Måste det bli så dyrt? Ett inlägg om byggkostnader och den svenska förvaltningen

Sedan knappt en månad är ombyggnationen av Studenternas IP i Uppsala är färdig. Enligt SVT:s rapportering landade de slutgiltiga kostnaderna på drygt 600 miljoner kronor, vilket är 100 miljoner kronor, eller tjugo procent, mer än beräknat.[1] Utfallet är inte särskilt uppiggande men heller inte särskilt förvånande. Om någon skulle be dig nämna ett byggprojekt som pågått de senaste åren skulle det med största sannolikhet vara ett projekt som drogs med överkostnader. Ombyggnationerna av Akademiska sjukhuset i Uppsala, av Slussen i Stockholm och bygget av Nya Karolinska sjukhuset i Solna är bara några exempel. Problemet förefaller inte heller vara nytt. Nya Karolinska är inte det första sjukhuset i Stockholmsregionen som blivit betydligt dyrare än beräknat. När Huddinge sjukhus byggdes på 1960-talet ökade kostnaderna från beräknade 600 miljoner till drygt 1,2 miljarder kronor.[2] Det verkar nästan som att det är någon slags naturlag att byggprojekt blir dyrare än beräknat. I forskningen är problemet med kostnadsöverskridanden också väl belagt. Ofta saknas dock ett historiskt perspektiv, vilket gör att slutsatserna riskerar att bli förvanskade och att det blir svårt att dra lärdomar från tidigare erfarenheter. I det här inlägget kommer jag att diskutera uppblåsta byggnotor ur ett längre perspektiv och sedan använda exemplet för att visa hur bristen på historiska studier om den svenska förvaltningen gör att det är svårt att dra några slutsatser om vad som fungerar bra och dåligt med dagens system, något som är problem inte bara när det gäller byggkostnader utan för förvaltningsfrågor i stort.

De många exemplen på byggprojekt som blivit dyrare än förväntat väcker en del frågor. Är det helt enkelt så att offentlig sektor inte är särskilt kompetent som byggbeställare? Det kan vara frestande att utifrån rapporteringen i media dra den slutsatsen. Problemet är bara att en sådan slutsats skulle vara baserad på ett skevt urval av fall. De projekt som rapporteras om i media är förmodligen inte särskilt representativa utan utgörs av de största och mest kostsamma projekten. För att få en korrekt bild av byggandet krävs ett annat urval.

Någon systematisk insamling av kostnadsöverskridanden vid offentliga byggprojekt verkar dock inte göras. Upphandlingsmyndigheten publicerar årlig statistik om offentlig upphandling, men inkluderar inte sådana uppgifter. Det närmsta jag hittat är enskilda studier om exempelvis infrastrukturprojekt. I Lundberg et al konstateras att vägprojekt i Sverige mellan 1997 och 2009 i genomsnitt hade kostnadsöverskridanden på 11,1 procent medan järnvägsprojekt låg på 21,1 procent.[3] Det verkar alltså som att det finns en viss grund för att påstå att det finns systematiska problem med kostnadsöverskridanden. Studien visar också att problemet i stor utsträckning är ett internationellt fenomen. I en sammanställning av studier från olika länder och världsdelar framgår att mellan 50 och 100 procent av de undersökta projekten blev dyrare än beräknat. Hur stora skillnaderna mellan beräknade faktiska kostnader det blev skiljde sig dock, både beroende på vilket land det rörde sig och vilken typ av projekt. Sverige stod sig dock relativt väl i denna studie.

Det förefaller således vara något av en konstant att kostnadsramarna för offentliga byggprojekt spricker. En variant på det teman har utforskats av den danske samhällsvetaren Bent Flyvbjerg som under många år tillsammans med en stor grupp forskare studerat vad de kallar för ”megaprojekt”.[4] Dessa projekt är stora och ofta är det offentliga organisationer som står som beställare. En ytterligare faktor är att projekten inte bara är stora och dyra, de har dessutom ofta en tydlig symbolisk laddning. Flyvbjerg et al menar att det sistnämnda också är en viktig anledning till att projekten tenderar att bli för dyra. Genom att underskatta kostnaderna är det lättare att få grönt ljus för att sätta igång, och när man väl börjat bygga är det svårt att neka extra medel när det visar sig att kostnaderna blir för höga. Flyvbjerg et al har dessutom visat att stora projekt tenderar att dras med överkostnader och att resultaten står sig över en lång tidsperiod och i många olika länder. I och med att de bara inkluderar stora projekt i sin studie säger det dock inget om hur ofta mindre projekt blir dyrare än beräknat. Lundbergs et al studie visar tvärtom att för svenska väg- och järnvägsprojekt var det de små projekten som hade de procentuellt sett största kostnadsöverskridandena. Det verkar alltså som att både stora och små projekt blir dyrare än beräknat.

Betyder det här att det finns något inneboende i hur offentlig sektor fungerar som gör att byggnadskostnaderna skenar? Även om det finns indikationer på det i forskningen så finns inte några riktig starka belägg för det. När det gäller Flyvbjergs studie visar de mycket riktigt att problemet funnits under en lång tidsperiod. De har å andra sidan fokus på stora projekt, och det skulle kunna vara så att de faktiskt oftare blev dyrare än mindre projekt, och att Lundbergs et al studie inte är särskilt representativ. De studier som Nilsson et al hänvisar till är också från 1990-talet och framåt. Kanske är det ett relativt nytt fenomen?

I min avhandling har jag studerat byggupphandlingen i Uppsala kommun mellan 1870 och 1975.[5] Där fokuserar jag visserligen på husbyggnader och inte på infrastrukturprojekt, men resultaten kan ändå vara av visst intresse i sammanhanget. Diagrammet nedan visar så kallade boxplots för fyra delperioder. Boxplots visar hur fördelningen av observationer av en variabel ser ut baserat på beräkningar av vad som kallas kvartiler. En kvartil motsvarar en fjärdedel av alla observationer. Kvartil ett visar fjärdedelen av observationer med lägst värden, kvartil två fjärdedelen över kvartil ett upp till mitten av alla observationer, och så vidare. Värdet på observationerna i det här fallet visar den procentuella skillnaden mellan den beräknade kostnaden för projektet och den faktiska kostnaden. Det innebär att strecket som går mitt igenom lådan markerar medianen: Hälften av alla byggprojekt för respektive tidsperiod hade ett kostnadsöverskridande som var högre än värdet som markeras av det vita strecket. Lådornas överkant visar den tredje kvartilen, eller medianen för datasetets övre hälft och underkanten den första kvartilen. Diagrammet visar att under de två första perioderna, det vill säga mellan 1870 och 1945, hade mer än hälften av byggprojekten i Uppsala kostnadsöverskridanden.[6] För de två senare perioderna, 1946 till 1975, är medianen istället nästan precis noll. Det betyder att lika många projekt blev dyrare än beräknat som blev billigare än beräknat. Det betyder också resultaten går emot den forskningen som refererats. Det måste inte bli för dyrt.

Källa: Ericsson (2019)

Även dessa resultat medför såklart begränsade möjligheter till slutsatser. Det rör sig trots allt bara om en kommun och det är därför svårt att veta vad denna utveckling beror på. Var det något specifikt som kommunen gjorde eller var det sättet som byggmarknaden under perioden fungerade som gjorde att kostnaderna inte drog iväg? Åren efter andra världskriget präglades av ökat byggande, industrialisering av byggbranschen och att kommunernas organisation växte och omstrukturerades. Det är dock intressant att notera att det trots den kraftiga efterfrågeökningen, och trots att det stundtals var hög inflation, inte uppstod problem med systematiska överkostnader. Det är således knappast någon naturlag att offentliga byggprojekt blir dyrare än beräknat. Kostnadsöverskridanden är inte heller det enda som är av betydelse. Den totala kostnaden och kvalitén på byggnaderna är naturligtvis också viktiga, om inte viktigare.

Trots det kanske det ändå kan finnas en poäng i att titta närmare på hur det offentliga byggandet tidigare har fungerat. Både offentlig sektor och marknaden har visserligen förändrats mycket. Kommunerna är större, mer professionaliserade och mer regelstyrda. På byggmarknaden har utvecklingen har gått mot mer komplicerade kontraktstyper samtidigt som de stora företagen är mer dominerande. Hur påverkar sådana saker hur byggupphandlingen fungerar? Dessa förändringar gör det svårt att dra några lätta lärdomar från förr, men meningsfulla jämförelser torde ändå vara möjliga. Forskningen om hur den offentliga förvaltningen fungerade under 1900-talet är dock inte särskilt omfattande. Det är därför svårt att veta vad som egentligen skiljer dagens system från hur det fungerade tidigare, förutom vissa mer lättidentifierade strukturella förändringar. Som jämförelse kan t ex debatten om New Public Management (NPM) nämnas. Det mesta av forskningen kring NPM har ett påfallande kort perspektiv, vilket försvårar möjligheterna att identifiera vilka aspekter av hur dagens system fungerar som faktiskt är konsekvens av NPM och vilka delar som har betydligt djupare rötter. Det finns många delar av den svenska förvaltningens 1900-talshistoria som säkerligen skulle kunna erbjuda såväl positiva som avskräckande exempel. Det vore synd om vi inte kunde göra mer för att ta vara på dessa lärdomar, och här har sannerligen vi historiker en möjlighet att fylla en viktig lucka.


[1] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/smyginvigning-av-studenternas-100-miljoner-dyrare-an-beraknat

[2] Ericsson 2019, s. 182.

[3] Lundberg et al 2011.

[4] Flyvbjerg et al 2005.

[5] Ericsson 2019.

[6] Perioderna är olika långa av skäl som redovisas i avhandlingen.

Den påhittade Drottning Kristina

Såhär i statyrivartider vill jag också vara arg. Men medan statyerna som faller runt om i västvärlden faller för att de representerar värderingar som anses förkastliga idag, vill jag ondgöra mig över folk i nutiden som felaktigt framhåller historiska personer som förebilder. Som framställer dem som innehavare av våra värderingar men i en annan tid. Två före detta miljöpartister tycker till exempel att det vore en bra idé att resa en staty över heliga Birgitta istället för krigarkungar. Saker och ting skulle på något sätt bli bättre av en staty av en hallucinerande 1300-talskvinna som spred rykten om att den svenska kungen var homosexuell och att drottningen mördade barn. Men nej, istället tänker jag hacka på de som gjort Drottning Kristina (1626–1689) till någon slags feministisk förebild.

Närmare bestämt dyker hon upp i den flora av uppbyggliga feministiska minibiografier för barn som blivit en grej de senaste åren, till exempel Godnattsagor för rebelltjejer: 100 berättelser om fantastiska kvinnor av Elenna Favilli och Francesca Cavallo. På en eller ett par sidor skildras kvinnor ur historien och nutiden som levt häftiga liv. Genom att lära sig om dessa kvinnor ska unga tjejer uppmuntras att leva sitt liv som de själva vill och trotsa inskränkande normer. ”Tänk om prinssessan inte gifte sig med prinsen, utan istället valde att bli astronaut?” som reklamen för Godnattsagor… lyder.

I sig finns det inget problem med den här typen av böcker, att folk lär sig historia är bara av godo. Men då ska de lära sig just historia. Man ska hålla sig till fakta, inte utelämna delar eller rycka personer ur sitt sammanhang för att kunna skapa en skev eller rentav falsk förebild. Det kan verka småsint att hacka på böcker för barn men det är ju just autenciteten som är viktig här, annars hade man lika gärna kunnat skriva boken ”100 påhittade kvinnor som trotsade varenda norm”. Förutom Godnattsagor för Rebelltjejer 2, har jag läst Banbrytande Badassbrudar: 52 kvinnor som förändrade världen av Mackenzi Lee, Lev som du vill: Tio svenska kvinnor visar vägen av Birgitta Ohlsson samt Svenska hjältinnor: 100 berättelser om smarta, starka och modiga kvinnor av Colette van Luik och Anna Nordlund.[1]

Det ska också sägas att Drottning Kristina är en spännande person och att hon levde ett häftigt liv. Hon föddes som enda barn till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Sverige och uppfostrades efter sin faders död till att ta över tronen. Hon fick därmed en bildning och stimulans som inte många andra kvinnor fick på den här tiden. Hon började som tonåring delta i regeringens möten och myndigförklarades 1644 men abdikerade bara tio år senare. Kristina lämnade därefter Sverige och bosatte sig sedermera i Rom efter att ha konverterat till katolicismen på vägen. Hon försökte bli drottning av Polen och Neapel och levde ett liv omgiven av intellektuella och kulturpersonligheter. Efter sin död begravdes hon i Peterskyrkan i Rom. Jag har med andra ord full förståelse för att hon har uppnått en viss kultstatus men jag ställer mig skeptisk till hur hennes liv vinklas och förhärligas i dessa böcker.

