskerade att ta med sig smittan.

Karantänssystemet och kontrollerna av de resande gav myndigheterna utmärkta möjligheter att övervaka och begränsa sina undersåtar samtidigt som vissa personer undantogs från reglerna. Tiggare och lösdrivare fick sina liv än mer kringskurna, ökända tyska legoknektar stoppades liksom spannmålsuppköpare från Blekinge. Vintern 1712 skulle två nya infanteriregementen sättas upp i Skåne och många unga drängar gjorde vad de kunde för att hålla sig undan. För myndigheterna kom pestkontrollerna då väl till pass. Samtidigt som till exempel den polske kungen Stanislaus Leszcynski, som huserade i Skåne, och dignitärer med anknytning till honom fritt kunde passera bevakningslinjerna. Vidare undantogs militärer och bönder som reste i kronans ärenden. Allmogen kunde emellertid också utnyttja avspärrningarna för sina egna syften. Persson ger exempel på drängar som använde avspärrningarna för att undgå fogdar som ville ha arbetskraft till sina pestsmittade gods där arbetskraften reducerats.

En omständighet i den pågående coronapandemin är att åtgärderna försinkades genom att kinesiska staten försökte att tysta ned varningar för det smittsamma viruset. Även i det tidiga 1700-talets Sverige var medgivandet att pesten hade anlänt, enligt Persson, föremål för heta diskussioner och språkliga hårklyverier bland både anhöriga och de lokala myndigheterna. Att från myndigheternas sida erkänna att pest utbrutit innebar ett omfattande ansvar. Bakom dessa kontroverser skymtar följaktligen en stark social press på sakkunniga eftersom den som ställde diagnosen kunde bli impopulär och allmänt otrevligt bemött. Tveksamheten låg också i pestens natur. Det finns flera olika varianter av farsoten, och många av symtomen var allmänna och gemensamma med andra sjukdomar. Exempelvis var många av pestepidemierna i varierande utsträckning en blandning av pest och fältsjuka, något som Persson huvudsakligen identifierar som epidemisk lusburen fläcktyfus. Det som till slut avgjorde kontroverserna var ofta epidemins vidare spridning med ett snabbt stigande antal dödsfall. Från myndigheternas sida var motivet till att undvika en uttalad pestdiagnos att man inte ville oroa befolkningen, skada handeln och skydda tillförseln av livsmedel från den omgivande landsbygden.

Ett exempel på denna senfärdighet att erkänna sjukdomen och dess konsekvenser står att finna i Ystad, på tidigt 1700-tal Skånes nästa största stad efter Malmö, med drygt 1800 invånare. In i det längsta ägnade sig magistraten åt önsketänkande och väntade med att sätta in motåtgärder. Det dröjde mer än två månader från pestens ankomst till staden innan portarna stängdes och kontakten med den omgivande landsbygden bröts. Detta skedde dessutom på guvernörens initiativ och inte stadens. Att magistraten försommaren 1712 svarade undvikande på guvernörens frågor om hälsoläget i staden och att den in i det längsta väntade med att förklara staden smittad är, enligt Persson, en välkänd reaktion som ständigt återkommer i pestens historia och som bidrog till smittspridningen. Det är enligt Persson en tänkbar förklaring till varför just området runt Ystad, dit stadens mäktiga köpmän hade många ärenden, drabbades så intensivt sensommaren 1712. När stadsportarna väl stängdes var pesten spridd i de omgivande landsbygdssocknarna. Parallellerna är tydliga med utvecklingen i den italienska staden Bergamo under våren 2020.

De anhöriga hade i sin tur också intresse av att vilseleda sakkunniga – såsom fältläkare, pestdoktorer och fältskärer – och dölja de verkliga förhållandena. Motivet var att de avlidna i pesten inte fick begravas traditionellt på kyrkogården, utan grävas ner utanför kyrkogården utan tillhörande ceremoni. Att grävas ner utanför kyrkogården var förknippat med att obotligt och för evigt bli prisgiven av djävulen. Det var ett öde som annars bara drabbade grova brottslingar, avrättade och självmördare där några förmildrande omständigheter inte hade kunnat identifieras.

Slutligen noterar jag att myndigheterna i vissa fall även i vår samtid initierar välgörenhet i coronabekämpningen, precis som myndigheter gjorde 1710. Den 14 april i år kom nyheten att Region Stockholm möjliggör för pengadonationer. Privatpersoner och företag kan skänka pengar till regionen i en speciell gåvofond riktad till covid-19. Beslutet togs av en bred politisk majoritet. Finansregionrådet Iréne Svenonius meddelade på presskonferensen att pengarna i första hand ska gå till inköp av utrustning, inventarier eller läkemedel.

Även i den epidemiska tiden vid pesten utbrott 1710 behövdes det mycket pengar. Slaget vid Poltava 1709 blev ett stort nederlag och alla tillgängliga offentliga resurser i Sverige slukades av kriget. Guvernören över Skåne, Magnus Stenbock, fick meddelat att han inte kunde räkna med någon finansiell hjälp från kungliga rådet i Stockholm. I december 1710 föreslog han därför biskopen en kollekt. Primärt var den avsedd för de fattigas behov. Syftet med insamlingen försköts emellertid från de fattigas nödtorft till att finansiera framtida kostnader för medikamenter, sjukvaktare, dödbärare, med mera. Det blev emellertid inga stora summor som kom in genom pestkollekterna.