Vi kan ju börja med det här att hon gick sin egen väg. Alla böcker tar upp att hon abdikerade och gav upp sin makt för att göra något annat av sitt liv, för att bli katolik. Det var ett egensinnigt beslut som säkert inte var lätt att fatta. Men hon gav inte direkt upp allt. Det ingen bok tar upp är att hon fick så kallade underhållsländer, bland annat Norrköping, Öland och Gotland och områden i Tyskland, som skulle ge henne intäkter att leva av resten av sitt liv. Det var ingen dålig inkomst, motsvarande ungefär 90 miljoner kronor om året.[2] Även om hennes underhåll i praktiken blev mycket mindre var det inte direkt så att hon klippte föräldrarnas kreditkort, flyttade in i en nedlusad etta i förorten och började försörja sig själv som servitris. Och inte heller lämnade hon dörren stängd för att återvända. Inte mindre än två gånger kom hon tillbaka för att se efter sina förläningar och förhandla upp sitt underhåll. En gång hotade hon med att göra comeback som drottning. Och som vi redan sett försökte hon bli drottning i Neapel och Polen. Jag ser liksom inte vad det är mina döttrar ska lära sig här, att både äta och vilja ha kvar kakan?

Drottning Kristina 1667. Källa.

Att hon inte ville gifta sig och skaffa barn framhålls också i flera av böckerna. Med andra ord, Kristina valde att satsa på sig själv istället för att stå hemma vid spisen med skrikande spädbarn. Att hon inte gifte sig är förståeligt, hade det funnits en man med i bilden hade han kunnat begränsa hennes inflytande rejält, ja till och med förskjutit henne till en sidoposition. Se hur det gick för Ulrika Eleonora den yngre. Men att hon skulle haft så värst mycket mer press på sig att gifta sig och skaffa barn än en kung utan levande syskon tror jag inte på. Alla kungar och drottningar hade som jobb att se till att ätten fortlevde. Inte minst för att om ätten dog ut fanns risk för både uppror och krig. Även om jag inte kan säga att Karl XII fick utstå lika mycket utstod han ändå samma typ av press som Kristina att gifta sig och skaffa barn. Hans val att leva singel har aldrig hyllats som egensinnigt, dock, eftersom han inte är drottning Kristina.

Ingen av böckerna problematiserar heller hennes maktposition på ett vettigt sätt. Hennes möjligheter att bete sig så som hon ville var nog större än de flesta andra kvinnor OCH män vid den här tiden, så länge det inte ledde till diplomatiska konflikter eller uppror kan man föreställa sig. Hon var drottning. Birgitta Ohlsson skriver till exempel under rubriken ”Lär av Kristina” att man ska hitta sin egen väg. Ja, men det blir ju mycket enklare om man är rik och mäktig. Under rubriken ”Lev som Kristina” skriver Ohlsson vidare att om man har mycket pengar och makt så är det lätt att glömma bort det och att man måste behandla andra respektfullt. Emellertid tror jag inte att drottning Kristina någonsin glömde bort att hon var drottning, sin anor eller sin position.

Rent ut sagt komiskt blir det när van Luik och Nordlund skriver att deras urval av kvinnor har gemensamt att ”de inte har accepterat att låta sig begränsas av ett samhälle där män har styrt och bestämt hur flickor och kvinnor ska vara.” Visst, det finns olika typer av makt. Även en regerande drottning måste följa eller förhålla sig till normer och regler som dikteras av andra än henne själv. Men drottning Kristina levde trots allt inte i ett samhälle styrt av män eftersom hon själv satt på tronen. Lika komiskt blir det att en drottning ens förekommer i en bok med titeln Rebelltjejer då Kristina inte gjorde ett jota för att förändra könsnormerna för någon annan, eller när Ohlson skriver att Kristina blev osams med ”mäktiga personer för att få igenom det hon tyckte var viktigt.” Ja, men hon var ännu mäktigare. Hon var inte en sekreterare som klättrade från beskedliga förhållanden till regeringspost och adelspalats. Det fanns förvisso flera sådana i Kristinas samtid men de tjänade henne.

I flera av böckerna omtalas Kristina som en fredsälskare eller åtminstone någon som föredrog att Sverige skulle bli känt för något annat än krig. Istället skulle Sverige nu klättra på kulturrankingen och hon bjöd in flera kända intellektuella och konstnärer. Problemet med det resonemanget är två: Enda anledningen till att Kristina kunde bjuda in alla dessa personer var att Sverige från och med Westfaliska freden 1648 fick sitta vid vuxenbordet i Europa. Det var med Sveriges nyvunna stormaktsstatus Kristina kunde locka till exempel Descartes till Stockholm. För det andra var Sveriges finanser körda i botten efter årtionden av krig. Sverige åtnjöt sex år av fred under Kristina men å andra sidan var alternativet inte realistiskt. Hur Kristinas regeringstid sett ut om hon tillträtt tronen med en statsbudget i balans får vi aldrig veta.

Sen var det detta med Kristinas sexualitet. I Svenska hjältinnor, på Kristinas uppslag, syns två kvinnor som kysser varandra medan Kristinas läggning i Rebelltjejer behandlas med ett ”det sägs”. Banbrytande badassbrudar går all in och menar att Kristina var ickebinär. Förvisso finns det ett visst stöd för att hon faktiskt skulle ha känt sig attraherad till kvinnor, men det finns lika goda bevis på att hon varit förälskad eller åtminstone förtjust i män. Dessa män, framför allt Magnus Gabriel de la Gardie och kardinalen Decio Azzolino, förekommer dock inte. Trots att de var viktiga för Kristina så har de helt försvunnit ur berättelsen om Kristina som ska förmedlas till våra döttrar.

Till sist ska Banbrytande badassbrudar ha ett hedersomnämnande. På engelska har boken undertiteln 52 forgotten women who changed the world och ja, jag vet inte vem som glömde bort Kristina. Det är lite som att jag, som inte är kemist, skulle gå förbi en tavla på det periodiska systemet och säga ”titta, nummer 73, Tantal! Det grundämnet pratar vi aldrig om, det har vi helt glömt bort”. Bara för att man själv inte kan något betyder det inte att andra glömt bort det. Och jag är nyfiken på vilket sätt Kristina förändrade världen. På sätt och viss förändrar vi alla världen, som regn som sakta men säkert gröper ur och omformar berg, men jag antar att det inte är det som avses här. Kristinas liv hade emellertid ingen effekt på några normer, hennes liv inspirerade inga protester, demonstrationer eller förändringar. Uppenbarligen glömde vi dessutom bort henne. Hon levde sitt liv, hon dog, och världen rullade vidare.

Sen kom de här författarna, mer än 350 år senare, och valde ut vissa bitar av hennes liv som inspirerande, som vore de hela hennes liv. Att hon genom sin position kunde leva friare och sedan levde på ett fett underhåll glömmer vi bort, liksom att hon var misogyn eller lät mörda en man. Och visst, allt inte kan finnas med i en minibiografi. Men om man ska använda riktiga personer liv (märk väl, inte deras tankar, inte deras prestationer, utan deras liv) på ett moraliserande sätt är det viktigt att inte förvränga eller förfalska. Likaså måste man kunna förklara att en drottning har andra förutsättningar än en bonddotter eller en slaktardotter. Makt och klass spelar roll. Sammanhang spelar roll. Om man som författarna till de här böckerna tar bort makt, klass och sammanhang blir resultatet snarare en seriefigur än en riktig person. Vilket inte är helt fel å andra sidan. Drottning Kristina är en lika realistisk förebild som Elsa i Frost eller Wonder Woman.


[1] För en annan typ av kritik av den här typen av böcker, se Linda Skugges recension av Lev som du vill; https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/4qewKV/nej-vagen-till-framgang-stavas-traggla

[2] Enligt Edvinssons och Söderbergs historiska valutakonverterare.

Vad fan är hög standard? Priser och levnadsnivå idag och igår

Det rådande läget i världsekonomin får många att oroa sig för hur deras personlig ekonomi ska påverkas. Kommer jag ha råd med de saker som jag vant mig vid? För att förstå utvecklingen av människors levnadsnivå, både idag och i historisk tid, lutar sig forskningen mot beräkningar av löner och inkomster i reala termer; Hur mycket mer eller mindre kan en person köpa av varor och tjänster idag jämfört med igår?

Alla uppskattningar av levnadsstandardens utveckling mellan två tidpunkter fordrar två ingångsvärden. För det första en uppskattning av personers inkomst så som den gällde vid respektive tillfälle. För det andra en värdering av hur den allmänna prisnivån förändrats under samma tidsrymd. Med andra ord: hur hög har inflationen varit? Om inkomsten i kronor räknat har gått upp men priset på de saker som en person konsumerar stigit ännu mer, då har levnadsstandarden i själva verket sjunkit. Men hur vet vi egentligen hur prisnivån har förändrats? Och vad menas egentligen med ”allmän” i detta sammanhang?

Idag beräknas prisnivån med hjälp av det som kallas KPI, eller konsumentprisindex. Det är en uppskattning av priserna på en uppsättning varor som köps och konsumeras av en tilltänkt genomsnittlig medborgare i Sverige. Ansvaret för att ta fram dessa siffror ligger hos Statistiska Centralbyrån (SCB). Så här ser till exempel varukorgen som de använder ut för år 2020:

HuvudgruppAndel
Livsmedel och alkoholfria drycker14%
Alkoholhaltiga drycker och tobak4%
Kläder och skor5%
Boende24%
Inventarier och hushållsvaror6%
Hälso- och sjukvård3%
Transport13%
Post och telekommunikationer4%
Rekreation och kultur12%
Utbildning0%
Restauranger och logi8%
Diverse varor och tjänster7%

SCB uppskattar fördelningen av konsumtionen på olika huvudgrupper genom att observera svenskarnas faktiska konsumtion under det gånga året. Inom varje huvudkategori gömmer sig i sin tur ett antal faktiska varor och tjänster. För att uppskatta hur den allmänna prisnivån förändrats mellan två tidsperioder följer SCB kostnaden för dessa varor, och de viktas ihop med hjälp av proportionerna i tabellen.  

Varukorgen är med andra ord tänkt att representera hur de flesta människors konsumtion ser ut. Men för vem ser fördelningen egentligen ut på exakt detta sätt? En nykterist lägger till exempel inte fyra procent av sin inkomst på alkohol och tobak. En rik person spenderar sannolikt en högre andel av sin inkomst på restaurangbesök och upplevelser och en låginkomsttagare lägger mer på livets nödtorft. Någon som bor på landsbygden spenderar oftast mer på transporter under det att en storstadsbo måste lägga en större andel av sina pengar på sin bostad.

Från detta följer att den utveckling av prisindex som räknas fram av SCB inte är en korrekt beskrivning av någon enskild persons faktiska levnadsomkostnader. När prisutvecklingen skiljer sig kraftigt åt mellan olika typer av varor blir den allmänna prisutvecklingen en ganska dålig indikator över levnadskostnaden för varje enskild person. I så måtto är den är endast en approximation. Ett konkret exempel kan vara bostadsprisutvecklingen. I Stockholm lägger en person i regel en större andel av sin inkomst på sin bostad, och denna post väger därmed tyngre i budgeten än vad den gör för den genomsnittlige svensken. Samtidigt har priserna på bostäder stigit mycket snabbare i huvudstaden än i landet som helhet. Båda ingångsvärdena, hur bostadsposten viktas i korgen och hur priserna utvecklas, blir därför missvisande.    

Mot bakgrund av de svårigheter som är förenade med att uppskatta levnadsnivåns förändring idag, är det inte förvånande att det har varit föremål för meningsutbyte också inom den historiska forskningen. Ett exempel på hur något så torrt som prisindex kan bli akademiskt sprängstoff är debatten om arbetarklassens levnadsstandard under den industriella revolutionen i Storbritannien, det som gått under namnet ”the real wage debate”. Redan Friedrich Engels i ”The Condition of the Working Class in England” från år 1845 pekade på frånvaron av reala förbättringar för arbetarklassen breda lager, trots en kraftig urbanisering och stegring av arbetsproduktiviteten under de närmast föregående årtiondena. Allt sedan dess har debatten fortgått mellan ”pessimister” och ”optimister”.

Ett vägskäl i debatten kom 1983 när Jeffrey Williamson och Peter Lindert publicerade en studie där de ansåg sig bestyrka optimisternas tolkning. Den menade att de reala lönerna visserligen låg stilla under tiden före 1820, men att de därefter gick att se en tydlig stegring år för år. Deras bevis härrörde från nya löneserier som kombinerades med ett nytt prisindex. Bland annat tog de fram nya serier över priset på bomull från exportstatistiken och nya data på bostadskostnader, det senare hämtat från uthyrningen av ett antal stugor i Trenham. De reviderade också om de respektive varornas vikt i varukorgen på ett sätt som de menade bättre representerade en arbetares konsumtion.

Williamson och Linderts slutsatser kritiserades snart i en artikel av Nicholas Crafts. Han menade att andelen av konsumtionen som lades på kläder överskattats. Författarna kritiserades också för att ha använt exportpriset på bomull för att skatta prisutvecklingen på kläder, vilket lett till det underförstådda antagandet att människor endast konsumerade bomullsplagg. Något som inte var i överenstämmelse med verkligheten. Det visade sig att deras mer optimistiska bild till stor utsträckning drevs av detta antagande.

Den stora murbräckan mot Williamson och Linderts resultatet kom emellertid något senare. Charles Feinstein publicerade år 1998 en artikel som bestyrkte pessimisternas tolkning av förloppet. Han viktade om korgen på ett annorlunda sätt, och lät tyngden för bomullskläder vis-a-vi plagg tillverkade av ull och linne stiga i takt med hur den faktiska konsumtionen av dessa varor framskred. Han uppdaterade också serien över bostadskostnader. Även om de levnadsstandarden faktiskt steg något mellan 1780 och 1850 också med Feinsteins index, så var ökningen i de reala lönerna bara hälften så hög som tillväxten av BNP per capita under samma period.

Gregory Clark publicerade 2005 ytterligare en serie över reala löner, denna gång under en mycket lång tidsperiod: från 1209 till 2004. Han menade att Feinstein hade fel, och att löner i själva verket steg kraftigt under 1800-talet. Clarks slutsats kom som ett resultat av två faktum: 1) att hans serie över levnadsomkostnader steg långsammare och 2) att de reala lönerna i hans fall var lägre före år 1800 än vad som var fallet i Feinsteins serie, trots att slutpunkten i de två fallen var liknande, vilket på så sätt orsakade en starkare ökning i Clarks serie.

År 2007 kom Robert Allen ut med text som försökte balansera mellan Feinstein och Clark. Allen visade att skillnaden mellan det två kunde hänföras i lika delar till hur olika varor viktades och till utvecklingen av priserna på de ingående varorna. Från de två prisserierna tog Allen fram en egen serie som han menade var en förbättrad syntes av de två. Han ansåg att Clark underskattat hur stor andel av inkomsten som lades på kolhydrater, 27 procent i Clarks fall och 39 procent i Feinsteins index. Han accepterade å andra sidan flera av den förras nya prisserier som en förbättring. Allens nya index hamnade betydligt närmre Feinsteins än Clarks, och bekräftade därmed en pessimistisk tolkning av den industriella revolutionens inverkan på den brittiska arbetaklassens levnadsstandard. Nya inlägg i debatten har anlänt med jämna mellanrum, så det sista ordet är säkerligen inte sagt.

Ett annat tema inom den historiska levnadsstandardforskningen har varit att förstå skillnader i reala löner mellan länder. Denna diskussion tog ett språngsteg med en artikel av Robert Allen från 2001 där han jämförde löner för byggnadsarbetare i ett antal europeiska storstäder under en period från medeltiden till första världskriget.

Utöver det nya i att jämföra en grupp av arbetare som existerat i nästa alla länder och tider, och för vilka arbetsvillkoren dessutom var likartade överallt, var den stora nydaningen i Allens arbete att ta fram en metodik för att jämföra levnadsomkostnader på olika platser. Istället för att uttrycka förändringen av reallönerna i termer av ett index utvecklade Allen något som han kallade för en välfärdskvot (welfare ratio). Denna kvot uttrycker hur många varukorgar en arbetare i en viss stad vid en viss tidpunkt hade råd att konsumera. Han presenterade två varianter. En varukorg som var förenad med vad en person var i behov av att konsumera för att överhuvudtaget överleva, som på så sätt reflekterade ett existensminimum (subsistance basket). Och en korg som reflekterade den typ av konsumtion som en person eftersträvade om det kunde begagna sig mer än bara livets nödtorft. Allen kallade den för en varukorg förenad med respektabel konsumtion (respectability basket). Innehållet i de två korgarna återfinns i tabellen nedan.   

ExistensminimumRespektabel konsumtion
Kilo bröd182
Kilo spannmål170
Kilo ärtor2034
Kilo kött526
Liter öl182
Kg ost och smör310,4
Antal ägg52
Kilo tvål1,32,6
Meter linnetyg35
Kilo levande ljus1,32,6
Liter lampolja1,32,6
Bränsle (miljoner BTU)25
Hyra5% utöver övriga kostnader5% utöver övriga kostnader

Allen menade att en person som hade råd med en respektabel konsumtion främst konsumerade färdigt bröd som de köpte på marknaden, och att de åt mer animalier och drack mer öl än de som fick nöja sig med ett existensminimum. Allen antog vidare att en manlig arbetare jobbade 250 dagar om året och försörjde en familj med hustru och två minderåriga barn.

Allens beräkningar på basis av dessa antaganden visade att det skedde en divergens inom Europa under århundradena efter digerdöden. I östra och södra Europa föll reallönerna stadigt nedåt och träffade botten kring år 1800. I nordvästra Europa, i det här fallet representerat av London och Antwerpen, bibehölls däremot lönerna på en hög nivå. Allen har i andra arbeten pekat på de höga reallönerna i Storbritannien som en anledning till att mekaniseringen av fabriksproduktionen startade just där och då, och i förlängningen varför den industriella revolutionen ägde rum.

Alltsedan publiceringen av Allens studie har debatten fortgått om de antaganden som ligger bakom hans slutsatser. Jane Humphries har till exempel påpekat att Allens korgar i stort sett endast innehåller råvaror. Men för att uppnå en respektabel konsumtion krävs också att dessa varor förädlas inom hushållet. Hon har därför gett sig i kast med att värdera det arbete som hemmafruarna lade ned genom att ta mått på marknadspriset för husrum och mat vid tillfällen då detta sålts på en marknad. Slutsatsen är att Allen underskattat kostnaden för att upprätthålla en respektabel konsumtionsnivå och förringat hushållet och kvinnornas betydelse för att uppnå en levnadsstandard av högre mått.

Ett annat problem är att varorna och deras kvantiteter inte förändras över tid i Allens korgar. Det är enkelt att tänka sig varför detta skapar problem. I takt med att priserna förändras på olika varor påverkar det med all sannolikhet också hur människor väljer att prioritera mellan olika typer av konsumtion. Den relativa prisutvecklingen inverkar med andra ord också på korgens komposition. Ett exempel på när detta kan har betydelse är fallet med potatisens intåg i den europeiska dieten. Thor Berger har till exempel visat att om potatisen tas med vid beräkningen av Allens varukorg förändras bilden av levnadsstandardens utveckling i Sverige under första halvan av 1800-talet.[1]

Utmaningen i att uppskatta levnadsstandardens utveckling är egentligen inte annorlunda idag och för historisk tid. Samma problem kvarstår för dagens statistiker, trots tillgången till en uppsjö data på både priser och konsumtion. Anledningen är den att svårigheten i att skatta prisutvecklingen egentligen inte är en fråga om mer och bättre information, det är ett konceptuellt problem som härrör ur det faktum att alla varukorgar i själva verket endast är en approximation av verkligheten.[2] Oavsett om problemet ligger i att skatta den industriella revolutionens inverkan på arbetarklassens levnadsstandard eller hur Covid-19-pandemin påverkar dagens människor, kvarstår därför samma svårighet.

 

Verk som refereras i texten:

Berger, T. (2019). Adopting a new technology: potatoes and population growth in the periphery. The Economic History Review72(3), 869-896.

Clark, G. (2005). The condition of the working class in England, 1209–2004. Journal of Political Economy113(6), 1307-1340.

Gary, K. (2017). Constructing equality?: Women’s wages for physical labor, 1550-1759 (No. 158). Lund University, Department of Economic History.

Lindert, P. H., & Williamson, J. G. (1983). English workers’ living standards during the industrial revolution: a new look. The Economic History Review, 36(1), 1-25.

Crafts, N. F. (1985). English workers’ real wages during the industrial revolution: some remaining problems. The Journal of Economic History45(1), 139-144.

Lindert, P. H., & Williamson, J. G. (1985). English Workers’ Real Wages: Reply to Crafts. The Journal of Economic History45(1), 145-153.

Feinstein, C. H. (1998). Pessimism perpetuated: real wages and the standard of living in Britain during and after the industrial revolution. The Journal of Economic History58(3), 625-658.

Allen, R. C. (2001). The great divergence in European wages and prices from the Middle Ages to the First World War. Explorations in economic history38(4), 411-447.

Allen, R. C. (2007). Pessimism Preserved: Real Wages in the British Industrial Revolution. Working Paper. University of Oxford, Discussion paper series.


[1] Se Berger (2019). Kathryn Gary har också visat att för Sveriges del bör en del av köttkonsumtionen bytas ut mot saltad fisk (Gary, 2019).      

[2] På ekonomisk-historiska institutionen vid Stockholms Universitet bedrivs för tillfället ett projekt som bland annat studerar hur kvalitetsförändringar av varor påverkar beräkningen av inflation.   

Släkten är värst?

För några dagar sedan kom ett genombrott i Sveriges näst största polisutredning. En man anhölls misstänkt för det så kallade dubbelmordet i Linköping hösten 2004. Några timmar senare erkände han. Dagen därpå avslutade för övrigt Sveriges största polisutredning – om Palmemordet – dock utan att formellt kunna binda någon misstänkt till brottet. Bakom bägge dessa fall ligger åratals av idogt polisarbete, men en avgörande pusselbit skiljer: i Linköpingsfallet kunde polisen säkra DNA-spår. Vägen till gåtans lösning gick därefter via en professionell släktforskare, som med hjälp av dels DNA-register upprättade av släktforskare, dels gammal hederlig kyrkobokföring, kunde arbeta sig först bakåt i släktleden och sedan successivt framåt till mördaren.

Historiskt källmaterial i form av kyrkobokföring har funnits i många hundra år, möjligheten att analysera DNA bara några decennier. Det revolutionerande ligger dock i kombinationen. Mördaren ringades inte in genom DNA från hans närmaste familj, utan från mer avlägsna och släktforskningsintresserade anförvanter. Succén till trots är det långtifrån oproblematiskt att i polisiära sammanhang använda DNA insamlat för ett helt annat syfte, vilket Karin Bojs tydligt visar i en krönika i DN. Gränsdragningarna bir komplicerade. Hur grova brott krävs exempelvis för att få genomföra sökningar? Krävs tillstånd från den som sänt in sitt DNA till registret? Bojs sätter emellertid också fingret på en annan punkt: om ett grovt brott begås, borde inte jag som ansvarskännande medborgare försöka bidra till dess lösning även om den skyldige visar sig vara min egen släkting? I Forskning och framsteg beskrevs för en tid sedan just detta som ”ett etiskt dilemma: den som laddar upp sin information kan bidra till att en släkting hamnar i fängelse”. Vid sidan om den rent etiska diskussionen om vad som får göras med insamlad genetik, rymmer denna fråga också perspektiv på, och frågor om, släktskap. Vad är egentligen släkt och vilka förväntningar förväntas individen leva upp till gentemot sina släktingar?

Dödbok från 1800-talets början, en del av kyrkobokföringen. Källa.