Med andra ord präglades Sveriges pesthantering på 1710-talet av många olika problem, trots lång erfarenhet. Trots en betydligt mer precis medicinsk vetenskap, med bakteriologins genombrott under 1800-talet, och tillgång till avancerad teknologi av allehanda slag kan myndigheter på 2000-talet fortfarande bara delvis skydda sina befolkningar mot nya pandemier. I fallet med Skåne 1710–1713 är emellertid en av Perssons slutsatser i Pestens gåta att även om dödligheten lokalt kunde vara omfattande – som i främst Malmös fall – blev aldrig ödeläggelsen så omfattande som efter de senmedeltida epidemierna. Därtill var mortaliteten alltför begränsad. Gårdarna som blivit öde återbefolkades också relativt snabbt. Incitamentet till återhämtningen låg i granngårdar som inte drabbats, i byn och socknen lika väl som hos gårdarnas överlevare.

Fredrik Holmqvist, fil.dr i historia, författare till avhandlingen Populärhistoriens tjusning och kraft. Peter Englund och Herman Lindqvist i svensk historiekultur 1988–1995

Bilden av det slösaktiga Sydeuropa – coronakrisens enda konstant?

Det har väl inte undgått någon att det ekonomiska läget är ett hett tema i den offentliga debatten sedan knappt två månader tillbaka. Snabbt räknat (vilket kan innebära att en del inlägg missats av undertecknad) har svenska nationalekonomer och ekonomhistoriker gjort ett 40-tal debattinlägg i dagspress, poddar och på bloggar kring ekonomi kopplat till coronakrisen den senaste månaden. Det är strax över ett inlägg om dagen. Ett återkommande tema är om Sverige är i en bättre position att stimulera ekonomin jämfört med andra europeiska länder tack vare en låg statsskuld. Återigen kommer stereotyperna om det sparsamma Nordeuropa kontra det slösaktiga Sydeuropa fram.

Regeringen framhåller gärna att Sveriges utgångsläge är bättre än de flestas. Samma tanke lyftes även i ett specialavsnitt av mediehuset Kvartals podd Veckopanelen där de positiva sidorna med finansiell sparsamhet lyftes fram gång på gång. Mest talande är kanske citatet från ekonomiprofessorn Magnus Henrekson om ”spänningarna mellan de här som har skött sig i Nordeuropa och de här som inte sköter sig i Sydeuropa.”

Det är ett eko av hur t.ex. Nederländernas finansminister Wopke Hoekstra resonerat kring att EU-kommissionen borde utreda varför Sydeuropas länder inte på egen hand kan satsa sig ur krisen. De borde ha skött sig bättre menade Hoekstra. Portugals premiärminister kallade resonemanget ”motbjudande”.

Financial Times beskriver det som att det kanske är passande att det tagit bibliska proportioner på en katastrof för att den ”kalvinistiska doktrinen” skulle släppas av de nordeuropeiska länderna. ”Schwarze Null” – inga underskott – som sparpolitiken kallas i Tyskland är nämligen på väg att överges i spåren av coronakrisen. Skribenten Jamie Powell anspelar på Jean Calvin, den schweiziske kyrkofadern som på 1500-talet ännu tydligare än Martin Luther tog avstånd från katolicismen. Hårt arbete och sparsamhet var ett sätt att ära Gud. Den lyx som Katolska kyrkan ägande sig åt stod i vägen. Kalvinismen har haft ett väldigt inflytande över kulturutvecklingen i bl.a. – hör och häpna – Nederländerna och västra delarna av Tyskland. Även den svenska frikyrkorörelsen tog intryck.

Vad har 1500-talets kyrkohistoria med dagens ekonomiska debatt att göra? Mer än man kan tro. Inte minst om man vill förstå de moraliska övertoner som ofta läggs på debatten om statsskulder och budgetunderskott. De här skillnaderna i mentalitet hade naturligtvis spelat ganska liten roll om det inte vore så att de ska samsas inte bara i en gemensam inre marknad utan dessutom, som i fallet med Tyskland, Nederländerna, Italien, Spanien och Portugal för att nämna några, i en valutaunion.

Problemet är att dagens eurosamarbete och de mentala föreställningar som verkar leva vidare i det nordeuropeiska sättet att se på sina samarbetsländer i Sydeuropa inte har så mycket att göra med den ekonomiska verkligheten som den föreställda. Det sistnämnda sitter däremot djupt. Så ska man nog se på skillnaden mellan Nord och Syd. Retoriken mot Syd har svag empirisk grund och verkar i första hand vara riktad till en hemmaopinion för att stärka vissa politiska poänger.