Här finns skäl att urskilja olika släktbegrepp med olika grunder. Grovt kan skiljas mellan en biologiskt grundad indelning och en kulturell. Den biologiska släkten är den som DNA-släktforskningen idag kan kartlägga. Den kulturella definitionen är mindre definitiv. Historisk forskning har också visat hur denna definition varierat: vad som vid olika tillfällen och i skilda samhällen räknats som släkt är inte självklart. Det har haft betydelse i särskilt två reproduktiva aspekter: äktenskap och arv. För den mänskliga reproduktionen har det givetvis varit av vikt att veta vem man är släkt med. Historiskt sett har giftermål mellan släktingar varit förbjudet (och är det fortfarande i stora delar av världen). I 1600- och 1700-talens Sverige kunde sexuella förbindelser inom så kallade förbjudna led få ödesdigra följder. I sin avhandling om förbjudna relationer ger Bonnie Clementsson flera sådana exempel. En förbindelse mellan en man och hans hustrus halvsyster på den västgötska landsbygden i början av 1700-talet ledde till att båda avrättades. Det kan i detta och liknande fall noteras att släktskap inte var begränsat till blodsband, det skapades också genom äktenskapliga allianser. Släkt var kombinationen av blodsband och giftermål. En given konsekvens blev att släktbegreppet kunde bli mycket omfattande.

Motsvarande förhållande gällde också den materiella reproduktionen. Arvsrätten kunde i det tidigmoderna samhället utsträckas hur långt som helst: släkten tog i princip aldrig slut. Det fanns inte på kartan att arv inte skulle kunna fördelas på grund av att den avlidne skulle sakna släktingar. Denna ständigt närvarande släkt kunde också ibland uppträda närmast som en kollektiv aktör, särskilt när det handlade om jordegendom. Christer Winberg, som undersökt jordtvister under 1600- och 1700-talen, visar hur domböckerna ideligen refererar till släktens ståndpunkt(er). Terminologin kunde variera – släkt kunde också omtalas som ätt, som arvingar eller som bördemän, varmed förstods den grupp anhöriga som hade rätt att genom bördsrätt återlösa jord som sålts från släkten. Med utgångspunkt i just bördsrätten understryker också Winberg hur vitt släktbegreppet uppfattades. När släktingar hävdade bördsrätt som grund för att återföra såld jord tillbaka ”till släkten” kunde släktskap upp till åtta led (det vi idag skulle kalla fyrmänningar) godtas utan diskussion.[1]

Äldre tiders släktbegrepp kunde med andra ord vara mycket utsträckt. Över tid har dock en märkbar inskärpning av släktbegreppet skett. Förbjudna led har fallit bort, bördsrätten begränsats. En viktig bakgrund var sannolikt det sena 1800-talets stora barnaskaror; tio syskon i en generation kunde ge mångdubbelt fler kusiner i nästa. Något motsägelsefullt smalnade således släktbegreppet av samtidigt som familjerna växte. När ärvdabalken skrevs om på 1920-talet gjordes en explicit bestämning av vilka släktingar som borde ha arvsrätt. Gränsen drogs då mellan syskonbarn, som behöll sin arvsrätt, och kusiner eller mer avlägsna släktingar, som miste sin. Saknades nära släktingar skulle kvarlåtenskapen istället tillfalla den samtidigt inrättade Allmänna arvsfonden. I den bakomliggande utredningen finns ett nyckelresonemang där släktskap delvis frikopplades från biologi. Släktskap skulle inte likställas med blodsband, utan på ”känslan av en på skyldskap grundad ekonomisk och social samhörighet”.[2] Underförstått i detta resonemang är att släkten inte ska förstås som en aldrig sinande grupp av anförvanter, utan som en förhållandevis begränsad skara med en stark känsla av samhörighet.

Svenska begrepp för släktskap. Källa.

Över tid har således släkt förändrat betydelse. Även om de flesta av oss kan räkna upp sina kusiner är det få som har koll på sina tremänningar. Betoningen av det subjektiva – den upplevda samhörigheten – gör också att släktskap kan uppfattas som ännu mer begränsat. Släkt har, inte minst i släktforskningen, ofta blivit liktydigt med linjer bakåt, till våra anfädrar och anmödrar. Detta kan också ses i relation till att det moderna Sverige ofta beskrivs som ett samhälle där samtida familje- och släktrelationer spelar en mycket begränsad roll. Henrik Berggren och Lars Trägårdh har hävdat att den svenska välfärdsstaten kännetecknas av en slags allians mellan stat och individ, vilket förmått skapa ett socialt och ekonomiskt oberoende gentemot andra människor.[3] Över tid har vi svenskar lösgjort oss från olika former av ömsesidigt beroende och kunnat bygga ett starkt individualistiskt samhälle. Vi behöver inte ta hänsyn till andra än oss själva.

DNA-analyser av släktskap står därför i kontrast till den skisserade utvecklingen. Med hjälp av modern forskning synliggörs våra relationer till idag levande individer, som vi biologiskt sett är besläktade med men ofta inte ens känner till. Detta skapar nya frågor om vad släktskap är och jag tror det är i det ljuset som det etiska dilemmat med DNA-register bör förstås. Om vi vant oss vid att förstå släkt som en grupp vi ska känna samhörighet med, skapar det plötsligt visualiserbara biologiska släktskapet nya frågeställningar. Ska vi känna samhörighet med alla som delar vår genetiska uppsättning? Bör vi känna en moralisk skyldighet gentemot släktingar vi kanske inte ens känner till? I takt med att våra släktnätverk kan fixeras alltmer finmaskigt är det inte orimligt att tänka sig att släktbegreppet står inför en omprövning – kanske blir det mer utsträckt igen?

Martin Dackling, docent och biträdande lektor i historia, Lunds universitet.


[1] Christer Winberg: Grenverket: studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier, Institutet för rättshistorisk forskning, Stockholm, 1985.

[2] Lagberedningen: Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken 2 Förslag till lag om arv m.m., Stockholm, 1925, s. 106.

[3] Henrik Berggren & Lars Trägårdh: Är svensken människa?: gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Norstedts, Stockholm, 2015.

Hemmajobb nu och då: dammiga skrivbord och vad som sker när de dammas

I denna coronavirusets tid har arbetet flyttat hem för många. Istället för åtta timmar i kontorsmiljö blir ett dammigt skrivbord och en pinnstol från köket ny arbetsplats. Vad som räknas som arbete, vem som utför vilket arbete och under vilka förutsättningar det sker är helt centrala frågor för hur vi förstår historisk utveckling, och det påverkar också hur vi betraktar och belönar arbete idag. En ny situation ställer nya frågor, och en sådan som dyker upp är hur man ska skilja på arbete och fritid när arbetet flyttar hem. När och hur ska hemmakontoret städas? Kan man damma som en mikropaus framför datorn, eller ska man strikt skilja på (löne)arbete och fritid? Och hur kan städning som är så arbetsamt inte vara arbete utan fritid? I ett hem utförs en mängd arbete som vanligen inte kallas arbete utan fritid, och när lönearbetet flyttar in i samma sfär sätts arbetet i ny belysning.

Den som har ett lönearbete där arbetsuppgifterna liknar de arbetsamma fritidssysselsättningar som görs efter arbetet – att laga mat, städa, ge omsorg – kan inte utföra sitt lönearbete i det egna hemmet. Även detta blir extra tydligt i den sociala distanseringens tid, då endast innehavare av verkligt viktiga arbeten rekommenderas att utnyttja kollektivtrafiken och röra sig i samhället. Det är dessa som står först i kö för att testa sig för sjukdomen på allas läppar, eftersom de är så oundgängliga i sitt arbete. Men det är någonting som skaver i hur denna oundgänglighet värderas. En snabb blick på lönestatistiken för Sverige av idag visar att lägst lön har de bokstavligen livsviktiga yrkena som städare, grönsaksplockare och timvikarier i hemtjänsten, medan högst lön ges till dem som befinner sig längst bort från det dagliga livets upprätthållande, till exempel människor som hanterar abstrakta värden på börsen.

Advokat vid sitt skrivbord, konstnär Adriaen van Ostade, 1664. Källa: Digitalt museum.

För det arbete som gör människor redo för en ny arbetsdag, vare sig det är som städare eller direktör, ges ingen lön alls. Inom forskningsfältet social reproduktionsteori utgår man från frågan: om arbetare producerar allt värde i samhället, vem producerar då arbetaren?[1] Det innebär en bredare analys av arbetsrelationer, så att också det arbete som reproducerar eller upprätthåller livet, oavsett om det utförs betalt eller obetalt, inkluderas. Till vardags tänker nog de flesta på försörjning som de inkomster man får för lönearbete, studier eller genom olika transfereringar såsom sjukpenning eller barnbidrag. Men dessa pengar (eller oftare siffror som uppenbarar sig på ett digitalt bankkonto) kan som bekant inte ätas, utan måste omvandlas till någonstans att bo, någonting att äta, kläder att ha på sig – processer som involverar en hel del arbete. Det innebär att de allra flesta människors försörjning lika gärna kan sägas bestå av en kombination av lönearbete och obetalt arbete.

Dessa frågor teoretiserades intensivt på 1970-talet av marxistiska feminister som inte sällan befann sig med en fot i akademin och en fot i feministisk aktivism. En rörelse som försökte ta frågan om det reproduktiva arbetet på allvar var den som både teoretiserade kring och propagerade för att obetalt hemarbete skulle avlönas – ”Wages for housework”. Förespråkarna menade att även i hemmet skapades bytesvärden, det vill säga den marxistiska termen för produktion av sådant som ska säljas. Inte minst innebär hemarbetet att reproducera arbetskraften, eller annorlunda uttryckt: varan arbetskraft produceras.[2]

Att städa på en arbetsplats för en lön, kallas tveklöst för arbete. Men att städa sitt hemmakontor kan vara en paus från arbete och därmed en fritidssysselsättning. Denna uppdelning är förstås inte naturgiven, utan har förändrats över tid. Uppdelningen mellan produktivt och reproduktivt arbete i en förindustriell ekonomi, eller snarare det gagnlösa i en sådan uppdelning, är ämnet för en nyligen publicerad artikel av den brittiska historikern Jane Whittle. I den presenterar hon olika sätt på vilka historiker, ekonomer och samhällsvetare förstått de överlappande kategorierna kvinnors arbete och reproduktivt arbete.[3]

I ett tidigmodernt eller förindustriellt samhälle gick en större del av tiden åt till arbete som syftade till direkt reproduktion av livet – fler människor ägnade mer av sin tid åt att skapa det som behövdes för att äta, bo och klä sig. Det brukar översiktligt sägas att i förindustriell tid skedde både produktion och konsumtion inom hushållets ram. I och med industrialiseringen flyttade produktionen till andra arbetsorganisationer, såsom fabriker, medan konsumtionen fortfarande organiserades i hushållen. Men i vissa avseenden var det precis tvärtom i det förindustriella hushållet, där fler delar av reproduktionen utfördes som lönearbete. Pigor och drängar fick lön för att ingå i ett hushåll och arbeta med de flesta av de sysslor som reproducerade detta hushåll. Faktum är att drängar och pigor inte sällan utgjorde en kommersialiserad motsvarighet till en make eller maka, till exempel en änka eller änkling anställde ofta tjänstefolk av motsatt kön för att utföra de arbetsuppgifter som maken/makan tidigare gjort – om något ett tydligt exempel på att förindustriellt hushållsarbete tillmättes ett ekonomiskt värde. Att tillverka produkter fysiskt på plats i hushållet, kunde också göras i olika ekonomiska relationer samtidigt. Smör som skulle konsumeras i hushållet, säljas för kontantinkomster, användas som betalning i lokala ekonomiska relationer eller betalas i skatt utfördes i samma konkreta arbetsprocess, med både betald och obetald arbetskraft. ”Hushållsarbete” är kort sagt ingen historisk konstant, och det är ingen självklarhet att vissa sysslor räknas in i samhällets ekonomi medan andra hamnar i kategorin fritid.

Whittle menar dessutom att arbetsrelationer idag har färgat forskningen om förindustriellt arbete och osynliggjort betydelsen av kvinnors arbete. Redan Adam Smith och Karl Marx, förklarade hushållsarbete som improduktivt, en rest från ett gammalt samhälle och oviktigt för att förstå ekonomisk utveckling. Genom att ”hushållsarbete” sammanblandas med reproduktivt arbete och kvinnors arbete, har kvinnors bidrag till ekonomisk utveckling undervärderats. Trots att många ekonomisk-historiska studier på senare tid börjat ta med även kvinnors arbete i sina beräkningar, utgår många av dem från en modern uppdelning mellan produktivt och reproduktivt arbete, menar Whittle. Ett exempel som hon tar upp är den inflytelserika teorin om ”flitens revolution” av Jan de Vries. Hans slutsats att kvinnor ökade sitt marknadsarbete före industrialiseringen har bidragit till att kvinnors arbete blivit en del av förklaringen till ekonomisk förändring, men lider enligt Whittle samtidigt av problemet att den förutsätter att det arbete kvinnor gjorde tidigare inte var en del av ”ekonomin”.

Även social reproduktionsteori har samma nutidsfokus enligt Whittle, där obetalt arbete förläggs till en annan sfär, utanför ekonomin, trots att det är helt centralt för försörjning. Naturligtvis är det mycket stor skillnad i arbetsinsats på att gå från ett får till en färdig ulltröja, jämfört med att ha pengar i handen, ta sig till affären och köpa en tröja – men arbetet har inte försvunnit. Det är heller inget problem som bara rör studier av förindustriella hushåll – undervärderingen av kvinnors arbete och produktion för självförsörjning, särskilt i det mindre industrialiserade globala Syd, är i högsta grad ett problem också idag.[4]

Historisk forskning handlar om kontinuitet och förändring, om mönster och avvikelser i historisk utveckling. Det handlar om att förstå nutiden genom kunskap om dåtiden – men minst lika mycket om att förstå dåtiden genom nutiden. Nya situationer, nya sätt att leva sina liv, kommer också att generera nya historiska frågeställningar. Att ”arbeta hemifrån” är långtifrån ett nytt fenomen, och om vi nu får svårare att skilja på arbete och fritid, hem och arbetsplats, kan det också leda till en omvärdering av förgivettagna uppdelningar.

Ta nu en paus och damma lite – det sätter dig i förbindelse med att du är en kropp med fysiska behov, ger dig nya perspektiv på hur vi är människor i kroppar som smutsar ner, och kan till och med leda till nya historiska frågeställningar!

Carolina Uppenberg, postdoktor Ekonomisk-historiska institutionen, Lunds universitet.


[1] Tithi Bhattacharya (2017) “Introduction: mapping social reproduction theory” i Social reproduction theory. Remapping class, recentering oppression, red. Tithi Bhattacharya (London: Pluto press) s. 1-20, citat s. 1 “If workers’ labor produces all the wealth in society, who then produces the worker?”.

[2] Silvia Federici (2012) Revolution at point zero: housework, reproduction, and feminist struggle (New York: Autonomedia).

[3] Jane Whittle (2019) “A critique of approaches to ‘domestic work’: women, work and the pre-industrial economy”, Past & Present vol. 243, issue 1, s. 35–70, https://doi.org/10.1093/pastj/gtz002.

[4] Carmen Teeple Hopkins (2017) ”Mostly work, little play: social reproduction, migration, and paid domestic work in Montreal” i Social reproduction theory: remapping class, recentering oppression, red. Tithi Bhattacharya (London: Pluto Press) s. 131-147.

Den sista pesten i Sverige

De har stått i min bokhylla rätt länge och den globala pandemin med covid-19 aktualiserade en läsning av historikern och läkaren Bodil E. B. Perssons böcker om den sista gången som pesten spreds i Sverige under tidigt 1700-tal. Jag syftar dels på hennes avhandling Pestens gåta. Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne (2001), dels på fortsättningen Gud verkar med naturliga medel. Pestens härjningar i Skåne 17101713 (2006). Perssons resultat och slutsatser kan vara intressanta att relatera till och jämföra med dagens situation för att få ett historiskt perspektiv: Vilka övergripande likheter och skillnader finns med hanterandet av en annan högvirulent mikroorganism i den epok som föregick vår industriella modernitet?

Jämfört med dagens förhållanden när ett virus, som covid-19, kan få global spridning på några veckor är det påtagligt hur långsam spridningen av pesten var under den tidigmoderna epoken. (Den globala spridningen av covid-19 kan förslagsvis följas genom WHO:s ”Situation reports”: https://www.who.int/emergencies/diseases/novel-coronavirus-2019/situation-reports) Den pestvåg som drabbade Norden 1710–1713 hade sitt ursprung på Balkan ett decennium tidigare. Den nådde Krakow 1706, Warszawa 1707 och Danzig 1709. Därefter spreds den vidare längs med sydöstra Östersjökusten till Baltikum och Norden. En förändring från senmedeltiden i Europa var emellertid att kontroller och karantäner blev alltmer effektiva vilket medförde att spridningen mellan olika samhällen successivt minskade. Framför allt från mitten av 1600-talet går det att se mer glest spridda pestdrabbade socknar. Tidigare hade pesten spridits på breda fronter med hög dödlighet, men från mitten av seklet spreds epidemierna inte över lika stora områden och de hade en tendens att ebba ut fortare.

I Sverige började statens mer förebyggande åtgärder med Johan III som 1577 gav ut en karantänsförordning riktad mot främst skepp från infekterade orter. År 1620 förbjöds all seglats från sjukdomsdrabbade områden till svenska hamnar och 1638 infördes dödsstraff för dem som bröt mot isoleringsreglerna. Karantänssystemets utveckling kan vara orsaken till att det svenska fastlandet inte drabbades av de epidemier som slog mot Gotland 1662, i Holland och England 1664–1665 och Tyskland 1680.

Denna utveckling från spridda åtgärder under 1500-talet till mer samordnade i form av en systematisk smittskyddspolitik kan förklaras med att statens kraftigt ökade administrativa förmåga under 1600-talet. Karantäner och landkordonger, avspärrningar, blev alltmer koordinerade och genomgripande samtidigt som brott mot förordningarna belades med allt hårdare straff. Bodil Persson hävdar att de valda metoderna, gränskontroller och militära försvarsstrategier, bar den centrala administrationens prägel inriktade mot en fiende som skulle motas bort från det egna territoriet, ett språkbruk och ett handlande som även känns igen från pågående pandemi

Men varför, om Sverige så framgångsrikt undvikt pesten, gick det då inte 1710? I södra Östersjöregionen går det i början av 1700-talet att se ett informationsutbyte där Lübeck var en viktig nod. År 1709 var det också därifrån som nyheten om pesten i Danzig vidareförmedlades till Köpenhamn, Karlskrona och sannolikt också guvernementet i Malmö. Samarbetet försvårades emellertid av kriget då danska kronan försökte att återerövra Skånelandskapen från hösten 1709 till och med den danska arméns förlust vid Helsingborg senvintern 1710. Samtliga år från 1709 till 1713 i Skåne kan för övrigt betraktas som mer eller mindre krisår orsakade av i tur och ordning missväxt, koppor, fältsjuka och pest.

Slaget vid Helsingborg 28 februari 1710. Källa.

Den skånska guvernanten, Magnus Stenbock, hade en smittskyddspolitik som bestod av tre åtgärder: landkordong, sjökarantän och sundhetspass som skulle visa att innehavaren frisk. Landkordongen var främst inriktad på långväga resenärer på de stora vägarna och lätt att kringgå för lokalbefolkning genom skogsstigar och mindre vägar. Sjökarantänen fungerade dåligt främst västerut genom danska strandhugg och illegala kontakter över Öresund mellan allmogen och flyktingströmmar. Sundhetspassen åsidosattes ofta i praktiken av myndigheterna av tvingande nödvändighet, ekonomiska intressen eller av missförstånd. Förutom denna grovmaskighet i bevakningslinjen bidrog, enligt Persson, den långsamma informationsspridningen samt omsorgen om krigsmakten till bevakningslinjens svagheter. Ifråga om omsorgen om krigsmakten konstaterar Persson att det som var förbjudet för vanligt folk kunde anbefallas för armén och tvärtom. Författaren ger exempel på hur bönderna som bodde i en smittad by inte fick lov att ge sig iväg därifrån medan soldaterna som vaktade den däremot kunde befallas att lämna den drabbade byn för en annan, frisk, by – varpå de riskerade att ta med sig smittan.

Karantänssystemet och kontrollerna av de resande gav myndigheterna utmärkta möjligheter att övervaka och begränsa sina undersåtar samtidigt som vissa personer undantogs från reglerna. Tiggare och lösdrivare fick sina liv än mer kringskurna, ökända tyska legoknektar stoppades liksom spannmålsuppköpare från Blekinge. Vintern 1712 skulle två nya infanteriregementen sättas upp i Skåne och många unga drängar gjorde vad de kunde för att hålla sig undan. För myndigheterna kom pestkontrollerna då väl till pass. Samtidigt som till exempel den polske kungen Stanislaus Leszcynski, som huserade i Skåne, och dignitärer med anknytning till honom fritt kunde passera bevakningslinjerna. Vidare undantogs militärer och bönder som reste i kronans ärenden. Allmogen kunde emellertid också utnyttja avspärrningarna för sina egna syften. Persson ger exempel på drängar som använde avspärrningarna för att undgå fogdar som ville ha arbetskraft till sina pestsmittade gods där arbetskraften reducerats.

En omständighet i den pågående coronapandemin är att åtgärderna försinkades genom att kinesiska staten försökte att tysta ned varningar för det smittsamma viruset. Även i det tidiga 1700-talets Sverige var medgivandet att pesten hade anlänt, enligt Persson, föremål för heta diskussioner och språkliga hårklyverier bland både anhöriga och de lokala myndigheterna. Att från myndigheternas sida erkänna att pest utbrutit innebar ett omfattande ansvar. Bakom dessa kontroverser skymtar följaktligen en stark social press på sakkunniga eftersom den som ställde diagnosen kunde bli impopulär och allmänt otrevligt bemött. Tveksamheten låg också i pestens natur. Det finns flera olika varianter av farsoten, och många av symtomen var allmänna och gemensamma med andra sjukdomar. Exempelvis var många av pestepidemierna i varierande utsträckning en blandning av pest och fältsjuka, något som Persson huvudsakligen identifierar som epidemisk lusburen fläcktyfus. Det som till slut avgjorde kontroverserna var ofta epidemins vidare spridning med ett snabbt stigande antal dödsfall. Från myndigheternas sida var motivet till att undvika en uttalad pestdiagnos att man inte ville oroa befolkningen, skada handeln och skydda tillförseln av livsmedel från den omgivande landsbygden.

Ett exempel på denna senfärdighet att erkänna sjukdomen och dess konsekvenser står att finna i Ystad, på tidigt 1700-tal Skånes nästa största stad efter Malmö, med drygt 1800 invånare. In i det längsta ägnade sig magistraten åt önsketänkande och väntade med att sätta in motåtgärder. Det dröjde mer än två månader från pestens ankomst till staden innan portarna stängdes och kontakten med den omgivande landsbygden bröts. Detta skedde dessutom på guvernörens initiativ och inte stadens. Att magistraten försommaren 1712 svarade undvikande på guvernörens frågor om hälsoläget i staden och att den in i det längsta väntade med att förklara staden smittad är, enligt Persson, en välkänd reaktion som ständigt återkommer i pestens historia och som bidrog till smittspridningen. Det är enligt Persson en tänkbar förklaring till varför just området runt Ystad, dit stadens mäktiga köpmän hade många ärenden, drabbades så intensivt sensommaren 1712. När stadsportarna väl stängdes var pesten spridd i de omgivande landsbygdssocknarna. Parallellerna är tydliga med utvecklingen i den italienska staden Bergamo under våren 2020.

De anhöriga hade i sin tur också intresse av att vilseleda sakkunniga – såsom fältläkare, pestdoktorer och fältskärer – och dölja de verkliga förhållandena. Motivet var att de avlidna i pesten inte fick begravas traditionellt på kyrkogården, utan grävas ner utanför kyrkogården utan tillhörande ceremoni. Att grävas ner utanför kyrkogården var förknippat med att obotligt och för evigt bli prisgiven av djävulen. Det var ett öde som annars bara drabbade grova brottslingar, avrättade och självmördare där några förmildrande omständigheter inte hade kunnat identifieras.

Slutligen noterar jag att myndigheterna i vissa fall även i vår samtid initierar välgörenhet i coronabekämpningen, precis som myndigheter gjorde 1710. Den 14 april i år kom nyheten att Region Stockholm möjliggör för pengadonationer. Privatpersoner och företag kan skänka pengar till regionen i en speciell gåvofond riktad till covid-19. Beslutet togs av en bred politisk majoritet. Finansregionrådet Iréne Svenonius meddelade på presskonferensen att pengarna i första hand ska gå till inköp av utrustning, inventarier eller läkemedel.