Philipp Heimberger som är forskare på österrikiska tankesmedjan Wiener Institut für Internationale Wirtschaftsvergleiche, har gjort en genomgång av den italienska ekonomin sedan inträdet i eurosamarbetet 1999 fram till nu. Ett enda år sedan 1999 har den italienska statsbudgeten gått med underskott, det var 2009 och då uppgick det till 0,9 procent av BNP, vilket är jämförbart med de siffror svenska finansministrar stolt visar upp (2009 var det svenska budgetunderskottet också 0,9 procent med en statsskuld på ca 40 procent, återkommer till detta). Grafen nedan visar samtidigt att både Tyskland och Nederländerna haft betydligt större svängningar i sina respektive budgetsaldon under 20 år. Först 2016 har t.ex. Nederländerna ett bättre saldo än Italien. Det tyska underskottet innan eurointrädet kan nog i stort sett förklaras av kostnaderna för återföreningen mellan Öst- och Västtyskland.

En bild som visar text, karta

Automatiskt genererad beskrivning

Källa: AMECO (2019). Hämtad från Philipp Heimberger.

Den riktigt sorgliga berättelsen visas dock av siffrorna för BNP per capita i grafen nedan. År 1999 låg Italiens nivå ca 1000 euro över snittet för 12 euroländer. 20 år senare, precis innan coronakrisens början, hade nivån fallit till nästan 4000 euro under snittet. Dagens unga italienare har det markant sämre än sina föräldrar. Nästan två miljoner unga har emigrerat sedan 2008. Av de som stannar kvar bor en allt högre andel hos sina föräldrar (66 procent bland unga 18–34 år) och har inte råd att bilda familj, vilket är en orsak till den åldrande befolkningen. Det är en katastrofal trend, men inte p.g.a. för liten sparsamhet utan för stor.

En bild som visar karta, text

Automatiskt genererad beskrivning

Källa: Eurostat; Philipp Heimbergers beräkningar. Euro area average (EA-12) inkluderar följande länder: Österrike, Belgien, Tyskland, Spanien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal. Hämtad från Philipp Heimberger.

Sedan eurointrädet har Italien, som Heimberger skriver, varken kunnat hålla en nationellt anpassad penningpolitik eller växelkurs. EU:s hårda krav på åtstramning och restriktioner av finanspolitiken har också bakbundit de nationella politikerna i att kunna stimulera ekonomin. Ju mer den italienska ekonomin hålls tillbaka desto mer ökar skuldkvoten som nu stabiliserat sig på ca 130 procent av BNP.

Just statsskuldsnivån är också den springande punkten. Likt Sverige hade Italien med sig en betydande statsskuld från 1980- och 1990-talens valutaturbulenser. Dessa uppkom till stor del av obalanser i dåtidens europeiska växelkurssamarbete European Exchange Rate Mechanism (ERM). Framför allt kopplat till de höga räntor som Bundesbank höll för att inte släppa iväg inflationen trots att de offentliga utgifterna ökade i samband med den tyska återföreningen. Men till skillnad från Sverige, som släppte kronans anknytning till de europeiska valutorna 1992 och sedan dess har haft en flytande valuta, har Italien inte kunnat växa sig ur sin statsskuld med hjälp av en flexibel växelkurs.

Visst finns det här något väldigt självförhärligande i Nordeuropas sätt att se på Sydeuropa. Den svenska självgodheten kring statsfinansernas skick vet nästan inga gränser. Trots att regeringen sedan 2014 har stramat åt och inte låtit BNP-ökningarna fullt ut synas i mer resurser till regioner och kommuner, bättre katastrofberedskap eller större infrastrukturinvesteringar, utan istället valt att låta statsskulden minska i allt snabbare takt till en nivå långt under EU:s regler. Det har försatt Sverige i ett sämre beredskapsläge inför en pandemi än vi annars kunde ha haft. Av bl.a. kostnadsskäl monterades beredskapslagren av medicinsk utrustning ned under 1990- och det tidiga 2000-talet.  

Nordeuropeisk vän av ordning skulle kanske invända att problemet är just att den italienska ekonomin i grunden har så stora skavanker att den inte kan växa sig ur sin skuld. Niklas Ekdal menar på DN:s kultursida att ilskan mellan Nord och Syd handlar om att ”protestantiska länder inte vill betala katolska länders räkningar”. Då kanske man ska påminna sig om att det var italienska brandflygplan som hjälpte Sverige under sommaren 2018 när skogsbränder härjade i våra norra landsdelar. Sverige hade ju sparat in på sina egna.

Visst har Italien strukturella problem med bl.a. demografi och regionala klyftor. Men problemen förstärks snarare än hjälps av de obalanser som eurosamarbetet skapar. Tragiken är att även Sverige som inte är ett euroland underblåser föreställningen att obalanserna inte har något med saken att göra. Italien och de andra sydeuropeiska länderna har sig själva att skylla.

Ödmjukhet inför att den svenska positionen gynnas av att vi står precis bredvid eurosamarbetet och kan dra nytta av tysk köpkraft men samtidigt har vår egen valuta att ta upp lån i tycks inte existera i den ekonomiska debatten här. Kanske är det den där protestantiska självbilden som tittar fram när man minst anar det. Åtminstone verkar grundlig empiri väga lätt mot stereotypen av de slösaktiga katolikerna i södra Europa.

Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia, Uppsala universitet