Även i den epidemiska tiden vid pesten utbrott 1710 behövdes det mycket pengar. Slaget vid Poltava 1709 blev ett stort nederlag och alla tillgängliga offentliga resurser i Sverige slukades av kriget. Guvernören över Skåne, Magnus Stenbock, fick meddelat att han inte kunde räkna med någon finansiell hjälp från kungliga rådet i Stockholm. I december 1710 föreslog han därför biskopen en kollekt. Primärt var den avsedd för de fattigas behov. Syftet med insamlingen försköts emellertid från de fattigas nödtorft till att finansiera framtida kostnader för medikamenter, sjukvaktare, dödbärare, med mera. Det blev emellertid inga stora summor som kom in genom pestkollekterna.

Med andra ord präglades Sveriges pesthantering på 1710-talet av många olika problem, trots lång erfarenhet. Trots en betydligt mer precis medicinsk vetenskap, med bakteriologins genombrott under 1800-talet, och tillgång till avancerad teknologi av allehanda slag kan myndigheter på 2000-talet fortfarande bara delvis skydda sina befolkningar mot nya pandemier. I fallet med Skåne 1710–1713 är emellertid en av Perssons slutsatser i Pestens gåta att även om dödligheten lokalt kunde vara omfattande – som i främst Malmös fall – blev aldrig ödeläggelsen så omfattande som efter de senmedeltida epidemierna. Därtill var mortaliteten alltför begränsad. Gårdarna som blivit öde återbefolkades också relativt snabbt. Incitamentet till återhämtningen låg i granngårdar som inte drabbats, i byn och socknen lika väl som hos gårdarnas överlevare.

Fredrik Holmqvist, fil.dr i historia, författare till avhandlingen Populärhistoriens tjusning och kraft. Peter Englund och Herman Lindqvist i svensk historiekultur 1988–1995

Bilden av det slösaktiga Sydeuropa – coronakrisens enda konstant?

Det har väl inte undgått någon att det ekonomiska läget är ett hett tema i den offentliga debatten sedan knappt två månader tillbaka. Snabbt räknat (vilket kan innebära att en del inlägg missats av undertecknad) har svenska nationalekonomer och ekonomhistoriker gjort ett 40-tal debattinlägg i dagspress, poddar och på bloggar kring ekonomi kopplat till coronakrisen den senaste månaden. Det är strax över ett inlägg om dagen. Ett återkommande tema är om Sverige är i en bättre position att stimulera ekonomin jämfört med andra europeiska länder tack vare en låg statsskuld. Återigen kommer stereotyperna om det sparsamma Nordeuropa kontra det slösaktiga Sydeuropa fram.

Regeringen framhåller gärna att Sveriges utgångsläge är bättre än de flestas. Samma tanke lyftes även i ett specialavsnitt av mediehuset Kvartals podd Veckopanelen där de positiva sidorna med finansiell sparsamhet lyftes fram gång på gång. Mest talande är kanske citatet från ekonomiprofessorn Magnus Henrekson om ”spänningarna mellan de här som har skött sig i Nordeuropa och de här som inte sköter sig i Sydeuropa.”

Det är ett eko av hur t.ex. Nederländernas finansminister Wopke Hoekstra resonerat kring att EU-kommissionen borde utreda varför Sydeuropas länder inte på egen hand kan satsa sig ur krisen. De borde ha skött sig bättre menade Hoekstra. Portugals premiärminister kallade resonemanget ”motbjudande”.

Financial Times beskriver det som att det kanske är passande att det tagit bibliska proportioner på en katastrof för att den ”kalvinistiska doktrinen” skulle släppas av de nordeuropeiska länderna. ”Schwarze Null” – inga underskott – som sparpolitiken kallas i Tyskland är nämligen på väg att överges i spåren av coronakrisen. Skribenten Jamie Powell anspelar på Jean Calvin, den schweiziske kyrkofadern som på 1500-talet ännu tydligare än Martin Luther tog avstånd från katolicismen. Hårt arbete och sparsamhet var ett sätt att ära Gud. Den lyx som Katolska kyrkan ägande sig åt stod i vägen. Kalvinismen har haft ett väldigt inflytande över kulturutvecklingen i bl.a. – hör och häpna – Nederländerna och västra delarna av Tyskland. Även den svenska frikyrkorörelsen tog intryck.

Vad har 1500-talets kyrkohistoria med dagens ekonomiska debatt att göra? Mer än man kan tro. Inte minst om man vill förstå de moraliska övertoner som ofta läggs på debatten om statsskulder och budgetunderskott. De här skillnaderna i mentalitet hade naturligtvis spelat ganska liten roll om det inte vore så att de ska samsas inte bara i en gemensam inre marknad utan dessutom, som i fallet med Tyskland, Nederländerna, Italien, Spanien och Portugal för att nämna några, i en valutaunion.

Problemet är att dagens eurosamarbete och de mentala föreställningar som verkar leva vidare i det nordeuropeiska sättet att se på sina samarbetsländer i Sydeuropa inte har så mycket att göra med den ekonomiska verkligheten som den föreställda. Det sistnämnda sitter däremot djupt. Så ska man nog se på skillnaden mellan Nord och Syd. Retoriken mot Syd har svag empirisk grund och verkar i första hand vara riktad till en hemmaopinion för att stärka vissa politiska poänger.

Philipp Heimberger som är forskare på österrikiska tankesmedjan Wiener Institut für Internationale Wirtschaftsvergleiche, har gjort en genomgång av den italienska ekonomin sedan inträdet i eurosamarbetet 1999 fram till nu. Ett enda år sedan 1999 har den italienska statsbudgeten gått med underskott, det var 2009 och då uppgick det till 0,9 procent av BNP, vilket är jämförbart med de siffror svenska finansministrar stolt visar upp (2009 var det svenska budgetunderskottet också 0,9 procent med en statsskuld på ca 40 procent, återkommer till detta). Grafen nedan visar samtidigt att både Tyskland och Nederländerna haft betydligt större svängningar i sina respektive budgetsaldon under 20 år. Först 2016 har t.ex. Nederländerna ett bättre saldo än Italien. Det tyska underskottet innan eurointrädet kan nog i stort sett förklaras av kostnaderna för återföreningen mellan Öst- och Västtyskland.

En bild som visar text, karta

Automatiskt genererad beskrivning

Källa: AMECO (2019). Hämtad från Philipp Heimberger.

Den riktigt sorgliga berättelsen visas dock av siffrorna för BNP per capita i grafen nedan. År 1999 låg Italiens nivå ca 1000 euro över snittet för 12 euroländer. 20 år senare, precis innan coronakrisens början, hade nivån fallit till nästan 4000 euro under snittet. Dagens unga italienare har det markant sämre än sina föräldrar. Nästan två miljoner unga har emigrerat sedan 2008. Av de som stannar kvar bor en allt högre andel hos sina föräldrar (66 procent bland unga 18–34 år) och har inte råd att bilda familj, vilket är en orsak till den åldrande befolkningen. Det är en katastrofal trend, men inte p.g.a. för liten sparsamhet utan för stor.

En bild som visar karta, text

Automatiskt genererad beskrivning

Källa: Eurostat; Philipp Heimbergers beräkningar. Euro area average (EA-12) inkluderar följande länder: Österrike, Belgien, Tyskland, Spanien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal. Hämtad från Philipp Heimberger.

Sedan eurointrädet har Italien, som Heimberger skriver, varken kunnat hålla en nationellt anpassad penningpolitik eller växelkurs. EU:s hårda krav på åtstramning och restriktioner av finanspolitiken har också bakbundit de nationella politikerna i att kunna stimulera ekonomin. Ju mer den italienska ekonomin hålls tillbaka desto mer ökar skuldkvoten som nu stabiliserat sig på ca 130 procent av BNP.

Just statsskuldsnivån är också den springande punkten. Likt Sverige hade Italien med sig en betydande statsskuld från 1980- och 1990-talens valutaturbulenser. Dessa uppkom till stor del av obalanser i dåtidens europeiska växelkurssamarbete European Exchange Rate Mechanism (ERM). Framför allt kopplat till de höga räntor som Bundesbank höll för att inte släppa iväg inflationen trots att de offentliga utgifterna ökade i samband med den tyska återföreningen. Men till skillnad från Sverige, som släppte kronans anknytning till de europeiska valutorna 1992 och sedan dess har haft en flytande valuta, har Italien inte kunnat växa sig ur sin statsskuld med hjälp av en flexibel växelkurs.

Visst finns det här något väldigt självförhärligande i Nordeuropas sätt att se på Sydeuropa. Den svenska självgodheten kring statsfinansernas skick vet nästan inga gränser. Trots att regeringen sedan 2014 har stramat åt och inte låtit BNP-ökningarna fullt ut synas i mer resurser till regioner och kommuner, bättre katastrofberedskap eller större infrastrukturinvesteringar, utan istället valt att låta statsskulden minska i allt snabbare takt till en nivå långt under EU:s regler. Det har försatt Sverige i ett sämre beredskapsläge inför en pandemi än vi annars kunde ha haft. Av bl.a. kostnadsskäl monterades beredskapslagren av medicinsk utrustning ned under 1990- och det tidiga 2000-talet.  

Nordeuropeisk vän av ordning skulle kanske invända att problemet är just att den italienska ekonomin i grunden har så stora skavanker att den inte kan växa sig ur sin skuld. Niklas Ekdal menar på DN:s kultursida att ilskan mellan Nord och Syd handlar om att ”protestantiska länder inte vill betala katolska länders räkningar”. Då kanske man ska påminna sig om att det var italienska brandflygplan som hjälpte Sverige under sommaren 2018 när skogsbränder härjade i våra norra landsdelar. Sverige hade ju sparat in på sina egna.

Visst har Italien strukturella problem med bl.a. demografi och regionala klyftor. Men problemen förstärks snarare än hjälps av de obalanser som eurosamarbetet skapar. Tragiken är att även Sverige som inte är ett euroland underblåser föreställningen att obalanserna inte har något med saken att göra. Italien och de andra sydeuropeiska länderna har sig själva att skylla.

Ödmjukhet inför att den svenska positionen gynnas av att vi står precis bredvid eurosamarbetet och kan dra nytta av tysk köpkraft men samtidigt har vår egen valuta att ta upp lån i tycks inte existera i den ekonomiska debatten här. Kanske är det den där protestantiska självbilden som tittar fram när man minst anar det. Åtminstone verkar grundlig empiri väga lätt mot stereotypen av de slösaktiga katolikerna i södra Europa.

Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia, Uppsala universitet

Axel Oxenstierna – orsaken till att coronakrisen hanteras annorlunda i Sverige än i övriga Europa?

Ju djupare kris det nya coranaviruset skapar ökar temperaturen i debatten huruvida Sveriges agerande är klokt eller förkastligt, dumdristigt eller bara dristigt. För att förklara det svenska agerandet används ofta historiska argument. Och återigen stiger Axel Oxenstierna, tillsammans med Gustav Vasa, fram som urfadern för det svenska. Axel Oxenstierna har hos både journalister och andra börjat förvandlas till någon slags allvetande och superkompetent sagofigur. Nu senast skriver Elisabeth Åsbrink i Dagens Nyheter om den svenska tilliten med rötter i Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas tidevarv. Det är en tillit Åsbrink ser som problematisk, eller rentutav som ett hot.

Åsbrink skriver 

Sverige skiljer sig från sina nordiska grannar genom sin långa tradition av stark centralstyrning. Vi har Gustav Vasa (och Axel Oxenstierna) att tacka för det. Grovt uttryckt är folk i det här landet vana vid att göra som myndigheterna säger.

Nog hade såväl Gustav Vasa som Axel Oxenstierna sina fingrar med i utvecklingen av Sverige till en i hög grad centralstyrd stat. Med hjälp av sin fogdar lyckades Gustav Vasa nå ut i varje vrå av riket för att rätt skattlägga befolkningen. Under början av 1600-talet, Oxenstiernas tid, förstärktes förvaltningen ytterligare genom länsstyrelser och en centralförvaltning organiserad efter kollegiala principer. Men frågan är vilken betydelse dessa halvmilleniegamla reformer har för svenskarnas tillit till Folkhälsomyndigheten och dess ansikte utåt i form av Anders Tegnell. De som inte hyste några högre tankar om Gustav Vasas försök till centralstyrning fick inte främst sin tillit till staten naggad i kanten. Snarare blev de som tvivlade ett huvud kortare. Den Vasatida staten grundade sitt styre inte primärt på tillit, även om den så kanske önskade, utan på en god bit tvång. Ett bemötande av coronakrisen som det franska, eller varför inte polska eller ungerska, där krisen blir till ett hjälpmedel att undertrycka politiska motståndare, hade nog varit mer i Gustav Vasas smak.

Axel Oxenstierna, fadern till allt svenskt? Bildkälla.

I mångt och mycket var läget likartat under Oxenstiernas tid. Mycket kunde nog dåtidens svenskar känna inför den överhet som då benämndes kronan, men långt ifrån alltid var det tillit. Dåtidens syn på tillit hos en befolkning kommer tydligt till uttryck i Gustav II Adolfs avskedstal till ständerna inför Sveriges intåg i trettioåriga kriget 1630 då han uppmanar prästerna att förmana och strängt uppmana sina åhörare, vars hjärtan de har i sitt våld och kan vrida hur de vill enligt kungen, att vara sin överhet trogna och göra som den säger. Det han vill att åhörarna, eller med andra ord majoriteten av befolkningen i form av bondehushållen, skulle var att ”utgöra sin plikter”, det vill säga betala skatt eller låta utskriva sig till soldater. Kungen var medveten att kriget skulle bli dyrt, att långt ifrån alla ville vara med och betala samt att alla till buds stående medel att få med sig befolkningen behövde användas. Otvetydligen var det så att kungen lyckades, med prästernas hjälp, att vrida böndernas hjärta rätt. Det fanns ett stöd och offervilja för kungen – men när han dog och Axel Oxenstierna fick fritt spelrum, hårdnade motståndet från böndernas sida.

För någon vecka sedan skrev Maciej Zaremba en artikel, som i mångt och mycket är Åsbrinks motsats, i vilken han hyllar den svenska tilliten till samhället och den svenske ämbetsmannen i sin kofta. Även hos Zaremba dyker Oxenstierna upp, denna gång som roten till den svenska särarten att inte tillåta ministerstyre. Tyvärr missar Zaremba att i det kollegiesystem som Oxenstierna var med att införa, en slags föregångare till dagens departement, under 1600-talet styrdes av män med plats i riksrådet, en dåtida motsvarighet till regeringen. Dessutom fungerade rådet som högsta domstol så alla enskilda rättsfall som överklagades dit avdömdes av, just det, rådet: dåtidens motsvarighet till våra ministrar. Den svenska traditionen att inte tillåta ministerstyre uppkom först vid 1800-talets mitt efter omfattande stridigheter och politisk dragkamp mellan riksdag och regering.[1] Linjerna från 1600-talet är sällan så raka som vi tror.  

Axel Oxenstierna får således både bära hundhuvudet och äras för att ha fört in Sverige på ett spår som lett till att dagens coronakris hanteras på ett lite annat sätt än i många andra länder. Men om tilliten inte kommer från Gustav Vasas och Axel Oxenstiernas centralstyrda statsprojekt, varifrån kommer den då?

En institution som äldre tiders svenskar tycks ha haft tilltro för var rättssystemet. Forskare som Eva Österberg och Maria Ågren har pekat på att man i Sverige, bland såväl hög som låg, hade en tillit till att domstolarna dömde rättvist. Därför använde man sig av dem. Rättens historia i Sverige är nära knuten till staten, men den är bitvis också skild från den samma. Många gånger var det kanske också så att det var staten, inte rättssystemet, som tjänade på att vara nära sammanknutna. Rätten hade en legitimitet och tilltro bland befolkningen som staten saknade. Kanske ska vi söka rötterna till tilltron till det svenska smittskyddet där.

En annan hypotes, som jag personligen tror har ett starkt förklaringsvärde, är att den svenska tilliten till samhället inte är så gammal. Långt in på 1900-talet var Sverige ett i europeisk jämförelse fattigt samhälle, präglat av stora ekonomiska klyftor. Det sena 1800-talet och 1900-talets första decennier karaktäriserades knappast av tillit till stat och överhet. Tecken på detta är den mycket omfattande amerikaemigrationen, men också den höga konfliktbenägenhet som rådde på den svenska arbetsmarknaden. Ekonomhistoriker Erik Bengtsson har pekat på att den svenska samförståndsandan och jämlikheten nog inte har särskilt djupa rötter utan söker dem i folkrörelsernas arbete under det sena 1800-talet. En demokrati och ett politiskt system med en bred folklig förankring och deltagande, vilket Bengtsson hävdar karaktäriserade stora delar av det svenska 1900-talet, är kanske förklaringen till varför svenskarna tycks visa tillit till Tegnell och inte till en regerings- eller statschef som förklarar krig mot viruset, eller kringskär demokratiska grundrättigheter i virusets namn. Helt klart är i alla falla att mycket lite talar för att det var Axel Oxenstierna som lade grunden till denna tillit. Och man kunde önska att journalister (och andra) skulle sluta använda Axel Oxenstierna för att föra fram sina egna åsikter iklädda historiskt legitimitet. 


[1] Om detta kan läsas här.

Vad vet vi egentligen om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser?

Det är i kriser, när beslut måste fattas snabbt, som kunskaper historia behövs som mest. Men kriser kan också blottlägga historieböckernas vita fläckar. Den här texten handlar om vad vi vet, och inte vet, om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser.

Medierna fylls av historiska jämförelser i dessa virustider. Alltifrån medeltidens digerdöd och 1800-talets koleraepidemier till mer sentida influensautbrott. Den vanligaste historiska analogin är förmodligen spanska sjukan, som anses ha orsakat fler dödsoffer än första världskriget när den spreds över världen 1918–19.

Jakten på historiska paralleller är inte förvånande. I ett läge när en smitta sprids med förbluffande hastighet och när ekonomin ser ut att befinna sig i fritt fall är det svårt att förlita sig på såväl teori och modern empiri. Historien kan hjälpa beslutsfattare av olika slag – statsministrar, statsepidemiologer, företagsledare och vanliga medborgare – att orientera sig.[1] Men även under mer normala omständigheter kan de historiska parallellerna vara viktiga. Vissa typer av händelser, såsom pandemier, är helt enkelt sällsynta. De senaste årens erfarenheter ger inte tillräcklig vägledning.

När ekonomerna Lars Jonung och Werner Roeger, för närmare 15 år sedan, publicerade en rapport om de potentiella makroekonomiska effekterna av en influensapandemi konstaterade de uppgiften var extremt svår eftersom ”världen inte upplevt en stor pandemi på senare tid”.[2] För att överhuvudtaget få några referensramar att grunda kvalificerade gissningar (”guesstimates”) om en pandemis makroekonomiska effekter behövde de titta på erfarenheter av farsoter i det förflutna, även om den medicinska teknologin då befann sig på en helt annan nivå. Deras rapport, som skrevs på uppdrag av EU-kommissionen, är ett intressant exempel på hur föreställningar och kunskap om det förflutna kan användas för att skapa framtidsscenarion, som i sin tur kan vägleda beslutsfattare.

Jonung och Roeger använde forskningsresultat om spanska sjukan för att konstruera ett ”pessimistiskt” huvudscenario. De räknar på att 30 procent av befolkningen insjuknade och att dödligheten bland dessa uppgick till 2,5 procent, något som skulle innebära en dödlighet på 7,5 per 1,000 invånare. Detta jämfördes med den dödlighet på 2,5 per 1,000 invånare som tidigare forskning om spanska sjukan kommit fram till. Vidare antog Jonung och Roeger att varje insjuknad individ stannade hemma från arbetet i tre veckor, betydligt längre än de tre till fem dagar som var genomsnittet för de som fick spanska sjukan. När det gäller pandemins varaktighet utgick Jonung och Roeger från att de största effekterna koncentrerades till ett kvartal, ett antagande baserat på ”past evidence”.

Med dessa antaganden på plats simulerade Jonung och Roeger vad som hände i en makroekonomisk modell av EU:s ekonomi vid en tänkt pandemi. Simuleringen skiljde på utbuds- och efterfrågeeffekter.  Utbudseffekterna var de som har att göra med att antalet arbetade timmar sjunker i och med att många insjuknar och dör, eller stannar hemma för att vårda anhöriga som insjuknar. Efterfrågeeffekterna utgjordes av minskad konsumtion, till följd av av olika åtgärder som vidtas för att begränsa smittspridningen, exempelvis inskränkningar av resande och möten.

Jonung och Roegers simuleringar visade att en pandemi som utbrutit första kvartalet 2006 skulle fått tämligen begränsade effekter på EU:s ekonomi. Istället för en tillväxt på 2,1 procent, som dåtidens prognoser visade, skulle tillväxten ha stannat på 0,5 procent. Återhämtningen skulle inledas redan det följande året, då tillväxten skulle bli snabbare än prognoserna. Så snart som pandemin ebbat ut, efter ungefär fyra månader, återkom folk till sina arbeten och återupptog sin konsumtion ungefär som tidigare. ”Detta anpassningsmönster är känt från tidigare pandemier”, påpekade Jonung och Roeger.

Återigen hänvisades till spanska sjukan, närmare bestämt en studie som visade att detaljhandeln i USA sjönk i november och december 1918 för att växa snabbt efter årsskiftet. Vad som verkar ha hänt var att amerikanerna sköt upp sin konsumtion några månader.

En liknande bild av en anpassningsbar ekonomi gavs av i annan empirisk studie som åberopades av Jonung och Roeger, en uppsats med rubriken ”The Economic Effects of the 1918 Influenza Epidemic” av Brainerd och Siegler.[3] Här användes den variation i dödlighet som observerats på delstatsnivå i USA för att studera spanska sjukans effekter på den ekonomiska tillväxten. Det visade sig att delstater med hög dödlighet upplevde snabbare tillväxt fram till 1920-talets slut jämfört med de delstater där dödligheten varit lägre.

I ett uttalande i Dagens Nyheter helt nyligen sammanfattade Jonung:

”Det vi slogs av när vi tittade på tidigare pandemier var elasticiteten, hur snabbt det återgick till det normala. Det är som om man trycker in ett finger i en ballong. När man tar bort det så fylls den ut igen […]”.

Nationalekonomer kritiseras ofta för sin historielöshet. I det här fallet är en sådan kritik knappast rättvis. För det första har Jonung har själv bedrivit en hel del ekonomisk-historisk forskning, inte minst sådan som har kopplingar till policyfrågor.[4] För det andra fanns inte någon omfattande forskning om spanska sjukans ekonomiska konsekvenser när Jonung och Roeger gjorde sina simuleringar. Vid den aktuella tidpunkten framstår spanska sjukan rent av som en vit fläck i den ekonomiska historien.

I sin rapport kunde Jonung och Roeger referera till två empiriska studier. De ovan nämnda resultaten om detaljhandelns snabba återhämtning kom från en rapport framtagen på uppdrag av Kanadas finansdepartement.[5] Resultaten om tillväxten i olika amerikanska delstater hämtades från ett working paper som aldrig kom att publiceras.[6]

På senare år har det tillkommit en del forskning som direkt eller indirekt berör spanska sjukans ekonomiska konsekvenser. En studie som fokuserar på den amerikanska arbetsmarknaden bekräftar bilden av en snabb återhämtning efter epidemin.[7] Annan forskning pekar mot att effekterna kan ha varit mer långvariga än vad som antogs av Jonung och Roeger. En studie på svenska data visar att fler skrevs in i fattigvården i län som hade högre dödlighet i influensan, men att effekten blev tydlig först efter ett par år.[8] En studie av Sao Paolo i Brasilien visar att produktionen av jordbruksprodukter ännu på 1940-talet var lägre i de distrikt som drabbats hårdare av spanska sjukan.[9] Effekterna syns än idag, menar forskarna, i form av lägre testresultat på nationella prov. Det finns också några studier som jämför hur det gick för de som var i fosterstadiet under influensan, med dem som föddes tidigare och senare.[10] Här kan exempelvis nämnas en undersökning baserad på svenska befolkningsregister som visar på sämre hälsa senare i livet för de som föddes i spanska sjukans omedelbara efterdyningar.[11]

Trots denna nyare forskning finns många obesvarade frågor kring 1900-talets största demografiska katastrof, inte minst i ljuset av den nu pågående epidemin. Hur påverkade egentligen spanska sjukan konsumenterna? Går det att se några skillnader mellan länder och regioner som tillämpade mer eller mindre strikta regleringar för att hindra smittspridning? Finns det några kopplingar mellan influensan och den ekonomiska krisen i början av 1920-talet? Och hur påverkade egentligen Jonungs och Roegers rapport från 2006 beslutsfattare på olika nivåer, och vår egen ”krisberedskap”?

Tobias Karlsson, forskare i ekonomisk historia vid Lunds universitet


[1] Barry Eichengreen, ‘Economic History and Economic Policy’, The Journal of Economic History, 72.2 (2012), 289–307.

[2] Lars Jonung & Werner Roeger, The Macroeconomic Effects of a Pandemic in Europe – a Model-Based Assessment (Rochester, NY: Social Science Research Network, 1 June 2006).

[3] Elizabeth Brainerd & Mark V. Siegler, The Economic Effects of the 1918 Influenza Epidemic, CEPR Discussion Papers (C.E.P.R. Discussion Papers, February 2003).

[4] Se exempelvis Lars Jonung, ‘Ekonomiska kriser förr och nu’, i Ekonomisk Historia (Ekonomisk historia 1985, 1985), 77-83.

[5] James, S. & T. Sargent (2006), “The Economic Effects of an Influenza Pandemic”, Economic Analysis and Forecasting Division, Department of Finance, Canada, May 9. Denna rapport finns, vad jag kan se, inte tillgänglig på nätet. Den sistnämnde författaren är av allt att döma nobelpristagaren Thomas Sargent, som bl a forskar kring katastrofers ekonomiska betydelse.

[6] Ett problem för Brainerd och Siegler, och en sannolik anledning till att deras resultat inte publicerats, är att de saknar data på hur delstaterna hade utvecklats innan spanska sjukan. De får helt enkelt anta att epidemin slog närmast slumpmässigt mot olika delar av USA, ett antagande som inte stöds av senare forskning.

[7] Thomas A. Garrett, ‘War and Pestilence as Labor Market Shocks: U.s. Manufacturing Wage Growth 1914–1919’, Economic Inquiry, 47.4 (2009), 711–25.

[8] Martin Karlsson, Therese Nilsson, & Stefan Pichler, ‘The Impact of the 1918 Spanish Flu Epidemic on Economic Performance in Sweden: An Investigation into the Consequences of an Extraordinary Mortality Shock’, Journal of Health Economics, 36 (2014), 1–19.

[9] Amanda Guimbeau, Nidhiya Menon, & Aldo Musacchio, The Brazilian Bombshell? The Long-Term Impact of the 1918 Influenza Pandemic the South American Way (Rochester, NY: Social Science Research Network, 1 May 2019).

[10] Douglas Almond, ‘Is the 1918 Influenza Pandemic Over? Long‐Term Effects of In Utero Influenza Exposure in the Post‐1940 U.S. Population’, Journal of Political Economy, 114.4 (2006), 672–712.

[11] Jonas Helgertz och Tommy Bengtsson, ‘The Long-Lasting Influenza: The Impact of Fetal Stress During the 1918 Influenza Pandemic on Socioeconomic Attainment and Health in Sweden, 1968–2012’, Demography, 56.4 (2019), 1389–1425.

Smitta och säkerhet

Sedan de första rapporterna på nyårsafton har spridningen av coronaviruset (covid-19) troligen inte undgått någon. Den här texten behandlar inte vad viruset är, hur det sprids eller hur du skyddar dig mot det. Inte heller vill den övertyga dig om att du inte behöver oroa dig, eller att alla skyddsåtgärder är onödiga. Istället är syftet att diskutera vad den hotbild som målas upp får för konsekvenser, och hur detta relaterar till en stats hantering av en osäker framtid. Jag vill lyfta coronavirusets säkerhetisering.

Valet att tala om säkerhetisering snarare än säkerhet grundar sig i en vilja att rikta uppmärksamheten mot vad som händer när något påtalas vara en säkerhetsrisk. Det finns ständigt en mängd möjliga risker och hot som omger oss. Genom att rikta fokus mot någon eller några av dessa risker framtvingar politiker, media eller opinionsbildare handling: resurser sätts in, och möjliga sätt att kontrollera hotet diskuteras. Otaliga säkerhetsåtgärder, såsom provtagningar, reseförbud och besked om karantän, talar för att coronaviruset just nu är en av världens mest säkerhetiserade frågor. Antalet smittade nådde nyligen 125.000 individer (länk: https://www.who.int/news-room/detail/07-03-2020-who-statement-on-cases-of-covid-19-surpassing-100-000) i världen, allt fler länder förbjuder resor (länk: https://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-stoppar-flygresor-fran-europa/) och inför begränsningar på mötesfriheten (https://www.regeringen.se/artiklar/2020/03/forordning-om-forbud-mot-att-halla-allmanna-sammankomster-och-offentliga-tillstallningar/).

Att en fråga säkerhetiseras är inte nödvändigtvis dåligt. Grundidén handlar ju om att skydda oss från något som vi upplever som hotfullt, och genom att uttala hotet högt gör vi andra uppmärksamma på det och skapar förutsättningar för att hantera hotet. Men säkerhetiseringen kan också ge problem. För det första medför den att andra möjliga risker hamnar utanför sökljuset. Genom att lyfta fram något som ett hot osynliggör vi alltså andra möjliga hotbilder. Krig och kränkningar av mänskliga rättigheter ryms för tillfället inte på scenen.

Information om det nya coronaviruset i Köpenhamns tunnelbana. FOTO Johannes Ljungberg.

För det andra så innebär säkerhetisering att något eller någon blir betecknad som hot, medan någon annan definieras som den som hotas. Sådana benämningar är aldrig oproblematiska. Vad gäller coronautbrottet framstår i förstone själva viruset som hotet, och människorna som de hotade. Men riktigt så enkel är inte frågan. De motåtgärder som sätts in riktas inte enbart mot själva viruset, utan också mot de människor som eventuellt bär på smittan. Därmed inkluderas de som omges av kontroller i hotbilden. Smittade människor blir ett hot mot friska; potentiellt smittade blir ett potentiellt hot.

Säkerhetisering tenderar att drabba vissa grupper värre än andra. I det här fallet vittnar många asiater om en våg av främlingsfientlighet [länk: https://time.com/5797836/coronavirus-racism-stereotypes-attacks/); de utsätts för våld och hot. Viruset bryr sig dock inte om nationalitet. Snarare är det påtagligt att smittan sprids på grund av de resmönster som finns i världen idag. Från Kina har utbrottet först och främst spridits till västvärlden: USA och Europa tillhör de mest drabbade områdena. Corona har spridits längs handels- och turistvägar, med dem som på grund av arbete eller hög inkomst haft möjlighet att resa över stora delar av världen.[1] Ändå är det inte höginkomsttagare som utsätts för allmänhetens säkerhetisering.

Ett tredje problem med säkerhetisering är risken för autoimmunisering. Passande nog är begreppet taget från läkarvetenskapen: det uppstår när antikroppar som ska hantera ett angrepp mot kroppen istället angriper den egna vävnaden. När begreppet överförs till diskussionen om säkerhetisering avser det fall när de motåtgärder som sätts in för att hantera det angivna hotet i själva verket förvärrar situationen. Gällande coronaviruset inkommer nu rapporter om att munskydd säljer slut runt om i världen, vilket lett till brist (länk: https://edition.cnn.com/2020/02/29/health/coronavirus-mask-hysteria-us-trnd/index.html) för bland annat sjukvårdspersonal.[2] Andra rapporter visar på problem med tillgång till mat, på grund av risk för smittspridning men också högra priser (länk: https://www.bbc.com/news/business-51305566) och hamstring (länk: https://www.bbc.com/news/business-51769184) av människor som väntar sig det värsta. Medan dessa beteenden möjligen mildrar den individuella hotbilden, bidrar de till den gemensamma, då andra drabbade riskerar att bli utan såväl näring som skydd och därmed riskerar att sprida sjukdomen vidare.

Sammantaget utgöra coronautbrottet ett utmärkt exempel på ett säkerhetiseringsdilemma: det finns mycket att vinna på att påtala viruset som ett säkerhetshot (länk: https://www.who.int/news-room/q-a-detail/q-a-coronaviruses), men samtidigt medför det också höga risker.

Vad kan en historiker bidra med till denna debatt? Det är rimligt att påstå att stater alltid har säkerhetiserat hot; behovet av att skydda såväl ledning som befolkning är grundläggande för statens varande. Vad som säkerhetiseras, och hur, förändras dock över tid. Utifrån ett historiskt perspektiv framgår således vad som är nytt i dagens debatt, och vilka mönster som känns igen.

En återkommande lösning på upplevda hot är att försöka motverka spridning. Så hanterade den svenska staten uppror under 1600-talet: överheten lade locket på och förbjöd sina ämbetsmän att föra information vidare, eftersom den riskerade att nå bönder som kunde inspireras därav. Risken för spridning liknades vid löpeldar eller smittohärdar.[3] Även sjukdomar resulterade i karantänområden och begränsningar i människors frihet och rörlighet: gudstjänster kortades ner och områden spärrades av.[4] På så sätt känns säkerhetiseringen av virusutbrottet i våra dagar igen, även om tillgången till en större kontrollapparat och fler resurser gör att omfånget av säkerhetiseringen och hastigheten med vilken den sprids har ökat.

Tidsaspekten är dock en av de aspekter som har förändrats mest från då till nu. Även om också de tidigmoderna staterna utförde förebyggande insatser, inleddes en mer omfattande säkerhetisering först efter att hotet egentligen inte längre var hot utan verklighet: insatser mot pesten gjordes efter att den inträffat, och upprors omfång begränsades efter att de brutit ut. I våra dagar genomförs säkerhetisering istället vid tidigast möjliga tillfälle, till den grad att såväl forskare som politiker talar om preventiva åtgärder – preemptive strikes. Syftet är att bemöta inte enbart hot, utan också potentiella hot.

Framtiden innehåller ofrånkomligen potentiella hotbilder, som kännetecknas av att vi har bristfällig information om hur trovärdiga de egentligen är. Det finns två lösningar på en sådan situation: antingen väntar vi tills vi har mer information att utgå från, eller också agerar vi för att säkerställa att det potentiella hotet realiseras. Medan tidigmoderna stater förespråkade den första hållningen, tenderar dagens stater att anbefalla den andra. Inte nog med det: dagens stater avkrävs ansvar från sina medborgare ifall de misslyckas med att förebygga potentiella hot. Därmed tycks vi gå mot ett allt mer säkerhetiserat samhälle, där beredskapsnivån ständigt hålls hög.

En eskalerande situation är en sak; återigen, det kan finnas fog för att identifiera hotbilder. Men det är också nödvändigt att fundera över hur situationen ska kunna deskalera. En ansvarsfull säkerhetisering förutsätter möjligheter till (och jag ber om ursäkt för det onekligen otympliga ordet) desäkerhetisering (desecuritization), inte enbart av coronaviruset utan också av andra hotbilder. En sådan plan lyser ännu med sin frånvaro.

Därtill behöver riskerna med säkerhetiseringen hanteras. Vilka andra hotbilder ignorerar vi? Vem betecknas som hot, och hur påverkar det dem? Hur motverkar vi autoimmunisering? Frågorna är centrala, inte enbart i pågående utbrott, utan även för framtida hanteringar av hotbilder. Framför allt behöver vi diskutera på vems villkor en säkerhetisering sker.

Sari Nauman, forskare i historia vid Göteborgs universitet


[1] Se WHO:s rapportering kring covid-19-virusets spridning på https://experience.arcgis.com/experience/685d0ace521648f8a5beeeee1b9125cd (besökt 2020-03-10). Se även Expressens redogörelse för smittvägarna i Sverige: https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-alla-svenskar-som-smittats-av-coronaviruset/ (besökt 2020-03-10).

[2] För liknande händelser i Sverige, se https://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-sager-nej-nar-italien-ber-om-hjalp-med-munskydd/ (besökt 2020-03-10).

[3] Miriam Rönnqvist, ”Smittande oro: Revoltenerfahrung som katalysator för den svenska överhetens retorik och taktik i mötet med uppror underifrån under 1600-talet”, i Trond Bjerkås & Knut Dørum (red.), Eneveldet før undergangen: Politisk kultur i Norge 1660–1814 (Oslo 2017).

[4] Uppsala domkapitels protokoll, vol. 18; Bodil Persson, Pestens gåta: Farsoter i det tidiga 1700-talets Skåne (Lund, 2001).